9789100127596

Ger da Antti

Adamsons

Roman albert bonniers fรถrlag

Antti_Adamson.indd 3

2012-04-03 10.14

Av Gerda Antti har tidigare utgivits: Här och nu 1961 Kväll efter kväll 1965 Inte värre än vanligt 1977 Ett ögonblick i sänder 1980 Jag reder mig nog 1983 Hjärndöd? (tillsammans med Lars Leksell) 1985 Det är mycket med det jordiska 1987 Fjärrvärme 1991 Varav hjärtat är fullt 1993 Bara lite roligt 1994 Dessa dagliga dagar 1996 Romanerna om Astrid 1997 Romanerna om Ulla 1997 Livet skriver kapitel 2001 Ungjävlar 2005 Min man David 2008

s. 59 dikt av Gabriela Mistral i översättning av Hjalmar Gullberg. s. 178 dikt av J.W. Goethe i översättning av Augustin Mannerheim.

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012759-6 Copyright © Gerda Antti 2012 ScandBook AB, Falun 2012

Antti_Adamson.indd 4

2012-04-03 10.15

A

llting sker ju så naturligt, så nästan självklart får man ändå säga, så att med paret Adamson gick det säkert som det brukar göra också nu, att det ena hakar i det andra bara man har börjat med nånting, och det som då har satts igång, det håller sedan på av bara farten.

Så tänker jag, Nora Karlsson, boende på äldreboende där vi just har en tavla av de där två. Och visst är allting för så länge sedan att man nästan slutat tänka på det, och slutat undra också när den första början var. Och börjar man att tänka, då känns det som att tanken drunknar innan den nått fram till den där allra första början utav tidernas begynnelse som det så vackert sägs.

Ja, i tidernas begynnelse, det låter mest som början på en saga, den där tidernas begynnelse som ju ändå faktiskt fanns en gång före dinosaurier och före gröna löv. Och om jag inte levde mitt i gåtan, som vi alla gör, så skulle jag väl inte tro att det var sant ett enda ord. Men en första början måste det ändå ha funnits, en som sedan rulla på tills nedflyttningen av Adamsons blev aktuell. Och då, när det gäller mänskobarnen, då säger man att mänskan nedkommer till jorden, alltså nedkommer, alltså kommer ovanifrån, att hon uppstår bara inte lite hur som helst. Och då, att lite änglaaktiga kunde man väl tro vi var, änglagoda, änglavackra, kom alltså ner långt efteråt när klotet var helt färdigmöblerat så att säga, när det fanns mat och vatten, fiskar och fåglar.

Bara tänk, att den som hittade på det, att han också tänkte på 5

Antti_Adamson.indd 5

2012-04-03 10.15

att det skulle finnas sorter som kunde simma och inte gå utan också sorter som kunde flyga hur länge som helst.

Att hitta på det där med vingarna, det kan inte varit lätt.

Tänk att skapa land av bin och blommor, ett paradis kort sagt och att då, först då, kom kronan ner, kom mänskan ner.

En artig, vänlig tanke måste man nog säga, att duka bordet först.

För så säger de som vet, de som har läst i gamla böcker eller har grävt i jorden efter benbitar och skärvor, som har tittat upp mot stjärnorna eller legat på knä och frågat gudarna, och svaret de har gett oss är att långt om länge kom vi sen, och en kvinna till en början som de sa, arkeologerna, var det Louise de kalla henne?

Ja, Lotta hade det ju inte gått an att kalla henne, henne som de skrapade ihop i Afrika, det vill jag minnas.

En kvinna, förvånande nog, de hade inte läst på ordentligt, visste inte att Adam kom som etta, eller så var de feminister.

Ny sorts minister vi har fått den sista tiden, femiminister en som har fått diskbänksmått på hjärnan, tänker inte högre upp än diskbänken kan man tro, nej, diskbänken är alltings mått.

Alla kan diska, alltså kan alla bli styrelseordförande, för alla är vi lika.

Ja, de hittade en benbit här och en käke där de där forskarna.

Och de fick ihop oss och fotograferade benhögen och riktiga fulingar det var vi, annat kan man inte säga, inte änglalika alls var vi.

Håriga och med krokiga ben, och med lömsk blick.

