9789100127619

HELA HAVET STormAr

Albert Bonniers Fรถrlag

Arne DAhl KriminAlromAn

HELA HAVET STormAr

Av Arne Dahl har tidigare utgivits: Ont blod 1998 Misterioso 1999 Upp till toppen av berget 2000 Europa Blues 2001 De största vatten 2002 En midsommarnattsdröm 2003 Dödsmässa 2004 Mörkertal 2005 Efterskalv 2006 Himmelsöga 2007 Elva 2008 Viskleken 2011 Som Jan Arnald: Chiosmassakern 1990 Nalkanden 1992 Genrernas tyranni 1995 3 variationer 1996 Klä i ord 1997 Barbarer 2001 Maria och Artur 2006 Intimus 2010

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012761-9 © Arne Dahl 2012 Svensk utgåva enligt avtal med Salomonsson Agency GGP Media, GmbH, Tyskland 2012

opcop-gruppen, europol Centralt – Haag, Holland: paul hjelm: Rutinerad svensk kriminalare, operativ chef för den hemliga men alltmer etablerade Opcop-gruppen inom Europol. jutta beyer: Pedantisk kriminalare från Berlin, uppväxt i det forna DDR, alltmer välfungerande partner med Arto Söderstedt. marek kowalewski: Skrivbordssnut från Warszawa som bekämpat ekobrott i Östeuropa och numera allt oftare lämnar skrivbordet. miriam hershey: Brittisk polis med ett agentförflutet inom MI5, inte minst undercover. Formar en superb konstellation med: laima balodis: Den nya generationens litauiska polis med ett förflutet som maffiainfiltratör. Lågmäld och heroisk på samma gång. angelos sifakis: Gruppens fridfulla biträdande chef som bekämpat korruption i Aten och går från klarhet till klarhet vid datorn. corine bouhaddi: Muslimsk knarksnut från en av Europas tuffaste städer, Marseille. Lever i hög grad enligt devisen »ensam är stark«. felipe navarro: Stilsäker ekobrottsbekämpare från Madrid, vars gotiska rötter gör honom lika nord- som sydeuropeisk. arto söderstedt: Finlandssvensk kriminalare med ett brokigt förflutet som maffiaadvokat, akademiker och polislärare.

Lokalt – Stockholm, Sverige: kerstin holm: F.d. högt uppsatt polischef och chef för A-gruppen.

Numera chef för Opcop-gruppens lokalkontor i Stockholm. jorge chavez: Erfaren brottsutredare med påtaglig datakompetens och hög energinivå samt en hustru som är hans bättre jag. sar a svenhagen: Förhörsexpert med ett förflutet inom utredningar kring barnexploatering samt någons klart bättre jag.

1

Bleke

Ön I livorno, åttonde maj Slöjans halvgenomskinlighet. Allt som nätt och jämnt kan skönjas därbakom. Så, sakta, sakta, rörelsen. Hur slöjan liksom prövande lyfter. Välver sig som i slow motion. Säras.

Börjar blotta.

Att se det han såg. Känna det han kände. Att hela tiden göra det. Verkligen hela tiden.

Så måste det ha sett ut när kaptenen bröt mot given order och släppte upp honom på däck. Precis som det gör där bakom tyllgardinens paradoxala dans. Den borde inte röra sig. För det som blottas på andra sidan den saktmodigt svepande slöjan är en fullständigt blank vattenyta. Stiltje.

Bleke.

Det var så världen tedde sig för Deda när han lyftes upp i vårkylan på den gamla pråmens däck. Som ett under av ro, rentav frid. Som funnes det återigen hopp för mänskligheten.

Men så tänkte han förstås inte. Inte medvetet. Kanske tänktes det så i honom, men inte med de orden. Därtill var han alldeles för ung. Han var tio år gammal, och floden låg absolut blank framför honom. Det var som om det fortfarande vilade en tunn, tunn hinna av is på vattenytan, och den gamla pråmen klöv hinnan med en rakknivs skärpa. Säreget ljudlöst.

På ömse sidor om floden sträckte det karga, tröstlösa landskapet ut sig, det landskap som hade framkallats genom så många fönster de senaste veckorna. Bara fönster. Först tåg9

fönster, sedan barackfönster, så båtfönster. Om nu det här kunde kallas en båt.

