9789100128142

Dynastins arvinge Conn Iggulden

erövraren del v

Dynastins arvinge

CONN IGGULDEN

Översättning Leif Jacobsen

Albert Bonniers Förlag

Av Conn Iggulden har tidigare utgivits: Kejsaren. Roms portar 2003 Kejsaren. Kungars död 2004 Kejsaren. Svärdens fält 2005 Kejsaren. Krigets gudar 2006 Erövraren. Stäppens krigare 2007 Erövraren. Bågens mästare 2008 Erövraren. Bergens väktare 2009 Erövraren. Silvrets rike 2010

Till Clive Room

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-012814-2 Engelska originalets titel: The Conqueror Series. Conqueror Copyright © Conn Iggulden 2011 Tryck ScandBook AB, Falun 2012

del ett Ă…r 1244

Kapitel ett

Ett oväder drog in över Karakorum och nattens ösregn fick vattnet att forsa längs stadens gator och avenyer. Utanför de tjocka murarna stod tusentals får tätt tryckta intill varandra i sina inhägnader. Ullfettet skyddade dem visserligen från regnet, men de hade inte fått komma ut på grönbete och hungern fick dem alla att bräkande beklaga sig för varandra. Emellanåt kunde några, utan en tanke på de andra, hoppa upp på någon av sina flockmedlemmar och orsaka ett kaos av sparkande ben och skräckslagna ögon, för att sedan foga sig till trängseln igen.

Från de yttre murarna och portarna lystes khanens palats upp av sprakande och fräsande lyktor. Inne i palatset blev regnets smattrande till ett dovt mullrande ljud som steg och sjönk i intensitet, och utmed pelargångarna bildades forsande vattenfall. Med stirrande blickar ut mot innergårdar och trädgårdar lät tjänarna sig förloras i stum fascination över skådespelet. Doften av vått ylle och siden gjorde sig påmind där de stod i grupper och för en stund försummade sina plikter medan ovädret passerade.

För Guyuk bidrog ljudet av regnet bara ytterligare till hans irritation, på samma sätt som en nynnande person kunde störa honom i hans tankar. Han hällde försiktigt upp vin åt sin gäst och höll sig på tryggt avstånd från det öppna fönstret, där vätan redan hunnit förmörka fönsterbrädet av sten. Mannen som hörsammat hans kallelse såg sig nervöst omkring i audienssalen. Guyuk antog att dess storlek ingöt vördnad i alla som var vana vid stäppernas låga jurtor. Han kom ihåg hur han själv, under sina första nätter i det tysta palatset, tyngts av tanken på all denna sten ovanför sig och hur den när som helst kunde rasa ner över honom. Idag kunde han skratta åt sådana tankar, 7

men han noterade hur gästens flackande blick ännu en gång riktades mot det väldiga taket. Guyuk log. Fadern Ogotai hade drömt en stor mans drömmar när han grundade Karakorum.

Tanken fick Guyuk att snörpa på munnen. Han ställde ner vinkaraffen och återgick till sin gäst. Fadern hade inte behövt ställa sig in hos nationens olika prinsar, inte behövt muta, tigga och hota för att erhålla en titel som var hans från början. ”Smaka på det här, Ochir”, sa Guyuk och gav kusinen en av de två bägarna. ”Mjukare än airag.”

Han försökte vara vänlig mot en man han knappt kände. Men Ochir var en av den store khanens i runda tal hundra nevöer och sonsöner, män som Guyuk var tvungen att söka stöd hos. Ochirs far, Kachiun, hade varit en stor general, vars minne fortfarande vördades.

Ochir var hövlig nog att dricka utan att tveka och tömde bägaren i två stora klunkar, för att sedan rapa. ”Smakar vatten”, sa Ochir, men höll ändå fram bägaren på nytt.

Guyuks leende blev ansträngt. En av hans följeslagare reste sig under tystnad och fyllde på de båda bägarna från karaffen. Guyuk slog sig ner på en lång divan mitt emot Ochir och gjorde sitt yttersta för att vara avslappnad och tillmötesgående. ”Du förstår säkert varför jag bett dig komma hit ikväll, Ochir”, sa han. ”Du kommer från en fin och inflytelserik familj. Jag närvarade vid din fars begravning i bergen.”

Tydligt intresserad lutade Ochir sig fram. ”Han hade gärna velat se länderna som du fick se”, sa Ochir. ”Jag … kände honom inte särskilt väl. Han hade många söner. Men jag vet att han hade velat vara med Tsubodai under den stora framryckningen västerut. Hans död var en mycket svår förlust.” ”Naturligtvis! Han var en ärbar man”, var Guyuk snabb att svara.

Han ville ha Ochir på sin sida och tomma komplimanger kunde aldrig skada. Han tog ett djupt andetag. ”Det är delvis på grund av din far som jag bett dig komma. Den grenen av släkten följer dig, inte sant, Ochir?”

Ochir vände blicken ut genom fönstret, där regnet oförtrutet trummade mot fönsterbrädena. Han bar en enkel kappa över tunika och byxor. De väl använda stövlarna var osmyckade. Också mössan, med sina flottiga fläckar, var en skymf mot palatsets välstånd. Sådana mössor fann man bara hos enkla herdar.

8

Försiktigt ställde Ochir ner sin bägare på stengolvet. I hans ansikte fanns en styrka som verkligen påminde Guyuk om hans framlidne far. ”Jag vet vad du är ute efter, Guyuk. Jag sa samma sak till din mors män när de kom med gåvor till mig. Jag tänker lägga min röst vid sammankomsten, med alla andra. Varken förr eller senare. Jag tänker inte låta mig pressas eller tvingas till löften. Det har jag försökt göra klart för alla som frågat.” ”Så du vägrar alltså svära en ed till khanens egen son?” sa Guyuk.

Hans röst lät hårdare och rödvinet hade gjort hans kinder heta. Ochir blev rådvill. Runt om honom hade Guyuks följeslagare börjat röra på sig likt oroade hundar. ”Det sa jag inte”, svarade Ochir betänksamt. Han kände ett växande obehag i detta sällskap och beslöt sig för att det var dags att ta sig därifrån så fort som möjligt. När Guyuk inte svarade fortsatte han att förklara sig. ”Din mor har regerat väl. Ingen kan förneka att hon hållit ihop nationen där andra kanske skulle ha orsakat splittring.” ”Kvinnor ska inte regera Djingis nation”, svarade Guyuk kort. ”Kanhända. Men hon har gjort det och gjort det väl. Bergen står kvar.” Ochir log åt sitt eget skämt. ”Jag håller med om att vi med tiden måste ha en ny khan, men det måste vara någon som kan knyta ihop alla lojaliteter. Det får inte utvecklas till en maktkamp, Guyuk, inte som den din far och hans bror utkämpade. Nationen är för ung för att överleva ett krig mellan prinsarna. Den av er som visar sig starkast kommer att få min röst.”

