9789100127046 by Smakprov Media AB

det man inte vet

alice laplante

Det man inte vet översättning Molle Kanmert Sjölander

albert bonniers förlag

www.albertbonniersforlag.se

Till Alice Gervase Oâ&#x20AC;&#x2122;Neill LaPlante

ett

Det har hänt något. Det märks alltid. Man kvicknar till och ser förödelse: en krossad lampa, ett förkrossat ansikte som svajar på igenkänningens rand. Emellanåt någon i uniform: en sjukvårdare, en sköterska. En hand sträcks fram med en tablett. Eller höjs med en spruta. Den här gången sitter jag på en kall klappstol i ett rum. Jag känner inte igen rummet, fast det är jag van vid. Jag tittar efter ledtrådar. Kontorsliknande miljö, lång och belamrad lokal med skrivbord och datorer, papper överallt. Inga fönster. Det går knappt att se att väggarna är ljusgröna för alla affischer, urklipp och rapporter som sitter på den. Dystert lysrörsljus. Män och kvinnor som talar – med varann, inte mig. Några har säckiga kostymer, några jeans. Och så fler i uniform. Min gissning är att ett leende inte passar. Möjligen rädsla. • • • Jag kan fortfarande läsa, värre ställt är det inte, inte än. Inte böcker längre, men artiklar i tidningar. I tidskrifter också, om de inte är för långa. Jag har ett system. Jag tar ett linjerat ark. Antecknar, precis som när jag läste medicin.

När jag blir förvirrad läser jag anteckningarna. Går tillbaka och kollar. Det kan ta mig två timmar att komma igenom en enda artikel i Tribune, en halv dag att läsa New York Times. Nu när jag sitter här vid bordet tar jag en tidning som någon lämnat, en blyerts. Jag skriver i marginalen i takt med läsningen. Detta är att bara bota symptomen. Våldsamheterna fortsätter att blossa upp. De har fått skörda sin draksådd; botgöringens tid stundar. Efteråt tittar jag på det jag skrivit men inget händer utom att en känsla av olust infinner sig, av brist på kontroll. En stadig man i blått står tätt inpå med handen ruvande vid min överarm. Beredd att slå ner. Inskränka. • • • Har du förstått innebörden av de rättigheter jag just läste upp? Vill du med tanke på dessa rättigheter prata med mig? Jag vill hem. Jag vill hem. Är jag i Philadelphia. Där jag bodde, på Walnut Lane. Vi spelade boll på gatorna. Nej, vi är i Chicago. Tjugoförsta distriktet, område fyrtiotre. Vi har ringt till din son och din dotter. Du har rätt att från och med nu avsluta samtalet när du själv vill. Jag vill avsluta det. Ja. • • • En stor skylt är fasttejpad på väggen i köket. Texten, som är skriven med bred spritpenna, är darrig och sluttar neråt på det tjocka arket: Jag heter Jennifer White och är läkare. Jag är 64 år. Jag är dement. Min son Mark är 29. Min dotter Fiona 24. Magdalena, som är vårdare, är inneboende här. 10

Inga oklarheter. Men vilka är alla de andra som är här? Det vimlar av folk, vilt främmande människor. En ljushårig kvinna jag inte känner igen dricker te i köket. En skymt av rörelse inifrån arbetsrummet. Sedan viker jag om hörnet till vardagsrummet och får syn på ännu ett ansikte. Så då frågar jag: Vad är du för en? Vilka är alla de andra? Känner du henne? Jag pekar mot köket, och människan skrattar. Det är jag som är hon, säger hon. Jag var där förut, nu är jag här. Det är bara du och jag här. Människan frågar om jag vill ha te. Människan frågar om jag vill gå ut och gå. Är jag en barnunge, eller? säger jag. Jag är trött på alla frågor. Men du känner väl igen mig? Minns du inte? Magdalena. Din vän. • • • Anteckningsboken är ett sätt att kommunicera med mig själv, med andra. Fylla i tomrummen. När allt är töcknigt, när någon hänvisar till en händelse eller ett samtal jag inte kan erinra mig, bläddrar jag i den. Ibland är det lugnande att läsa det som står där. Ibland inte. Den är min medvetenhets Bibel. Den bor på köksbordet: stor och fyrkantig med präglad läderpärm och tjockt krämfärgat papper. Varje anteckning är daterad. En vänlig dam sätter mig framför den. Hon skriver 20 januari 2009. Jennifer. Hon räcker mig pennan. Hon säger: Skriv vad som har hänt idag. Skriv om när du var liten. Skriv vad som helst som du kommer ihåg. Jag minns första gången jag stelopererade en handled. Skalpellens tryck mot huden, hur den sjönk ner en aning när den gick igenom. Motståndet i muskeln. Kirurgsaxen som skrapade mot benet. Och efteråt: hur jag krängde av de blodiga handskarna ett finger i sänder. • • • 11

