9789100127732

ĂĽke lundqvist

Kultursidan. kulturjournalistiken i dagens nyheter 1864–2012

Av Åke Lundqvist har tidigare utgivits: Vildåsnans törst: en bok om den hebreiska bibeln 2006 På andra förlag: ... och köparen blir nöjd: fem författare och deras publik 1976 Masslitteraturen: förströelse – förförelse – fara? 1977 Från sextital till åttital: färdvägar i svensk prosa 1981 Ingen vet vad Europa betyder: resor, möten och reportage 1995 Goethes tystnad: en essä 1999 Sönder och samman: om skrivandets strävan och läsandets lockelser 2009

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012773-2 Copyright © Åke Lundqvist, 2012 Formgivning Eva Wilsson Bildredaktör Tove Rauscher Tryck ScandBook AB, Falun, 2012

Innehåll Förord 13 Wall 1864–1888

1. Med något större moderation Rudolf Wall och August Strindberg 2. Du unga Sverige, som tror på sanningens seger Giftasprocessen och Opponenterna

22 43

Vult von Steijern 1889–1898

3. En gentil och distingerad man Fredrik Vult von Steijern 4. Starka och högt stämda klanger Nittiotalets kulturredaktion

70 81

Zweigbergk 1898–1921

5. Samhällsdebatten i centrum 104 Zweigbergk lägger om kursen 6. Stridens män, och fridens 120 Zweigbergk och Peterson-Berger Bo Bergman och Georg Nordensvan 7. Ett omaka par 130 Zweigbergk och Landquist Fogelqvist & Kihlberg 1921–1946

8. De hundra mot de tiotusen 148 Torsten Fogelqvists kulturrevolution 9. En dåraktig dröm 168 Fogelqvist i politiken

10. Den gamla skolan mot den nya DN möter modernismen 11. Kulturen på sparlåga Kihlberg tar över 12. Vårt samvete är rent 1940 års DN

175 187 203

Tingsten & Lagercrantz 1946–1959

13. Kulturradikalismens återkomst 220 Herbert Tingsten rivstartar 14. Dikten i centrum! 234 Olof Lagercrantz blir kulturchef 15. Ett olämpligt fruntimmer bland D.N.:s

medarbetare 259 Kvinnorna gör entré Lagercrantz & Wästberg 1960–1982

16. På väg mot ett nytt samhälle 276 De politiska debatternas decennium 17. Ett till sextiotal, tio år äldre 298 ”Andra kan göra bättre vad jag gör” 18. Stormarnas redaktion 312 Teatersidan växer 19. Wästbergeffekten 321 En ny ton Ruth 1982–1998

20. De nya sanningarna 344 Arne Ruth och åttiotalet 21. Sista storhetstiden 362 Fem delar, fem världar 22. Ett annat köns tänkesätt 378 Kvinnorna tar plats i debatten

23. Kultur & (miss)nöjen Möte mellan skilda världar

392

Tabloiden 1998–2012

24. Vägen till tabloiden 412 Tidningskris och popkultur 25. Nuets scen 426 Krönikörernas tid 26. Var det bättre förr?

438 Krítiker och kritíker Källor och litteratur 449 Bildkällor 459 Personregister 461

1864–1888 Wall

Carl Larssons porträtt av Rudolf Wall är från 1880-talet. Dagens Nyheter är vid det laget en stor framgång och Wall är en rik man som umgås i societeten.

På foton från samma tid ser vi honom elegant uppsträckt i svart jackett och bländvitt skjortbröst. Carl Larsson ser något annat: plebejisk fysionomi och ilsken viljekraft.

Walls far var en avmönstrad sjöman som söp, hustrun försörjde familjen.

Rudolf slutar skolan vid 12, blir kontorspojke på Aftonbladet och avancerar till korrekturet och redaktionen. Som 21-åring startar han Söndags-Tidningen, senare omdöpt till Friskytten (bägge, liksom senare DN, med punkt efter namnet). Den är ”ett blad för folket” som vill ”roa utan att förarga”, men samtidigt ha en radikal hållning. Tre flugor i en smäll: en målgrupp, en läslockande journalistik, en politisk kurs. När det inte bär sig försöker han bli rik på spannmålsaffärer men gör konkurs.

Med DN förverkligar han sin dröm: en dagstidning för folket, lättläst, radikal – och lönsam. Konkurrenterna vänder sig till högre samhällsskikt, gärna med långa kulturartiklar. Sådant skyr Wall. Som publicist bär han sitt ursprung med sig. Det ser Carl Larsson.

1864–1888 Wall 21

1. Med något större moderation Rudolf Wall och August Strindberg

Dagens Nyheter är ett vanskligt projekt, som få tror på. Rudolf Wall försöker inför starten bilda ett aktiebolag om minst 60 aktier à 500 riksdaler, men intresset är svagt och idén faller. Bokförläggaren Albert Bonnier, som åtagit sig tio aktier på villkor att han får trycka tidningen, känner sig lättad. ”Walls företag tycks knappast bli av”, skriver han i december 1864 till sin bror Felix, och ”jag kan icke neka att jag helst ville slippa att ha någon trasa med i det byket” (cit. efter hasselberg, 1945).

Men Wall är snabb i vändningarna. Vid det laget har han lyckats låna upp en betydligt lägre summa, drygt 10 000 rdr, och med detta riskabelt blygsamma kapital sätter han i gång – riskabelt eftersom han kalkylerar med en förlust på närmare 14 000 rdr under det första utgivningsåret. En av långivarna – 200 rdr – är den äldste av de tre bröderna Bonnier, Adolf, även han bokhandlare och förläggare.