Guyuk for nästan upp från divanen och fick anstränga sig för att behålla lugnet. Här blev han uppläxad som om han inte förstod ett skvatt, som om han inte redan genomlidit två frustrerande år!

Ochir, som betraktade honom, sänkte plötsligt blicken. Ännu en gång kastade han en snabb blick på de övriga männen i rummet. De var fyra. Han var obeväpnad efter den omsorgsfulla visiteringen vid porten. Ochir var en allvarsam ung man som inte kände sig väl till mods i Guyuks och hans följeslagares sällskap. Det var något med sättet de såg på honom, som en tiger skulle ha synat en tjudrad get.

Guyuk reste sig sakta och gick bort till vinkaraffen på golvet. Han lyfte upp den och vägde den i handen.

9

”Du sitter i min fars stad, i hans hem, Ochir”, sa han. ”Jag är Ogotai khans förstfödde son och jag är sonson till den store khanen. Trots detta vägrar du svära eden till mig, som om vi köpslår om ett gott sto.”

Han höll fram karaffen, men Ochir lade handen över bägaren och skakade på huvudet. Den yngre mannen var tydligt nervös av att ha Guyuk stående så nära sig, men han vägrade låta sig skrämmas och svarade bestämt: ”Min far tjänade lojalt din, Guyuk. Också jag är sonson till Djingis, även om jag inte kommer att bli khan. Men det finns andra. Baidur i väst …” ”Som styr sina egna länder och inte har några anspråk här”, for Guyuk ut.

Ochir tvekade, men fortsatte sedan: ”Det hela hade varit så mycket enklare om du blivit nämnd i din fars testamente, min vän. Hälften av nationens prinsar skulle redan ha gett dig sin röst.” ”Det var ett gammalt testamente”, sa Guyuk. Hans röst hade djupnat något och pupillerna vidgats, som om han tittade in i mörker.

Också hans andhämtning hade tilltagit. ”Sedan har vi Batu”, tillade Ochir med en något mer ansträngd röst, ”som är äldst av alla i ätten. Eller varför inte Mongke, Toluis äldste son? Det finns andra med anspråk, Guyuk. Du kan inte tro …”

Guyuk höjde keramikkaraffen med ett fast grepp om det rejäla handtaget så att knogarna vitnade. Med plötslig skräck i blicken såg Ochir upp på honom. ”Jag förväntar mig lojalitet!” skrek Guyuk. Med våldsam kraft drämde han karaffen i ansiktet på Ochir, så att huvudet for åt sidan.

Det började blöda från ett stort jack ovanför Ochirs ögon och han höjde händerna för att skydda sig mot ytterligare slag. Guyuk klev upp på den låga divanen så att han stod grensle över mannen. Han drämde till med karaffen igen. Det andra slaget fick keramiken att spricka och Ochir skrek på hjälp. ”Guyuk!” ropade en av följeslagarna förskräckt.

De hade alla kommit på fötter, men ingen vågade gå emellan. De två männen på divanen brottades. Ochir hade sin hand om Guyuks hals, men han fick inget ordentligt grepp med sina blodiga fingrar och karaffen träffade honom om och om igen. Plötsligt krossades karaffen så att Guyuk bara höll i ett ovalt, avbrutet och vasst stycke. Han 10

flämtade våldsamt och upprymt. Med sin lediga hand torkade han bort blod från ena kinden.

Ochirs ansikte var en enda röd sörja och ena ögat var igenmurat.

Orkeslöst höjde han händerna igen, men Guyuk slog bara undan dem med ett skratt. ”Jag är khanens son”, sa Guyuk. ”Säg att du kommer att stödja mig. Säg det.”

Ochir kunde inte tala. Han höll på att kvävas med svalget fyllt av blod medan kroppen ryckte av kramper. Ett gurglande läte undslapp hans krossade läppar. ”Inte?” sa Guyuk. ”Till och med det förvägrar du mig? Denna lilla sak? Då är jag klar med dig, Ochir.” Inför ögonen på sina förskräckta följeslagare högg han neråt med det vassa handtaget. När ljudet upphört ställde sig Guyuk upp och släppte taget om keramikskärvan.

Han tittade ner på sig själv och med plötslig avsmak insåg han hur blodig han var. Blodet hade stänkt i håret på honom och han hade en stor fläck på sin kappa.

Men så fokuserades hans blick åter. Han såg hur tre av följeslagarna gapade likt idioter. Bara en verkade betänksam, som om han bevittnat en diskussion snarare än ett mord. Guyuks blick drogs till honom. Gansukh var en reslig krigare som ansågs vara den främste bågskytten under hans befäl. Med lugn röst och min var han den förste att ta till orda. ”Herre, man kommer att leta efter honom. Låt mig skaffa undan honom medan det fortfarande är mörkt. Om jag lämnar honom i någon mörk gränd i staden kommer hans familj tro att han blivit rånmördad.” ”Det bästa vore om de inte hittade honom alls”, sa Guyuk. Utan någon som helst irritation försökte han torka bort blodstänket i ansiktet.

Hans ilska var som bortblåst och han kände sig fullkomligt lugn. ”Som ni önskar, herre. Man gräver nya kloaker i de södra delarna …”

Guyuk tystade honom med handen. ”Jag vill inte veta. Jag är dig djupt tacksam om du skaffar undan honom, Gansukh.” Han såg på de övriga. ”Nå? Tror ni Gansukh klarar det här själv? En av er skickar iväg tjänstefolket. Om någon frågar så lämnade Ochir oss tidigare under kvällen.” Han log ett blodigt leende. ”Säg att han lovade mig sin röst vid sammankomsten, att han svor mig en dyr ed. Med lite tur tjänar dåren mina syften bättre död än levande.”

11

Följeslagarna skred till verket och Guyuk sökte sig till ett av badrummen som han inte behövde korsa huvudkorridoren för att nå.

Han hade blivit tvättad av sina tjänare i över ett års tid, men nu irriterade blodet huden och han ville bli ren. Problemen som gjort honom så ilsken tidigare på kvällen var som bortblåsta nu och han gick med lätta steg. Vattnet skulle vara kallt, men han hade badat i iskalla floder sedan barnsben. Det gjorde huden stram och stärkte honom till kropp och själ. Och det fick honom att känna sig levande.

