W. G. Sebald Dikt, prosa, essä
Översättning Ulrika Wallenström
Panache Albert Bonniers Förlag
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 3
2011-09-29 11.21
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012593-6 Efter naturen och Luftkrig och litteratur utges här för första gången på svenska. Övriga titlar, Utvandrade, Austerlitz, Saturnus ringar och Svindel. Känslor, ursprungligen på svenska 2002, 2003, 2007 respektive 2009, i genomsedd översättning av Ulrika Wallenström 2011. The works in this omnibus were originally published in Germany under following titles: Nach der Natur Copyright © Eichborn AG, Frankfurt av Main, 1988. All rights reserved. Schwindel. Gefühle Copyright © Eichborn AG, Frankfurt av Main, 1990. All rights reserved. Die Ausgewanderten Copyright © Eichborn AG, Frankfurt av Main, 1992. All rights reserved. Die Ringe des Saturn Copyright © Eichborn AG, Frankfurt av Main, 1995. ”Herod’s Temple” Photography Copyright © Alec Garrard. All rights reserved. Luftkrieg und Literatur Copyright © 1999, W.G.Sebald. All rights reserved Austerlitz Copyright © 2001, W.G.Sebald. All rights reserved CPI Books, Tyskland 2011
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 4
2011-09-29 11.21
Efter naturen 7 Svindel. Känslor 99 Utvandrade
279
Saturnus ringar
491
Austerlitz
755
Luftkrig och litteratur
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 5
1005
2011-09-29 11.21
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 6
2011-09-29 11.21
Efter naturen En elementardikt
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 7
2011-09-29 11.21
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 8
2011-09-29 11.21
Som snön på Alperna
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 9
2011-09-29 11.21
Or va, che un sol volere è d’ambedue: tu duca, tu signore e tu maestro. Cosí gli dissi; e poi che mosso fue, entrai per lo cammino alto e silvestro. Dante, Inferno, Canto II
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 10
2011-09-29 11.21
I Stänger man flyglarna på altarskåpet i Lindenhardts församlings kyrka och låser in de snidade figurerna i deras hus, så möts man på den vänstra dörren av Sankt Georg. Längst fram i bildens kant står han en handsbredd ovan världen på väg att kliva över ramens tröskel. Georgius miles, en man med bål av järn, välvt bröst av brons, gyllenrött hår och silvrigt feminina drag. Det anletet, okände Grünewalds, syns om och om igen i arbeten av honom: hos en som ser Snöundret ske, en eremit i öknen, en medlidsam på målningen Kristus bespottas i München. Till sist i eftermiddagsljuset i Erlangens bibliotek skiner det fram ur ett självporträtt – skissat med svartkrita, förhöjt med vitt och senare av annan hand förstört med tusch och pensel – en målares på fyrtio–femtio år. Jämt samma saktmod, samma tunga sorg, oregelbundna ögon, beslöjade och sneglande in emot ensamheten. Grünewalds ansikte syns också på en bild i Basel av Holbein den yngre som visar ett krönt kvinnligt helgon. 11
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 11
2011-09-29 11.21
Detta är märkvärdigt förställda fall av likhet, skrev Fraenger, vars böcker fascisterna brände. Ja, det tycktes som hade männen i verken hedrat varandra som bröder, rest minnesvårdar över varann där deras vägar korsats. Därför väl också i mitten på högra dörren till Lindenhardtaltaret: bekymrad med blicken vänd mot ynglingen på andra sidan den äldre mannen som jag själv för åratal sen mötte en januarimorgon på järnvägsstationen i Bamberg. Det är den helige Dionysius med sitt avhuggna huvud under armen. Honom, sin valde protektor som mitt i livet bär med sig sin död, ger Grünewald utseendet hos Riemenschneider, som bispen i Würzburg tjugo år senare låter tortera och krossa händerna på. Långt innan dess går smärtan redan in i bilderna. Det är så föreskrivet, vet målaren, som på altaret inordnar sig i de Fjorton nödhjälparnas alldeles för fåtaliga skara. Alla de, Sankt Blasius, Achatius och Eustachius, Pantaleon, Egidius, Cyriakus, Kristoffer och Erasmus och den verkligt undersköne Sankt Vitus med tuppen, tittar var åt sitt håll, vi förstår inte varför. De tre nödhjälperskorna Barbara, Katarina, Margareta däremot 12
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 12
2011-09-29 11.21
i kanten på vänstra dörren bakom ryggen på Georg kör sina uniforma österländska huvuden ihop i en sammansvärjning mot männen. Även helgonens olycka är deras kön, är den fruktansvärda åtskillnaden mellan könen, som Grünewald erfor i sin egen kropp. Den utdrivna djävul som Cyriakus, inte bara för att han står trångt utan som ett emblem, håller högt upp i vädret är en kvinnlig varelse och härrör, som en grisaille av Grünewald i Frankfurts Städel ytterst drastiskt visar, från Diocletianus epileptiska dotter, den förvridna prinsessan Artemia, som Cyriakus, bredvid vilken hon ligger på knä på marken, med ornatens handlin håller kort i koppel som en hund. Fram över dessa båda skjuter grenar på ett fikonträd med frukter, en av dem helt urgröpt av insekter.