Och det är Albert Bonnier som trycker tidningen, i det av honom ägda Hörbergska tryckeriet på Riddarholmen. Där inkvarteras även tidningens minimala redaktion, Wall och två medarbetare, i ett litet rum. Drygt elva spalter i tidningens första nummer fylls av annonser för böcker utgivna på Albert Bonniers förlag. Kanske ett indirekt 22 kultursidan

startbidrag, och ett varsel om framtidens symbios mellan Dagens Nyheter och familjen Bonnier.

På Riddarholmen blir DN granne med Riksens ständers hus, där striden kring representationsreformen står het under tidningens förs­ta år. Om den handlar Rudolf Walls första politiska kampanj, och hans hätska angrepp på det motsträviga adelsståndet bidrar till att snabbt höja upplagan. En annan granne är ångbåtskommissionären Carl Oscar Strindberg. I det hus där han har sitt kontor föddes sonen August, som ska bli DN:s första kulturmedarbetare.

Dagens Nyheter – dess första nummer utkommer fredagen den 23 december 1864 – bygger på en genomtänkt affärsidé och ett tydligt redaktionellt program. Lågt pris: lösnummer kostar fem öre, årsprenumeration 10 kr, andra tidningar tar dubbelt så mycket. Därtill kostnadsfri utbärning till prenumeranter i Stockholm, ingen annan tidning ger samma service. DN vill nå de lägre samhällsskikt som tidigare inte haft råd med en daglig tidning.

Journalistiken anpassas till denna målgrupp: korta artiklar och ett populärt innehåll. Dagens Nyheter ska, står det i den anmälan som inleder första numret, ”ägna synnerlig omsorg åt den avdelning som vanligen kallas Blandade ämnen” och ”låta skämtet spela”. Tyngre stoff, ”tidens och landets stora frågor”, ska ingalunda saknas, men behandlas ”i kortare uppsatser”.

Den etablerade Stockholmspressen – Post- och Inrikes Tidningar, Nya Dagligt Allehanda, Stockholms Dagblad, Aftonbladet – har helt annan karaktär. Tidningsmannen Valfrid Spångberg minns dem från sin barndom i När tiden byter skinn: ”de ämnen som behandlades, samt det sätt, varpå det skedde, förutsatte ganska ingående kännedom om ställningar och förhållanden. De stora tidningarna skrevos väsentligen av och för tidningens redaktörer samt en krets av riksdags- och ämbetsmän.”

Dessutom är DN en morgontidning, medan konkurrenterna utkommer först på eftermiddagen. Det ger en dubbel nyhetsmässig 1864–1888 Wall 23

fördel. Med den nyss (1862) öppnade stambanan kommer utlandsoch landsortsavisorna till Stockholm redan på kvällen, ett halvt dygn tidigare än förut, och DN kan förmedla deras nyheter redan följande morgon. Och huvudstadstidningarna fraktas söder- och västerut med morgontåget. DN når alltså landsorten med en färskare upplaga än konkurrenterna, och till halva priset.

Framgången är omedelbar. Wall har räknat med en upplaga på 2 600 ex det första året – den nivån överträffas redan efter en månad.

Rudolf Wall har, skriver Gudmar Hasselberg i sin biografi över DN:s grundare, ”på några veckor åstadkommit en revolution i den svenska tidningsvärlden”. Riddarholmen blir en kort episod. I oktober 1865 kan tidningen flytta till en tvårumslägenhet på Stora Nygatan, med egen tryckpress i bottenvåningen.

Politiskt är DN ett barn av sextiotalets demokratiska optimism.

1866 ersätts ståndsrepresentationen av en tvåkammarriksdag med allmänna val till andra kammaren. DN:s sympatier är hos Nyliberala partiet, med Adolf Hedin som främste ideolog. Utvidgad rösträtt, parlamentarism, statskyrkans avskaffande, civiläktenskap, konfessionslös undervisning, kritik mot ämbetsmannaväldet – det är tidningens radikalt liberala (man frestas säga, fast ordet då ännu inte var i bruk: kulturradikala) program, sammanfattat i debutnumrets stolta devis: ”I alla dessa frågor är friheten vår lösen.”

Därtill en lidelsefull antimilitarism. Rudolf Wall är övertygad om den växande internationalismens fredsbringande kraft – telegrafin och kommunikationerna, frihandeln och passfriheten, världs­ utställningarna och fredskongresserna, och inte minst demokratin. ”Allmän avväpning” är rubriken på en ledare i maj -67.

Wall kastar sig frejdigt in i samhällsdebatten, gärna med paroller adresserade ”Till svenska folket”. Måleriskt skildrar han hur folkets massor ”sucka efter befrielse från hovets, byråkratins, kyrkans och undervisningsmännens förenade förtryck” och ställer sig stolt ”på rättens sida mot makten”. Han pekar på den våg av demokratiska pro24 kultursidan

tester som sveper genom Europa, Den unga DN hade en liten redakoch varnar en ohörsam överhet för tion. Mycket av innehållet skrevs av en liknande rörelse i Sverige: ”för frilansande nyhetsjägare, inte alltid dånet av dess vingslag händer det pålitliga. I september -76 rapporterar lätt att konungar och furstar och DN att sju personer drunknat i en adel och prelater, militärer och byråbåtolycka på sjön Sommen. Nyheten krater falla ned till jorden, såsom är en anka och satirtidningen Söndrabbade av en straffande blixt”. dagsnisse gottar sig åt fadäsen.

Konkurrentbladen gör sig lustiga över ”lille Rulles” beskäftighet, och skämttecknarna avbildar honom som en rundkindad gosse blåsande i papperstrumpet och bultande på leksakstrumma. Men värre är att Wall råkar ur fas med opinionen. När Danmark efter dansk-tyska kriget 1864 tvingas avträda Schleswig och Holstein vaknar 1850-talsskandinavismen till nytt liv, med antityska stämningar och försvarspolitisk aktivism.

