Page 1

SKEN


magnus dahlstrรถm

Sken

albert bonniers fรถrlag


Av Magnus Dahlström har tidigare utgivits: Papperskorg 1986 Fyr 1987 Skärbrännaren/Kidnapparen 1988 Järnbörd 1990 Nedkomst 1993 Hem 1996 Spådom 2011

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-012762-6 Copyright © Magnus Dahlström 2012 Tryck ScandBook AB, Falun 2012


I. Marken var torr, porös och lättgenomtränglig. Ett antal stenar låg strödda över det tjugo kvadratmeter stora området, några stora som huvuden. De hade legat i det övre torvskiktet och betydde ingenting, de skulle rensas bort. En svart kvadratisk grop på en gånger en meter indikerade var provgrävningen ägt rum. Kniven petade bort några jordstycken, hennes ensamma skugga föll över dem. Solen sken starkt. Tjugo meter väster­ ut fanns ett liknande frilagt område, och längre in i fältet ytterligare ett. Två personer arbetade närmast, och när som helst kunde hon ropa till någon. Om en sten behövde flyttas. Om torvskiktet skulle lyftas ytterligare. Om hon behövde rådgöra om något. De var inom hörhåll. Skogen slöt sig för övrigt omkring fältet, en grönsvart mängd barrträd åt alla håll. Luften var varm, men marken var ännu kall. Hon stoppade kniven i slidan vid bältet, använde skrapan över det torkade jordskiktet. En plasthink stod bredvid henne. Ett mörkare lager började synas som kunde innehålla ben, men hon lämnade det tills vidare. De två kamraterna på platsen närmast samtalade om något som låg vid deras fötter. En sten, vad hon kunde se. Deras ryggar belystes av solen. När de vred sig blänkte 5


verktygen de höll i händerna. Kamraterna pekade ned på ännu en sten som knappt kunde urskiljas i marken. Ett plastband vajade svagt, fastspänt i pinnar i rektangelns oregelbundna hörn. De tänkte frilägga stenarna. De satte sig på huk igen. Deras röster hördes otydligt, som mumlanden. Hinken med jord tömdes i skottkärran. När hon körde bort jorden i kärran kunde hon se närmare efter och fråga vad de funnit. Men de välte plötsligt bort stenarna, bar dem utanför plastbandet och släppte dem. Kröp sedan på knäna åt varsitt håll. Hittills hade bara ett fåtal indikationer uppkommit ur jorden. De flesta vid anläggning ett, och man utgick från en hypotetisk bild av boplatsens tänkta sträckning. När andra fynd tillkom kunde den tänkta sträckningen ändras och bilden förändras. Hon såg in mot skogen som tätnade österut ut mot kusten.

6


Ramen skakade fram och tillbaka, sanden rann mellan maskorna med rasslande ljud. Rasslande ljud hördes också bakom henne, när kamraterna längre bort slängde grus och sand i hinkar. Grus och sand samlades i en hög under ramen, bara ett tunt lager fragment stannade kvar i nätet. Hon förde över resterna till plastpåsar och skrev med spritpenna anläggningens nummer utanpå. Fyllde sållet på nytt med jord ur skottkärran och drog sållet fram och tillbaka. Petade med handsken i jorden, petade sönder några hopklumpade torra kokor och skakade ramen mer häftigt. Sållningsramen var uppspänd i plastlinor i en ställning, inte olik en gunga för barn. Två likadana ramar fanns i ställningen, men de var ändå otillräckliga för den stora mängd jord som måste undersökas. Många benfragment fastnade först vid noggrann sållning, och med stora maskor kunde bilden av den dåtida faunan helt förvrängas. Vissa lämningar skulle då fattas i materialet. Sand silade ned i högen. Kollegernas mumlande röster bakom henne. Men då hon vände sig om satt de fortfarande stilla, i till synes samma ställning, intill varandra, men bortvända.

