9789100129798

brev till min dotter

theodor kallifatides

Brev till min dotter

albert bonniers fรถrlag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-0129798 © Theodor Kallifatides 2012 Tryck CPI Books, Tyskland 2012

Non sum ego qui fueram Jag är inte den jag var Ovidius i exil

I

Att leva i exil är en sak.

Att leva i exil från Rom är en annan.

Kära dotter, första morgonen i detta nya land slog mig en tanke: Du är ju redan den du är. Nu får du också bli mitt Rom. Jag hoppas att du vill skriva till mig ofta och mycket om allt som händer i vår stad. Om de soliga dagarna liksom om de regniga, om nya eller avslutade krig, om teaterpremiärer och hemliga kärleksaffärer.

Framförallt hoppas jag att du vill skriva om dig själv, om dina studier liksom om dina lekar. Redan nu är jag nyfiken på vem som kommer att vinna ditt hjärta och det fyller mig med vemod att veta att jag inte ska få se kärlekens låga lysa djupt in i din blick, inte får höra dig viska ivrigt bakom någon pelare i trädgården. Det smärtar mig att leva skild från din mor, från mina vänner, från mina läsare, från mitt land.

Men mest smärtar det mig att leva utan dig. Att inte höra ditt skratt, att inte få torka dina tårar den dagen du fäller dem – och den dagen kommer alltid – att inte se dig drömma framför spegeln. Din mor fyllde min famn och mitt hjärta, men du blev min gräns. Mer än så kan jag inte älska.

7

För egen del lovar jag att berätta om allt som händer mig här utan att utelämna något. Rummet jag sitter i är enkelt.

I den öppna spisen sprakar en brasa, som min trogne tjänare har gjort. Han följde med mig hit och du känner honom.

Han har lekt oftare med dig än både jag och din mor. Nu har han adopterat mig. Han tror inte att jag kan leva en dag utan hans hjälp. Det är möjligt att han har rätt.

Det är början på våren där hemma. Man kan inte säga att det gäller här. Det blåser hårt. Molnen jagar varandra i skyarna och det djupblå Svarta havet som jag ser från mitt fönster stegrar sig som en ung häst, vågorna är höga och vassa som knivblad. Ändå skulle jag inte tveka en sekund att kasta mig i dem för att komma hem, om jag bara fick det.

Det får jag inte. Kejsaren har dömt mig till detta. Det värsta är att jag ännu inte riktigt vet varför och det plågar mig. Jag skulle kunna krypa i tusen mil för att falla på knä framför hans fötter och be om förlåtelse, men hur ska jag kunna göra det utan att veta vilket mitt brott är?

Det kom aldrig till en rättegång. Ingen anklagelse mot mig förelåg. Bara ett beslut som Den gudalike fattade. Det har sagts att orsaken till hans vrede var mina dikter om kärleks­konsten. Det kan man tänka sig, å andra sidan har dessa dikter funnits i över tjugo år. Människor i hans omgivning hade läst dem med behag. Varför blev han plötsligt så vred på dem?

Jag ska inte trötta ut dig med allt det här, det räcker med att jag ältar dessa frågor själv, du behöver inte få dem kastade i ansiktet. Du är ung ännu och med dig vill jag tala om andra saker.

Min avsikt är att ta allt från början.

Början var i Sulmo för femtioett år sedan samma dag som 8

idag. Den 20 mars år 710 efter vår stads grundande. Min mor berättade för mig att det första ord jag lärde mig säga var »aqua«. Det lät så i varje fall.

Det kan jag tänka mig. Få trakter i Italien är så rika på strömmar med kallt, klart vatten som ömsom stilla, ömsom forsande kommer ner från de höga grönskande bergen runt omkring. Ljudet av rinnande vatten gick in i min själ, med tiden skulle mina verser sträva efter att växla på samma sätt, otvunget, ständigt glida över och förbi alla hinder. Ljudet av rinnande vatten följde mig i mina lekar, trängde till och med in i mina drömmar. Om jag var orolig och inte kunde somna tog min mor mig till ett vattendrag, höll mig i famnen och ron kom över mig. Rinnande vatten liknade min första förälskelse, den vackra Corinne, med sitt skratt och den rörliga blicken som i början gled förbi mig. Jag var liten och klen. Dessutom hade jag en egenhet som hade förlänat mig mycket löje. Jag kunde inte tala som vanliga människor.

