9789100126612

Jag v i l l f ö r ä n d r a v ä r l d e n

Percy Barne vik Jag v i l l förändra vä r l d e n

albert bonniers förl ag memoar

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-012661-2 Andra tryckningen © Percy Barnevik 2011 GGP Media GmbH, Tyskland 2011

Till min hustru Aina och mina barn

Innehåll

Prolog. Om att läsa denna bok . . . . . . . . . . . . . . . . . .

11

Del I. Bohuslän i mitt hjärta. . . . . . . . . . . . . . . . . .

13

Kapitel 1. Boktryckarens pojke. . . . . . . . . . . . . .

15

Kapitel 2. Ett barn av sin tid och sin stad . . . . . . . . . . 29 Kapitel 3. Bildningsresa för blivande företagsledare. . . . . . 33 Del II. I datorernas våld. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43 Kapitel 4. Gesäll hos superpatriarken Johnson. . . . . . . . 45 Kapitel 5. I bergsingenjörernas paradis . . . . . . . . . . . 56 Kapitel 6. Lycka på amerikanska. . . . . . . . . . . . . . 69 Porträtt 1. Jan Stenbeck: Den självupptagne ägaren. . . . . . 80 Kapitel 7. Tillbaka till Sandviken – Stenbeck får en chock . . . 83 Del III. De stora lyftens tid . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87 Kapitel 8. Novisen vid Asea-spisen. . . . . . . . . . . . 89 Kapitel 9. Aseas kulturrevolution . . . . . . . . . . . . . 98 Kapitel 10. Att rädda vad som räddas måste . . . . . . . . 108 Reflektion 1. Korruption – ett gissel i u-länderna. . . . . . . 124 Kapitel 11. Marcus Wallenbergs envälde. . . . . . . . . . 127 Porträtt 2. Curt Nicolin: »Gör dig inte till hund för ett ben«. 140 Kapitel 12. Midnattsräden i Sandviken . . . . . . . . . . 144

Del IV. Födelsen av en gigant. . . . . . . . . . . . . . . . . . 163 Kapitel 13. Först – erövring av Norden. . . . . . . . . . . 165 Kapitel 14. Världens största gränsöverskridande fusion . . . . 171 Kapitel 15. Konsten att utse 700 chefer på raken . . . . . .

182

Kapitel 16. Schwedenschwemme i Schweiz. . . . . . . . . 194 Reflektion 2. Fusioner som lyckligtvis inte blev av . . . . . . . 200 Del V. Att erövra hela världen . . . . . . . . . . . . . . . . . 203 Kapitel 17. Trettioåriga kriget i repris . . . . . . . . . . . 205 Reflektion 3. Ledarskap vid nedskärningar . . . . . . . . . 217 Kapitel 18. Läcka i styrelsen – mardröm i USA . . . . . . . 219 Kapitel 19. Murens fall – en gränslös möjlighet. . . . . . . 229 Kapitel 20. Kinesisk mur – indisk öppning . . . . . . . . . 249 Kapitel 21. Tåg och kraftverk inklusive kärnkraften försvinner ut. . . . . . . . . . . . . . . . . 258 Porträtt 3. Lena Lundgren: Symfoniviolinisten – min högra hand . . . . . . . . . . . . 271 Del VI. Stora framgångar – olyckliga beslut . . . . . . . . . . .

275

Kapitel 22. Ordförande mot egna principer. . . . . . . .

277

Porträtt 4. Donald H. Rumsfeld: En man från Vilda Västern . 284 Kapitel 23. GM:s uppgång och fall . . . . . . . . . . . . 287 Kapitel 24. DuPont – Amerikas äldsta börsbolag. . . . . . 293 Kapitel 25. En ny jättefusion i mitt liv . . . . . . . . . . . 298 Reflektion 4. Bilderberg och globaliseringens mörka sidor. . .

306

Reflektion 5. FN och Bryssel – »svarta hål«. . . . . . . . . 309 Kapitel 26. ABB:s djupa fall – och dramatiska uppgång. . . . 312 Del VII. Investor – i maktens hjärta . . . . . . . . . . . . . . . 325 Kapitel 27. Konsten att styra i minoritet. . . . . . . . . . 327 Kapitel 28. Spelet om min ersättning. . . . . . . . . . . 347 Porträtt 5. Peter Wallenberg: En svikares anatomi. . . . .