13
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 13
2011-09-29 11.21
II Inte mycket är känt om hans liv: Matthaeus Grünewald von Aschaffenburg. Den förste som skriver om målaren, Joachim von Sandrart i Teutsche Academie från 1675, förutskickar att han inte vet en enda levande människa som kan ge skriftligt eller muntligt besked om denna berömvärda hand. Och på Sandrarts ord törs vi lita: ett porträtt på museum i Würzburg visar upp honom vid åttiotvå års ålder, vaken och ovanligt klarögd. Ljust i grått och svart, skriver han, har Matthaeus målat de yttre flyglarna på det av Dürer gjorda altaret med Mariae himmelsfärd i dominikanernas kloster i Frankfurt och således levat omkring 1505. Särdeles märkvärdig är den av honom med vattenfärger skildrade Kristi förklaring på berget Tabor, i synnerhet ett förunderligt vackert moln där Moses och Elias uppenbarar sig för apostlarna som bävar, utom sig, ett oöverträffat sällsamt verk. Så fanns i domen i Mainz tre in- och utvändigt målade altarbilder, en av dem föreställande en blind eremit som när han ledd av en pojke går över den tillfrusna Rhen 14
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 14
2011-09-29 11.21
på isen blir överfallen och dödad av två illgärningsmän. Anno 1631 eller -32 under den tidens våldsamma krig togs denna bild därifrån och sändes till Sverige men hamnade genom skeppsbrott jämte många dylika konstverk på havets botten. I Isenheim har Sandrart inte varit men väl hört talas om altaret där som, skriver han, är sådant att livet självt inte kunde gestalta det annorlunda och där det ska finnas en Sankt Antonius med konstfärdigt avbildade demoner. Utom en Johannes med knäppta händer som han, Sandrart, såg när han på sin tid gjorde påvens konterfej i Rom, är detta med säkerhet allt som inte förkommit av Aschaffenburgmålarens verk. Om honom vet han annars endast att han mest uppehöll sig i Mainz, förde ett tillbakadraget melankoliskt liv och var übel verheurathet, elakt gift.
15
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 15
2011-09-29 11.21
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 6
2011-09-29 11.21
Svindel. Känslor
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 99
2011-09-29 11.21
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 100
2011-09-29 11.21
Beyle eller kärlekens märkliga faktum
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 101
2011-09-29 11.21
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 102
2011-09-29 11.21
I mitten av maj år 1800 tågade Napoleon med 36 000 man över Stora Sankt Bernhard, ett företag som fram till denna tidpunkt hade gällt för att vara så gott som omöjligt. I nästan fjorton dagar rörde sig ett oöverblickbart tåg av människor, djur och materiel från Martigny över Orsières genom Entremont-dalen och därefter i till synes ändlösa serpentiner upp på passhöjden 2 500 meter över havsytan, varvid truppen måste dra de tunga kanonrören i urholkade trädstammar dels över snö och is, dels över de redan snöfria berghällarna. Till de få deltagare i denna legendariska marsch över Alperna 103
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 103
2011-09-29 11.21
som inte förblivit namnlösa hörde Henri Beyle. Han var då sjutton år gammal, såg äntligen ett slut på sin synnerligen djupt avskydda
barndom och
ungdom
och ämnade just med viss entusiasm påbörja sin bana i arméns tjänst, en bana som, det vet vi, skulle föra honom vida omkring i Europa. De anteckningar där Beyle vid femtiotre års ålder – han vistades vid tiden för nedskriften i Civita Vecchia – ur minnet försöker hämta upp dessa dagars strapatser demonstrerar eftertryckligt diverse svårigheter med att minnas. Än består hans föreställning om det förflutna av enbart gråa fält, än stöter han på bilder som äger en så ovanlig tydlighet att han inte tror sig kunna lita på dem, exempelvis på bilden av general Marmont, som han tycker att han sett klädd i ett regeringsråds himmels- och kungsblåa dräkt, i Martigny till vänster om vägen där trossen rörde sig framåt, och som han, enligt vad han försäkrar oss, alltjämt kan se framför sig när han blundar och frammanar scenen, trots att Marmont ju vid det laget, det vet Beyle mycket väl, måste ha burit sin generalsuniform och inte den blå civila ämbetsdräkten. Beyle, som påstår sig vid denna tid ha haft fysik som en fjorton års flicka, och det på grund av en fullkomligt galen uppfostran enbart inriktad på att utbilda borgerliga färdigheter, skriver också att det stora antalet döda hästar vid vägkanten och all annan krigsbråte som armén lämnade efter sig där den ringlade fram gjorde honom så bestört att han nu inte har något som helst närmare be104
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 104
2011-09-29 11.21
grepp om det som då fyllde honom med fasa. Intryckets mäktighet har tillintetgjort själva intrycket, så förefaller det honom. Följande teckning bör därför endast ses som ett slags hjälpmedel varmed Beyle försöker rekapitulera hur det var när den truppdel som han förflyttade sig med hamnade i elden nära byn och fästningen
Bard.
