9789100127985

FĂśrlĂĽtelsen

Holst_Forlatelsen.indd 1

2012-03-12 10:56:25

Holst_Forlatelsen.indd 2

2012-03-12 10:56:25

hanne-vibeke holst

Förlåtelsen Översättning av Margareta Järnebrand

albert bonniers förlag

Holst_Forlatelsen.indd 3

2012-03-12 10:56:25

Av Hanne-Vibeke Holst har tidigare utgivits Thereses tillstånd 2000 Det verkliga livet 2000 En lycklig kvinna 2001 Min mosters migrän 2002 Kronprinsessan 2003 Kvinnan med de vackra händerna 2005 Kungamordet 2006 Drottningoffret 2009

www.albertbonniersforlag.se www.hannevibekeholst.dk

ISBN 978-91-0-012798-5 Danska originalets titel: Undskyldningen Copyright © Hanne-Vibeke Holst 2011 Published by agreement with Lars Ringhof Agency ApS, Copenhagen Tryckt hos , 2012

Holst_Forlatelsen.indd 4

2012-03-12 10:56:25

Till Morten

Holst_Forlatelsen.indd 5

2012-03-12 10:56:25

Holst_Forlatelsen.indd 6

2012-03-12 10:56:25

I

Holst_Forlatelsen.indd 7

2012-03-12 10:56:25

Holst_Forlatelsen.indd 8

2012-03-12 10:56:25

April 1940 När Thorvald vaknade, naken under det tjocka duntäcket, utsträckt på rygg och med erektionen styvt pekande mot naveln, var det alltid och trots de mörka moln som dessa år hotfullt tätnade över Europa med känslan av att vara en lycklig man. Och medan han denna gryende aprilmorgon – klockan var bara lite över sex – låg till höger i dubbelsängen och just hade inlett det långsamma uppstigandet ur sin djupa drömsömn var det med sedvanliga förväntningar om att en ny dag låg framför honom likt en glittrande sjö full med fisk som bara var att dra upp. Det räckte att han öppnade ögonen för att han skulle få bekräftelse på sitt överflöd – sängen delade han nämligen med sin vackra hustru Gerda, vars höggravida mage välvde sig under nattlinnets flanell. Hon skämde bort honom; inte bara gav hon honom, till och med under sitt havandeskap, obegränsad tillgång till sin eggande kropp, hon såg också till att skona honom från väckarklockans infernaliska signal genom att alltid vakna och stänga av den innan den ringde.

Thorvald njöt av att ligga kvar halvvaken medan Gerda ljudlöst steg upp. Han tyckte om att föreställa sig hur hon gjorde sin morgontoalett i prästgårdens nya badrum, för att sedan iförd sin blommiga morgonrock smyga sig nedför den branta trappan och gå ut i köket. Här tänkte han sig att hon hälsade på den unga hushållerskeeleven, Henny, som hade hämtat hinken med den ljumma komjölken på granngården och redan börjat forma degen 9

Holst_Forlatelsen.indd 9

2012-03-12 10:56:25

till frukostbröd. Därefter skulle Gerda röra om i kastrullen med den blötlagda müsli som hon hade börjat blanda till själv efter ett recept i Tidens Kvinder. Under tiden skulle hon be Henny sätta på vatten till det kaffe som han visste att Gerda och flickan alltid tog sig en kopp av innan pojkarna väcktes. Först när hon hade kysst tvillingarna god morgon och rufsat om deras kritvita lockar, hjälpt dem på med kläderna, sett till att de åt sin gröt och borstade tänderna och därefter skickat dem till skolan med ränslarna dinglande på de kantiga ryggarna skulle hon gå upp och väcka honom. På slaget åtta skulle hon stiga in i sängkammaren, ställa ifrån sig hans frukostbricka på nattygsbordet, dra ifrån gardinerna, öppna vindsfönstret ut mot prästgårdens trädgård och sätta det på glänt. ”God morgon, min älskling”, skulle hon säga och antingen dra honom mjukt i stortån som stack fram under täcket eller låta en hand glida in under det och retsamt smeka hans kön. Suckande skulle han sträcka sig efter henne, och ibland skulle han få ner henne till sig.

Men i regel skulle hon skrattande påpeka att pastorn var en oförbätterlig sjusovare och att det var dags att gripa sig an dagens gärning.

När han sedan hade satt sig upp mot den flätade sänggaveln med en kudde bakom ryggen och tagit emot den kopp english breakfast-te som hon hade hällt upp åt honom, skulle han belåtet utbrista i sitt: ”Vilken lyckans ost jag är!” Med ett ironiskt höjt ögonbryn skulle hon hålla med honom innan hon gnolande lämnade honom åt hans morgonritual för att själv klä på sig i det angränsande rummet, där hon hade sin klädkammare.

Sådana morgnar älskade han. Nya och obrukade, som den rena skjorta som alltid hängde redo och väntade på honom. Men sådan var inte den här tisdagsmorgonen, för sådana morgnar var det slut med, det insåg han i samma sekund som Gerda ryckte honom ur sömnen genom att ruska honom hårt. ”Thorvald, vakna! Hör du inte? Flygplanen!” ropade hon i en skarp, gäll ton, helt olik henne. Han lyssnade till det illavarslande, infernaliska motordån som fyllde luftrummet, ovillig att acceptera det budskap som hans sinnen sände till hans hjärna. ”Det måste vara en övning, fortsätt sova bara”, grymtade han 10