Stämmer inte alls med hur Adam och Eva ser ut på de tusentals vackra tavlorna av dem som finns och varav vi som sagt har en här hos oss på äldreboendet.

Ja Adam, alltid resliga snygga karlar och Eva, alltid vackra blyga flickor, 6

Antti_Adamson.indd 6

2012-04-03 10.15

de står bland palmer och blommor, och vid fötterna ett lamm och ett lejon sida vid sida.

För de fick börja där det var varmt förstås nakna som de var, där, i Tigris och i Afrikas minsann inte alltid så lugna dalar, bland palmer och lejon, inte tallar och vargar som här där vi snart bara har tallarna kvar av de två.

Det har varit mycket i pressen om elaka vargar i vinter, de har för många tänder, vargarna, och att ha tänder är det inte lämpligt att ha i Sverige, det låter för elakt, implantat låter bättre.

Och här hos oss, här på Gullvivans äldreboende här blir det sällan en som man säger vild debatt, men det har det varit nu mellan våra f.d. jägare.

Och just föredettingar av alla slag det har vi gott om här, och bönder och lantisfödda mest.

För om inte direkt på vischan så är inte den här stan större än att dynglukten kan kännas när vinden ligger på och når in på villagatorna där de bodde de flesta, som en hemlukt för dem som slutat med bonneriet, som jag och Erik gjorde.

Nej, ingen här i huset har väl sett en varg, men åsikter har alla, de har blitt så arga en del att hade de haft en bössa då hade det kanske smällt.

Det ska ingen varg komma och riva ett får inte, och samerna ska vi inte tala om, vad de tycker om vargar och örnar.

Men i alla fall, där i solen vaknade han upp, inte hon men han, jag går efter boken, inte efter forskarna som byter fot efter varje ny flisa.

Men där vaknade han upp, han Adam, ensam.

Adam, numro ett från allra första början rätt så typiskt får man säga, att den som var störst kom först.

7

Antti_Adamson.indd 7

2012-04-03 10.15

En pojke med breda skuldror och starka nävar säkert, en som genast var redo att plöja jorden med näsan, utan plog som han var i början.

Naken bonnläpp med arealtänkande och ägandetänkande, herre-över-jorden-tänkande, mantalsbeviset i ryggraden eftersom han ingen ficka hade.

Ja, så typiskt att man bara vill skratta till lite när man förstår hur Gud och han hade resonerat.

Jag menar att nog kan man känna igen modellen.

I alla fall känner kvinnorna igen den så vana som vi är vid att han alltid vet bäst om allting. Och visst, visst vet han ofta mest, och visst kör han bil bäst även om han sitter brevid eller därbak, så nog kör han bättre.

Ja, han är alltid säker på att han vet bäst, även om det händer att vi kvinnor råkar veta bäst, nej, han vet alltid bäst, han behöver inte tänka på att tänka över det engång.

Lika säkert som han vet att han är dassnödig när han är det så vet han det.

Så nog kunde man skratta lite, verkligt roat skratta så där belåtet, som när man får vatten på sin egen kvarn nån enda gång.

Skratta lite om man inte, ja, om man inte, som jag just har gjort, har läst en bok om det areal- och ägandetänkande som så ”naturligt” helt uppfyllde Reinhard Heydrich.

Förfärlig bok är det, den om nazisternas Överbödel, djävulen själv i uniform.

Inte minsta lilla skrattlust över typiskt manligt får man då.

Han hade ingen riktigt bra barndom läste jag, var inte nöjd med pappas sociala ställning, ville hävda sig, skyllde säkert på det, tänkte, att om mamma, att om pappa.

Och det, det hör jag inte sällan här i huset, för här finns det gamla stötar, nittiåringar av båda könen som kan säga att det 8

Antti_Adamson.indd 8

2012-04-03 10.15

dåliga i mitt liv, det beror på min barndom, ojojoj, tänk som det var, fattigt, och stryk fick man ju och arbeta jämt, och inga biopengar, ja herreminje.

Och andra, mer moderna, uptodejtarna, de säger förstås att om mamma bara hade sett mig och om pappa bara nån enda gång hade berömt mig.

Jag vill inte säga vad jag tycker om det men det tycker jag.