7


– Vad är det med stenarna? Skottkärran skramlade när hon släppte ned den. Arbetskamraten på anläggningen bredvid befann sig knästående några meter ifrån henne, tunt klädd i värmen. Bredvid honom låg en vanlig sopskyffel, lika grå som jorden omkring. Grå jord låg på skyffeln, en del stenar. Han såg ned i marken. – Stenarna, vad fanns under dem? En andra arbetskamrat satt ytterligare ett stycke bort, bortvänd, till synes helt stilla. Sedan rörde sig armen och ett skrapande plåtljud hördes när hans verktyg bearbetade marken. – Ett hål? Ofta kunde naturliga stenar dölja människogjorda håligheter, för att de av olika orsaker flyttats och täppt till en uppgrävd kavitet. Den första kamraten kröp en halv meter åt sidan. Han såg inte upp. Hennes blick sökte över marken närmast, men den andra kamratens kropp skymde stället där stenarna legat. Möjligen fanns en mer svartnad fördjupning, med mörkare jordart, färgad, kanske av aska och sot. Hon såg inte riktigt. Han flyttade sig inte. 8


Arbetskamraten svarade inte. – Såg ni något? En insekt surrade kring henne, men det var ett rytmiskt surrande ljud, och så ett avbrott. Sedan det rytmiskt surrande ljudet igen. Arbetskamraten hade något i öronen såg hon nu, ljudet kom därifrån. En sladd löpte ned från örat över ryggen. Den andra kamraten med ryggen till släppte grus i en mörkgrön hink.

9


Ett lager stenar låg omkring henne, till synes utan ordning, utspridda. Men lagret kunde tänkas ha en riktning norrut, mot kanten av anläggningen. Det tycktes utgå från en oregelbunden oval form, och under den runda ovalen fanns av allt att döma en grop med fyllning. Måttbandet visade att gropen kunde vara så mycket som tre meter i diameter. En eldhärd, troligen, men av vilken ålder kunde inte avgöras ännu. Många härdar användes under hundratals år, och många nya härdar anlades ovanpå äldre härdar, även om alla spår efter den äldre härden var överlagrade, försvunna. Gropens omfång framträdde allt tydligare. Hon kisade mot intilliggande anläggning, där de två kamraterna befann sig. De stod upp nu, pekade ned vid en onaturligt skarp och skuggad kvadrat i hörnet. En meterruta som syntes som en mörk schackruta mot den ljusa jorden. De gick ned på huk båda två och den första kamraten mätte djupet framför sig med en tumstock. Utan förvarning kunde ett betydelsebärande skikt i jorden komma fram, och sedan kunde skiktet följas till en upptäckt. Kamraterna fullföljde mätningen och diskuterade sinsemellan.

10


– Har du hittat något? Stenen skramlade mot skottkärrans plåt. Hon såg upp. Arbetskamraten stod vid plastbandet och såg ut över anläggningen, iakttog innehållet i skottkärran. Han synade de stenryggar som stack upp ur det nedgrävda skiktet kring henne. – Stenar. – Vilket djup är det? – Noll tjugo. De röda strålarna från solen ovan träden belyste kamratens ansikte. – Är det en härd? – Antagligen, men det är något under den. – Varför tror du det? Hon betraktade stenarna, sedan kamratens ansikte. Sedan stenarna. – Det är en känsla. – Jag förstår. Tystnad. Den andra kamraten hade redan börjat gå mot skogsbrynet. Den större anläggningen var tom, och de tre kamraterna som arbetade där var borta. – Behöver du hjälp? – Inte än. 11


– Vi går bortåt nu, kommer du? Hon lade grävspaden i hinken och ställde hinken i skottkärran. – Ja, jag går också. Kamraten vände sig om och gick bortåt i det röda ljuset.

12


Ett vindstilla dis fanns över himlen och trädtopparna rörde sig inte. Värmen var påtaglig och dofter kom från jorden. Granbarr och gräs. När hon skrapade sanden kring stenarna framkom en gulbrun fin sand, med vissa kolfragment. Under den brungula sanden ökade koncentrationen av kol. Hon ville följa stråket till centrum för gropen, till själva stället för förbränningen. Ett svagt hummande ljud hördes från anläggningen intill. Den ena kamraten satt nedhukad vid kanten av det framgrävda området, medan den andra var knästående längre bort med en hacka. Den första kamraten arbetade i en mörkblå kortärmad skjorta. Den brungula sanden fanns i riklig mängd, och snart hade hon grävt sig ned fyrtio centimeter. Hon tänkte att hon skulle fråga kamraterna hur de tolkade de svarta spåren, hur de bedömde i vilken riktning stråket förde. De var mer erfarna. Själva gropen fanns ett stycke från den vall österut som tänktes som en boplatsvall. Som en härd utanför vallen, eller en grop för avfall. Om spår påträffades av en huskonstruktion omkring gropen fanns härden inomhus, och i så fall var gropen av yngre datum. Men inga spår av vallens förlängning fanns inom anläggningen, inga hål eller stenar 13


