9789100126186

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012618-6 Originalets titel: 3096 Tage © Natascha Kampusch 2010 Originalet utgivet på tyska av Ullstein Verlage Citaten ur Alice i Underlandet är hämtade från Christina Westmans översättning (B. Wahlström 2009) ScandBook AB, Falun 2011

3096 dagar_korrläst.indd 4

2011-04-27 09:49:48

Innehåll En bräcklig värld 9 Min barndom i utkanten av Wien Vad skulle kunna hända? 37 Den sista dagen i mitt gamla liv Fåfängt hopp om räddning 55 De första veckorna i källarhålan Levande begravd 87 Mardrömmen blir verklighet Ett fall ned i tomma intet 114 Berövad min identitet Misshandel och svält 136 Den dagliga kampen för att överleva Drömmen om en värld i harmoni 156 Gärningsmannens båda ansikten Nere på botten 176 När fysisk smärta lindrar själsliga kval Rädd för att leva 192 Det inre fängelset består För en återstår endast döden 219 Min flykt till friheten Epilog 246

3096 dagar_korrläst.indd 7

2011-04-27 09:49:49

så enkel sak som ett övergångsställe framstod som ett oforcer­ bart hinder.

Jag började gråta och kunde knappt motstå lusten att bara försvinna och gå upp i rök. Jag lät trafiken strömma förbi och fantiserade om hur jag klev rakt ut i gatan och blev påkörd av en bil. Den skulle släpa mig med sig några meter – sedan var jag död. Ryggväskan skulle ligga bredvid på marken. Min röda jacka skulle lysa som ett signalljus mot asfalten och skrika ut: Se vad ni har gjort den här flickan. Mamma skulle komma utrusande och gråta över mig och inse alla sina misstag. Ja, det skulle hon. Absolut.

Självfallet hoppade jag inte ut framför någon bil och inte heller framför spårvagnen. Jag skulle aldrig ha velat väcka så stor uppmärksamhet. I stället tog jag mig samman, korsade gatan och fortsatte vidare på Rennbahnweg bort mot skolan på Brioschiweg. Jag passerade några fridfulla tvärgator kantade av små egnahemshus med blygsamma trädgårdar från femtio­talet.

I en omgivning av industrier och höghusbebyggelse var de både otidsenliga och rogivande. När jag vikit av vid Melangasse torkade jag de sista tårarna och lunkade vidare med blicken i marken.

Jag minns inte längre vad det var som fick mig att titta upp.

Ett läte? En fågel? Hur som helst fastnade blicken vid en vit minibuss. Den stod inne i parkeringsfickan på höger sida. På något underligt vis bröt den av mot den fridfulla inramningen.

Jag skymtade en man framför minibussen. Han var smärt, inte särskilt lång och tycktes se sig planlöst omkring, som om han väntade på något men inte visste vad.

Jag saktade in mina steg och stelnade till. Rädslan som jag haft så svårt att få grepp om var tillbaka och jag kände hur jag fick gåshud. Jag fick en impuls att gå över till andra sidan.

En massa bilder och lösryckta ord for i snabb följd genom huvudet: Tilltala aldrig okända män … Kliv aldrig in i någon främmande bil … Bortföranden, övergrepp, alla historier om 40

3096 dagar_korrläst.indd 40

2011-04-27 09:49:50

kidnappade flickor som jag sett på tv. Men om jag verkligen ville bli vuxen, så fick jag inte ge efter för sådana ingivelser. Jag måste stå mitt kast och tvingade mig att fortsätta vidare. Vad skulle kunna hända? Skolvägen var mitt test. Det skulle jag klara, jag tänkte inte väja undan.

Så här i efterhand kan jag inte förklara varför larmklockorna började klämta i högan sky vid blotta anblicken av minibussen: det måste ha varit ren intuition. Men det kan också ha berott på att vi vid den här tiden översvämmades av rapporter om sexuella övergrepp i svallvågorna efter den så kallade Groëraffären. Ärkebiskopen av Wien blev 1995 anklagad för att ha förgripit sig på minderåriga, reaktionerna från Vatikanen väckte enorm uppståndelse i media och ledde till en namninsamling bland Österrikes katoliker. Därtill kom alla reportage om bortförda och mördade småflickor i tyska nyhetsprogram. Men å andra sidan skulle förmodligen varenda man som jag stött på ute på gatan i någon ovanlig situation ha satt skräck i mig. Att bli bortrövad var en reell möjlighet i mina barnsliga ögon – men innerst inne ändå bara något som inträffade på tv. Och inte i det egna grannskapet.