Svart. Alla är sorgklädda. De går gatan fram i grupper om två och tre mot St. Vincentkyrkan, påbyltade i rockar och kappor och halsdukar som skyddar huvudet och nedre ansiktshalvan mot en tydligen bitande vind. Jag är hemma, inne i värmen, trycker ansiktet mot den frostade rutan. Magdalena dammsuger. Jag ser nätt och jämnt de höga snidade trädörrarna. De står på vid gavel, och folk går in. Utanför står en likbil, och bakom den fler bilar, med tända strålkastare. Det är Amanda, upplyser Magdalena. Amandas begravning. Vem är Amanda? frågar jag. Magdalena tvekar och säger sedan: Din bästa vän. Din dotters gudmor. Jag försöker. Misslyckas. Skakar på huvudet. Magdalena ger mig anteckningsboken. Hon bläddrar bakåt. Pekar på ett tidningsklipp. Äldre kvinna i Chicago påträffad död och stympad Chicago Tribune 23 februari 2009 chicago, illinois En 75-årig kvinna bosatt i Chicago påträffades igår död och stympad i ett hus i kvarteret 2100 på Sheffield Avenue. Enligt tillförlitliga källor påträffades Amanda O’Toole död i sitt hem sedan en granne uppmärksammat att hon inte tagit in morgontidningen på närmare en vecka. Fyra fingrar på kvinnans högra hand var avskurna. Man har ännu inte fastställt när döden inträffade, men dödsorsaken uppges vara trubbigt våld mot huvudet. Ingenting uppges vara stulet. Ingen har anhållits för dådet, men poli-

sen har tidigare gripit och därefter släppt en person som eventuellt kunde ha anknytning till fallet.

Jag försöker. Men jag kan inte frammana ett dugg. Magdalena går. Kommer tillbaka igen med ett fotografi. Två kvinnor, den ena gott och väl en halvdecimeter längre och med långt rakt vitt hår uppsatt i en stram knut. Den andra är yngre, med kortare vågigt grått hår i ett burr kring skarpa, mer kvinnliga drag. Kan kanske ha varit en skönhet när det begav sig. Det här är du, säger Magdalena och pekar på den yngre av kvinnorna. Och det här, det är Amanda. Jag skärskådar fotot. Den långa kvinnan utstrålar pondus. Ansiktet kan knappast kallas vackert. Inte vad man skulle kalla trevligt. För vasst kring näs borrarna, fåror av förakt, kanske, ristade kring munnen. De två står tätt ihop. Utan kroppskontakt, men med en påtaglig samhörighet. Försök komma ihåg, uppmanar Magdalena. Det kan vara viktigt. Hennes hand är tung på min axel, det är något hon begär av mig. Vad? Men jag blir så trött med ens. Händerna skakar. Svetten sipprar mellan brösten. Jag vill till mitt rum, säger jag. Slår efter Magdalenas hand. Låt mig vara. • • • Amanda? Död? Ofattbart. Min kära, älskade vän. En andra mor åt mina barn. Min försvurna i grannskapet. Min syster.