Kaptenen gav Deda ännu en sorgsen blick. Bara någon vecka tidigare hade han fraktat timmer på sin gamla pråm. Nu var lasten en annan. Och hans liv ett annat.

De är fyra pråmar, fyra timmerpråmar som i decennier har fraktat motsträvigt virke genom det kärvaste av landskap.

Dedas pråm är först i raden. Det är den som klyver den orörliga, svarta vattenytan med sitt så oväntat skarpa snitt.

Det är så länge sedan, så långt bort, och ändå så nära. Det är andra halvan av maj det året, till och med lite senare på året än nu. Det borde inte vara så här kallt. Till storstaden där Deda växte upp har våren kommit, nästan sommaren. Det var grönskande vår när de grep honom i staden som utgjorde hela hans värld. Han förstår fortfarande inte varför. För att han är föräldralös? För att mormor inte skickade honom till skolan varenda dag? För att han hade glömt sitt nya pass? Han vet inte, han förstår ingenting. Utom att kaptenen är snäll. Han klappar Deda på huvudet, men hans ansikte förblir sorgset.

Det är en märkvärdigt stillastående dag. Naturen tycks ha hejdat sig, frusit mitt i sin annars så eviga rörelse. Som om den märker vad som är på väg att ske. Som om den instinktivt reagerar mot det naturvidriga.

De har varit på väg i mer än två veckor. Mest per tåg. De är många, så mycket vet han, tusentals, och de får inte mycket bröd varje dag, inte mycket vatten. Den kollektiva hungern är alltmer bedövande, alltmer hotfull. Men nu är de snart framme. Det har kaptenen sagt.

Deda litar på kaptenen.

De stannade faktiskt en stund nyligen. La till vid en pir, med antydningar till en stad. Deda var nere då, fortfarande under däck. Stanken, jämrandet, vrålen. De hastigt uppblossande slagsmålen om de fåtaliga fönstergluggarna. Det hårda gänget 10

med den skallige som Deda kände igen från kvarteren hemma.

Som han alltid höll sig undan. Då som nu.

Den skalliges rökskadade röst: – De åker ta mig fan igen!

Rörelsen då bland mer än tusen fångar som alla reagerar på exakt samma sätt. Stönet kunde ha åtföljts av ett besviket böljande, men för det fanns inte plats. Det blev ett klämmande i stället. Mot väggarna, ner mot durken. Deda hörde människor dö. Han hörde dödens ljud. Innan han visste ordet av fanns dödens ljud också i hans kropp, djupt inne i hans huvud. Han klämdes upp mot väggen och kände hur allt det där envisa motståndet som ändå hade hållit honom vid liv i förvirringens helvete i mer än två veckor bara rann ur honom.

Plötsligt var det skönt att dö.

Det som hände sedan utspelade sig i den lilla spalt av ljus som var kvar av hans medvetande. Hur luckan ovanför hans huvud öppnades. Hur en stor, grov hand sänktes ner. Hur han plötsligt stod uppe på däck, våldsamt skakande men sekund för sekund alltmer stärkt av den klara kalla luften.

– Order, muttrade kaptensrösten. Ingen jävel ger mig order.

Deda förmådde för första gången möta kaptenens blick. Den var mycket sorgsen.

– Det är inte långt kvar nu, fortsatte kaptenen, men jag är inte säker på att det blir så mycket bättre dit ni ska.

Det är inte mer än en minimal störning, en liten liten grå fläck på den perfekta svarta flodytan, allra mest fjärran i synfältets ytterkant. Till en början tycks den inte växa. Den verkar lika hejdad som resten av naturen. Bara en störning, lite smolk i naturens enorma iakttagande öga. Inget mer.

Sedan är illusionen över. Rörelsen finns igen. Den grå fläcken blir större och större. Till slut är den en ö.

Och de är framme.

Pråmarna töms en i taget. Det stinker träsk om ön. Ruttet.

11

Deda är så liten. Egentligen vet han ingenting om träsk, om ruttenhet. Det är hans organism som reagerar, instinktivt.

