Nora Roberts
Som en drömbild Översättning av Tove Janson Borglund
•
albert bonniers för l ag
Roberts_Som en drombild.indd 3
2011-04-05 07.49
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012595-0 Amerikanska originalets titel: Vision in White Copyright Š 2009 by Nora Roberts By arrangement with Writers House, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden ScandBook AB, Falun 2011
Roberts_Som en drombild.indd 4
2011-04-05 07.49
Till Dan och Stacie. Till Jason och Kat. Fรถr alla stunderna.
Roberts_Som en drombild.indd 5
2011-04-05 07.49
Förled mina sinnen så får du min kropp. Finn min själ och jag är din för evigt. – okänd Det är inte bara likheten som är så kär … utan samhörigheten och närhetskänslan i det hela … vetskapen att till och med personens skugga är fixerad för evigt! – Elizabeth Barrett Browning
Roberts_Som en drombild.indd 6
2011-04-05 07.49
prolog När Mackensie Elliot var åtta hade hon gift sig fjorton gånger. Gift sig med sina tre bästa kompisar, både som brud och som brudgum, med sin bästis bror (fast han protesterade), med två hundar, tre katter och en kanin. Hon hade deltagit i ett oändligt antal andra bröllop som heders tärna, tärna, marskalk, best man och vigselförrättare. Ingen av allianserna varade längre än en eftermiddag, men sepa rationerna skedde alltid i bästa samförstånd. Denna flyktiga aspekt på äktenskapet kom inte som någon överraskning för Mac, eftersom hennes föräldrar – hittills – kunde ståta med två vardera. Bröllopsdagen var inte hennes absoluta favoritlek, men hon gillade ändå att vara präst eller borgerlig vigselförrättare. Eller rabbin, sedan hon varit med på sin pappas andra frus brorsons bar mitzva. Och så gillade hon kakorna och de stiliga tårtorna och läsken som alltid serverades under mottagningen. Det var Parkers favoritlek, och Bröllopsdagen lektes alltid hemma hos familjen Brown, där det fanns en stor tomt med trädgård, vackra skogsdungar och en glittrande damm. När vintern rasade som värst i Connecticut kunde man leka framför en av de dånande brasorna i det stora huset. De hade enkla bröllop och stora tillställningar. Kungabröllop, kändisfester, cirkustema och piratmotiv. Alla idéer diskuterades och vaskades fram genom omröstningar, inga begränsningar fanns vad gällde teman eller klädsel. 7
Roberts_Som en drombild.indd 7
2011-04-05 07.49
Men Mac började ändå tröttna lite på det hela när hon gift sig för fjortonde gången. Tills hon upplevde det där avgörande ögonblicket. När Mackensie fyllde åtta skickade hennes charmerande och mes tadels bortresta pappa en Nikonkamera i present. Hon hade aldrig uttryckt något intresse för fotografering och till en början hamnade kameran i högen med alla andra underliga saker han kommit med eller skickat till henne sedan skilsmässan. Men Macs mamma berättade för sin mamma, och mormor muttrade och klagade över den ”tillgjorda, värdelösa Geoffrey Elliot” och över hur olämplig en vuxenkamera var som present till en åttaårig flicka, som borde ha fått en Barbiedocka. Eftersom hon rent principiellt aldrig höll med mormor blev Mac mer intresserad av kameran. För att reta mormor – som var på besök under sommarlovet i stället för att hålla sig hemma på sitt seniorboen de i Scottsdale – kånkade Mac omkring på sin Nikon. Hon lekte med den och prövade sig fram. Hon tog bilder av sitt rum, sina fötter, sina