B. är byn Bard. De tre C:na på höjden till höger markerar fästningens kanoner som utsätter punkterna L L L på vägen utmed den branta sluttningen P för beskjutning. Där X:et står, i avgrunden, ligger hästarna som vansinniga av ångest har störtat ner från vägen och är bortom räddning, och H står för Henri, berättarens egen position. Visserligen lär Beyle när han befann sig på denna punkt inte ha sett det hela så, ty i verkligheten är, som vi vet, allting alltid helt annorlunda. För övrigt skriver Beyle att även då man äger mer verklighets nära minnesbilder är dessa inte mycket att lita på. Precis som general Marmonts magnifika uppenbarelse i Martigny, innan uppstigandet började, gjorde, omedelbart efter det att de klarat av den svåraste sträckan av vägen, nedstigandet från passhöjden och Sankt Bernhards-dalen som öppnade sig mot morgonsolen ett i sin skönhet outplånligt intryck på honom. Han kunde den gången 105
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 105
2011-09-29 11.22
överhuvudtaget inte slita sig från synen, och samtidigt ekade hans första italienska ord – quante miglia ci sono da qui a Ivrea och donna cattiva i skallen på honom, ord som en präst han varit inkvarterad hos hade lärt honom någon dag innan. Beyle skriver att han länge levat i tron att han kunde erinra sig denna ritt i alla enskildheter, i synnerhet den bild där, i det redan avtagande ljuset, staden Ivrea för första gången visade sig för honom ungefär en fjärdingsväg bort. Där den allt bredare dalen långsamt övergår i slätten, där låg den, lite åt höger, medan bergen reste sig till vänster, in i bilddjupet: Resegone di Lecco, som senare skulle komma att betyda så mycket för honom, och längst bort i bakgrunden väl Monte Rosa. Det var, skriver Beyle, en svår missräkning när han för några år sedan då han gick igenom gamla papper stötte på ett stick med titeln Prospetto d’Ivrea och måste tillstå för sig själv att hans minnesbild av staden i kvällsljus inte föreställde något annat än en kopia av just detta stick. Man borde därför, råder Beyle, inte köpa några stick av vackra utsikter och vyer som man ser på resor. Ty ett stick besätter snart platsen för minnet vi har av något, ja man kan rentav säga att det förstör minnet. Den underbara Madonna di San Sisto till exempel, som han sett i Dresden, kan han inte längre minnas hur han än anstränger sig, eftersom hon kommit att skymmas av det stick som Müller gjort av henne, medan han däremot hur tydligt som helst kan se framför sig de usla pastellerna av Mengs i samma galleri, vilka han aldrig någonsin och någonstans träffat på någon kopia av. I Ivrea, där samtliga hus och allmänna platser upptogs av den bivackerande armén, lyckades Beyle för sig och för capitaine Burelvillers, i vars sällskap han hade ridit in i staden, inne på varu lagret till ett färgeri mellan allsköns kaggar och kopparkittlar slå upp ett av en säreget syrlig luft genomblåst kvarter vilket han, så snart han suttit av, också måste försvara mot en maroderande hord som försökte rycka loss fönsterluckorna och dörrarna från gångjärnen för att kasta dem på lägerelden de hade tänt mitt på gården. Inte bara efter denna bragd utan efter de senaste dagarnas 106
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 106
2011-09-29 11.22
upplevelser överhuvudtaget kände sig Beyle myndig och begav sig, plötsligt gripen av företagslusta och utan att bry sig om vare sig att han själv var hungrig och mycket trött eller att capitainen protesterade, till Emporeum där man, det hade han sett på flera affischer, denna afton gav Cimarosas Il Matrimonio Segreto. Beyles fantasi, som enbart på grund av det överallt rådande ir reguljära tillståndet befann sig i stark rörelse, eggades nu ytterligare av Cimarosas musik. Redan på det ställe i första akten där de hemligt gifta Paolino och Caroline förenar sina röster till den ångest fulla duetten Cara, non dubitar; pietade troveremo, se il ciel barbaro non è trodde han sig själv stå inte bara på den primitiva scenens tiljor utan faktiskt i den lomhörde bolognesiske storköpmannens hus och hålla dennes yngsta dotter i sina armar. Hans hjärta snördes samman så till den grad att han under den fortsatta föreställningen upprepade gånger fick tårar i ögonen och när han lämnade Emporeum var övertygad om att den aktris som hade spelat Caroline och som, enligt vad han tyckte sig säkert ha märkt, mer än en gång hade riktat blicken särskilt mot honom, skulle kunna bjuda honom den lycksalighet som musiken gav löfte om. Det störde honom inte alls att sopranens vänstra öga vindade en aning när hon skulle bemästra de svårare koloraturerna och inte heller att hörntanden till höger i överkäken fattades i munnen på henne; tvärtom fäste sig hans exalterade känslor just vid dessa defekter. Nu visste han var lyckan borde sökas; inte i Paris, som han hade trott medan han var kvar i Grenoble, och inte i bergen i Dauphiné, dit han mången gång i Paris hade längtat tillbaka, utan här i Italien, i denna musik, vid åsynen av en sådan skådespelerska. Denna övertygelse rubbades inte heller det minsta av de obscena skämt om den tvivelaktiga moralen hos teaterns damer som capitainen drog för att reta honom morgonen därpå när de lämnade Ivrea bakom sig och red mot Milano och Beyle kände sitt rörda hjärta svälla och svämma över i det öppna försommarlandskapet där en oöverskådlig mängd träd med frisk grönska hälsade honom från alla håll. Den 23 september 1800, cirka tre månader efter ankomsten till 107