Holst_Forlatelsen.indd 10

2012-03-12 10:56:25

därför med en sömnig blick på sitt armbandsur, men hon fortsatte att ruska honom. ”Thorvald, det är allvar. Gå och se efter! De är rakt ovanför oss!” Återigen var han på väg att avfärda henne, men sedan slogs dörren upp, och tvillingarna, Leif och Leo, kom instormande, som alltid kvittrande i munnen på varandra som fågelungar, även de upphetsade till bristningsgränsen. ”Luften är full med plan! Är det tyskarna? Blir det krig nu?” ”Nej, nej”, ville han lugna dem, och om han inte hade varit naken skulle han inbjudande ha slängt täcket åt sidan – ”Kryp ner till pappa!” – eller också skulle han genast ha farit upp ur sängen, tagit med dem till fönstret och visat dem att det bara var en division från det danska flygvapnet – eller engelsmännen! – som genomförde en rutinmässig övning. När han tvekade blev det Gerda som resolut steg upp och åtföljd av pojkarna skyndade fram till fönstret. Gardinen drogs åt sidan och fönstret öppnades på vid gavel, varpå alla tre tog ett förskräckt steg tillbaka vid åsynen av de lågtflygande plan som bildade V efter V mot molntäckets gråaktiga tak. ”Det är tyskarna”, konstaterade Leif, som liksom sin bror stod på tå för att kunna kika upp över karmen. ”Se på emblemen under vingarna!” ”Ja”, instämde Leo och sträckte på halsen. ”Det är de där tyska korsen …” ”Malteserkorsen”, rättade Thorvald mekaniskt. Osedd hade han dragit på sig kalsongerna och förenat sig med sin familj, som småhuttrande i det kyliga rummet stod och såg formationens sista plan passera så oförskämt nära kanten på Jyske Ås och det mjuka östjylländska landskapet av åkrar, kullar, skogsbryn och ängar att glasrutorna skallrade. Gerda hade dragit pojkarna intill sig, och den halvnakne Thorvald bredde ut sina armar som vingar över sin ­hustru och sina barn och kramade tröstande Gerdas darrande axel. ”De måste vara på väg till Norge”, sa han i ett sista försök att fly undan den bistra verkligheten. ”De passerar bara över Danmark.”

Gerda snodde runt och fnös ursinnigt, som om det var det dummaste hon någonsin hade hört. Men sedan blinkade hon snabbt 11

Holst_Forlatelsen.indd 11

2012-03-12 10:56:25

ett par gånger efter varandra som en uttjänt glödlampa och förde hastigt handen ner över magens rundning under nattlinnet samtidigt som hon utbrast: ”Å, Gud! Vattnet går!” ***

September 2011 Jag vaknar tvärt till ljudet av katastrof. När jag slår upp ögonen ser jag genast vattnet strömma från sovrummets stucktak, och först då registrerar jag att sängens fotände är genomblöt. Förvirrad ligger jag kvar tills jag hör ett skrik från grannen under och förstår att det absurt skvalande vattnet inte hör hemma i en surrealistisk dröm utan är lika konkret som klockradion, som visar att klockan är tio minuter över sex.

Raskt far jag upp ur sängen och springer ut i köket, där jag hämtar en hink och ett par kastruller som jag lite planlöst placerar under de plaskande strålarna bara för att göra någonting. Då har hela uppgången kommit på benen, från trappan hörs upphetsade röster, det springs upp och ner, knackas på dörrar och gastas, och snart är det min dörr på fjärde våningen som det bankas på. ”Frau Tholstrup! Men så öppna då!” ljuder det otåligt medan jag står och fumlar med säkerhetskedja och lås. ”Ta det lugnt”, säger jag och lägger rösten i mitt officiella tonläge, för situationen kräver myndighet, och sådan besitter jag – även när jag är yrvaken och klädd i min pappas gamla pyjamas – i rikt mått.

Att tackla hysteriska divor är min spetskompetens, så grannen under, som utan att tveka ger mig skulden för den vattenskada som sprider sig från våning till våning, talas till rätta. Nej, det är inte min tvättmaskin som läcker, eller mitt badkar som har svämmat över.

Som divan med egna ögon kan konstatera flyter allting omkring både i mitt sovrum och i min klädkammare. Så vattnet kommer inte från mig, det måste komma uppifrån vinden.

Det bekräftar vår Hausmeister, vicevärden Herr Krankel, som nu 12

Holst_Forlatelsen.indd 12

2012-03-12 10:56:25

har anslutit sig, åtföljd av ett flertal nödtorftigt påklädda boende som otvivelaktigt passar på tillfället att se hur die Dänin, operachefen, har det inne hos sig. ”Expansionskärlet”, konstaterar han med en blick mot mitt sovrumstak, varifrån vattnet fortfarande skvalar. ”Det har antagligen rostat sönder. Jag har ju sagt till ägaren att det måste bytas ut.” ”Men se till att få stopp på vattnet!” skriker divan, någon gång under förra årtusendet en firad karaktärsskådespelerska, känd från Berliner Ensemble. ”Mina möbler, mina mattor, mina tavlor! Allt blir förstört!”

Vicevärden ser villrådigt på henne, som om han föreställde sig att han med sina egna händer skulle hålla vattnet tillbaka. Den annars så raske och skicklige Herr Krankel är uppenbarligen en sådan som lamslås under en kris. ”Varför ringer ni inte efter brandkåren?” föreslår jag och snuddar lätt vid hans underarm. Han ser på mig, rynkar pannan och tar fram sin mobil. ”Genau! Det var precis vad jag tänkte göra”, säger han och slår 112. Medan han omständligt konfererar med larmcentralen råder jag divan att gå ner och rädda vad som räddas kan av hennes uppenbarligen ovärderliga bohag. Hon klarar fortfarande av att ta regi, så hon gör lydigt sorti, åtföljd av de andra boende, av vilka flera är toppfigurer i kulturlivets rabatt. Samtliga inser att de antagligen är till större nytta i sina egna lägenheter än här uppe i min, där en kalkaktig, mineralisk lukt av gips och våta byggmaterial har börjat breda ut sig. * Oroligt tittar Sophie på sin mobiltelefon, 6.26, avgång om fyra minuter. Tänker han lämna henne i sticket? No fucking way. Det får han bara inte! ”Kom genast!” skriver Sophie igen med fingrar som flyger över knapparna. Chauffören har startat motorn, bussen står och brummar, utstöter med jämna mellanrum djupa, hydrauliska suckar. En högljudd lägerskola har spritt ut sig på sätena runt omkring henne, 13

Holst_Forlatelsen.indd 13

2012-03-12 10:56:25

de hårt prövade lärarna har förgäves försökt få sina uppsluppna åttondeklassare att dämpa sig, medan en ung flicka, jämnårig med Sophie, på sätet framför har stoppat iPod-proppar i öronen, dragit ner en grön keps i pannan och demonstrativt dragit sig undan denna påträngande morgonscen.