vänner. Bilder som var suddiga och mörka eller oskarpa och bleka. Det klena resultatet i kombination med att hennes mamma höll på att skilja sig från styvpappan bidrog till att Mac började tappa intresset för sin Nikon. Varför hon ändå tog med den till Bröllopsdagen den där vackra sommareftermiddagen hemma hos Parker, det kunde hon inte svara på än i dag. Den traditionella trädgårdsvigseln var planerad in i minsta detalj. Emmaline var brud och Laurel brudgum, de skulle svära sina löften i rosenbersån. Emma skulle ha brudslöja och släp av spets, som Parkers mamma snott ihop av en gammal bordduk, medan Harold, Parkers gamla fogliga golden retriever, följde bruden längs trädgårdsgången för att överlämna henne. Gången kantades av gästerna, ett antal Barbie, Ken och Kålungar samt flera olika sorters kramdjur. ”Det är en väldigt intim tillställning”, rapporterade Parker medan hon justerade Emmas slöja. ”Med en liten mottagning på uteplatsen efteråt. Var är nu vår best man?” 8
Roberts_Som en drombild.indd 8
2011-04-05 07.49
Laurel, som hade ett färskt skrubbsår på ena knät, klämde sig förbi några hortensior. ”Han smet och jagade upp i ett träd efter en ekorre. Jag får inte ner honom.” Parker himlade med ögonen. ”Jag hämtar honom. Du får inte se bruden innan ni gifter er. Det betyder otur. Mac, du får fixa Emmas slöja och hämta hennes bukett. Laurel och jag fixar ner mr Fish ur trädet.” ”Jag vill hellre gå och simma”, sa Mac och drog oengagerat i Emmas slöja. ”Det kan vi göra när jag har gift mig.” ”Okej då. Är du inte trött på att gifta dig?” ”Det gör inget. Och så doftar det så gott här ute. Allting är så fint.” Mac gav Emma en näve maskrosor med några violer de fått lov att plocka. ”Du ser söt ut.” Och så var det ju alltid. Emmas mörka, glänsande lockar svallade under den vita spetsen. Ögonen, mörkaste mörkbruna, glittrade när hon stack näsan i brudbuketten. Hon var solbränd, gyllenskimrande, tänkte Mac och blängde på sin egen mjölkvita hy. Hennes mamma kallade det för de rödhårigas förbannelse, eftersom hon ärvt sitt morotsfärgade hår från fadern. Mac var lång för sina åtta år, smal som en sticka och redan med tänderna intvingade i den förhatliga tandställningen. Jämfört med henne liknade Emmaline rena drömprinsessan, tyckte Mac. Parker och Laurel återvände fnittrande, Parker bar katten, alias dagens best man, i famnen. ”På plats, allihop.” Parker lämpade över katten i Laurels famn. ”Mac, du måste klä på dig! Emma – ” ”Jag vill inte vara hederstärna.” Mac tittade på den puffiga Askunge klänningen som låg på en trädgårdssoffa. ”Den kliar, och så är den varm. Varför kan inte mr Fish vara hederstärna och jag best man?” ”För att allt redan är planerat. Alla är nervösa före ett bröllop.” Par ker svepte bak sina långa, bruna råttsvansar och synade klänningen efter revor och fläckar. När den var godkänd föste hon över den mot 9
Roberts_Som en drombild.indd 9
2011-04-05 07.49