När jag hunnit komma cirka två meter från mannen såg han mig rakt i ögonen. I samma sekund var rädslan borta. Han var blåögd och eftersom håret var litet väl långt påminde han om en student i någon gammal tv-film från sjuttiotalet. Blicken var underligt tom. Den mannen är det synd om, tänkte jag.

Han utstrålade någon sorts behov av skydd, som gjorde att jag spontant fick lust att hjälpa honom. Det kan låta märkligt att obönhörligt hålla fast vid en barnslig tro på det goda hos människan. Men när han för första gången mötte min blick den här morgonen verkade han bortkommen och skör.

Visst. Jag tänkte utstå testet. Jag skulle passera mannen på det avstånd som den smala trottoaren tillät. Jag tyckte inte om att komma alltför nära främlingar och tänkte åtminstone vika undan så pass att jag inte rörde vid honom.

41

3096 dagar_korrläst.indd 41

2011-04-27 09:49:50

Sedan gick allt väldigt fort.

Just som jag, med blicken i marken, tänkte gå förbi tog han mig om midjan och lyfte in mig i minibussen genom de öppna bakdörrarna. Alltsammans skedde i en enda rörelse, som om hela scenen vore koreograferad och vi båda hade övat in den tillsammans. En fasans koreografi.

Skrek jag? Det tror jag inte. Och ändå var hela jag ett enda stort skrik, som till slut fastnade långt ned i strupen: ett stumt skrik, som när en mardröm blivit verklighet. Man vill skrika men inte minsta läte kommer fram, man vill springa iväg men fötterna trampar bara runt i kvicksand.

Spjärnade jag emot? Försökte jag störa hans perfekta iscensättning? Jag bör ha spjärnat emot, eftersom jag dagen därpå hade ett blått öga. Däremot kan jag inte minnas vare sig smärta efter ett slag eller någon förlamande vanmaktskänsla. Jag var en lätt match för gärningsmannen. Han var en och sjuttiotvå lång och jag själv ynka en och femtio. Jag var tjock och hur som helst inte särskilt rask i vändningarna, och dessutom begränsades min rörelsefrihet av den tunga ryggväskan. Det hela var över på bara några sekunder.

Att jag hade blivit bortförd och förmodligen skulle komma att dö stod klart för mig i samma ögonblick som bakdörrarna slogs igen. För min inre syn flimrade bilderna förbi från minnes­högtiden efter Jennifer, som i januari hade skändats inne i en bil och blivit mördad när hon försökt fly. Likaså bilder av de oroliga föräldrarna till den skändade Carla, som påträffades medvetslös i en tjärn och dog en vecka senare. Den gången frågade jag mig själv hur det kändes att dö och vad som sedan följer. Om det gör ont, strax före. Och om man verkligen får se ett ljussken.

Bilderna rördes ihop med det virrvarr av tankar som for genom skallen. Är det här på riktigt? Händer det mig? frågade en röst. Vad är det för idiotgrej att kidnappa en unge, det kommer ju aldrig att lyckas, sa en annan. Varför just jag? Jag som är 42

3096 dagar_korrläst.indd 42

2011-04-27 09:49:50

liten och tjock stämmer inte med mönstret hos en kidnappare, vädjade nästa. Gärningsmannens röst återförde mig till verkligheten. Han befallde mig att sitta ned på golvet i lastutrymmet, och påpekade skarpt att jag inte fick röra mig. Om jag inte följde hans anvisningar kunde jag råka illa ut. Sedan klättrade han över till förarsitsen och startade motorn.

Eftersom det inte fanns någon skiljevägg mellan förarhytt och lastutrymme kunde jag iaktta honom bakifrån. Jag kunde också höra hur han hektiskt knappade in nummer på biltelefonen. Men han fick uppenbarligen inget svar.