DN går motsatt väg: neutralitet, nedrustning och sympati för Bismarcks och Preussens sociala reformer. Men Walls freds1864–1888 Wall 25

optimism kommer på skam, Tidningspojken slukar nyhetsnotiserna och när tysk-franska kriget i den DN han säljer. Det är så Rudolf utbryter 1870 står DN nästinWall vill ha det: en tidning för den till ensam på Tysklands sida. breda publiken.

Tidningen hamnar i hårt blåsväder och insinueras ha sålt sig till Bismarck. Upplagan sjunker.

I samma veva ansluter sig andra kammarens radikala nyliberaler, som aldrig blev mer än en maktlös minoritet, till det mer konservativa lantmannapartiet.

Affärsmannen Rudolf Wall förstår att han måste se om sitt hus.

I lantmannapartiet ser han en chans att vinna nya läsare – majoriteten av Sveriges befolkning är bönder. Han sänder en cirkulärskrivelse till partiets riksdagsmän och vädjar om deras hjälp med prenumerantvärvning, i utbyte mot politiskt stöd. Det kan, skriver han, gagna ”lantmannaintresset att hava så mycket som möjligt spridd en tidning, vilken är sinnad att understödja det”. Flera av tidningens radikala ståndpunkter överges. Om rösträttsutvidgningen i riksdags26 kultursidan

valen heter det nu att ”tiden är icke lämplig för agiterande av denna fråga”. Samma med avskaffandet av den inkomstgraderade kommunala rösträtten: ”klokheten fordrar ett uppskov med allvarligare tal om den reformen”. Också den antimonarkistiska förkunnelsen mildras eller upphör – av hänsyn till den rojalistiska landsbygden.

Tonen mot kyrka och religion dämpas.

Tidens vindar vänder. Och Walls radikalism falnar när ekonomin kärvar.

Så är läget när en ny skribent stiger in på scenen. * I december 1873 anställs August Strindberg på Dagens Nyheter och blir dess förste kulturskribent.

Det är inte hans första kontakt med DN. Våren -72 – han har då nyss lämnat Uppsala och universitetsstudierna – sänder han ett debattinlägg mot den honom förhatliga Uppsalakonservatismen.

Wall refuserar. Ett sommarreportage från Stockholms skärgård, kritiskt mot överhetens och särskilt prästernas attityd till lokalbefolkningen, vinner desto större gillande. ”Det förefaller”, skriver Wall uppskattande, ”som Ni skulle ha i ett andetag uttömt ämnet, men om jag häri misstager mig vore det icke okärt”. Artikeln införs – dock, skriver Wall, ”med uteslutande av ett stycke om prästerskapet, vilket måste med något större moderation behandlas” (brev 3/9 -72 cit. efter hasselberg, 1947) .

Det är i all sin korthet, några rader bara, ett belysande brev – journalistisk instinkt och opportun försiktighet. Wall ser att Strindberg är en skribent utöver det vanliga, med dramatisk täthet i pennan, och vill gärna ha fler liknande bidrag. Men han anar faran och markerar en gräns. Några år tidigare har han själv i spalterna frimodigt ordat om hur prästerskapet och kyrkan ”darrar i sina grundvalar”. Nu däremot: ”något större moderation”.

Kort efteråt anförtror Strindberg Uppsalavännen Eugène Fahlstedt att han ”har på förslag en plats i Dagens Nyheter som utrikes1864–1888 Wall 27

redaktör med 75 Rdr i månaden och arbetet efter 7 om kvällarna”.

Det låter lite för flott. I nästa brev ter sig anbudet mera blygsamt: ”från och med första oktober ’om nätterna’ läsa korrektur på Dagens Nyheter för 50 Rdr i månaden!” (brev 26/9 -72, cit. efter august strindbergs brev)

Hur det förhöll sig med dessa erbjudanden vet vi inte. Något brev från Wall finns inte bevarat, någon anställning blir inte av. Och det dröjer över ett år innan nästa kontakt. Strindberg hankar sig fram på diverse skrivjobb, gör ett par halvhjärtade försök som skådespelare och drar på sig växande skulder. Hösten 1873 flyr han undan sina gäldenärer och tar tjänst som telegraflärling i Sandhamn i Stockholms skärgård – ”Johan hade valt Sandhamn som gömställe” skriver han i Tjänstekvinnans son. Därifrån sänder han DN ett resebrev om livet på ön och ett par skeppsbrott som han på nära håll bevittnat. Det är ett mycket strindbergskt reportage, sprakande av liv och språklig vitalitet, och med ett tonfall som skiftar mellan gyckel och gripet allvar.

I ett följebrev påstår han, medveten om Walls försiktighet, att han ”låtit några härvarande myndigheter” granska texten, därmed garanterande att det ”ej innehåller något indiskret eller missfirmande”.

Dåvarande DN-medarbetaren Klas Ryberg har erinrat sig det intryck artikeln gjorde: Den rönte allmänt beröm inom redaktionen, och publiken sade ja och amen när den kom i tryck.

Det där är mer än Sehlstedt*, sade vi, när den lästes upp inom redaktionen; vi kunde för tillfället ej hitta på något bättre. Han borde skriva ofta i D.N:r.

– Han skall komma att skriva ganska mycket här, svarade redaktören, Rudolf Wall, och såg högst menande ut.

August Strindberg var redan engagerad som medarbetare. (ryberg)

* Visdiktaren och skärgårdsskildraren Elias Sehlstedt var tulltjänsteman i Sandhamn, därav Rybergs association.