Hans gener. Det ruttna söker sig in i hans innersta.

Dessutom kylan. Han förstår inte hur det kan snöa i mitten av maj, men han känner att det är snö i luften. Han känner att det bara är en tidsfråga. Ön är liten, obebodd. Bara träskmark, här och där en poppel­­ dunge. Dedas gamla kängor sjunker ner i vätan som är på väg att anta fast form. Han står bara, väntar, försöker göra sig osynlig. Men trampar så att han inte ska frysa fast i marken.

Trampar på stället. Stället som Gud glömde.

Kaoset, fångräkningen. Fångar från fyra stora pråmar, ett mullrande myller, ett myllrande muller. Hälften kan knappt gå, stapplar manöverodugliga runt på den vattensjuka marken. De döda bärs ut, likstanken blandas med träskets. Blir träskets. Är redan träskets.

Vakterna, som bara skiljer sig från fångarna genom bössor­ na i sina skälvande händer, bär i land jutesäckar. Fångar ­attackerar dem. Det går hål i säckarna. Det rinner vitt ur dem. Mjöl pustar ut och svävar bort som fåfänga nödröksignaler tills den allnärvarande fukten låter små vita klimpar trilla ner på marken som ett förebud om den snöstorm som Deda känner är på väg. Vakterna skjuter mot de attackerande fångarna. Mjölet blandas med blod. En rödvit klimp slår ner i vätan framför Deda. En blodplätt, tänker han. Han vill äta den. Hungern härjar i hans kropp. Men han låter den vara.

Den uniformerade som klev på vid piren kallar tillbaka säckbärarna. Trots att han försöker se myndig och sträng ut lyser skräcken ur hans ögon. Deda känner igen skräck. Han vet hur den ser ut i människors ögon. Han har också lärt sig – den hårda vägen – vad skräcken kan göra med människor.

I stället skriker den uniformerade åt kaptenen. Dedas kapten. Det är det sista han ser av honom. Pråmarna ger sig av.

12

Rundar ön. Deda ser pråmarna långt borta på andra sidan.

De lastar av. Deda tycker sig se kaptenens min framför sig när han tvingas lassa ut mjölet direkt på marken. Mjölkullen sticker upp som en bergstopp. En snöklädd bergstopp. Det är allt, ett enormt mjölberg. Deda ser ingen annan proviant lastas ur, inget bröd, inget vatten, ingen torkad fisk som de har blivit lovade. Och inga redskap för att laga mat, baka, äta, dricka. Bara detta mjölberg. Inga tecken till ugnar att baka bröd i.

Vad gör man med bara mjöl? Äter?

Medan pråmarna försvinner nerför floden sätts bevakning in kring mjölberget. Strax före skymningen kommer snön.

Och inte bara som ett milt snöfall, utan som en snöstorm. Över natten blir verkligen mjölkullen en snöklädd bergstopp.

Fångarna försöker tända brasor för att värma sig, men det fuktiga poppelträet är uselt bränsle. Bara ett fåtal brasor får fyr, och Deda undviker trängseln kring de flyktiga eldarna.

Han vill inte bli klämd och nertrampad igen. I stället sveper han sina kläder runt sig ordentligt och tackar mormor och Gud – jo, lite Gud också, Gud som han inte tror på – för att mormor alltid tvingade honom att ha för varmt på sig. »Man vet aldrig«, som hon sa, »vad som ligger framför en i livet.« Mormor. Han undrar vad hon tänker nu, vad hon gör. Vad hon tror har hänt.

Om hon har några tårar kvar.

Natten blir tung, riktigt tung. Deda sätter sig mitt i en av de lugnaste grupperna, en som sitter lite avsides uppe vid skogsbrynet. De sitter tätt, tätt, och han suger åt sig de andras värme genom snöstormen. Troligen avger han lite själv också, men det är inget han märker. Allt han vill är att få lite värme.

Grannen intill honom är en blond kvinna i en märklig ljusgrön långklänning, som om hon greps i pausen på operan.

Hon är i den ålder som mamma skulle ha varit i om hon hade 13

vågat stanna kvar i livet. Hon heter Faina och de pratar lite tyst innan han somnar in mot hennes axel. Det känns inte som om han har sovit – ändå är det snart gryning.