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 107
2011-09-29 11.22
Milano, får Henri Beyle, som till dato uträttat skrivarbete på kontoren vid republikens ambassad i Casa Bovara, kommendering som souslieutenant vid 6:e dragonregementet. Kostnaderna för de anskaffningar som krävs för att komplettera hans uniform skenar snabbt iväg eftersom utläggen för byxorna av hjortskinn, för den från nacken till hjässan med kortklippt tagel besatta hjälmen, för stövlarna, sporrarna, skärpspännena, bröstremmarna, epåletterna, knapparna och gradbeteckningarna vida överstiger vad han annars måste ut med för sitt uppehälle. Fast nog känner Beyle sig liksom förvandlad när han nu betraktar sin gestalt i spegeln eller rentav i de milanesiska kvinnornas ögon tycker sig uppfatta en reflex av det intryck han gör. Det är som om han äntligen har lyckats skjuta upp ur sin satta kropp, som om den höga broderade ståndkragen sträckt ut hans alltför korta hals. Även hans
som sitter långt isär och är anledningen till att han till sin sorg ofta blir kallad för Le Chinois, ter sig med ens djärvare, mer riktade mot en imaginär mitt. Efter att han fått på sig sin mundering går denne dragon på sjutton och ett halvt år dagar i sträck omkring med erektion innan han vågar göra sig av med sin från Paris medförda svendom. Namnet på eller ansiktet hos den donna cattiva som assisterade honom vid detta bestyr kan han inte minnas efteråt. Den våldsamma sinnesrörelsen, skriver han, har utplånat varje minne av det. Under de veckor som följer går Beyle i lära så grundligt att hans steg ut i världen nu när han blickar tillbaka flyter ihop med hans besök på stadens bordeller och att han före årets slut får känna på de smärtor som kommer sig av en infektion såväl som av behandlingen med kvicksilver och jodkalium. Det hindrar honom 108
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 108
2011-09-29 11.22
Utvandrade Fyra långa berättelser
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 279
2011-09-29 11.22
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 280
2011-09-29 11.22
Förstör inte minnet det sista som är
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 281
2011-09-29 11.22
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 282
2011-09-29 11.22
I slutet av september 1970, strax innan jag skulle tillträda min tjänst i Norwich i östra England, åkte Clara och jag ut till Hingham på jakt efter någonstans att bo. Mellan fält, utmed häckar, under utskjutande ekar, förbi en del spridd bebyggelse går vägen bortåt femton miles genom landet innan Hingham äntligen blir synligt med sina omaka gavlar, tornet och trädkronorna som nätt och jämnt skjuter upp över slätten. Stora torget, omringat av tigande fasader, var tomt, men vi behövde inte lång stund för att hitta det hus som 283
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 283
2011-09-29 11.22
förmedlaren hade tipsat oss om. Det var ett av de största på orten och låg vid en tyst gata, dolt bakom en manshög mur och ett tätt buskage av järnek och portugisisk lagerhägg som vuxit in i varandra, inte långt från kyrkan inne på sin gräsbevuxna kyrkogård med skotska pinjer och idegranar. Vi vandrade utför den svagt sluttande infarten som gick i en vid sväng och över planen framför huset som var jämnt täckt med fint grus. På höger hand, bakom stallen och vagnslidren reste sig högt mot den klara hösthimlen ett bokbestånd med en kråkkoloni vilken nu, tidigt på eftermiddagen, var övergiven, bona mörka fläckar under lövtaket som knappt rörde sig. Den breda, liggande fasaden på huset i nyklassisk stil var övervuxen med vildvin, porten svartmålad. Flera gånger bankade vi på med portklappen, en svängd fiskkropp av mässing, utan att något liv förmärktes inne i huset. Vi backade en bit. Rutorna i de tolvdelade fönstren tycktes alla vara av mörkt spegelglas. Det såg inte ut att bo någon här. Och jag kom att tänka på det där lantstället i Charente som jag åkte ut till en gång från Angoulême och framför vilket två galna bröder, den ene deputerad, den andre arkitekt, under decenniers planerings- och konstruktionsarbeten hade uppfört fasaden till slottet i Versailles, en fullkomligt ändamålslös fast på avstånd mycket imponerande kuliss vars fönster hade varit lika blanka och blinda som fönstren i det hus vi nu stod framför. Vi skulle säkert ha åkt därifrån med oförrättat ärende om vi inte med en av dessa flyktigt utbytta blickar intalat varandra mod att åtminstone ta en titt på trädgården först. Försiktigt gick vi runt huset. På norrsidan hade tegelpannorna blivit gröna, väggarna var delvis täckta av vitfläckig murgröna, och en mossbelupen gångstig ledde förbi köksingången och vedskjulet genom djupa skuggor och slutligen, som ut på en scen, till en stor terrass med stenbalustrad nedanför vilken en stor kvadratisk gräsplan sträckte ut sig, inramad av blomrabatter, buskar och träd. På andra sidan gräsmattan, mot väster, öppnade sig landskapet, en park med enstaka lindar, almar och städsegröna ekar, och därbakom så de mjukt böljande åkrarna och de vita molnbergen vid horisonten. Tysta betraktade vi länge 284
