9789100127428 by Smakprov Media AB

ann cleeves

Döda talar inte Översättning Jan Järnebrand

albert bonniers förlag

Tidigare utgivna titlar: Svart som natten 2007 Vita nätter 2008 Rött stoft 2009 Blå gryning 2010 Dolda djup 2011

Till Tim

k apitel 1 Vera simmade långsamt. En äldre man vars badmössa satt som en utspänd kondom på huvudet simmade förbi henne. Han var ingen duktig simmare, men han var snabbare än hon. Hon var simvärldens sengångare. Men ändå var hon nästan svimfärdig av ansträngningen att röra sig, av att förflytta sin kroppshydda genom vattnet. Hon avskydde att känna vatten i ansiktet – ett enda stänk och hon inbillade sig att hon höll på att drunkna – så hon simmade ett långsamt bröstsim med hakan en decimeter över vattenytan i simbassängen. Hon misstänkte att hon såg ut som en jättesköldpadda. Hon lyckades höja huvudet lite till och tittade på klockan på väggen. Nästan tolv. Snart skulle de vältränade och fantastiska åldringarna infinna sig till vattenaerobics. Kvinnorna med målade tånaglar, blommiga baddräkter och den självbelåtna insikten att de var den sista generationen som kunde gå i pension tidigt och ändå leva någorlunda väl. Det skulle bli högljudd musik, med ljudet så förvrängt av krånglande högtalare och den förskräckliga akustiken i simhallen att det knappast lät som musik alls. En ung kvinna i lycradräkt skulle skrika. Vera stod inte ut med tanken. Hon hade simmat sina föreskrivna tio längder. Ja, åtta. Självbedrägeri var ingenting för henne ens om det gällde livet. Och nu när hon kippade efter andan kändes det verkligen som om det gällde livet. Fem minuter i bastun, en superstark latte och sedan tillbaka till arbetet. Simningen hade varit hennes läkares idé. Vera hade gått på en rutinkontroll och berett sig på att få den vanliga uppläxningen om sin vikt. Hon ljög alltid om sin alkoholkonsumtion, men hennes vikt var uppenbar och kunde inte döljas. 7

Läkaren var ung och såg faktiskt ut som en barnunge utklädd i respektabla vuxenkläder. »Inser ni att ni håller på att ta livet av er?« Hon hade lutat sig över skrivbordet så att Vera kunde se att den perfekta hyn var fri från makeup och känna en diskret doft av vuxenparfym. »Jag är inte rädd för att dö«, hade Vera sagt. Hon tyckte om att göra dramatiska uttalanden men tänkte att det här förmodligen var sant. »Det är förstås möjligt att ni inte kommer att dö.« Läkaren hade en klar röst, en aning för gäll för att vara angenäm att lyssna på. »Åtminstone inte omgående.« Och hon hade räknat upp de otrevliga symptom som skulle kunna bli följden av Veras frosseri. Tagit henne i örat som en gammaldags ordningsman. »Det är på tiden att ni gör en del svåra livsstilsval, ms Stanhope.« Kommissarie, hade Vera velat säga. Kommissarie Stanhope. Men hon visste att det här barnet inte skulle låta sig imponeras av titeln. Och så hade Vera gått med i motionsklubben på det här stora landsbygdshotellet, och de flesta dagar gjorde hon sig fri från arbetet en timme och simmade tio längder. Aldrig färre än åtta, tänkte hon självrättfärdigt. Hon försökte välja en tid när bassängen var tom. Tidiga morgnar och kvällar var omöjliga. Då var omklädningsrummet invaderat av de unga, de smala, solbrända kvinnorna som lyssnade på mp3-spelare och använde all utrustning i gymmet. Hur skulle Vera kunna blotta sina eksemfjälliga ben, sin slappa mage och sina celluliter inför dessa twittrande, fnittrande gudinnor? Då och då kikade hon in i lokalen som såg ut som en uppdaterad tortyrkammare med väldiga apparater och flåsande, förvridna kroppar. Männen glänste av svett och hon märkte att hon fascinerades av dem, av de hala musklerna, de massiva axlarna och av joggingskorna som trummade mot löpbandet. 8