Fainas famn är väldigt kall när han vaknar. Hennes ljusgröna klänning är nästan täckt av snö. Han skriker till, har fått nog av död. Men hon rör sig, jämrar sig. Då ser han.

Fainas nästan bara fötter har frusit fast i marken under natten. Hon sitter fast i jorden.

De är några stycken som hjälper henne loss. Gräver, lirkar, lösgör. Någon lyckas få fram en filt som läggs runt hennes axlar. Deda värmer hennes fötter mot sin mage. Hon ser på honom genom en hinna av tårar.

När han tar fram Fainas fötter inifrån jackan är de blå.

Hon kan inte gå. Deda lovar att hjälpa henne. Han samlar smältande snö till en snöboll som hon kan stoppa i munnen.

En enorm, böljande kö ringlar plötsligt till mjölberget. En kö med femtusen människor. Femtio vakter, fyra tält för läkaren och hälsoofficerarna och de allra svårast sjuka, en liten ledningsgrupp med uniformerade vars ansikten alla lyser av skräck som kan förvandlas till vad som helst.

Folk får bära mjölet bäst de kan. Några har mössor, andra bär det i sina bara händer. Det rinner mellan deras fingrar.

Köprojektet är dödfött. Kaos uppstår. Vakterna skjuter igen.

Det börjar bli många döda. Det går redan ett rykte om en likhög någonstans inne i skogsområdet.

Deda sitter bredvid Faina och tittar ner i sin gamla mössa.

De betraktar mjölet. Faina skakar bara på huvudet. De ser på varandra. Hon skulle faktiskt kunna vara hans mamma.

Det finns ett löfte i deras blickar. Inte lämna varandra.

Inte överge.

– Man kan blanda det med vatten, säger Faina till slut.

– Det finns inget vatten, säger Deda.

– Vi är ju mitt i en flod, säger Faina och ler matt.

14

Det är ett enastående leende. För första gången i sitt liv förstår Deda vad en mamma är. Förstår på riktigt.

Det finns vatten åt två håll. De sitter fortfarande ganska nära platsen där pråmarna släppte av dem. Det är packat med folk nere vid stranden. Deda vill inte dit, vill aldrig mer klämmas ihop som på pråmen. Försiktigt bär han med sig mössan i riktning mot mjölberget. Han såg pråmarna där, det finns en kustlinje på den sidan också. Kanske med lite färre människor.

Vakterna står uppradade runt mjölberget. De är otäcka.

Gatbusar med gevär. Deda ryser och tar en omväg runt dem.

Och hamnar i helvetet.

Först ser han inte vad det är. Mellan ett par lite djupare poppeldungar ligger någonting. Det tar en stund innan synintrycken fogas samman, innan de spridda lemmarna faktiskt formar sig till människor.

Det är likhögen. Deda minns ryktet om att det finns en likhög. Eller fanns, så länge vakterna orkade samla ihop de döda kropparna. Numera får de bara ligga där de faller.

Deda hejdar sig. Det är inte bara fasa, inte bara skräckens förstelning. Det är något annat också. Kanske vördnad. Ett ögonblicks kontemplation över det samlade förlorade liv som alla dessa kroppar rymmer.

Det går märkliga spår genom det bortsmältande snötäcket.

Svårtolkade. Blodröda strimmor. Han kan inte titta på det längre. Måste bort.

Deda viker av mot vattnet. Det borde ligga på andra sidan den oväntat täta träddungen. Han kikar ut mellan grenarna.

Vattnet är väldigt svart. Det är människor på den här stranden också, fast inte lika många som på andra sidan. Några har samlat drivved och binder ihop de ynkliga pinnarna med bark.

En flotte. Men vart ska de fly? Rakt ut i vildmarken? Ändå är det inte flottbyggarna som fångar Dedas uppmärksamhet. Det är människorna som sitter och som ligger på 15

stranden. Mössor och hattar ligger intill de flesta, geggiga, beigegrisiga, och spyorna ser nästan likadana ut. Och Deda förstår. Han förstår alltför mycket.