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 284
2011-09-29 11.22
denna anläggning som steg för steg, i lägre och högre avsatser drog blicken mot fjärran, och vi trodde oss vara alldeles ensamma tills vi fick se en orörlig gestalt ligga i halvskuggan som en hög ceder i trädgårdens sydvästra hörn kastade över gräsmattan. Det var en gammal man som stödd på armbågen och med handen under hakan tycktes helt försjunken i anblicken av den plätt jord han hade omedelbart framför ögonen. Vi gick bort mot honom över gräset som gav en underbar svikt åt varje steg vi tog. Men inte förrän vi var nästan alldeles inpå lade han märke till oss och reste sig, inte utan en viss förlägenhet. Fastän storväxt och bredaxlad verkade han undersätsig, ja faktiskt riktigt liten. Det kom sig kanske av att han, som det snart skulle visa sig, alltid bar ett par guldbågade läsglasögon med halvglas som han med sänkt huvud tittade över kanten på, varigenom han måtte ha vant sig vid att inta en böjd, nästan bedjande hållning. Det vita håret var bakåtkammat, men enstaka testar föll ideligen ner i den påfallande höga pannan. I was counting the blades of grass, sade han som ursäkt för att han varit så borta i tankarna. It’s a sort of pastime of mine. Rather irritating, I am afraid. Han strök tillbaka en av de vita hårtestarna. Rörelserna var tafatta men på samma gång fulländade, och hans sätt att presentera sig som dr Henry Selwyn utmärktes av en förbindlighet som för länge sedan kommit ur bruk. Vi var säkert, tillade han, komna för att se på lägenheten. Såvitt han visste var den inte bortlovad än, men hur som helst måste vi tåla oss till dess att mrs Selwyn kom tillbaka, ty det var hon som rådde om huset, han var bara en som bodde i trädgården, a kind of ornamental hermit. Under samtalet som följde på dessa första yttranden hade vi gått längs järnstaketet som skilde trädgården från det öppna parklandskapet. Vi hejdade oss lite. Runt en aldunge kom tre tunga skimlar skumpande under frustningar och i trav så att gräset sprätte om hovarna. Förväntansfulla ställde de upp sig framför oss. Dr Selwyn matade dem med det han hade i byxfickan och strök dem över mularna. De äter sitt nådabröd hos mig, sade han. Jag köpte dem för några pund på hästauktion ifjol, annars skulle de säkert ha 285
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 285
2011-09-29 11.22
gått till slakt. De heter Herschel, Humphrey och Hippolytus. Om deras tidigare liv vet jag ingenting, men de såg ruskiga ut när jag köpte dem. Huden var full med kvalster, blicken skum och hovarna alldeles fransiga av att de fått stå så länge ute på ett blött fält. Vid det här laget, sade dr Selwyn, har de återhämtat sig någorlunda, och kanske har de ett par goda år kvar. Sedan tog han farväl av de synbarligen mycket tillgivna hästarna, och under det att han då och då stannade upp och blev utförligare i det han talade om promenerade han med oss bort till de mer avsides belägna delarna av trädgården. Genom buskaget på gräsmattans sydsida ledde en stig till en av hasselbuskar kantad gång. I grenverket som slöt sig till ett tak över oss huserade gråa ekorrar. Marken var översållad med skalen efter de uppbrutna nötterna, och hösttidlösa i hundratal
fångade upp det dämpade ljus som silade in mellan de redan torrt prasslande bladen. Hasselgången slutade vid en tennisplan längs vilken löpte en vitmenad tegelmur. Tennis, sade dr Selwyn, used to be my great passion. But now the court has fallen into disrepair, like so much else around here. Inte bara köksträdgården, fortsatte han och pekade bort mot de halvt förfallna viktorianska växthusen och de urvuxna spaljéerna, inte bara köksträdgården höll på att duka 286
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 286
2011-09-29 11.22
Saturnus ringar En engelsk vallfart
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 491
2011-09-29 11.23
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 492
2011-09-29 11.23
Good and evil we know in the field of this world grow up together almost inseparably. John Milton, Paradise Lost
Il faut surtout pardonner à ces âmes malheureuses qui ont élu de faire le pèlerinage à pied, qui côtoient le rivage et regardent sans comprendre l’horreur de la lutte et le profond désespoir des vaincus. Joseph Conrad till Marguerite Poradowska
Saturnus ringar består av iskristaller och förmodligen meteoritiska stoftpartiklar som i cirkelformade banor kretsar kring planeten vid ekvatorn. Sannolikt handlar det om fragment av en gammal måne som kommit alltför nära planeten och förstörts av dess tidvattenkraft (→ Roche-gränsen). Brockhaus Enzyklopädie