Under tiden hamrade frågorna vidare i skallen: Tänker han kräva lösensumma? Vem ska betala? Vart tar han mig? Vad är det för slags bil? Hur mycket är klockan nu? Sidorutorna var tonade så när som på en liten smal strimma högst upp. Från golvet kunde jag inte se så tydligt vart vi var på väg, och jag vågade inte lyfta huvudet så högt att jag kunde kika genom vindrutan. Färden kändes lång och planlös, och jag förlorade snart orienteringen i både tid och rum. Men eftersom ständigt nya trädkronor och elstolpar drog förbi, fick jag en känsla av att vi bara kryssade runt i området.

Prata. Du måste prata med honom. Men hur? Hur tilltalar man en förbrytare? Förbrytare förtjänar ingen respekt, jag tyckte inte att det fanns någon anledning att vara artig. Alltså sa jag ”du”, som jag annars bara gjorde till närstående vuxna.

Absurt nog var min första fråga vad han hade för skonummer. Det hade jag lärt mig av att titta på Efterlyst i tysk tv. Man måste kunna ge en noggrann beskrivning av gärningsmannen, minsta lilla detalj var viktig. Jag fick givetvis inte något svar. Jag fattar än idag inte hur jag vågade trotsa hans order. Det kanske kom sig av att jag var säker på att jag hur som helst skulle dö – att det inte kunde bli värre än det redan var. ”Kommer du att förgripa dig nu?” löd min nästa fråga.

Den gången fick jag svar. ”Du är alldeles för ung”, sa han. ”Det skulle aldrig falla mig in.” Sedan ringde han ett nytt sam43

3096 dagar_korrläst.indd 43

2011-04-27 09:49:50

tal. När han lagt på luren sa han: ”Nu tar jag dig till en skog och lämnar över dig till de andra. Sedan har jag inget mer med saken att göra.” Det senare upprepade han gång på gång, hastigt och fladdrigt. ”Jag lämnar över dig och sedan har jag inget mer med dig att skaffa. Vi kommer aldrig att ses igen.”

Om han verkligen ville skrämma upp mig hade han kommit på rätta sättet: tillkännagivandet att han skulle överlämna mig till ”andra” fick mig att tappa andan och stelna till av fasa. Han behövde inte säga mer, jag förstod redan vad det betydde: sedan månader tillbaka var barnporrnätverk ett stående tema i media, det gick inte en vecka utan diskussioner om gärningsmän som rövade bort barn och förgrep sig på dem samtidigt som de filmade alltihop. För mitt inre öga såg jag klart och tydligt hur grupper av män släpade ned mig i en källare och tafsade överallt där de kom åt medan andra stod bredvid och fotograferade.

Hittills hade jag varit övertygad om att jag skulle dö. Det som hotade mig nu lät ännu värre.

Jag kan inte komma ihåg hur länge färden varade innan vi stannade. Vi befann oss ute i en tallskog. Dem finns det gott om utanför Wien. Gärningsmannen slog av motorn och ringde ett nytt samtal. Något tycktes ha gått galet. ”De kommer inte, de är inte här!” fräste han tyst för sig själv. Han verkade ängslig och uppjagad. Men det kanske bara var ett trick: på så vis kanske han ville få mig att ta hans parti mot dessa ”andra”, som han skulle ha överlämnat mig till men som nu hade svikit honom.

Det är också möjligt att det var något som han själv diktade upp för att öka på min rädsla och på så vis lamslå mig.

Gärningsmannen klev ut och befallde mig att inte röra mig ur fläcken. Jag lydde stumt. Var det inte en likadan bil som Jennifer försökt fly ifrån? Hur hade hon burit sig åt? Och vad hade hon gjort för fel? Allt rördes samman i skallen. Om han glömde bort att regla dörren kanske jag kunde skjuta upp den.

Men sedan? Jag skulle bara hinna ta två steg innan han var i fatt mig. Jag kunde inte springa så fort. Jag hade inte heller en 44

3096 dagar_korrläst.indd 44

2011-04-27 09:49:50

aning om i vilken skog vi befann oss och åt vilket håll jag borde springa. Och till på köpet fanns ju ”de andra”, som skulle ha kommit och hämtat mig och som kunde hålla hus var som helst.

Jag såg tydligt framför mig hur de i sin tur skulle sätta efter, få fatt i och slita omkull mig på marken. Slutligen såg jag mig själv som lik, nedgrävd under en tall här i skogen.