Vanligen kom hon till motionsklubben på förmiddagen; hon rusade i väg från jobbet med svepskälet att hon skulle på ett möte. Hon hade valt ett ställe som låg en bit från arbetet. Det sista hon önskade var att bli igenkänd av någon som hon kände. Hon hade inte berättat för sina kolleger att hon hade gått med i klubben, och även om de kanske hade uppfattat att hennes hud eller hår luktade klor visste de bättre än att komma med några kommentarer. Nu kom hon till bassängkanten och reste sig upp för att hämta andan. Det skulle vara omöjligt att häva sig upp ur vattnet som hon hade sett ungdomarna göra. När hon vadade till trappan var det en i personalen som flyttade en lina till mitten av bassängen för att markera det område som var reserverat för vattenaerobics. Hon hann precis undan. I bastun luktade det ceder och eukalyptus. Ångan var så tät att hon till att börja med inte kunde se om det var någon annan där. Hon hade inget emot att dela bastun med andra kvinnor – här kunde åtminstone ingen se hennes fulhet i detalj. De skulle kanske se att hon var tjock, men inget annat av henne. Men konstigt nog kände hon sig sårbar om hon var ensam här med en man. Det var inte så att hon var rädd för att bli attackerad eller ens tafsad på, eller för att någon knäppskalle skulle blotta sig. Bara en svängdörr skilde dem från oväsendet vid simbassängen. Ett skrik skulle kalla dit personalen. Och hon hade aldrig varit särskilt rädd för knäppskallar. Men det fanns en intimitet här som oroade henne. Hon hade en känsla av att om hon började ett samtal skulle hon kunna avslöja sig på ett sätt som hon skulle ångra senare. Nästan naken, omtöcknad av hettan och lukten – det här var ett ställe där ett möte kunde leda till avslöjade hemligheter, svår terräng. Hon såg att hon delade bastun med en kvinna som satt i hörnet med knäna böjda så att fötterna vilade på marmorbänken. Hennes huvud var bakåtlutat och Vera tänkte att hon verkade fullkomligt avslappnad. Vera avundades henne. 9

Fullkomlig avslappning var ett tillstånd som hon sällan fick uppleva. Barndoktorn hade föreslagit yoga och Vera gick på ett pass men fann det plågsamt långtråkigt. Att behålla en ställning i vad som verkade vara timmar, att ligga platt på ryggen medan tankar och idéer rusade runt i huvudet på en, utlöste ett behov av handling. Hur i all världen skulle det kunna vara avslappnande? Vera satte sig försiktigt på marmorn, som var hal av kondens, men åstadkom ändå ett ljud som lät som en blöt fjärt. Ingen reaktion från den taktfulla kvinnan i hörnet. Vera försökte luta huvudet bakåt och sluta ögonen, men tankar på jobbet trängde sig på. Det var inte något speciellt fall som bekymrade henne. Det hade varit ovanligt lugnt sedan jul. Men det fanns alltid något: bekymmer över konflikter på arbetsplatsen, minnet av en ledtråd som borde ha följts upp. Det var vid dessa tillfällen av fysisk stillhet som hennes hjärna var mest aktiv. Hon öppnade ögonen och kastade en avundsjuk blick på kvinnan i hörnet. Ångan verkade mindre tät och Vera såg att hon var medelålders snarare än äldre. Kort, lockigt hår, omönstrad blå baddräkt. Smärt, med långa, välformade ben. Först då, när ett luftdrag skingrade ångan igen, insåg Vera att kvinnan var för orörlig och hennes hud för blek. Den person som var föremål för Veras avund var död.

k apitel 2 Ute i bassängområdet hade aerobicspasset börjat. Det spelades musik, även om man bara kunde urskilja den dunkande basrytmen. Vera tittade över svängdörren. I vattnet vred kvinnorna på kropparna och viftade med händerna i luften. Hon böjde sig över kroppen och kände efter pulsen, trots att hon redan visste att hon inte skulle känna någon. Kvinnan hade blivit mördad. Hon hade petekier i ögonvitorna och blåmärken runt halsen. Hon visste att det var fel, men en liten röst i Veras huvud ropade upphetsat. Nu tvekade hon. Det sista hon ville var att skapa masspanik. Inte heller var hon beredd att möta ambulanspersonal eller kolleger i en svart baddräkt som fick henne att se ut som en liten spärrballong. Hon måste klä på sig först. En ung kvinna i personalens uniform, gul tenniströja och gula shorts, samlade in simdynor från bassängkanten. Vera vinkade till sig henne. »Ja?« En bricka som hängde i ett nylonsnöre runt kvinnans hals sa att hon hette Lisa. Hon slängde simdynorna i en hög och gav Vera ett professionellt leende. »Det är en död kvinna i bastun.« Oljudet i bakgrunden var så högt att Vera inte var orolig för att någon skulle råka höra henne. Men flickan hade hört. Leendet försvann. Lisa stirrade på henne, mållös och förfärad. »Jag är polis«, sa Vera. »Kriminalkommissarie Stanhope. Stå kvar där. Gå inte in och släpp inte in någon annan.« Fortfarande inget svar. Lisa fortsatte att stirra. »Hörde du vad jag sa?« Lisa nickade – fortfarande till synes oförmögen att säga något. 11