Så fort jag öppnade munnen blev det hexameter. Man ansåg mig förvirrad, störd, det var något fel i huvudet på mig.

Min far var förtvivlad. Han drömde om att en dag se mig som en framgångsrik politiker eller jurist. Därför förbjöd han mig att tala i verser. Jag försökte låta bli, men när Corinne kom i min väg fanns det inget annat sätt att möta henne än som en oskriven dikt. Allt hon gjorde, allt hon sade blev dikter för mig. Allt på henne blev dikt. Ögonen, det långa håret, knäskålarna. Hon tvingade mig att spränga gränserna för mitt språk, att finna nya bilder och liknelser.

All kärlek är måhända inte poesi, men all poesi är kärlek.

Jag kunde knappt blinka och hennes gestalt invaderade min hjärna. Ofta rusade jag upp mitt i natten för att skriva 9

ner något. Jag sov dåligt, åt dåligt, kunde inte samla mig på lektionerna, fast en vers av en gammal grek borrade sig in i mitt hjärta. »Det är inte möjligt att segra över kärleken.« Till slut uppbådade jag allt mitt mod och bad att få ge henne ett par av dikterna. Hon skrattade inte, som jag var rädd för, utan bad mig att läsa dem högt för henne.

Vi hade promenerat tillsammans hela den eftermiddagen och hade kommit upp på en kulle just utanför staden. Det var varmt, solen höll på att gå ner. Vi hörde syrsorna. Vi var trötta och törstiga. Ett sämre tillfälle för högläsning kunde man knappast ha valt. Så jag tvekade. Men Corinne satte sig på en stor sten under en platan, stödde hakan mot handen, såg bort mot bergen för att samla sig, redo att lyssna på mig.

Det var inget att göra. Jag började läsa. Då och då for en ilning över hennes kropp som om mina ord gjorde ont. När jag var klar förblev hon tyst. Jag ville veta vad hon tyckte.

Hon svarade utan att se på mig: »Tänk om jag var den du skriver om.« Rösten skälvde. Det skulle ha varit naturligt att falla på knä och förklara henne min kärlek, men det vågade jag inte.

Hon var huvudet högre än jag, en flygfärdig fjäril, medan jag ännu var en larv.

Efter det blev det en vana att läsa högt för henne allt jag skrev och hon lyssnade på mig med samma hängivenhet som första gången. Hon sade inte mycket om dikterna, fast jag utgick ifrån att hon tyckte om dem.

Det gjorde inte min far. Han hittade dem gömda i en låda på mitt rum och blev rasande, slängde dem i den öppna spisen, drog ner mig i källaren, där man förvarade fodret till hästarna och oxarna, och slog mig med piskan som om han 10

önskade driva en ond ande ut ur mig. Det gjorde mycket ont och jag ville beveka honom. »Skona mig, aldrig mer ska jag skriva verser, fader«, kved jag på oklanderlig hexameter och han blev ännu mera vred.

Redan då borde jag ha lärt mig något.

Makten har ingen humor. Även Den mäktige i Rom hade svårt för att skratta och därför sitter jag nu här, långt bort från allt jag älskar, i en ödslig trakt, där vägen tar slut. Jag borde ha lyssnat på min far. Att skriva dikt i de mäktigas värld är farligt. Det är inte innehållet som bekymrar dem. Det är själva friheten att skapa en annan värld än den de har tänkt sig som de inte står ut med.

Den läxan borde man ha lärt sig. Det gjorde jag inte.

Därför sitter jag nu här med flera hav mellan mitt liv och mig själv.

Ska jag någonsin få återvända hem?

Det behövs styrka nu; och tålamod.

Jag äger varken det ena eller det andra.

Jag slutar här för idag.

Något i mina ögon hindrar mig från att skriva.

11

II

Min bror var ett år äldre än jag. Han var fars ögonsten. Det var en finlemmad och begåvad pojke. När vi blev skickade till Rom för att studera retorik och juridik var han lycklig och blev snabbt lärarnas gunstling. De förutspådde en lysande framtid för honom.

Det var inte lika lyckligt beställt med mig. De långa, täta, osköna meningarna i de juridiska böckerna fick mig att må illa. Det kändes som att sticka glödande kol i mina ögon. Att läsa dem var som att simma under vattnet. Man längtade efter att få komma upp till ytan för att få luft. Det kluckande ljudet i mitt huvud höll på att klinga bort.

