yok
sors
Uppdraget Det var en gång en räv som drabbades av kärleken. Rävens namn var Antonio Ortega, och kärleken var av ett sällsynt slag, den sort man bara upplever en gång i livet. Hon hette Beatrice Kakadua och i samma ögonblick som han såg henne visste han att det var hon eller ingen. Räven Antonio Ortega var ett av de vackraste mjukdjur som någonsin levererats till Mollisan Town. Hans djupt mörkröda päls skimrade som hade den beströtts med guldsand. Hans stoppning var så tät och hård att inte den minsta ojämnhet gick att upptäcka, hans sömmar så diskreta att inte ens regnet kunde avslöja dem. Hans nos var av onyx och hans ögon var opaler, hans öron stod i stram givakt och hans svans, med en tipp vit som socker, var så majestätisk att den fick andra mjukdjur att vända sig om på gatan och sucka av avund. Den dag han gick för att fråga om Beatrice Kakaduas klo, tog han på sig de finaste kläder han ägde, en flott och smalt skuren svart kostym av senaste snitt, en vit skjorta och en mörkt röd slips. På väg mot den saffransgula Puerta de Alcalà tog han omvägen förbi Cle Torija där han köpte tre guldgula rosor med långa stjälkar i Sors Rosenateljé. Lite längre ner på samma gata stannade han till på Saxs Tyger & Sybehör och köpte en exklusiv putsduk till ögon, näbb och nos av finaste linne. Den hade små broderade rosor i kanten, och han lät slå in den med ett rött sidenband som också kostade en del, men det var samtidigt, resonerade Räven Antonio Ortega, den första och sista gången som han gick på friarstråt. Beatrice Kakadua bodde på övervåningen till La Cueva, en restau rang som många höll som den främsta i hela Mollisan Town och som drevs av hennes far, den skräckinjagande Draken Aguado Molina. Han var inte grön som många andra av hans sort, utan mörkt och oroväck
912
mollisan town
ande lila. Hans vassa tänder blänkte i munnen som var fodrad med ett brinnande rött sidentyg, och från den långa svansens yttersta spets, över ryggen och hela vägen upp på nacken, hade han trekantiga, svarta tygflikar som stod rakt upp. Hans armar var korta medan klorna på bakbenens tassar var tjocka som flaskhalsar. Molina skrattade högt när han lotsade gästerna till sina bord, han applåderade åt sina egna skämt – trots att han visste hur löjligt det såg ut med de korta armarna – och han lät sin långa svans svepa utmed golvet utan att låtsas vara medveten om det. Gästerna älskade det. Men Draken Aguado Molina var bara en tjock, snäll och fånig krö gare fem kvällar i veckan (La Cueva var stängd söndag och måndag). När han om nätterna lät sina hejdukar krossa butiksinredningen hos affärsinnehavare som inte betalade sina ”försäkringspremier” framstod Aguado Molina inte längre som löjlig. Inga fryntliga skratt hördes när han skoningslöst brände upp tjallare och tvingade polisers ungar att förråda sina föräldrar. När han räknade sina beskyddarpengar bjöd han varken på applåder eller godmodiga leenden. För mjukdjur från de andra stadsdelarna var Yok en enda stor smitto härd, ett ont som bara kunde tolereras genom att nonchaleras. För oss som bodde i Mollisan Towns sydöstra del var dess fyra distrikt lika distinkta som särpräglade. Draken Aguado Molina höll till i det distrikt som kallades Sors, och som låg insprängt söder om den mintgröna Östra Avenyn och öster om den djupblå Avinguda de Pedrables. I Sors fanns de officiella byggnader och myndigheter som Mollisan Town av rättvise- och arbetstillfällesskäl hade förpassat till Yok, bland annat stadens största bibliotek, ett stort universitetsområde och ett antal välskötta stenbyggnader där Miljö-, Finans- och Kulturdepartementen hade tvingats inhysa olika mindre betydelsefulla utskott och avdelningar. Området där Molina härskade sedan mer än trettio år låg en bit söderut från de officiella byggna derna, och bestod av knappt fyrtio kvarter där den saffransgula Puerta de Alcalà utgjorde den norra gränsen och den indigoblå Calle Gran Via den östra. Trots att Aguado Molina under lång tid kontrollerat kvarteren, tog han ingenting för givet; interna maktkamper, gängkrig och att hålla statsmakten korrumperad var ett pågående arbete. Sedan
yok
913
några månader tillbaka provocerades han av en bläckfisk som norrifrån gjorde upprepade och irriterande övertramp. Molina underskattade ingen, men kunde ändå konstatera att många av bläckfiskens sort hade kommit och gått genom åren. Dagen då Räven var på väg med blommor och putsduk till La Cueva hade börjat olyckligt för gangsterkungen. Hans frukost serverades all tid i den privata matsalen mot gården, och innan han läst sportsidorna eller torkat äggulan ur mungiporna, dök Luciano Hyena upp och med delade de dystra nyheterna. Hyena stod i sin kritstrecksrandiga kostym på tröskeln till det mörka rummet, som en liten unge med blicken i golvet och darrande röst, när han berättade vad som hänt. Morgonens sprittransport till Tourquai hade hamnat i bakhåll på en av Yoks tusen tals trånga gränder. Nu rann hembränt utmed trottoarerna istället för ner i de rika strupar som betalade generöst för en vacker etikett och en stilren butelj, oavsett innehåll. Draken slet av sig servetten och skyndade ut i restaurangen. Han skrek sina order. Alla som befunnit sig i den där lastbilen skulle omedel bart infinna sig på La Cueva och ställas till svars. Samtidigt som hyenan försvann för att verkställa befallningen kom Molinas personliga livvakt Vasko Sjöko springande från Lilla Baren, där han suttit och druckit sitt morgonkaffe. ”Vittnen!” röt draken åt Vasko. ”Det måste finnas någon som sett vad som hände?” Draken ställde sig i hovmästarbåset och slog numret till den lokala polisen när Vasko gav sig ut på gatorna på jakt efter någon som skulle tvingas berätta för Aguado Molina vad de sett. Draken lyssnade till signalerna i telefonen medan han i huvudet räknade ut vad han hade förlorat på transporten, och hur mycket han skulle bli tvungen att höja priserna för att kompensera för intäktsbortfallet. Men det var inte det mest väsentliga. Viktigast var att statuera exempel. Ingen fick tro att man kunde utmana Draken Aguado Molina ostraffat. Det tog ett par timmar, men sedan infann sig de olyckliga stackare som Luciano Hyena och Vasko Sjöko lyckats få tag på. Molina satte sig i ett av de halvmåneformade båsen i en röd sammetssoffa. På det runda bordet framför honom ställdes en liten kopp espresso fram, och
914
mollisan town
eftertänksamt smakade han på kaffet medan Sjöko ledde fram det ena mjukdjuret efter det andra som fick ställa sig mitt på det tomma restau ranggolvet och berätta vad som hänt. Mjukdjuren som haft ansvaret för transporten, liksom de som bodde i kvarteret och hade sett, eller trott sig se något, stammade fram sina bekännelser. Skuggor vilade över den stora draken i soffan. Han gäs pade med jämna mellanrum, och vid åsynen av de vassa gaddarna i det väldiga, röda gapet blev samtliga talföra. På något sätt hade Bläckfisken Callemaro – nu för tiden handlade det mesta om den förbannade bläckfisken! – och hans anhang tagit reda på transportens rutt, byggt ett hinder av skrot i vägen för bilen och över mannat chaufförer och vakter när transporten blivit tvungen att stanna. Lasten hade krossats, vilket hade gått snabbare än att försöka bära med sig de tusentals buteljer som funnits på flaket, och allt hade varit över på några minuter. Förmodligen visste Callemaro vilka grossister som transporten varit på väg till, och förmodligen fick dessa grossister idag köpa sprit av Callemaro istället. När det bara var ett par mjukdjur kvar att höra, bestämde sig Molina. En av varje. Det var alltid en vettig princip. Han skulle bestraffa en av sina egna, för någon måste ha skvallrat om färdvägen, och ett av mjukdjuren som bodde i kvarteret, för att de inte i förväg berättat om det skrothinder som bläckfiskens anhang byggt. Han orkade inte lyssna till de sista bekännelserna, utan vinkade istäl let till sig Vasko Sjöko och valde på måfå ut en sork och en näktergal som han tyckte var lämpliga att tortera. Vasko släpade ner stackarna i källaren under La Cueva, där de fick vänta i rummet intill frysarna. Där fanns det utrustning till att plåga ett mjukdjur både utstuderat och länge. Därefter skickade Vasko hem de övriga som han nyss tvingat dit. Draken suckade tungt, föll för frestelsen och bad om ett glas rött vin. Medan Vasko hällde upp mumlade Molina för sig själv: ”Vi måste göra något åt den där fotfisken.” Innan Vasko hann svara hände det oväntade. Draken och Sjöko såg samtidigt en ensam gestalt som oanmäld steg in i restaurangen genom öppningen från Lilla Baren. Det var en räv. Hans päls skimrade som röda paljetter, hans steg var på samma gång lätta och bestämda.