28 kultursidan

Strindbergs reportage anlände i rätt ögonblick. Walls närmaste man på redaktionen, Albert Andersson-Edenberg, skulle sluta och en efterträdare behövdes. Kanske såg Wall i Strindberg en kombination av just de egenskaper tidningen då behövde: en rapp penna med förmåga att sätta liv i notiser och referat, därtill en kulturell kompetens.

Dagens Nyheter har redan hunnit bli en etablerad tidning, en av huvudstadens största. Inte lille Rulle längre, som bankar på leksakstrumma. Dags att höja de redaktionella ambitionerna. Och Strindberg är redan ett visst namn, två pjäser av honom har uppförts på Dramaten och han har fått kungligt stipendium.

Det är en mycket liten redaktion Strindberg möter, en handfull journalister inhysta i tre rum och en tambur i Gamla stan. Ingen specialisering förekommer, alla gör allt. Strindberg sätts att referera riksdagsdebatter, skriva notiser och saxa godbitar ur utländsk press.

Han trivs med den redaktionella gemenskapen och tidningsatmo­ sfären. I Tjänstekvinnans son erinrar han sig känslan att dagligen – gå till byrån klockan nio, sätta sig vid sitt bord, tända sin pipa och öppna dansk-norska posten och i sakta mak läsa tidningarna. Arbetet erbjöd sig självt, lade för åt honom, skar upp och stoppade sig i mun. Och så är han icke ensam mer; han har tre kamrater i rummet.

En sitter och vittjar Stockholms- och landsortstidningarne; en annan läser utländska posten, den tredje går omkring i staden och hör vad som händer. Det är som att sitta inuti ett kolossalt tornur och höra vartenda knäpp tidens ur ger.

Den DN Strindberg kommer till består av fyra sexspaltiga sidor, varav en tredjedel, ibland närmare hälften, är annonser och officiella kungörelser. Den dagliga populärlitterära följetongen (”Farväl, herr greve, sade han och ett bittert löje krusade hans läppar”) fyller en dryg halvsida. Resten, den redaktionella texten, domineras av korta notiser under rubriker som Stockholms-Nyheter, Rätteg.- och Polisnyheter, Utrikes-Nyheter, Hvarjehanda Nyheter. Därtill oftast en 1864–1888 Wall 29

ledare – vintern -74 driver tidningen en kampanj mot regeringens förslag att höja ämbetsmännens löner, DN vill i stället banta den svällande byråkratin – och en eller ett par längre artiklar: ett kåseri eller reportage eller brev från landsorten (”god läsning”), kanske ett fylligt riksdagsreferat. Det är det hela.

Samtidigt märks en redaktionell vacklan. I detta rappa, notis­ dominerade nyhetsblad kan ibland rätt speciella tilldragelser ges nästan obegränsat utrymme. En internationell arkeologkongress i Stockholm, rimligen av begränsat intresse för DN:s läsekrets, ägnas dag efter dag långa refererande redogörelser. Som om tidningen söker ett prestigehöjande inslag, men saknar en klar idé. Varför inte kultur? Konstvernissager och teaterpremiärer är festliga tilldragelser, och Wall vet att andra huvudstadstidningar vida överträffar DN på det fältet. Strindberg fyller ett tomrum.

Men hans anställning blir kortvarig, några månader bara. En dag kring månadsskiftet mars–april -74 anmärker Wall på Strindbergs C-notiser – saxade nyheter ur utländsk press. Han finner dem självs­ våldiga. Strindberg säger emot, Wall ilsknar till och kräver i fortsättningen förhandsgranskning. Strindberg blir rasande, slungar – enligt kollegan Klas Ryberg – sin stålpenna i bordet och avtågar.

Det är första men långtifrån sista gången en kulturskribent gör dramatisk sorti från DN. Strindberg hade svårt att foga sig i de redaktionella konventionerna. Det opartiska referatskrivandet bjöd honom emot, och han fann riksdagsmännen inskränkta. Klas Ryberg minns hans frustrerade utbrott: ”jag refererar inte vad de säga, utan vad de borde säga”.

Rudolf Wall blev missnöjd. Han ville, säger Ryberg, anspelande på de skärgårdsreportage som var Strindbergs första succé i DN, inte ha fritt flygande sjöfåglar på redaktionen, utan ”helst sådana, som föga kunde flyga eller också inte alls /---/ Referentskapet i andra kammaren innehade han ej längre, den hade överlämnats till annan person. Strindberg fick andra uppgifter. Ja, det låg i luften, att förhållandet ej var så harmoniskt” (ryberg).

30 kultursidan

Därpå tyder också det reportage om de usla förhållandena på Kungliga Biblioteket (då alltjämt inrymt i norra flygeln på Stockholms slott) som Strindberg publicerade i Svenska Medborgaren i mars 1874, alltså medan han ännu var anställd på DN. Det är en skildring av iskalla källarlokaler där vaktmästarna ådrar sig dödlig lungsot och där böcker ligger osorterade eftersom ingen hinner ta hand om dem. För övrigt består personalen av två bibliotekarier och tre amanuenser som ska köpa in, katalogisera, binda och vårda över 200 000 volymer, betjäna strömmen av låntagare, dessutom följa litteraturen inom sina expertområden.

I ett brev till KB-bibliotekarien Richard Lindström, som väl hjälpt honom med uppgifter, uttrycker Strindberg sin förhoppning ”att snart se uppsatsen i sina 10 000 exemplar vederbörligen distribuerad” – han syftar på DN, vars upplaga låg just kring 10 000. Men Wall tycks ha avvisat artikeln. Möjligen fann han talet om lungsot och skräpkammare anstötligt. Och säkert ogillade han Strindbergs krav på högre statsanslag till KB. Om det var någon ståndpunkt Rudolf Wall konsekvent höll fast vid, så var det sparsamhet med statens medel. Strindberg visste det och försökte blidka chefen i artikelns slutkläm. Helt oförmedlat drar han där en parallell till krigsmakten (han känner Walls antimilitarism) och skriver: ”Man begär i år 1.000.000 till kanoner! Köp mera böcker och vi behöva mindre kanoner!”