Och på tal om Heydrich, undrar hur han har det i sin himmel, han och Himmler och Hitler, de tre musketörerna.

Finns det fängelser i himlen, eller straffarbete, kanske får de utan andningsskydd andas in röken ifrån Belsen och Auschwitz och Majdanek och lyssna på ångestropen de inte hörde då från de där tusentals som sköts i nacken och föll ner i backen.

Men de bor kanske på skyddat boende och får samtalsterapi. Men som normaltroende Svensson hoppas jag de har ett litet helvete.

Någon jävla ordning, som han sa, han Stalinälskaren, någon ordning, annars annars får man lust att säga upp prenumerationen som ändå är den enda livlina jag har. Ja, en enda, och mer än en lina, kan man alls ha det, ja, bankboken kanske.

Men utan min lina, jag tror inte jag skulle klara mig.

Utan rim och reson säger många om det, rena inbillningen, men för mig, den djupaste lite obegripliga känsla jag har.

Min största, nej, min enda goda hemlighet, lika självklar kanske, kanske att jämföra med att jag tycker om ärtsoppa och att jag tycker om stekt fläsk och potatis, och också att jag älskade att komma hem till mitt, komma hem till min säng om jag så bara hade varit hemifrån några timmar.

Då, när jag hade mitt eget lilla hem.

Jag menar att så hemvan känns Han för mig, Han där upp i himlen, som en tallrik ärtsoppa och en säng 9

Antti_Adamson.indd 9

2012-04-03 10.15

Ja, jag gjorde här en krök, en avvikelse, jag kom av tråden vilken den nu var, inte ovanligt, och egentligen inte så dumt med sidotrådar.

De där raka vägarna, när man inte tar med dikesrenarna och inte tar med dikena heller, så mycket som kan finnas där, och inte heller tar småstigarna som leder dit och därifrån, inte säkert att de raka lederna leder bättre och tydligare.

Men det var Gud jag höll på med, jag vet, när han höll på med Adamskapandet och jag orättvist, verkligen orättvist, kom att tänka på Heydrich som jag just läst om, och Gud gillar säkert Heydrich lika lite som jag gör det.

Ja, när jag läste boken, jag hade glömt hur verkligt hemska de var hela hemska bandet, sköt ihjäl tre tusen en förmiddag och skrev upp det ordentligt, gjorde sen samma sak på eftermiddan, hade säkert ätit en god middag däremellan.

Underligt att världen kan glömma, särskilt som tidningen idag berättar om och tydligt beskriver samma blodiga arealmani överallt i världen, uniformer eller inte uniformer.

Men tankarna, de får lätt uniformer, och sen kommer slaktandet som tankarnas uniform säger är okej.

Mänskans glömskeförmåga är kanske ett plåster som Skaparn visste behövde skickas med.

Glömskan är som ny hud som täcker över såren, öppna sår går det inte att leva med, därför temporär glömska för att alls orka med, ha lust till att ta nya steg Så om man alltså inte nyligen har läst om nasseplanen, Heydrichs strålande, geniala, finfina plan, ja då, men bara då, om man inte har det i färskt minne då kan man allt dra på mun lite när man tänker på hur det börja.

För det begriper man ju, som kvinna, att Gud, som är karl (hur feministerna än vill göra honom till ett fruntimmer) 10

Antti_Adamson.indd 10

2012-04-03 10.15

inte kunde han för sitt liv tänka sig att låta Eva komma först, annat än förstås att hon då hade haft maten färdig för Adam.

Men annars, alltid naturligast för karlar att först vända sig till karlar som för kvinnor att vända sig till kvinnor.

Alltså, när Han nu inte klarade av att skapa två på samma gång, ja, tänk om han hade kunnat det, ja då då hade vi kanske sluppit dagens tjafs om jämställdhet.

Herregud jämställt, Ada Adamson Susegård, genusprofessorska, ser varken träden eller skogen för ögat är i vägen Men i alla fall, när Gud ville ha ut sin huvudidé på marknaden när det verkligt djupaste spadtaget skulle tas, då började han med en karl som hade ett revben till övers.

Han började med en som var havande med en kvinna.

Barn kan mannen inte föda, men kvinnan Eva födde han.