Om inte Amanda funnits skulle jag ha varit ensam. Jag var egen av mig. Alltid udda. Fy skam, fy skam … Fast det visste ju ingen. Alla lät sig luras av utanverket, så beredvilligt. Ingen förstod svagheter som Amanda. Hon såg mig, räddade mig från min hemliga enslighet. Och var fanns jag när hon behövde mig? Här. Tre hus bort. Vältrade mig i min egen jämmer. Medan hon led. Medan någon djävul drog kniv och gick till angrepp. Å, vilken smärta! All denna smärta. Jag ska sluta ta tabletterna. Jag ska skära ut hennes bild ur hjärnan med skalpellen. Och jag ska tigga om just det jag kämpat mot i många långa månader: den ljuva glömskan. • • • Den vänliga människan skriver i min anteckningsbok. Hon uppger sitt namn: Magdalena. Idag, fredagen den 11 mars, har det varit jobbigt igen. Du sparkade till yttertrappan och bröt tån. På akuten rymde du ut på parkeringen. En vaktmästare hämtade in dig. Du spottade på honom. Vilken skam. • • • Denna halvtillvaro. Leva bland skuggor. Medan det neurofibrillära trasslet tilltar, medan de senila placken hårdnar, medan synapserna upphör att koppla och själslivet ruttnar förblir jag vid medvetande. En obedövad patient. Varje liten cells död stinger där det känns mest. Och folk jag inte vet vilka de är behandlar mig som en barnunge. De kramar mig. De försöker hålla mig i handen. De ger mig infantila smeknamn: Jen. 14

Jenny. Jag får bittert acceptera att jag är berömd, ja rentav älskad, bland främlingar. Kändis! En legend i mitt eget inre. • • • Anteckningsboken har varit full av varningar på sistone. Mark rasande idag. Slängde på luren i örat på mig. Magdalena säger prata inte med någon som ringer. Öppna inte dörren om det kommer någon när hon är i tvättstugan eller på toa. Sedan, med en annan handstil: Mamma! Mark vill inte ditt bästa, låt mig, Fiona, bli medicinsk förvaltare åt dig. Det är dessutom bäst att den som redan är ekonomisk förvaltare blir det. Annat är överstruket, nej utplånat, med en tjock svart penna. Av vem? • • • Anteckningsboken igen: Mark ringde, säger att pengar inte hjälper. Att jag måste lyssna på honom. Att det finns andra åtgärder vi måste vidta för att skydda mig. Sedan: Mamma, jag har sålt IBM-aktier för 50 000 dollar till arvode åt advokaten. Hon har goda vitsord från fall där den åtalades tillräknelighet har ifrågasatts. De har inga bevis, bara teorier. Dr Tsien har satt in 150 mg Seroquel för att dämpa aggressionen. Jag kommer igen imorgon, lördag. Din dotter Fiona. • • •

Jag är med i en stödgrupp för alzheimerpatienter. Folk kommer och går. Imorse sa Magdalena att det verkade rätt bra, vi kunde försöka gå dit. Gruppen träffas i en metodistkyrka på Clark Street, låg och grå med träfasad och mosaikfönster i grälla, enkla färger. Vi sitter i samlingssalen, ett stort rum med fönster som inte går att öppna och spräckliga linoleumgolv med skrapmärken efter klappstolarna i plåt. Vi är en brokig skara, fem–sex stycken, med hjärnorna i olika skeden av nedrustning. Magdalena väntar utanför med de andra vårdarna. De sitter uppradade på bänkar i den mörka korridoren, stickar och samtalar dämpat, men är uppmärksamma, beredda att fara upp och leda bort sina skyddslingar vid minsta tecken på oroligheter. Ledare är en ung man med socionomexamen. Han ser snäll och ineffektiv ut och tycker om att inleda med presentationer och en vits. Jag-heter-minns-inte-och-jobbar-som-kommer-inte-ihåg. Han talar om det vi gör som ”cirkelgång i två steg”. Steg ett är att erkänna att man har ett problem, steg två är att glömma problemet. Folk skrattar alltid, vissa för att de minns skämtet från förra mötet men de flesta för att det är nytt för dem, oavsett hur många gånger de hört det. Det är en bra dag idag. Jag minns skämtet. Jag skulle rentav kunna lägga till ett tredje steg: Steg tre är att minnas att man glömmer. Steg tre är det allra svåraste. Idag pratar vi om attityder. Så kallar ledaren det. Ni har fått en oerhört beklämmande diagnos allihop, säger han. Ni är intelligenta och välutbildade allihop. Ni vet om att ni börjar få ont om tid. Vad ni gör med den avgör ni själva. Se det positivt! Att ha alzheimer 16