Omklädningsrummet var nästan tomt eftersom aerobicspasset fortsatte. Vera tog ut mobilen ur skåpet och ringde till sin närmaste man, Joe Ashworth. För ett ögonblick övervägde hon att ljuga. Jag satt i baren och drack kaffe och personalen kallade på mig när de hade hittat kroppen. Men det skulle naturligtvis inte duga. Hon hade svettats i bastun, och nyst. Hennes dna skulle finnas där. Tillsammans med dna från oräkneliga andra medlemmar av motionsklubben. Och förresten, hur många gånger har hon inte gormat över de smålögner som vittnen tog till för att dölja något genant? Med sin fria hand drog Vera på sig underbyxorna. När motionspasset var över skulle folk köa för att använda bastun, och hon var inte säker på att den lilla flickan i gult hade pondus nog att stoppa dem. Ashworth svarade. »Jag har ett misstänkt dödsfall«, sa hon. När allt kom omkring var det inte nödvändigt att gå in på hur det kom sig att hon blev indragen. Hon gav honom några detaljer. »Sätt i gång hela apparaten och kom hit själv.« »Vad säger att det inte är en naturlig död? Hetta, ansträngning, det för tanken till en hjärtattack. Kanske har någon i motionsklubben sett för mycket polisserier på tv? Lagt ihop två och två och fått det till fem?« »Den stackars kvinnan blev strypt.« Vera visste att det var fel, men hon förväntade sig på något sätt att Ashworth skulle kunna läsa hennes tankar och blev alltid irriterad när det var tydligt att han inte kunde det. Dessutom skulle hon väl inte ha kallat dit honom för en hjärtattack. »Jag är i närheten«, sa han. »I det där tjusiga trädgårdscentret för att köpa en födelsedagspresent åt mamma. Jag är där om tio minuter.« Hon avslutade samtalet och fortsatte att klä på sig. På något sätt hade kjolen blivit liggande på baddräkten och fått en fuktfläck på baksidan. Det såg ut som om hon hade kissat 12

på sig. Hon svor halvhögt och gick tillbaka till bassängområdet. Hon undvek fotbadet och var medveten om de ogillande blickarna. Det här var inte ett ställe för de fullt påklädda. Hon måste hitta en hotelldirektör, men hon ville inte lämna platsen. Aerobicspasset började närma sig höjdpunkten. Ett led av kråmande damer – med en eller ett par herrar – dansade conga runt simbassängen. Musiken upphörde och ledet upplöstes i en skrattande, pladdrande hög. Lycrakvinnan ropade i mikrofonen att de hade varit mycket duktiga allihop och att hon såg fram emot att få träffa dem nästa gång. Vera grep tillfället och tog mikrofonen ur handen på instruktören. Hon var tyst en sekund. Hon hade alltid gillat att stå i centrum för uppmärksamheten. Hon var medveten om att hon ibland uppfattades som en löjlig figur, men det föredrog hon framför att bli ignorerad. »Mina damer och herrar.« De stirrade och verkade störda av denna avvikelse från rutinen, av denna kvinna som så uppenbart inte hörde hemma där. Vad var det som pågick? Kanske en demonstration? De fetas demokratiska front som kämpade för rätten att vara osund? Det var åtminstone så Vera tolkade deras reaktion. Men hon hade kläder på sig och det gav henne en känsla av överlägsenhet. Härifrån kunde hon se de skrynkliga halsarna och gäddhängen, och hon tittade ner på deras ofärgade hårrötter. »Jag är kommissarie Vera Stanhope vid Northumbriapolisen.« När hon tittade upp såg hon Joe Ashworth komma ut från omklädningsrummen med en man i kostym som hon antog tillhörde hotelldirektionen. Han hade varit ännu snabbare än hon hade väntat. »Tyvärr måste jag meddela att det har inträffat ett plötsligt dödsfall i klubben, och jag ber om ert samarbete. Var vänliga och gå tillbaka till omklädningsrummen. När ni har klätt på er ombeds ni vänta i salongen en kort stund medan vi noterar en del uppgifter. Vi kommer att besvära er så lite som möjligt, men vi kan behöva kontakta 13