Mac. ”Den är okej. Det blir en vacker ceremoni med äkta kärlek och så lever de lyckliga i alla sina dagar.” ”Mamma säger att det bara är skitsnack, det där med alla sina dagar.” Det blev tyst efter Macs uttalande. Det outtalade ordet skilsmässa verkade sväva i luften. ”Det måste nog inte vara så.” Parkers blick var full av medkännande när hon klappade Macs bara arm. ”Jag vill inte ha den klänningen på mig. Jag vill inte vara heders tärna. Jag – ” ”Okej. Det är okej. Vi kan låtsas att vi har en hederstärna. Du kan ske kan ta bilder.” Mac sneglade ner på kameran som hon glömt att hon hade häng ande runt halsen. ”De blir ändå aldrig bra.” ”Den här gången blir de kanske det. Det blir kul. Du kan bli officiell bröllopsfotograf.” ”Ta en av mig och mr Fish”, tjatade Laura och stack huvudet intill kattens. ”Ta en nu, Mac!” Utan större entusiasm höjde hon kameran och knäppte av. ”Det här skulle vi ha kommit på tidigare! Du kan ta riktiga porträtt av bruden och brudgummen, och så fler bilder under vigseln.” Parker gick helt upp i sin nya idé medan hon hängde Askungeklänningen över en hortensia. ”Det blir bra, det blir kul. Du får gå fram med bruden och Harold längs gången. Försök att ta några bra bilder. Då väntar jag lite, och sedan sätter jag på musiken. Då börjar vi!” Cupcakes och läsk, tänkte Mac för sig själv. Och så skulle de simma sedan, och ha kul. Det spelade ingen roll om bilderna var fåniga, spelade ingen roll att hennes mormor haft rätt och att hon var för ung för kameran. Det spelade ingen roll att hennes mamma skulle skiljas igen, eller att hennes styvfar som egentligen varit helt okej redan flyttat. Det spelade ingen roll att lyckliga i alla sina dagar var skitsnack, för det var ändå bara på låtsas. Hon försökte ta bilder av Emma och den tillmötesgående Harold, 10
Roberts_Som en drombild.indd 10
2011-04-05 07.49
föreställde sig hur hon fick tillbaka filmen och upptäckte en massa suddiga bilder med hennes tumme i vägen, som alltid. När musiken satte igång kände hon sig dum som inte dragit på sig den läskiga klänningen och spelat hederstärna åt Emmy, bara för att hennes mamma och mormor fått henne på dåligt humör. Så hon gick runt och ställde sig bredvid, lade manken till för att ta en fin bild på när Harold följde Emma längs trädgårdsgången. Det såg annorlunda ut när man tittade i sökaren, tänkte hon. När hon ställde in skärpan på Emmas ansikte – på hur slöjan låg över hennes hår. Och så lyste solen så fint genom spetsen. Hon tog fler bilder medan Parker började med sitt ”Kära brudpar” i egenskap av pastor Whistledown, medan Emma och Laurel höll hand och Harold rullade ihop sig vid deras fötter och började snarka. Hon såg hur ljust Laurels hår var, hur solen blänkte i topparna som stack ut under den höga, svarta hatten hon bar som brudgum. Hur morrhåren skalv på mr Fish när han gäspade. När det hände, hände det lika mycket inuti Mac som i verkligheten. Hennes tre vänner stod samlade i rosenbersåns mjuka, vita båge, en trojka söta, unga flickor. Något fick Mac att ta ett litet steg till sidan, att vrida kameran lite. Hon visste ingenting om bildkomposition, tyckte bara att det såg bättre ut i sökaren. Och den blå fjärilen fladdrade in i hennes synfält och landade på en smörgul maskros i Emmas bukett. Förvåningen och glädjen lyste upp ansiktena under det vita rosenvalvet, alla tre sken upp samtidigt. Mac tryckte på utlösaren. Hon visste, bara visste att fotot inte skulle vara för mörkt eller suddigt eller blekt. Inte ha hennes tumme mitt i vägen. Hon visste precis hur bilden skulle bli, och att hennes mormor haft fel i alla fall. Kanske var det skitsnack att man levde lyckliga i alla sina dagar, men hon visste att hon ville ta fler bilder av stunder som verkligen var lyckliga. För då varade lyckan för evigt.