yok
915
”Draken Aguado Molina?” frågade räven. Draken stirrade på främlingen. Vasko gjorde likadant. ”Jag har kommit för att fråga om er dotters klo.” *
Man kan förvånas över Räven Antonio Ortegas högmod. Hur vågade han, hur kunde han? Man ska minnas att Ortega inte var någon intel lektuell gigant och det är oklart om han verkligen förstod vad han gjorde. Dessutom var Ortega van att få som han ville, utan att behöva fråga. Det var dörrar som skönheten alltid öppnat, att bli dyrkad var Räven van vid. Bättre, kanske, att försöka förklara Antonio Ortegas hybris ur ett annat perspektiv? Tanken går osökt till Wolle Hare, och kvällen då Räven såg sin älskade Beatrice för första gången. Hare var en legend inom reklambranschen, och hade sett model lerna komma och gå genom åren. Men han var den första att medge att Rävens bilder var sensationella. Hare lutade sig tillbaka, snurrade runt mot fönstren så att han satt vänd med ryggen mot skrivbordet, och höll upp kontaktkartorna. ”Helt förbannat fantastiskt”, kommenterade han. Katten Nikolaus satt på andra sidan skrivbordet i Hares eleganta hörnrum med tillhörande konferensrum. Katten hade på sig moderik tigt korta jeans, svarta lackskor och en urtvättad t-shirt, och inte av en slump. Nu var hans uppgift att på ett intelligent sätt hålla med chefen: ”Kan inte sägas bättre”, sa han. ”Det är ett lysande arbete. Komposi tionen. Svansen som följer upp stolens linjer. Och det finns en vilsenhet i hans blick som är …” ”Han är så förbannat snygg”, hördes Hares röst från andra sidan den höga stolsryggen. ”Jo … snygg. Men … det är inte bara det”, bekräftade Nikolaus utan att förlora integritet. ”Det är något i hans ögon som får mjukdjur att …” Wolle Hare snurrade runt och spände ögonen i katten som för en vecka sedan utnämnts till ”Vice President Executive Creative Concept Director”. Hare höll upp kontaktkartorna och viftade med dem.
916
mollisan town
”Var inte så satans pretentiös, Katten, för då tar jag bort några ord ur din titel. Det har inte med blicken att göra. Den här räven är helt enkelt snyggare än något annat mjukdjur vi plåtat det senaste decenniet.” Hare var den kreativa delen av duon Wolle & Wolle, Lanceheims främsta reklambyrå. Tillsammans med den ekonomiskt mer begåvade Wolle Groda hade de två wollarna mer än femtio års erfarenhet av branschen, och bilderna haren höll i sin tass var bland de bästa han sett. ”Och de sa att han bara kunde göra kläder”, sa Katten, som inte låtsades ha hört tillsägelsen. Räven Antonio Ortega var nitton år gammal vid detta tillfälle, och hans första reklamkampanj satt uppklistrad på stora utomhustavlor över hela Mollisan Town och lyste nätterna igenom från bussarnas tak. Räven Antonio Ortega hade gjort det ingen annan lyckats med i Luigi Barcottas snäva kostymer, långa koftor och trånga och färgstarka byxor; han såg bekväm ut. Modebranschen hade i ett slag förstått att den som fick ett exklusivt kontrakt med modellen Ortega hade skaffat sig ett svårintaget försprång. Men Wolle Hare låg steget före, och i sin tass höll han nästa utmaning: han hade bestämt att de skulle använda Räven i en kampanj för den nya modellen av Volga Sport. Det fanns oändligt mycket mer pengar att tjäna i bilbranschen än i modebranschen, och det handlade dessutom om att knyta Ortega till Wolle & Wolle och inte till något märke eller någon produkt. Bilderna han tittade på föreställde Räven bakom ratten. ”Han är perfekt här också”, slog Wolle fast. ”Perfekt”, instämde Katten. ”Och om jag får säga det, så …” Men längre kom han inte; applåderna utifrån ateljén fick honom att tystna. ”Vad händer?” frågade Hare. Katten var redan på väg mot dörren för att ta reda på den saken. Han återvände en halv minut senare. ”När man talar om trollen”, sa han. ”Det är vår nya fotomodell.” ”De applåderar honom? Varför applåderar de?” ”Inte vet jag”, sa Katten. ”De kanske tror att det är tack vare honom som Barcottas kampanj är en succé?” ”Är du ironisk?” frågade Wolle. ”Jag hatar ironi.” ”Nej, nej”, skyndade sig Katten Nikolaus att intyga. ”Jag menar det.