som löpte sammanhängande. Det var möjligt att härden och gropen var av mycket yngre datum helt och hållet. Tusen år yngre. Ett svagt susande ljud inne bland träden. Fynden befanns ännu utspridda, utan närmare inringat centrum. Detta kunde betyda att platsen bara använts för tillverkning av vissa redskap, till särskilda ändamål. Inga tecken tydde ännu på någon kringliggande anläggning, vilket kunde visa att verksamheten skett utomhus. Under en viss period på året, och kanske bara under en kort period av år. Nya jordprover skulle undersökas under arbetets gång, och de nya proverna kunde peka ut andra möjliga riktningar. Sanden fanns rikligt kring de större stenarna, en härd fanns därunder, tecknen tydde på det. En eller två av de större stenarna behövde lyftas ur. Hon påbörjade ett schakt längs gropens lodräta sträckning, längs det spår kolet bildade.

14


– Hur går det? – Bra. Arbetskamraten log mot henne. – Är det varmt? – Idag är det inte lika varmt. – Vad har du där? Han strök över sina bara underarmar. – Jag vet inte riktigt. – Du behöver hjälp med några stenar? – Jag tror det. Den andra kamratens mörka silhuett syntes bakom honom, på knä, framåtböjd, med ansiktet vid en kant i nedsänkningen. Bakhuvudet. Den första kamraten nickade långsamt och såg på henne. – Du gör det bra, helt ensam. Det är bra gjort. – Tack. Det är inte så tungt. – Får jag se? Han klev över bandet och hukade sig ned bredvid henne. Han granskade den en halvmeter djupt utgrävda profilen, tycktes skugga hela platsen med sin kropp. Gropen med det tunna lagret svartnad sand mörknade. Han flyttade sig litet åt sidan. – Har man sett. 15


Kamraten nickade långsamt. Hans hand berörde delar av de frilagda stenarna. Ljusa hårstrån på handen, solbränna. – Har du tagit prover på kolet? Hon pekade på en påse strax intill gropen. – Har du ritat av den? – Jag ska göra det. – Här finns en sträckning bortåt, på ovansidan. – Var då? – Här. Han pekade med hela handen och svepte den i en noga avvägd rörelse över ett begränsat stycke snett utanför själva gropen, bredvid stenarna. – Träfragment? Hennes röst med förvåning. – Det har jag inte sett, faktiskt. – Beklädnad, kanske. Knappt synliga i den ljusgrå jorden fanns ett antal linjer, till synes av ett annat ämne. Några decimeter långa, som rispor ovanpå. Hon synade linjerna. – Har jag gjort dem själv, kanske? Hon kunde ha skapat risporna då hon kröp över stället på knäna. Kamraten skakade på huvudet. – En annan grop, placerad över en äldre grop i en överlagring. Med ett trälock eller en tillslutning. Linjerna syntes tydligt, när han pekade ut dem syntes de tydligt, när han sänkte handen försvann de. Då hamnade de i skuggan av hans kropp och sammanföll i färg med underlaget. – Du kan ju undersöka det. 16


– Jag ska göra det. Hon nickade. – Vi lyfter ur stenarna. De lyfte tillsammans ur stenarna som täppte till gropens fortsatta väg nedåt. De brända porösa styckena smulade sig under fingrarna, sand föll från dem. Flagor bröts sönder som tunna flarn. – Ska jag fortsätta? – Jag tycker det. Paus. – Nu har du ju kommit så här långt. Det disiga ljuset från himlen bakom hans ansikte, hon såg snett upp mot himlen. Molntäcket på himlen var vitt och lysande. Hans röst hördes. – Inga ben? – Det vet jag inte än. Hon pekade mot skottkärran strax utanför markeringarna. I skottkärran fanns stora delar av den sand som fyllt ovandelen av gropen, hon skulle sålla den. Men inga hela ben fanns där, inga större delar. – Keramik? Flinta? Hon skakade på huvudet. – Glimmer, krita, skiffer? Skal av något slag? Kåda? Hon skakade på huvudet. – Inga dubloner heller? – Inte än. Ett leende. Glimmande tänder. Skogen omkring dem, fågelsång hördes. En insekt surrade. Hon slog efter insekten. – Hur går det för er? – Bara bra. 17