Khalil svarar inte på meddelandet, och hon trycker näsan mot rutan i ett nervöst försök att tvinga fram synen av honom i det lätta duggregnet, men hon ser ingenting annat än S-tågen som glider fram och tillbaka på bangården utanför postterminalen och den kutryggige chauffören som drar ett sista bloss på sin cigarrett för att sedan knäppa i väg fimpen i en låg båge innan han smäller igen luckan till bagageutrymmet. Medan de passagerare som anlänt i sista minuten – en grupp muntra väninnor i sextioårsåldern – kliver på bussen och andfådda löser biljett grips hon plötsligt av rådvill panik – ska hon sitta kvar eller hoppa av, ge sig i väg ensam eller avstå från resan?

6.28. Chauffören kliver ombord och intar sin plats bakom ratten, vänder sig mot reseledaren och frågar om alla är med. Enligt bokningslistan saknas fortfarande en passagerare, blir svaret, och om Sophie bara kunde skulle hon med hög röst bekräfta att ja, det gör det, men han är på väg, please, vänta på honom! Men hon har slagit knut på sig själv, sitter låst i en ångestladdad obeslutsamhet som får henne att bara sitta där på sätet bredvid den tomma plats som hon så troget har hållit den senaste halvtimmen.

Och så i sista sekunden dyker han upp, lång och ranglig står han plötsligt där och viftar med sin utskrivna biljett framför reseledaren med högerhanden medan hans blick finner henne och han lyfter vänsterhanden till en avväpnande hälsning. Lättnaden över att han inte har lämnat henne i sticket får det att svida bakom ögonen, men den snygga kostym han har på sig räddar henne från att börja lipa och får henne i stället att le mycket bredare än han har förtjänat. ”Min cykel hade punktering, sorry”, säger han när han har trängt sig fram genom mittgången och sjunkit ner på sin plats med Tightryggsäcken i knäet. ”Du har ingen cykel!” svarar hon och släpper trots allt fram förebråelsen.

14

Holst_Forlatelsen.indd 14

2012-03-12 10:56:25

”Okej, jag hann i alla fall, eller hur?” ”Jag trodde att du hade ångrat dig.” ”Vad pratar du om?” ler han, ställer ner ryggsäcken mellan fötterna och lägger armen löst om henne. ”Jag ser jättemycket fram emot att få träffa svärmor!”

Sophie lutar sig eftergivet mot honom medan den vita Eurolinebussen mot Berlin skjuter fart och tungt svänger ut i trafiken på Ingerslevsgade för att en kort stund senare blinka och svänga till höger i korsningen vid Tietgensgade. * Medan vi väntar på brandkåren hjälper Herr Krankel mig att skjuta undan min säng, så att den hamnar i någorlunda säkerhet för vattnet som oupphörligt forsar ner. Jag lyfter undan täcken och kuddar medan vi tillsammans ställer dubbelmadrassen på högkant.

Mitt Wagnerpartitur med alla mina handskrivna anteckningar till iscensättningen av Valkyrian, som jag har haft liggande på nattygsbordet, är mirakulöst nog oskadat. Den handknutna bönemattan från souken i östra Jerusalem, den som jag använder som sängmatta, måste jag å andra sidan ut och vrida ur över köksvasken. Det visar sig att den är färgäkta, precis som den driftige arabiske försäljaren påstod.

Herr Krankel kommer själv fram till att han bör ringa och informera vår nyrika, ryska fastighetsägare om den rådande situationen, och det gör han från mitt vardagsrum. Detta med viss skadeglädje, för likt en chokladkonnässör som noga väljer ut sina älsklingsbitar smörjer han njutningsfullt kråset med läckerheter som ”vattenmassor”, ”omfattande skador” och ”helt obeboeligt”. Jag flyr från hans samtal, är ännu inte redo att förhålla mig till skadornas omfattning och konsekvenser utan försöker i stället tränga in i min plaskvåta klädkammare för att åtminstone rädda lite kläder och några par skor. Jag hinner bara nappa åt mig ett par joggingskor, några jeans och ett par T-shirts från den relativt torra änden innan brandkåren anländer med full utryckning och jag som alla andra ofrivilligt rusar ut på balkongen för att övervara hjältarnas ankomst i inte mindre 15

Holst_Forlatelsen.indd 15

2012-03-12 10:56:25

än två röda brandbilar. Inom kort kommer de klampande uppför trappan, ett par av männen står utan vidare krusiduller plötsligt i mitt sovrum och hälsar kort innan de med bakåtböjda nackar riktar uppmärksamheten mot vattenfallet från taket. I sina walkie-talkies kommunicerar de högljutt med kollegerna, som nu befinner sig nere i pannrummet i källaren respektive uppe på den gamla torkvinden, där det omtalade expansionskärlet står.

Obeslutsamt blir jag stående som en främmande åskådare medan jag känner att ansvaret har lyfts från mina axlar. Det finns inte mer jag kan uträtta här. Insatsledaren, en kraftig man med borstig mustasch och tätt sittande ögon, vänder sig mot mig och säger att det kommer att ta lite tid. Jag missförstår honom och säger att jag i så fall tänker gå ut och sätta på kaffe. ”Jag menar att det kommer att ta lite tid innan ni kan bo här igen.

Det kommer att dröja flera veckor innan sovrummet har torkat tillräckligt. Så det är bäst att ni vidtar åtgärder”, säger han vänligt. ”Ach so”, säger jag, som jag har för vana när jag behöver hålla en obehaglig nyhet ifrån mig på rak arm. ”Jaha, men jag sätter på kaffe i alla fall. Så får vi se sedan.”