Revbenet närmast hjärtat, just det, närmast hjärtat, därifrån kom Eva, och därför jag känner denna svaghet alltid denna svaghet inför karlar, därför att mellanhanden mellan Gud och mig det var en karl. Och det kan man ju tycka vad man vill om, det, att det var inte Gud i första hand som skapade mig för det, det gjorde Adam och Gud ihop. Ben av Adams ben, hans hjärtljud i mitt hjärta, det blev Eva det.

Javisst, nog hade de resonerat om det, Gud och han, i enskildhet utanför protokollet. Att först han, för säkerhets skull, för säkra etableringens skull för förstfödslorättens skull, och sen en till, att den ordningen nog blev den bästa. Först en men sedan absolut en till, för ensamhetens skull som annars bleve outhärdlig.

En vid hans sida, 11

Antti_Adamson.indd 11

2012-04-03 10.15

men en som skulle känna hans hjärtljud i det egna hjärtat, en som var en motsvarighet, men ändå annorlunda.

En som skulle vara som ett lås, och Adam skulle vara nyckeln, nyckeln som passade in i låset. Ja, just så, inte två lås och två nycklar utan ett lås och en nyckel.

Visst resonerade de om det, Gud och Adam, och att Adam fortfarande vill ha det så är uppenbart.

Han blir genast misstänksam om nyckeln kärvar, och upprörd blir han ju om låset plötsligt är ett annat.

Upprörd, nej, rent galen kan han bli.

De flesta kvinnor som mördas mördas utav den som anser sig ha rätt till nyckeln, ja så är det. Ja, arealbegreppet, ägarspåren sitter i, inte i alla, nejnej, men i ganska många, ränderna har svårt att släppa. Pappa hade några ränder kvar, det såg jag nog när jag var barn, såg mammas korta koppel.

Till affären, till grannarna, en syförening, inte skratta för mycket om andra karlar var med, om det nu alls skulle skrattas och inte prata för mycket heller om karlar var med.

Stå kvar vid spisen med förklät på och passa upp.

Ja, tänk som det var, hur svartsjukan kokade upp och enda anledningen, att mamma kanske hade varit för glad.

Svartsjukan kokade upp tyst och förrädiskt som mjölk och sen small det, en bild har stannat i mig, odaterad men så tydlig. Pappas stränga arga ansikte så argt som på en mycket arg och farlig hund, rösten som ett morr, och sen, pappas hand i luften och mamma som håller händerna för huvudet och böjer sig undan.

Hur luften i köket känns som luft av sten.

Göra sig osynlig, smita ut, inte ha sett någonting, hade man sett, man fick betalt för det, en örfil.

12

Antti_Adamson.indd 12

2012-04-03 10.15

Men nu, nu får man betalt. Av staten. För att min själ blev misshandlad när jag var barn. Vad skulle jag ha tänkt om det, att jag skulle fått pengar? Skulle jag inte ha skämts?

För inte hade jag väl blivit glad?

Men jag hade väl gett pengarna åt mamma säkert.

Ja då, pappa, arga hunden, han gick ut, dörren smällde hårt igen var borta i flera timmar, man blev orolig till sist.

Men mamma efteråt, hur hon grina, som en liten flicka, och jag, var jag för rädd för att trösta henne, jag är rädd för det.

Man blev ju rädd, det var en väldigt farlig gåta, hur kunde pappa få slå mamma, och mamma låg ändå på natten sen ihop med pappa.

Fick hon någon tröst annat än av samma sorts offer som hon?

Jag minns samtal hemma med tanter, prat som avbröts tvärt, tvärt, som när man bryter av en pinne man ska lägga in i spisen.

Alldeles tyst blev det, och ansiktena konstiga, men jag gissade.

Barn ser och hör men förstår ju ingenting, men huvet samlar.

Långt om länge simmar en bild upp ur albumet i hjärnan, inte förrän kanske tio år har gått, då törs man, då som först då törs man tänka på vad det var man såg, att det var makten, rädslan som man såg, i en och samma person.

Säkert farligaste rädslan av alla rädslor den, vara rädd att förlora all den makt man har.

Heydrich igen, han spökar den där Heydrich.

Och nu, fortfarande kort kvinnokoppel överallt i världen.