Om inte flodvattnet går att dricka och det inte går att koka eftersom det inte går att göra upp eld och inte finns några som helst kokkärl – hur ska de överleva då? Utan vatten?

Han är så törstig.

Han är nere vid vattenbrynet nu. Betraktar det svarta flodvattnet. Och häller sakta ut mjölet i vattnet. Ser det sprida sig som ett krängande undervattensmoln, skingras och allt osynligare flyta bort medströms. Ett sista hopp som förflyktigas.

Han måste samla mer snö. Men i vad? Mössan?

Snön smälter undan fort. Blir snabbt brun klet på marken.

Han måste tillbaka till Faina. Samla snö åt henne. Rädda henne. Framkalla den mamma han aldrig har haft.

På väg tillbaka genom dungen hör han ett okänt ljud. Det borde inte finnas så många okända ljud kvar – de senaste veckorna har han hört nästan allt som finns att höra. Men det här har han inte hört förut.

Det är omöjligt att beskriva.

När Deda viker under grenarna står han plötsligt öga mot öga med en man. Det konstiga är att det inte är den bindgalet stirrande blicken han fastnar för. I normala fall borde den ha skrämt vettet ur honom. Men den är ingenting mot det andra.

Det som rinner längs den alltjämt tuggande munnen.

Blodet som rinner nerför mannens haka och vidare.

Mannen viker undan, springer förbi honom in i poppeldungen. I stället likhögen. Rörelser kring den. Människor som gräver i den. Människor som dryper av andras blod. Människor som har slutat vara människor.

Någonting griper Deda. En farhåga. Fast det är ett för svagt ord.

Han skjuter fart. Springer som han aldrig har sprungit. Det 16

är inte långt till den andra stranden – det gick så fort på vägen hit – men nu tar det oändlig tid. Luften har blivit en trög­ flytande massa, hans pinnande ben för honom ingenstans. Allt är absurt i sin långsamhet. Verkligheten finns någon annanstans. Näringsbrist och vätskebrist hinner ifatt honom, världen blir diffus. Det enda som är på riktigt är farhågan.

Himlen betraktar honom med sitt gråa, gråa öga.

Långt i fjärran ser han filten som de snälla la runt Fainas axlar i morse. Han ser inte hennes fina ljusgröna långklänning, men när han kommer lite närmare tycker han sig till och med se hennes ack så blåa fötter sticka fram under filten.

Ja, tänker han, och det är ett »ja« som han kommer att minnas i dödsögonblicket.

Ja, Faina är oskadd.

Så kommer han ännu lite närmare. Ser fötterna. Det är verkligen fötterna. Sluter ögonen för himlens grå. Tackar makterna. Han ska inte lämna henne mer.

Aldrig mer.

Men det är något konstigt med filten. Har Faina virat in sig i den? Så är det förstås. Hon frös. Han ser inte hennes huvud.

Hennes blonda hår.

Han är framme intill skogsbrynet. Filten ser allt konstigare ut. Den är platt. Inte ett spår av den ljusgröna klänningen.

Men fötterna är ju där. De blå, förfrysta fötterna sticker ut under filten.

Deda lyfter undan filten. Himlens kyligt iakttagande öga är gråare än någonsin.

Faina är inte där. Det är bara hennes fötter som är där. De badar i blod.

Han förstår ingenting. Han faller på knä och stirrar blint.

Han lyfter upp Fainas vänstra fot. Den är blå. Och då slår det honom. Det slår honom med en kraft som är bortom allt han har varit med om. Det är fullständigt obevekligt.

17

De skar av hennes fötter för att de inte ville äta dem. De kunde vara giftiga.

Och ingenting finns längre.

Ingenting.

Tyllgardinen visar barmhärtighet. Dess dans hejdas. Den halvgenomskinliga slöjan dras åter över scenen. Den paradoxala vindilen hejdar sig. Det som sker i halvgenomskinligheten är höljt i nådens men inte glömskans dunkel. Den enda rörelsen är hjärtats häftiga slag. Det vänjer sig aldrig. Det lugnar sig aldrig.

Förrän det blidkas.

Handen som drar tyllgardinen åt sidan har slutat darra.

