HELA HAVET STormAr
Albert Bonniers FàžŁàžrlag
Arne DAhl KriminAlromAn
HELA HAVET STormAr
Av Arne Dahl har tidigare utgivits: Ont blodâ 1998 Misteriosoâ1999 Upp till toppen av bergetâ 2000 Europa Bluesâ 2001 De största vattenâ 2002 En midsommarnattsdrömâ 2003 DödsmĂ€ssaâ2004 Mörkertalâ2005 Efterskalvâ2006 Himmelsögaâ2007 Elvaâ2008 Visklekenâ2011 Som Jan Arnald: Chiosmassakernâ1990 Nalkandenâ1992 Genrernas tyranniâ 1995 3 variationerâ 1996 KlĂ€ i ordâ 1997 Barbarerâ2001 Maria och Arturâ 2006 Intimusâ2010
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012761-9 © Arne Dahl 2012 Svensk utgÄva enligt avtal med Salomonsson Agency GGP Media, GmbH, Tyskland 2012
opcop-gruppen, europol Centralt â Haag, Holland: paul hjelm: Rutinerad svensk kriminalare, operativ chef för den hemliga men alltmer etablerade Opcop-gruppen inom Europol. jutta beyer: Pedantisk kriminalare frĂ„n Berlin, uppvĂ€xt i det forna DDR, alltmer vĂ€lfungerande partner med Arto Söderstedt. marek kowalewski: Skrivbordssnut frĂ„n Warszawa som bekĂ€mpat ekobrott i Ăsteuropa och numera allt oftare lĂ€mnar skrivbordet. miriam hershey: Brittisk polis med ett agentförflutet inom MI5, inte minst undercover. Formar en superb konstellation med: laima balodis: Den nya generationens litauiska polis med ett förflutet som maffiainfiltratör. LĂ„gmĂ€ld och heroisk pĂ„ samma gĂ„ng. angelos sifakis: Gruppens fridfulla bitrĂ€dande chef som bekĂ€mpat korruption i Aten och gĂ„r frĂ„n klarhet till klarhet vid datorn. corine bouhaddi: Muslimsk knarksnut frĂ„n en av Europas tuffaste stĂ€der, Marseille. Lever i hög grad enligt devisen »ensam Ă€r stark«. felipe navarro: StilsĂ€ker ekobrottsbekĂ€mpare frĂ„n Madrid, vars gotiska rötter gör honom lika nord- som sydeuropeisk. arto söderstedt: Finlandssvensk kriminalare med ett brokigt förflutet som maffiaadvokat, akademiker och polislĂ€rare. Lokalt â Stockholm, Sverige: kerstin holm: F.d. högt uppsatt polischef och chef för A-gruppen. Numera chef för Opcop-gruppens lokalkontor i Stockholm. jorge chavez: Erfaren brottsutredare med pĂ„taglig datakompetens och hög energinivĂ„ samt en hustru som Ă€r hans bĂ€ttre jag. sar a svenhagen: Förhörsexpert med ett förflutet inom utredningar kring barnexploatering samt nĂ„gons klart bĂ€ttre jag.
1
Bleke
Ăn I livorno, Ă„ttonde maj Slöjans halvgenomskinlighet. Allt som nĂ€tt och jĂ€mnt kan skönjas dĂ€rbakom. SĂ„, sakta, sakta, rörelsen. Hur slöjan liksom prövande lyfter. VĂ€lver sig som i slow motion. SĂ€ras. Börjar blotta. Att se det han sĂ„g. KĂ€nna det han kĂ€nde. Att hela tiden göra det. Verkligen hela tiden. SĂ„ mĂ„ste det ha sett ut nĂ€r kaptenen bröt mot given order och slĂ€ppte upp honom pĂ„ dĂ€ck. Precis som det gör dĂ€r bakom tyllgardinens paradoxala dans. Den borde inte röra sig. För det som blottas pĂ„ andra sidan den saktmodigt svepande slöjan Ă€r en fullstĂ€ndigt blank vattenyta. Stiltje. Bleke. Det var sĂ„ vĂ€rlden tedde sig för Deda nĂ€r han lyftes upp i vĂ„rkylan pĂ„ den gamla prĂ„mens dĂ€ck. Som ett under av ro, rentav frid. Som funnes det Ă„terigen hopp för mĂ€nskligheten. Men sĂ„ tĂ€nkte han förstĂ„s inte. Inte medvetet. Kanske tĂ€nktes det sĂ„ i honom, men inte med de orden. DĂ€rtill var han alldeles för ung. Han var tio Ă„r gammal, och floden lĂ„g absolut blank framför honom. Det var som om det fortfarande vilade en tunn, tunn hinna av is pĂ„ vattenytan, och den gamla prĂ„men klöv hinnan med en rakknivs skĂ€rpa. SĂ€reget ljudlöst. PĂ„ ömse sidor om floden strĂ€ckte det karga, tröstlösa landskapet ut sig, det landskap som hade framkallats genom sĂ„ mĂ„nga fönster de senaste veckorna. Bara fönster. Först tĂ„g9