360

Innehåll Del VIII. Min nya stora livsuppgift. . . . . . . . . . . . . . . 367 Kapitel 29. Hand i hand med starka indiska kvinnor. . . . . 369 Reflektion 6. Den feminina »utnyttjandeparadoxen« . . . . . 387 Reflektion 7. Missbruk av mikrokrediter – ett aktuellt problem . 390 Kapitel 30. Barnen – de yttersta offren . . . . . . . . . .

392

Kapitel 31. Bilbomb och framgångar i Afghanistan. . . . .

400

Kapitel 32. Spridning av självhjälpsmodellen ut över världen. 408 Kapitel 33. Min globalkalkyl för avskaffande av den extrema fattigdomen. . . . . . . . . . . . . . . . 411 Epilog. Högst personligt. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 417 Kapitel 34. Jag och mitt extrema boksamlande. . . . . . . 419 Kapitel 35. Jag, mitt liv, min framtid. . . . . . . . . . .

425

Författarens tack . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 431 Mina 105 råd om ledarskap . . . . . . . . . . . . . . . . 433 Appendix 1. Statistik och kommentarer till abb. . . . . . .

463

Appendix 2. Hand in Hand – sammanfattande fakta . . . . .

472

Viktiga årtal. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 475 CV . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 479 Egna särtryck och skrifter . . . . . . . . . . . . . . . .

483

Personregister. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

485

Prolog

Om att läsa denna bok

Min självbiografi är mest av allt en nära spegling av ett modernt, nästan seriekopplat, företagsdrama. Dramat är uppdelat i ett stort antal akter och utspelar sig på ett otal scener. Gång på gång har jag fått uppleva glädjen i att uppträda i ledande, spännande roller – men mina uppdrag har även medfört smärta.

Tidsramen för dramat vill jag beskriva som en epok under vilken Sveriges självbild genomgått en metamorfos. Ja, kanske gäller detta hela den västerländska hegemonin. Resultaten av omvandlingen är fortfarande obearbetade. I egenskap av ofta extremt engagerad och ibland kontroversiell aktör i detta nyss förflutna, vill jag med denna bok visa hur jag tänkte, vad jag gjorde och varför – både i medgång och i motgång.

Jag vill också berätta om människor som jag mött, och redovisa några personliga slutsatser som jag nu, vid sjuttio års ålder, har dragit av mitt ledarskap. En del råd om ledarskap kommer längst bak i boken.

Företagsmässigt sett finns ett antal milstolpar i mitt liv. Omstöpningen av Sandvik i USA är en, Aseas kulturrevolution tidigt åttiotal är en annan. Till milstolparna räknar jag även födelsen av giganten ABB, den så kallade midnattsräden mot Kinnevik i Sandvik och uppbrytningen av »järntriangeln«, det vill säga Skanska, Volvo och Custos.

Jag berättar också utförligt både om ABB:s plågsamma nära-dödenkris i början av 2000-talet och om företagets därpå lika dramatiska och snabba uppgång. Jag blottlägger det smutsiga spelet kring min stora engångsersättning och Wallenbergs svek.

11

Om att läsa denna bok

Allt som allt har jag onekligen varit med om en krävande resa. Min uppväxt präglades av det lilla bohuslänska familjeföretagets stabila värderingar. Därifrån löper min väg via starkt ägarpräglade börs­bolag.

Den går vidare in i globala jättar med skilda grader av ansiktslöst ägande – men desto mer präglade av sådana maktens översteprelater som jag själv.

Det är en livets milda ironi, att jag efter ett så formidabelt fokus på storföretagande numera helt hänger mig åt småskaliga verksamheter. Nämligen åt entreprenörskap och småföretagande i fattiga länder. Dock sker även det arbetet storskaligt, effektivt och globalt inom ramen för Hand in Hand-rörelsen. Min insats där gör jag i samarbete med miljoner storartade, anonyma individer, som lyfter sig själva ur fattigdom och elände. Därmed vill jag förändra världen. Detta pågående arbete ser jag som mitt sista, största och viktigaste någonsin.