Därute är havet fortfarande kav lugnt. Vinden håller sig borta från Toscanas kust.

Smärtan från det som överskrider ett minne är på väg att omvandlas. Den blir alltmer ren fokusering, ren planering.

Medan blicken dröjer sig kvar i slöjans halvgenomskinlighet övergår den okontrollerbara smärtan i en kontrollerbar njutning. De där underbara slutdagarnas exakta finjustering.

Dagarna innan det är dags.

18

Bikt och sanning ha ag, nionde maj Mot alla prognoser hade det börjat regna i Haag. Våren var långt gången men vägrade acceptera sin ålder. Kvällen, där­ emot, gick utan knot mot natt. Regnet pryglade asfalten utanför krogfönstret. Dallrande återgivningar av gatlyktor flöt i de nattsvarta vattenpussarna.

De ärrade kämparna Paul Hjelm och Arto Söderstedt satt på Café Rootz i korsningen Raamstraat–Grote Marktstraat, tystnaden hade dominerat deras konversation tvärs igenom middagen, och nu var de inne på calvadosen.

– Självmördaren, sa Hjelm efter en stund.

Söderstedt skakade långsamt på huvudet.

– Söndag kväll, sa han och smuttade på calvan. Du kan inte få mig dit.

– Jag vet, sa Hjelm.

Och så var de tysta en stund igen.

En förrädisk paus.

– Nej, sa Söderstedt till slut. Du kan inte få mig dit, hur mycket du än moltiger.

– Jag vet, sa Hjelm.

Ytterligare tid förflöt.

– Hur mycket du än chefstiger, sa Söderstedt.

– Familjen hemma i Sverige, alltså? sa Hjelm.

– Linda kom hem från Australien, sa Söderstedt. Hon måste 19

vara världens äldsta slacker vid det här laget. Jag hade gärna följt med hem också. Men så var det …

Paul Hjelm molteg.

Arto Söderstedt spände sin ljusblåaste blick i honom och sa: – Min näst äldsta dotter, alltså.

– Linda, sa Hjelm. Jag vet. Mår hon bra?

– Trots att hon fortsätter att resa runt i världen utan mål och mening, ja, sa Söderstedt. Oförskämt bra.

– Precis som fadern, sa Hjelm.

Varpå han teg. Han lät det lilla glaset sakta sprida sitt gyllene elixir genom munhålan och tänkte på absolut ingenting; därvidlag uppstod ett vakuum som brukade vara verkningsfullt för att suga till sig andras förtäckta tankar.

– Jag reser mycket lite runt i världen, sa Söderstedt buttert.

När jag tog det här jobbet hade jag nog tänkt mig att det skulle vara lite mer av den varan.

– Det kan finnas en möjlighet nu, sa Hjelm och teg.

– Han tog inte livet av sig, sa Söderstedt till slut.

Hjelm log inte ens triumferande när han sa: – Allt tyder på det. Gammal professor. Nästan halvsekellångt äktenskap som slutade surt. Olycklig efter skilsmässan.

Vi har fått det på vårt bord bara för att han är aktiv inom en sfär som automatiskt aktiverar diverse nationella och internationella larmsystem.

– Och det med rätta, sa Söderstedt. Det finns inget där, och det vet du, Paul. Inte ett skit. Det är alldeles för rent för att inte vara renstädat. Det är ett uppdukat självmord om man nånsin har sett ett sånt. Han tog inte livet av sig. Det är ett klassiskt fejkat självmord. Om han ens är död.

– Det hängda liket var väl ett talande tecken …, sa Hjelm.

– Okej då, möjligen, sa Söderstedt, på det. Men inte på självmord. Jag garanterar att det är fejkat.

– Men det finns inget som tyder på det, sa Hjelm. Om det 20

är klassiskt på nåt vis är det som ett klassiskt fall av forskare på fallrepet. Skilsmässa, sprit, arbetsnarkomani, ensamhet, knackig social kompetens, ett inte särskilt välutvecklat socialt intresse. Allt det där som hotar så många av oss.

– Oss? sa Söderstedt.

– Oss vita, medelålders, heterosexuella män, sa Hjelm.