er senare.« Hon tittade över vattnet på Ashworth och hans sällskap. Båda nickade för att visa att de också hade förstått vad som förväntades av dem. Simbassängen tömdes långsamt. Alla var nyfikna och upphetsade. Som en samling skolbarn, tänkte Vera. Det skulle åtminstone inte bli några klagomål över att de blev kvarhållna för att lämna vittnesmål. De hade för gott om tid och för lite spänning i sina liv. Det var svårt att tro att någon av dem skulle kunna vara mördare. Ashworth gick runt bassängen för att ansluta sig till henne, följd av kostymen. Främlingen var ung, angelägen om att vara till lags, liten och hurtfrisk och rund. Hon hade oroat sig för att hotelldirektionen skulle kunna sätta sig på tvären: mord var kanske inte så bra för affärerna. Men den här mannen verkade lika upphetsad som pensionärerna i bassängen. Han gungade på trampdynorna och gnuggade händerna. Vera tyckte att det verkade som om han tänkte på vilken bra historia han skulle kunna berätta för sin flickvän när han kom hem i kväll och hoppades att hans bild skulle komma med i de lokala tv-nyheterna. Nu för tiden ville alla ha sitt ögonblick i rampljuset. »Det här är Ryan Taylor«, sa Ashworth. »Tjänstgörande föreståndare.« »Kan jag hjälpa till med något, kommissarien?« »Ja. Fixa te och kaffe. Massor av det, och servera det i salongen. Med kex. Smörgåsar. Vi kommer att hålla kvar folk här länge, och det är redan lunchdags. Det är bäst att hålla dem på gott humör.« Taylor tvekade. »Ni kan ta betalt av dem«, sa hon när hon förstod vad han menade. »Med tanke på avgifterna på det här stället har de råd att betala några pund för en kopp tjusigt kaffe.« Han sken upp. En främmande medelålders kvinnas död var ingen större tragedi för honom, tänkte hon. Snarare ett 14

försäljningstillfälle. Hon väntade sig att han skulle lämna dem, men han flyttade sig bara ett par meter bort och talade i en walkie-talkie som han hade fäst i bältet. Lisa stod kvar strax utanför dörren till bastun. Hon var blek. Vera undrade om hon hade öppnat dörren och tittat in. Av en ung flicka som hon skulle Vera ha väntat sig en reaktion som mer liknade föreståndarens. Döden var knappast verklig för henne. Den var den första scenen i ett tv-drama. »Har du rört vid något?« frågade Vera. »Inget problem om du har det. Men du måste tala om det för mig. Fingeravtryck. Du vet.« Men utsidan av dörren skulle vara det enda ställe där de kunde ta några fingravtryck, tänkte hon. Inte en chans där inne med all den där ångan. Fingeravtryckspulvret skulle förvandlas till sörja. Till slut talade Lisa faktiskt. En liten, blyg röst. »Nej«, sa hon. »Jag har inte rört vid något.« »Är du okej?« Den unga kvinnan tycktes ta sig samman och log. »Javisst.« »Har du varit i tjänst hela dagen?« »Sedan klockan åtta i morse.« Vera drog på sig ett par latexhandskar. Joe hade gett henne dem tidigare. Han var en riktig scout, Joe, och alltid redo. När hon såg ner på sina fingrar blev hon påmind om gubben med badmössan. Skulle hon känna igen honom när han hade fått på sig byxorna? Kanske inte. Hon öppnade bastudörren. »Ta en titt«, sa hon. »Oroa dig inte. Det är inte så hemskt. Men jag skulle vilja veta om du känner igen henne. Det skulle spara en massa tid åt oss.« Bakom Lisas huvud rynkade Ashworth pannan och skakade på huvudet, full av ogillande och indignation. Han tycktes tro att kvinnor var ömtåliga blommor som inte kunde överleva utan hans beskydd. »Jag vet faktiskt inte vad någon heter«, sa Lisa. »Det gör man inte om man jobbar i bassängen. Om man leder en grupp är det lite annorlunda.« 15