yok
917
De tycker att Räven Ortega är en hjälte. Och så tycker de att han är vacker. Det är uppenbarligen värt en applåd.” ”Idioter”, muttrade haren, och reste sig från skrivbordet. ”Gå och hämta hit Räven innan de äter upp honom.” Och Katten Nikolaus sprang åter ut på ateljén för att göra som han blivit tillsagd. En knapp timme senare satt Räven Antonio Ortega tillsammans med Wolle Hare i baksätet på en svart limousine som färdades söderut längs den himmelsblå Södra Avenyn. Kvällsvädret var på väg in över sta den, trafiken var tät. I bilens tak gnistrade en stjärnhimmel i miniatyr och Räven kunde inte slita blicken ifrån den. Hare hade hällt upp en ordentlig whisky åt sig själv. Han hade inte tänkt dricka ikväll, men kristallglasen i teakhyllan i bildörren gav ifrån sig ett så behagfullt klir rande att det var omöjligt att stå emot. Räven, däremot, hade tackat nej. ”Det är klokt, min vän”, sa Hare. ”Det är en viktig kväll ikväll.” ”Jag har aldrig druckit starkt”, förklarade Räven Antonio Ortega. ”Det är klart du inte har”, sa Hare. Wolle Hare var fascinerad. Den unge räven hade, såvitt Hare förstod, haft en lovande idrottskarriär framför sig. Han hade tagit studenten i någon obetydlig skola nere i södra Yok, och därmed förblivit ”oupp täckt” längre än vad som föreföll möjligt. För tre månader sedan hade Räven och hans far – en obehaglig björn som stank sprit – varit uppe i Lanceheim för att tala kontrakt med Lasers, stadsdelens cricketlag. Enligt Räven hade det varit första gången han satt sin tass utanför Yoks stadsdelsgräns. Far och son hade varit på väg ut från klubbens kontor när en av Wolle & Wolles talangscouter sett honom. Resten var, som man sa, historia. ”Har du läst manuskriptet ordentligt?” frågade Wolle Hare och sma kade på whiskyn. ”Jag förstod inte särskilt mycket”, tillstod Räven. ”Inte? Jag trodde att det var en deckare? Pang på, action och biljak ter?” ”Nja … det var mest massa repliker?” ”Sådana behövs när man filmar, antar jag”, sa Wolle Hare.
918
mollisan town
”Det vet jag väl.” ”Kan du dem utantill?” ”Utantill? Nej. Var det meningen?” ”Det går säkert bra ändå”, svarade Hare, som inte ville göra Räven nervös i onödan. Bilen körde långsamt i den aggressiva trafiken. Det luktade gammalt läder om sätena, det låg grus på mattan på golvet och någon hade knölat ner en pappersnäsduk i askfatet i dörren. Wolle Hare skulle säga ett sanningens ord till sin sekreterare imorgon. Han hatade limousiner; det var många år sedan han haft så ont om pengar att han behövt beställa långa bilar för att framställa sig som rik. De var på väg till La Cueva på den saffransgula Puerta de Alcalà. Wolle Hare var stolt över att känna krögaren till den sexstjärniga restaurangen. Det gick många historier om Draken Aguado Molina, Hare hade hört dem alla men förutsatte att Molina själv spred dem. All reklam var bra reklam. Vad det anbelangade Hare fick någon som tillredde en bearnaisesås med lika stor känslighet som Draken Aguado Molina ha vilket hemligt liv som helst. ”Tror du det var meningen?” frågade Räven. ”Vilket?” Wolle hade förlorat sig i tankar. ”Att jag skulle lära mig allt utantill? Jag har aldrig varit bra på utantill?” ”Det är säkert ingen fara”, upprepade Wolle Hare. Limousinen svängde av från Södra Avenyn och in på en trång, hal lonfärgad gata som var typiskt yoksk, med sopor på trottoarerna och graffiti på husväggarna. Wolle skakade omärkligt på huvudet. Han hade ännu inte bestämt sig för om Räven var dum eller om det bara var bristen på erfarenhet som fick honom att framstå som trögtänkt? La Cueva låg i ett fristående trevåningshus avgränsat från de intill liggande byggnaderna på Puerta de Alcalà genom två smala gränder där gulgröna grästuvor kämpade mot lera och sten i hopp om solens uppmärksamhet. Över fasaden klättrade rosa rosor upp till fönstren på andra våningen; ytterdörren var helt kringvuxen och ur det täta lövverket stack två gammaldags gaslyktor fram. Wolle Hare var först ut ur limousinen. Han såg upp mot himlen.
yok
919
”Ja, vi är åtminstone inte för tidiga”, sa han, mest för sig själv. Räven Antonio Ortega steg ut på andra sidan. ”Har far kommit, tro?” ”Vi får väl gå in och se efter?” sa Wolle. Rävens far Jose Björn stod i baren och väntade. Att döma av hans blick och ostyriga tassar hade han redan fått i sig ett par drinkar, vilket inte förvånade Wolle. Björn hade tagit på sig en ljusblå skjorta och den bästa kostym han hade; mörkbrun och dubbelknäppt. I mörkret på krogen trodde han förmodligen att ingen såg de långa revorna i fodret eller leran på byxornas slag. ”Där är ni!” utropade Jose Björn. ”Som jag har väntat!” La Cueva hade i tidernas begynnelse inretts med tunga, röda och bruna möbler. Idag var möblemanget gammalt och slitet, vilket var en del av krogens charm. Utanför de små, lågt sittande fönstren i Lilla Baren höll dagsljuset på att försvinna, och om ytterligare en halvtimme skulle sammetsgardiner, brokiga mattor och de mörkröda lädersofforna se riktigt eleganta ut. Mot denna nedgångna fond framstod maten än mer spektakulär. ”Var är filmmogulen?” frågade Rävens far. Wolle Hare höjde ett ögonbryn. ”Har han inte kommit än? Har du frågat i restaurangen?” Hare hade rätt; medan Jose Björn stått och drinkat i baren, hade Rex Mops suttit ensam vid ett bord dukat för fyra och väntat. Mops reste sig när de kom. Han var en legend i sin bransch, och hans vita leende var bländande när han hälsade, lika innerligt på var och en av dem. ”Räven Antonio Ortega”, sa Mops med rörelse, ”ni är till och med vackrare i verkligheten.” ”Så, så”, replikerade Jose Björn, ”inga bögfasoner, om jag får be. Vi är här för att prata pengar.” Vilket inte alls var Mops uppfattning om varför han bjudit Ortega på middag på La Cueva. Men filmproducenten hade lika mycket erfaren het som överseende, och avfyrade åter ett av sina fulländade leenden och lät bli att korrigera rävens far.