Tills jag träffade min vän, vars namn är bäst att inte nämna då alla som har eller har haft kontakt med mig kan råka illa ut. Han var några år äldre än jag, men redan känd för sina lättsamma dikter som lästes av alla, i synnerhet av de många unga vackra kvinnorna, som ständigt omgav honom.

För honom var kärleken ett envig i vilket vältaligheten var det avgörande vapnet. För att bli älskad måste man övertala människorna om att man är värd det.

Snart var jag ute med honom varje kväll. Vid ett tillfälle fick jag följa med för att träffa den störste då levande diktaren vars poem Carpe diem hade blivit ett sätt att leva, det som 12

med tiden kom att heta att leva i nuet. Det visade sig att han avskydde den. »Det är bara djuren som kan leva i nuet, människan kan inte leva utan det förflutna. Det är luften hon andas.« Han lät mild och sorgsen på en gång.

Jag stannade kvar med den gamle mannen när de andra försvann i nattens varma mörker för att »leva i nuet«. Ännu en gång kom ett råd som jag borde ha lyssnat på: »Lev inte i nuet, lev i skymundan.« Han såg på mig att jag inte riktigt förstod. »Håll dig långt borta från maktens män och kvinnor. Om du har en sång i dig, sjung den. Inte på världens estrader eller i nöjeskvarterens skumma källare. Hitta en ödslig plats, gärna framför havet, som aldrig har lärt sig något utantill, och sjung din sång.« Hur kunde han veta att den dag skulle komma då jag hade funnit världens ödsligaste plats, eller snarare att maktens män och kvinnor hade funnit den åt mig, men att sången inte längre fanns i mig? Det kluckande ljudet från Sulmos vattendrag har tystnat. Mina ord glider inte längre fram som rinnande vatten, de kryper på alla fyra och bär med sig smuts och lera. Den sång som jag inte längre kan sjunga är den enda sång jag har.

I går tog jag en lång promenad genom min nya stad, som märkligt nog visade sig vara äldre än vårt Rom. Det blåste en kylig vind från Svarta havet. Det var tidigt på morgonen.

Folktomma gator och gränder. På det stora salutorget bara katter och herrelösa hundar som sprang runt i meningslösa cirklar. Det kändes som om jag var den enda människan som var ute och det blev ännu värre efter en stund; som vore jag överhuvudtaget den enda människan där.

13

Jag ville inte tänka på det, men längtan var starkare: Hur annorlunda var inte en sådan vårmorgon i min stad?

Att stå på terrassen ansikte mot ansikte med morgonrodnaden över kullarna.

Att andas in dofterna som vinden förde med sig från dalen.

Att se den gamla floden ligga i sin bädd som ett nyfött barn i sin vagga.

Jag brukade gå upp tidigt, när inte ens tjänarna hade lämnat britsarna, för att få vara ensam med min stad, att få se henne vakna. Det var som att se min hustru vakna.

Jag kände igen allt, ändå var allt nytt. Jag brukade stå länge och blicka ner över staden. Efter en stund kunde jag inte stå emot, salutorget lockade med sin folkträngsel, med alla hastiga möten mellan människorna, de snabba leendena, kvinnornas sänkta ögon. Röster från hela Italien vävde ihop en dräkt som inte bara höll kroppen varm utan också själen.

Vad kan mäta sig med lyckan att vara en människa bland människor?

Att känna igen de andra fast man inte känner dem. Den lyckan är mig förmenad här. Ingen talar mitt språk. Ingen bär samma slags kläder som jag.

Ingen fryser som jag. Här kan man konsten att hålla sig varm. Människorna bär oftast nödtorftigt bearbetade djurhudar och täcker huvudet med stora mössor av vargskinn.

Min romerska klädsel passar inte här, den gör mig mer synlig än vad jag önskar. Som en fluga i ett glas mjölk. Alla stirrar på mig, med andra ord. Det är hemskt att inte kunna möta dessa blickar i samförstånd, det går inte att läsa av dem. Är de vänliga, misstänksamma, medlidsamma eller fientliga? Det vet jag inte.

Tanken på att dö här skrämmer mig förfärligt. Min osaliga 14

ande kommer att vandra felklädd uppe i den mörka himmelen i detta land omgiven av outgrundliga själar i djurhudar.