kan vara som att gå på en fest där man inte råkar känna någon. Tänk bara! Varje måltid kan bli den bästa i livet! Varje film den mest gripande ni någonsin sett! Ta det med humor, säger han. Ni är besökare från en annan planet som är här och studerar lokal befolkningens sedvänjor. Men vi andra då, som känner oss alltmer instängda? Som alltid har varit livrädda för förändringar? När jag var tretton åt jag inte på en vecka för att mamma hade köpt nya lakan till min säng. För oss har livet blivit fruktansvärt riskfyllt. Faror lurar bak varje hörn. Därför nickar man åt alla okända som tvingar sig på en. Man skrattar när andra skrattar, ser allvarsam ut när de gör det. När folk frågar minns du nickar man igen. Eller rynkar först pannan, och skiner sedan upp vid hågkomsten. Allt detta krävs för att överleva. Jag är på besök från en annan planet, och infödingarna är avogt inställda. • • • Jag öppnar posten själv. Sedan försvinner den. Snappas undan. Idag: vädjan om hjälp att rädda valarna, rädda pandorna, befria Tibet. På saldobeskedet står det att jag har 3 567 dollar och 89 cent på ett checkkonto i Bank of America. Där är ett annat besked också, från en aktiemäklare, Michael Brownstein. Överst står mitt namn. Mina tillgångar har minskat med 19 procent det senaste halvåret. Tydligen uppgår de nu till 2,56 miljoner dollar. Han har bifogat ett meddelande: Det är inte så illa som det skulle ha kunnat vara tack vare dina försiktiga investeringsval och en bred diversifieringsstrategi i portföljen.

Är 2,56 miljoner mycket pengar? Är det tillräckligt? Jag stirrar på bokstäverna på arket tills de flyter ihop. AAPL, IBM, CVR, ASF, SFR. Pengarnas hemliga språk. • • • James är lömsk. James har hemligheter. En del har jag inblick i, de flesta inte. Var är han idag? Barnen är i skolan. Här hemma är det tomt förutom en kvinna som tycks vara hushållerska eller liknande. Hon ordnar böckerna i arbetsrummet och nynnar en melodi jag inte känner igen. Har James lejt henne? Sannolikt. Någon måtte hålla ordning här, för huset ser välstädat ut trots att jag själv alltid har avskytt hemarbete och James, som visserligen är pedant, aldrig har tid. Är ständigt ute och far. På hemliga uppdrag. Som nu. Det gillar inte Amanda. Det ska vara full insyn i ett äktenskap, säger hon. Det måste tåla att granskas i dagsljus. Men James är en dolsk man. Han måste ha betäckning, han blommar i mörkret. Det klargjorde han själv för längesedan, målade upp en metafor som var fulländad. Eller snarare plockade han den ur naturen. Och fastän jag är skeptisk till alltför snygga etiketter verkade denna stämma. Det var en varm och fuktig sommardag, vi var i James barndomshem i North Carolina. Innan vi var gifta. Vi tog en promenad i det avtagande kvällsljuset efter middagen, och knappt tvåhundra meter bakom föräldrahuset befann vi oss i rena urskogen, mörk och med träd som dröp av vit mossa. Våra steg nästan ljudlösa på mattan av döda löv. Här och var ringlade en ormbunkstuva upp genom skräpet, eller glimmade en och annan svamp. James pekade. Giftiga, sa han. Just då ropade en fågel till. I övrigt: tystnad. Fanns där en stig såg jag den inte, men James trampade på med säkra steg och som genom magi dök en möjlig väg vidare upp framför oss. Vi hade gått kanske en halv kilometer i tilltagande dunkel när James stannade. Pekade. Vid foten av ett träd, i ett hav av gulgrön mossa, lyste något spökaktigt vitt. En blomma, en ensam blomma på en lång vit stjälk. James andades 18