Först när vattnet har stängts av, syndafloden har upphört och brandmännen har börjat suga upp vatten från det förstörda parkettgolvet med en högljudd vattendammsugare hinner jag ta itu med kaffet, som får bryggas på flaskvatten. Därefter dryftar jag situationen med det tillkallade teamet av vitklädda ISS-anställda, som åtar sig att både tömma och avfukta sovrummet. De försäkrar mig att de har varit med om värre, däribland översvämningen av KaDeWes matvaruavdelning, fisk & skaldjurssektionen, en vecka före jul; det var något av en utmaning, och de sätter systematiskt i gång.

Således överlämnad åt mig själv med nybryggt kaffe i en souvenirmugg från The Met i handen står jag till sist ansikte mot ansikte med den dag som väntar mig. Det är en speciell dag. Ingen premiärdag, inte än. Ingen återföreningsdag med Ralph, ingen avskedsdag heller.

Ingen dag för styrelsemöte. Ingen dag för att få sparken. Även om man aldrig kan veta i mitt oförutsägbara yrke borde det trots allt vara en bra, om än en smula ansträngande dag. För det är i dag som jag från Förbundsrepublikens kansler ska motta de tyska mediernas 16

Holst_Forlatelsen.indd 16

2012-03-12 10:56:25

Demokratipris och äras för att jag under förra säsongen trots massiv press uppifrån, nåja, från alla håll, stod på mig och genomförde premiären på W.A. Mozarts opera Idomeneo. Något bombastiskt hade den unge, lovande regissören valt en provocerande slutvinjett, nämligen att placera profeten Muhammeds huvud på en påle, för övrigt sida vid sida med Jesus, Buddhas och Neptunus huvuden.

Som konstnärlig ledare för Berliner Oper var det jag som fick klä skott för den kontroversiella tolkningen, som hade kunnat försätta Tyskland i en kopia av den danska karikatyrkrisen. Men jag lyckades både avvärja krisen och genomföra premiären, och därför kan jag i dag stoltsera som framgångsrik prismottagare och inte stå där som avsatt chef med avslitna gradbeteckningar. Priset ska överlämnas vid en högprofilerad ceremoni på Charlottenburgs slott, och dagen till ära har Sophie, mitt sorgebarn, gått med på att komma hit till Berlin. Att jag ska återse min dotter för första gången sedan i somras är det som gör dagen så speciellt laddad. Senast vi skildes som ovänner på tågstationen i Ystad hade hon ett ”Du känner mig visst inte alls?” hängande efter sig som en pratbubbla som jag kunde gå och fundera över sedan tåget till Köpenhamn hade gått. I bilen in hade jag faktiskt beklagat att vår årliga mor och dotter-vecka i sommarstugan hade invaderats av Ralph Feingold, min amerikanske älskare, som spontant – eller var det på min stående inbjudan? – hade ”tittat förbi”. En dag hade antagligen varit acceptabelt, men när den store maestron hade varit där i fyra dagar och inte tycktes ha någon brådska därifrån packade Sophie sin väska och tillkännagav att hon tänkte ge sig i väg. Hon hade ingen lust att vara femte hjulet under vagnen och känna sig hänvisad till annexet medan huvudbyggnaden upptogs av hennes kuttrande mamma och hennes självgode älskare.

Mina förklaringar rann av henne, mitt dilemma lämnade henne kall, jag var tvungen att välja – antingen älskaren eller dottern – och därför drog hon konsekvenserna av det val jag hade gjort. Sedan dess har hon avvisat eller ignorerat alla mina försök till kontakt, låtit mig skylla mig själv.

Uppriktigt sagt hade jag ställt in mig på att det var den definitiva brytningen. Att Sophie aldrig ville träffa mig mer. Så jag förväntade mig ingenting, knappt ens ett svar, när jag skickade henne en 17

Holst_Forlatelsen.indd 17

2012-03-12 10:56:25

inbjudan till prisutdelningen. Stor blev min förvåning när hon efter några dagar sms:ade tillbaka och skrev att hon gärna ville komma.

Det blev jag så glad över att jag svalde hennes tillägg – ”och jag vill gärna ta med min pojkvän” – och genast svarade att det var toppen och att hon skulle bli kontaktad av den tyska underrättelsetjänsten så att båda två kunde bli säkerhetskontrollerade. ”Lätt hysteriskt, men Bundesamt für Verfassungsschutz, den tyska säkerhetstjänsten, jobbar för högtryck.” Det fick jag ingen respons på, och jag började nästan tro att hon hade ändrat sig när hon för ett par dagar sedan meddelade hur dags hon och pojkvännen skulle anlända till bussstationen, underförstått när jag skulle komma och hämta dem. Att de skulle bo hos mig på Fasanenstrasse var så självklart att hon inte ens nämnde det. Det är också självklart, jag har gjort i ordning gästrummet till dem, ställt in fräscha blommor och bäddat rent i sängen. Jag har sett fram emot att få ha henne så nära inpå mig att jag skulle kunna ana hennes andhämtning genom väggen. Jag har sett framför mig hur vi skulle sitta och prata i soffan till in på småtimmarna och dröja oss kvar så länge över frukosten att kaffet kallnade. Pojkvännen har jag haft svårt att passa in, så honom har jag utelämnat. Enbart av det skälet är det inte någon realistisk dröm, statistiken talar tyvärr också för att besöket kommer att bli mindre idylliskt. Om det skulle gå som det brukar göra kommer hon att vara antingen tjurig, aggressiv eller utmanande, fylld av en vrede som hon omsorgsfullt har hållit vid liv likt ett ständigt brinnande bål. Även om det går ut över mig håller jag med hennes pappa, Martin, om att det är bättre när hon är utagerande än när hon riktar vreden inåt och blir självdestruktiv. Det har vi också varit med om, cutting, ätstörningar, missbruk. Men enligt Martin, som alltid har stått henne nära och dessutom är läkare, är det som om hennes vrede äntligen hade börjat klinga av i takt med att hon håller på att bli vuxen. ”Hon är inne i en stabil period”, hävdade Martin senast jag talade med honom. Han älskar sin dotter, han tillber henne, men han förstår sig inte på hennes temperament. ”Varför är hon så arg på dig?”

