9789100127879 by Smakprov Media AB

Martin Andersson Ett skuggspel

sar a gordan

Martin Andersson Ett skuggspel

albert bonniers fรถrlag

Av Sara Gordan har tidigare utgivits: En barnberättelse 2006 Uppställning med albatross 2009

www.albertbonniersforlag.se

»Jag skriver och du är inte död. Om jag skriver är den andre oskadd.« Hélène Cixous

Det skulle kunna vara en berättelse om skogen. Martin Andersson sprang en gång på en stig. Runt honom träden, höga mot himlen, det var tallar, tänkte han, eller björkar, kanske; varje träd passerade honom som en utandning, en värme som drog förbi där han löpte fram. Löpskornas taktfasta slag mot stigen; ljudet av löven som rasslade i träden, eller som krasade under hans fötter, frasade och gled i rött. Nyanser som hastigt gled över i nyanser. Det skulle kunna vara en berättelse om skogen, något om färger och höstlöv på stigar och om Martin Andersson som sprang med höga steg. Jag minns inte, kanske är det det som är det. Han sprang fram med lungorna pekande mot jorden, som försökte han tänja sin kropp så långt som möjligt: fötterna nedåt, bröstkorgen framåt, munnen öppen mot skogen. Jag öppnar min mun där jag sitter vid skrivbordet men får mest en smak av damm. Framför mig ligger papper och utkast i högar, somligt jag skrivit och annat jag läser, dokument jag arbetar med här på mitt kontor. Eller arbetade, jag vet inte, det verkar 9

så länge sedan. Jag lyfter ett tjockt dokument ur en hög och blåser det fritt från damm. Martin Andersson löpte i god takt på sin stig. Stegen var spänstiga, sprången höga, som försökte han hålla sig kvar i himlen så länge som möjligt innan han måste sätta ned nästa fot. Över honom öppnade sig himlen just ur ett brunt morgondis mot en ljusblå färg, likt himlen i ett 5 000-bitarspussel tänkte han, eller föreställer jag mig att han tänkte, där han sprang fram i sin skog. Nyanser som hastigt gled över i nyanser. Martin Andersson kände svetten rinna mot svanken, han sprang, blossande var ordet som kom för honom nu, blossande tomtebloss feberröd död. Han skuttade och sprätte med skosulorna fulla av löv – älgtjuren Skutt skuttar framåt med ett skutt – tänkte han, eller, föreställer jag mig att han tänkte. Jag vet inte, kanske är det det som är det. Ljudet av löven som smaskade mot skorna och fick honom att skratta, men inte högt, bara en rörelse inne i bröstkorgen. Jag skakar dammet från mina händer, öppnar fönstret helt snabbt för att vädra, det är länge sedan jag hade kraft att uträtta något alls. Ute är ljust och på gatan där nere är yrkestrafiken tät. Jag står en kort stund vid det öppna fönstret och ser ned på bilarna. Dammet svävar förbi mig genom fönstret, sällar sig till smutsen från gatan nedanför. Jag sträcker mig ut för att dra in gardinen som smitit ut jämte dammet, får fatt den med ena handen och stänger till. När jag vrider om vredet stramar det i ryggen, en plats 10

mellan skulderbladen jag inte kan nå, det känns som ett sår eller en sårskorpa som spricker och det rinner blött längs ryggen, under skjortan mot byxorna. Jag vrider min arm mot det blöta, först uppifrån, sedan nedifrån men jag når inte fram. På skrivbordet pappren, jag antar att jag bör arbeta. Jag sätter mig, skjuter min dator åt sidan för att ge plats åt det dokument jag valt nyss, men utan att stänga den, datorn, utan att dammet lägger sig över tangenterna. Dammet lägger sig sakta över tangenterna. Det skulle kunna vara en berättelse om skogen, men det är det inte, skogen är bara en del av bilden. En annan del är ryggen, som Martin Andersson vände mot rummet när han satte sig ned för att arbeta. Rak var ryggen där han satt på stolen och lyfte upp armen mot skrivbordet; rak var också hans arm. Jag tänker mig ryggen som ett fritt objekt över stolen fast jag vet att den hörde ihop, med resten av kroppen självklart men också med stolen, med rummet och skogen där utanför fönstret, där löven just öppnats och där starar sjöng, eller vad heter de, sånglärkor, finkar, gäss – hur som helst där våren, jag tror att det var om våren, där våren just sprack ut. Grön var färgen. Våren är alltid grön. Han var varm nu, Martin Andersson, hade duschat och klätt sig i skjorta och byxor och han hade druckit sitt kaffe och satt sig bekvämt på sin stol. Ryggen var hel och rak. Han lyfte den arm som jag själv lyfter när jag skriver och tog tag i ett papper som jag själv gjorde nyss men han behövde inte blåsa, det dammade inte än. 11