Guyuk stod naken i järnkaret av Jinsnitt med drakar som ringlade sig längs kanten. Han hällde en hink med vatten över huvudet och hörde inte att dörren öppnades. Det kalla vattnet fick honom att flämta och huttra så att han fick gåshud och hans penis krympte avsevärt. När han öppnade ögonen ryckte han till av att se modern i rummet. Han tittade på klädhögen som han slängt på golvet. Vattnet hade börjat lösa upp blodet på dem och röda rännilar rann över trägolvet.

Guyuk satte försiktigt ner hinken. Torogene var en stor kvinna och tycktes uppfylla hela det lilla rummet. ”Om det är mig du söker, mor, tar det en stund innan jag är färdig och har klätt på mig.” Han tittade bort när han såg hur hennes blick drogs till de blodiga vattenvirvlarna på golvet. Han lyfte upp hinken igen och fyllde den med det rosafärgade vattnet i karet. Palatset hade ett separat kloaksystem som skickliga ingenjörer från Jin specialbyggt av flamhärdat tegel. När han drog ur proppen skulle det komprometterande vattnet försvinna ner i underjorden och blandas med skräp och avloppsvatten från stadens alla kök. Ingen skulle någonsin få veta något.

En kanal löpte genom Karakorum och Guyuk gissade att vattnet skulle rinna ut i den eller ner i någon grop där det skulle sugas upp av jorden.

Han visste inte mycket om sådant, än mindre brydde han sig om det. ”Vad har du gjort?” sa Torogene. Hon var likblek när hon höll upp den våta och urvridna tunikan. ”Bara vad jag var tvungen till”, svarade Guyuk. Han huttrade fortfarande och var inte på humör för något korsförhör. ”Inget som rör dig. Jag ska låta bränna kläderna.” Guyuk lyfte hinken, men tröttnade på hennes skärskådande blickar. Han satte ner den igen och klev ur karet. ”Jag har skickat efter rena kläder, mor. De borde ligga i audiens12

salen vid det här laget. Såvida du inte tänker stå där och stirra på mig hela dagen kanske du kan hämta dem.”

Torogene rörde sig inte ur fläcken. ”Du är min son, Guyuk. Jag har gjort allt för att skydda dig, för att skaffa dig bundsförvanter. Vet du hur mycket av det du har förstört ikväll? Tror du inte jag vet att Ochir ombads komma hit? Och att han inte setts gå härifrån? Är du en narr, Guyuk?” ”Har du spionerat på mig?” svarade Guyuk. Han försökte hålla sig rakryggad och oberörd, men huttrandet tilltog. ”Det är mitt jobb att veta vad som händer i Karakorum. Att känna till varje uppgörelse och tvist, vartenda misstag, som det du gjorde ikväll.”

Förbittrad över hennes högdragna och ogillande ton gav Guyuk upp. ”Det är ingen större förlust, mor. Jag hade ändå aldrig fått Ochirs röst. Hans försvinnande kan rentav komma att gynna oss så småningom.” ”Så det säger du?” sa hon barskt. ”Du tror alltså att du har gjort mitt arbete enklare? Då har jag alltså närt en narr vid min barm. Hans familj och hans vänner kommer att få veta att han var obeväpnad när han besökte dig och att han inte har synts till sedan dess.” ”Det finns ingen kropp, mor. De kommer att förmoda …” ”De kommer att förmoda sanningen, Guyuk! Att du är en opålitlig man. Att du, som den ende bland vårt folk, inte upprätthåller gästfrihetens oskrivna lagar. Att du är en vildhund som är kapabel att döda en man du nyss druckit te med – i ditt eget hem.”

Utom sig av raseri lämnade hon rummet. Guyuk hann knappt begrunda vad hon sagt innan hon var tillbaka igen för att kasta de torra kläderna i famnen på honom. ”I mer än tjugo år”, fortfor hon, ”har jag ägnat varje dag åt att uppvakta dem som kan tänkas stödja dig. Traditionalisterna som kanske kan låta sig övertalas på grund av att du är khanens äldste son och som sådan bör styra nationen. Jag har mutat män med mark, hästar, guld och slavar, Guyuk. Jag har hotat att avslöja deras hemligheter om vi inte får deras röster vid sammankomsten. Jag har gjort allt detta för att ära din far och allt det han har byggt upp. Hans ätt ska ta vid, inte Sorhatanis barn eller Batu eller någon av de övriga prinsarna.”

Guyuk skyndade att klä på sig en tunika och en kappa som han knöt ett bälte runt.

13

”Är det ett tack du vill ha?” sa han. ”Du har ännu inte lyckats göra mig till khan med dina planer och intriger, mor. Kanske hade jag inte agerat på egen hand om du gjort det. Trodde du jag tänkte vänta hur länge som helst?” ”Jag trodde inte du skulle döda en bra karl i din fars hus. Du har inte hjälpt mig ikväll, min son. Jag är så nära. Jag vet ännu inte vilken skada du har orsakat, men om det här kommer ut …” ”Det gör det inte.” ”Om det gör det, så har du stärkt oddsen för alla andra som vill göra anspråk på tronen. De kommer att hävda att du inte har någon större rätt till detta palats, denna stad, än Batu.”

Guyuk knöt frustrerat nävarna. ”Det handlar alltid om honom. Jag hör hans namn varenda dag. Jag önskar att han varit här ikväll. Då hade jag stjälpt en stor sten ur min väg.” ”Han skulle aldrig komma hit obeväpnad, Guyuk. Vad du än sa eller gjorde mot honom på hemresan har gjort det svårare för mig att förverkliga ditt arv.” ”Jag gjorde inget. Och det är inte mitt arv!” fräste Guyuk. ”Så mycket lättare allt varit om far nämnt mig i testamentet. Där har du den springande punkten! Men istället lät han mig tampas med alla de andra, som en flock hundar som slåss om en köttslamsa. Om inte du hade tagit över styret skulle jag suttit i någon jurta där ute och avundsamt betraktat min fars egen stad. Trots det ärar du honom. Jag är khanens förstfödde son, mor! Ändå tvingas jag köpslå och muta för att vinna vad som rätteligen är mitt. Om han blott var hälften av den man som du tycks tro att han var, borde han ha räknat ut detta innan han dog. Han hade gott om tid att inkludera mig i sina planer.”

Torogene såg smärtan i sonens ögon och lät sig bevekas. Hennes ilska avtog och utan ett ord tog hon honom i sin famn och vaggade honom, för att lindra hans svåra själskval. ”Han älskade dig, min son. Men han var besatt av sin stad. Väldigt länge levde han med döden på sin skuldra. Kampen mot den tärde på hans krafter. Jag är säker på att han önskade göra mer för dig.”