– När blev egentligen den där grovhuggna typifieringen rumsren igen? muttrade Söderstedt. Varför låter du mig inte bara njuta av calvadosen?

– För att vi inte har blivit riktigt så gamla ännu, sa Paul Hjelm och lutade sig tillbaka i stolen. Kom igen nu, Arto. I stort sett varje dag stöter vi på nåt nytt och överraskande i det här jäkla jobbet. Och även om det sällan är positiva överraskningar är överraskningar nåt bra. Man lär sig saker av överraskningar. Man fortsätter lära sig.

– Du är en sån utvecklingsoptimist, Paul. Det är antagligen för att du är en sån late bloomer, du hade dina tonår i A-gruppen. I mer än trettio år låg du i träda, och så plötsligt blommade du upp. Världens möjligheter öppnade sig. Du var en desillusionerad och direkt slö krimmare i Alby medan jag skrev akademiska uppsatser om teoretisk marxism vid Uppsala universitet. Sen gick du möjligen om mig. Säger möjligen.

– Om vadå?

– Hur sa?

– Skrev du akademiska uppsatser om teoretisk marxism?

– Den klassiska uppsatsen »Marxism i vardagen«, ja, tillstod Söderstedt och konstaterade med välbekant sorg att calvadosen var slut. Vi måste beställa lite mer, tillade han och viftade på servitrisen.

– Tänk på att det är arbetsdag i morgon, sa Hjelm. Måndag morgon, all work and no play.

– Ska jag tolka det som att du inte vill ha en sexa till?

– Nej. 21

– Bra. Nya glas anlände. Efter en stunds njutningsfull tystnad sa Arto Söderstedt lite mer eftertänksamt: – Jag hade sett den ena sidan. En värld där kapitalism och kriminalitet helt enkelt är samma sak. Där allt handlar om maktberusning, känslan av att vara starkare än andra, att kunna sätta sig på andra. Där empatibrist inte bara är en förutsättning för framgång, utan också genuint beundransvärt.

Störst empatibrist vinner. Jag jobbade för den här typen av människor. Jag var deras språkrör, den unge stjärnadvokaten som förde deras talan och förädlade deras röster. Fick deras handlande att verka rimligt och i situationen nödvändigt.

– Jag minns, nickade Paul Hjelm. I Finland. Ett tag sen …

– Länge sen, men outplånligt. Världen omkring mig – och inte minst jag själv – började lukta ruttet. Ändå är det en erfarenhet jag inte skulle vilja vara utan. Tack vare den fick jag en väldigt stor känslighet för just bristen på empati. Jag kan detektera den överallt, tycks det, också där man minst anar den. Empatibrist finns inte alls bara inom näringslivet – även om det är där den är som mest verkningsfull – utan också på sjukhus, i skolor, inom socialvård och biståndsorganisationer, i kyrkan, och givetvis inom polisen. Överallt där förmåga att leva sig in i den andre faktiskt fyller en funktion.

– Bland marxister också, då? log Paul Hjelm.

– Inte minst, sa Arto Söderstedt. När den värld som jag befann mig i började lukta ruttet var det nödvändigt med en politisk omvärdering av livet. Det var liksom så självklart att de här människorna måste hejdas, att det politiska systemet inte kan fortsätta belöna de empatidöda och låta dem styra verkligheten. Jag hamnade på vänsterkanten och skrev några rätt radikala politiska artiklar i vänstertidskrifter.

– Och sen blev du polis, sa Hjelm.

– Jaja, det kanske inte var det smartaste draget i mitt liv, 22

men det var nånting med de där vänstersammanhangen som drog igång min inre detektor, som kanske i och för sig bara var överkänslig just då. Det som slog mig var en sorts selektiv blindhet som ibland slog till, liksom utan förvarning. Öar av onyanserad antihumanism som plötsligt bara dök upp. En vrede som gick överstyr, och man ville slåss, mörda, kasta tegelstenar, begå folkmord. Det tvingade mig att ge upp tanken på en enkel generalisering av människor, vänster bra, höger dåligt. Numera är jag övertygad om att det finns både genuina humanister och genuint empatiskadade i alla grupperingar.