Det hjälpte inte. Artikeln kom inte in i DN, Strindberg lämnade den till en konkurrenttidning, och kort efteråt lämnade han själv DN. Det blev, skriver han i Tjänstekvinnans son, ”alltmer omöjligt för Johan att ta betslet i mun och krypa in i selen. Hans ställning på tidningen blev ohållbar.”

Men mot bilden av djup och varaktig söndring talar den generositet och välvilja som Wall fortsättningsvis visar Strindberg. Redan ett par månader efter uppbrottet är Strindberg, i brev till Wall, ångerköpt att ha ”ådragit mig Eder eviga ovilja och för alltid stängt Eder tidnings spalter för mig /---/ Herr Redaktör! Hav den barm1864–1888 Wall 31

härtigheten och hedra mig med ett svar /---/ Man får icke vara styv i nacken när man begagnar papperskragar och tar munnen lagom full när man är hungrig! Jag har varit mycket hungrig!” (brev 9/6 -74, cit. efter hasselberg, 1947)

Wall svarar att han inte hyser ringaste ovilja och att det inte alls var hans önskan att Strindberg skulle lämna tidningen. Han vidhåller sin kritik mot C-notiserna: det var Strindberg ”som icke ville översätta dem som annat folk”. Men fortsatt medarbetarskap är välkommet. ”Skriv! Jag tar emot precis på samma sätt som förr. Vänligen. Wall.”

Brevet andas uppriktig uppskattning, det är tydligt att Wall gläds åt försoningsbrevet. Han vet att Strindberg är en av tidningens mest uppmärksammade skribenter. Men han erbjuder inte återanställning. Fritt flygande fåglar vill han ha på frilansavstånd.

Strindberg tackar för svaret. Det var, skriver han, ”mitt besynnerliga skrivsätt som gjorde mig förargelse, och jag har därigenom blivit övertygad om att jag inte skriver som vanligt folk”. Månaderna på DN har skärpt Strindbergs medvetenhet om sin egenart: hans stil är hans hållning. Överger han den dör orden i hans penna. * Strindberg är, skrev jag nyss, Dagens Nyheters förste kulturskribent.

Inte så att kulturen dessförinnan helt saknats. Wall själv bevakar teaterpremiärer, tonsättaren Wilhelm Bauck skriver om musik, ­litteraturen omnämns under rubriken Nytt i bokhandeln. Men det är korta artiklar, ofta i notisformat – anmälningar snarare än recensioner. Och det är glest mellan dem.

Strindberg däremot är kritiker. Han har en distinkt teatersyn och en radikal ton. Han spanar ivrigt efter det nya, det samtida och gillar Frans Hodells enkla lustspel, inte så mycket för roligheterna som för vardagsrealismen. Hodell rör sig ”kring gator och torg med öppna ögon och ser vad folket har för sig och hör vad folket säger” – till skillnad från den ”aristokratiska” dramatikens brist på liv och ursprunglighet (7/1 -74).

32 kultursidan

Han ägnar två oinspirerade artiklar (egentligen en artikel, godtyckligt kluven i två hälfter, ett dåförtiden vanligt sätt att hantera långa tidningsuppsatser) åt Runebergs versdrama Kungarna på Salamis, en festföreställning till skaldens 70-årsdag på Kungliga Stora Teatern, alltså operan, som dåförtiden också var talscen. Den ädla klassicismen tråkar ut honom (11, 14/2 -74).

Desto mer livas han av Anne Charlotte Edgren-Lefflers debutpjäs Skådespelerskan, uruppförd på Dramaten. Recensionen är till stor del ett innehållsreferat, men på Strindbergs vis. Han återskapar föreställningen. Läsaren hör replikerna, ser gestalterna, känner spänningen i luften – och anar kanske att recensionen i dramatisk laddning överträffar pjäsen. Strindberg identifierar sig med den konflikt EdgrenLeffler skildrar: borgerlig familjeidyll, en främling inträder, idyllen spricker. Och han identifierar sig med huvudrollen, skådespelerskan som just i sin brist på entydig karaktär blir levande. Detta är samtida, autentiskt! (20/12-73) Det är en elektrifierad recension, en föraning om hans egen, ännu oskrivna dramatik.

Edgren-Leffler är överlycklig. ”Ingen enda anmärkning göres, idel beröm”, noterar hon i sin dagbok. ”Jag skulle kunna bli egenkär, om ej berömmet genom sin överdrift gjorde mig ödmjuk.”

En månad senare ger Dramaten ett modernt franskt lustspel tillsammans med Shakespeares komedi Förväxlingar. Strindberg griper tillfället att vädra sina evolutionistiska idéer. Varje tid kräver sitt eget uttryck och dramat är den konstart som mer än någon annan gestaltar tidens längtan och mäter samhällets andliga ståndpunkt.

Särskilt i Frankrike har dramat ”blivit en offentlig diskussionslokal”.

Men Shakespeare? Han levde, säger Strindberg, i en upprörd tid – påvens attacker mot det kätterska England, Henrik VIII:s kamp för sitt lands oavhängighet, reformationen och bondekrigen i Tyskland, bildstormarna i Holland. I hans pjäser finns inte ett ord om detta. Shakespeare flydde undan tidens stormar, till antik och medeltid, sökte det sköna för det skönas skull. Ändå inbillar man oss att han ännu efter 300 år är ”oupphunnen uti allt” och att varje 1864–1888 Wall 33

hans ord är djupsinnig visdom.