920
mollisan town
Middagen avåts under oväntat gemytliga former. Wolle Hare intog rol len som godmodig katalysator och iakttagare. Räven Antonio Ortega fokuserade på maten, och de få gånger han tänkte säga något, förekom hans far honom. Rex Mops var på ett strålande humör, det var ett av hans karaktärs drag, och han underhöll med anekdoter från filmens värld. Wolle kände filmproducenten sedan många år, men hade aldrig hört honom lika spirituell. Mops låg bakom många av succéerna på vita duken de senaste två decennierna, och var man filmstjärna i Mollisan Town hade man fått hjälp av Mops. Jose Björn koncentrerade sig på en sak i taget. När det fanns mat på bordet åt han. När det fanns vin i glaset drack han. Och när det varken fanns mat eller vin förklarade han principerna för hur han ansåg att ett affärsupplägg skulle se ut. Han talade om procent hit och dit, royalty på intäkter från popcorn- och biljettförsäljning, lönegolv och tak, fasta och rörliga bonusar, ersättningar för omkostnader och traktamenten för obekväma arbetstider. Varifrån han fick allt detta var omöjligt att veta. Kanske hade någon givit honom råd i förväg, kanske hade han stulit en bok i bokhandeln och ögnat igenom kapitelrubrikerna? När desserten var uppäten och Jose Björn hade framställt alla de krav han kunnat hitta på, reste han sig på ostadiga ben och förklarade att han var tvungen att skynda till nästa möte. Utan fler ursäkter lämnade han restaurangen. Det skedde helt oväntat. ”Din far är verkligen en färgstark karaktär”, dristade sig Mops att säga i tystnaden som Björn efterlämnat. ”Nja”, svarade Räven Antonio Ortega eftertänksamt, ”det var nog bara den där ljusblå skjortan mot den bruna kavajen som fick dig att tro det.” Till kaffet kunde Rex Mops äntligen närma sig sitt ärende. När Mops sett Räven Antonio Ortega blicka ner från reklampelarna i sina Luigi Barcotta-kostymer, stod det klart att en ny stjärna hade fötts. Av en ödets försyn hade Mops dessutom haft ett manuskript liggande på skrivbordet, där hjälterollen var som klippt och skuren för Räven. Detta manuskript hade han skickat över, och nu var han spänd på att höra vad Räven tyckte.
yok
921
”Jag har inte lärt mig något utantill”, inledde Räven och kastade en ängslig blick på Wolle Hare. ”Men jag läste. Jag läste allt.” ”Och?” frågade Mops. ”Hurdå?” ”Ja, vad tyckte du?” ”Nja”, svarade Räven, ”jag vet inte. Han … han var kär i henne?” Mops nickade. Hjälten i manuskriptet var tveklöst förälskad i hjältin nan. ”Men”, frågade Räven, ”varför säger han inte det?” ”Nu förstår jag inte riktigt hur du tänker?” ”Jo”, sa Räven Antoino Ortega och blev ivrig, ”om han hade berättat direkt att han var kär i henne, skulle han inte ha behövt hålla på med allt det där?” ”Nej, förvisso”, log Mops, ”men då blir det ju ingen film?” ”Jaså?” svarade Räven och såg uppriktigt förvånad ut. ”Nej … kanske det? Ursäktar ni mig ett ögonblick? Wolle, vet du var toaletten …?” Wolle Hare pekade mot toaletterna och Räven reste sig. När han kommit utom hörhöll lutade sig Rex Mops fram över bordet och vis kade: ”Han är dum i huvudet?” Wolle ryckte på axlarna. ”Kanske.” ”Nå, jag har gjort stjärnor av idioter förut”, påminde sig Mops. ”Många gånger. Men det här … är nog ett gränsfall. Kan han agera?” ”Ingen aning”, sa Wolle. ”Men att döma av hur han uppträder under fotograferingarna så skulle jag svara nej.” ”Kan han över huvud taget memorera repliker?” ”Måste han kunna det? Jag trodde att någon stod och viskade från sidan? Eller så kan man väl lägga på en röst efteråt?” ”Jag uppfattar det som ytterligare ett nej”, sa Mops torrt. ”Jag har bara lovat att sammanföra er”, sa Wolle Hare. ”Och det har jag gjort.” Rex Mops suckade tungt. ”Synd på så rara ärtor”, sa han.
922
mollisan town
För att komma till toaletterna på La Cueva var gästerna tvungna att passera förbi ett stort, runt fönster genom vilket man såg själva restau rangköket. När Räven skyndade till toaletten hann han knappt impo neras av spisar och kockar, så kissnödig var han, men på väg tillbaka hade han mer tid. Han stannade, stirrade och längst in i fläktkåpornas dunkel – vid dörren till torrförrådet – såg han henne. Beatrice Kakadua; enligt Räven Antonio Ortega det vackraste mjuk djur som fabrikerna någonsin producerat. Hon var vit som ett moln på en blå himmel. Hennes gula kam stod upp från huvudet som en plym hos en kunglighet. Hennes krökta, svarta näbb gav ansiktet dignitet, och den gula fläcken på hennes kind lockade honom på ett sätt som han senare inte kunde förklara. Ortega blev stående, trollbunden, och bara stirrade genom fönster rutan. Han märkte inte att en servitör ställde sig bredvid och följde hans blick. Han ryckte till och rodnade utan att det syntes. Servitören log: ”Det där är Beatrice Kakadua”, sa han. ”Hon är Drakens dotter. Vill du ha ett råd? Glöm att du någonsin har sett henne.” Men det var ett råd som Räven inte kunde följa. Uppfylld av synen från köket brydde han sig inte om den sordin som lagt sig över stäm ningen vid bordet när han återvände. Han noterade heller inte att den tidigare så angelägna Rex Mops tog ett hastigt avsked ute på den saffransgula Puerta de Alcalà utan ett ord om fortsättningen. I Räven Antonio Ortegas hjärta rymdes bara bilden av Beatrice, och som i trans vacklade han hem genom Sors livsfarliga gränder med ett förälskat leende över läpparna. Han återvände till Puerta de Alcalà kvällen därpå. Det var inget han bestämde, det var något han bara gjorde. Han drogs tillbaka, förklarade han för mig. Han stod i skuggorna på andra sidan gatan i flera timmar och hoppades att få se en skymt av henne i ett fönster. När han kände Kvällsstormens svala föraning i pälsen, korsade han gatan och gick in på krogen, beställde ett glas mjölk i baren och struntade i bartenderns min. Han gick på toaletten fem gånger under kvällen, och varje gång dröjde han utanför det runda fönstret i dörren in mot köket, men hon var inte där. När han gick hem var hans besvikelse lika stor som hans målmedvetenhet. Han måste få se henne igen.