– Vad har ni för något? – Inget uttalat ännu. – Vad gör ni? – Följer en struktur i jorden. Mot en ässja. Uttrycket blev allvarligt för några sekunder, men leendet återkom. – Men ni hittar inga metallföremål? – Vi tror att en nyare boplats finns ovanpå den äldre. – Varför det? Den brunbrända handen pekade snett förbi hennes egen anläggning, förbi anläggning nummer två bort mot den outforskade men avskalade marken i nordostlig riktning. Blicken var samtidigt fästad på henne. Svarta stubbar stack upp ur den grå jorden som sträckte sig hundratalet meter bort åt norr. – Vi är rätt säkra på att en husgrund ligger uppåt, samhällets centrum. När den nyare tiden tog vid flyttade centrum upp mot nordost, närmare vattenlinjen. Den brunbrända handen visade handflatan. Sandiga linjer i handflatan. Hon såg ned i handflatan. På tusen år sjönk vattennivån åtskilliga meter, strandlinjen försköts. En stor mosse blev kvar, längre in bland träden. – Har ni många indicier? – Vi ser en formation upp mot nordost, koncentrationer. – Men centrum ligger inåt mossen. Blicken istadigt fästad på henne, uppmuntrande. Mossen låg åt andra hållet, sydvästligt. Hennes egen röst hördes. – Boplatsens huvuddel finns inne bland träden, närmare mossen. Hon pekade mot skogsbrynet snett bakom sig, mot 18


gränsen för det område som torvats av, mot de mängder kvistar, grenar och rotfyllda jordstycken som vräkts upp och bildade en vall efter grävmaskinens framfart. Bakom vallen tätnade trädstammarna. Kamraten nickade långsamt, men blicken lämnade inte hennes ansikte. – Hur går din tankegång? – Den är inte så färdig än. Den första kamraten nickade på nytt, bet i läppens insida. – Det är tveksamt om vi får hit grävskopan igen. – Jag vet. – Du kan torva av det du kan, för hand, om du vill. Vi hjälper dig. Blicken gick över hennes ansikte, uppskattande. Den solbrända hyn som slätades ut i det disiga men skarpa ljuset ovanifrån. Hon iakttog den en meter höga vallen av rötter, jord, löv, stenar och grus. Flera ton i en linje längs hela utgrävningsområdet. – Säg bara till. – Visst. – Fortsätt här. Du gör ett bra jobb.

19


Maskorna fångade mycket litet. Några mindre stenar, smala trådar från rötter och små växtdelar som ännu inte multnat. Vid närmare betraktande kunde växtdelarna ha fallit ned i sanden senare, när sanden låg i skottkärran. De torra smulorna blåste dit med den svaga vinden över området. Hon förpackade lämningarna, skrev ett nummer på påsen och koordinater som angav var de hittats. Sanden som samlade sig under sållet välvde sig konvex, som sanden i ett timglas. Kamraterna på anläggning två stod bortvända, vid en finkammad ruta på marken. De siktade upp mot området ovanför den första anläggningen, där en tydligare vall kunde skönjas. Denna vall visade sig vara svårbestämd både till ålder och form, och förmodligen hade den byggts om i olika skeenden, byggts på, förändrats. Den vall som fanns vid anläggningen snett bakom henne, bakom gropen varifrån sanden hämtats, var enklare, som från en byggnad av mindre varaktighet. En hydda för övernattning under vissa säsonger. Men den synliga strukturen var mycket vag. Knappt urskiljbar. Hon ställde den märkta påsen bland de andra påsarna, sållade sedan resten av innehållet i skottkärran. Allt rann rakt igenom. 20


