Tomas Tranströmer dikter och prosa 1954–2004
Albert Bonniers Förlag
4
boktitel . 1954
17
di k t e r 1954
8
17 dikter . 1954
I . preludium
10
17 dikter . 1954
Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen. Fri från den kvävande virveln sjunker resenären mot morgonens gröna zon. Tingen flammar upp. Han förnimmer – i dallrande lärkans position – de mäktiga trädrotsystemens underjordiskt svängande lampor. Men ovan jord står – i tropiskt flöde – grönskan, med lyftade armar, lyssnande till rytmen från ett osynligt pumpverk. Och han sjunker mot sommaren, firas ned i dess bländande krater, ned genom schakt av grönfuktiga åldrar skälvande under solturbinen. Så hejdas denna lodräta färd genom ögonblicket och vingarna breddas till fiskgjusens vila över ett strömmande vatten. Bronsålderslurens fredlösa ton hänger över det bottenlösa. I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen som handen griper en solvarm sten. Resenären står under trädet. Skall, efter störtningen genom dödens virvel, ett stort ljus vecklas ut över hans huvud?
12
17 dikter . 1954
II . höstlig skärgård
14
17 dikter . 1954
storm Plötsligt möter vandraren här den gamla jätteeken, lik en förstenad älg med milsvid krona framför septemberhavets svartgröna fästning. Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärsklasar mognar. Vaken i mörkret hör man stjärnbilderna stampa i sina spiltor högt över trädet.
kväll – morgon Månens mast har murknat och seglet skrynklas. Måsen svävar drucken bort över vattnet. Bryggans tunga fyrkant är kolnad. Snåren dignar i mörkret. Ut på trappan. Gryningen slår och slår i havets gråstensgrindar och solen sprakar nära världen. Halvkvävda sommargudar famlar i sjörök.
16
17 dikter . 1954
ostinato Under vråkens kretsande punkt av stillhet rullar havet dånande fram i ljuset, tuggar blint sitt betsel av tång och frustar skum över stranden. Jorden höljs av mörker som flädermössen pejlar. Vråken stannar och blir en stjärna. Havet rullar dånande fram och frustar skum över stranden.