yok
923
Fyra kvällar upprepade Räven Antonio Ortega proceduren, men den femte kvällen blev han nekad i dörren. En hyena klädd i en diskret kostym stoppade honom på vägen in. ”Tyvärr”, sa Luciano, ”ikväll släpper vi bara in matgäster.” ”Då beställer jag något att äta”, svarade Räven. ”Matgäster med en reservation”, sa Luciano, och stängde mitt fram för rävens långa nos. Snopen blev den vackra Antonio Ortega stående utanför den stängda dörren. Till slut ryckte han på axlarna och var precis på väg att bege sig hemåt, när ett litet paket föll i hans huvud. ”Aj.” Det gjorde ont, och det var först när han böjde sig ner för att plocka upp paketet som han såg det vackra röda sidenbandet. Det han trott var en sten såg ut att vara en liten present. Han tittade upp mot fasaden, men inget fönster stod öppet. Han tog upp paketet, kände doften. Den var feminin, skygg men samtidigt lockande, och ofrivilligt tog han ett djupt andetag. När han försiktigt vecklade upp papperet frigjorde han ännu mer av parfymen, och utan att vara säker, visste han att det var Beatrice Kakadua som hade slängt ut paketet till honom. Inuti fanns en gul lapp på vilken en vacker handstil hade skrivit: ”Växthuset. Gazebo.” Trots att Räven intuitivt förstod att meddelandet var till honom, förstod han inte mer än så. Han var uppfylld av par fymen, av möjligheten att lappen hade slagits in och kastats ut genom fönstret av den vackra Beatrice, och när han gick hem genom de tomma gatorna var det inte med känslan av att ha missat något. Nästa dag arbetade Räven på en modefotografering, och för en av fotograferna berättade han ogenerat om lappen han fått. ”Hittade du växthuset?” frågade fotografen. ”Hittade?” När det stod klart för Räven Antonio Ortega att han förstås borde ha letat efter ett växthus, rusade han ut från fotograferingen och ner till bussen. Han åkte till den gräsgröna Yialas Arch, och sprang tre kilome ter till Puerta de Alcalà. Bakom La Cueva visade det sig finnas en välskött bakgård, och i dess fond stod det vackra växthus som lappen syftat på. Om Räven insett att han snokat runt på en gangsterkungs bakgård, skulle han
924
mollisan town
ha varit mer aktsam. Nu gick han in i växthuset och såg sig omkring. Kryddväxter stod på bord i långa rader, och dofterna av basilika och mynta var så överväldigande att han fick svårt att tänka. Han letade efter en ”gazebo”, det andra ord som stått på lappen, men han visste inte vad det var för något, och tvivlade därför på att han skulle hitta det. En bit bort från kryddväxterna fanns en krusbärsbuske, och Antonio Ortega tog ett bär. När han tuggade, bäret var perfekt, varken surt eller övermoget, föll hans blick på en griffeltavla som stod på ett dammigt bord intill en sprucken spegel. Räven såg också att det låg en krita intill tavlan, och han kunde inte låta bli. Han svalde krusbäret, gick fram till tavlan och ritade en sol. Med tassen suddade han ut den, och skrev istäl let ”gazebo”. Det var bara ett infall, och när det öppnade sig en lucka i marken under bordet, ryggade han förskräckt tillbaka. Ur det mörka hålet som ledde ner i en underjordisk tunnel, tyckte han sig känna igen den underbara parfymen från paketet härom kvällen, och det fick honom att våga. Han klättrade nerför en smal stege och började gå i mörkret, under marken, i riktning tillbaka mot huset. Svärtan var till slut så kompakt att han inte ens kunde se sig själv, och därför gick han rakt in i en dörr. Instinktivt famlade han framför sig, hittade handtaget och öppnade. På andra sidan fanns ett anspråkslöst rum där ljuset från en bordslampa gav tillräckligt med sken för att han skulle se den slitna fåtölj där han utmattad sjönk ner. I nästa sekund öppnades dörren på den motsatta sidan, och Beatrice Kakadua gjorde entré. Hon vacklade till, och flämtade: ”Du kom!” utbrast hon. Och lyckan som sken i hennes ögon förvandlades i nästa ögonblick till skräck: ”Du får aldrig komma hit igen. Han kommer att utplåna dig.” Hon sprang fram till fåtöljen samtidigt som Räven reste sig. Hon gav honom en snabb, flyktig kram, tog ett steg tillbaka och såg honom i ögonen. Sedan upprepade hon sin varning, och bad honom att gå. ”Men … jag måste få träffa dig igen”, sa han. ”Det är klart”, svarade hon. ”Mitt namn är Räven Antonio Ortega”, sa han. ”Du är det vackraste mjukdjur jag någonsin sett.” Hon fnissade.
yok
925
”Du är det vackraste mjukdjur JAG nånsin har sett”, svarade hon. ”Försvinn nu.” ”Om jag inte har hört av dig imorgon kväll, kommer jag tillbaka”, sa han. ”Gå nu”, upprepade hon med ett leende. Motvilligt lämnade han henne, och gick därifrån samma väg som han kommit. *
Beatrice Kakadua är inte det viktiga mjukdjuret i denna berättelse, och hennes betydelse för mig och historien har uteslutande att göra med hennes betydelse för Räven Antonio Ortega. Men eftersom hon redan nu var meningen i Rävens liv, vill jag ägna henne lite tid. Av en slump – som jag återkommer till – fick jag tillgång till Kakaduas dagböcker, och det bästa sättet att på samma gång beskriva hennes karaktär och de speciella omständigheter under vilka hon levde, är att citera direkt ur hennes dagbok. Här är ett utdrag från en dag ett par månader innan hon mötte Räven Antonio Ortega för första gången: Kära dagbok, pappa har sagt att jag aldrig någonsin får nämna Stavros Panter igen. Jag har lovat att jag aldrig någonsin ska göra det. Pappa är rasande, men mot mig är han ändå ganska snäll. Han säger att det inte är mitt fel, att allt är Panters fel. Jag vet inte om det är alldeles sant, men det spelar förstås ingen roll. Om ett par veckor har pappa glömt hela grejen, så brukar det vara. Jag ÄLSKAR mitt rum. Jag har två stora fönster mot den saffransgula Puerta de Alcalà. Mina gardiner är av linne, de är också gula men ljusare än gatan, och de hänger på vita gardinstänger med stora knoppar. Jag kan dra ner rullgardiner om jag vill ha det mörkt. Mitt rum ligger på tredje våningen, så jag ser över taket på huset mitt emot, jag kan se hela vägen bort till vattentornen vid ålderdomshemmen. Jag vet inte hur långt det är, men det är säkert flera mil. Jag har tapeter som är vita med ett rosa mönster. Jag tänker på mönstret som grenar, om man kan tänka sig att grenar växer i cirklar. Jag har en
926
mollisan town
stor, vit säng med en sänghimmel som alltid har gjort mig trygg. När den riktiga himlen blir svart kan den skrämma mig med sin oändlighet och sina små, avlägsna stjärnor. Sedan har jag en soffa som är fylld med kuddar. Alla är olika, en del har virkade överdrag, andra är av linne. Jag har avlånga och fyrkantiga kuddar, en liten kudde i form av ett hjärta och en stor som ser ut som en sol. Men alla har röda och rosaaktiga färger. De passar med tapeten. Den röda hjärtkudden är rödast av dem alla. Över en av fåtöljerna ligger en ullig filt som jag inte kan komma i närheten av utan att nysa. Mitt rum är ganska stort. Mitt skrivbord står framför ett av fönstren. Det är där jag sitter och skriver i dagboken på kvällarna. I ett av skrivbordets lönnfack har jag gömt en extranyckel som ingen vet att jag har till min sovrumsdörr. Pappa låter ibland någon låsa från utsidan. Jag har aldrig låst upp från insidan. Men jag skulle kunna, om jag ville. Jag dömer ingen. Dagboksanteckningar är personliga, och inte menade att publiceras. I en dagbok ska man kunna skriva vad man vill, utan att tänka på stil eller vikt. Jag vill heller inte fungera som något filter. Jag har valt att publicera Kakaduans privata tankar och känslor därför att jag tycker att de förklarar något om henne, och i förlängningen om varför hon var så åtråvärd för Räven Antonio Ortega. Vidare, från samma dag: När jag är tvungen att sitta instängd på rummet är det jag saknar mest inte det jag skulle gissa att jag saknade mest. Där ser man, hur lite man känner sig själv. Man kunde tycka att jag borde sakna mina väninnor mest av allt. Att gå ut på stan, sitta och prata på något kafé, med varsin stor latte som jag ALDRIG skulle dricka, för man blir fet av mjölk. Men det är INTE väninnorna jag saknar mest. Jag saknar att jobba i köket. Det är helt sjukt. Pappa låter mig jobba i köket om kvällarna. Inte alltid, inte varje gång jag ber om det, men ganska ofta. Det brukar bli ett par dagar i veckan. Oftast står jag i kallskänken. Det gillar jag mest. Det är hårt arbete, det är stressigt, och pappa tolererar inga fel. Inte av mig, och inte av de andra. Krogen är hans stolthet, och bara det bästa är gott nog. Men jag tycker