Jag tänkte på mina föräldrar. När mamma kom för att hämta mig från fritids på eftermiddagen skulle min fröken säga: ”Natascha har inte ens varit här idag!” Mamma skulle bli desperat och jag hade ingen möjlighet att skydda henne.

Det skar i hjärtat när jag tänkte på hur hon skulle komma till fritids och jag inte var där.

Vad skulle kunna hända? I morse hade jag gett mig av utan att säga adjö, utan någon puss. ”Man vet ju aldrig om man ses igen.”

* Gärningsmannens röst fick mig att rycka till. ”De kommer inte.” Sedan steg han in, startade motorn och for iväg igen.

Den här gången kunde jag av fasader och hustak, som jag med nöd och näppe lyckades urskilja genom de smala strimmorna upptill på sidorutorna, utläsa vartåt han körde: tillbaka mot stadens utkant och sedan utfarten mot Gänserndorf. ”Vart ska vi?” frågade jag. ”Till Strasshof”, svarade gärningsmannen öppenhjärtigt.

När vi for genom Süssenbrunn blev jag väldigt nedstämd. Vi passerade mammas gamla butik som hon nyss hade överlåtit till en annan ägare. För bara tre veckor sedan hade jag suttit vid skrivbordet här medan hon ägnade sig åt räkenskaperna.

Jag kunde se henne framför mig och ville skrika, men lyckades bara pressa ur mig en svag jämmer, när vi for förbi gatan ned till farmors hus. Här hade jag tillbringat de lyckligaste stunderna i min barndom.

45

3096 dagar_korrläst.indd 45

2011-04-27 09:49:50

Bilen stannade slutligen inne i ett garage. Gärningsmannen befallde mig att ligga kvar på golvet i lastutrymmet, och slog av motorn. Sedan steg han ut och gick och hämtade en blå filt som han kastade över mig innan han omsorgsfullt virade in mig.

Jag fick knappt någon luft och omkring mig rådde fullständigt mörker. När han sedan lyfte upp mig som ett insnört paket och bar ut mig ur bilen drabbades jag av panik. Jag måste få komma ut ur filten. Och dessutom måste jag gå på toa.

Rösten lät underligt dov under filten när jag bad honom sätta ned mig så att jag kunde få gå på toa. Han tvekade ett ögonblick innan han vecklade ut mig och ledde mig genom ett förrum bort till en liten gästtoalett. Från hallen hann jag kasta en hastig blick in i det angränsande rummet. Inredningen såg prydlig och dyrbar ut – för mig ännu en bekräftelse på att jag faktiskt fallit offer för ett brott: i alla tv-deckare som jag kände till hade brottslingarna alltid stora hus med kostsam inredning.

Gärningsmannen stannade kvar utanför dörren och väntade.

Jag skyndade mig att vrida om nyckeln och drog en djup suck.

Men lättnaden varade bara i några korta sekunder: rummet saknade fönster, jag var fånge. Den enda utvägen gick genom dörren, och jag kunde ju inte stänga in mig bakom den för all evighet. I synnerhet som det vore en lätt match för honom att bryta sig in.

När jag efter ett tag kommit ut från toa svepte gärningsmannen in mig i filten på nytt: mörker och en unken doft. Han lyfte upp mig och sedan kände jag hur han bar mig nedför flera trappsteg: en källare? Väl nere satte han ned mig på golvet, drog upp mig ett stycke ur filthöljet, lade mig på nytt över axeln och gick vidare. Det kändes som om det tog en evighet innan han släppte ned mig igen. Sedan kunde jag höra stegen avlägsna sig.

Jag höll andan och skärpte hörseln. Jag uppfattade ingenting. Det hördes absolut ingenting. Likafullt tog det ett tag innan jag försiktigt vågade skala mig ut ur filten. Runt omkring 46

3096 dagar_korrläst.indd 46

2011-04-27 09:49:50

mig rådde fullständigt mörker. Det luktade damm och den instängda luften var besynnerligt varm. Jag kände det kalla nakna golvet under mig. Där rullade jag ihop mig och började tyst jämra mig. Min egen röst lät så konstig i tystnaden att jag slutade upp i rena förskräckelsen. Hur länge jag blev liggande på det viset har jag glömt. Till en början försökte jag räkna sekunderna och minuterna. Tjugoett, tjugotvå … mumlade jag tyst, för att ange sekunderna. Minuterna försökte jag hålla fast med hjälp av fingrarna. Om och om igen tappade jag räkningen, nu när det minst av allt fick hända! Jag måste ju koncentrera mig och notera varenda detalj! Men snart nog hade jag mist all tidsuppfattning. Mörkret, lukten som gjorde mig illamående – alltsammans sänkte sig över mig som en svart duk.