493
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 493
2011-09-29 11.23
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 494
2011-09-29 11.23
I
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 495
2011-09-29 11.23
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 496
2011-09-29 11.23
I augusti 1992, när rötmånaden gick mot sitt slut, gav jag mig iväg på en färd till fots genom det östengelska grevskapet Suffolk, i hopp om att kunna undkomma den tomhet som bredde ut sig inom mig efter att jag avslutat ett större arbete. Detta hopp gick också i viss mån i uppfyllelse, ty sällan har jag känt mig så obunden som då när jag i timmar och dagar vandrade fram genom de delvis endast glest bebyggda landsändarna innanför kusten. Å andra sidan tycks det mig emellertid nu som om den gamla vidskepliga tron att vissa själsliga och kroppsliga sjukdomar gärna tar sin boning i oss under Hundstjärnans tecken möjligen har fog för sig. I varje fall upptog mig under tiden därefter både minnet av den sköna rörelsefriheten och minnet av den förlamande fasa som åtskilliga gånger hade gripit mig inför de spår av förstörelse som även i denna avsides belägna trakt gick långt tillbaka i det förflutna. Kanske var det därför exakt på dagen ett år efter min resas början som jag, i ett tillstånd av nära på total orörlighet, blev inlagd på sjukhuset i provinshuvudstaden Norwich, där jag sedan, åtminstone i tankarna, började med att skriva ner följande sidor. Jag kan mycket väl dra mig till minnes hur jag, strax efter att jag blivit inlagd, i mitt rum på sjukhusets åttonde våning överväldigades av föreställningen att de vidder som jag sommaren innan genomvandrat nu slutgiltigt hade krympt ihop till en enda blind och döv fläck. Faktiskt syntes från min säng inte mer av världen än den färglösa biten himmel i fönsterramen.Det begär som flera gånger under dagens lopp vaknat inom mig, nämligen att med en blick ut genom detta besynnerligt nog med ett svart nät 497
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 497
2011-09-29 11.23
förhängda sjukhusfönster förvissa mig om den som jag befarade för alltid försvunna verkligheten, det begäret blev vid skymningens inbrott så starkt att jag, sedan jag på något sätt, halvt på magen, halvt på sidan, hade lyckats rutscha över sängkanten ner på golvet och på alla fyra nå fram till väggen, trots de därmed förbundna smärtorna rätade på mig genom att sega mig upp i fönstret. I den krampaktiga hållningen hos en varelse som för första gången rest sig från marken stod jag sedan lutad mot glasrutan och kunde inte låta bli att tänka på den scen där den stackars Gregor, med darrande små ben fastklamrad vid stolskarmen, blickar ut från sitt rum och vagt erinrar sig, som det heter, hur befriande det förr hade känts att titta ut genom fönstret. Och precis som Gregor med sina numer skumma ögon inte kände igen den lugna Charlottenstrasse, där han bott i åratal med de sina, utan tog den för en grå ödemark, så tycktes också mig den välkända staden, som sträckte sig från går498
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 498
2011-09-29 11.23
Austerlitz
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 755
2011-09-29 11.23
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 756
2011-09-29 11.23
Under andra hälften av sextiotalet for jag, dels för studier, dels av andra skäl som jag själv inte riktigt kunde förstå, upprepade gång er från England till Belgien, ibland bara över en eller två dagar, ibland för flera veckor. På en av dessa belgiska exkursioner som alltid, tycktes det mig, förde mig mycket långt bort till främmande land, kom jag också, en strålande försommardag, till staden Ant werpen som jag dittills känt endast till namnet. Genast vid ankoms ten, när tåget över den på bägge sidor med besynnerliga små spet siga torn bestyckade viadukten långsamt rullade in i den mörka stationshallen, drabbades jag av ett illamående som sedan höll i sig under hela den tid jag den gången tillbragte i Belgien. Jag minns med vilka osäkra steg jag gick kors och tvärs genom innerstan, längs Jeruzalemstraat, Nachtegaalstraat, Pelikaanstraat, Paradijs straat, Immerseelstraat och många andra gator och gränder, och hur jag slutligen, plågad av huvudvärk och olustiga tankar, räddade mig in i den vid Astridsplein, strax intill Centralstationen, belägna djurparken. Där satt jag tills jag kände mig lite bättre, på en bänk i halvskuggan vid en fågelvoljär inuti vilken en massa finkar och siskor med brokiga fjädrar fladdrade omkring. När eftermiddagen led mot sitt slut promenerade jag genom parken och tittade till sist in på det för bara ett par månader sedan nyöppnade Nocturamat. Det tog en bra stund innan ögonen hade vant sig vid det artificiella halvdunklet och jag kunde urskilja de olika djur som bakom glaset levde sitt av en blek måne belysta skymningsliv. Jag vet inte längre så noga vilka djur jag såg på Nocturamat i Antwerpen då. Antagli gen var det fladdermöss och springråttor från Egypten eller Gobi 757