11
Roberts_Som en drombild.indd 11
2011-04-05 07.49
Roberts_Som en drombild.indd 12
2011-04-05 07.49
kapitel ett
P
å nyårsdagen rullade Mac över för att drämma till väckar klockan och hamnade med ansiktet rakt i golvet nedanför sängen i ateljén. ”Fan också. Gott nytt år.” H on låg där, yr och förvånad, tills hon mindes att hon inte orkat ta sig upp för trappan och i säng – att väckningssignalen kom från datorn och talade om att klockan var tolv. Hon kravlade sig upp, stapplade ut i köket och kaffemaskinen. Varför ville folk prompt gifta sig på nyårsafton? Varför ställa till med formell fest en helg som brukade ägnas åt maratondrickande och en massa olämpliga sexrelationer? Och dessutom dra in familj och vän ner i det hela, för att inte tala om bröllopsfotografer. Visst, mottagningen hade slutat klockan två på morgonen, då hade hon kunnat krypa i säng som vilken normal människa som helst och inte laddat ner bilderna och gått igenom dem – inte lagt närmare tre timmars arbete på Hines-Myers bröllopsfoton. Men himmel vilka bra bilder hon fått. Några riktiga pärlor. Eller också var de rena smörjan allihop och hon hade bara önske drömt. Nej, bilderna var bra. Hon rörde ner tre skedar socker i kaffet, som hon drack utan mjölk, stående vid fönstret med blicken ut mot den snötäckta trädgården och gräsmattorna runt Browns villa. 13
Roberts_Som en drombild.indd 13
2011-04-05 07.49
De hade gjort ett bra jobb med det här bröllopet, tänkte hon. Kan ske skulle Bob Hines och Vicky Myers fatta vinken och göra ett lika bra jobb av sitt äktenskap. Hur som helst var det ingen risk att minnena av dagen skulle för blekna. Alla stunderna, de stora och de små, var förevigade. Hon skulle förfina dem, framkalla och kopiera dem. Så kunde Bob och Vicky återuppleva sin dag via bilderna om en vecka, eller om sextio år och en vecka. De var lika mäktigt som sött, svart kaffe en kall vinterdag, tänkte hon. Hon öppnade ett skåp och tog fram en rulle Pop-Tarts, stoppade en i munnen och tänkte igenom dagens program. Clay-McFearson (Rod och Alison), vigsel klockan sex. Vilket betydde att bruden med följe skulle komma vid tre, brudgummen och hans följe vid fyra. Alltså hade hon till två på sig innan det var genomgång i stora huset. Det räckte för att duscha, klä på sig, gå igenom anteckningar, kolla och dubbelkolla utrustningen. Senast hon tittat spåddes soligt väder och nollgradigt. Hon kunde nog få några bra förberedelsebilder i befintligt ljus och kanske ta med Alison ut på balkongen – om hon nu gick med på det – för att ta ett brudporträtt med snö i bakgrunden. Mac kom ihåg att brudens mor – Dorothy ”säg Dottie” – var ganska dominerande och krävande, men det skulle hon fixa. Och klarade hon det inte på egen hand, gjorde definitivt Parker det. Parker klarade allt och alla. Tack vare Parkers slit och beslutsamhet var I Nöd och Lust en av statens främsta bröllops- och eventagenturer på bara fem år. Arbetet hade gjort att sorgen efter hennes omkomna föräldrar överskuggats av en tro på framtiden, att den fina viktorianska villan på den vackra tomten, släkten Browns egendom, förvandlats till en blomstrande och unik affärsrörelse. Och hon själv, funderade Mac när hon svalde den sista biten PopTart, var en av anledningarna till att det fungerat. 14
Roberts_Som en drombild.indd 14
2011-04-05 07.49