yok
927
att jag är duktig, och det tycker han med. Det saknar jag allra mest. Att få hacka gurka, vispa grädde och sila florsocker över chokladtårtorna. Det ÄR inte klokt. Pappa låter dem alltid utföra jobben på samma sätt. Ibland retar jag honom lite för det. Då svarar han att bara en idiot tröttnar på saker som fungerar. För det mesta tar de postkontoren, men ibland tar de vanliga affärer också. Aldrig banker. Tar man en bank, får man polisen på sig. Stavros Panter är Andra Chaufför. Första Chauffören väntar utanför posten, och kör iväg i rasande fart. Det är den mest kritiska sträckan, här gäller det att vara snabb och skicklig. Andra Chauffören väntar en bit bort. De slänger in pengarna i hans bil, och medan de själva fortsätter med Första Chauffören kör Andra Chauffören iväg med bytet. Efter minst femton men inte mer än trettio minuter lämnar han sedan över till Tredje Chauffören, som kör hem till oss. Stavros var Andra Chaufför. Han talade alltid om att han snart skulle bli befordrad till Första Chaufför, men jag vet inte om han sa det bara för att skryta. Jag vet inte varför han blev kär i mig. Det är sådant som händer, antar jag. Det började med ett brev som han stack in under min dörr en tidig morgon. Jag ska inte klaga, ett kärleksbrev är ett kärleksbrev, även om det är illa stavat. Jag visste inte vem han var, han undertecknade bara med ”Stavros”. Det var sida upp och sida ner om min näbb och min kam. Jag var hans kärleksfågel, skrev han. Det kunde jag inte låta bli att skratta åt. Det lät SÅ fånigt, och speciellt när man inte visste vem som skrivit det. Morgonen därpå kom ett nytt brev. Och sedan ännu ett. Det höll på i flera veckor. Inte varje dag, men kanske varannan, var tredje. Ett tag tänkte jag att min okända beundrare var läkare. Han ägnade så mycket tid åt att beskriva mina kroppsdelar – inte på något vulgärt sätt – att jag tänkte att han var mer intresserad av anatomi än av kärlek. Visst skulle jag ha kunnat vänta vid dörren och ryckt upp den när brevet kom genom golvspringan, men jag ville inte veta vem det var. Det var mer spännande på det här sättet. Pappa är inte elak. Jag inser förstås att han behandlar mig som en liten unge, och enligt mina väninnor lever jag mer eller mindre helt INSTÄNGD, vilket de tycker är SKANDAL och FÖRSKRÄCKLIGT.
928
mollisan town
Men det är ingen skandal alls. För det första tycker jag om att vara hemma, på mitt älskade rum. Och när jag rör mig ute ser pappa till att jag alltid har någon med mig. Det har med min SÄKERHET att göra. Pappa har aldrig försökt ljuga om vad han gör. Jag vet att La Cueva, hans älskade restaurang, förlorar pengar. Det är därför den har råd att vara så fantastisk. Ja, visst händer det att han rånar ett postkontor, men framför allt sköter han säkerheten i Sors. Polisen räcker inte till, inte här nere. Så någon måste ta ansvar. Och jag vet att det finns sådana som säger att betalningen pappa driver in för att ta hand om säkerheten är orimlig, men jag vet lika många som tycker att det är bra att någon ser till att samhället fungerar. Även i Yok, där samhället inte fungerar. Därför har pappa fiender. Att försöka komma åt honom via mig är ingen onaturlig tanke. Jag är pappas juvel, jag är det finaste han vet, den han bryr sig om mest av allt. Att skada mig skulle göra honom fruktansvärt illa. Det vet alla. Det är inte konstigt att han skickar med mig ett par säkerhetsvakter när jag går ut. Det är inte konstigt att jag inte får köra bil. Det är inte konstigt, även om mina så kallade väninnor försöker få det till något annat. Stavros Panter väntade på mig inne i torrförrådet. Förrådet är ett stort, fönsterlöst rum längst in i köket dit man går för att hämta mjöl, socker, salt, kryddor, kaffe; ja, allt som bör stå torrt i ett restaurangkök. Jag gick för att hämta mjöl, och han skrämde nästan livet ur mig. ”Shh”, hyssjade han. ”Det är jag, Stavros Panter.” Eftersom det var mörkt i förrådet och pantern var helt svart, kunde jag inte se mer än hans ögon som blänkte i det svaga ljuset från köket. Rädslan rann av mig. Felstavaren, tänkte jag. ”Jag tar en stor risk”, sa han. ”Men det är det värt.” ”Och ni utsätter mig för en stor fara”, svarade jag. ”Ni är som alla andra hanar, ni tänker bara på er själv.” Stavros blev förtvivlad. ”Jag lovar”, svor han högtidligt, ”att ni, Beatrice Kakadua, mitt hjärtas älskling, aldrig ska behöva bli besviken på mig igen. Vill ni att jag ska försvinna ur ert liv i denna stund, behöver ni bara be om det.” ”Försvinn”, svarade jag kallhjärtat, men också för att reta honom. Jag såg honom blinka av förtvivlan, som om det jag sagt var omöjligt,
yok
929
och han bröt genast löftet han nyss givit. ”Men … ni måste ge mig en chans?” Självklart gav jag honom en chans. Jag är inte oäven. Jag kan inte låta bli att känna mig lite ledsen inför alla dessa trånande hanar som fascineras av mig på ett eller annat sätt. Är det min vita fjäderdräkt? Eller är det min gula kam på huvudet? Förmodligen är det varken eller. Förmodligen har det att göra med att jag är oåtkomlig. Att min pappa är livsfarlig och att jag är hans finaste trofé. Det gör mig, i somligas ögon, spännande. Jag tror att det var fallet med Stavros Panter. När jag läste detta stycke kunde jag inte låta bli att jämföra det med Kakaduas första möte med Räven Antonio Ortega, och likheterna var slående. Uppenbarligen hade hon tagit för vana att locka och förföra hanar, och huruvida hennes avsikt bara var att retas, eller om hennes aningslöshet var sprungen ur samma grumliga brunn av förstånd som Ortega hade druckit, låter jag vara osagt. Såhär slutade historien om Beatrice och Stavros Panter, denna anteckning införd ett par dagar senare: Stavros Panter åkte dit, förstås. Han var inte den första, och kommer inte att bli den sista. Nästa gång han skulle ta sig in i torrförrådet och träffa mig gömde han sig i en tunna med mjöl och bars i lönndom dit in. Om man är en panter, är det svårt att skaka av sig alla spår av mjölet när man får bråttom. Stavros fick bråttom. Och pappa kom på honom. Jag vill inte ens veta vad pappa gjorde med honom. Jag sa förstås att jag inte visste vem Stavros Panter var, och pappa trodde mig. Kanske. Men kanske inte. Det är därför han låser om mig på kvällarna nu. Om några veckor har pappa glömt Panter, och då ska jag fråga om det inte kan vara öppet igen. Beatrice Kakadua tog verkligen kontakt med Räven Antonio Ortega dagen efter det att han smugit in på La Cueva genom växthuset. Hon ringde på hans mobiltelefon strax efter att brisen tilltog under förmid dagen, och de talades vid under en knapp minut. Därefter slängde hon på luren mitt i en mening, och ringde tillbaka ett par timmar senare för att be om ursäkt. Hon hade svårt att tala länge eftersom hennes pappa inte tillät henne att ha en egen telefon på rummet.