London, våren 2011 Percy Barnevik

Del i Bohuslän i mitt hjärta

Kapitel 1

Boktryckarens pojke

Jag är en boktryckares pojke och ända från barnsben har jag befunnit mig bland böcker. Färdiga och ofärdiga, gamla och nya. Utan överdrift har böcker följt mig genom livet. De försörjde vår familj och gav mig en första, konkret lektion i företagsamhetens villkor. Med åren kom jag att utvecklas till samlare och just böckerna blev min speciella passion.

Jag äger kilometervis med böcker. Så det är på tiden, kan man tycka, att jag själv skriver en bok. Gör bokslut.

Båda mina föräldrar, Einar och Anna, kom från små omständigheter i Ystad. Fars släktträd utgick på farmors sida från Skillinge och på farfars från skeppsfararnas Brantevik. Det var därifrån som far hämtade namnet Barnevik. Fars förfäder var sjömän och fiskare och far var yngst av fjorton syskon. Min stackars farmor födde barn i stort sett varje år.

Hon fick dock en välbehövlig paus på sex år medan farfar var i Alaska och fiskade lax. Sedan fortsatte barnafödandet igen.

På mödernet kom mina förfäder från landsbygden utanför Ystad.

Min mor var näst yngst av sju syskon.

Skånska bara hemma Far lärde sig elementa i typografbranschen av sin bror, Nils Anton Nilstam, som ägde Centraltryckeriet i Ystad. Far flyttade sedan till Simrishamn där han blev faktor på det lilla Cimbrishamnsbladet. Jag föddes i Simrishamn 1941 och två år senare flyttade familjens vid det laget fem medlemmar till Uddevalla. På den större tidningen Bohusläningen fick min far ungefär samma befattning som förut, men hans titel blev nu disponent.

15

Bohuslän i mitt hjärta

Även om jag har en stor släkt i Skåne och brukade åka ner dit på somrarna i yngre år, så känner jag mig mer som bohuslänning. Jag var dock »tvåspråkig« till femtonårsåldern. Det var skånska hemma men utanför hemmet samma bohuslänska som hängt med genom livet – dessvärre också när jag talar främmande språk. Efter fyra år i New Jersey, USA, inbillade jag mig att jag talade med Jersey-accent, ända tills jag träffade en professor i nordiska språk i Seattle. Hon sade till mig när jag talade »engelska«: »You are not only from Sweden but from the west coast of Sweden.« Självförtroendet sjönk som en sten.

Sent fyrtiotal köpte vi med stöd av släkten i Ystad ett litet boktryckeri, Hallmans Tryckeri. Det var det äldsta tillverkande företaget i staden. Jag säger »vi«, för det handlade sannerligen om ett familjeföretag.

Boktryckeriet hade visserligen tio anställda men också alla familjemedlemmar ställde upp på olika sätt. Detta var innan offsettekniken hade slagit igenom och givetvis långt före digitaliseringen. I vårt gamla boktryckeri hade metoderna inte förändrats mycket de senaste hundra­ femtio åren.

Som barn blev jag gradvis »befordrad«. Jag fick först hjälpa till i bokbinderiet, fortsatte med enklare handsättning och övergick därpå till övervakning av vissa tryckerimaskiner. Toppen av karriären var när jag blev maskinsättare, inklusive smältning av blytackor. Dit nådde jag som äldre tonåring. Smältningen ägde rum i en liten oventilerad skrubb. Arbetet var synnerligen ohälsosamt, eftersom man stod och andades in ångor av bly och antimon.

Arbetarskyddet var inte så väl utvecklat på den tiden. Jag minns även en tryckpress, Digeln, där jag tryckte visitkort genom att först stoppa in och sedan ta ut korten igen, ett och ett. Dessemellan kom det en tung metallplatta och tryckte till. Det hela gick undan och fick jag inte ut handen i tid skulle den krossas.

Under den femton månader långa värnplikten på regementet I17, alldeles intill föräldrahemmet, jobbade jag regelbundet som maskinsättare. Jag satte många böcker och tillbringade åtskilliga hundra timmar på tryckeriet under kvällar och helger. Det var så jag tjänade 16

Boktryckarens pojke

Familjen i Uddevalla 1945 – förstås ute på sjön.

ihop till en mycket begagnad Volkswagen samt även delvis till senare studier i Göteborg.