Hon gick genom ateljén mot trappan till övervåningen, där sov- och badrum fanns. På vägen stannade hon till inför ett av sina absoluta favoritfotografier. En strålande, hänförd brud med ansiktet vänt mot himlen, utsträckta armar, uppåtvända handflator, mitt i ett regn av skära rosenblad. Omslag på Today’s Bride, tänkte Mac. För så bra är jag faktiskt. Hon tassade upp för trappan i raggsockor, flanellbyxor och tränings tröja för att förvandla sig från pyjamasklädd Pop-Tarts-missbrukare till sofistikerad bröllopsfotograf. Hon ignorerade den obäddade sängen – varför bädda när man bara skulle stöka till den igen – och röran i sovrummet. Den skållheta duschen avslutade jobbet som det söta kaffet påbörjat, dimman sking rades helt i skallen och hon kunde börja fokusera på dagens uppgift. Hon hade en brud som gärna ville vara kreativ, en passivt aggressiv BM som trodde att hon visste bäst, en brudgum som var så hopplöst förälskad att han gick med på allt bara bruden var lycklig. Och både B och BG var riktigt fotogeniska. Det sistnämnda gjorde jobbet roligare och samtidigt mer utmanan de. Hur skulle hon ge kunderna en bildmässig resumé av den stora dagen, en resumé som var utöver det vanliga och bara deras egen? Brudens färger, tänkte hon och försökte sortera minnesbilderna samtidigt som hon tvättade sitt kortsnaggade, röda hår. Silver och guld. Elegant, flott. Hon hade kikat på blommorna och tårtan – bäggedera höll väl på att färdigställas nu. Tittat på bordspresenter och linne, på följets kläder och hårprydnader. Hon hade en kopia av låtlistan, med första dansen samt de med mor–son och dotter–far markerade. De kommande timmarna av hennes liv skulle allt kretsa kring Rod och Alison. Hon valde dräkt, smycken och smink nästan lika noggrant som hon valde sin utrustning. Fullastad tog hon sig den korta biten mellan poolhuset, där hennes ateljé och lilla bostad låg, och stora huset. Snön gnistrade som diamantströssel på hermelinpäls, och luften var 15
Roberts_Som en drombild.indd 15
2011-04-05 07.49
lika kall och klar som is. Hon måste absolut ta några utomhusbilder, både i dags- och kvällsljus. Vinterbröllop, vitt bröllop, snö på marken, rimfrost på träden, iskristaller som hängde i pilarnas långa grenar över dammen. Och så det stiliga gamla viktorianska huset med ett myl ler av takfall, bågfönster och rosettfönster, uppåtsträvor och volym, mjukaste blått mot den bistra himlen. Alla terrasser och den breda portiken var pyntade med girlander, grönska och ljus. Hon betraktade det, som hon så ofta gjorde, medan hon gick på de skottade gångarna. Hon älskade alla dess vinklar, vrår och hörn, detal jerna i mildaste gult och gräddigaste vitt mot det mjuka, subtila blå. Här hade hon känt sig som hemma under uppväxtåren. Mer hemma, faktiskt, eftersom det egna hemmet styrdes helt av moderns nycker. Parkers föräldrar hade varit vänliga, välkomnande, kärleksfulla och – slog det Mac nu – trygga. De hade skänkt en lugn hamn under hennes stormiga barndomsår. Efter den stora förlusten för snart sju år sedan sörjde hon lika mycket som sin väninna. Nu bodde hon på Browns egendom. Arbetade där. Levde sitt liv där. Ett bra liv, på alla sätt och vis. Vad kunde väl vara bättre än att arbeta med något man gillade och att göra det tillsammans med sina allra bästa vänner? Hon gick in genom groventrén, hängde av sig ytterkläderna och gick runt till Laurels domäner. Hennes vän och arbetskamrat stod på en hög pall och fäste med säker hand silvriga kallor på den fem våningar höga bröllopstårtan. Varje blomma satt nedanför ett gyllene akantusblad och tillsammans gav det en skimrande, elegant touche. ”En säker vinnare, McBane.” Laurel var stadig som en kirurg på handen när hon fäste nästa blomma. Hennes gyllenblonda hår var hopsnörpt till en slarvig knut i nacken, men den framhävde hennes finskurna, trekantiga ansikts form. Hon kisade med de klarblå ögonen medan hon arbetade. ”Jag är så glad att hon valde liljorna som mittprydnad i stället för 16
Roberts_Som en drombild.indd 16
2011-04-05 07.49