930
mollisan town
Om denna otillgänglighet, detta hinder i vägen för den unga kärle ken, bidrog till att göra Ortegas längtan ännu intensivare, ska förbli osagt. Men under veckorna och månaderna som kom, blev varje dag en kamp för att överlista Draken Aguado Molina, som höll sin dotter under ständig uppsikt. Telefonsamtalen blev kärleksparets huvudsakliga sätt att kommunicera. Beatrice kunde tala i telefon i timmar om hon inte blev avbruten, och Räven kunde lyssna precis lika länge. Vad Beatrice sa brydde sig ingen av dem om, kärleken färdades fritt genom koppartrå dar och radiovågor och var större än något enskilt konversationsämne. Vid de få tillfällen som de träffades i verkligheten, förstummades de av varandras skönhet, och talade inte alls lika mycket. Räven var en gam maldags kavaljer, och skulle aldrig ha kommit sig för att röra vid den vackra kakaduan. Beatrice var, förmodar jag, mer förfaren, men ansåg inte att det var en honas sak att ta ett fysiskt initiativ. Hans avvaktande väckte hennes respekt och nyfikenhet. Han var annorlunda, och det eggade henne. Jag kan inte låta bli att återge ytterligare ett parti ur Beatrices dagbok, som beskriver den möda de älskande lade ner på att stjäla sig till några korta minuter i varandras närhet under den här perioden. Det är inte svårt att inse att den förälskelse de upplevde växte och blev till något starkare och mäktigare än ett vanligt mjukdjur kan förstå. Såhär berättar Beatrice: Det var Vasko Sjöko som körde mig. Jag visste att det skulle vara han eftersom det var torsdag. Vi har en svart Volga Deluxe med tonade, skottsäkra rutor och blydörrar som är så supertunga att jag inte kan öppna dem själv. Inredningen är gjord speciellt för pappa, med lädersäten och ett barskåp och en tonad glasruta som går att hissa upp mellan baksätet och framsätet så att inte chauffören ska höra vad man säger. Grand Divino ligger på andra sidan den mintgröna Östra Avenyn, uppe i Lanceheim. Jag är inte särskilt berest, det finns liksom ingen anledning att snurra omkring i stan, tycker jag. Det mesta finns i närheten av vår saffransgula Puerta de Alcalà, men Grand Divino är ett undantag. Jag kan avslöja att jag älskar det varuhuset. Jag älskar det mycket, mycket mer än att shoppa. Det händer att jag kommer hem utan att ha köpt något, trots att jag tillbringat timmar på alla avdelningar. Framför allt bottenplanet,
yok
931
med parfymerna, är helt osannolikt maffigt. Vad jag egentligen vill säga är att jag KAN Grand Divino: varje våning, varje omklädningsrum, varje skrubb. Vasko Sjöko körde in i parkeringshuset. Pappa har en plats på femte våningen, nära hissarna. Vasko öppnade min bildörr och följde sedan efter mig till hissarna. Jag är van vid det. Jag tänker inte på det längre; inte ens när jag går och tittar på underkläder och Vasko – eller någon annan – får alla på avdelningen att känna sig obekväma. Jag ledde Vasko genom varuhuset upp till tredje våningen. Jag tog det lugnt. Inte så lugnt som jag brukar, men betydligt lugnare än jag egentligen ville. Jag gick mellan olika designers och plockade åt mig ett plagg här och ett där. Två klänningar. En kappa. En jumper. Ett par skor. En hatt. Ett par strumpor. Två tröjor. Och hela tiden var jag på väg mot provrummen som låg nästan längst in på avdelningen, mellan Missonno och underkläderna. Utan en blick på Vasko Sjöko, trots att jag VERKLIGEN ville se om han förstod vad jag höll på med, försvann jag in med mitt berg av kläder bakom gardinerna, där hanar inte var tillåtna. Vasko och jag hade varit här många gånger förut. Han visste vad som gällde. Med en tung suck satte han sig i den fåtölj som var placerad utanför gardinerna, där han brukade vänta. Jag gick snabbt in i den närmaste hytten och förvandlade mig. Ny klänning, nya skor, ny kappa men framför allt: ny hatt. Och det var denna fantastiska hatt som fått mig att våga. Jag hade sett den för några dagar sedan i en annons. Den hade ett flor som fullständigt dolde min näbb. Utan att tveka gick jag ut ur omklädningsrummet. Jag hade övat in en gångstil som inte var min, med gungande höfter, och jag gick mycket långsammare än vanligt. Och nu var frågan, skulle Vasko Sjöko känna igen mig? Det är givet att jag hade grubblat på vad straffet kunde bli. OM Sjöko avslöjade mig. OM pappa genomskådade mig. OM jag togs på bar gärning. Det är klart att det skrämde mig. Pappa skulle aldrig göra mig illa. Det vet jag, det är jag säker på. Men han låste dörren om mig på kvällarna i vanliga fall, och det fanns ett rum nere i källaren som … jag inte tyckte om. Jag visste att han tog ner mjukdjur dit ibland. Jag anade vad han gjorde
932
mollisan town
med dem. Han skulle inte göra något med mig, men han skulle kunna låta mig SITTA där. Ganska länge. Kanske. Jag gungade alltså med höfterna, och långsamt drog jag gardinerna åt sidan. Jag vände mig direkt mot Vasko. Jag stirrade på honom genom mitt flor. Det hade jag ALDRIG gjort om jag varit jag. Sedan gick jag långsamt bort genom avdelningen, utan att se mig om. Följde han efter? Än så länge skulle det inte göra någonting; jag kunde bara börja plocka på mig kläder och återvända till provrummet. När jag kom fram till rulltrapporna vände jag mig äntligen om. Och när jag upptäckte att det inte fanns någon dum sjöko bakom mig, började hjärtat rusa. Fram till dess hade det mest varit på lek. Fram till dess hade jag kunnat ändra mig. Men OM jag steg på rulltrapporna fanns det ingen väg tillbaka. Jag tvingade mig att stå helt stilla på väg upp mellan tredje och fjärde våningen, men när jag kom upp på femte våningen mer eller mindre sprang jag. Tesalongen L’Express var inredd som ett tåg. Jag har aldrig tyckt om den. För lågt i tak, för mörka färger, för klaustrofobisk. Längs väggen har man inrett med små kupéer. Med dörrar och gardiner och allt. Precis som på tåget till Hillevie. Och i den tredje kupén räknat från hovmästarbåset satt han, Räven Antonio Ortega, det vackraste mjukdjur jag sett i hela mitt liv. Att höra vad han sa, att komma på något vettigt att säga själv … var omöjligt. Men jag vet att han sa att han ÄLSKADE mig. Det har ingen annan sagt. Jo, alltså, men inte på det sättet. Inte som Räven Antonio Ortega sa det. DET kommer jag ihåg. Jag vet inte hur länge vi satt där, jag var nervös hela tiden. Jag kunde knappt lyssna, jag kunde knappt prata, och till slut var jag tvungen att gå därifrån. Jag tror jag gick mitt i en mening. Jag vet inte om det var en av hans eller en av mina. Jag sprang genom femte våningen till rulltrapporna. Hatten hade jag på mig. Jag sprang nerför rulltrapporna. Och sedan gick jag på mitt tillgjorda sätt bort mot provrummen. Jag har ALDRIG varit så rädd i hela mitt liv. När jag såg Vasko Sjöko började jag nästan skratta. Den dumma kossan satt kvar på stolen, och när jag kom lite närmre såg jag att han hade somnat. Jag smet in bakom gardinen, in i provhytten, och klädde hastigt om, tog på mig mina egna kläder. Först då förstod jag vad jag upplevt. Den Sanna Kärleken.