fönster, sedan barackfönster, sÄ bÄtfönster. Om nu det hÀr kunde kallas en bÄt. Kaptenen gav Deda Ànnu en sorgsen blick. Bara nÄgon vecka tidigare hade han fraktat timmer pÄ sin gamla prÄm. Nu var lasten en annan. Och hans liv ett annat. De Àr fyra prÄmar, fyra timmerprÄmar som i decennier har fraktat motstrÀvigt virke genom det kÀrvaste av landskap. Dedas prÄm Àr först i raden. Det Àr den som klyver den orörliga, svarta vattenytan med sitt sÄ ovÀntat skarpa snitt. Det Àr sÄ lÀnge sedan, sÄ lÄngt bort, och ÀndÄ sÄ nÀra. Det Àr andra halvan av maj det Äret, till och med lite senare pÄ Äret Àn nu. Det borde inte vara sÄ hÀr kallt. Till storstaden dÀr Deda vÀxte upp har vÄren kommit, nÀstan sommaren. Det var grönskande vÄr nÀr de grep honom i staden som utgjorde hela hans vÀrld. Han förstÄr fortfarande inte varför. För att han Àr förÀldralös? För att mormor inte skickade honom till skolan varenda dag? För att han hade glömt sitt nya pass? Han vet inte, han förstÄr ingenting. Utom att kaptenen Àr snÀll. Han klappar Deda pÄ huvudet, men hans ansikte förblir sorgset. Det Àr en mÀrkvÀrdigt stillastÄende dag. Naturen tycks ha hejdat sig, frusit mitt i sin annars sÄ eviga rörelse. Som om den mÀrker vad som Àr pÄ vÀg att ske. Som om den instinktivt reagerar mot det naturvidriga. De har varit pÄ vÀg i mer Àn tvÄ veckor. Mest per tÄg. De Àr mÄnga, sÄ mycket vet han, tusentals, och de fÄr inte mycket bröd varje dag, inte mycket vatten. Den kollektiva hungern Àr alltmer bedövande, alltmer hotfull. Men nu Àr de snart framme. Det har kaptenen sagt. Deda litar pÄ kaptenen. De stannade faktiskt en stund nyligen. La till vid en pir, med antydningar till en stad. Deda var nere dÄ, fortfarande under dÀck. Stanken, jÀmrandet, vrÄlen. De hastigt uppblossande slagsmÄlen om de fÄtaliga fönstergluggarna. Det hÄrda gÀnget 10
med den skallige som Deda kĂ€nde igen frĂ„n kvarteren hemma. Som han alltid höll sig undan. DĂ„ som nu. Den skalliges rökskadade röst: ââŻDe Ă„ker ta mig fan igen! Rörelsen dĂ„ bland mer Ă€n tusen fĂ„ngar som alla reagerar pĂ„ exakt samma sĂ€tt. Stönet kunde ha Ă„tföljts av ett besviket böljande, men för det fanns inte plats. Det blev ett klĂ€mmande i stĂ€llet. Mot vĂ€ggarna, ner mot durken. Deda hörde mĂ€nniskor dö. Han hörde dödens ljud. Innan han visste ordet av fanns dödens ljud ocksĂ„ i hans kropp, djupt inne i hans huvud. Han klĂ€mdes upp mot vĂ€ggen och kĂ€nde hur allt det dĂ€r envisa motstĂ„ndet som Ă€ndĂ„ hade hĂ„llit honom vid liv i förvirringens helvete i mer Ă€n tvĂ„ veckor bara rann ur honom. Plötsligt var det skönt att dö. Det som hĂ€nde sedan utspelade sig i den lilla spalt av ljus som var kvar av hans medvetande. Hur luckan ovanför hans huvud öppnades. Hur en stor, grov hand sĂ€nktes ner. Hur han plötsligt stod uppe pĂ„ dĂ€ck, vĂ„ldsamt skakande men sekund för sekund alltmer stĂ€rkt av den klara kalla luften. ââŻOrder, muttrade kaptensrösten. Ingen jĂ€vel ger mig order. Deda förmĂ„dde för första gĂ„ngen möta kaptenens blick. Den var mycket sorgsen. ââŻDet Ă€r inte lĂ„ngt kvar nu, fortsatte kaptenen, men jag Ă€r inte sĂ€ker pĂ„ att det blir sĂ„ mycket bĂ€ttre dit ni ska. Det Ă€r inte mer Ă€n en minimal störning, en liten liten grĂ„ flĂ€ck pĂ„ den perfekta svarta flodytan, allra mest fjĂ€rran i synfĂ€ltets ytterkant. Till en början tycks den inte vĂ€xa. Den verkar lika hejdad som resten av naturen. Bara en störning, lite smolk i naturens enorma iakttagande öga. Inget mer. Sedan Ă€r illusionen över. Rörelsen finns igen. Den grĂ„ flĂ€cken blir större och större. Till slut Ă€r den en ö. Och de Ă€r framme. PrĂ„marna töms en i taget. Det stinker trĂ€sk om ön. Ruttet. 11