Det var Veronika som hittade den. De hade älskat, det hade varit länge sedan sist och de hade därför startat fumligt, båda med en smula överbett hade deras tänder krockat med ett kort trubbigt ljud, någon av dem hade skadat en läpp, en smak av blod mellan munnarna. Så hade fingrarna kommit, in i munnarna, de hade blött sina fingrar i varandras munnar och strukit ut spottet som blandats med blod, över kinden, över ögonen, bak i nacken, längs ryggraden; hans, och hennes, de hade greppat varandras bröst – hans, och hennes – hållit fast tag och bitit varandra vid sidan av munnen, hårt, det smakade salt, hårdare, och den fria handen; hans, och hennes, hade trängt in mellan skinkorna på den andra och de hade på så sätt tryckts samman, som i ett skruvstäd säger man kanske, jag vet inte, hur som helst fastlåsta – sålunda sammanpressade hade han sedan lyckats att lyfta henne, hon hade hjälpt till med den arm som låg vikt runt hans hals, de hade varit blöta, och salta, de hade hört sina egna andetag och varandras, tungt och i otakt, hennes lår hade känts helt svalt mot hans stånd, hon hade sänkt sig, eller, han hade sänkt henne, ned över honom – och 12

i samma stund hade han sett ut genom fönstret, de var hemma hos henne, ett mörker ute, en gata och intill gatan en kyrkogård, nu till hösten fylld av ljus. Det var den sista hösten. Omotiverat hade han börjat tänka på bowlingklot, de där tre hålen där man har sina fingrar. Bowling mot käglor, gravar och ljus. Tysta hade de rört sig mot varandra, uppåt nedåt, hoplänkade och blanka i det svaga skenet utifrån. Veronikas hår låg blött och klistrat mot halsen, hans hals, och hennes, som tång runt en drunknad människas hals tänkte han, hade han tänkt, medan han gapade, plötsligt törstig, tryckte sin tunga mot hennes kind. Det var efteråt hon hittade den. Han låg på mage, hon låg på sidan intill honom, närmast väggen, i den smala sängen omgiven av bokhyllor. Fönstret, kyrkans och gravarnas ljus reflekterades i deras svettblanka skinn. Hon hade lagt ena benet över hans lår, foten inkilad vid hans knäveck och ena bröstet i hans armhåla, den vänstra, som en fågelunge tänkte han, eller föreställer jag mig att han tänkte. Han var blöt igen, svettig, Martin Andersson i det dunkla rummet, efteråt skulle han fundera mycket över den saken, om inte svettandet ökat betänkligt den sista tiden och om inte det varit ett tecken – Veronika smekte honom med yttersta toppen av sina fingrar, högerhanden hängde löst nedåt från handleden, fingrarna lätta; fingertoppslätta, släpande från vecket mellan skinkorna upp längs ryggraden upp, ned och sedan upp. Fast han var svettig rös han. Han tänkte att om de döda plötsligt reste sig ur sina gravar skulle de se honom sådan, 13

med gåsskinn. Skulle de minnas betydelsen av detta, gåsskinn? Skulle hud vara ett begrepp för de döda fortfarande – immateriell immaculate circumcision, eller inte, tänkte han, när hon sa, Veronika, – Du har en knöl här. – Var? – En stor knöl, precis här. Vid ryggraden. Hon tryckte med fingrarna mot en punkt på hans rygg, han kände inget särskilt, inget utöver det vanliga, hennes fingrar mot skinnet, det var det vanliga, det var också allt. Han hävde sig upp till alla fyra och vände sig, satte sig på sängkanten. Hon satte sig upp intill. – Peka igen. – Där. Känner du? – Nej. Han försökte vrida armen runt sig mot knölen men nådde inte, inte nedifrån, inte heller nådde han den upp ifrån, han mindes att han läst helt nyligen att den hade ett namn på latin, den plats på sin rygg som ett däggdjur inte kan nå och han tänkte på katter, var det likadant för dem, att när alla delar av pälsen var renslickade och blanka fanns en plats kvar som de inte kunde nå, höll det dem vakna om nätterna; kliade det? Han krafsade med handen i luften bakom sig men utan att nå till den plats på sin rygg, där Veronika känt en knöl. Det var inte så att han »reste sig häftigt«, drog ned rullgardinen »med ett ryck« för att stänga ute kyrkogården och de döda, som plötsligt kändes honom potentiellt mer närbesläktade än helt nyss – ingenting sådant. Han reste 14

sig dock. Gned händerna över den kalla svetten i sin svank. Sträckte ut handen och hjälpte Veronika att resa sig också. Hon ställde sig framför honom; utan att vara direkt kort nådde hon honom ändå knappt till hakan, han lutade hakan mot hennes hår, det hade torkat nu och var strävt och det luktade svagt av curry, hon luktar alltid curry när vi har haft sex tänkte han, hennes svett var sådan, kryddig och fadd på en gång. Han lade armarna runt henne och hon lade händerna på hans händer, de stod så, ute stod inga träd bara gravar, svarta gator; bara mörker och bara ljus.