»Ingen boktryckare har blivit miljonär« Far var en skicklig typograf och stolt över sitt yrke. Han bestämde tidigt att det skulle stå Boktryckare på hans gravsten, inte direktör eller något liknande. Far älskade vackra, handbundna böcker och tryckte med förkärlek hembygdsböcker. Dessa omfattade socknar och härader i Bohuslän och kringliggande landskap.

Far var emellertid ingen bra affärsman, eller kanske snarare en alltför snäll affärsman. Beställarna av i och för sig intressanta minnesböcker hörde inte till de kapitalstarka, så ibland betalade de, ibland inte.

Någon gång fick far vänta i åratal på betalningen.

Själv blev jag tidigt intresserad av att göra affärer. Jag tyckte att vi skulle värva kunder mer aktivt och satsa på en större andel affärstryck.

Under gymnasieåren blev jag alltmer road av ekonomi, kunskaper som jag behövde för att förstå vårt företag. Jag irriterade mig exempelvis på 17

Bohuslän i mitt hjärta

det onödigt stora papperslagret, men far höll inte med mig. Far gillade sina kunder och tyckte till exempel inte om att höja priserna. Lagret av udda papperskvaliteter hjälpte honom att serva kunderna med korta leveranstider. Våra diskussioner kunde sluta med att far sade: »Det finns ingen boktryckare som blivit miljonär.«

Arvet från det lilla tryckeriet Så länge överskottet av tryckeriet gav familjen en hygglig levnadsstandard, var far nöjd. Jag minns särskilt en kund som gav ut tidningen Dansnytt och gick i konkurs. Jag tvingades då »dansa av« skulden med privatlektioner i vals, foxtrot och tango. Tyvärr har mina danspartners senare i livet ändå klagat på min förmåga. De har inte förstått vilken gedigen dansutbildning jag fick som ung.

Familjeföretaget lärde mig mycket som jag senare i livet skulle uppskatta och dra nytta av. På Barneviks Tryckeri levde de anställda nära kunderna och fick direkt uppleva deras missnöje med exempelvis feltryck och förseningar. Vi hade få skalfördelar men å andra sidan en hög flexibilitet samt en miljö där beställaren stod i centrum. Detta var femtio år före storföretagens kampanjer för customer focus.

I vårt lilla företag växte en ansvarskänsla som genomsyrade alla anställda. Uppstod problem ställde man upp för varandra och före­ taget. Gick det bra fick alla också del av framgången.

I de storföretag jag senare kom till var miljön radikalt annorlunda.

Allt var storskaligt, både verkstäder och konstruktionskontor. Flertalet anställda hade aldrig träffat en kund. De saknade också ofta den överblick och variation i arbetet som motiverar de flesta människor. Andan från den gamla taylorismen och tidsstudiernas förbannelse levde kvar i hög grad. Eller som någon arbetare uttryckte det: »När man kommer till jobbet hänger man mössan och huvudet på samma krok.« Jag har under åren lett åtskilliga omorganisationer av stora företag.

En röd tråd i detta arbete har varit mina försök att kombinera det stora företagets skalfördelar och resurser med det lilla företagets ansvarstagande och delaktighet. Skulle jag uppnå mitt mål krävdes 18

Boktryckarens pojke

Skrothandlare Nils Gunnar Jansson med 27 000 böcker i en trerummare.

ofta långtgående, ibland smärtsamma, decentraliserande ingrepp. Jag visste dock vad jag eftersträvade. Jag bar med mig ett viktigt arv från det lilla tryckeriet i Bohuslän. Dock hade den gamla generationen industrialister en helt annan inställning än jag i dessa frågor. De föredrog stordrift i nästan alla lägen.

Skrotsamlaren som samlade 27 000 böcker Min tidigaste erfarenhet av ett eget mikroföretagande var att samla och sortera pappersavfall från både vårt och andra småtryckerier i Uddevalla. Detta gjorde jag året runt och säckarna körde jag i handkärra till skrothandlaren Nils Gunnar Jansson. Det blev några kronor varje gång och dem satte jag in på Uddevalla Sparbank. Det gladde mig storligen när bankbok efter bankbok fylldes och beloppen bara växte.

Nils Gunnar påstod sig vara den ende skrothandlaren i Sverige som tagit studenten. Han var också boksamlare och tog sig tid att prata med mig om allt möjligt och visa sin boksamling. Vår speciella relation 19

Bohuslän i mitt hjärta

varade från det jag var tio år och upp genom tonåren. Fyrtio år senare, när Nils Gunnar närmade sig nittio, bad han mig att köpa hans vid det laget 27 000 böcker. De låg staplade från golv till tak i hans trerummare och det fanns nästan inget utrymme kvar att röra sig på.