yok
933
I korta, förstulna ögonblick växte kärleken mellan Räven Antonio Ortega och Beatrice Kakadua till bristningsgränsen, och jag tänker härmed lämna henne och hennes dagbok ifred. Poängen var att visa hur väl kakaduan passade den vackra men mindre begåvade räven, och jag är säker på att detta nu har framgått. *
Tillbaka till ögonblicket då Räven friade. Det hela var befängt. Galet. Jag kan se det framför mig, och man måste le. Draken som sitter med sitt vinglas efter att ha dömt en oskyldig näktergal och en lika oskyldig sork till obeskrivliga smärtor, livvakten Vasko Sjöko som står bredvid med vinbuteljen redo för påfyllning, och framför dem den dumma Räven Antonio Ortega som frågar om Beatrices klo. Det var så till den grad absurt, att Draken Aguado Molina kom av sig. Hade han inte nyss druckit av det goda vinet, och hade inte Räven varit så bländande vacker, hade Molina med största sannolikhet bett Vasko förpassa den hoppfulle friaren ner i källaren tillsammans med de andra, och spikat upp honom mot en av de väggar som var avsedda för uppspikade mjukdjur. Där skulle sedan Räven fått hänga bredvid näktergalen och sorken, alltmedan den kriminella delen av köksper sonalen på La Cueva långsamt brände dem, hårstrå för hårstrå. Eller också hade Aguado Molina själv hämtat olja ur fritösen i köket – i vilken stadens bästa friterade syltlökar tillagades – blandat den med honung och sedan hällt den över friaren. På detta sätt hade han förblindat andra med ögon av plast eller glas så att de aldrig kunnat kasta sina vidriga blickar på Beatrice igen. Men situationen överrumplade Draken Aguado Molina. ”Vad i helvete?” utbrast han. ”Jag är Räven Antonio Ortega”, skyndade sig Räven att klargöra, alltmedan han närmade sig båset där Draken satt, ”och jag känner inte er dotter. Ändå vet jag att jag är rätt för henne, och att hon är rätt för mig.” Molina saknade ord. Han stirrade på den vackra räven som nu stod inom räckhåll, och vände sig mot Vasko Sjöko som fortfarande höll vinbuteljen i fenan.
934
mollisan town
Vasko skakade långsamt på huvudet, men kunde inte dölja ett roat leende. Och Molina kunde inte låta bli att själv le. Först försiktigt, prö vande – var detta ett skämt? – men när han såg Ortegas förvånade min, förstod han att så inte var fallet. Det gjorde situationen ännu roligare. Han brast ut i sitt krögargapskratt, och Vasko stämde in. ”Pappa, vad är så roligt?” Plötsligt stod hon där i dörren till köket, den vackra Beatrice Kakadua, och skratten upphörde. Draken, räven och Sjöko stirrade överraskade alla tre på den vita uppenbarelsen. Fadern fann sig först: ”Beatrice, min sötnos, har du sett den här räven förut?” frågade han. ”Aldrig”, ljög Beatrice. ”Han har kommit för att fråga om din klo”, avslöjade Draken, och kunde inte hålla tillbaka skrattet. ”Som vore det här någon satans saga. Vem fan frågar om något sådant nu för tiden?” Beatrice svarade inte. Räven Antonio Ortega hade fångat hennes blick med sin, och friaren tänkte inte släppa taget. ”Hörru, din skämtare”, skrockade Draken Aguado Molina, ”du har något fel i huvudet, eller hur?” ”Huvudet har aldrig varit min starkaste sida”, medgav Ortega utan att för ett ögonblick släppa Beatrice med blicken. ”Nehej. Nej, du verkar vara en ärlig och rättfram typ. Det är klart du får henne”, skrockade Draken Aguado Molina. Beatrice ryckte till och vände sig mot sin pappa. Vad sa han? Det kunde inte vara sant? Och den jublande lyckokänsla som i sekunden därpå uppfyllde henne var starkare än något hon dittills upplevt. Under veckorna som följde skul le hon, gång på gång, återvända till denna känsla, förvirrad och förtrollad. Även räven såg förvånat på Draken Aguado Molina. ”Ni är ett bra mjukdjur”, sa han belåtet och lyckligt. ”Jag visste att ni skulle förstå.” ”Ja, ja, ni ska absolut få gifta er med min dotter …”, fortsatte Molina knipslugt, ”men ni måste förstås bevisa att ni är rätt djur för henne. Vi känner ju inte varandra, eller hur?” Räven nickade allvarligt. Det lät rimligt. Vasko Sjöko anade vad som skulle komma, och dolde sitt leende bakom fenan.
yok
935
”Ni ska ge mig tre saker”, sa Molina. ”En fjäder. En arm. Och ett hjärta.” ”En fjäder, en arm och ett hjärta?” ”Vi börjar med fjädern”, sa Molina, och reste sig. ”Det blir inte så svårt. Det finns en åklagare här i Sors. Höken Schleizinger. Det vore kul att skoja lite med honom. Han har massor av fjädrar. Han ger dig säkert en, räv? Kom tillbaka med hökens fjäder, så ska jag berätta om armen. Du har tio dagar på dig. Har du inte fjädern innan dess, kan du glömma min vackra Beatrice!”