hastigt ut. Vilken tur vi har, sa han. Ibland kan man leta i flera dagar utan att få se någon. Vad är det för något? frågade jag. Blomman gav ifrån sig ett eget sken, så starkt att en liten svärm av insekter kretsade kring den, som om de lockats av ljuset. En spökblomma, sa James. Monotropa uniflora. Han böjde sig ner och kupade handen om blomman, varligt så den inte bröts loss från stjälken. En av de få växter som inte behöver ljus. Den växer faktiskt i mörkret. Hur är det möjligt? frågade jag. Det är en parasit – den lever inte av fotosyntes, utan på svampar och träd som växer runt omkring och som får sköta grovgörat. Jag har alltid känt mig befryndad med den. Rentav beundrat den. För det är inte lätt – det är därför den är så sällsynt. Den måste hitta rätt värd i exakt rätt miljö för att växa och blomma. Men när den gör det är den enastående. Han släppte blomman och rätade på sig. Ja, jag förstår det, sa jag. Gör du? frågade James. Gör du verkligen det? Ja, upprepade jag, och ordet låg kvar i den mättade fuktiga luften mellan oss, som ett löfte. En ed. Inte långt efter den resan gifte vi oss hemligt i tingshuset i Evanston. Vi bjöd inte in någon, det skulle ha känts som ett intrång. Kanslisten var vittne och det hela tog knappt fem minuter. Ett bra beslut på det hela taget. Men dagar som idag, när James frånvaro känns som ett öppet sår, längtar jag tillbaka till den där skogen som lyckats hålla sig lika frisk och stark i mitt minne som när vi var där. 19

Jag skulle kunna sträcka ut handen, plocka blomman och ge den till James när han kommer hem. En mörk trofé. • • • Jag sitter i Carl Tsiens tjänsterum. En läkare. Min läkare, tydligen. En spenslig man med glesnande hår. Blek som man bara blir av att jämt vistas inne i artificiell belysning. Ett välvilligt ansikte. Vi tycks känna varandra väl. Han talar om före detta elever. Han använder ordet våra. Våra elever. Han säger att jag ska vara stolt. Att arvet efter mig är ovärderligt för universitetet och sjukhuset. Jag skakar på huvudet. Är för trött för att spela med, har haft en jobbig natt. Har vankat. Av och an, av och an, från badrummet till sovrummet och tillbaka. Räknat steg, marscherat taktfast på klinker och parkett. Vankat tills fotsulorna värkte. Fast det här tjänsterummet kittlar i minnet. Trots att jag inte känner igen läkaren är jag intimt förtrogen med hans ägodelar. Modellen av ett kranium på skrivbordet. Någon har målat dit ett par skiss artade läppar med läppstift på maxilla, och på en slarvig lapp under står det kort och gott Galna Carlotta. Handstilen ser bekant ut. Han följer min blick. Du har ju alltid haft lite morbid humor, säger han. På väggen ovanför skrivbordet gör en antik skidaffisch reklam för Chamonix med knallröda bokstäver. Des conditions de neige exellentes, des terrasses ensoleillés, des hors-pistes mythiques. En man och en kvinna i det tidiga nittonhundratalets bylsiga kläder svävar på skidor i luften ovanför en vit bergssluttning med tallar här och var. En svärmisk teckning, inget foto, fast där hänger foton också, på ömse sidor om affischen. Svartvita. Till höger ett av en flicka, orenlig, på huk framför ett förfallet ruckel. Till vänster ett av ett kargt fält där solen nätt och jämnt syns ovanför den raka horisonten 20