Kanske räddade jag Nils Gunnar från att kvävas under fallande bokstaplar. Och bostadshuset från att kapsejsa under trycket av tio ton böcker i en enda lägenhet. Jag minns att vi satte upp en rutschbana från tredje våningen ner till ett lastbilsflak för att få ut alla böcker. Ungefär hälften behöll jag, andra hälften gick till värmeverket.

Angående min något mindre välartade syster Mor hjälpte till i bokbinderiet, men hon var också med i bilkåren och ledde länge husmorsgymnastiken. Mina två syskon hade båda fått namn med samma amerikanska stuk som jag – min sex år äldre syster Deisy och min åtta år äldre bror Willy. Lustigt nog var det Deisy som jag lekte mest med. Jag säger »lustigt nog«, för normalt skulle väl inte en tonårssyster vilja ha en odräglig lillebror hängande efter sig. Jag hittade på just sådana dumheter som kan förknippas med en hemsk yngre bror. Det kunde vara att dyrka upp hennes dagbok och idka högläsning eller dyka upp vid olämpliga tidpunkter när hon träffade pojkvänner.

När jag var tio år cyklade vi två de femtio milen till Mora och övernattade på vandrarhem. Det var mycket lyckat, men jag minns att pengarna var slut när vi äntligen kom fram. På tågresan hem slet hungern i tarmarna och vid ett tågbyte i Värmland sprang vi ut i skogen för att plocka blåbär.

Nästa år gav vi oss ändå ut på en ny femtiomilare, den gången tältandes hela vägen till släkten i Ystad.

Varför var jag särskilt fäst vid Deisy? Jag tror svaret är, att hon var annorlunda. När jag började läroverket, var namnet Barnevik redan välkänt bland lärarna. Första skälet var min välartade bror och andra skälet var min något mindre välartade syster. Skolreglementet passade inte Deisy alls. Hon ägnade sig åt busstreck, ibland åtföljda av uppkallningar till rektorn. På en av mina åhörardagar ställde hon till 20

Boktryckarens pojke

skandal genom att komma med grönfärgat hår och svart nagellack.

Flickorna i min klass kunde inte koncentrera sig på undervisningen.

Jag minns också en familjemiddag, när Deisy överraskade oss alla med att ha fått beröm i skolan av en särskilt skräckinjagande lärarinna. Alla slutade äta. Vi tittade misstroget på Deisy. Var det sant? Skulle hon ha fått beröm?

Då förklarade Deisy att »fröken sa att det var bra att jag erkände«.

Deisy var och är fortfarande en smart tjej, som typiskt nog blev en framgångsrik entreprenör. Hon producerade stickade produkter och öppnade med tiden butiker i Stockholm, Göteborg och Marstrand.

Hon lämnade ut stickmaskiner till skogsarbetarhustrur i inre Norrland och fiskarhustrur i Bohuslän. Sedan stickade kvinnorna plagg enligt Deisys design. Numera handlar det mest om garn.

Jag var inte särskilt förvånad när Deisy valdes till ordförande i Yrkeskvinnors riksförbund. Jag var det inte heller när hon blev aktiv inom »Kvinnor kan«-rörelsen. Min syster Deisy och hennes familj står mig fortfarande nära.

En musicerande familj Min far var en skicklig dragspelare som i sin ungdom åkte runt på dansbanorna i södra Skåne på helgerna. Den tidens dansband. Musikintresset spred sig till, respektive tvingades på den övriga familjen.

På en familjebild från när jag var sex år spelar jag lillcittra, min syster Deisy piano, min bror Willy fiol, mor gitarr och far förstås dragspel.

Jag tog pianolektioner i sex år. En gammal pianolärare med både nedsatt syn och hörsel kom hem till oss varje vecka. Det var ett evigt spelande av främst tråkiga skalor och etyder. Vi barn var strikt uppfostrade med att tala sanning och inte fuska. Likväl frestades jag att radera i pianolärarens anteckningar om pianoläxan så jag fick mer tid till annat än pianospel. När jag spelade upp »Für Elise« sju veckor i sträck, sade den försynte pianoläraren till slut: »Har du inte haft den i läxa förut?« Jag skämdes som en hund och slutade fuska med läxan, men jag slutade också ta lektioner.

