9789100127244 by Smakprov Media AB

M a lin nor d

Still a h av et roM a n

A lbert bonnier s fรถr l Ag

Tunna molntrådar samlas på himlen och skingras. Solen fräter ut fåglarna, bara skriken hörs stötvis när de dyker mot den vita klippan långt ute. Saltluften är tung när den sveper in från havet, gör huden fet, smutsig. Flera flugor kretsar kring mig där jag ligger. Så fort jag viftat bort dem sätter de sig någon annanstans på kroppen. Jag försöker ignorera dem, försöker att inte höra vad alla människor omkring mig säger och koncentrerar mig på hjärtat, pulsen. Varje gång jag rör mig far en snabb blixt genom huvudet. Illamåendet stiger och sjunker, jag har ännu inte kunnat äta något. I samma ögonblick som jag sätter mig upp springer ett barn tätt förbi och stänker sand och kallt vatten över hela mig. Havets rörelser dånar avlägset. I dagsljus ser vågorna ut att vara upplysta inifrån.

Jag halvsover i det skoningslösa ljuset. Glider in och ut ur drömmarna. Det går flera timmar och slutligen börjar jag känna mig lite bättre. Jag tänker att jag borde äta något, gå bort till baren, kanske ta en öl, och märker inte att någon har satt sig på huk bredvid mig. Hon lägger sin svala hand på min brännheta axel. När jag reser mig sträcker hon fram en tröja, säger: du är röd, du måste låna den här. Hon har rätt, det svider, så jag tar emot den och trär den över huvudet, doften är främmande, obekant svett och parfym. Solen står lägre på himlen, det har blivit sen eftermiddag. Jag köper en glass till henne, hon vill ha tre kulor vanilj. Utan att fråga hämtar hon sin handduk. Hon lägger den för nära min, endast en smal remsa sand skiljer oss åt. Hon frågar vad jag gör här, i den här staden, och jag svarar att jag väntar på någon som henne. Hon skrattar och sträcker fram handen. Jean, säger hon. Det är mycket långgrunt här. Vågorna bryts långt ute och pressar vitt skum in mot stranden. Vattnet är så kallt att det gör ont, jag försökte bada förut, bara ett par barn är i vattnet. Några surfare har samlats rakt nedanför oss, de tittar på havet och tycks diskutera något. Våtdräkterna täcker hela kropparna. Jean säger att hon känner igen en av dem. Kanske har han handlat i affären där hon sorterar frukt. Hon börjar jaga en hund i vat6

tenbrynet, får den att springa rakt mot mig. Huvudvärken är nästan borta nu. När hunden tvärvänder mitt i ett språng rusar hon efter den och ropar. Jag iakttar hennes rörelser och tänker att hon verkar vara så nära sin kropp, det ser ut som om hon är ett med varje muskel i den. Hon är kortare än jag, och smalare. Byxorna är lite för långa, hon trampar hela tiden på dem. Lite längre bort leker två flickor med en drake. De får den att lyfta en bit från marken innan den dunsar ner och släpar efter dem i sanden, men plötsligt stiger den rakt upp av en kastvind, så hastigt att den större flickan tappar snöret. Den andra börjar jaga henne, det går fort, vid piren kommer hon ikapp henne och snart ligger de båda ner skrikande. Berätta något för mig, säger Jean. Den förrymda draken vänder i luften, blottar en mörkröd undersida och försvinner ut över havet. Jag kan gå hem och tänka och ringa dig i morgon, svarar jag. Ljuset tänjs ut och skuggorna blir längre. Snart kommer vi att vara ensamma på den här delen av stranden. Hon håller kvar min blick. Vi tar kort på varandra med våra kameror. Jag tvingar mig att inte titta bort. Vad tycker du om himlen här, frågar hon. Färgerna omkring oss bleknar, samtidigt som horisonten blir rödare. Den är stor, svarar jag.

Vi sätter oss vid strandkanten och jag ser hur hon ser på mig. Jag ser oss utifrån. Bilden framkallar sig själv, jag behöver inte göra något. Hon fyller händerna med vatten som hon upprepade gånger släpper över mina fötter. En pojke närmar sig, tittar nyfiket på oss och får en tillsägelse av sin pappa när han tar ett steg i vår riktning. När Jean börjar flacka med blicken fångar jag in den och när hon låter händerna vila skjuter jag fötterna knappt märkbart mot henne och ber henne att fortsätta. Vattnet är mjukt. Jag skrattar åt saker hon säger. Frågar vidare, visar mig intresserad. Folk omkring oss packar ihop. Solen är på väg ner i havet. Sanden kallnar. Jag säger att vi borde äta något innan vi åker därifrån. I mataffären lite längre bort, på hyllan för datum som håller på att gå ut, hittar vi färdiggjorda baguetter för halva priset. Vi klättrar upp på stenmuren som skiljer stranden från cykelbanan och äter mackorna där. De tjocka ostskivorna har blivit vita och blöta under gurkan. Vi sköljer ner med öl. Under tiden mörknar det. Jag har fortfarande inte rört vid henne, men när vi går mot busshållsplatsen snuddar min arm nästan vid hennes. Jag håller upp kameran och tar ännu en bild av oss. Hon har inte rört vid mig. Jag säger att jag ska hyra en bil någon dag och köra söderut, men jag träffar henne gärna igen innan dess. När bussen kommer är den så full att vi måste stå upp i gången. Vi 8

säger inget mer. Solen syns inte men ljuset är fortfarande matt och milt. När bussen stannar vid hennes busshållplats lägger hon handen på min arm, och låter den stanna kvar en liten stund för länge.