Det skulle kunna vara en berättelse om skogen men det är det inte, även om Martin Andersson med knölen på ryggen åter sprang i sin skog, snabbare nu än igår. Det var mulet, himlen hade förlorat sin air av pussel, av oljemålning med brittisk rävjakt och höga skyar. Nu låg den så tung att den tycktes skrapa mot marken. Himlen börjar under fotsulorna tänkte han, var gång båda mina fötter är i luften flyger jag, om än aldrig så kort stund. Han sprang snabbare än han egentligen orkade, snabbare än han var van, tog höga steg och försökte hänga kvar i himlen så länge som möjligt innan nästa fot landade. Magen skumpade under bröstet och han föreställde sig, även om han egentligen inte kände det, hur knölen på ryggen också guppade i takt, hur rörelsen fick den att gripa hårdare tag med rötterna, eller vad heter det, metastaserna, men jag vet inte tänkte han, eller föreställer jag mig att han tänkte. Kanske var det ingenting. De hade klätt på sig, plötsligt frusna, han och Veronika; tänt lampan över bordet och förlorat sikten ut. – Vad gör vi nu? hade hon frågat och han hade svarat, – Ingenting. Tror jag. 16

– Jag är hungrig. – Ja. Och de hade gått ut, hastigt, som om rummet behövde vara ifred ett tag, gått med armarna om varandra i stället för att hålla i händerna, som om tanken på hud mot hud blivit omöjlig, som om de varit förvirrade; hennes hand efter att ha rört vid knölen, hans rygg efter att ha blivit – omformulerad var ordet som kom för honom sedan på stigen; i behov av stillhet, tystnad, ro. Skogen är bara en del av bilden. Han sprang denna gång också längre än vanligt, vek av från slingan och tog ett extra varv längs med sjön. Han såg en hund som badade, den spårade i vattnet, gläfste på ett sätt som han uppfattade som lyckligt, om nu hundar kan känna lycka, om de nu någonsin känner något annat än lycka, tänkte han. Hussen, eller matten, han såg inte på det här avståndet, var klädd i grön jacka och bar stadiga skor, det senare slöt han sig till utifrån begreppet »friluftsmänniska«; nu böjde sig frilufts människan över den blöta hunden som kommit ur vattnet och omfamnade den, verkade det som, medan den skakade sin päls. Vattnet är bara en del av bilden. Martin Andersson tänkte att det som rann längs med ryggen var vatten, inte svett, och på att det sägs att salthalten i fostervatten är densamma som den i urhavet; men hur låg det till med svetten, och hur påverkades den av en eventuell sjukdom – men jag vet ingenting tänkte han, jag vet inte än. – Du måste gå och få den undersökt, hade hon sagt, medan de gick från hennes hus ned mot den stora gatan 17

runt hörnet, kanske är det ingenting. Bara lite brosk, något från träningen kanske, du springer ju så mycket, hade hon sagt, och han hade sagt, – Jo det är klart. Kanske är det ingenting. – Ingenting. – Troligen ingenting. Bara lite brosk. De hade ätit, i mörkret inne på en restaurang, ett fönster bord av grovt trä och på något sätt i skydd från resten av salen, som var bullrig, men det hörde de inte, på tallrikarna låg mörkt kött i mörk sås och någon sorts bär, och vinet var mörkt; han hade tänkt, detta mörker nu in i min kropp, vi är alla del av samma mörker i samma kropp, jag matar tumören med mörker nej, men jag vet ingenting; utanför mörkret är allt mörkt. I skogen, han sprang snabbare än han egentligen orkade, snabbare än han var van. Vände ryggen med knölen mot sjön där hunden badade igen och fortsatte vidare in bland träden, in på nästa spår, röd märkning, gul. Det var någonting med hjärtslagen tänkte han, någonting han läst om att samtliga däggdjur hade samma antal hjärtslag att fördela till sin död, och motionerade man lagom så tränade man hjärtat att slå långsammare de stunder då man inte motionerade och alltså – men han visste att det var lögn. På var sida om honom träden, utan hjärtslag, resta mot himlen. Över honom och i språnget även under honom var himlen, han räknade sina stunder i himlen i takt med hjärtslagen, balans tänkte han, kroppen, din tid i himlen och jord ska du åter bli. 18

Martin och Veronika hade fört sina gafflar mot munnarna och gömt allt det mörka köttet där inuti, stängt munnen om mörkret, tuggat och svalt det. – Jag orkar nog inte mer, hade hon sagt och han hade svarat, – Det gör ingenting. Jag äter upp din portion.