Guyuk vilade huvudet mot hennes axel samtidigt som han tänkte hårda och obehagliga tankar. Han behövde även fortsatt sin mor. Under åren som hon regerat hade nationen kommit att vörda henne.

14

”Förlåt att jag tappade fattningen ikväll”, mumlade han. Han tvingade fram ett andetag som lät som en snyftning och hon tryckte honom hårdare till sig. ”Jag vill så mycket, men jag orkar inte mer, mor. Varje dag ser jag hur man tittar på mig och undrar när vi ska kalla till sammankomsten. Jag ser hur man ler vid tanken på mitt nederlag.”

Torogene strök hans våta hår och slätade ut det. ”Så, så. Du är inte som de”, sa hon. ”Du har aldrig varit en vanlig man, Guyuk. Liksom din far drömmer du om större ting. Jag vet det.

Jag har svurit att göra dig till khan och den stunden är närmare än du tror. Sorhatanis son, Mongke, är redan din. Det var klokt av dig att låta honom svära eden till dig i fält. Hans bröder kommer inte att gå emot sin mor. Det är styrkan i vårt anspråk. Och i väst har Baidur mottagit mina sändebud. Jag är övertygad om att han med tiden kommer att ta ditt parti. Ser du nu hur nära vi är? När Baidur och Batu äntligen nämner sitt pris kan vi sammankalla nationen.”

Hon kände hur han stelnade till vid omnämnandet av mannen som han kommit att hata. ”Lugn, Guyuk. Batu är bara en människa och han har inte lämnat förläningarna han fick sig tilldelade. Med tiden kommer prinsarna omkring honom att se att han nöjer sig med att vara rysk furste, att han inte är ute efter Karakorum. Och då kommer de att söka upp dig för att be dig leda dem. Jag lovar, min son. Ingen annan kommer att bli khan så länge jag är i livet. Bara du.”

Han tog ett steg tillbaka och såg på henne. Hans ögon var rödgråtna. ”Hur länge till, mor? Jag kan inte vänta i all evighet.” ”Jag har skickat ännu ett bud till Batus läger. Jag har lovat honom att du kommer att erkänna hans förläningar och titlar under hans levnad och för kommande generationer.”

Guyuks ansikte förvreds till en ilsken grimas. ”Jag erkänner inget sådant! Min fars sista vilja är inte inskriven i himlen! Ska jag låta någon som Batu få härja fritt vid mina gränser?

Låta honom äta god mat och ostört rida vita ston? Ska jag låta hans gyllene hord växa sig fet och föröka sig i lugn och ro medan jag krigar utan dem? Nej, mor. Antingen ställer han sig under min hand eller så låter jag förgöra honom.”

Torogene gav honom en örfil. Det var en rejäl hurring som fick 15

hans huvud att fara åt sidan. Han såg chockat på henne medan rodnaden växte fram på kinden. ”Det är därför jag bad dig att inte uppvakta prinsarna på egen hand, Guyuk. Jag bad dig lita på mig. Lyssna nu, och gör det med hjärta och huvud, inte bara med öronen. I den stund du är khan kommer du att ha all makt, alla arméerna. Ditt ord blir lag. Den dagen kommer inga löften som jag avgett att betyda något, om du väljer att förbise dem. Förstår du?” Trots att de var ensamma sänktes hennes röst till en viskning, för att vara säker på att ingen hörde. ”Jag skulle lova Batu odödlighet om det kan locka honom till sammankomsten. I två års tid har han skickat återbud till Karakorum. Han vågar inte öppet trotsa mig. Istället kommer han med undanflykter, som skador och sjukdomar, och påstår att han inte kan ta sig någonstans. Hela tiden håller han uppsikt över vad som försiggår i den vita staden. Han är en listig man, Guyuk, glöm aldrig det. Sorhatanis söner äger inte hälften av hans ärelystnad.” ”Du köpslår med en orm, mor. Akta så att han inte hugger.”

Torogene log. ”Allt har sitt pris, min son, och det gäller alla. Jag måste bara komma underfund med hans.” ”Du kunde ha rådfrågat mig”, sa Guyuk vresigt. ”Jag känner Batu väl. Du var inte med när vi red västerut.”

Torogene suckade. ”Du behöver inte veta allt, Guyuk, bara att om Batu samtycker kommer han att infinna sig till sammankomsten i sommar. Om han godtar anbudet kommer vi att ha tillräckligt med prinsar bakom oss för att göra dig till khan. Förstår du nu varför du inte borde ha agerat på egen hand? Inser du vad du riskerade? Vad är ett familjeöverhuvuds liv mot detta?” ”Förlåt”, svarade Guyuk med sänkt blick. ”Du har inte hållit mig underrättad och jag blev arg. Du borde ha inbegripit mig i dina planer. Men nu när jag vet mer kan jag också hjälpa dig.”

Torogene betraktade sin son. Hans svagheter och brister till trots älskade hon honom mer än staden som omgav dem, mer än sitt eget liv. ”Lita på din mor”, sa hon. ”Du kommer att bli khan. Lova mig bara att inga fler blodiga kläder måste brännas. Inga fler misstag.” ”Jag lovar”, svarade Guyuk, men hans tankar gick redan till hans tid som khan och alla förändringar han skulle göra. Modern kände honom alltför väl för att han skulle känna sig bekväm i hennes säll16

skap. Han tänkte hitta ett litet hus långt från staden där hon skulle få tillbringa de sista åren av sitt liv. Han log vid denna tanke, ett leende som fick modern att repa mod. Nu såg hon åter den lille pojke han en gång varit.

17

Kapitel två

Batu visslade när han travade över den gröna slätten mot den lilla jurtan mellan höjdernas utsprång. Han var på sin vakt när han red och höll utkik efter vakter eller spanare. Han hade inte anmält sin ankomst till mongolfolkets hemland och kunde nämna flera som skulle vara mycket intresserade av att veta att han var där. Sorhatani hade året innan ärvt Djingis khans födelseplats av sin man. Hon hade fört tumenerna med sig tillbaka till stäpperna – familjer i tiotusental som inget hellre ville än att leva som de alltid gjort, ute på vidderna, i skuggan av bergen.