Ja, varför? Trots att det har skurit mig i hjärtat att se hennes smärta, se henne dunka huvudet i väggen för att framkalla en reak18

Holst_Forlatelsen.indd 18

2012-03-12 10:56:26

tion hos mig, har jag glidit undan. Jag har dragit mig bort från henne och hållit tummarna för att vreden skulle klinga av. Att hon förr eller senare skulle få ro, ge sig till tåls och med tiden kunna börja acceptera mig som den mamma hon har fått. Kärleksfull men distanserad, eftersom det inte har kunnat vara annorlunda. Punkt.

Nu är hon tjugoett, och Martin anser som sagt att hon har ”kommit ut på andra sidan”. När jag nyligen, under ett av våra återkommande telefonsamtal, föreslog att hennes förändrade humör kunde ha något med pojkvännen att göra skrattade han lättad. Äntligen var jag som mamma invigd i något som han i sin egenskap av pappa inte kände till; denna förtrolighet mellan mor och dotter var ett tecken på en tunn tråd av normalitet som hade börjat spinnas. ”Har Sophie en pojkvän? Honom har hon minsann hållit gömd för sin pappa!”

Förhoppningsvis blir hon inte arg över att hon och pojkvännen faktiskt inte kan bo här hos mig på Fasanenstrasse. Vi måste allihop ta in på hotell, det finns ingen annan lösning. Även om ingen har sagt det rent ut än har jag insett att den här omfattande vattenskadan kommer att ställa till med massor av besvär. Det är ju verdammte Scheisse, arbetskrävande krångel som jag inte har tid med. Om två veckor har jag premiär på Valkyrian, och utöver den hektiska premiär­spurten är min kalender som Intendant, husets operachef, fulltecknad. Men som alltid när jag möts av utmaningar som skulle kunna leda till knockout tar jag mig i kragen. Blaskar av mig i lite Evian, klär på mig efter att ha blåst en småfuktig T-shirt och ett par jeans med hårtorken, stryker mascara på ögonfransarna och masserar in styling i mitt korta hår, snör på mig joggingskorna och ringer sedan till Frau Mitteregger, min trogna sekreterare, som trots sina tarotkort och andra spirituella intressen är medelålders nykter och kompetent. Hon antecknar allt jag ber henne om – hotellbokning, samtal till den ryske fastighetsägaren, skadeanmälan till försäkringsbolaget. ”Något mer?” frågar hon till sist.

Kan hon se till att få ett urval klänningar och kostymer uppskickade till påseende? ”Å, nej, är er nya Jil Sander-klänning också förstörd? Och just i dag!” utbrister hon, för första gången bringad aningen ur jämvikt 19

Holst_Forlatelsen.indd 19

2012-03-12 10:56:26

innan hon lovar att kontakta de sedvanliga märkesbutikerna på Ku’damm. ”Och er dotter, ska jag ringa till henne och informera henne om att planerna är ändrade?” frågar hon sedan.

Vad det vore frestande att ge efter, att låta Frau Mitteregger ta hand om bråket. Om det nu blir bråk. ”Nej tack”, svarar jag till slut. ”Sophie talar jag med själv.” ”Skulle det inte vara klokast att vänta med att säga något tills ungdomarna kommer med bussen?” säger hon och avslöjar därmed att hon känner till arten av vår bräckliga relation. ”Det skulle det säkert”, medger jag medan min mage roterar ett varv. Jag ska hålla tal också, det måste vara det som gör mig nervös. Det är inte koketteri när jag säger att jag lider av medelsvår scenskräck.

Först efter samtalet med Frau Mitteregger slår det mig vad som borde ha varit min främsta prioritet. Det som jag alltid har hävdat att jag skulle rädda ur ett brinnande hus. Skokartongen! Jag rusar tillbaka till klädkammaren, där den har haft sin fasta plats sedan faster Karen stack den i handen på mig efter pappas begravning.

Jag är ingen hejare på teckenspråk, men det var uppenbart att hon ansåg att kartongen, inslagen i en plastpåse från Salling i Aarhus, var till mig. ”Inte till Claes?”

Hon skakade på huvudet. Nej, skokartongen skulle jag ha, inte min bror. ”Leo”, sa hon med ett fast grepp om min arm, och som alltid lät det som om hon hade en varm potatis i munnen. Även det förstod jag. Det var något som Leo hade bestämt. Ett slags sista vilja. ”Å”, suckar jag lättad när jag får tag i den gulnade Lloydasken, dold bland de andra skokartongerna på hyllan. Den är fuktig, limningen har släppt i hörnen, men när jag försiktigt lättar på locket kan jag konstatera att innehållet är torrt och oskadat.

Ofrivilligt för jag handen till halsen och skyndar mig att lägga på locket innan paddor och ormar slipper ut. För även om det bara är en herrskokartong av tyskt fabrikat från slutet av trettiotalet, 20

Holst_Forlatelsen.indd 20

2012-03-12 10:56:26

ursprungligen tillhörande min farfar, har jag ända sedan jag första gången öppnade den varit rädd för att det kunde vara en Pandoras ask som min pappa hade lämnat efter sig till mig. Om det verkligen är så vet jag inte, för hittills har modet svikit mig. Jag har helt enkelt inte kunnat förmå mig till att närmare granska arvet efter min pappa. Det enda jag inte har kunnat undgå att se är den ­odaterade lapp som ligger överst. ”Förlåt att jag har varit en ynkrygg”, har han skrivit med sin karakteristiska, lutande handstil. Om det är ett meddelande till mig vet jag inte heller. Jag vet bara att tiden närmar sig. Snart måste jag öppna kartongen och försiktigt som en museikurator sprida ut innehållet framför mig. En vintersöndag när snön lägger sig i tysta flingor över Berlin, tror jag. * Wotan följer mina anvisningar och lägger knäböjande händerna om Brünnhildes kinder medan hennes tårar strömmar och han sjunger ut sin smärta över att behöva förskjuta sin älsklings­dotter.