Skogen var tyst och stilla. Hon tittade snett bakåt mot mossen som doldes av träden, förbi de två kamraterna närmast. För bara några hundra år sedan betade boskapshjordar bland glesa träd och buskar, och spåren av dem fanns ännu kvar för den som letade. Dessa lämningar överlagrade många gånger de långt mycket äldre lämningar arbetslaget sökte efter, många tusen år gamla lämningar. Hon såg ned i sållet. Skillnaden i ålder var inte uppenbar. En beräkning av var strandlinjen funnits i relation till det skikt fyndet låg i kunde fungera som en ungefärlig bestämning, tillsammans med det sammanhang där objektet låg. Om andra objekt av klarlagd ålder fanns i samma lager kunde man anta att alla objekt på samma nivå var av samma ålder som dessa objekt. Nästa påse märktes med pennan. Påsen var nästan tom. Kamraterna ville se en sammanhängande struktur i boplatsen upp över det hittills outgrävda men rensade området norrut. De visste naturligtvis vad de pratade om, de hade varit med från början, från början av förstudien. När hon såg norrut upp över området kunde hon utan svårighet förstå vad kamraterna menade. De tomma anläggningarna utan flera fynd kunde tolkas som just utan flera fynd, men också som en kronologisk upptrappning av markörer som pekade på ett gradvis mer permanent samhällsbygge. Ju längre uppåt de grävde, desto fler kunde tecknen bli på ett mer stadigvarande boende. Hon stötte skottkärran framåt, mot den snart färdiggrävda gropen. Förbi de två kamraterna, som inte såg upp. 21


Regn hade fallit under natten och det översta jordlagret blev lerigt och svårarbetat. Handskarna blev snabbt smutsiga när hon skrapade sig ned de första fem centimetrarna på anläggningen strax intill den tidigare utgrävda gropen. På anläggningen fanns i cirkelform ett antal stenar av olika storlekar, de största kanske tio centimeter som bredast. I mitten av cirkelformen fanns ett tomt område. Stenarna skulle vägas senare, leran fick strykas av mot kanten av hinken. Hon satt på huk en lång stund och rörde sleven över det leriga skiktet, det lossnade tacksamt, samtidigt var det svårgenomträngligt. Hon delade, skar ned och särade sammanhängande klumpar och fördelade leran för att se om något fanns inuti. Alla partier kunde inte riktigt fingranskas rakt igenom. De två kamraterna stod i samtal på en anläggning längre bort. De skulle spänna ett snöre korsvis över marken, för att markera hur utgrävandet skulle ske. Lukten av barr och mossa kom från skogen. Inga ljud hördes över trakten. Stenarna som låg i ringformationen framför henne, med det tomma området i mitten. En botten till en härd, kanske. Stenarna föreföll medvetet utplacerade, med en tanke 22


bakom, ett syfte. Sedan såg hon bland de brända stenarna andra stenar utan spår av påverkan. De hade antagligen hamnat i ringen senare. Hon mätte stenarna med blicken. Sanden omkring dem var ljusbrun och i stort sett torr under det leriga lagret. Hon stirrade ned på stenarna, på det cirkelformade mönstret, sedan bakåt på gropen som hon redan lämnat. Det fanns inget uppenbart samband mellan de två platserna. Ingenting som tydde på en spridningsrörelse, en utveckling, eller en utlöpning. Inget inbördes förhållande. Avståndet till skogsbrynet var ungefär detsamma. För flera tusen år sedan hade närheten till vattnet varit avgörande, berggrunden löpte då ut i en tunga mot kusten, som en halvö. För en mindre grupp människor utan kunskap om odling eller boskapsskötsel hade platsen erbjudit flera alternativ till fångst. Bland spåren av deras eldhärd borde finnas rester av fiskben, bland annat. Men hon hade inte undersökt lokalen tillräckligt noga än. Sleven skrapade mellan de gråsvarta stenarna. Ungefär en tredjedel av dem hade hamnat på stället efter att eldning upphört just där. Det kände hon sig säker på. Hon slängde dem mot skottkärran och markerade med stickor var de befunnit sig. Verktyget skrapade rent, frilade sten för sten för att se vad som fanns under. Mer sand. Vinden slog mot ansiktet med ytterst små regndroppar. En dagslända kom i synfältet, grönskimrande. Inga tecken tydde på att härden var äldre än högst några 23


hundra år. Hon tänkte efter, rekapitulerade vad hon sett, men ingen hypotes formade sig. Hon skulle fråga vad kamraterna ansåg senare. Tills vidare återstod att mäta stenarnas läge. Återigen såg hon bakåt mot gropen och sedan framåt över stenarna, sedan snett upp åt sidan till den anläggning som hon skulle ta itu med härnäst. Inte heller nu kunde hon i sinnet frammana någon relation mellan lokalerna, de tycktes inte hänga samman alls. Inget pekade på nya fyndområden i riktning mot vallen, mot mossen. Inget. Den första kamratens uppfattning om koncentrationer mot nordost tycktes mer relevant och trovärdig.

24

Profile for Smakprov Media AB

9789100127626  

9789100127626  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded