9789100126216

Stulen barn dom

thomaS Kanger

Stulen Stulen barn dom barn dom thomaS Kanger

Vanvården på svenska barnhem.

reportage Vanvården ett på svenska barnhem. ett reportage

albert bonniers Förlag albert bonniers Förlag

Prolog Del I Barnhemsepoken Ett skuggliv 13 Myrdalslandet 21 Röster 36 En utsiktspunkt 39 Skärselden 47 Röster 66 Processen 70 Arkipelagen 76 Röster 89 De kallar oss tattare 94 Röster 115 Del II Sändharna Anna, Bengt och Rustan 123 Körriktning 133 I sexualförövares händer 140 Del III Flickorna Flickor som springer ute 155 Röster 167 Jessica och friheten 170 Del IV Början till slutet Ett telefonsamtal 189 Ett misslyckande med gemensam nämnare 198 Röster 208 Upprättelse till sist 213 Tröskeln 225 Cirkeln sluten 232 Del V Efterspel Och idag, då? 239 Röster 250 I välfärdsstatens namn 253 Efterord 265 Appendix 267

Prolog Det sägs ofta att man ska akta sig för att läsa om sådant som hänt förr med nutidens glasögon. Att vi alltför lätt bedömer och dömer människors gärningar utifrån vår egen moral, inte dåtidens. Vi tar inte hänsyn till att tidsandan var annorlunda.

Inför läsningen av denna bok, som handlar om övergrepp mot omhändertagna barn, vill jag gärna vända på det synsättet.

Tidsanda var och är helt och hållet de vuxnas perspektiv. För barnet existerar det inte. En örfil gjorde precis lika ont igår som idag. I barnets värld är övergreppen tidlösa.

Det gäller också minnet. Det sägs att man glömmer, men det är bara nonsens. Annat än senilitet finns ingen annan glömska än att man slutat tänka på oviktiga saker. De barn jag skriver om under barnhemstiden är vuxna män och kvinnor idag, det vill säga de som har överlevt. I dem svider minnena även om år­tionden har gått. Det var också därför staten till slut framförde en förbehållslös ursäkt till de drabbade.

Därmed inte sagt att de vuxnas tidsanda är ointressant. En allmänt rådande mentalitet, som att det förut var mer vanligt att uppfostra barn med aga, har flytande tidsgränser. Däremot går det att med bestämdhet säga när det blev förbjudet att slå barn på institutioner: 1946. Det finns ett före och ett efter. Efteråt kan ingen ursäkta sig med hänvisning till en tidsanda. Den kan kanske förklara människors beteenden men inte försvara dem.

Hur kunde de låta detta ske?

Under barnhemsepoken finns fler före och efter; brytpunkter 7

Stulen barndom

i historien. En avgörande vändning inträffar 1934, när Alva och Gunnar Myrdal ger ut boken Kris i befolkningsfrågan.

Omhänder­taganden av barn förvandlas från fattigvård med moraliska förtecken till ett projekt för samhällsomvandling.

I sin bok är paret Myrdal ett under av klarhet om vad som bör göras, hyckleri är dem fullständigt främmande. Deras text förändrar landet, inte bara lyckas de fånga sin tids anda; de vänder den i en ny riktning. En lång utandning blir istället en inandning och så tar Sverige sats framåt. Välfärdsstaten blir till.

Men de barn jag nu skriver om står i vägen.

Boken berättar om en tid som var men också om en tid som är. Barn med problem sållas alltjämt ut som problembarn. De föds som socialt oskrivna blad men sedan tar en verklighet vid som de inte själva dikterat. Risken för ett barn som föds av en gift, anställd och högutbildad mor att bli omhändertaget av samhället är mindre än en på tvåtusen. För det barn som istället råkar födas av en ensamstående, arbetslös och bidragsberoende mor väntar ett samhälleligt ingripande i ett fall av sju. Och väl där, år 2014 i den sociala barnavården med all dess välvilja, vet fortfarande ingen vad som egentligen fungerar.

Men ytterst handlar detta varken om dåtid eller nutid, utan om det vi alla bär med oss: livet innan vi blev vuxna. Låt oss stanna upp en stund och begrunda vår allmänmänskliga tillvaro. Övergrepp handlar inte bara om närvaro av något ont, utan även om frånvaro av något gott. Alla har vi behov av kärlek, ömhet och tröst när vi känner oss små och svaga. När detta förnekas barnet och ersätts av ondska, blir resten av livet ett sökande efter det förlorade landskap där vi alla vill vistas. För den vuxna kvinnan leder det ofta till armarna hos en man med samma erfarenheter, men dessa män är sällan förmögna att ge vad de själva alltid förnekats.

För männen finns trösten i flaskan, det är där de kan tillåta sig att bli gråtmilda eller släppa ut sitt övertryck av ilska. Det är bara en överkompenserande kärlek eller ibland en religiös 8

Prolog

tro på övernaturlig förlåtelse som kan rädda den skadskjutne till ett lyckligare liv.

Det är även så vi ska läsa denna bok. Den handlar inte om vi och dem, utan om oss alla och det samhälle vi delar gemensamt.

9

DEL I

Barnhemsepoken

1

Ett skuggliv

En sensommardag 2005 körde jag till Sävsjö, en liten ort på det småländska höglandet. Jag skulle träffa Kent Sänd, som hade bildat organisationen »Samhällets styvbarn«. När jag kommit fram visade han mig runt i huset. I källaren hade han en uppsättning märkliga apparater. Det var med dem han tjänade sitt och familjens levebröd: snustillverkning. På sitt oefterhärmliga vis berättade han entusiastiskt om olika metoder och smaker, och trots att jag aldrig gillat snus är detta en tacksam sida hos journalistiken. Man får lära sig saker som man annars aldrig tänkt på.

Mitt ärende var förstås inte snuset. Jag höll på med en TVfilm och ville att Kent Sänd skulle berätta om sin uppväxt på olika svenska barnhem. Kent, som var 64 år och hade vitt hår som stod på ända, berättade om fyraåringen som låsts in i ett kalt isoleringsrum på barnhemmet Vidkärr och spänts fast med bälten. Om hur han tvingats bära flickkläder som straff för sängvätning. Om att han vid ett obevakat tillfälle rymde ut på hemstaden Göteborgs gator för att leta efter sin mamma.

Kent var osentimental, han hade talat om detta förut och ibland lät orden nästan inövade. Ändå kunde inget dölja den lilla pojkens smärta i hans åldrade ansikte. Barnet inom honom levde fortfarande.

13

Stulen barndom

Kent hade ett brev i sin ägo, ett brev som jag fick läsa långt senare. Han hade skrivit det själv till sin mamma Anna från ett av barnhemmen i början av 1950-talet. Brevet är odaterat men av skrivförmågan att döma är han i åtta–nioårsåldern. Han ligger sjuk och har fått ett paket med leksaker från sin mamma.

En assi­stent har lämnat över paketet och i sin glädje har Kent senare klivit upp ur sängen, öppnat fönstret och visat upp presenterna för barnen utanför. Det skulle han inte ha gjort. Den kvinna han nämner är barnhemmets husmor i den tvåvåningskåk han bodde: Hej mamma.

Nu har jag det väldigt tråkikt. Jag skriver det [här] brevet i smyg. Jag bytte mot det här brevet mot Björn [Jag bytte till mig brevpapperet från Björn]. Han ska få låna min boll till jag blir bra. Mama vet väl att jag har röda hund. Jag hade stökat till lite nu på kvällen och då kom XX upp och började skälla på mig. Hon tog sakerna låste dörren och gick ner.

Bollen hadde jag lånat ut så den har jag kvar. Men tack så hemskt mycket snälla mamma för paketet.

Låt ingen anan få läsa det mer än barnabosnämden.

Tala omm det för banabosnämden MAMMA. Han vill alltså att mamma ska gå till barnavårdsnämnden och berätta hur illa behandlad han blivit. Han kallar den »barnabosnämden«; i hans värld är det människorna där som bestämmer var han och andra barn ska bo.

Tre veckor efter besöket hemma hos Kent i Sävsjö befann jag mig på ett helt annat ställe i världen: i Ramallah på den av Israel ockuperade Västbanken i Palestina. Jag höll kurs för ett dussintal palestinska journalister, det var den näst sista dagen och allt hade gått bra. Så ringde min mobiltelefon. Det var Johan Brånstad, redaktören på SVT:s Dokument inifrån. Han ställde den där sortens 14

Barnhemsepoken

oroande fråga som omedelbart skärper lyssnarens alla sinnen. »Har du hört vad som hänt?« Nej, jag hade inget hört. »Kent Sänd har tagit livet av sig.« Det hade stått i tidningarna. Kent, som låg i skilsmässa, hade svårt deprimerad attackerat sin hustru med en kniv. Syftet var att döda henne. I tron att han lyckats sprang han från platsen.

Sedan tog han livet av sig genom att injicera nikotin från sin snustillverkning i ådrorna.

Hustrun överlevde dock och återhämtade sig från de fysiska skadorna. Efter sig lämnade Kent inte bara vuxna barn från tidigare äktenskap utan också två minderåriga barn han fått med den kvinna han försökt döda. Den lille pojke som en gång givit sig ut på stan för att söka sin mamma ville nu göra sina egna barn föräldralösa.

Jag sökte upp Kent Sänds äldre bror, den kände trubaduren Bengt Sändh (som stavar sitt efternamn med ett h på slutet), och ställde frågan: hur kunde han? Bengt blev förstås svaret skyldig, för hur kan någon veta exakt vilka känslostormar som drar igenom en annan människa vars liv rasat samman? Men Bengt, också en barnhemsunge, trodde att brodern i motsats till honom själv aldrig hade kommit över de kränkningar de båda utsattes för. Och det hade i sin tur brutit ned Kents motståndskraft mot svåra känslomässiga prövningar. Han klarade helt enkelt inte av att återigen bli lämnad. Ändå hade Kent året innan lyckats vända sina dåliga erfarenheter till något meningsfullt. Tillsammans med två kvinnor bildade han föreningen »Samhällets styvbarn«. Med sin omvittnade charm och driftighet var Kent föreningens självklara medelpunkt. Inspirerad av den upprättelse som före detta barnhemsbarn i Norge hade fått, försökte föreningen åstadkomma samma sak i Sverige. De krävde en ursäkt för den vanvård de utsatts för och skadestånd för sitt lidande.

15

Stulen barndom

Men föreningen fick en trög start med bara några dussin medlemmar. Förgäves försökte de få politikerna att lyssna.

Utgångspunkten var Vidkärrs barnhem i Göteborg, och i en skrivelse till kommunen framförde de sina krav. Enligt Kent fick de ett ganska kallhamrat svar, där kommunens företrädare påstod sig »ha kontrollerat i arkiven och inte funnit anmärkningar vid gjorda inspektioner«. Därmed fanns heller inget underlag för skadestånd. Kent konstaterade lakoniskt att tydligen hade övergrepp överhuvudtaget inte förekommit eftersom »sadisterna inte journalfört sina missgärningar«.

Till saken hör att den lilla grupp människor som låg bakom skrivelsen knappast var den röststarkaste i samhället. Utan Kents slagfärdighet hade de nästan inte hörts alls. Och kanske var dessa olycksfåglar ändå bara en handfull undantag i en i övrigt väl fungerande social barnavård? Det antydde ju avsaknaden av rapporter i arkiven om övergrepp. För politikerna kostade det inget att vända bort blicken.

Nu var Kent plötsligt borta. För mig innebar hans dramatiska död ett svårt moraliskt dilemma. Min TV-dokumentär skildrade vad som hänt på barnhemmet Skärsbo utanför Alingsås åren 1955 till 1975, och just där hade Kent aldrig varit placerad.

Men intervjun med honom var ändå viktig. Han hade ju försökt att få till stånd en upprättelse för alla utsatta barnhemsbarn.

Han kunde formulera vad saken ytterst handlade om. Kent var död, men kunde jag ändå använda det inspelade materialet med honom?

Jag diskuterade saken med redaktören på Dokument inifrån och vi kom snabbt överens om vad som måste göras. Om så bara en enda av hans anhöriga – brodern Bengt, de vuxna barnen eller den överlevande hustrun – motsatte sig Kents medverkan, då skulle vi avstå. Hustrun fick tala för de minderåriga barnen.

Men redan att ställa frågan om en möjlig TV-sändning kändes som ett övergrepp mot hans efterlevande, nästan oanständig 16

Barnhemsepoken

med tanke på att det var just övergrepp mot barn reportaget handlade om. Efter en hel del vånda var det enda tänkbara att först tala med Bengt, som redan hade uttalat sig i en tidning om Kents död. Jag ringde honom i hans hem i Spanien och han hade inga invändningar. Sedan föreslog han att jag skulle ringa Kents äldsta dotter Cajsa. Jag gjorde så och erbjöd henne att se det inspelade råmaterialet, helt oredigerat, innan hon tog ställning. Hon accepterade, och efter att ha sett alla intervju­ sekvenser tillsammans med sina jämnåriga syskon, bestämde de sig gemensamt för att säga ja. Hon kontaktade sedan Kents hustru Katarina, som i sin tur ringde upp mig. Katarina litade på de äldre barnens bedömning och gav även hon sitt god­ kännande till en visning.

Så började jag redigera filmen Stulen barndom, där Kent och sex nu vuxna män som varit på Skärsbo berättade om sin uppväxt.

Jag kände mig säker på att deras historia skulle beröra många människor, men räckte det för att sätta igång processen mot en fullständig upprättelse? Journalistik är oberäknelig materia. Även om TV sägs ha en oöverträffad genomslagskraft var jag härdad. Dagen efter kunde filmen och dess budskap vara bortglömd. Sveriges Radio hade tidigare tagit upp temat om övergrepp på de forna barnhemsbarnen, utan resultat i form av politiska reaktioner eller beslut. Det fanns otaliga utvägar för de politiker som ville hålla sig undan, det hade svaret på skrivelsen i Göteborg redan visat. Och i ärlighetens namn var ju dagens politiker inte personligen ansvariga för gårdagens missgrepp.

Problematiken kring skuldbördan hade också funnits i Norge. Där rensades alla invändningar till slut bort: staten och kommunerna bär ansvaret, oavsett tidpunkt och politiska företrädare. Med det i åtanke kontaktade jag den dåvarande social­demokratiske socialförsäkringsministern Morgan Johansson, som representerade staten i denna fråga. Johansson hälsade först via sin pressekreterare att han inte kunde uttala sig 17

Stulen barndom

i ärendet, eftersom frågan om skadestånd låg utanför hans ansvarsområde. Jag gjorde klart att vi kunde lämna den därhän i en intervju. Det räckte med att tala om sakförhållandena.

Pressekreteraren bytte då spår och meddelade att ministern inte hade tid, en politisk omskrivning av att han inte ville tala om saken, i varje fall inte just för tillfället.

Jag åkte då till Norge och intervjuade två ledande politiker i frågan: den avgående barn- och familjeministern Laila DåvØj från Kristelig Folkeparti och Anne-Grete Strøm-Erichsen från Arbeiderpartiet. Den sistnämnda utsågs i samma veva till försvarsminister i den tillträdande norska regeringen, men tidigare hade hon hanterat den politiskt infekterade barnehjemssaken i sin hemkommun Bergen. I Norge hade debatten om barnhemsbarnen pågått i flera år och bägge dessa politiker hade stegvis övertygats om att de utsatta människorna måste få upprättelse på alla tillgängliga sätt. Båda fördömde i de skarpaste ordalag de övergrepp barnen utsatts för. »Når vi sitter her i dag og tenker på hva som skjedde … det er ufattelig, helt uforståelig«, sa Laila DåvØj. Därefter träffade jag Edvard Befring, pedagogik­ professorn som utrett övergreppen på de norska barnhemmen. »Det hade karaktären av tortyr mot små barn, utsatta för fysiskt överlägsna vuxna som kunde slå och sparka«, sa han med ett allvar som trängde igenom alla försvarsmurar. När jag frågade honom vad som grep honom mest, svarade han att det var uppfinningsrikedomen när det gällde straffmetoder. »Det var upprörande att få veta. Att spärra in små barn i mörka källarrum, att klä av dem och skicka ut dem i vinterkylan, liknande saker.

Man undrar över hur vuxna människor kan komma på sådant.« Jag ringde sedan åter till Morgan Johanssons pressekreterare och meddelade att jag i programmet skulle göra en direkt jämförelse mellan de norska politikernas hållning och Johanssons kallsinniga attityd. Dagen efter fick jag klartecken till en intervju med socialförsäkringsministern.

18

Barnhemsepoken

När jag träffade Morgan Johansson flera år senare sa han att det förvisso var filmen som gjorde att han fick upp ögonen för saken, men hävdade också att han inte alls varit så avvisande som pressekreteraren gjort gällande. Han visade mig daterade anteckningar som stöd. Det må vara hur som helst med detta, under alla omständigheter var det med öppet sinne som ministern tog emot mig på hösten 2005. Han satte sig i soffan på sitt ministerrum medan jag ställde fram en dator med det inspelade timslånga reportaget. Efteråt satt han kvar länge och pratade om vad han sett, även efter att jag intervjuat honom, trots att pressekreteraren pekade menande på klockan. Sedan agerade han snabbt och effektivt. Redan tre veckor senare fattade regeringen de nödvändiga besluten om en inledande utredning.

Morgan Johansson garderade sig dessutom på olika sätt mot att en eventuell valförlust hösten 2006 skulle förhindra eller försena arbetet, klokt nog eftersom den tillträdande borgerliga regeringen knappast visade någon större entusiasm för denna sak. Han engagerade sig också mer än vad som krävdes genom att svara på ett stort antal individuella brev och lyssna noga på de organisationer som företrädde drabbade människor.

När Stulen barndom visades i november 2005 fick den Dokument inifråns näst högsta tittartal någonsin. Jag har aldrig vare sig förr eller senare fått så många samtal och brev från människor som blivit djupt berörda. Många hade själva liknande erfarenheter.

Nu återupplevde de sin barndom. Känslorna var motstridiga.

Ett gammalt sår hade öppnats, men äntligen hade någon sett hur stor deras smärta varit och ofta fortfarande var, årtionden senare.

Den statliga Vanvårdsutredningen under ledning av förre socialchefen Göran Johansson blev inte klar förrän hösten 2011, mer än fem år efter att den påbörjade sitt arbete. Så lång tid tog det att höra dem som ville berätta om sin barndom i samhällets vård. Utredningen hade fortsatt än idag om inte 19

Stulen barndom

en tidsgräns hade satts för vittnesmålen. Den kom att växa till att bli en av världens mest omfattande granskningar i en dylik fråga.

En så häpnadsväckande vändning skulle Kent Sänd säkert ha glatts över. Det är en bitter ironi att han genom sin egen avskyvärda handling och sitt självmord visade hur en stulen barndom kan skada en människa för livet. På bekostnad av sin egen familj och sitt eget liv tillhandahöll han det slutgiltiga argumentet för att hans olycksbröder och olyckssystrar äntligen skulle få upprättelse.

Utredningens ledare Göran Johansson och hans medhjälpare vigde flera år av sina liv åt att berätta de drabbades historia.

Men rösterna i utredningen är av sekretesskäl anonyma. Människorna blir av nödvändighet ansiktslösa exempel, annars hade uppgiften varit omöjlig. Rapportens syfte var ytterst att se bakåt för att sedan kunna gå vidare. Dra ett streck i historien. Som offentlig handling är detta varje utrednings förbannelse. Dess liv tar slut i samma ögonblick den läggs fram och läses inte därefter.

Men mer än kanske någon annan svensk berättelse är det här de ohörda människornas historia. Jag ställer mig också frågan: varför utsattes dessa barn för övergrepp, i välviljans och samhällsnyttans namn, just i en tid då Sverige omvandlades till ett av världens bästa samhällen?

Kent Sänd är död. Men många andra lever och kan berätta. Och även Kent ska följa oss på denna resa genom ett landskap som alltför länge legat i skugga.

20