Trots att sångarna, en trevlig tysk basbaryton och en ny norsk Wagnersopran, fräknig och fjällfrisk, bara markerar sången under repetitionerna blir jag som vanligt tagen under tredje aktens, tredje scenens gripande duett mellan far och dotter. ”Behöver du låna en näsduk?” retas Matthias, regiassistenten med den smala baken och de överdimensionerade glasögonen; han känner till min speciella ömma punkt. Nej tack, någon näsduk behövs inte, för klockan är nu tretton prick, och förmiddagsrepetitionen måste enligt överenskommelse avslutas punktligt.

Så är det, det har jag accepterat, men jag vänjer mig aldrig vid denna brutala form av fackföreningsdikterat coitus interruptus, där stora ­k änsloutbrott kapas tvärt som telefonledningar under ett gammaldags bankrån. I dag passar det mig dock utmärkt, för jag måste skynda mig ner till bilen för att hinna hämta Sophie och hennes pojkvän på ZOB, Zentralischer Omnibus Bahnhof, om en halvtimme. Innan dess måste jag titta in på mitt kontor i administ­ rationsbyggnaden för att blixtsnabbt prova de olika varianter av formell, svart klädsel som Frau Mitteregger har skaffat fram och 21

Holst_Forlatelsen.indd 21

2012-03-12 10:56:26

dessutom ta ställning till vad som kan ha dykt upp av ouppsättbara pjäser. ”Tack för i dag, utmärkt repetition”, vinkar jag till sångarna, som i sin tur önskar mig lycka till i eftermiddag. Hemtamt går jag uppför trappor, förbi ateljéer och provrum, genom dörrar och korridorer för att till slut hamna i chefskorridoren, där dörren till mitt yttre rum som alltid står öppen. Där sitter Frau Mitteregger bakom sitt välorganiserade skrivbord medan hennes underordnade, Fräulein Julia, är placerad längst in i lokalen. Hon håller på att sätta en vacker och säkerligen dyr blombukett i vatten medan Frau Mitteregger är upptagen i telefon och sitter och antecknar. ”Vi har snart inte fler vaser”, ler Fräulein Julia med en hektisk rodnad på kinderna. ”Gratulationerna kommer från hela världen.

Den här är från Covent Garden.” ”Det var det värsta”, utbrister jag vid anblicken av flera cellofaninslagna buketter som ligger i rad på golvet. ”Telefonen ringer och mejlboxen är överfull”, meddelar Frau Mitteregger efter att professionellt kortfattat ha avslutat samtalet. ”Och medierna står som alltid i kö. Neue Zürcher Zeitung ber också om en intervju. Mannen påstod att ni kände varandra från förr i tiden.”

Jag nickar bekräftande. Det måste vara den blaserade men rättvise musikskribent som alltid var vänligt stämd mot mig när jag arbetade på operan i Zürich. ”Sätt upp honom på listan”, säger jag medan jag åtföljd av Frau Mitteregger stiger in i mitt eget rymliga chefskontor med de tre fönsterpartierna ut mot gatan. Utsikten är inte särskilt mycket att hurra för, men jag tycker om att drömmande betrakta kastanjerna som i septemberblåsten har börjat fälla sina taggiga klot. Jag kan inte låta bli att plocka upp de blanka nötterna – jag har en hel samling liggande i fönstret. Jag erinrar mig att det också ligger en hoptorkad kastanj i skokartongen som står mitt på skrivbordet, där jag ställde den ifrån mig i morse. Det var en plötslig ingivelse jag fick när jag gav mig i väg hemifrån. Jag gillade inte att kartongen skulle bli kvar i lägenheten, som den närmaste tiden skulle komma att invaderas av alla möjliga snokande främlingar. Jag böjer mig ner 22

Holst_Forlatelsen.indd 22

2012-03-12 10:56:26

och placerar kartongen i säkerhet i underskåpet bakom skrivbordet.

På samma ställe där jag också förvarar en flaska konjak för speciella nödsituationer. Sedan hälsar jag rituellt, som jag brukar, på min ryska ikon på väggen mellan de upphängda överskåpen och bok­ hyllorna. Alla tror att det är en kopia, men den är äkta, och därför inbillar jag mig att Guds moder faktiskt beskyddar mig genom att vara placerad där.

Vördnadsfullt nickar jag också mot de signerade fotografierna av de stora stjärnor som jag under årens lopp har samarbetat med och som pryder rummets hela inre vägg. På åtskilliga av fotografierna är jag själv med, står tätt intill Domingo, Pavarotti, Villazón, som ler med sin enorma mun, och det finns också fotografier av mig tillsammans med Renée Fleming, Anna Netrebko och den danska sopranen Eva Johansson, som jag har känt sedan ungdomen. En hel sektion är vikt åt foton av min gamle läromästare och föregångare på posten som chef för Berliner Oper, den legendariske operaregissören Gerhard Hermann, rest in peace. Jag föreställer mig alltid att de nickar tillbaka, dessa stjärnor, vilket fungerar som ett stöd under mindre bra dagar. ”Din livmoderhåla”, kallar Ralph retsamt arbetsrummet, som jag själv fick inreda när jag kom hit för fyra år sedan. Och det stämmer att jag har valt varma terrakottafärger till såväl väggar och mattor som möbler. Vem vet, omedvetet inspirerad av kastanjerna och de små ekorrarna som kilar uppför och nedför stammarna? Det enda som bryter av är en tomatröd Äggetstol som jag fick Fritz Hansen i Danmark att sponsra. Deras investering har antagligen betalat sig, eftersom jag sedan mitt tillträde har blivit fotograferad ett otal gånger sittande i detta prov på Danish design. ”De beklagar hos Jil Sander, samma modell som den förstörda klänningen var slutsåld i er storlek”, säger Frau Mitteregger när jag har stängt skåpluckan och rätat på mig. På divanen, som för övrigt härstammar från en nedlagd uppsättning av La Bohème, står en rad exklusiva presentpåsar i lack uppradade. ”Men de har skickat ett par andra”, säger hon och håller först upp en klänning med draperat fall framtill och sedan en enkel, ärmlös cocktailklänning.