Hemma står också ett pianodragspel, som jag motvilligt tog emot 21

Bohuslän i mitt hjärta

Familjen samlad runt pianot.

av far. Sedan kunde vi spela tillsammans på två dragspel. Det var mest tyska marscher i olika stämmor, som »Hoch Heidecksburg« och »Alte Kameraden«. För närvarande består min repertoar enbart av »Arholmavalsen«. Jag lärde mig också några ackord på en gitarr, som hade fördelen av att kunna tas med i segelbåten. Vi sjunger och spelar en hel del även vid dagens släktmöten. Min bror Willy och andra spelar dock så mycket bättre att jag avstår.

22

Boktryckarens pojke

Lysekil 1961. 16 sekundmeter, med revade segel, fyra i starten men etta i mål.

Konsten att segla förbi göteborgarna Storebrorsan då? Jag såg upp till Willy. Han började läsa till civil­ ingenjör på KTH, Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm, när jag började på läroverket. Som kemiingenjör jobbade Willy först i Stenungsund och sedan i Australien. Vid sin pension var han teknisk chef för licenser runt om i världen vid jätteföretaget Union Carbide i Texas. Willy och Lysekilshustrun Ethel har flyttat hem till Bohuslän på äldre dar. De och deras fyra döttrars familjer ingår också i mitt nära nätverk.

Under min uppväxt hade vår familj ett sommarställe vid Byfjorden, som går in till Uddevalla. På loven levde jag mest i och på vattnet. Så småningom fick jag en egen liten segelbåt. När jag fyllt sexton skaffade vi den första nordiska folkbåten. Det var en stor klass på den tiden. Jag kappseglade med Willy som favoritgast, även om han ibland hade svårt att acceptera order från lillebrorsan som rorsman.

23

Bohuslän i mitt hjärta

Seglingen, inklusive ansvaret för att sköta båten och att skapa ett bra tremannalag inför kappseglingarna, ser jag som en viktig del av min uppfostran. Särskilt roligt var det att vinna över de snobbiga göteborgarna utefter Bohuskusten. Allra helst i Göteborg ute på Långedrag.

Under några år vann vi de flesta lokala regattorna i Bohuslän. Roligast var att vinna Rorsmanspokalen 1962 i Göteborg. Det var den största folkbåtsregattan i Sverige med mer än fyrtio båtar på start­linjen.

Det enda negativa jag kan påminna mig med seglingen var att min klassföreståndare hade sin båt på samma uppläggningsplats som jag.

När jag hade skolkat några eftermiddagar på våren för att få båten klar till kappseglingarna på tisdagarna, blev jag ertappad och fick B i uppförande. Inget premium det året för min del.

Pelle Svanslös-magistern och Romolympiaden När jag gick sista året i gymnasiet pågick en tävling mellan läroverken.

Respektive läroverks deltagare valdes ut efter något slags nutidsorienteringstest. Från Uddevalla var vi tre blivande studenter som deltog, Ingemar Bengtson, Håkan Gergils (senare känd bland annat som chef för Aktiespararna) och jag själv. Vi hamnade efter diverse kvalificeringsomgångar med andra läroverk i radiosänd final i Karlaplansstudion i Stockholm. Finalen leddes av den på den tiden berömde Pelle Svanslös-magistern Gösta Knutsson. Året var 1960 och vi som vann fick ett fint pris, nämligen två veckor på sommar-OS i Rom. Själv uppskattade jag belöningen alldeles särskilt, eftersom jag fick två veckor extra ledigt från lumpen på I17 i Uddevalla. En extra bonus var att få följa seglingarna i Neapel.

Resan till Rom skedde per tåg under Arne Weises ledning och där nere spelade vi in några radioprogram. Lite senare deltog jag i ett radioprogram med Per Grevér som programledare. Ämnet var »om ungdomen behöver Gud«. Jag menade att ateisten, som gjorde gott utan att förvänta sig någon belöning, var mer beundransvärd än den kristne, som gjorde det för att få sin belöning i himmelen.