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 757
2011-09-29 11.23
öknen, inhemska igelkottar, uvar och ugglor, australiska pungråt tor, skogsmårdar, sjusovare och halvapor som hoppade från den ena grenen till den andra, kilade av och an på den grågula sand jorden eller just försvann i ett bambusnår. Verkligt levande för mig står egentligen bara tvättbjörnen som jag iakttog länge medan han med allvarsam uppsyn satt vid en liten bäck och om och om igen tvättade samma äppelklyfta, som hoppades han genom detta t vättande långt utöver all förnuftig grundlighet kunna undkomma härifrån där han så att säga utan eget åtgörande hade hamnat i fel värld. Om de i Nocturamat inhysta djuren minns jag annars bara att några av dem hade påfallande stora ögon och den där oavvänt forskande blicken man finner hos vissa målare och filosofer vilka
medelst rent åskådande och rent tänkande försöker genomtränga det mörker som omger oss. För övrigt upptog mig, tror jag, den
758
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 758
2011-09-29 11.23
gången frågan om man när den verkliga natten bryter in och djur parken stängs för allmänheten tänder det elektriska ljuset åt Noc turamats invånare så att de kan somna någorlunda lugnt då dagen bräcker över deras bakvända miniatyruniversum. – Under årens lopp har bilderna från Nocturamats inre i mitt minne blandats ihop med dem som jag bevarat av den så kallade Salle des pas perdus på Antwerpens Centraal Station. Försöker jag idag föreställa mig denna väntsal så ser jag genast Nocturamat, och tänker jag på Noc turamat så påminns jag om väntsalen, antagligen därför att jag den där eftermiddagen gick från djurparken direkt in på stationen eller först stod ett tag på planen framför stationen och blickade upp mot framsidan av denna fantastiska byggnad som jag endast otydligt hade uppfattat när jag kom på morgonen. Nu däremot såg jag hur långt utöver det enbart ändamålsenliga den under kung Leopolds beskydd uppförda byggnaden sträckte sig och förundrades över den ärgige negerpojken med sin dromedar som sedan hundra år står ensam mot den flandriska himlen högt däruppe på ett torn krönt burspråk till vänster på stationsfasaden, ett monument över den afrikanska djur- och infödingsvärlden. När jag steg in i sta tionshallen över vilken en sextio meter hög kupol välver sig var min första tanke, kanske utlöst av besöket i djurparken och åsynen av dromedaren, att det här, i denna praktfulla fastän då starkt för fallna foajé, borde finnas i marmornischerna infällda burar för lejon och leoparder och akvarier för hajar, bläckfiskar och kroko diler, precis som man omvänt i somliga zoologiska trädgårdar kan färdas genom de avlägsnaste världsdelar på en liten järnväg. Det var väl på grund av dylika idéer – i Antwerpen inställer de sig så att säga automatiskt – som väntsalen, vilken mig veterligt idag tjänar som personalmatsal, föreföll mig som ett andra Nocturama, en över toning som naturligtvis också kunde bero på att solen sjönk bakom stadens tak just när jag trädde in. Än hade guld- och silverglansen på de väldiga, halvblinda väggspeglarna mittemot fönsterväggen inte slocknat helt och hållet, en underjordsskymning fyllde salen där det långt ifrån varandra, orörliga och stumma, satt några få
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 759
2011-09-29 11.23
resande. I likhet med djuren på Nocturamat, bland vilka det hade funnits påfallande många dvärgraser, pyttesmå ökenrävar, spring harar och hamstrar, tycktes mig också dessa resande förminskade på något sätt, om det nu berodde på salstakets ovanliga höjd eller på det tätnande mörkret, och jag antar att det var därför den i sig orimliga tanken snuddade vid mig att detta var de sista kvarvarande av ett decimerat folk som förvisats från sitt hemland eller gått un der, sådana som eftersom endast de av alla hade överlevt uppvisade samma sorgsna miner som djuren på zoo. – En av personerna som väntade i Salle des pas perdus var Austerlitz, en man som då, år 1967, verkade nästan ungdomlig med sådant blont, egendomligt vågigt hår som jag annars har sett bara hos den tyske hjälten Siegfried i Fritz Langs Nibelungen-film. Precis som vid alla våra senare möten bar Austerlitz den gången i Antwerpen grova vandringskängor, ett slags urblekt blåställsbyxa samt en skräddarsydd men urmodig kostymkavaj, och bortsett från detta yttre skilde han sig från de övriga resande också därigenom att han ensam inte stirrade oin tresserat rakt ut i luften utan var sysselsatt med att göra anteck ningar och skisser som uppenbarligen avsåg denna praktfulla sal – enligt mitt förmenande ämnad för en högtidlig statsakt snarare än för väntan på nästa tågförbindelse till Paris eller Ostende – där vi båda satt, ty när han inte just skrev ner något var hans uppmärk samhet ofta länge riktad mot fönsterraden, de kannelerade pilast rarna eller andra delar och detaljer i rumskonstruktionen. Vid ett tillfälle tog Austerlitz ur sin ryggsäck fram en kamera, en gammal Ensign med utdragbar bälg, och knäppte flera kort av de nu helt mörka speglarna, kort som jag emellertid hittills inte har kunnat hitta bland de många hundra till största delen osorterade bilder som han överlämnade till mig en kort tid efter att vi mötts igen vintern 1996. När jag slutligen närmade mig Austerlitz med en fråga apropå hans uppenbara intresse för väntsalen gick han ge nast, på intet vis förvånad över min direkthet, utan minsta tvekan in på den, liksom jag ju ofta sedan dess har erfarit att ensamma resenärer i regel är tacksamma om de blir tilltalade efter att ibland 760