Deda Ă€r sĂ„ liten. Egentligen vet han ingenting om trĂ€sk, om ruttenhet. Det Ă€r hans organism som reagerar, instinktivt. Hans gener. Det ruttna söker sig in i hans innersta. Dessutom kylan. Han förstĂ„r inte hur det kan snöa i mitten av maj, men han kĂ€nner att det Ă€r snö i luften. Han kĂ€nner att det bara Ă€r en tidsfrĂ„ga. Ăn Ă€r liten, obebodd. Bara trĂ€skmark, hĂ€r och dĂ€r en poppel dunge. Dedas gamla kĂ€ngor sjunker ner i vĂ€tan som Ă€r pĂ„ vĂ€g att anta fast form. Han stĂ„r bara, vĂ€ntar, försöker göra sig osynlig. Men trampar sĂ„ att han inte ska frysa fast i marken. Trampar pĂ„ stĂ€llet. StĂ€llet som Gud glömde. Kaoset, fĂ„ngrĂ€kningen. FĂ„ngar frĂ„n fyra stora prĂ„mar, ett mullrande myller, ett myllrande muller. HĂ€lften kan knappt gĂ„, stapplar manöverodugliga runt pĂ„ den vattensjuka marken. De döda bĂ€rs ut, likstanken blandas med trĂ€skets. Blir trĂ€skets. Ăr redan trĂ€skets. Vakterna, som bara skiljer sig frĂ„n fĂ„ngarna genom bössor na i sina skĂ€lvande hĂ€nder, bĂ€r i land jutesĂ€ckar. FĂ„ngar Âattackerar dem. Det gĂ„r hĂ„l i sĂ€ckarna. Det rinner vitt ur dem. Mjöl pustar ut och svĂ€var bort som fĂ„fĂ€nga nödröksignaler tills den allnĂ€rvarande fukten lĂ„ter smĂ„ vita klimpar trilla ner pĂ„ marken som ett förebud om den snöstorm som Deda kĂ€nner Ă€r pĂ„ vĂ€g. Vakterna skjuter mot de attackerande fĂ„ngarna. Mjölet blandas med blod. En rödvit klimp slĂ„r ner i vĂ€tan framför Deda. En blodplĂ€tt, tĂ€nker han. Han vill Ă€ta den. Hungern hĂ€rjar i hans kropp. Men han lĂ„ter den vara. Den uniformerade som klev pĂ„ vid piren kallar tillbaka sĂ€ckbĂ€rarna. Trots att han försöker se myndig och strĂ€ng ut lyser skrĂ€cken ur hans ögon. Deda kĂ€nner igen skrĂ€ck. Han vet hur den ser ut i mĂ€nniskors ögon. Han har ocksĂ„ lĂ€rt sig â den hĂ„rda vĂ€gen â vad skrĂ€cken kan göra med mĂ€nniskor. I stĂ€llet skriker den uniformerade Ă„t kaptenen. Dedas kapten. Det Ă€r det sista han ser av honom. PrĂ„marna ger sig av. 12
Rundar ön. Deda ser prĂ„marna lĂ„ngt borta pĂ„ andra sidan. De lastar av. Deda tycker sig se kaptenens min framför sig nĂ€r han tvingas lassa ut mjölet direkt pĂ„ marken. Mjölkullen sticker upp som en bergstopp. En snöklĂ€dd bergstopp. Det Ă€r allt, ett enormt mjölberg. Deda ser ingen annan proviant lastas ur, inget bröd, inget vatten, ingen torkad fisk som de har blivit lovade. Och inga redskap för att laga mat, baka, Ă€ta, dricka. Bara detta mjölberg. Inga tecken till ugnar att baka bröd i. Vad gör man med bara mjöl? Ăter? Medan prĂ„marna försvinner nerför floden sĂ€tts bevakning in kring mjölberget. Strax före skymningen kommer snön. Och inte bara som ett milt snöfall, utan som en snöstorm. Ăver natten blir verkligen mjölkullen en snöklĂ€dd bergstopp. FĂ„ngarna försöker tĂ€nda brasor för att vĂ€rma sig, men det fuktiga poppeltrĂ€et Ă€r uselt brĂ€nsle. Bara ett fĂ„tal brasor fĂ„r fyr, och Deda undviker trĂ€ngseln kring de flyktiga eldarna. Han vill inte bli klĂ€md och nertrampad igen. I stĂ€llet sveper han sina klĂ€der runt sig ordentligt och tackar mormor och Gud â jo, lite Gud ocksĂ„, Gud som han inte tror pĂ„ â för att mormor alltid tvingade honom att ha för varmt pĂ„ sig. »Man vet aldrig«, som hon sa, »vad som ligger framför en i livet.« Mormor. Han undrar vad hon tĂ€nker nu, vad hon gör. Vad hon tror har hĂ€nt. Om hon har nĂ„gra tĂ„rar kvar. Natten blir tung, riktigt tung. Deda sĂ€tter sig mitt i en av de lugnaste grupperna, en som sitter lite avsides uppe vid skogsbrynet. De sitter tĂ€tt, tĂ€tt, och han suger Ă„t sig de andras vĂ€rme genom snöstormen. Troligen avger han lite sjĂ€lv ocksĂ„, men det Ă€r inget han mĂ€rker. Allt han vill Ă€r att fĂ„ lite vĂ€rme. Grannen intill honom Ă€r en blond kvinna i en mĂ€rklig ljusgrön lĂ„ngklĂ€nning, som om hon greps i pausen pĂ„ operan. Hon Ă€r i den Ă„lder som mamma skulle ha varit i om hon hade 13