När gärningsmannen kom tillbaka hade han med sig en glödlampa, som han skruvade fast i en hållare på väggen. Plötsligt flammade det upp ett grällt ljussken, som bländade mig och inte heller medförde minsta lindring: nu såg jag nämligen var jag befann mig någonstans. Rummet var litet och kalt, väggarna klädda med träpanel och en naken brits satt monterad i krokar på väggen. Golvet var klätt med ljusa laminatskivor. Inne i hörnet fanns en toalettstol utan lock och utmed ena väggen stod en rostfri dubbeldiskbänk.

Var det så här en förbrytarligas hemliga gömställe såg ut? En sexklubb? De ljusa träväggarna, som fick mig att tänka på en bastu, satte i gång en associationskedja: källarbastu – barna­ skändare – förbrytare. Jag såg framför mig hur feta, svettiga karlar gav sig på mig inne i den här trånga skrubben. Som barn trodde jag att en källarbastu var ett ställe dit sådana personer brukade locka sina offer för att sedan förgripa sig på dem. Men här fanns å andra sidan ingen kamin och inte heller någon av de hinkar i trä som i normala fall brukar stå inne i en bastu.

Gärningsmannen sa åt mig att resa mig, gå och ställa mig på ett visst avstånd från honom och sedan inte röra mig ur fläcken.

Sedan satte han i gång att montera ned träbritsen och skruva 47

3096 dagar_korrläst.indd 47

2011-04-27 09:49:50

loss väggkrokarna som den hade suttit i. Under tiden talade han till mig med samma sövande milda tonfall som människor som regel brukar reservera för sina husdjur. Jag hade inget att frukta, allt skulle gå bra om jag bara gjorde som han sa. Sam­ tidigt tittade han på mig som när den stolte ägaren betraktar sin nya katt – eller ännu värre: som barnet sin nya leksak. Fylld av förväntan och samtidigt osäker på vad man ska ha den till.

Efter ett tag lade sig paniken bit för bit, och sedan vågade jag tilltala honom. Jag bönade och bad att han skulle släppa mig: ”Jag tänker inte berätta för någon. Om du låter mig gå nu så kommer ingen att få veta något. Jag säger bara att jag var på rymmen. Låter du bli att hålla kvar mig över natten så råkar du ju inte ut för något.” Jag försökte förklara att han begick ett stort fel, att man redan letade efter mig och utan tvivel skulle hitta mig. Jag vädjade till hans ansvarskänsla, jag tiggde om medlidande. Men allt var förgäves. Han gjorde omisskännligt klart för mig att jag skulle komma att tillbringa natten här i källarhålan.

Om jag väl hade kunnat ana att det här rummet under de följande 3096 nätterna skulle komma att bli på en och samma gång både min tillflyktsort och mitt fängelse, vet jag inte hur jag i så fall skulle ha reagerat. När jag numera tänker tillbaka, inser jag att blotta vissheten om att tvingas stanna i källaren denna första natt satte en mekanism i verket som förmodligen kom att rädda mitt liv – och på samma gång var farlig. Vad som alldeles nyss verkat omöjligt att ens föreställa sig, var hädanefter ett faktum: jag satt inspärrad i en förbrytares källare och skulle åtminstone inte bli frisläppt idag. Hela min värld skalv till, verkligheten försköts ett litet stycke. Jag accepterade vad som hade hänt, och i stället för att förtvivlat och upprört kämpa emot det nya läge som uppstått fogade jag mig. Som vuxen är man medveten om att man förlorar ett stycke av sig själv så snart man tvingas förlika sig med omständigheter som, innan de väl är ett faktum, inte ens går att föreställa sig. Då öppnar 48

3096 dagar_korrläst.indd 48

2011-04-27 09:49:50

sig en reva i marken där den egna personligheten finns rotad.