23

Holst_Forlatelsen.indd 23

2012-03-12 10:56:26

”Vi har tio minuter”, säger jag och tar cocktailklänningen plus en Armanikostym och en vit blus, som även den packas upp ur frasande silkespapper, och går ut i det angränsande chefsbadrummet, en verklig dröm till tjänsteförmån. Där har hon lagt ett par svarta strumpbyxor och placerat de pumps som jag alltid har stående på kontoret för alla eventualiteter. Klänningen passar perfekt. Den är skuren så att den kamouflerar den tendens till kulmage som har kommit smygande efter övergångsåldern. Jag lyfter armarna och inspekterar kritiskt mina överarmar; de går fortfarande an, har inte blivit sladdriga än. Alltså bestämmer jag mig för den här modellen, som Frau Mitteregger också godkänner. Därefter hoppar jag snabbt i blus och kostym, munderingen sitter enligt Fräulein Julia ”som skräddarsydd”. ”Okej, jag tar bådadera. Jag för över pengarna i morgon”, säger jag och tänker av gammal vana efter om det finns tillräckligt på kontot.

Det gör det, mer än tillräckligt, för det gör det alltid numera. Den svenska grenen av familjen har gjort min bror och mig förmögna.

Jag behåller kostymen på, kastar en snabb blick på min armbandsklocka, en Rolex av herrmodell som jag också har ärvt efter pappa.

Egentligen skulle Claes ha fått den, men han hade redan en Rolex, inhandlad skattefritt för utlandsinkomst. I gengäld övertog han med glädje pappas kamerasamling, från den ursprungliga Kodak Retinetten, uppenbarligen ett samlarobjekt, till den nyaste digitala Leican. Klockan är nu kvart över ett, jag måste ge mig i väg för att vara på busstationen i tid. Medan jag nappar åt mig kappa och väska och tar emot den banan jag får stucken i handen, ger Frau Mitter­ egger mig en snabb uppdatering av vattenskadesituationen. Hon har talat med både fastighetsägaren och försäkringsbolaget, båda sätter sig på tvären, dessutom håller hon på att leta andrahands­ lägenheter, och slutligen har hon bokat två – ja, faktiskt tre – rum på Hotel Schweizerhof, till vars spa jag ofta går för att simma och bada bastu. ”Ungdomarna sover tillsammans”, svarar jag med en antydan till ett leende på väg ut genom dörren. ”De är ju danskar.” ”Sehr gut”, nickar hon neutralt. ”Då avbokar jag ett av rummen.

Jag har reserverat en juniorsvit till er, tills vidare i tre dagar. När ni 24

Holst_Forlatelsen.indd 24

2012-03-12 10:56:26

har hämtat ungdomarna måste ni skynda er tillbaka hit. Här klär ni om och blir stylad av en av sminköserna. Hon är tillsagd att vara beredd 14.15.”

Jag drar in luft för att protestera, men Frau Mitteregger fortsätter oförtrutet. ”Hon tar hand om håret också, och …” ”Håret? Men det är väl ingenting att ta hand om!” invänder jag.

En tillrättavisande blick över kanten på glasögonen räcker för att jag ska vika ner mig. ”Ni blir hämtad av Charlie, som ser till att ni och era gäster är på slottet en timme i förväg, senast klockan 16.” ”En timme i förväg?” ”På grund av säkerhetsrutinerna. Det gäller alla VIP:ar, utom kanslern förstås. Pressen ska infinna sig två timmar i förväg.” ”Mein Gott”, säger jag och går mot dörren. ”Och så vill jag påminna om att den danska tidningen Politiken har en överenskommelse om att få tala med er en halvtimme i eftermiddag. Det får bli under sminkningen.” ”När ska jag öva mig på talet?” frågar jag retoriskt medan en tornado på nytt stiger i magen. ”Det gjorde ni i går kväll, det är jag säker på”, ler hon med huvudet på sned. ”Annars får ni improvisera.”

Vi möts i en fnissning av samförstånd, två kontrollfreaks som ogärna överlämnar något åt slumpen. ”Kila i väg nu!” säger hon sedan, och det gör jag, samtidigt som jag stoppar i mig bananen i stora tuggor för att få upp mitt störtdykande blodsocker. På väg genom byggnaden dribblar jag mig förbi ett antal medarbetare som försöker ropa på mig, men alla blir vänligt men bestämt bortviftade: ”Inte nu, jag har inte tid!” På gården står Charlie, min fasta chaufför som är makedonier och säkert heter något annat, och väntar vid firmabilen. Tjänstvilligt öppnar han höger bakdörr så fort jag kommer störtande förbi vaktens glaskur. ”Vi har tretton minuter på oss”, säger jag andfått när jag har kastat mig in i baksätet och han sitter vid ratten. ”Vi hinner”, säger han med sin släpiga Balkanaccent och tar emot mitt tomma bananskal över ryggstödet. ”Så elegant ni är”, säger 25

Holst_Forlatelsen.indd 25

2012-03-12 10:56:26

han uppskattande. Han tillhör avgjort dem som föredrar mig i den formella versionen. ”Armani”, säger jag, för han är också något av en märkessnobb, lutar mig tillbaka och pustar ut. ”Fint väder, inget regn. Inte ute i alla fall”, flinar han menande i backspegeln. Charlie hämtade mig mitt i uppståndelsen i morse, och på något sätt lyckades jag göra historien om min vattenskada till en komisk opera buffa som han tydligen fortfarande har väldigt roligt åt.