vĂ„gat stanna kvar i livet. Hon heter Faina och de pratar lite tyst innan han somnar in mot hennes axel. Det kĂ€nns inte som om han har sovit â Ă€ndĂ„ Ă€r det snart gryning. Fainas famn Ă€r vĂ€ldigt kall nĂ€r han vaknar. Hennes ljusgröna klĂ€nning Ă€r nĂ€stan tĂ€ckt av snö. Han skriker till, har fĂ„tt nog av död. Men hon rör sig, jĂ€mrar sig. DĂ„ ser han. Fainas nĂ€stan bara fötter har frusit fast i marken under natten. Hon sitter fast i jorden. De Ă€r nĂ„gra stycken som hjĂ€lper henne loss. GrĂ€ver, lirkar, lösgör. NĂ„gon lyckas fĂ„ fram en filt som lĂ€ggs runt hennes axlar. Deda vĂ€rmer hennes fötter mot sin mage. Hon ser pĂ„ honom genom en hinna av tĂ„rar. NĂ€r han tar fram Fainas fötter inifrĂ„n jackan Ă€r de blĂ„. Hon kan inte gĂ„. Deda lovar att hjĂ€lpa henne. Han samlar smĂ€ltande snö till en snöboll som hon kan stoppa i munnen. En enorm, böljande kö ringlar plötsligt till mjölberget. En kö med femtusen mĂ€nniskor. Femtio vakter, fyra tĂ€lt för lĂ€karen och hĂ€lsoofficerarna och de allra svĂ„rast sjuka, en liten ledningsgrupp med uniformerade vars ansikten alla lyser av skrĂ€ck som kan förvandlas till vad som helst. Folk fĂ„r bĂ€ra mjölet bĂ€st de kan. NĂ„gra har mössor, andra bĂ€r det i sina bara hĂ€nder. Det rinner mellan deras fingrar. Köprojektet Ă€r dödfött. Kaos uppstĂ„r. Vakterna skjuter igen. Det börjar bli mĂ„nga döda. Det gĂ„r redan ett rykte om en likhög nĂ„gonstans inne i skogsomrĂ„det. Deda sitter bredvid Faina och tittar ner i sin gamla mössa. De betraktar mjölet. Faina skakar bara pĂ„ huvudet. De ser pĂ„ varandra. Hon skulle faktiskt kunna vara hans mamma. Det finns ett löfte i deras blickar. Inte lĂ€mna varandra. Inte överge. ââŻMan kan blanda det med vatten, sĂ€ger Faina till slut. ââŻDet finns inget vatten, sĂ€ger Deda. ââŻVi Ă€r ju mitt i en flod, sĂ€ger Faina och ler matt. 14
Det Ă€r ett enastĂ„ende leende. För första gĂ„ngen i sitt liv förstĂ„r Deda vad en mamma Ă€r. FörstĂ„r pĂ„ riktigt. Det finns vatten Ă„t tvĂ„ hĂ„ll. De sitter fortfarande ganska nĂ€ra platsen dĂ€r prĂ„marna slĂ€ppte av dem. Det Ă€r packat med folk nere vid stranden. Deda vill inte dit, vill aldrig mer klĂ€mmas ihop som pĂ„ prĂ„men. Försiktigt bĂ€r han med sig mössan i riktning mot mjölberget. Han sĂ„g prĂ„marna dĂ€r, det finns en kustlinje pĂ„ den sidan ocksĂ„. Kanske med lite fĂ€rre mĂ€nniskor. Vakterna stĂ„r uppradade runt mjölberget. De Ă€r otĂ€cka. Gatbusar med gevĂ€r. Deda ryser och tar en omvĂ€g runt dem. Och hamnar i helvetet. Först ser han inte vad det Ă€r. Mellan ett par lite djupare poppeldungar ligger nĂ„gonting. Det tar en stund innan synintrycken fogas samman, innan de spridda lemmarna faktiskt formar sig till mĂ€nniskor. Det Ă€r likhögen. Deda minns ryktet om att det finns en likhög. Eller fanns, sĂ„ lĂ€nge vakterna orkade samla ihop de döda kropparna. Numera fĂ„r de bara ligga dĂ€r de faller. Deda hejdar sig. Det Ă€r inte bara fasa, inte bara skrĂ€ckens förstelning. Det Ă€r nĂ„got annat ocksĂ„. Kanske vördnad. Ett ögonblicks kontemplation över det samlade förlorade liv som alla dessa kroppar rymmer. Det gĂ„r mĂ€rkliga spĂ„r genom det bortsmĂ€ltande snötĂ€cket. SvĂ„rtolkade. Blodröda strimmor. Han kan inte titta pĂ„ det lĂ€ngre. MĂ„ste bort. Deda viker av mot vattnet. Det borde ligga pĂ„ andra sidan den ovĂ€ntat tĂ€ta trĂ€ddungen. Han kikar ut mellan grenarna. Vattnet Ă€r vĂ€ldigt svart. Det Ă€r mĂ€nniskor pĂ„ den hĂ€r stranden ocksĂ„, fast inte lika mĂ„nga som pĂ„ andra sidan. NĂ„gra har samlat drivved och binder ihop de ynkliga pinnarna med bark. En flotte. Men vart ska de fly? Rakt ut i vildmarken? ĂndĂ„ Ă€r det inte flottbyggarna som fĂ„ngar Dedas uppmĂ€rksamhet. Det Ă€r mĂ€nniskorna som sitter och som ligger pĂ„ 15