och en kvinna ligger naken på mage med hakan i händerna. Hon ser rakt in i kameran. Jag vänder mig bort med avsmak. Läkaren skrattar och klappar mig på armen. Du har aldrig gillat mina konstnärliga visioner, säger han. Affekterade, brukar du kalla dem. Ansel Adams i Discovery Channel. Jag rycker på axlarna. Jag låter hans hand vila på min arm när han för mig till en stol. Jag ska ställa några frågor, säger han. Besvara dem efter bästa förmåga, bara. Jag ids inte ens svara. Vad är det för dag? Gå-till-doktorn-dag. Listigt. Vilken månad är det? Vinter. Kan du specificera? Mars? Närapå. Slutet av februari. Vad är det här? En blyertspenna. Vad är det här? En klocka. 21

Vad heter du? Var inte oförskämd. Vad heter dina barn? Fiona och Mark. Vad hette din man? James. Var är han? Han är död. Hjärtattack. Vad minns du om det? Han var ute och körde, tappade herraväldet över bilen. Var det hjärtat han dog av eller bilolyckan? Kliniskt sett gick det inte att avgöra. Han kan ha dött av kardiomyopati orsakad av en otät segelklaff eller av skallskadorna. Svårt att säga. Rättsläkaren fastnade för hjärtstillestånd. Själv lutade jag nog åt det andra alternativet. Du måste ha varit alldeles ifrån dig. Nej, min första tanke var: Typiskt James. Den eviga kampen mellan hjärtat och hjärnan pågick in i det sista. Nu bagatelliserar du det. Men jag minns när det hände. Vad du gick igenom. 22

Du behandlar mig som mindre vetande. Jag blev full i skratt. Hjärtat skulle ha gett efter först. Hjärtat! Jag skrattade faktiskt. Jag skrattade när jag identifierade honom. Där var så kallt och ljust. Bårhuset. Hade inte satt min fot på ett bårhus sedan studietiden, har alltid avskytt dem. Det skoningslösa ljuset. Den bitande kylan. Ljuset och kylan och så ljuden – gummisulor som skriker som svultna råttor mot golvet. Så ser mitt minne av det ut: James höljd i skoningslöst ljus och ohyra som pilade omkring. Nu är det du som behandlar mig som en mindre vetande. Som om jag inte kunde se förbi det där. Läkaren skriver något i en journal. Han kostar på sig att le mot mig. Du kom upp till 19, säger han. Det går bra idag. Du visar inga tecken på upprördhet och Magdalena säger att aggressiviteten har minskat. Vi fortsätter med nuvarande medicinering. Han ser på mig. Några invändningar? Jag skakar på huvudet. Då så. Vi gör allt vi kan för att du ska kunna bo kvar hemma. Jag vet ju att du vill det. Han samlar sig. Jag måste tala om att Mark har bett mig skriva ett intyg som han kan använda för att få dig klassad som mentalt oförmögen att fatta medicinska beslut, säger han. Jag har sagt nej. Han lutar sig framåt. Jag skulle avråda från att låta dig bli undersökt av någon annan läkare. Om det inte finns domstolsbeslut på det. Han tar fram ett papper ur mappen. Se här – jag har skrivit upp alltihop åt dig. Allt jag har sagt nu. Jag ger det här papperet till Magdalena och ber henne förvara det på ett säkert ställe. Jag har gjort två kopior. En ska Magdalena ge din advokat. Jag tror du kan lita på Magdalena. Hon är nog tillförlitlig. 23

