springa med ĂĽror
I_Springa med ĂĽror.indd 1
2012-06-28 11:12
I_Springa med ĂĽror.indd 2
2012-06-28 11:12
Ci lla Naum a nn
Springa med åror Roman
albert bonniers förlag
I_Springa med åror.indd 3
2012-06-28 11:12
Av Cilla Naumann har tidigare utgivits: Vattenhjärta 1995 Väntan tillbaka 1996 Vågorna Alma, vågorna 1998 Dom 2000 Dem oss skyldiga äro 2002 Fly 2004 Vad ser du nu 2007 I cirklarna runt 2009 På annat förlag: Värsta brorsan 2006 Kulor i hjärtat 2009 62 dagar 2011
Samma plats och samma människor som finns i Springa med åror skildras också – ur ett annat perspektiv – i romanen 62 dagar (Alfabeta bokförlag). Edith Södergrans dikt ”Ljusfälten”, ur Septemberlyra 1918.
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012775-6 © Cilla Naumann 2012 Utgiven enligt avtal med Grand Agency ScandBook AB, Falun 2012
I_Springa med åror.indd 4
2012-06-28 11:12
sista kvällen Jag ser Lasse sista gången vid sextiden på kvällen. Det är den åttonde augusti och det regnar, himlen är lika grå som hela sommaren varit och havet dånar i blåsten. Han står i sin mörkgröna regnrock och river parkeringsbiljetterna uppe på ängen. Luvan skymmer hans ansikte. Jag ser honom på håll, nedifrån vägkorsningen, hans regnrock blänker från bilarnas lyktor. Jag går inte upp till honom och gör honom inte uppmärksam på att jag står där och tittar. Jag ropar inte och vinkar inte, utan går bara vidare, upp genom skogen, förbi Johannas och min gamla koja, fram till utsikten. Jag tittar ut över det skummande havet och vågorna. Sedan går jag hemåt igen. * Efteråt ska jag om och om igen se honom för sista gången, se honom stå på den leriga parkeringsplatsen och vända sig om i den våta regnrocken, med luvan uppfälld mot blåsten.
5
Naumann_Springa med åror, 11PKT.indd 5
2012-06-27 09:59
Och då ska jag inte gå vidare, som jag verkligen gjorde. Då ska jag vinka till honom och springa mot honom. Efteråt finns bara springandet kvar. Jag ska springa och springa med tunga stövlar för att nå fram och sträcka ut handen i regnet – mot honom – och känna att han lever, att han finns kvar. Hans gröna regnrock ska blänka där framför mig och jag ska slinta med stövlarna i det våta gruset. Och på mardrömmens vis vet jag att jag ska springa och springa i regnet, i strålkastarljuset, i evighet. * När jag kommer ned från utsikten och är nästan framme vid brevlådorna kör Johannas söner förbi på sina moppar. De är aldrig hemma hos oss längre, men jag känner igen dem trots att de har likadana svarta hjälmar med visir som alla andra sommargäster. De kör fort genom pölarna och jag går över på andra sidan diket för att inte bli nedstänkt. Ingen av dem höjer handen i den där korta obligatoriska hälsningen vi gör till varandra här i trakten. Jeansen är genomblöta långt upp på låren när jag kommer hem och jag fryser. Fortfarande ingen katt som skuttar fram och vill in, ingen kisse som stryker sig mot benen innan jag får in nyckeln i låset. Och korgen innanför dörren är bara kall och filten överdragen av det smutsiga grå luddet. Hela sommaren har hon hårat mer än hon brukar.
6
Naumann_Springa med åror, 11PKT.indd 6
2012-06-27 09:59
Längs hela promenaden har jag tyckt mig se henne, varje sten och tuva i dikena har varit hon, men sedan, när jag kommit närmare, ändå inte. Det blev min uppgift att leta efter henne längs vägarna när hon försvann. Lasses att söka henne här hemma, inom hus, utomhus, i lagårn, överallt. Vi letar och gör oss bilder av att hon plötsligt ska komma fram från något av sina ställen och att allt ska vara som vanligt igen. Men om det nu inte kan vara det – för att hon är död – vill Lasse hitta henne för att begrava henne. Han är noga med begravningar. Alla katter och kattungar som tillhört gården har han lagt så nära häcken som möjligt, rakt under äppelträdens grenar. Till höger om dem ligger vår gamla fårhund Siska och hennes efterträdare, blandrastiken Aski, som inte blev lika gammal. Sedan kommer kalvar, föl, lamm, grisar, hönor och ankor i en ordning som är efter hans eget huvud. Vad ska man kalla en sådan plats? En djurkyrkogård är det förstås och på sätt och vis en trädgård, men också en hemlig minnesplats som är svår att beskriva. Ett torg kanske man kan säga, ett vildvuxet torg för de döda. Jag går ofta dit när Lasse inte är hemma. Dit ut där tiden har upphört och alla ryms samtidigt. Ivan, min far, är där trots att han ligger i familjegraven uppe vid kyrkan. Och min mor Gerda, som jag inte minns alls. Och Johanna och hennes pojkar är också där, trots att de fortfarande lever och kommer hit till trakten varje sommar. De är där ute, mitt bland oss, även om de inte alls hör hit.
7
Naumann_Springa med åror, 11PKT.indd 7
2012-06-27 09:59
Jag vet inte hur Lasse har gjort för att lyckas samla oss alla, men vi är där och på sätt och vis ser jag honom och mig tydligare bland alla de förgångna skuggorna än här inne i huset, mitt framför varandra. Lasse tillverkar allt han behöver för gravplatsen i skolverkstan. Kors, kistor och lådor, snidade figurer av trä och metall. Varje grav utformar han olika och den visar nog vilket djur som ligger där, men det är ingen annan än han som vet vad pärlor, fjädrar, stenar och mosaiker betyder. Vissa gravar går i grälla neonfärger, andra är mörka med etsade kors genomborrade av skruvar, spikar, beslag. Överallt hänger snören, band, inplastade fotografier och bilder från tidningar och böcker. Varje begravning är lika viktig för Lasse. Han gör noga i ordning gropen och ett nytt kors och lägger djurkroppen i ett snickrat skrin eller i en papperslåda, ibland sveper han den i ett tyg eller en påse som han sparat. Och han väljer noga vilka sånger han ska sjunga och övar på gitarren innan. Och så gråter han. Ibland vill gråten aldrig ta slut. Det är ensamma kvällar när jag hör honom sörja på övervåningen utan att kunna göra något för att trösta honom. Han blir bara arg om jag stör honom och om jag tjatar låser han dörren. Då känns hans gråt ännu mer ödslig. Allt är en balansgång med Lasse. Vintrarna går hårt åt hans utsmyckningar men det är inget som verkar bekymra honom. Tvärtom har förmultningens
8
Naumann_Springa med åror, 11PKT.indd 8
2012-06-27 09:59
olika stadier blivit en del av platsens förfallna och gåtfulla liv. Lasse verkar tycka om att saker och ting åldras, grånar och så småningom faller bort, som om processen i sig innebär ständiga påminnelser om både levande och döda. Han håller varenda varelse som någonsin funnits på vår gård – katt, höna, gris, ko eller människa – i minnet på det här sättet. Och han glömmer aldrig någons namn och vet exakt vilket liv och slut som blev alla givet. Ibland när jag står där ute ser jag gårdens varelser som en enda kropp, en enda stor sammanvuxen kropp som rör sig i minnet, som ångar och doftar, betar och råmar, arbetar, skiter, föder och dör. En kropp som är allt – djurens, gårdens, arbetets, jordens och våra egna liv. Allt utom kattens. Hon har alltid varit sin egen. Runt djurgravarna har Lasse planterat träd, buskar och blommor av olika sorter och han lagar alla tjälhål med mosaiker av stenskärvor, sönderslaget glas och porslin och av snäckor som han har hittat på stranden. När solen lyser gnistrar det och blixtrar om marken. Han tigger till sig eller köper de plantor och fröer han behöver i handelsträdgårdarna runt omkring – eller så tar han det han får syn på och vill ha ur sommargästernas rabatter. ”Ingen märker det, när de kommer nästa år har de glömt vad de satte ned”, säger han. Han har inte mycket till övers för sommargästerna längre. Men hos stenhuggaren uppe vid kyrkan har han lov att ta vad han vill ha. Han rotar i krosshögarna bakom slipen
9
Naumann_Springa med åror, 11PKT.indd 9
2012-06-27 09:59
och kommer hem med tunga påsar och händerna fulla av små sylvassa stenflisor. Lasse ägnar all sin lediga tid åt att gräva, plantera, vattna, rensa och beskära. Han vårdar de döda så ömt att jag ibland vill be honom att bry sig om något levande också – om oss som fortfarande är här hos honom, på den här sidan av häcken. Sista vintern Ivan levde renoverade han och Lasse järngrindarna som legat i uthuset i alla år. Lasse lärde sig svetsa och höll ensam på om kvällarna när Ivan blev trött av hjärtats ojämna slag och gick in och la sig. Svetslågan syntes som ett blått brännande öga genom fönstret och när tjälen gick ur jorden kom grannen med sin grävmaskin och hjälpte till att göra ett hål i häcken och försänka de två massiva stolparna. Grinden blev så stor och tung att när jag första gången såg den på plats tänkte att detta monument över de döda snart var det enda som skulle vara kvar av vår gamla förfallna gård. * Jag går in i köket och tar av mig de blöta byxorna och hänger dem över en köksstol. På vägen tillbaka genom hallen sträcker jag ut handen och känner återigen i kattens korg och önskar att hon just skulle ha rest sig för att gå till matskålarna i köket och lämnat efter sig sin ljumma lilla gryta i mitten av filten. Men matskålarna står orörda idag också trots att Lasse bytt vatten och lagt i nya fiskbullar. I morse la han till och med dit några färska räkor som han varit hos Eva i affären
10
Naumann_Springa med åror, 11PKT.indd 10
2012-06-27 09:59
och köpt. Och det finns ingen liten katt som kommer in och vill ha mat. Inte idag heller. Det är kallt i korgen och skinn på hummersåsen och när Lasse kommer hem från sommarjobbet på parkeringen i kväll kommer han att sätta sig där och peta bort flugor och spindlar som drunknat i delikatesserna. Det har han gjort varje kväll sedan hon försvann. Det har varit ovanligt mycket flugor den här blöta kalla sommaren. Jag vet inte vad det beror på. Flugor och småkryp verkar inte inordna sig i några mönster. Lite regn eller mycket, sol tidigt eller sent på våren, fåren nära huset eller långt ifrån. Jag vet inte. Inte ens när Ivan dog och vi slutade ha både kor och grisar och gödselstack märktes någon skillnad. Vissa somrar verkar bara bli flugsomrar och andra inte. Precis som vissa somrar blir åsksomrar. Och eftersom det här är en flugsommar sitter Lasse på huk i sin pyjamas varenda kväll och pillar och rensar i kattskålarna med en tesked. Han gör det precis innan han ska gå och lägga sig. Ibland brukar han fortsätta med de kladdiga flugremsorna som hänger i taket också. Av barmhärtighet klämmer han till med tummen och pekfingret om alla insekter som ännu kämpar för livet med sina tunna vingar fångade i det gula kletet. Lasse tar på sig en ren pyjamas varje kväll. Han är stor nu, men han har sina ritualer och varje kväll blir han återigen en rentvättad liten pojke som just ska gå och lägga sig. Men det är bara då han är liten. Annars är han stor nu.
11
Naumann_Springa med åror, 11PKT.indd 11
2012-06-27 09:59
”Hon ska vara välkommen hem”, säger han liksom för sig själv där han sitter på golvet i pyjamasen. Sedan kommer han på sig med mumlandet och då vänder han sig mot mig och ställer samma fråga som han ställt varje dag sedan katten försvann. ”Är hon död nu?” Och jag tror att jag tittar på honom likadant varje gång. Jag svarar i alla fall samma sak om och om igen. ”Hon var väldigt gammal. Och även om hon inte verkade sjuk så såg hon trött ut sista tiden. Eller hur? Vi såg det båda två. Vi pratade om det. Eller hur?” Jag söker hans blick, efter gensvaret och bekräftelsen på att vi har varit överens och sett samma sak, men han brukar sluta lyssna precis i den sekund när mitt första ”eller hur” kommer. Och jag låter honom vara. Numera låter jag honom vara. Jag tänker att katten till sist kände att det gick att lämna honom. Lasse klarar sig. Han är stor nu.
12
Naumann_Springa med åror, 11PKT.indd 12
2012-06-27 09:59
lukten Det var lukten tror jag. Först var det bara den med Lasse. Lukten av jord och hav och fukt och av dunsterna från lagårn – från djuren, spillningen, höet – och från det tunga arbetet där ute, från maskinerna och svetten. Och av ljuset förstås. Även om det var mörkt ute silade ett ljus in mellan de glesare bräderna i lagårns västra vägg, ett ljus som föll som lysande ränder över djurens ångande ryggar, över golvet, över allt som fanns där ute. Över dunklet och dammet, över traktorerna, den rostiga gamla separatorn, verktygen och de stinkande spiltorna. Vi stank av det allihop. På söndagarna när jag var barn tog Ivan på sig en mörk kostym när han var klar med mjölkning och mockning. Han rakade sig och satte på sig byxorna, västen och kavajen som inte skulle lukta lagård, men ändå gjorde det. Det är svårt att säga hur allt vi rörde vid kunde börja lukta så starkt, men så var det.
13
Naumann_Springa med åror, 11PKT.indd 13
2012-06-27 09:59
Sedan satte han sig att läsa tidningen i köket medan han väntade på att jag skulle bli klar med mitt. Jag brukade tänka att man skulle kunna tro att han var på väg till kyrkan. Att hans egen far nog hade suttit på samma sätt, på samma stol i samma kök om söndagarna och väntat på att komma iväg. Men vi skulle inte till kyrkan. Vi skulle till stan och gå på kinakrog. Varje söndag klockan tre intog min far Ivan och jag Ming Garden vid Stora torg med vår lukt. Ivan beställde fyra små rätter och en liten starköl, jag tog de friterade räkorna med sötsur sås och sockerdricka. Sedan tog han en öl till och jag fick ännu mer friterat – bananer med pölar av honung och smältande vaniljglass. När vi ätit upp och betalat gick vi på bio. Vi såg alla filmer som kom till stan. Och om det inte fanns något nytt att se, såg vi om något gammalt eller också gick vi arm i arm på den nylagda gågatan och tittade i skyltfönstren och delade på biogodiset som vi köpte i alla fall – en stor Marabou helnöt – innan vi åkte hem till gården igen. * Jag visste nog att vi luktade, men den första som sa det var Johanna. Det var redan första dagen. Vi var elva år och satt i gruset på gårdsplanen bredvid hennes cykel. Hon la sig ned i solen med sin vita blus i det dammiga gruset och sa det rakt ut. ”Det luktar dig om dig.”
14
Naumann_Springa med åror, 11PKT.indd 14
2012-06-27 09:59
* Lukten var det första med Lasse. Först var det bara den. Skriket dröjde. Och när det kom var det inget riktigt skrik, inget djupt födsloskrik. Mer som ett läte eller gnyende, som en av kattungarna lät han. Sedan blev det tyst. Men lukten av lagårn var där. Utsläppt i förlossnings salen. Som om jag burit den inkapslad inuti mig och han hade blivit till i den, eller var gjord av den, och nu hade mognat och spräckt skalet i puppan och kommit fram. När barnmorskan höll upp honom såg jag Ivans släktnäsa sticka fram mitt i hans blåröda hopknipna lilla ansikte mellan mina ben. Inte Martins – hans egen pappa – som det sägs att man ska se i de nyföddas ansikten och inte heller min, som alla i trakten sa att jag hade efter min döda mor. Utan det var barnets morfars, den halländska bonden Ivan Stens, stora vindbitna näsa, som hade slagit ut mitt i hans nya lilla ansikte. Och varje gång jag höll om hans varma nyfödda kropp skulle jag känna stanken av oss igen. Starkast när han åt. Jag la honom till bröstet och i samma sekund som det rann till – mjölken kändes som om den kom strömmande överallt ifrån – knävecken, ljumskarna, djupt ur underlivet och armhålorna – trängde lukten av lagårn fram. Och när han skrek kramades den ur honom – seg och mörk – om och om igen, som om hans celler var fyllda av djurens råmanden och lagårns dunkla ljus, av de tunga utsöndringarna där ute.
15
Naumann_Springa med åror, 11PKT.indd 15
2012-06-27 09:59
Jag visste inte då att lukten aldrig skulle gå ur honom, att den skulle finnas i rummet varje natt han sov, först som liten mjuk pojke i de rentvättade pyjamasarna med mönster av traktorer, motorcyklar och katter – de tyckte han bäst om – sedan i hans röriga tonårsrum. Inte att jag skulle känna den i hans kläder varje gång jag stoppade in tvätt i maskinen och runt hans jacka där den hängde i hallen. Inte att jag skulle veta på lukten om han var hemma eller inte så fort jag steg in i hallen. Och inte att jag skulle kunna säga på hans doft om han var arg eller glad, trött eller pigg. Den första tiden förväxlade jag upplevelsen av hans lukt med allt det som får nyblivna modershjärtan att bulta så hårt att de nästan sprängs. All den där kärleken och omsorgen som man inte vet något om innan man står där med barnet i armarna och som då övermannar en med en kraft som också innehåller ett litet och knappt märkbart – men ändå så fruktansvärt – äckel. Ett äckel som man varken rår för eller över – men som man blir så rädd för. Äcklet över att man står där som om tiden vore en evighet och drar in, inte bara doften av ens eget lilla barn, utan bilden av det doftande barnet i sin moders armar. Av förväntningarna det innebär att ha blivit en mor i raden av alla andra mödrar i historien, över den sötsura vämjelsen inför likheterna i anletsdragen hos det lilla knytet, över hur snabbt de växlar från en släkting till en annan, från en sekund till en annan, och över att man själv söker de där nötta gamla
16
Naumann_Springa med åror, 11PKT.indd 16
2012-06-27 09:59
dragen i livets nya ansikte. Men också äcklet över evigheten i ens famn, det blytunga ansvaret som nu pålar en vid jorden. Och till sist, på något sätt också äcklet över själva lyckan – det bultande jublande modershjärtat vars säregna rötter växer blodröda och vilt åt alla håll och trasslar in sina trådar i hela ens förstånd, övermannar ens livskraft. Man står där och undrar var allt detta kom ifrån? Allt detta som kom rusande i samma ögonblick som barnet trängde fram i världen. Som överföll en i den stund då barnet plötsligt fanns med en självklar rätt och röst. I den sekunden man blev två om sitt enda liv.
17
Naumann_Springa med åror, 11PKT.indd 17
2012-06-27 09:59