stranden. Mössor och hattar ligger intill de flesta, geggiga, beigegrisiga, och spyorna ser nĂ€stan likadana ut. Och Deda förstĂ„r. Han förstĂ„r alltför mycket. Om inte flodvattnet gĂ„r att dricka och det inte gĂ„r att koka eftersom det inte gĂ„r att göra upp eld och inte finns nĂ„gra som helst kokkĂ€rl â hur ska de överleva dĂ„? Utan vatten? Han Ă€r sĂ„ törstig. Han Ă€r nere vid vattenbrynet nu. Betraktar det svarta flodvattnet. Och hĂ€ller sakta ut mjölet i vattnet. Ser det sprida sig som ett krĂ€ngande undervattensmoln, skingras och allt osynligare flyta bort medströms. Ett sista hopp som förflyktigas. Han mĂ„ste samla mer snö. Men i vad? Mössan? Snön smĂ€lter undan fort. Blir snabbt brun klet pĂ„ marken. Han mĂ„ste tillbaka till Faina. Samla snö Ă„t henne. RĂ€dda henne. Framkalla den mamma han aldrig har haft. PĂ„ vĂ€g tillbaka genom dungen hör han ett okĂ€nt ljud. Det borde inte finnas sĂ„ mĂ„nga okĂ€nda ljud kvar â de senaste veckorna har han hört nĂ€stan allt som finns att höra. Men det hĂ€r har han inte hört förut. Det Ă€r omöjligt att beskriva. NĂ€r Deda viker under grenarna stĂ„r han plötsligt öga mot öga med en man. Det konstiga Ă€r att det inte Ă€r den bindgalet stirrande blicken han fastnar för. I normala fall borde den ha skrĂ€mt vettet ur honom. Men den Ă€r ingenting mot det andra. Det som rinner lĂ€ngs den alltjĂ€mt tuggande munnen. Blodet som rinner nerför mannens haka och vidare. Mannen viker undan, springer förbi honom in i poppeldungen. I stĂ€llet likhögen. Rörelser kring den. MĂ€nniskor som grĂ€ver i den. MĂ€nniskor som dryper av andras blod. MĂ€nniskor som har slutat vara mĂ€nniskor. NĂ„gonting griper Deda. En farhĂ„ga. Fast det Ă€r ett för svagt ord. Han skjuter fart. Springer som han aldrig har sprungit. Det 16
Ă€r inte lĂ„ngt till den andra stranden â det gick sĂ„ fort pĂ„ vĂ€gen hit â men nu tar det oĂ€ndlig tid. Luften har blivit en trög flytande massa, hans pinnande ben för honom ingenstans. Allt Ă€r absurt i sin lĂ„ngsamhet. Verkligheten finns nĂ„gon annanstans. NĂ€ringsbrist och vĂ€tskebrist hinner ifatt honom, vĂ€rlden blir diffus. Det enda som Ă€r pĂ„ riktigt Ă€r farhĂ„gan. Himlen betraktar honom med sitt grĂ„a, grĂ„a öga. LĂ„ngt i fjĂ€rran ser han filten som de snĂ€lla la runt Fainas axlar i morse. Han ser inte hennes fina ljusgröna lĂ„ngklĂ€nning, men nĂ€r han kommer lite nĂ€rmare tycker han sig till och med se hennes ack sĂ„ blĂ„a fötter sticka fram under filten. Ja, tĂ€nker han, och det Ă€r ett »ja« som han kommer att minnas i dödsögonblicket. Ja, Faina Ă€r oskadd. SĂ„ kommer han Ă€nnu lite nĂ€rmare. Ser fötterna. Det Ă€r verkligen fötterna. Sluter ögonen för himlens grĂ„. Tackar makterna. Han ska inte lĂ€mna henne mer. Aldrig mer. Men det Ă€r nĂ„got konstigt med filten. Har Faina virat in sig i den? SĂ„ Ă€r det förstĂ„s. Hon frös. Han ser inte hennes huvud. Hennes blonda hĂ„r. Han Ă€r framme intill skogsbrynet. Filten ser allt konstigare ut. Den Ă€r platt. Inte ett spĂ„r av den ljusgröna klĂ€nningen. Men fötterna Ă€r ju dĂ€r. De blĂ„, förfrysta fötterna sticker ut under filten. Deda lyfter undan filten. Himlens kyligt iakttagande öga Ă€r grĂ„are Ă€n nĂ„gonsin. Faina Ă€r inte dĂ€r. Det Ă€r bara hennes fötter som Ă€r dĂ€r. De badar i blod. Han förstĂ„r ingenting. Han faller pĂ„ knĂ€ och stirrar blint. Han lyfter upp Fainas vĂ€nstra fot. Den Ă€r blĂ„. Och dĂ„ slĂ„r det honom. Det slĂ„r honom med en kraft som Ă€r bortom allt han har varit med om. Det Ă€r fullstĂ€ndigt obevekligt. 17
De skar av hennes fötter för att de inte ville Àta dem. De kunde vara giftiga. Och ingenting finns lÀngre. Ingenting. Tyllgardinen visar barmhÀrtighet. Dess dans hejdas. Den halvgenomskinliga slöjan dras Äter över scenen. Den paradoxala vindilen hejdar sig. Det som sker i halvgenomskinligheten Àr höljt i nÄdens men inte glömskans dunkel. Den enda rörelsen Àr hjÀrtats hÀftiga slag. Det vÀnjer sig aldrig. Det lugnar sig aldrig. FörrÀn det blidkas. Handen som drar tyllgardinen Ät sidan har slutat darra. DÀrute Àr havet fortfarande kav lugnt. Vinden hÄller sig borta frÄn Toscanas kust. SmÀrtan frÄn det som överskrider ett minne Àr pÄ vÀg att omvandlas. Den blir alltmer ren fokusering, ren planering. Medan blicken dröjer sig kvar i slöjans halvgenomskinlighet övergÄr den okontrollerbara smÀrtan i en kontrollerbar njutning. De dÀr underbara slutdagarnas exakta finjustering. Dagarna innan det Àr dags.