August Strindberg. Som 24-åring blir Åskådaren lämnar Dramaten ”i han 1873 DN:s första kulturkritiker, sorg över att Shakespeare skall ivrigt spanande efter nya vindar i vara så orimligt stor och hans eget konsten och teatern förstånd så litet”. Men där finns inget djupsinne! ropar Strindberg.

Förväxlingar är en lustig fars, det är allt. ”Ve Shakespeare om icke traditioner funnes, vilka hålla folkets omdömen i tygeln.” (2/2 -74) Det är ett teaterpolitiskt manifest snarare än en recension. Strindberg gör upp, inte med en pjäs utan med en konservativ och traditionsdyrkande tidsanda.

34 kultursidan

Striden mellan gamla och nya skolan – så rubriceras en av hans artiklar – är ett huvudtema i hans kritik. Onatur kännetecknar den gamla skolans spelstil. Hjältarna släpar på träsablar och talar tragedispråk med deklamatoriska tonfall och kroppsliga ristningar. Strindberg pläderar för ”det naturligas, osöktas återinförande i tragedien” (4/3 -74). Han har en tydlig ståndpunkt, konstnärligt och ideologiskt, och han söker strid. * Efter uppbrottet från DN startar Strindberg tillsammans med Siri von Essen en kulturtidskrift, Gazetten, ”i format som Tidning för Hästvänner” (hans formuleringsglädje spelar!). Men först skriver han till Rudolf Wall (brevet möjligen aldrig avsänt) och ber om ett omdöme. Det är ett märkligt brev. De riktlinjer för Gazetten som Strindberg där skisserar motsvarar rätt väl innehållet i Dagens Nyheters kultursektion på 2000-talet. Först ett block nyhetsnotiser från kulturvärlden, sedan under skilda rubriker konst, slöjd (i dag heter det form eller design), litteratur, teater, musik. Vidare ett kulturreportage, ett bidrag från korrespondenter utomlands och ett klassikerhörn.

Gazetten utkommer bara i ett nummer, hösten 1876. Men Strindbergs kulturjournalistiska fingertoppskänsla är det inget fel på – annat, kanske, än att den är långt före sin tid. Betecknande är också att han vänder sig till Wall; det är nyhetstidningsredaktörens omdöme han vill höra.

Och vid det laget har han återupptagit sitt medarbetarskap i DN, nu nästan uteslutande som konstkritiker. Wall tycks överlåta initiativet – ”Skriv! Jag tar emot” – och Strindbergs medverkan är tämligen nyckfull: hösten -74 en uppmärksammad artikelserie, -75 ingenting, -76 och våren -77 flitig medverkan, därefter få och strödda insatser.

Någon gång antyder han att han tvingas foga sig i tidningens önskemål om vad han ska tycka: ”Bra svårt, svårare än jag trott skriva mot övertygelse!” (cit. efter hasselberg, 1947). Sucken gäller 1864–1888 Wall 35

en utställning våren -76 av tavlor som ska ingå i svenska paviljongen på världsutställningen i Philadelphia, USA. Där är en hel del akademisk konst som Strindberg finner medioker, förmodligen har Wall förutsett detta och tillhållit honom att inte skriva nedgörande om konstnärer som utvalts att representera Sverige inför världen.

Men på det hela taget flyter samarbetet konfliktfritt. Wall tycks till och med en kortare tid kring nyåret -77 ha återanställt Strindberg, eller utan specificerade förpliktelser gett honom månadslön.

I ett brev 12/2 -77 uttrycker Strindberg sitt dåliga samvete över att ”uppträda som en löntagare med sinekur”. Och Hans Sandberg, som svarar för volymen Ungdomsjournalistik i Nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk, har observerat två redaktionella utbetalningar till Strindberg i november och december -76, vardera på 83:33, motsvarande en årslön på 1 000 kr. Redaktionsbokföringen är ofullständigt bevarad och vi vet inte hur länge dessa månadsutbetalningar pågick, inte heller vilken överenskommelse som låg till grund för dem.

Däremot vet vi att Wall lånade Strindberg pengar och/eller gick i borgen för honom, och tålmodigt fann sig i hans oförmåga att betala tillbaka. Strindberg gör Dagens Nyheter stora tjänster. Men DN och Rudolf Wall betyder också mycket för Strindberg under de svåra år då Mäster Olof gång på gång refuseras, då han misströstar om framtiden och är i ständig penningknipa. Ännu hösten 1881 ursäktar sig Strindberg i ett brev till Wall för sina oreglerade skulder.

Det är som konstkritiker Strindberg gör sin betydande insats i Dagens Nyheter. Han tänjer recensionsgenrens konventionella ramar. Han blandar obesvärat analys, reportage och betraktelse, festliga anekdoter, dramatisk dialog och associativa utvikningar i ett skenbart improviserat flöde. Orden tycks födas i samma ögonblick vi läser dem, som ett just pågående samtal. Det är ypperlig kulturjournalistik.

Det här är en tid då journalisten kan tillåta sig långa ingresser, och 36 kultursidan

Strindberg utnyttjar den friheten. Han suger in läsaren i texten, stegrar förväntningarna. Februari -76 skriver han om Julius Kronbergs målning Jaktnymf och fauner, en av det årets stora konsthändelser, en färgförälskelse och en skandalös erotisk lystnad som svensk konst aldrig förr upplevt. Så här inleder han: Välj en riktigt genomgrå dag, då det mest övade öga skall ha svårt att upptäcka någon färgton i luften, i vattnet eller på jorden, och följ med den människoström som varje avgiftsfri middag slingrar sig ned till Nationalmuseum. Träd in, och gör en omärklig bugning för de tre husvilla Gudarne som förgäves sökte anställning i himmelen, låt Partenonshästarne så fort som möjligt galoppera förbi det otrogna ögat och kasta sedan en lång förtvivlad blick på de likvita fossilierna i vestibulen, så att synsinnet må vara riktigt fastande, innan du träder in i första salen. Utrota även dessförinnan allt vad som blivit läst i tidningarna eller hört av bekanta rörande ”Kronbergs tavla”, och intrycket skall ungefär bli följande: Salen förefaller som vore den solbelyst, man vänder sig om för att se om det klarnat där ute, men fönstrena se lika grå ut som förut.

(12/2 -76)

Strindbergs öga fladdrar, som en fjäril skriver han, över tavlan, dricker dess lysande färger som honung, bränns av det gula, frestas av det blå, lugnas av det gröna, eggas av det röda, och finner till sist vila i det varma solskenet invid den trötta nymfen.

Kronbergs målning må ha sjunkit i glömska, men Strindbergs sensuella fjärilsflykt är lika fräsch i dag som för 135 år sedan – och i dess ljus lever tavlan, sprakande av färg och lust.

Strindberg umgås i en krets av unga konstnärer och finner hos dem frihet från auktoriteter och förutfattade meningar: ”de kunde knappt läsa innantill, och stavning var dem okänd, men ändock talade de som bildade, ja, de hade självständiga synpunkter och tänkte stun1864–1888 Wall 37

dom skarpt, alltid obesvärade av dogmer” (Tjänstekvinnans son). Hos dem får Strindberg sin materialistiska livskänsla bekräftad. Måleriet är konkret: färgtub, pensel, duk. Motivet är konkret: natur, verklighet. Till och med sanningen (som Strindberg ofta åberopar fast han tvivlar på den) är konkret: det ögat ser.

På motsvarande sätt är hans kritik konkret och demonstrativt saklig. Äldre konstkritik har i hög grad bedömt måleriet efter dess ”innehåll”. Betraktaren ska hänryckas av konstnärens ”höga syfte”. På ett lägre plan står den konst som endast är det ”sinnliga seendets” och den konstnär som slösar sin tekniska färdighet på ”låga motiv”.

Strindberg bryter radikalt med den sortens idealism. Hans intresse gäller konsten som hantverk, hur det är gjort. Han relaterar måleriet till botanikens, optikens och meteorologins ”lagar” och stoltserar med halvsmälta naturvetenskapliga insikter: Hur skall en landskapsmålare kunna återge vegetation utan kännedom om botanik? Huru onaturliga äro icke träden oftast därför att artisten aldrig hört lagarne för grenarnas avtagande, förgrening; eller den högst underbara om blad-divergensen etc. Huru skall han kunna måla en luft då han icke vet vad luft är (därför blir den så ofta en vägg); eller ens måla, då han icke vet vad färg är? Naturvetenskapen kan höja måleriet som konst, hantverk eller vad ni behagar, och den måste snart nog göra det! (7/3 -76)

Strindbergs konstkritiska debut är artikelserien Vårt nyaste landskapsmåleri, hösten -74 (9, 10, 13/10 -74). Den betyder genombrottet för en ny konstnärsgeneration – genombrott därför att Strindberg så kraftfullt lanserar den. Han raljerar över akademiens konstnärselever som likt växtsamlande skolgossar med portören i rem över axeln går ut i naturen och samlar arter. Där fann man en luft, den tog man, sedan en sten (helst med ”karaktäristiska” former), den ritade man av, vidare en gärdesgård, en väderkvarn, ett träd, helst en tall ty tallar ”gör sig” så bra. Hemma i ateljén satte man ihop 38 kultursidan

alltsammans till en ”pittoresk” tavla. ”Men naturen, ja, den kom man aldrig att tänka på.”

De nya, däremot, söker inte det ”måleriska”. De väljer enkla motiv, och går rakt på helhetsintrycket. För att komma åt ljusets exakta valör blandar de tolv färger, där man förut nöjde sig med blått. De målar inte naturen som den ”är” men som den ter sig för det betraktande ögat. De fångar det flyktiga synintrycket: inte vågen men dess rörelse, inte båten men seglatsen, landskapet sett från ett hastigt förbipasserande tåg. Åskådaren ska ”erfara ett intryck så som av ett musikstycke”.

Några revolutionära nyskapare var de knappast, dessa 1870-talets unga män: Per Ekström, Anders Kallenberg, Carl Skånberg, Oscar Törnå. De ville ett friare måleri men förmådde inte riktigt lösgöra sig från de akademiska konventionerna.

Men i Strindbergs artiklar framstår de som nära nog fullfjädrade franska impressionister. Det är som om Strindberg ser, inte bara vad de gör, men också vad de är på väg mot – en djärvare upplösning av formerna, ett snabbare fångande av ögonblicket, rörelsen, synintrycket. I hans artiklar anar man ännu omålade tavlor. Konstkritikern Strindberg skildrar impressionismen innan han sett den, därför att ordmålaren Strindberg redan är impressionist.

Hösten 1876 reser han till Frankrike, DN betalar. Det är hans första europeiska resa. Han uppsöker de svenska artisterna i Paris och finner dem villrådiga. Han går på gallerierna men hittar bara grytor och fiskar: ”det nya, det fransyska, naturen – den kunde jag icke finna.” Till sist, hos konsthandlaren Paul Durand-Ruel – det nya måleriets gynnare och marknadsförare – får han syn på några landskap i ett hörn.

– Vad är det för ena?

– Det är i m p r e s s i o n i s t e r n a, som aldrig kommit på salongen.

– Ha de namn?

– Stora namn bland partiet.

1864–1888 Wall 39

Det fanns sålunda en åsikt, ett parti, och ett sådant som icke målade för salongen; dem måste jag se! Jag såg!