Det var inget uppseendeväckande med Tsubodais jurta. Den gamle mannen hade avsagt sig alla belöningar som Torogene försökte förära honom och dragit sig tillbaka utan några hedersbetygelser. Bara att ha funnit honom gladde Batu, även om den pensionerade orloken inte flyttade runt lika mycket som många andra. Han hade inte tagit med sig någon stor hjord och behövde därför inte hela tiden söka sig till nya betesmarker. När Batu närmade sig såg han att det bara fanns några få dussin obekymrade och löst betande får och getter. Tsubodai hade valt ut en bra plats invid en bäck, på vad som såg ut att vara en gammal flodslätt som årtusendena gjort plan och jämn. Solen sken och ännu en gång fann Batu att han beundrade mannen. Tsubodai hade fört befäl över den största armén i nationens historia, fler än hundratusen krigare som stridit sig fram till Italiens norra åsar. Hade de inte tvingats återvända för att khanen dött var Batu övertygad om att de skulle ha skapat ett rike som sträckte sig från ett hav till ett annat. Han grimaserade vid minnena och skämdes för att han en gång glatt sig över den gamle mannens misslyckande. Det var på den tiden 18

när Batu ansett att hans generation borde lägga den småaktiga politiken och gnabbet som präglade världen såsom han kände den åt sidan.

Batu fortsatte rida i sakta mak då han inte ville överrumpla Tsubodai. De var inte de bästa vänner även om respekten för honom bara ökat under åren som gått efter den stora framryckningen västerut.

Men Batu behövde råd från någon som inte längre var inblandad i nationens maktspel, någon vars ord han kunde lita på.

Med en bit kvar hörde Batu en hund skälla. Modet sjönk hos honom när en enorm hund, som befunnit sig bakom jurtan, visade sig. Den stannade upp och lyfte huvudet. Batu tyckte inte ens om små snälla hundar och den här var stor och svart. Han vrålade ”Nokhoi khor!” i hopp om att någon skulle tjudra monstret, men varken Tsubodai eller hans hustru syntes till. Hunden nosade i luften, med huvudet gungande fram och tillbaka. Den såg på honom över slätten, började morra och satte sedan av genom det höga gräset. Huden i ansiktet hängde och slängde så att Batu såg käftarna och ögonvitorna. När besten kom närmare sökte sig hans hand till pilbågen, men han höjde den inte.

Möjligheterna för ett vänligt bemötande skulle minska rejält om han sköt Tsubodais hund.

Hästen tog ett skutt åt sidan medan Batu till ingen nytta skrek alla slags kommandon åt hunden. Det jättelika djuret fortsatte komma mot honom tills han tvingades sparka hälarna i sidan på hästen och börja galoppera runt i en vid cirkel med hunden efter sig. Batu såg den vita fradgan runt munnen när hunden skällande blottade tänderna. Hunden tänkte inte längre vara tyst när den förstod att han försökte fly.

I ögonvrån såg Batu en kvinna komma ut ur jurtan. Tydligt road av hans belägenhet vek hon sig dubbel av skratt. Han kunde bara fortsätta rida runt i cirklar och undvika hundens käftar. ”Nokhoi khor!” ropade han igen. Hon rätade på sig och betraktade honom med huvudet på sned. Efter en stund ryckte hon på axlarna, satte handen till munnen och gav från sig två skarpa visslingar. Vid ljudet lade hunden sig platt i gräset, men fortfarande med sina mörka ögon på ryttaren som vågat inkräkta på hans revir. ”Sitt!” sa Batu till hunden och gjorde en stor gir runt den. Han hade aldrig sett en så stor hund tidigare och undrade var Tsubodai hittat den. Den höll Batu under uppsikt hela vägen bort till kvinnan, 19

och han var mycket medveten om den och undvek hastiga rörelser när han långsamt satt av. ”Jag söker orlok Tsubodai”, sa Batu.

Han hörde ett lågt morrande bakom sig och bemödade sig för att inte se sig över axeln. Det ryckte i kvinnans smilgropar när hon betraktade honom. ”Kanhända vill han inte träffa dig, du utan namn”, svarade hon glatt.

Batu rodnade. ”Han känner mig väl. Jag red med honom i väst.

Jag är Batu, Jochis son.” En skugga for över hennes ansikte vid detta namn. Det var inte första gången hon hörde det. Hon såg honom djupt i ögonen, som om hon sökte efter något. ”Jag skulle inte sträcka mig efter något vapen, om jag var du. Hunden kommer att slita strupen av dig.” ”Jag är inte här för att hämnas”, sa Batu. ”Jag har funnit försoning för länge sedan.” ”Det gläder mig att en av er har det”, sa hon.

Hennes blick sökte sig bakom Batu och han vände sig om, fast förvissad om att hunden smugit sig inpå honom. Istället såg han Tsubodai komma gående med en häst från en gles träddunge inte långt därifrån. Batu förvånades över den lättnad han plötsligt kände. En gång hatade han denne man, fast å andra sidan hade han hatat många på den tiden. Men han hade lärt sig att respektera orloken. Batu aktade sig för att alltför ingående bli känslosam, men på många sätt betraktade han Tsubodai som en far. Det hade han inte sagt till någon. Bara det att se Tsubodai i livet och välmående lyste upp hans för tillfället dunkla humör. Ingenting verkade svårt med Tsubodai vid ens sida.

Om det nu var så, förstås. Batu var fortfarande inte säker på hur han skulle bli välkomnad.

Dessa tankar snurrade i hans huvud medan Tsubodai närmade sig.

Den gamle mannen visslade på hunden och Batu såg hur den stora besten, som reste sig och sprang bort till honom, plötsligt uppförde sig som en upprymd valp. Hela kroppen viftade snarare än den lilla stumpen till svans. Tsubodai gick med de lösa tyglarna i ena handen medan han med den andra klappade hundens stora huvud. Det var utan ett leende han lät blicken vandra mellan Batu och sin fru. ”Har du erbjudit honom te?”

20

”Inte än”, sa hans hustru. ”Det överlåter jag till dig.” ”Bra. Då kan du ge dig av, Batu. Jag har inget att säga dig.”

Batu rörde sig inte, men för Tsubodais vidkommande var samtalet uppenbarligen över. Tsubodai passerade honom och kallade till sig hunden med ett klickande ljud. ”Jag har rest väldigt långt för att få träffa dig, orlok”, sa Batu. ”Sådana titlar har jag lagt bort”, sa Tsubodai över axeln. ”Jag har dragit mig tillbaka.” ”Jag är inte här för att be dig återvända, gamle man. Jag vill bara rådfråga dig.”

Tsubodai stannade till just innan han skulle gå in genom den låga dörren i jurtan. ”Adjö”, sa han utan att se upp.

Batu såg frustrerat Tsubodai försvinna in i det dunkla innandömet med sin hund. Han vände sig uppgivet mot hustrun, som fortfarande stod kvar med samma sneda leende. Barnafödandets tid låg med råge bakom henne, men hon såg på något vis moderlig ut när hon synade den besvikne unge mannen. ”Jag tycker inte om att besökare avvisas utan någon form av gästfrihet”, sa hon. ”Vill du ha lite saltat te?”