18
Bikt och sanning ha ag, nionde maj Mot alla prognoser hade det börjat regna i Haag. VĂ„ren var lĂ„ngt gĂ„ngen men vĂ€grade acceptera sin Ă„lder. KvĂ€llen, dĂ€r emot, gick utan knot mot natt. Regnet pryglade asfalten utanför krogfönstret. Dallrande Ă„tergivningar av gatlyktor flöt i de nattsvarta vattenpussarna. De Ă€rrade kĂ€mparna Paul Hjelm och Arto Söderstedt satt pĂ„ CafĂ© Rootz i korsningen RaamstraatâGrote Marktstraat, tystnaden hade dominerat deras konversation tvĂ€rs igenom middagen, och nu var de inne pĂ„ calvadosen. ââŻSjĂ€lvmördaren, sa Hjelm efter en stund. Söderstedt skakade lĂ„ngsamt pĂ„ huvudet. ââŻSöndag kvĂ€ll, sa han och smuttade pĂ„ calvan. Du kan inte fĂ„ mig dit. ââŻJag vet, sa Hjelm. Och sĂ„ var de tysta en stund igen. En förrĂ€disk paus. ââŻNej, sa Söderstedt till slut. Du kan inte fĂ„ mig dit, hur mycket du Ă€n moltiger. ââŻJag vet, sa Hjelm. Ytterligare tid förflöt. ââŻHur mycket du Ă€n chefstiger, sa Söderstedt. ââŻFamiljen hemma i Sverige, alltsĂ„? sa Hjelm. ââŻLinda kom hem frĂ„n Australien, sa Söderstedt. Hon mĂ„ste 19
vara vĂ€rldens Ă€ldsta slacker vid det hĂ€r laget. Jag hade gĂ€rna följt med hem ocksĂ„. Men sĂ„ var detâ⊠Paul Hjelm molteg. Arto Söderstedt spĂ€nde sin ljusblĂ„aste blick i honom och sa: ââŻMin nĂ€st Ă€ldsta dotter, alltsĂ„. ââŻLinda, sa Hjelm. Jag vet. MĂ„r hon bra? ââŻTrots att hon fortsĂ€tter att resa runt i vĂ€rlden utan mĂ„l och mening, ja, sa Söderstedt. OförskĂ€mt bra. ââŻPrecis som fadern, sa Hjelm. VarpĂ„ han teg. Han lĂ€t det lilla glaset sakta sprida sitt gyllene elixir genom munhĂ„lan och tĂ€nkte pĂ„ absolut ingenting; dĂ€rvidlag uppstod ett vakuum som brukade vara verkningsfullt för att suga till sig andras förtĂ€ckta tankar. ââŻJag reser mycket lite runt i vĂ€rlden, sa Söderstedt buttert. NĂ€r jag tog det hĂ€r jobbet hade jag nog tĂ€nkt mig att det skulle vara lite mer av den varan. ââŻDet kan finnas en möjlighet nu, sa Hjelm och teg. ââŻHan tog inte livet av sig, sa Söderstedt till slut. Hjelm log inte ens triumferande nĂ€r han sa: ââŻAllt tyder pĂ„ det. Gammal professor. NĂ€stan halvsekellĂ„ngt Ă€ktenskap som slutade surt. Olycklig efter skilsmĂ€ssan. Vi har fĂ„tt det pĂ„ vĂ„rt bord bara för att han Ă€r aktiv inom en sfĂ€r som automatiskt aktiverar diverse nationella och internationella larmsystem. ââŻOch det med rĂ€tta, sa Söderstedt. Det finns inget dĂ€r, och det vet du, Paul. Inte ett skit. Det Ă€r alldeles för rent för att inte vara renstĂ€dat. Det Ă€r ett uppdukat sjĂ€lvmord om man nĂ„nsin har sett ett sĂ„nt. Han tog inte livet av sig. Det Ă€r ett klassiskt fejkat sjĂ€lvmord. Om han ens Ă€r död. ââŻDet hĂ€ngda liket var vĂ€l ett talande teckenââŠ, sa Hjelm. ââŻOkej dĂ„, möjligen, sa Söderstedt, pĂ„ det. Men inte pĂ„ sjĂ€lvmord. Jag garanterar att det Ă€r fejkat. ââŻMen det finns inget som tyder pĂ„ det, sa Hjelm. Om det 20
Ă€r klassiskt pĂ„ nĂ„t vis Ă€r det som ett klassiskt fall av forskare pĂ„ fallrepet. SkilsmĂ€ssa, sprit, arbetsnarkomani, ensamhet, knackig social kompetens, ett inte sĂ€rskilt vĂ€lutvecklat socialt intresse. Allt det dĂ€r som hotar sĂ„ mĂ„nga av oss. ââŻOss? sa Söderstedt. ââŻOss vita, medelĂ„lders, heterosexuella mĂ€n, sa Hjelm. ââŻNĂ€r blev egentligen den dĂ€r grovhuggna typifieringen rumsren igen? muttrade Söderstedt. Varför lĂ„ter du mig inte bara njuta av calvadosen? ââŻFör att vi inte har blivit riktigt sĂ„ gamla Ă€nnu, sa Paul Hjelm och lutade sig tillbaka i stolen. Kom igen nu, Arto. I stort sett varje dag stöter vi pĂ„ nĂ„t nytt och överraskande i det hĂ€r jĂ€kla jobbet. Och Ă€ven om det sĂ€llan Ă€r positiva överraskningar Ă€r överraskningar nĂ„t bra. Man lĂ€r sig saker av