den vanliga bruden och brudgummen. De fulländar hela skapelsen. Vänta bara tills vi får upp den här i balsalen och sätter dit liljorna.” Mac drog fram en kamera. ”Det skulle bli en bra bild till hemsidan. Är det okej?” ”Visst. Har du sovit något?” ”Inte förrän vid fem, men jag låg ända till tolv. Och du?” ”Halv tre. Uppe vid sju för att fixa det sista på brudgumstårtan, desserterna – och den här. Jag är så jäkla glad att vi har två veckor till nästa bröllop.” Hon såg sig över axeln. ”Berätta inte för Parker att jag sagt det.” ”Hon är väl uppe, antar jag?” ”Hon har varit här två gånger redan. Hon har säkert varit överallt två gånger. Jag tyckte jag hörde Emma komma. De kanske är uppe på kontoret nu.” ”Jag är på väg dit. Kommer du?” ”Om tio minuter. Jag håller tiden.” ”Att hålla tiden är att vara sen i Parkers värld”, log Mac. ”Jag ska försöka distrahera henne.” ”Säg att man bara inte kan stressa med vissa saker. Och att BM kommer att få så många komplimanger för den här tårtan så att vi slipper hennes tjat.” ”Det borde räcka.” Mac gick därifrån, tittade in i entrén och den stora salongen där själva vigseln skulle ske. Emmaline och hennes älvor hade redan gjort sitt jobb, såg hon. Plockat bort allt från gårdagens fest och pyntat inför det nya bröllopet. Varje brud hade sin egen dröm, och den här hade önskat sig massor av guldiga och silvriga band och girlander, till skillnad från nyårsaftonens lavendel och cremefärgade draperingar. Brasan var uppbyggd i stora öppna spisen i salongen och skulle tändas strax innan gästerna kom. Rad efter rad av vitdraperade stolar med skimrande silverrosetter. Emma hade redan ställt silverljusstakar med guldljus på spiselkransen, varvade med brudens favoritblom mor, vita kallor, i höga, tunna glasvaser. 17
Roberts_Som en drombild.indd 17
2011-04-05 07.49
Mac strosade runt i rummet, funderade på vinklar, ljusförhållanden och bildkomposition – och gjorde fler anteckningar medan hon gick därifrån och tog trappan till andra våningen. Precis som hon väntat var Parker i konferensrummet på kontoret, omgiven av sin laptop, sin BlackBerry, pärmar, mobiltelefon och head set. Det tjocka, bruna håret var hopsamlat i en lång hästsvans – elegant och enkelt. Det passade till dräkten – diskret duvgrå – som i sin tur skulle smälta väl in i och komplettera brudens färgskala. Parker missade aldrig sådant. Hon lyfte inte blicken men tecknade cirklar med fingret i luften medan hon fortsatte att jobba på datorn. Mac visste vad det betydde, gick bort till kaffedisken och fyllde två muggar. Hon satte sig, plock ade upp sin egen pärm och slog upp anteckningarna. Parker lutade sig bakåt, log och lyfte muggen. ”Det här kommer att bli bra.” ”Självklart.” ”Vägarna är fria, vädret bra. Bruden har vaknat, ätit frukost och fått massage. Brudgummen har tränat och simmat. Cateringfirman håller tiden. Alla medverkande är redo.” Hon tittade på klockan. ”Var är Emma och Laurel?” ”Laurel lägger sista handen vid tårtan, som är helt lysande. Emma har jag inte sett till, men hon har börjat pynta lokalerna. Det blir fint. Jag vill ta lite utomhusbilder. Före och efter.” ”Låt inte bruden stanna ute för länge, bara. Vi vill inte ha henne rödnäst och snörvlande.” ”Du kanske får se till att hålla BM borta.” ”Det har jag redan antecknat.” Emma rusade in med en lightcola i ena handen och en pärm i den andra. ”Tink har baksmälla och har inte dykt upp, så jag är en kort. Vi får köra det snabbt, okej?” Hon sjönk ner vid bordet. Det svarta, lockiga håret böljade över träningströjans axlar och rygg. ”Brudsvi ten och salongen är fixade. Hall och trappa nästan klara. Buketter, bröstbuketter och knapphålsblommor kollade. Vi har börjat i stora 18
Roberts_Som en drombild.indd 18