Jag återvände hem, det vill säga inte alls hem. Där fanns det i varje fall en tröst, nämligen min trogne tjänare som hälsade på mitt språk. Han fick ingen hälsning tillbaka. Glädjen och lättnaden att få höra de välbekanta orden förstummade mig.

Jag lovade tyst för mig själv att vara stark, att göra allt jag kan för att en dag få återvända dit jag hör hemma, om inte för att leva, så åtminstone för att dö där.

15

III

Min far älskade hästar och ville gärna att vi – min bror och jag – blev duktiga ryttare. En dag skulle vi ärva plikten och privilegiet att hålla en häst för Roms här. Alla andra krigiska konster och övningar lämnade mig likgiltig. Min kropp var klen och min hjärna rastlös. Den kunde inte uppbåda den koncentration som krävdes för att leken skulle bli rolig.

Att rida var något annat. Det var friheten, möjligheten att när som helst ge sig iväg. Varför föds vissa människor med detta behov att vara någon annanstans än där de är? Vad söker de och vad finner de?

Jag visste inte vad jag sökte, men det fanns ingen tvekan i mitt hjärta när hon stod framför mig. Det var Corinne. Hon var fjorton år, vilket inte är en ålder utan en ståndpunkt.

Det bubblade i henne. Hon hade så bråttom att säga allt som rörde sig i huvudet på henne att hon snubblade över orden, blev arg på sig själv och bet sig i överläppen. Med åren lärde jag mig att de flesta människor – i synnerhet kvinnor – biter sig i underläppen, men inte hon. Den övre tandraden var annars alltid synlig. Det fick henne att se ut som en jakthund. Hon gick med väldigt långa, okvinnliga steg och framåtsträckt hals som om hon letade efter byte.

Jag blev hennes första.

16

Våra fäder var vänner. Hennes familj bodde utanför staden på en stor gård med olivträd och vinstockar i långa rader.

Flera vattendrag gick genom deras marker och i en sänka hade det bildats en rund, liten sjö. Dit red jag ofta för att låta hästen bada. Corinne hade kommit på samma tanke. Hon var enda barnet, föräldrarna avgudade henne, hon fick göra allt som behagade henne och ingenting som inte behagade henne. Smal som ett vassrör, lång, med stora kastanjebruna ögon som satt långt ifrån varandra, lätt vindögd, som om det ena ögat bevakade det andra. Vi lät hästarna leka i vattnet medan vi låg i gräset och tittade på molnen, som oupphörligt ändrade form.

Långt senare skulle jag skriva mitt största verk, som handlade just om detta. Att ständigt förändras, att bli något annat; förvandlas från ung flicka till rhododendron, från människa till orm, från flod till gud eller tvärtom. Jag behövde inte hitta på något, det fanns i mytologin, men som separata historier, avslutade i sig själva.

Jag insåg att hela mytologin var en enda stor berättelse om förändringen och denna upptäckt hade jag himlen över Abruzzerna att tacka för. Molnens rörelser och förändringar avspeglade det som hände på jorden, men också det som i all hemlighet hände djupt i mitt unga hjärta. Förändringen är det enda beständiga. Det var det jag skrev om i mitt största verk.

Låt mig inte glömma bort Corinne. Min allra första dikt skrevs till henne. Jag minns inte längre vad som stod i den.

Senare skrev jag flera och hon tyckte om att höra mig läsa dem. Mycket mer hände inte mellan oss. En gång drog jag henne i håret. Jag minns inte längre varför. Ändå tänker jag på henne ännu idag. Hur hade mitt liv 17

blivit om vi hade gift oss? Hade jag nöjt mig med att se olivträden åldras, räkna sädessäckarna och vinfaten? Hade jag avstått från att skriva de dikter som blev anledningen till att man skickade mig hit, till detta ödsliga land där kylan är så sträng att vinet fryser till is?

Levde jag som jag levde för att skriva som jag skrev, eller skrev jag som jag skrev för att jag levde som jag gjorde?

Jag vet inte och det har ingen betydelse längre.

Det börjar bli mörkt och mina fingrar är stela av kylan.

Genom fönstret ser jag hur träden drar sina skuggor intill sig. Jag vet inte vad det är för träd. I Rom tänds oljelamporna nu och höga facklor på vägarna. Familjerna samlas kring matbordet.