Och det enda rätta sättet att reagera är i så fall att anpassa sig, eftersom det är själva garantin för att kunna överleva. Som barn agerar man mer intuitivt. Eftersom jag blivit uppskrämd satte jag mig inte till motvärn, utan började i stället inrätta mig – till att börja med endast för en natt.

Utifrån dagens perspektiv kan jag nästan inte fatta att paniken då gav vika för någon form av pragmatism. Att jag så snabbt insåg att alla mina böner inte tjänade något till och att vartenda nytt ord bara skulle rinna av den obekante mannen som vattnet från en gås. Och att jag så instinktivt kände på mig att jag måste finna mig i det inträffade och uthärda denna enda ändlösa natt nere i källaren.

När gärningsmannen hade skruvat loss britsen från väggen frågade han om det var något jag behövde. En absurd situation, som om jag skulle övernatta på hotell och hade glömt necessären. ”En hårborste, en tandborste, tandkräm och ett tandborstglas. En yoghurtmugg duger lika bra.” Jag fungerade.

Sedan förklarade han att han måste åka till sin våning i Wien och hämta en madrass åt mig. ”Är det här ditt hus?” frågade jag, men fick inget svar. ”Varför kan du inte ta mig till Wienvåningen i stället?”

Han menade att det vore alltför riskabelt: tunna väggar, uppmärksamma grannar, jag kunde börja skrika. Jag lovade att hålla mig lugn om han bara tog med mig ned till Wien. Men det hjälpte inte.

I samma ögonblick som han baklänges lämnade rummet och spärrade för dörren började överlevnadsstrategin att vackla.

Jag hade gjort vad jag kunnat för att få honom att antingen stanna eller också ta mig med: alltsammans enbart för att få slippa vara ensam.

* 49

3096 dagar_korrläst.indd 49

2011-04-27 09:49:50

Jag satt hukad på golvet, både armar och ben kändes märkligt stumma och tungan klistrade fast mot gommen. Tankarna kretsade kring skolan, som om jag sökte efter en tidsram för att återfå ett fotfäste som jag redan sedan länge hade tappat. Vilket ämne var det lektion i just nu? Var långrasten redan över? När skulle man märka att jag saknades? Och när har man förstått att jag aldrig någonsin kommer tillbaka? Tänker man meddela mina föräldrar? Hur ska sedan de reagera?

Så snart jag tänkte på dem fick jag tårar i ögonen. Men jag fick inte börja gråta. Jag måste förbli stark och inte tappa kontrollen. Indianen känner ingen smärta, och förresten: i morgon skulle säkert alltihop vara över. Och då skulle allt bli bra igen. Chocken efter att ha varit nära att förlora mig skulle få mina föräldrar att bli sams igen och visa mig sin kärlek. Jag såg framför mig hur vi tre satt tillsammans till bords och hur de både stolt och beundrande hörde sig för om hur jag burit mig åt för att bemästra alltsammans. Jag fantiserade om den första dagen tillbaka i skolan. Skulle man skratta ut mig? Eller kanske tvärtom fira det som ett under att jag lyckats ta mig fri, medan alla andra som råkade ut för liknande saker brukade sluta som lik i en tjärn eller en skog?

Jag målade upp vilken triumf det skulle bli, om än en smula pinsam, när alla flockades omkring mig och aldrig tröttnade på att ställa frågor: ”Var det polisen som kom och fritog dig?”

Skulle polisen över huvud taget kunna frita mig? Hur skulle de hitta mig? ”Hur lyckades du fly egentligen?” – ”Hur kan du vara så modig att du flydde?” Hade jag över huvud taget modet att fly?

Paniken steg på nytt: Jag hade ingen aning om hur jag skulle ta mig ut härifrån. På tv brukade man kort och gott ”övermanna” gärningsmännen. Men hur gick man till väga? Skulle jag bli tvungen att döda honom? Jag visste att man dog av knivstick i levern, det hade jag läst i någon tidning. Men var exakt satt levern? Skulle jag hitta rätt? Vad skulle jag sticka 50

3096 dagar_korrläst.indd 50

2011-04-27 09:49:50

med? Och var jag över huvud taget i stånd att göra det? Döda en människa, jag, en liten flicka? Jag kom att tänka på Gud. Var det verkligen tillåtet i min situation att ha ihjäl en annan människa, även om man inte hade något val? Du ska inte döda. Jag försökte dra mig till minnes om vi någonsin hade tagit upp det budet i religionsundervisningen – och om det fanns undantag i Bibeln. Själv kom jag inte på några.