överraskningar. Man fortsĂ€tter lĂ€ra sig. ââŻDu Ă€r en sĂ„n utvecklingsoptimist, Paul. Det Ă€r antagligen för att du Ă€r en sĂ„n late bloomer, du hade dina tonĂ„r i A-gruppen. I mer Ă€n trettio Ă„r lĂ„g du i trĂ€da, och sĂ„ plötsligt blommade du upp. VĂ€rldens möjligheter öppnade sig. Du var en desillusionerad och direkt slö krimmare i Alby medan jag skrev akademiska uppsatser om teoretisk marxism vid Uppsala universitet. Sen gick du möjligen om mig. SĂ€ger möjligen. ââŻOm vadĂ„? ââŻHur sa? ââŻSkrev du akademiska uppsatser om teoretisk marxism? ââŻDen klassiska uppsatsen »Marxism i vardagen«, ja, tillstod Söderstedt och konstaterade med vĂ€lbekant sorg att calvadosen var slut. Vi mĂ„ste bestĂ€lla lite mer, tillade han och viftade pĂ„ servitrisen. ââŻTĂ€nk pĂ„ att det Ă€r arbetsdag i morgon, sa Hjelm. MĂ„ndag morgon, all work and no play. ââŻSka jag tolka det som att du inte vill ha en sexa till? ââŻNej. 21
ââŻBra. Nya glas anlĂ€nde. Efter en stunds njutningsfull tystnad sa Arto Söderstedt lite mer eftertĂ€nksamt: ââŻJag hade sett den ena sidan. En vĂ€rld dĂ€r kapitalism och kriminalitet helt enkelt Ă€r samma sak. DĂ€r allt handlar om maktberusning, kĂ€nslan av att vara starkare Ă€n andra, att kunna sĂ€tta sig pĂ„ andra. DĂ€r empatibrist inte bara Ă€r en förutsĂ€ttning för framgĂ„ng, utan ocksĂ„ genuint beundransvĂ€rt. Störst empatibrist vinner. Jag jobbade för den hĂ€r typen av mĂ€nniskor. Jag var deras sprĂ„krör, den unge stjĂ€rnadvokaten som förde deras talan och förĂ€dlade deras röster. Fick deras handlande att verka rimligt och i situationen nödvĂ€ndigt. ââŻJag minns, nickade Paul Hjelm. I Finland. Ett tag senâ⊠ââŻLĂ€nge sen, men outplĂ„nligt. VĂ€rlden omkring mig â och inte minst jag sjĂ€lv â började lukta ruttet. ĂndĂ„ Ă€r det en erfarenhet jag inte skulle vilja vara utan. Tack vare den fick jag en vĂ€ldigt stor kĂ€nslighet för just bristen pĂ„ empati. Jag kan detektera den överallt, tycks det, ocksĂ„ dĂ€r man minst anar den. Empatibrist finns inte alls bara inom nĂ€ringslivet â Ă€ven om det Ă€r dĂ€r den Ă€r som mest verkningsfull â utan ocksĂ„ pĂ„ sjukhus, i skolor, inom socialvĂ„rd och bistĂ„ndsorganisationer, i kyrkan, och givetvis inom polisen. Ăverallt dĂ€r förmĂ„ga att leva sig in i den andre faktiskt fyller en funktion. ââŻBland marxister ocksĂ„, dĂ„? log Paul Hjelm. ââŻInte minst, sa Arto Söderstedt. NĂ€r den vĂ€rld som jag befann mig i började lukta ruttet var det nödvĂ€ndigt med en politisk omvĂ€rdering av livet. Det var liksom sĂ„ sjĂ€lvklart att de hĂ€r mĂ€nniskorna mĂ„ste hejdas, att det politiska systemet inte kan fortsĂ€tta belöna de empatidöda och lĂ„ta dem styra verkligheten. Jag hamnade pĂ„ vĂ€nsterkanten och skrev nĂ„gra rĂ€tt radikala politiska artiklar i vĂ€nstertidskrifter. ââŻOch sen blev du polis, sa Hjelm. ââŻJaja, det kanske inte var det smartaste draget i mitt liv, 22
men det var nĂ„nting med de dĂ€r vĂ€nstersammanhangen som drog igĂ„ng min inre detektor, som kanske i och för sig bara var överkĂ€nslig just dĂ„. Det som slog mig var en sorts selektiv blindhet som ibland slog till, liksom utan förvarning. Ăar av onyanserad antihumanism som plötsligt bara dök upp. En vrede som gick överstyr, och man ville slĂ„ss, mörda, kasta tegelstenar, begĂ„ folkmord. Det tvingade mig att ge upp tanken pĂ„ en enkel generalisering av mĂ€nniskor, vĂ€nster bra, höger dĂ„ligt. Numera Ă€r jag övertygad om att det finns bĂ„de genuina humanister och genuint empatiskadade i alla grupperingar. Man mĂ„ste verkligen lĂ€ra sig â det Ă€r en lĂ„ng lĂ€roprocess â att se och möta individen. Och ha detektorn pĂ„. Paul Hjelm nickade kort och betraktade Arto Söderstedt, som