Jag sitter här och har inte ens min skugga som sällskap.

Exilen innebär inte enbart att man blir utvisad från sitt land, utan också att man blir utvisad från sig själv.

Ingen människa borde ha den makten över en annan människa.

18

IV

Lyckan över att ha träffat Corinne varade inte länge. Hennes far gifte bort henne samma dag hon fyllde sexton. Brudgummen var från Rom, son till en rik handelsman. Vi var bjudna till bröllopet. Först ville jag inte gå och uppfann en rad olika ursäkter, men alla förkastades, så jag fick följa med.

Corinne bar en gulröd slöja, som täckte ansiktets högra halva. Sandalerna var i samma färg. Klänningen var av vit muslin och fick henne att se längre ut än hon var, i synnerhet som man hade satt upp hennes långa hår. Den smala midjan framhävdes ytterligare av det som kallades Herkules bälte, med en knut som man trodde att den gamle hjälten hade uppfunnit för att skydda brudens dygd.

Hon var så vacker att jag fick svårt att andas. Där framför mina ögon, skönare än någonsin förr, höll hon på att försvinna för gott.

Smärtan var olidlig. Ändå hörde jag i huvudet ljudet av vattenströmmarna, några ord bildades i hjärnans vindlingar på samma obegripliga sätt som vågornas skum. »Just nu skulle jag kunna sätta igång det grymmaste kriget«, mumlade jag utan att riktigt veta vad som menades med det. Flera år senare återkom dessa ord med samma styrka och blev den första versen i den första dikten i min 19

första bok. Frukten dök upp blixtsnabbt, fröet hade gjort en lång resa. Corinne var inte glömd trots alla mina ansträngningar.

Efter ceremonin fick alla kyssa bruden på vänstra kinden, den som slöjan inte täckte. Så även jag. Men då hände något som jag inte var beredd på. Corinne vände hastigt huvudet och våra läppar nuddade vid varandra så snabbt och så lätt att det kändes som om det var ett andetag jag hade kysst.

Under middagen försökte jag komma nära henne, jag hoppades att hon skulle vända sig mot mig så att våra blickar möttes. Det gjorde hon inte. Mannen höll henne om midjan och viskade ofta i hennes öra. Hon kastade skrattande huvudet bakåt. Hennes vita hals lyste.

Till slut fick jag en stund med henne. Mannen hade druckit sig berusad och somnade. Då gick jag fram till henne. »Älskar du honom?« Mitt hjärta hoppade hopprep i mitt bröst.

Hon såg på mig med sina stora ögon som om det var det löjligaste hon hade hört på länge. »Jag vill bara hemifrån«, svarade hon. Så kastade hon huvudet bakåt igen och skrattade. Jag ville bita henne i halsen men bet mig själv i handen.

Dagen därpå reste de iväg. Skulle jag någonsin återse henne?

Den första tiden utan henne var skoningslös. Solen gick upp på morgonen endast för att påminna mig om de långa tomma timmarna framför mig. Lemmarna var tunga, ögonlocken föll ihop av en trötthet som jag ännu inte hade något namn för. Jag var så sorgsen att jag inte ens visste det. Jag red ner till vår sjö, satte mig där och inbillade mig att Corinne 20

när som helst skulle dyka upp. Timme efter timme väntade jag på henne.

Så kom den morgonen efter en månad ungefär då det var lätt att andas igen. Frukosten smakade bra. Vattenströmmarna hördes på nytt.

Det var så jag lärde mig det jag skulle skriva en dag: Tiden läker alla sår.

Men inte tiden som står stilla utan tiden som går.

Här, i denna ödsliga del av världen där jag befinner mig, går inte tiden. Den stampar på samma ställe dag efter dag.

Här kan jag inte glömma något, här kan inga sår läkas. Det enda jag kan göra är att minnas. Tiden som går finns inte längre, utan bara tiden som har gått.

Det var allt för idag. Vädret blir sakta bättre. Det regnar och det blåser, men det är inte så kallt. Kanske blir det vår även här.

21

V

Åren gick. Efter studierna i Rom, som aldrig blev riktigt avklarade för min del, fick min bror och jag en storartad gåva från far, nämligen en resa till Grekland.