En dov duns ryckte mig ut ur tankebanorna. Gärningsmannen var tillbaka.

Han hade med sig en cirka åtta centimeter tjock skumgummimadrass, som han rullade ut på golvet. Den såg ut att komma från någon armédepå, eller möjligen en trädgårdsvilstol. Så snart jag satte mig ned pyste luften ut och jag kunde känna den hårda golvytan rakt under mig. Gärningsmannen hade tagit med sig allt som jag bett om. Till och med kexen. Smörkex med tjockt chokladöverdrag. Mina älsklingskex, som jag egentligen inte fick äta längre eftersom jag var för tjock. Just de här kexen förknippade jag med både en obändig längtan och en lång räcka förödmjukelser: blickarna som jag brukade få ta emot när någon sa: ”Dem ska du verkligen inte äta. Du är knubbig nog som du är.” Skammen när alla de andra barnen tog för sig medan min hand hölls tillbaka. Men också lyckoruset när chokladen sakta smälte i munnen.

När gärningsmannen öppnade paketet med kexen började mina händer darra. Jag ville ha dem, men av ren nervositet och rädsla blev jag alldeles torr i munnen. Jag visste att jag inte skulle kunna svälja dem. Han höll förpackningen under min näsa ända tills jag plockade ut ett kex och smulade sönder det. Samtidigt lossnade några bitar av chokladhöljet som jag stoppade i munnen. Mer lyckades jag inte få i mig.

Efter ett tag vände sig gärningsmannen om och klev fram till min skolväska, som låg i ett hörn på golvet. När han lyfte upp den och gjorde sig redo att gå vädjade jag att han skulle låta mig behålla väskan – blotta tanken att jag skulle mista mina sista 51

3096 dagar_korrläst.indd 51

2011-04-27 09:49:50

personliga ägodelar i den här nedbrytande omgivningen fick marken att ge vika under mig. Han såg förbryllad ut: ”Kanske har du stoppat dit en gömd sändare och tänker kalla på hjälp”, sa han. ”Du för mig bakom ljuset och spelar aningslös med flit!

Du är mycket intelligentare än du låtsas om!”

Att han så omedelbart skiftade sinnesstämning gjorde mig orolig. Gjorde jag något dumt? Men vad skulle jag kunna ha för sändare i väskan, där fanns väl bara lunchmackorna plus några böcker och pennor? Då visste jag ännu inte hur jag skulle hantera hans konstiga beteende, men idag är just den repliken det allra första tecknet jag fick på att gärningsmannen var paranoid och psykiskt sjuk. På den tiden existerade inga sändare som barn utrustades med för att kunna lokaliseras – och även idag, när möjligheten finns, är det ytterst ovanligt. Men för gärningsmannen 1998 var det en reell fara att jag skulle ha något sciencefictionaktigt kommunikationsmedel undangömt i min väska. Den var så till den grad reell att han i sin förvirrade hjärna fruktade att ett litet barn skulle kunna få en värld som enbart existerade i hans eget huvud att störta samman.

I den världen skiftade han sina roller i rasande tempo: i ena ögonblicket tycktes han vilja göra min tvångsvistelse i hans källare så angenäm som möjligt. I nästa ögonblick såg han i mig – en liten flicka utan kroppsstyrka, utan vapen och definitivt utan sändare – en fiende som var ute efter hans liv. Jag hade fallit offer för en galning och blivit en schackpjäs i den sjuka världen inuti hans skalle. Men det begrep jag inte då. Jag visste inte ett skvatt om psykiska sjukdomar, tvång och vanföreställningar, som leder till uppkomsten av en annan verklighet hos personen i fråga. Jag behandlade honom som en normal vuxen människa.

Och som barn var jag inte heller kapabel att genomskåda vare sig hans tankar eller hans motiv.