sĂ„g utpumpad ut. Det var uppenbarligen lĂ€nge sedan han hade hĂ„llit ett sĂ„ brinnande försvarstal. ââŻBra sagt, sa Hjelm till slut. Fast det har inte ett skit med professor Udo Massicotte att göra. ââŻAllt har med det att göra, sa Söderstedt. Verkligen allt. ââŻHur dĂ„? ââŻDet rĂ€cker med att konstatera hur hemmet sĂ„g ut. ââŻJag ser inte de tecken du ser, sa Paul Hjelm. ââŻMen du ser alltsĂ„ andra? ââŻBara att en vetenskapsman, inte minst en lĂ€kare pĂ„ Massi cottes nivĂ„, borde ha vetat att hĂ€ngning med kort fall tillhör de mest plĂ„gsamma dödssĂ€tt vi kĂ€nner till. Med lĂ„ngt fall bryts nacken och man blir medvetslös innan man kvĂ€vs. Med kort fĂ„r man hĂ€nga vid fullt medvetande tills man stryps. LĂ„ngsamt. ââŻFast sjĂ€lvmord Ă€r ju sjĂ€lvbestraffning, sa Arto Söderstedt. Om man menar allvar med det, alltsĂ„. NĂ€r det inte Ă€r ett rop pĂ„ hjĂ€lp. DĂ„ kan det handla om genuint sjĂ€lvförakt. Typ: »Nu ska du fĂ„ en död lika plĂ„gsam som ditt liv har varit, ditt krĂ€k.« ââŻFanns det verkligen tecken pĂ„ ett sĂ„nt sjĂ€lvförakt? 23
ââŻDet fanns inga tecken pĂ„ motsatsen. ââŻHur gĂ„r det till nĂ€r vi byter roller sĂ„ hĂ€r? ââŻVi förmĂ„r försĂ€tta oss i den andres position. De betraktade varandra ett tag. Som om de verkligen hade blivit varandra. Det var ett sĂ€reget ögonblick. Som naturligtvis mĂ„ste brytas. ââŻJag har faktiskt inte bytt roll, sa Arto Söderstedt till slut och tömde glaset. Min misstro mot sjĂ€lvmordsteorin har inte med den Ă€rade professorns karaktĂ€r att göra, utan med hans hem och arbetsplats. ââŻOm jag misstror sjĂ€lvmordsteorin har det med det korta repet att göra, sa Paul Hjelm, accepterade sakernas tillstĂ„nd och tömde tillika det lilla calvadosglaset. Fast sitt eget. ââŻGör du det dĂ„? ââŻProfessor Udo Massicotte var verksam inom ett hemligt EU-projekt gĂ€llande igenkĂ€nning av plastikopererade Âterrorister. En högt kvalificerad lĂ€kare med tillgĂ„ng till ett regnbĂ„gsspektrum av dödliga droger. Det ska vĂ€ldigt mycket till för att en sĂ„n man ska hĂ€nga sig med kort fall. ââŻSĂ„ det hĂ€r blir ett Opcop-fall? ââŻJag tycker nog det, sa Hjelm. Men vi kommer inte att fĂ„ lĂ„ng tid pĂ„ oss att hitta bevis. Led mig i alla fall ett steg nĂ€rmare. Hans hem och arbetsplats? Arto Söderstedt drog en djup suck och viftade pĂ„ servitrisen. SĂ„ sa han: ââŻBĂ„da stĂ€llena ser ut precis som de förmodligen alltid ser ut. Helt vanlig kombination av ordning och oordning. Som om Massicotte bara rest sig frĂ„n stolen, strĂ€ckt pĂ„ sig, tagit en klunk kaffe och gĂ„tt och hĂ€ngt sig med kort fall. Vardagligheten kĂ€nns inte rimlig. Det han just Ă€r pĂ„ vĂ€g att göra Ă€r nĂ„t extremt, nĂ„t exceptionellt. Ăven om han inte lĂ€mnar efter sig ett sjĂ€lvmordsbrev â vilket han alltsĂ„ inte gjorde â sĂ„ hade han gjort nĂ„nting lite exceptionellt med den plats han lĂ€mnade. 24
Antingen röjt till den eller stĂ€dat upp den. Visat tecken pĂ„ upprördhet. Det hĂ€r Ă€r Ă„terstĂ€llt till en normalitet som inte kan ha varit för handen. Det Ă€r en normalitet som doftar fejk. Paul Hjelm signerade notan och plockade fram lite drickspengar. SĂ„ sa han: ââŻJa, det dĂ€r var ju laddat med bevis. Arto Söderstedt fick ocksĂ„ fram lite drickspengar som han lĂ€t klinga mot bordsskivan medan han reste sig. ââŻFast egentligen handlar det förstĂ„s inte alls om det, sa Söderstedt och började vandra mot dörren. Hjelm vinkade kort mot personalen och följde efter honom. ââŻInte? sa han. ââŻNej, sa Söderstedt och öppnade galant dörren för sin chef. ââŻJag orkar inte tjafsa med dig ikvĂ€ll, sa Paul Hjelm och klev ut i regnet. Vad handlar det dĂ„ om? ââŻOm rummet i kĂ€llaren, sa Arto Söderstedt.
25