»Du borde ändå kunna tala om för oss om hon är en stamkund. Hon skulle också kunna vara med i en av dina grupper.« Lisa tvekade och tittade sedan in i bastun. »Har du sett henne förut?« frågade Vera. Vad var det med flickan? Vera stod inte ut med dessa svaga och bräckliga unga kvinnor. »Jag är inte säker. De ser ungefär likadana ut allihop, eller hur?« Och Vera förmodade att de gjorde det. Precis som Vera tyckte att alla smala unga kvinnor såg likadana ut. »Kan vi få ångan avstängd?« Vera visste inte vad fukt och värme gjorde med ett lik, men hon förmodade att det inte skulle bidra till att bevara det. »Utan att gå in där, menar jag.« Taylor kilade fram till henne. »Visst, jag ska ordna med det nu.« Han tvekade. »Är det något annat jag kan hjälpa till med?« »Jag utgår från att hon dog här under morgonen«, sa Vera. »Stället måste ha städats i går kväll, menar jag. Någon skulle ha märkt om hon var i bastun då.« »Visst. Naturligtvis.« Men hon tyckte att orden verkade forcerade. »Verkligen? Det här är en mordutredning. Jag bryr mig inte om den hygien ni håller här.« »Jag har haft problem med städpersonalen. Ett par av de ordinarie flickorna är sjukskrivna. Jag har anställt en vikarie, men han är ingen stjärna. Jag säger inte att han inte städade här inne, men det skulle inte förvåna mig om han hade smitit tidigt.« »Var fick ni tag i honom?« Vera försökte undvika att låta alltför ivrig, men hon blev intresserad. Ny i personalen. Död gäst. Det betydde inte nödvändigtvis att det fanns ett samband, men det skulle göra livet mycket enklare om den tillfällige städaren var dömd för mord på medelålders kvinnor. Eller om offret visade sig vara hans före detta hustru. »Han är son till vår receptionist. Universitetsstuderande som är hemma över lovet.« 16

»Okej.« Hon borde ha vetat att livet inte kunde vara så enkelt. »Jag skulle behöva tala med honom. Och alla i personalen som var i tjänst.« Hon tänkte att hon helst skulle hålla förhören med personalen själv. Överlåta de glada gamlingarna till Ashworth, som hade ett helgons tålamod. »Ni har väl registrerat alla medlemmar av motionsklubben som checkade in i dag?« Det fanns ett inpasseringssystem med plastkort. Hon antog att varje kort hade ett individuellt chip och inte bara aktiverade vändkorset. »Ja«, sa han, men inte heller nu lät han alltför övertygad. »Allt it-jobb sköts av huvudkontoret i Tunbridge Wells. Jag antar att de har registren.« Vera tänkte att hon skulle sätta Holly på det. Det var ett tråkigt jobb, att sitta i telefonen och vänta medan någon nörd trollade med datorn. Holly, hennes senast utnämnda kriminalassistent, var ung och söt och begåvad, och även om nörden inte såg henne skulle han vilja bevisa hur duktig han var. Holly var också känd för att ha en tendens att förhäva sig, och då och då gav Vera henne tråkiga arbetsuppgifter för att sätta henne på plats. »Är det omöjligt för någon som inte är medlem att komma in på bassängområdet?« »I teorin«, sa Taylor. »Om hon inte var någons gäst som faktiskt är medlem. Då skulle vi be medlemmen visa sitt eget kort vid disken och skriva in gästen.« Vera gick i huvudet igenom sina egna besök på klubben. Hon hade alltid bråttom, drog ofta plastkortet upp och ner så att vändkorset inte fungerade och blev nervös och tappade handduken så att hon hindrade dem som kom efter henne. Men det brukade finnas en gulklädd kvinna vid disken i närheten som hjälpte henne. »Ni sa ’i teorin’«, sa Vera. »Hur är det i praktiken? Hur svårt skulle det vara för en bedragare att ta sig in?« »Inte alls svårt. Man behöver känna till systemet, men det finns alltid sätt att ta sig runt det.« 17

»Till exempel?« Det var något med den runde lille mannen som började irritera henne. Det var hans goda humör, tänkte hon. Inget tycktes skaka om honom. Gladlynta människor gick henne verkligen på nerverna. »Ja, man kan ju påstå att man har glömt sitt kort. Det gör folk ideligen. Vi skulle be personen att skriva in sig, men vi skulle aldrig kontrollera en namnteckning mot ett medlemsregister. Karen vid disken skulle bara släppa in personen.« »Man skulle alltså kunna skriva in sig som vem som helst?« »I stort sett.« »Finns det något annat sätt att ta sig runt systemet?« »Låna ett kort av en kompis. Vi är ganska säkra på att det händer ideligen, särskilt bland de yngre medlemmarna. Varje kort har ett foto, men vi brukar inte titta på det. Det finns där mest för att verka avskräckande.« Han verkade helt obekymrad om att systemet missbrukades – som om han tyckte att det var ganska komiskt. »Bra«, sa Vera. »Skitbra.« Men i verkligheten var hon redan lockad av att fallet var så komplicerat. Hon var en skicklig kriminalare. Hon fick inte tillfälle att visa det tillräckligt ofta.