Han väntar på svar, men jag har fastnat vid fotot av den nakna kvinnan. Tvivel och misstänksamhet lyser ur ögonen. Hon tittar på kameran. Genom den. Rakt på mig ser hon. • • • Jag hittar inte bilnycklarna, så jag bestämmer mig för att gå till fots till affären. Jag ska ha tandkräm, tandtråd, schampo för torrt hår. Kanske toalettpapper, den bästa sorten. Normala saker. Idag har jag lust att spela normal. Sedan ska jag till stormarknaden och välja ut den fetaste grillade kycklingen till middag. En nybakad limpa. Då blir James glad. De små glädje ämnena – sådant uppskattar vi båda två. Fast jag måste gå fort. Tyst. De lär försöka hindra mig. Det gör de jämt. Men ingen handväska. Var är den. Jag har den ju alltid innanför dörren. Äsch, det är nog någon vänlig själ där. Jag säger att jag är doktor Jennifer White och att jag har glömt handväskan hemma och då säger de jaså, jaha, men ta lite pengar här då, och då nickar jag nådigt till tack. Raskt går jag gatan fram, förbi murgröneklädda tegelhus med midjehöga smidesstaket kring de prydliga geometriskt ordnade trädgårdsplättarna framför. Hallå? Är det inte doktor White? En mörkhyad man i blå uniform kommer körande i en liten vit bil med en örn på. Han vevar ner rutan, saktar in tills han håller min fart. 24

Jo? Jag stannar inte. Inget vidare väder att vara ute i. Ruggigt. En promenad bara, säger jag. Undviker noga att se på honom. Om man inte tittar kan de låta en vara. Om man inte tittar händer det att de struntar i det. Får jag bjuda på skjuts? Du är ju alldeles genomblöt. Ingen kappa. Men oj. Inga skor heller. Kom. Hoppa in. Nej. Jag trivs i det här vädret. Tycker om att känna betongen under fotsulorna. Kylan. Att promenera ut ur dåsigheten. Den snälla damen som bor hos dig blir nog inte glad. Än sen. Jo, följ med mig. Han talar lugnande medan han styr in till trottoaren och stannar. Han håller fram armarna och tecknar åt mig med de uppåtvända handflatorna. Milt. Jag har väl inte rabies heller. Nej då. Absolut inte. Men jag kan inte bara åka ifrån dig så här, doktor White. Det går ju inte för sig. Jag stryker det iskalla håret ur ansiktet och går vidare, men han krypkör bredvid. Tar fram telefonen. Knappar han in sju siffror är det ingen fara. Knappar han in tre är det illa. Det vet jag. Jag stannar och avvaktar. Entvåtre. Inga fler. Han sätter telefonen mot örat. Vänta, säger jag. Nej. Jag rusar ut framför bilen. Sliter upp dörren och sätter mig bredvid honom. Vad som helst för att hejda telefo25

nen. Hejda det som händer annars. Tråkigheterna. Lägg på, säger jag. Lägg på. Han tvekar. En röst hörs i andra änden. Han tittar på telefonen och fäller ihop den. Han ler ett föregivet lugnande leende. Jag låter mig inte luras. Då så! Då ska vi se till att få hem dig innan du blir dödssjuk. Han väntar vid trottoaren tills jag är framme vid ytterdörren. Den står på vid gavel, och blåsten och blötsnön virvlar in i hallen. De tjocka damastgardinerna kring fönstret mot gatan är genomdränkta. Jag sätter foten på en plaskvåt matta – en lång mörk tabrizmatta vi köpte i Bagdad för trettio år sedan och som numera anses hålla museal kvalitet. James lät värdera den i fjol. Han lär bli ursinnig. Magdalenas skor är borta. En halvt urdrucken kopp med kallnande te står på bordet. Med ens är jag alldeles slut. Jag sätter mig vid tekoppen, skjuter den ifrån mig, fast hinner uppfatta en fläkt av kamomill. Mycket av folktron om kamomill har visat sig stämma. Det är bra för matsmältningen, är febernedsättande, dämpar mensvärk, magont, hudinfektioner och oro. Och sömnsvårigheter, förstås. Det botar allt! utbrast Magdalena när jag talade om det. Nja, sa jag. Inte allt. • • • Vi lyssnar på Matteuspassionen. Det är 1988. Solti står vid pulten i orkestersalen, och publiken sitter trollbunden tills kadensen får sin upplösning. De förminskade septimackorden och de oroande modulationerna. Spänningen knappt uthärdlig. Värmen från James fingrar som är sammanflätade med mina, hans varma andetag mot min kind. 26