Jag vet inte vad Grekland betyder för dagens ungdom, men det betydde nästan allt för oss. Ingen romare med självaktning underlät på den tiden att besöka landet som fött Homeros, alla poeters poet. Vad Zeus var för världen var Homeros för oss.

Det fanns fler, många fler. Filosofins två portaler – Platon som ledde in i den och Aristoteles som ledde ut ur den – var döda sedan länge, men deras elever förde arvet vidare.

Aristofanes storhet begrep jag mig inte på förrän jag såg athenarna vrida sig av skratt, nästan svimma i paroxysmer.

Tragöderna Aischylos, Sofokles och Euripides var också döda sedan länge, men deras verk levde inte bara vidare utan fortsatte att vara måttstocken för allt som skrevs efter dem.

Vi gjorde en utflykt till Epidauros på Peloponnesos där enligt ryktet världens vackraste teater fanns. Ryktet ljög inte. Teatern ligger i en smal dal som en pärla i en mussla.

Den är kolossal, rymmer hela tretton tusen människor.

22

Den hade ursprungligen byggts för att underhålla de gravt sjuka människor som vistades en bit bort därifrån, på ett sjukhem grundat av Asklepios, medicinkonstens fader, som trodde att konsten, i synnerhet teatern, hade en helande verkan på de sjuka. Att gå på föreställningarna var en del i terapin.

Det är besynnerligt att vi i våra dagar har glömt sådant som på den tiden var så levande att det till slut formade även verkligheten. Teatern var inte enbart en enastående harmonisk byggnad, den hade inte enbart en alldeles osannolik akustik – minsta viskning på scenen hördes ända upp till översta läktarraden – utan förmedlade också en känsla av vördnad; här umgicks man med gudarna lika väl som med människorna. De sjuka människor från hela Medelhavsvärlden som hade vistats här och som hade bett till sina olika gudar och hoppats tillfriskna, alla de som hade gjort det och alla de andra som inte gjorde det, hade lämnat efter sig en varm aura, en tårfylld längtan som blev byggnadens själ.

Ingen arkitekt kan rita sådant. Enbart människans olycka och hopp.

Vi hade tur. Just då spelade man Antigone av Sofokles. De flesta känner till historien, fast det skadar inte att upprepa den. Det är aldrig fel att bli påmind om att man ibland måste överskrida sig själv. Det är vad Antigone gör. Hon begraver sin bror trots kungens förbud. Hon vet vad hon gör och är beredd att dö. Och kungen dödar henne. Men inte förrän kören har talat med henne om kärleken. De orden skulle jag bära med mig hela livet.

Föreställningen började sent på eftermiddagen för att undvika de hetaste timmarna. När tragedin närmade sig slutet höll solen på att gå ner bakom bergen. Det rödaktiga 23

skimmer som blev kvar gjorde världen smått overklig och Sofokles ord desto påtagligare.

Eros, du oövervinnerlige kärleksgud, dina pilar träffar alltid, du som vakar under flickans lena kinder du som seglar över haven och som hittar till lantliga trädgårdar, dig kommer ingen undan, vare sig odödliga gudar; eller dödliga människor.

Min bror intill mig darrade som ett löv. Det var dödstyst på teatern. Tretton tusen människor höll andan. Plötsligt hördes syrsorna. »Tänk om man kunde skriva något liknande!« Det var där och då som beslutet fattades. Beslutet som många år senare skulle visa sig ödesdigert. Jag skulle viga mitt liv åt dikten, i synnerhet åt att skriva om kärleken. Fanns det något viktigare att skriva om än guden »som vakar under flickornas lena kinder«? Den gud som hade hittat Corinne och mig i våra lantliga trädgårdar i Sulmo?

Min bror varnade mig. Far skulle inte tillåta det. Det vimlade av versmakare i Rom, allt från sådana som på beställning kunde skriva en födelsedagshymn för en gris till sådana som åtog sig att skriva erotiska sånger.

Far var gammaldags, han hade ingenting till övers för de nya friheterna, de lättvindiga kärleksförhållandena, promiskuiteten eller frispråkigheten som hade blivit högsta mode i Rom. Rom behövde riktiga män, inte rumpviftande poeter med parfymerat kön.

24

Jag lyssnade inte. Å andra sidan hade jag inte en tanke på att bli en versmakare. Jag skulle bli en diktare vars namn hördes ännu längre bort än det romerska rikets gränser, jag skulle … allt!

25