Jag besvarar avmätt hans leende och kollar sedan min iPhone för att se om Sophie eventuellt har hört av sig. Jag vågar inte riktigt glädja mig åt återseendet, hon skulle mycket väl kunna få för sig att svika mig i sista stund. Det finns inget nytt från henne, däremot ett sms från Ralph, som önskar lycka till från Chicago och ser fram emot att få ta mig i sin famn i Berlin ”very soon”. Honom struntar jag i, så lätt glömmer jag faktiskt inte. Tänka sig, en körsångerska på tjugosju! När vi kommer till Kaiserdamm är klockan tre minuter i halv, vi borde hinna till stationen i tid. Men sedan spricker tidsplanen. ”Das gibt doch nicht!” utbrister Charlie irriterat, slår händerna i ratten och bromsar in. Det är poliskontroll, alla bilar vinkas in till sidan, där poliser med skottsäkra västar, automatpistoler och bistra schäferhundar myllrar omkring. Charlie trycker ner högra sidorutan, ropar och får kontakt med en polis. ”Vad står på?” frågar han. ”Damen här har bråttom!” ”Terroristhot. Stickprovskontroll”, låter det kort. ”Var vänlig och stanna vid trottoarkanten!” ”Å nej”, utbrister jag.

Charlie slår på nytt händerna i ratten. ”De har sagt det på nyheterna”, säger han med en trött nick mot bilradion. ”Det råder förhöjd terrorberedskap hela helgen på grund av tioårsdagen av elfte september”, upplyser han. ”Jag beklagar.” ”Skit också”, säger jag på danska. Vi kommer att bli försenade, bara ett par minuter, men skadan kommer ändå att vara skedd.

På nytt tar jag fram iPhonen och ringer till Sophie. Hon svarar inte, jag möts av telefonsvararen, där hennes röst låter ljus och 26

Holst_Forlatelsen.indd 26

2012-03-12 10:56:26

somrig, så olik den surmulna dotter jag har vant mig vid att vara mamma till. ”Hej lilla älskling, det är jag. Jag blir lite försenad. Vänta bara, är du snäll. Jag ser fram emot att träffa dig. Hm, er. Er båda två”, kvittrar jag som en koloratursopran. * Först känner jag inte igen den söta flickan med det rödblonda håret löst uppsatt, förståndig jacka, mörkblå jeans utan hål och kvinnliga ballerinaskor. När hon sedan vänder ansiktet åt mitt håll och jag förstår att det är min dotter som, precis som Martin sa, har genomgått en metamorfos, rycker jag till. För det första har hon blivit rena avbilden av sin pappa, och för det andra har hon sällskap av en ung man som visserligen är elegant klädd i kostym men vars utseende å andra sidan bär en omisskännlig prägel av ursprung från Mellanöstern.

Alla mina larmklockor har börjat ringa. Hon kan inte mena allvar.

Sophie kan inte vara ihop med en arab! Det går bara inte. Charlie granskar mig i backspegeln medan jag tveksamt sitter och samlar mig. ”Alles in Ordnung?” frågar han utan att nämna pojkvännen, som han naturligtvis har lagt märke till han också. ”Ja, ja, allt är som det ska”, försäkrar jag.

Belevat hoppar Charlie ur, öppnar min dörr och ger mig därmed en chans att lägga ansiktet i politiskt korrekta och alltigenom älskvärda veck. ”Hej”, hälsar jag hjärtligt medan jag stiger ur bilen och styr stegen mot paret, som står med en rullväska respektive en sliten Tightryggsäck vid fötterna. Ryggsäcken tillhör den unge mannen. ”Underbart att se er!”

Trots att Sophie ler verkar hon stel när jag ger henne en välkomstkram. ”Så det här är din pojkvän?” frågar jag och räcker med ett översvallande leende fram handen mot den unge invandraren. Han har ett ärr över det högra kindbenet men ser för övrigt mycket bra ut.

27

Holst_Forlatelsen.indd 27

2012-03-12 10:56:26

”Khalil”, svarar han med en överdriven bugning och skakar min hand uppåt och nedåt. Hans är kall, lägger jag märke till. Det är en yrkesskada, vanan att alltid avläsa personligheten i folks handslag.

Han här är mer osäker än vad han ger sig ut för att vara. ”Kul att träffa dig, Helena.” ”Detsamma”, säger jag, överrumplad av det familjära tilltalet, och låter blicken glida över Sophie, som tydligen inte anser att det faktum att hennes pojkvän är av annat etniskt ursprung kräver någon ytterligare förklaring. Men Khalil griper in själv, och det gör mig faktiskt illa berörd. Att han vet att det är nödvändigt med en närmare presentation när man inte är vit dansk. ”Jag är palestinier”, säger han. ”Född i Libanon men uppvuxen i Mjølnerparken.” ”Mamma vet inte var Mjølnerparken ligger”, säger Sophie. ”Jodå, det gör jag!” skrattar jag. ”Nørrebro”, nickar Khalil. ”Det är ett av Danmarks största ghetton.” ”Okej?” ler jag osäkert och flaxar omkring dem som en nervös höna. ”Men välkomna!”

Sedan slår jag ut med armarna mot den midnattsblå Audin, där Charlie står och väntar. Han har utnyttjat pausen till att tända en cigarrett. Kupén är rökfri, det är vi överens om. ”Ska vi åka? Vi måste skynda oss lite”, säger jag och fyrar av ett leende mot Sophie, som inte besvarar det, men det gör å andra sidan den här Khalil. ”Det måste vara en stor dag för dig. Vi är väldigt stolta.”

Jag spetsar öronen för att uppfatta kritiska eller ironiska övertoner.

Men bortsett från en lätt grumlighet i det danska uttalet, i synnerhet av s-ljudet, hörs ingenting anmärkningsvärt. Hans ögonfransar är långa och täta, ögonen stora och mörkbruna, näsan markerad.

Dessutom är han relativt lång, har breda axlar och smala höfter. ”Tack”, säger jag snabbt och vänder mig på nytt mot Sophie. ”Vet du vad”, säger jag och tar sats, ”jag är hemskt ledsen, men jag har haft en vattenskada i lägenheten, så ni kan tyvärr inte bo hos mig …” ”Vad?” säger Sophie och rynkar pannan medan Khalil ser från henne till mig.

28

Holst_Forlatelsen.indd 28

2012-03-12 10:56:26