Batu hörde en irriterad grymtning inifrån jurtan. Väggarna var inte tjockare än att Tsubodai hört vad som sades. ”En stor ära”, svarade Batu.

Han var fortfarande kvar när mörkret lade sig. Tsubodai tycktes inte nämnvärt upprörd av hans närvaro. Den gamle mannen lagade en pilbåge och nöjde sig med att under tystnad blänga på Batu, som artigt satt kvar i några timmar och kallpratade. Han hade åtminstone fått veta namnet på Tsubodais hustru. Ariuna var en angenäm kvinna som lät sig fascineras av hans nyheter när hon väl kunde slappna av.

Till och med Tsubodai fnös till när Batu berättade om förläningarna han fått genom Ogotais testamente. Med några lätta bläckstreck hade Ogotai gett honom ett vidsträckt rike i Ryssland. Batu, som förstod att Tsubodai intresserat följde samtalet, berättade för Ariuna att en del av förläningarna hade varit faderns efter att han lämnat Djingis.

Då kände han Tsubodais stirrande blick på sig och förstod att det inte var något fel på den gamle mannens hågkomst. Batu hade inte tittat upp och efter en stund återgick Tsubodai till sina kokande grytor med vatten, horn och lim.

21

När solen började gå ner ställde Tsubodai sig upp och sträckte stönande på ryggen. ”Jag måste se till djuren”, sa han till hustrun.

Batu hade blicken fäst på sina fötter och först när Ariuna sa: ”Följ med honom då!” reste han på sig med ett brett leende och gick ut ur jurtan.

Ibland var kvinnor en förutsättning för att män skulle kunna samtala.

Han fann Tsubodai med sin hund, som morrande visade honom tänderna tills Tsubodai med ett ord tystade den. Tillsammans prövade han och Batu repen som hägnade in en liten fålla, för att sedan undersöka livmodern på en get som var mycket nära att föda. Tystnaden dem emellan var bekväm, mycket bättre än när Batu suttit i Tsubodais hem som en ovälkommen gäst. Ute i det fria föreföll den gamle mannen kunna koppla av och han vinkade till sig Batu så att också han fick känna på geten. Batu nickade och lade handen mot det ofödda fostret. ”Inte långt kvar”, blev hans utlåtande. ”Hon verkar nöjd.” ”Det är hon”, sa Tsubodai och rätade på sig. ”Jag också. Livet är hårt, Batu, men det kan åtminstone vara enkelt. Här är det enkelt.” Åldern hade gjort honom magrare än Batu kom ihåg, men han var fortfarande en ståtlig man. Ingen kunde någonsin missta Tsubodai för en herde, oavsett var man träffade på honom. Hans ögon hade skådat rikens uppgång och fall. De hade skådat Djingis som ung man.

Batu svarade inte. Efter en stund suckade Tsubodai och lade händerna på en av fållans ribbor. ”Låt höra varför du kommit så många mil. Men var förvissad om att jag inget vet om politiken i Karakorum. Jag har inget nät av spioner längre, om det är vad du tror.” ”Det är inte det. Jag söker bara råd av någon jag litar på.”

På samma sätt som Ariuna tidigare gjort spände Tsubodai blicken i Batu för att sedan låta sig lugnas av vad han såg. ”Fråga på, pojk. Men jag är inte så säker på att du kommer gilla vad du får höra.”

Batu tog ett djupt andetag. ”Du känner kanske Guyuk bättre än någon annan.” När Tsubodai inte sa något fortsatte han. ”Visste du att ingen ny khan utsetts?”

Den gamle mannen nickade. ”Jag bor inte i öknen. Så mycket vet jag i alla fall.”

22

”Det måste bli Guyuk, Mongke eller Baidur … eller jag. Vi fyra är de enda som är tillräckligt nära, och Mongke gav sitt löfte för många år sedan när han fick höra att Ogotai dött. Han kommer att stödja Guyuk.”

Tsubodai kliade sig på kinden. ”Då är det klart. Sälla dig till Mongke och Guyuk. Baidur kommer att göra detsamma, så fort han får höra att ni står enade. Guyuk blir khan och jag får lugn och ro.” ”Är det vad du skulle gjort?” frågade Batu allvarligt.

Tsubodai gav ifrån sig ett obehagligt bittert ljud. ”Jag? Nej. Men jag är inte du och jag har redan gjort alla mina val, bra såväl som dåliga.” ”Varför vill du då att jag ska stödja honom? Vad skulle du ha gjort i mitt ställe?”

Tsubodai svarade inte genast. Han blickade ut över de allt mörkare fälten och vidare bort mot bäcken och kullarna i fjärran. Batu avvaktade. ”Jag är inte du”, sa Tsubodai igen. ”Jag vet inte vad som driver dig.

Om du söker de största fördelarna ska du bara uthärda och vara på din vakt när gåvor övergår i hot. Trygga dina egna länder och kanhända lever du tillräckligt länge för att hinna njuta av dem.” ”Om jag inget bryr mig om fördelar då?” sa Batu förnärmad. ”Om jag anser att Guyuk inte är lämplig att leda nationen?” ”Då kan jag inte hjälpa dig. Står du i hans väg kommer du tvivels­ utan att utplånas.” Det verkade först som om den gamle mannen hade mer att säga, men så förblev han tyst. ”Vad? Du talar i gåtor, gamle man. Du säger att du inte skulle följa honom, men att jag blir utplånad om jag inte gör det. Vad är det för val?” ”Ett enkelt”, sa Tsubodai med ett leende och undvek plötsligt inte att tala direkt om Guyuk. ”Du har inte kommit till mig för att få svar.

Du vet redan allt du behöver veta. Bekymras du av vilka som delar Guyuks säng? Är det saken? Uppfyller hans följeslagare dig med vrede eller måhända avund?” Tsubodai skrattade. ”Han kan dela säng med döda getter, vad mig beträffar”, sa Batu med ett äcklat uttryck i ansiktet. ”Saken är den att han är en liten man som saknar några som helst drömmar. Han äger bara list och nationen behöver förnuft. Försök inte inbilla mig att han skulle bli en bra khan.”

23

”Han kommer att bli en hemsk khan”, svarade Tsubodai. ”Under Guyuk kommer vår nation att tyna bort eller splittras. Men vem ska bestrida honom om inte du gör det? Hur som helst är det för sent. Du är redan på väg till en sammankomst. Du kommer att svära din ed till Guyuk och han blir khan.”