Vid den här tiden ifrågasatte jag för övrigt att en historisk Jesus överhuvudtaget hade existerat. Jag hade köpt idén att Jesus var en gestalt 24

Boktryckarens pojke

som hade skapats av Paulus, som ju levde före evangelisterna. Eftersom jag trots allt fick A i kristendomskunskap i studenten, hade jag förmodligen inte yppat dessa kätterska tankar för kristendomslektorn.

Aina – början på en 53-årig relation Jag gillade att gå i skolan. Det var också där som jag träffade Aina, min blivande hustru. Hon kommer från ön Orust och var den enda i sin familj som fick möjlighet att ta studenten. Aina och jag blev klasskamrater i första ring i gymnasiet och hon var inneboende i Uddevalla under veckorna. Vi började sällskapa och trivdes allt bättre ihop. Aina var söt och blyg och kanske ligger det något i att man söker sig till sin motsats.

Hon var »näst bäst« i klassen och i en del ämnen konkurrerade vi hårt.

25

Bohuslän i mitt hjärta

En av få bilder där min hustru ser beundrande på mig.

Tyvärr tog vårt förhållande slut efter första året. Orsaken är oklar. Jag vill minnas att det var jag som gjorde slut, Aina för sin del hävdar att det var hon. Båda minns vi dock att vi gick där och blängde på varandra under två år, för vi var ju fortfarande klasskamrater. På självaste studentexamensfesten år 1960 kom vi på att vi borde återuppta förhållandet. Så blev det och på den vägen är det fortfarande.

Min hustru Aina har i egenskap av så kallad »vd-änka« fått bära ett oproportionerligt stort ansvar för våra tre barn under deras uppväxt. Såväl under våra år i Stockholm, Sandviken som senare i Västerås fortsatte Aina dessutom sin lärargärning. Därtill kom att detta arbete skulle kombineras med värdinneuppdrag för företagets räkning. Särskilt på kråkslottet »Villa Asea« i Västerås kunde uppdraget bli rätt betungande med många middagar för viktiga kunder, ofta på minister­ 26

Boktryckarens pojke

Min granne på Musön, Leif Pagrotsky, dyker plötsligt upp emellanåt.

nivå. Lyckligtvis trivdes Aina med värdinneskapet och passade bra i den rollen också.

Under åren i USA var Aina engagerad i svenska skolan. Den var till för barnen i de många svenska familjer som jobbade i New Jersey. Om hon hade spelat en viktig roll bland »Asea-fruarna« i Västerås, blev hon ännu viktigare i föreningen »ABB-fruarna« under åren i Schweiz.

Där gällde det att integrera familjer från olika länder. Den gamle översten och Schweiz-chefen Edwin Somm sade en gång till mig: »Om du någon gång skriver om ditt liv eller ABB, så glöm inte bort vad Aina gjorde i Schweiz.« På senare år har Aina bildat en stiftelse för dokumentation av hällristningar i Bohuslän. Hon har även köpt en tavelsamling av folklivsmålaren Carl Gustaf Bernhardson som ställs ut på olika håll.

På sjuttiotalet, när vi bodde i USA, köpte Aina och jag ett sommar27

Bohuslän i mitt hjärta

ställe i norra Bohuslän. Eftersom familjen flyttade mellan tjänstevillor i olika länder, tyckte vi att det vore bra för barnen med en fast punkt i tillvaron.

Jag har stor glädje av våra tre barn, Martina, Petter och Jens, som nu är i fyrtioårsåldern – men i synnerhet på gamla dar av våra sju barnbarn. Tillsammans med barnbarnen har jag en chans att göra sådant som jag inte hann med mina egna barn när de var små. Inget av barnen blev till exempel en entusiastisk seglare. Nu hyser jag dock vissa förhoppningar för några av barnbarnen. Mitt sätt har då förändrats, och till exempel har den tidigare kommandotonen till sjöss ersatts av en mjuk och vänlig röst.

Far blev blind på ett öga och fick nedsatt syn på det andra några år in­nan han fyllde sextio. Senare fick han Parkinsons sjukdom och då kunde han inte driva tryckeriet längre. Uppdraget att sälja vårt familje­ företag till en konkurrent i Uddevalla blev min första företagsförsäljning. Det var i sista stund som försäljningen kom till stånd. Utan en stark ledare och med det revolutionerande offsettrycket på frammarsch skulle boktryckeriet snart ha varit värdelöst.