Mina vädjanden och böner blev utan framgång. Gärningsmannen tog ryggväskan och stegade mot dörren. Den öppnades inåt och saknade annat handtag inifrån källarhålan än en 52

3096 dagar_korrläst.indd 52

2011-04-27 09:49:50

liten rund knopp som satt så löst instucken i trävirket att den gick att dra ut.

När dörren gått i lås satte jag i gång att gråta. Jag var ensam, inspärrad i ett kalt rum någonstans i underjorden. Utan ryggväskan och mackorna som mamma gjort i ordning för bara några timmar sedan. Och utan servetterna som de varit inlindade i. Det kändes som om han hade ryckt bort en del av mig och klippt av förbindelsen med mamma och hela mitt gamla liv.

Jag kurade ihop mig på ett hörn av madrassen och jämrade mig tyst för mig själv. Det var som om de träklädda väggarna trängde allt närmare inpå och taket kom störtande emot mig.

Jag tog några raska korta andetag och fick med nöd och näppe luft, allt medan skräcken omslöt mig ännu tätare. Den känslan var fasansfull.

Som vuxen har jag ofta funderat på hur jag lyckades uthärda just det här ögonblicket. Hela situationen var så skrämmande att den kunde ha knäckt mig redan i allra första början av fången­skapen. Men det mänskliga förståndet kan utföra märkliga dåd – genom att överlista sig själv, dra sig tillbaka och på så vis vägra kapitulera inför något som inte är logiskt fattbart.

Numera inser jag att jag helt enkelt regredierade. Tioåringens vett och förstånd drog sig tillbaka till en fem- eller sexårings nivå. Hon blev ett litet barn som tar världen omkring sig för given, och då är det ingen logisk tolkning av verkligheten utan i stället små ritualer i den barnsliga vardagen som utgör fixpunkterna när man ska fastställa vad som är normalt. För att inte bryta ihop. Min egen situation var så fullkomligt fjärran från allt vad man kunde räkna med, att jag omedvetet drog mig tillbaka till den nivån. Jag kände mig liten, utlämnad och fri från ansvar. Människan som hade spärrat in mig här nere var ensam närvarande vuxen och därmed också den auktoritetsperson som borde veta vad som skulle ske. Det räckte med att jag lydde, för så småningom skulle allt ordna sig. Då skulle allt gå 53

3096 dagar_korrläst.indd 53

2011-04-27 09:49:50

vidare som det alltid hade gjort: kvällsritualen, mammas hand ovanpå påslakanet, godnattpussen och någon kär och nära som låter en liten lampa brinna och tyst tassar ut ur rummet.

Att jag instinktivt föll tillbaka till det lilla barnets sätt att se och tänka var den andra avgörande förändringen under den första dagen i fångenskap. Det var mitt vanmäktiga försök att skapa en liten och välbekant ö i en hopplös situation. När sedan gärningsmannen på nytt tittade ned i källarhålan bad jag honom att stanna, stoppa om mig i sängen och berätta en godnattsaga. Jag ville till och med att han skulle ge mig en godnattpuss, som mamma alltid brukade göra innan hon försiktigt drog igen dörren till barnkammaren. Allt för att upprätthålla en illusion av normalitet. Och han spelade med i spelet. Han hade ställt undan skolväskan någonstans utanför källarhålan, och nu gick han dit och hämtade en läsebok med sagor och små berättelser innan han lade ned mig på madrassen, stoppade om mig med en tunn filt och själv slog sig ned på golvet. Sedan satte han i gång att läsa: ”Prinsessan på ärten, del två”. Till en början kom han av sig med jämna mellanrum och den milda rösten lät smått blyg när han berättade om prinsen och prinsessan.

Efteråt gav han mig en puss på pannan. För ett kort ögonblick kändes det som om jag låg hemma i den mjuka sängen i min trygga barnkammare. Han lät till och med lampan lysa.

Först när dörren slog igen bakom honom brast den skyddande illusionen som en såpbubbla.

Den natten kunde jag inte somna. Jag låg i kjolen som jag vägrat ta av mig och rullade oroligt av och an på den tunna madrassen. Kläderna som fick mig att se så oformlig ut var från och med den här dagen det sista som återstod av mitt gamla liv.

54

3096 dagar_korrläst.indd 54

2011-04-27 09:49:50