Batu blinkade förvånat. Hans krigare väntade på honom i en dal mer än en dagsritt därifrån. Tsubodai kunde omöjligt veta det, såvida han inte ljugit om att han inte längre mottog underrättelser. Kanske sökte sig trots allt en del gamla män fortfarande till orloken för att dricka te och prata nyheter. ”För någon som säger sig vara en enkel herde verkar du känna till en hel del.” ”Folk pratar. Precis som du. Pratar och pratar, som om det inte fanns annat att göra. Kom du för att få höra att jag tycker att du gör rätt? Kanske gör du det. Lämna mig nu ifred.”

Batu lade lock på sin irritation. ”Jag kom för att fråga dig vad Djingis skulle ha gjort. Du kände honom.”

Med ett brett flin visade Tsubodai tänderna. Han saknade två i ena sidan av munnen, där kinden var något insjunken. Huden var så stram att man tydligt såg formen på hans skalle. ”Din farfar var en kompromisslös man. Vet du vad det innebär?

Hur många säger inte: ’Det här tror jag på’? Men den stora frågan är: Vågar de stå för sina åsikter när deras barn hotas till livet? Nej. Men det gjorde Djingis. Om någon skulle ha hotat att döda hans barn hade han sagt ’varsågod’. Han förstod nämligen att priset var oändligt, att han skulle kunna utplåna städer och nationer och ändå skulle det inte vara det slutliga priset. Han ljög aldrig, vilket hans fiender visste. Hans ord var järn. Så vad tror du? Skulle han stödja en man som Guyuk.” ”Nej”, muttrade Batu. ”Inte på tusen år, pojk. Guyuk är en efterföljare, inte en ledare.

Det fanns en tid när han till och med sprang i bakhasorna på dig. Det ses inte som vekhet hos en timmerman eller en tillverkare av takpannor. Världen kan inte ha hur många ledarhundar som helst, det skulle splittra flocken.” Han kliade sin egen hund bakom örat och djuret knorrade och dreglade. ”Inte sant, Temudjin?” sa han till hunden.

24

”Alla kan inte vara som du, eller hur?” Med en förnöjd suck lade hunden sig på mage med benen framför sig. ”Har du döpt hunden efter Djingis?” frågade Batu misstroget.

Tsubodai skrockade. ”Varför inte? Det roade mig.” Den gamle mannen tittade upp igen. ”En man som Guyuk förändras aldrig. Han kan inte bara över en natt besluta sig för att han vill leda och tro att han ska göra det bra. Det ligger inte i hans natur.” Även Batu lade händerna på ribban. Solen hade nästan försvunnit helt under deras samtal och runt om dem växte skuggorna sig allt större och mörkare. ”Men om jag motsätter mig honom kommer jag att utplånas”, sa han tyst.

Tsubodai ryckte på axlarna. ”Kanske. Inget är hugget i sten. Det hind­rade inte din far från att leda sina män bort från nationen. För honom fanns det ingen medelväg. Ännu en som var stöpt i samma form.”

Batu vände blicken mot den gamle mannen, men kunde se väldigt lite av ansiktsdragen i dunklet. ”Men det var inget lyckat drag.” ”Du är för ung för att förstå”, svarade Tsubodai. ”Pröva mig”, sa Batu. Han kände den gamle mannens ögon på sig. ”Människan är alltid rädd, pojk. Kanske behöver du leva mycket längre för att förstå vad jag menar. Ibland tänker jag att jag levt för länge. Vi ska alla dö. Min hustru, jag, du, Guyuk, alla du någonsin träffat. Andra ska gå över våra gravar utan att förstå hur vi har skrattat, älskat och hatat varandra. Men tror du att de bryr sig? Nej, de har sina egna osynliga och korta liv att leva.” ”Jag förstår inte”, sa Batu frustrerat. ”Just det, för att du är för ung”, sa Tsubodai och slog ut med händerna. Batu hörde hur den gamle mannen suckade. ”Sannolikheten är stor att det i den här dalen vilar ben av män och kvinnor som en gång tyckte att de var viktiga. Ägnar vi dem några tankar? Delar vi deras farhågor och drömmar? Självklart inte. De betyder inget för dem som lever, vi känner inte ens till deras namn. Förr kunde jag få för mig att jag ville bli hågkommen, att folk skulle nämna mig om tusen år, men nu bryr jag mig inte. Jag kommer nämligen bara att vara jord och ande. Rentav bara jord, även om jag hoppas på ande. När du blir äldre kommer du att inse att det enda som betyder något, det enda, är 25

att man är tapper och ärbar. Man lever visserligen lika länge om man saknar dessa egenskaper, men man kommer inte vara värd jorden under ens stövlar. Man är fortfarande jord, men man har slösat bort sin korta tid i ljuset. Visst, din far misslyckades, men han var stark och han försökte göra vad som var rätt för hans folk. Han slösade inte bort sitt liv. Mer än så kan man inte begära.” Det långa samtalet tycktes ha satt sina spår hos den gamle mannen. Han harklade sig och spottade obetänksamt på marken. ”Du får inte lång tid i den här världen.

Bergen står kvar efter oss.”

Batu var tyst länge innan han tog till orda igen. ”Jag kände aldrig min far. Jag träffade honom inte ens.” ”Det gör mig ont att jag gjorde det”, svarade Tsubodai. ”Det är skälet till att jag vet något om ära, pojk. Det är först när man förlorar något som man inser hur värdefullt det är, men då är det för sent.” ”Om jag inte har fått allt om bakfoten, så är du en ärbar man.” ”Jag var det kanske, men jag borde ha vägrat lyda ordern din farfar gav mig. Låta mörda sin egen son? Det var galenskaper, men jag var ung och beundrade honom väldeliga. Jag borde ha ridit därifrån och aldrig sökt upp Jochi på den ryska stäppen. Du skulle inte förstå. Har du någonsin dödat?” ”Det vet du att jag har!” ”Inte i strid, inte på nära håll, sakta, ansikte mot ansikte, när du ser den andre i ögonen.”