Man måste verkligen lära sig – det är en lång läroprocess – att se och möta individen. Och ha detektorn på.

Paul Hjelm nickade kort och betraktade Arto Söderstedt, som såg utpumpad ut. Det var uppenbarligen länge sedan han hade hållit ett så brinnande försvarstal.

– Bra sagt, sa Hjelm till slut. Fast det har inte ett skit med professor Udo Massicotte att göra.

– Allt har med det att göra, sa Söderstedt. Verkligen allt.

– Hur då?

– Det räcker med att konstatera hur hemmet såg ut.

– Jag ser inte de tecken du ser, sa Paul Hjelm.

– Men du ser alltså andra?

– Bara att en vetenskapsman, inte minst en läkare på Massi­ cottes nivå, borde ha vetat att hängning med kort fall tillhör de mest plågsamma dödssätt vi känner till. Med långt fall bryts nacken och man blir medvetslös innan man kvävs. Med kort får man hänga vid fullt medvetande tills man stryps.

Långsamt.

– Fast självmord är ju självbestraffning, sa Arto Söderstedt.

Om man menar allvar med det, alltså. När det inte är ett rop på hjälp. Då kan det handla om genuint självförakt. Typ: »Nu ska du få en död lika plågsam som ditt liv har varit, ditt kräk.« – Fanns det verkligen tecken på ett sånt självförakt?

23

– Det fanns inga tecken på motsatsen.

– Hur går det till när vi byter roller så här?

– Vi förmår försätta oss i den andres position.

De betraktade varandra ett tag. Som om de verkligen hade blivit varandra. Det var ett säreget ögonblick. Som naturligtvis måste brytas.

– Jag har faktiskt inte bytt roll, sa Arto Söderstedt till slut och tömde glaset. Min misstro mot självmordsteorin har inte med den ärade professorns karaktär att göra, utan med hans hem och arbetsplats.

– Om jag misstror självmordsteorin har det med det korta repet att göra, sa Paul Hjelm, accepterade sakernas tillstånd och tömde tillika det lilla calvadosglaset. Fast sitt eget.

– Gör du det då?

– Professor Udo Massicotte var verksam inom ett hemligt EU-projekt gällande igenkänning av plastikopererade ­terrorister. En högt kvalificerad läkare med tillgång till ett regnbågsspektrum av dödliga droger. Det ska väldigt mycket till för att en sån man ska hänga sig med kort fall.

– Så det här blir ett Opcop-fall?

– Jag tycker nog det, sa Hjelm. Men vi kommer inte att få lång tid på oss att hitta bevis. Led mig i alla fall ett steg närmare. Hans hem och arbetsplats?

Arto Söderstedt drog en djup suck och viftade på servitrisen.

Så sa han: – Båda ställena ser ut precis som de förmodligen alltid ser ut. Helt vanlig kombination av ordning och oordning. Som om Massicotte bara rest sig från stolen, sträckt på sig, tagit en klunk kaffe och gått och hängt sig med kort fall. Vardagligheten känns inte rimlig. Det han just är på väg att göra är nåt extremt, nåt exceptionellt. Även om han inte lämnar efter sig ett självmordsbrev – vilket han alltså inte gjorde – så hade han gjort nånting lite exceptionellt med den plats han lämnade.

24

Antingen röjt till den eller städat upp den. Visat tecken på upprördhet. Det här är återställt till en normalitet som inte kan ha varit för handen. Det är en normalitet som doftar fejk.

Paul Hjelm signerade notan och plockade fram lite drickspengar. Så sa han: – Ja, det där var ju laddat med bevis.

Arto Söderstedt fick också fram lite drickspengar som han lät klinga mot bordsskivan medan han reste sig.

– Fast egentligen handlar det förstås inte alls om det, sa Söderstedt och började vandra mot dörren.

Hjelm vinkade kort mot personalen och följde efter honom.

– Inte? sa han.

– Nej, sa Söderstedt och öppnade galant dörren för sin chef.

– Jag orkar inte tjafsa med dig ikväll, sa Paul Hjelm och klev ut i regnet. Vad handlar det då om?

– Om rummet i källaren, sa Arto Söderstedt.

25