Jag öppnar den första vinflaskan och kopplar upp mig på motellets trådlösa nätverk. Trafiken och ropen har avtagit. Det är tyst i korridoren utanför och ljuset från gatlampan ger skuggorna skarpa konturer. Jag surfar runt planlöst men tröttnar efter en stund. Istället läser jag mina anteckningar från i går natt. Där finns flera texter jag inte minns att jag skrev. På flera ställen saknas bokstäver vilket gör orden oläsliga. Jag fyller på glaset igen. Har snart druckit halva flaskan men känner ändå ingenting. Anteckningarna är ett påbörjat brev till dig. Att skriva blir ett sätt att tänka, och så länge jag inte bestämmer mig för om jag ska skicka brevet kan jag låta bli att censurera. Jag kan tänka fritt. Jag skriver i ett försök att förstöra det som verkar vara så oförstörbart i mig; det är som om jag kan göra vad som helst mot mig själv utan att gå sönder. Jag skriver för att göra plats för något annat som jag ännu inte vet vad det är. Samtidigt dricker jag. För att kunna vara här, just nu, det är det enda. Drömmarna har förändrats den senaste tiden. I går natt befann jag mig på en smal klippavsats, högt ovanför havet. Jag visste att jag hade stått där länge. Plötsligt började det krypa fram vita kaniner ur en öppning i bergväggen, strax ovanför mitt huvud. Tre, fyra blev fort fler, kanske flera hundra. Men det var något mer som rörde sig ur hålet. Tunna avlånga insekter som liknade 10

vandrande pinnar. De blev också fler och snart vällde de ut, tumlade utför berget tillsammans med kaninerna och föll sedan fritt mot vattnet långt där nere. Jag har läst att när man börjar se krälande djur är det illa, men om man drömmer? Alkoholen hjälper mig att försvinna. Bara när jag är berusad kan jag fullt ut höra min röst. Jag dricker vin eftersom jag vill undvika ren sprit när jag är ensam. Jag minnesskriver på allt som jag kan hitta: tidningsmarginaler, kuvert och på baksidan av kvitton. Jag skriver på vykort jag köpt men inte lyckats skicka. Jag för anteckningar över hela min kropp. Det här är brevet. Jag dricker och känner hur jag stygn för stygn syr fast mig själv vid mina tankar. Jag vill kunna komma rusande. In i dagarna och nätterna. Vill hitta ett sätt att göra det på som känns meningsfullt.

Strax efter midnatt går jag ner mot centrum och det thailändska snabbmatsstället. Ett aprikosfärgat ljus från staden lyser upp molnen som sveper fram över himlen. Svarta fåglar stiger och sjunker ovanför hustaken. Innan jag hunnit fram till restaurangen bryter sig några stjärnor igenom. Luften är högre och kallare i kväll. Det ryker ur flera gatbrunnar. Skenet inifrån restaurangen är blått och kyligt ut mot gatan. Från bordet i hörnet där jag brukar sitta beställer jag samma rätt som alltid, wokad kyckling och grönsaker i grön curry, en öl och en flaska vatten. Vid bordet bredvid sitter två män tysta. Den ene tittar uppfordrande på den andre, det ser ut som om han egentligen vill säga något men utan att våga, istället petar han omständligt i en tand med pekfingret långt inne i munnen. Min mat kommer fort men kvinnan glömmer pinnarna och måste skynda tillbaka för att hämta dem. Utan att männen säger något tar hon med varsin öl till dem på vägen tillbaka. Jag äter okontrollerat men kan inte hejda mig. Suget är för stort. Jag är ett bottenlöst hål. Rastlösheten förflyttar sig under huden. Jag försöker tänka på Jean. Hur hennes fingrar for i luften när hon berättade något, hur lätt hon såg ut när hon rörde sig över stranden. Jag bläddrar igenom kamerabilderna. Hennes hud har en svag, nästan orangefärgad ton, som om färgen har etsat sig fast efter månader av försiktig exponering i solen. På flera av bilderna blundar hon när hon skrattar. Jag sveper det sista av ölen och tecknar 12

att jag vill ha en till tillsammans med notan. Hur mycket finns det att förlora? Jag dricker stora klunkar, lägger pengarna på bordet förutom dricksen som jag ger till kocken direkt i handen. Att öppna sig för natten är att sjunka genom vatten. Det är samma tystnad, samma långsamhet. Fallet börjar i natten. I det försvinnandet. Bara där kan min röst och mitt ansikte rasa samman. Jag förstör mig själv igen, blir hård. Jag fortsätter tills jag får kontakt med mig själv. Alkoholen sänker långsamt ner mig genom vattnet. Jag sjunker genom mörkret. Det är djupt och oöverblickbart som Stilla havet. Jag lämnar ljuden kvar där uppe. Jag lämnar min skam och min empati. Jag lämnar ljuset när jag faller genom vattnet. Det blir mjukt och enkelt och samtidigt som tankarna hårdnar och kroppens gränser hårdnar fortsätter jag att sjunka. Jag rör mig obehindrat genom blickar, händer, ingen kommer åt mig. Jag är en sten som färdas genom sten. Jag spränger mig fram. Till slut överger jag också kroppen. Den fortsätter utan mig, forcerar rum, människor, timmar.