Batu nickade sakta. Tsubodai, som nätt och jämnt såg rörelsen i mörkret, grymtade. ”Gjorde du rätt? När du tog alla åren han hade kvar?” ”Jag tyckte så då”, svarade Batu illa till mods. ”Du är fortfarande ung. En gång trodde jag att mitt misstag var en bra sak, att min skuldkänsla skulle bli kraften som gjorde mig bättre än andra män. Under mina bästa år tänkte jag att jag skulle dra lärdom av det, men vad jag än gjorde fanns det där. Jag kunde inte göra det ogjort, Batu. Jag kunde inte omintetgöra min synd. Känner du till det ordet? De kristna talar om det svarta som befläckar själen. Det är passande.” ”De säger också att man kan göra sig kvitt sin synd genom att erkänna den.” ”Men så är det inte. Vad för slags man skulle jag vara om jag kunde 26

sudda ut mina misstag med bara prat? Man måste lära sig leva med sina misstag och gå vidare. Kanhända är det straffet.” Han skrockade när han tänkte på en gammal åminnelse. ”Vet du, din farfar glömde helt enkelt bort sina dåliga dagar som om de aldrig existerat. Jag kunde avundas honom det. Det kan jag fortfarande.” Han märkte att Batu såg på honom och suckade. ”Bara stå fast vid ditt ord, pojk. Det är allt jag har att säga dig.”

Tsubodai rös till när en vindil träffade dem. ”Om det är du, Djingis, så är jag inte intresserad”, viskade han så lågt att Batu nästan inte hörde. ”Pojken får sköta det själv.”

Den gamle mannen drog den slitna kappan tätare om sig. ”Det är för sent att återvända till dina män”, sa Tsubodai högre. ”Här åtnjuter du full gästfrihet. Du kan stanna över frukosten imorgon. Kommer du?”

Han inväntade inte Batus svar. Månen stod strax över horisonten och Batu betraktade den gamle mannen på väg tillbaka till sin jurta.

Han var glad att han kommit. Nu trodde han sig veta vad han skulle göra.

Kurirstationen var en förvånansvärt stor byggnad att skåda mitt ute i ingenstans. Den låg knappt femtio mil norr om Karakorum och hade bara ett syfte – att fungera som länk i den kurirkedja som sträckte sig ända till Jins länder, till Ryssland i väst och så långt som till Kabul i söder. Förnödenheter och utrustning skickades med mer långsamtgående vagnar längs samma rutt, så att stationen kunde byggas ut.

På en plats där det tidigare bara funnits en enkel jurta med ett fåtal utvilade hästar stod nu en grå stenbyggnad med rött tegeltak. Jurtor fanns fortfarande runt om den, sannolikt för ryttarnas familjer och de fåtal stympade soldater som dragit sig tillbaka där. Batu roade sig med tanken att den en dag skulle bli ett samhälle mitt i vildmarken.

Kurirerna kunde inte som sina förfäder flytta med årstiderna.

Han hade undvikit vägstationerna på resan från sina nya områden.

Enbart vid åsynen av hans tumen skulle man ha skickat ut ryttare i full galopp längs rutten. Ingen färdades fortare i oländig terräng än kurirerna och nyheterna om hans truppförflyttningar skulle ha nått Karakorum flera dagar före honom. Även för det här budet hade han lämnat kvar sina krigare långt därifrån, i en skog av tall och björk, 27

för att undgå upptäckt. Han hade fortsatt rida tillsammans med två av sina spanare tills de nådde ett krön där han kunde tjudra sin häst medan de två red vidare.

Batu låg på magen i solen och såg hur de närmade sig kurirstationen. Det kom rök från skorstenen och längre bort såg han de små skepnaderna av hästar som betade. När spanarna gick in i byggnaden rullade han runt på rygg och blickade upp mot den blå himlen.

Det hade funnits en tid då han velat bli khan. Om han blivit erbjuden denna törnekrona på den tiden skulle han tagit den utan att tveka.

Livet hade varit mycket enklare när han red med Tsubodai. Ogotais död hade lett till mer än bara ett avbräck i den stora framryckningen västerut. Khanen hade verkligen ansträngt sig för att rädda Batu undan fattigdom och tvingat på honom den ena befordringen efter den andra, tills han förde befäl över tiotusen utvalda män. Det borde inte ha kommit som någon överraskning att Ogotai inbegripit honom i testamentet, men gjorde det. Batu hade inte räknat med något. På väg till sina nya länder hade han funnit spår efter ett mongolläger av hoprasade jurtor och rejäla träbyggnader. Han hade sökt igenom alla och i en jurta funnit en ruttnande sadel med sin fars tumens stämpel. Ogotai hade gett honom länderna som hans far valt att fly till från Djingis.

Batu hade tryckt sadeln mot sig och gråtit för en man han aldrig känt.

Han visste att något inom honom förändrats då. När han nu såg upp mot en perfekt blå himmel rannsakade han sig själv – om där fanns en tillstymmelse till åstundan? Ärelystnad? Men ingenting. Han ville inte bli khan. Hans enda mål var att förvissa sig om att den bäst lämpade tog över nationen. Han grävde ner handen i marken under sig och drog upp en handfull gräs och jord. I den varma dagens stillhet smulade han sönder innehållet och lät vinden föra det med sig.

Högt ovanför honom svävade en hök, kanhända hade den fattat intresse för saken som låg på rygg i gräset nere på slätten. Batu, som viss­te att fågeln såg alla rörelser från den höjden, vinkade.

Solen hade hunnit en bit på himlen när spanarna återvände. Erfarna som de var visade de inte att de sett honom förrän de tagit sig över krönet och var utom synhåll för vägstationen. De ledde sina hästar förbi Batu, innan han följde efter och med jämna mellanrum såg sig om. Han behövde inte fråga om budet gått iväg. Kurirstationerna var beryktade för sin effektivitet. En galopperande ryttare var redan 28

på väg till nästa station, som låg fyra mil från Karakorum. Inom tre dagar skulle Torogene hålla det sigillerade brevet i sin hand.

Batu var betänksam när han travade över det frodigt gröna gräset. Han visste att Guyuk skulle tappa ansiktet när sammankomsten strandade. Batus andra bud skulle nå Baidur ungefär samtidigt och om han handlade utifrån löftet om stöd skulle mycket bli annorlunda. Batu var säker på att Baidur skulle bli en bättre khan än Guyuk.

För ett ögonblick hörde Batu en gammal stämma viska att också han, Djingis förstföddes förstfödde, skulle bli en bra khan. Som sig bör.

Det var som om nationen långt om länge letts in på rätt väg igen. Han skakade på huvudet och trängde undan den inre rösten. Hans far hade velat hitta sin egen väg, långt från allt som hette khaner och hjordar.

I samtalet med Tsubodai hade Batu genom den gamle mannens ögon skådat ofantliga tidsrymder och fått sig en glimt av andra årtionden, rentav århundraden. Han kämpade för att hålla fast vid dem.

Batu försökte tänka på alla möjliga framtider, men gav till sist upp.

Man kunde inte planera för allt. Han undrade om hans häst red över benknotor från sedan länge döda män. Han rös till vid tanken, den varma solen till trots.

29