Lagliga koppel på sina håll, prästjurister i domstolarna juristpräster i moskéerna, och där bestäms det.

Ingen skola för flickor, giftas bort när man är tolv, till manlig belåtenhet klippas sönder i underlivet, bara tacka och ta emot, det är Gud som vill.

Stenas ihjäl till applåder om man så bara visat näsan på gatan för en okänd karl.

13

Antti_Adamson.indd 13

2012-04-03 10.15

Ska man kanske tacka där också?

Så därför, inte visa näsan alls, ha burka på.

Men skulle vi ha en som jobbar här med burka på vi skulle tro varenda gång att det var döden som kom in, lagom trevligt.

Och allt sånt beror, ytterst och innerst, på smärtan i hjärtat, på rädslan i Adams hjärta att bli ensam.

Det vrålar av smärta i hålet efter det där revbenet, benbiten ska tillbaks, till varje pris.

Men kvinnorna i slöja och i burka, de säger som de är lärda att det är Gud som står för designen, ingen annan.

Och svenska feminister tycker det är häftigt med en burka, bara en klädtrasa säger de, man har väl rätt att klä sig som man vill Ja, Gudihimlen! Och frågan är ju, visste Gud allt detta om oss.

Hade Han den blekaste om hur elaka vi kunde bli.

Visste Han om den svaghet som vi kallar för mänsklig, det som låter nästan trevligt men framförallt så överslätande.

Som att jamen det måste man ju förstå och förlåta, det är slarvigt men mänskligt, så sjung hej och hå.

Klagande vägen, den fick ju till och med ett så vackert namn Via Dolorosa, och det stämmer ju med det som skalderna visar, att utan att gå den vägen blir det inga verser, inga vackra verser som får oss att smärtsamt lyckligt begripa livet.

Så Gud visste nog vad han gjorde, vad han skicka med, bevis för detta, att inte många skalder föds med silverskeden Men för Gud den gången, det månde bära eller brista, skulle det bli någon ordning, ledning på verksamheten då måste talmannen väljas först, och bara en.

Med två talmän blir det krig från första början, nej, bara en.

14

Antti_Adamson.indd 14

2012-04-03 10.15

En ordförande, en med sista ordet, en som säger ja och säger nej, en som nästan alltid säger första ordet med, kan ta beslut, en som har idéerna, en såningsman, planerare för detta otroligt stronga klot som krävde krafter.

Stormar, tigrar, bävningar som skakar hela jorden, klart från första början, ingen plats för halta löss.

Och förste man på bygget, Adam, brann för saken som man säger.

Alltid redo hugga i, kanske som jag, ja varför inte som jag inför ett osått trädgårdsland på våren, står där med påsarna av frön lätt prasslande i fickan, och då då känns ingenting omöjligt, jag vet ju det, utan fröna ingenting.

Just som för Adam, Adam utan påse är ett ingenting men Adam med sin påse, å, den man alltid talar om.

Adam, minaret och höghus, livsvulkanen, stora sprutan.

Adam, han kan göra slag i saken, som hingsten och som tuppen.

Adam, såningsman på alla vis, han har sin gudasperma, men var sår och sprider han, på hälleberget? Ånej, och säkert var det då, att när som det trängde på, när det var dags för sådd, då som först, då blev det fuller klart att ingen glädje alls med tuppen förrän tvåan kom, hon Eva, ingen nytta alls med ettan utan tvåan.

Men på tal om just tuppar, vad säger tupparna om det faktum att många bönder de har hönor men inga tuppar alls, och hönorna de lägger tusentals med ägg, som om de inte, som om de inte hade hört talas om tuppar ens en gång.

Helt självförsörjande det är de, försörjer sig finfint de där flickorna.

Ja, tupparna, de skulle säga förstås att lägg ni era ägg, gör det, haha, men sen då, hur har ni tänkt er fortsättningen, ja just det, haha, att utan oss så blir det inget mera. Utan tuppar ingen fortsättning, utan tuppar, flickor, ingen evighet.

Och sen skulle de gala till nåt alldeles förskräckligt hånfullt.

15

Antti_Adamson.indd 15

2012-04-03 10.15

Så jag har alltså tänkt att kan man inte våga tänka sig att Gud ändå var lite partisk när han skapa Adam, att han ville säkert visa sig på styva linan riktigt, få fram nåt rentav överdådigt, starkt och stiligt?