2011-04-05 07.49
salen och balsalen. Jag måste tillbaka dit.” ”Blomsterflickan?” ”Vit rosenboll, med silver- och guldband. Jag har hennes krans klar till frisören. Den är så söt. Jag måste ha några bilder på blommorna om du hinner, Mac. Annars tar jag dem själv.” ”Jag fixar det.” ”Tack. BM – ” ”Jag tar henne”, sa Parker. ”Jag behöver – ” Emma tystnade när Laurel kom in. ”Jag är inte sen”, sa Laurel. ”Tink har inte dykt upp”, berättade Parker. ”Emma är en kort.” ”Jag kan hjälpa till. Jag måste montera mittprydnaden på tårtan och lägga upp desserterna, men just nu har jag tid.” ”Då går vi igenom schemat.” ”Vänta”, sa Emma och viftade med colaburken. ”Först ska vi skåla. Gott nytt år på oss, vi fyra häftiga, otroliga och sexiga tjejer. Världens bästa kompisar.” ”Och så är vi smarta och tuffa.” Laurel höjde sin vattenflaska. ”För kompisar och kolleger.” ”För oss. Vänskap och hjärnkraft upphöjt till fyra”, tillade Mac, ”och för vilket häftigt jobb vi gjort med I Nöd och Lust.” ”Och för 2009.” Parker lyfte sin kaffemugg. ”Vi häftiga, otroliga, sexiga, smarta och tuffa bästa kompisar ska ha det bästa året någon sin.” ”Så är det fanimig.” Mac lyfte muggen mot de andra. ”För Bröl lopsdagen, då, nu och för evigt.” ”Då, nu och för evigt”, ekade Parker. ”Och så till schemat.” ”Jag tar bruden direkt när hon kommer”, sa Mac, ”övergår till brudgum när han dyker upp. Actionbilder under påklädning, lite poserande om de vill. Formella porträtt före och efter. Jag plåtar tårtan och dekoren nu i förväg, fixar i ordning allting. Hela familjen och så bröllopsföljet före vigseln. Efteråt behöver jag nog bara trekvart till familjebilderna, festen och själva bröllopsfotot.” 19
Roberts_Som en drombild.indd 19
2011-04-05 07.49
”Blommor i brudens och brudgummens svit klara vid tre. I hall, salong, trappa, stora salen och balsalen till fem.” Parker sneglade på Emma. ”Vi klarar det.” ”Videofilmaren kommer halv sex. Gästerna från halv sex till sex. Bröllopsorkester – stråkkvartett – börjar tjugo i sex. Bandet färdigriggat i balsalen vid halv sju. BGM, i sällskap av son, anländer tio i sex, BM med svärson direkt efter det. Brudgum och marskalker på plats vid sex.” Parker läste innantill. ”BF, bruden och resten av sällskapet här klockan sex. Nedskridande och procession. Vigseln tar tjugotre minu ter, uttåg, familjestund. Gästerna visas in i stora salen fem i halv sju.” ”Baren öppnar”, sa Laurel, ”musik, tilltugg.” ”Sex och tjugofem till sju och tio, fotografering. Tillkännagivande och presentation av familjen, gästerna och de nygifta sju och femton.” ”Bröllopsskål”, fyllde Emma i. ”Vi vet, Parks.” ”Jag vill vara säker på att vi flyttar till balsalen och drar igång första dansen vid kvart över åtta”, fortsatte Parker. ”Bruden vill så gärna ha sin mormor där då, och att hennes mamma och pappa ska dansa efter far–dotter och mor–son. Mormor är nittio och kanske kroknar tidigt. Om vi kan klara av att få in tårtan vid halv tio kanske hon kan få vara med om det också.” ”Hon är så gullig”, sa Mac. ”Jag har några bra bilder på henne och Alison under genrepet, och har skrivit upp att jag ska ta några till i dag. Själv tror jag att hon stannar hela kvällen.” ”Det hoppas jag. Tårta och dessert serveras medan dansen pågår. Buketten kastas kvart över tio.” ”Kastbukett klar”, tillade Emma. ”Strumpeband kastas, dansen fortsätter. Sista dansen tio i elva, såpbubblor, de nygifta ger sig av. Slut på festen klockan elva.” Parker kollade klockan igen. ”Då ser vi till att bli klara. Emma och Laurel måste byta om. Ingen glömmer sitt headset.” Parkers telefon surrade och hon sneglade på displayen. ”BM. Igen. Fjärde samtalet i dag.” 20
Roberts_Som en drombild.indd 20
2011-04-05 07.49