– De äro galne?

– Ja! Visst äro de!

Jag inpräglade namnen: M a n e t, S i s l e y, M o n e t.

Strindberg beskriver de tavlor han ser. Landskap i starkt ljus – ”färglöst vitt, ljust rött och ljust blått, matt, blodlöst – jag skulle vilja ha in ordet albinos på något sätt” – och expresståg i hög fart, ”som en fotografi blir, när föremålet icke suttit stilla”.

– Det här är ju gyckel!

– Ja, visst är det! Men, det är en viss natur i det! Där hade jag återigen det där ordet, som man alltid avbröt mina repartier med, som man slog ned de största storheter med, som man angrep och försvarade sig med!

– Det vill då säga, att de mena, man skall måla intrycket och icke naturen själv.

– Om man så vill.

– Och den där andra, M o n e t, har således velat måla en folkhops vimmel på en ångbåtsbrygga, icke en vimlande folkhop; men vimmel är ju en rörelse; kan man måla en rörelse?

– Men böljan är ju en rörelse; marinmålningen skulle sålunda vara en orimlighet: En springande häst, en jagad räv, K i ö r b o e s för exemplets skull, är en osanning, ty när en räv springer, ser man endast ett rött streck; att stanna honom mitt i språnget är ett misstag, alltså onatur: /---/ – Men landskapet skall väl i Herrans namn icke röra sig …

– Jo, när det blåser, rör det sig i träden, gräset, buskarne, rökarne, de upphängda tvättkläderna, hästens man, hans svans, vandrarens plagg, molnen på himmelen, löven på marken, dammet, vattnet i pussen, luften rör sig. (30/11 -76)

40 kultursidan

Strindberg är kluven. Hans naturkänsla, bunden till det svenska landskapet, misstror ljuset i impressionismen – ”jag skulle vilja ha in ordet albinos på något sätt”. Han saknar skogsdunkel och skymning, ser bara odlade fält: ”det är för mycket mat i landskapet”.

Men som han skriver! Liksom Monet målar, inte folkhopen men vimlet, så skildrar Strindberg inte impressionismen men mötet med impressionismen. Han avger inte ett omdöme men återger det sorl av inre rörelser som föregår omdömet: famlandet, känslokasten, osäkerheten, attraktionen och misstänksamheten. Här står inte ett kritikerjag i centrum, demonstrerande sin insikt. Ingen Shakespeare­ publik smyger sig ut ur artikeln, skamsen att inte ha förstått skribentens djupa visdom. Strindberg dramatiserar tillägnelseprocessen i all dess motsägelsefullhet. Läsaren inbjuds delta i dramat.

Strindberg är den förste i svensk press som med öppna ögon ser impressionismen. Godfrey Renholm är avfärdande (post- och inrikes tidningar juni -76 ), konstakademiens sekreterare Fredrik Scholander distanserad och konst- och litteraturkritikern Georg Nordensvan är ännu flera år senare skeptisk – ”impressionismen, driven till sin spets, är en falsk konstriktning, därom är väl föga tvivel”. Men Strindberg misstror den misstro som det nya alltid inger, också honom själv.

Han sätter sitt av förhandsuppfattningar bundna omdöme ur spel och öppnar sina sinnen. * Dagens Nyheter före Strindberg har spelat en aktiv politisk roll, den har varit journalistiskt nyskapande, och kommersiellt framgångsrik.

På tio år har den blivit en av landets ledande tidningar.

Strindberg är den som ger DN också en kulturell profil, och han gör det på DN:s sätt. Han är en journalistisk kritiker. Hans stil rycker läsaren med sig. Hans åsikter väcker uppmärksamhet. Hans skarpa blick gör intryck. Han är i förbund med det nya. Han representerar den anda i vilken Dagens Nyheter startade och som Rudolf Wall alltjämt står för men ”med något större moderation” praktiserar.

1864–1888 Wall 41

Insåg Wall värdet av Strindbergs insats?

I mars -79 skickar Strindberg till honom de inledande kapitlen i Röda rummet och erbjuder romanen som följetong – ”För att underlätta påseendet har jag markerat några praktställen”. En vecka senare meddelar han att romanen är misslyckad och begär manuskriptet åter. Breven ger en inblick i diktarens vacklan mellan självkänsla och missmod. Men också en insyn i Strindbergs ekonomiska misär. Han har nyss begärt sig själv i konkurs, och Wall är en av de borgenärer han sviker. Med följetongen vill han betala sin skuld. När han begär romanen tillbaka föreslår han därför att tidningen i stället publicerar några kapitel som ”tavlor”, och tillägger: ”därtill är jag nödd och tvungen, ty innan de senare delarna voro skrivna voro både jag och min hustru döda”. Han behöver pengar nu! Och han framhåller det journalistiskt attraktiva i sitt erbjudande – ”så lättfattliga ämnen som Kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner, Aktiebolaget Gråkappan o. d.” (cit. efter hasselberg, 1947).

Erbjudandet borde kunnat locka Wall. Byråkratin har han ett ont öga till. Gråkappan, det vill säga Aftonbladet, är en konservativ fiende. Men han tackar nej.

Röda rummet blir en försäljningssuccé som trycks i fyra upplagor, så ivrigt lovordad och nedsablad att alla vill läsa den. Dagens Nyheter kunde ha haft del i den succén om Wall tänkt lite djärvare. Men samhällskritiken ville han helst sköta själv på ledarsidan. Eldfängda litteratörer som kastar stålpennor i bordet och bråkar om nattvarden misstrodde han.

Därmed sluts cirkeln. Strindbergs medarbetarskap i DN börjar och slutar med refus – angreppet på Uppsalakonservatismen våren -72 och Röda rummet -79.

42 kultursidan