Jag tror att lejonet var Adams förebild, en lejonhanne, stilig, strong, vilken designer som helst skulle vara stolt över den modellen.

Så stark, en som har krafter, kan försvara både sig och det han älskar.

Lejonhannen som ligger i profil där på savannen, se på tunga käken, den bestämda minen, blicken skarp, allseende, och manen, tung och majestätisk, och rösten när den hörs, då skakar världen.

Man hör, här finns resurser. Ja, jag menar att nog kan man se en släktskap med Världens Herrar, politiker och direktörer, se blott på manen, nej, vad säger jag, jag menar magen, manen har de sällan i behåll, men se dem samlade i grupper talande på världens ekonomiska savanner, deras röster, visst hörs de över hela världen. Och sen, jag tror han ändå tänkte Gud, att Adam, han som skulle göra’t, han som skulle sköta bevakningen av styret och av allt, att skulle han då klara allting ensam, utan sällskap? Nej, han behövde vid sin sida en oas att vila ut i emellanåt, få styrka av, behövde en som skötte det som dagen krävde, vård av honom själv, av barn och mat, fredagsmys och helgdagsfrid, få vila ut i lugn och ro.

Ja, jag tänker Gud är inte mer än människa ändå, vi är hans avbild sägs det ju ibland. Så han, han visste vad han gjorde, gjorde det han kunde, tog i ordentligt gjorde han. Och på den tiden, ingen kunde ana hur tekniken skulle gå med stormsteg genom världen och förändra praktiskt taget allt. Som nu med diskmaskinen, tvättmaskinen, dammsugarna och långa mammaledigheten, och färdiglagat och dagis och lekis. Och därför, ja, nu talas det ju mer om vikten av att ha kvinnor med i styrelser och nämnder än att det ska finnas någon där i det som förut kallades för hem. Men förr, då kunde ingen tänka annat än att Eva skulle vara hemma, ingen kunde tänka det, Adam allra minst. Och jämställdheten, på den tiden, ja, helt onödig var den på savannen, så man får förlåta denna tavla när Han först sedan 16

Antti_Adamson.indd 16

2012-04-03 10.15

skapa Eva. Men ett genidrag blev hon ändå, en gudars like, för hon kunde skapa. Hon, den sanna konstruktörskan, som kunde göra tre av två.

Dödfött ifrån början allting utan henne, Moder Jord, livmodern.

Moder Jord, så vackert namn.

Fader Himmel, inte fullt så bra, jag tänker på att himmelstanken ofta skrämmer mera än den lockar, tanken att man måste dö för att komma dit. Blir inte bättre även om vi kallar döden Pärleporten, som min vän Percy säger Och dödstanken kan jag lova, den är vanlig på ett ställe som det här.

Här tycker man sig aldrig vara riktigt säker, eget gammalt årtal säger sitt. Så visst är jag lite skraj, och därför, det kan vara dumt med teorier om hur Han tänkt i vissa fall, särskilt som jag, i största enkelhet förstås, pratar med han Skaparn varje kväll, mest ett litet skrap med foten. Som att skriva brev till en så rik och som har råd att lugna. Och ibland, jag tror att jag fått svar. Som när jag sovit gott, när vädret varit fint, när patienserna gick ut, och visst är det barnsligt, men man kan tro på nästan vad som helst. Och himmelstanken, ja, ibland kan den kännas rätt förtrolig, som att ta in på enkelt pensionat där man får sin lilla holk, behöver inte fara runt och vara vilsen alls.

Nå, den tanken hoppas jag är inte aktuell idag, men en sak är säker att ingen mening alls med Adams stora arealer, ja, inte roligt alls om inte tvåan hade blivit så personligt olik ettan som hon blev.

Bland annat att just hon blev en som kunde göra tre av två.

Så gå och lägg dig Ada Susegård, född Adamson, Leg. genusföreståndarinna Ja, jag har ju min idé om hur det börja, med första maskan så att säga.

Ja, jag säger maskan, att sticka det har varit min passion.

Inget fel att grunna, klart man vill liksom begripa, och ingenting att göra hela dagarna, det har jag inte, och åtskilligt av tänkande och eftertänkande blev aldrig gjort 17

Antti_Adamson.indd 17

2012-04-03 10.15

då, när dagarna var fulla jämt av mycket göra året runt, så allt det arbetet med tänkeri, det släpar efter.

Det började för länge sen när jag såg målningen i kyrkans tak med Adam naken liggande på rygg, inte ens ett fikonlöv, och det han hade skymdes där av Eva, som satt på magen hans.

Nyskapad och glad det var hon, och Adam, han såg lika glad ut och Gud skymta ovanför, belåten över lyckat verk, precis som också jag kan göra, gjorde menar jag, att jag var belåten när jag hade gjort nåt bra.

Och alltsen dess, jag och Erik, vi var där och såg det, och efter det så börja jag att titta mer och mer på Adam och Eva-tavlor, fundera om det kunde ligga någon sanning i historien.

Erik han var aldrig road av sånt tänkeri, sa att det var lönlöst.

Han var mer politiskt riktad än riktad åt det religiösa hållet.

Han gilla inte ordet tro, körde jämt med det som Palme sa att politik det är att vilja, och att vilja, det är alltid det som gäller.

Men då sa jag alltid, ja, att vilja ja, men först så måste man ju vilja välja, precis det allra första som de allra första hörde talas om, att välja eller inte välja, första valet gällde äpplet som du borde minnas, Erik. Att äter ni av äpplet så vet ni hur det går, utkörda blir ni. Så vill och välj, sa Gud, det börja så från allra första början och så har det fortsatt, Palme bara haka på idén.

Och idén är den att det jag gör, det får jag stå för, och har jag valt det som är bra så blir det bra. Men annars, och när man valde galet, vill man alltid skylla allt på andra.

Men faktiskt, att just med detta, Erik var ett undantag, aldrig att han skyllde ifrån sig någon enda gång, nej, aldrig skyllde aldrig på nån annan, ja, vädret kunde han ju skylla på, puss på dig Ekke, Gud om du var här Lätt hänt att man tänker på skapelsen också här hos oss, för på våran stora gamla tavla, skänkt av ortens gamla präst, 18

Antti_Adamson.indd 18

2012-04-03 10.15

där har vi Adam med sin Eva hängande på väggen.

Hänger ovanför den öppna spisen i det största sällskapsrummet, ovanför den spisen som det faktiskt eldas brasor i emellanåt.

Tavlan målad av en okänd konstnär, en kopia, inte särskilt bra, ingen utav prästens ungar ville ärva tavlan lågt värderad säkert blev den, ramen är nog dyrast på den.

Sedesamt porträtt, de håller händerna på rätta stället, och hos Adam kan man se en oro, tyngden känns på axlarna, men Eva hon ser bara snäll och vänlig ut, som en dagisfröken, en bukett med gullvivor håller hon i handen, och därför fick detta ganska nya bygget namnet Gullvivan.

Ja, här på detta ställe har vi många tavlor överallt, i korridorerna, i sitthörnen och där vi äter.

Många ganska små men nästan alla rätt så murriga, inte lätt att se vad de ska föreställa, gamla hus det mesta.

Sen ser vi ju så dåligt också, 85 procent av oss har skumma ögon och resten är väl blinda, och halvdöva nästan allihop, inte stor idé att öppna munnen här med andra ord.

Och alla tavlorna vi har är gåvor just i stil med prästens, här hänger de för inga andra ville ha dom.

Och skulle någon vilja ge en tavla som var bra, något som jag ville faktiskt, skänka bort en etsning utav Zorn, ett flickansikte, jag fick den av min mamma.

Rar flicka, har man konstögon ser man att det är en Zorn.

Jag ville ge den till ”mitt nya hem”, ville ställa mig in lite, tänkte att om hon hängde på en bra och synlig plats jag kunde kanske ha en liten nytta av det, man tänker ju i de allra flesta fall först på sig själv.

Men min dotter, som annars inte ser nån skillnad på en etsning och tapet, hon sa att lilla mamma, nej, den är för fin för Hemmet.

Kommunen håller med all konst på såna ställen, pärlor kastade för svin, det har du väl hört talas om.

19

Antti_Adamson.indd 19

2012-04-03 10.15