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 760
2011-09-29 11.23
ha tigit flera dagar i sträck. Vid sådana tillfällen har det rentav mer än en gång visat sig att de då är beredda att förbehållslöst öppna sig för en främmande människa. Så var det visserligen inte den gången i Salle des pas perdus med Austerlitz, som inte heller i fort sättningen anförtrodde mig just någonting om sin härkomst och sin livsväg. Våra Antwerpen-konversationer, som han senare ibland kallade dem, rörde sig – vederbörligen, med hänsyn till hans häp nadsväckande fackkunskaper – i första hand om byggnadshisto riska ting, också den där kvällen då vi blev sittande tillsammans ända till framåt midnatt inne på restaurangen på andra sidan om den stora kupolhallen, precis mittför väntsalen. De få sena gäster som uppehöll sig där skingrades undan för undan tills vi i byffé rummet, vilket till hela sin disposition var som en spegelbild av väntsalen, befann oss ensamma med en solitär Fernet Branca-drin kare och med byffédamen, som med korslagda ben tronade på en barstol bakom disken och med total hängivelse och koncentration filade naglarna. Om denna dam, vars vätesuperoxidblonda hår var uppsatt och bildade ett slags fågelbo, hävdade Austerlitz i förbigå ende att hon var den förflutna tidens gudinna. Faktiskt fanns på väggen bakom henne, under lejonet i konungariket Belgiens vapen och såsom viktigaste pjäs i byffésalen, ett mäktigt ur på vars en gång förgyllda men nu av järnvägssot och tobaksrök svärtade urtavla den cirka sex fot långa visaren rörde sig runt. I de pauser som uppstod medan vi talade märkte vi bägge hur oändligt lång tid det tog in nan ytterligare en minut hade gått och hur skrämmande denna visares framryckning tycktes oss varje gång, trots att vi ju väntade på den: ett bödelssvärd som skilde nästa sextiondels timme från framtiden och efteråt darrade så hotfullt att ens hjärta höll på att stanna. – Mot slutet av 1800-talet, så hade Austerlitz börjat när jag frågat efter Antwerpen-stationens tillkomsthistoria, när Belgien, denna på världskartan knappt urskiljbara lilla grågula fläck, bred de ut sig på den afrikanska kontinenten med sina koloniala företag, när de mest svindlande affärer gjordes på kapitalmarknaderna och råvarubörserna i Bryssel och när de belgiska borgarna, uppfyllda 761
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 761
2011-09-29 11.23
av gränslös optimism, trodde att deras delade och söndrade land, så länge förnedrat under främmande herravälde, nu stod i begrepp att resa sig som en ny ekonomisk stormakt, under denna tid som nu låg långt tillbaka men likväl kommit att bestämma vårt liv tills idag, var det en personlig önskan hos kung Leopold, under vars beskydd det till synes ohejdbara framåtskridandet skedde, att använda de pengar som nu med ens stod till förfogande i överflöd på uppföran det av offentliga byggnadsverk som skulle förskaffa hans uppåtsträ vande stat ett världsomfattande renommé. Ett av de sålunda från högsta ort initierade projekten var den flamländska metropolens Centralstation, ritad av Louis Delacenserie och efter en tioårig pla nerings- och byggnadstid invigd i närvaro av monarken sommaren 1905, Centralstationen där vi nu sitter, sade Austerlitz. Den förebild som Leopold rekommenderade sin arkitekt var den nya järnvägs stationen i Luzern, där han särskilt tjusades av kupolkonceptet* som dramatiskt gick utöver den annars gängse flacka utformning en av stationsbyggnader, ett koncept som Delacenserie i sin av Pan theon i Rom inspirerade konstruktion förverkligade på ett så verk ningsfullt vis att även vi i våra dagar, sade Austerlitz, alldeles så som byggherren avsåg, när vi beträder ingångshallen grips av känslan
* När jag nu ser igenom dessa anteckningar erinrar jag mig att jag i februari 1971, under en kort vistelse i Schweiz, var bland annat även i Luzern och där, på återvägen till järnvägsstationen efter ett besök på Gletschermuseum, blev stående ganska länge på Seebrücke, därför att jag vid anblicken av kupolen på stationshuset och därbakom Pilatusmassivet som snövitt sköt upp mot den klara vinterhimlen kom att tänka på vad Austerlitz hade sagt fyra och ett halvt år tidigare på Centralstationen i Antwerpen. Ett par timmar senare, natten till den 5 februari, när jag för länge sedan var tillbaka på mitt hotellrum i Zürich och låg i djup sömn, utbröt på stationen i Luzern en eldsvåda som spred sig med stor hastighet och totalförstörde kupolbyggnaden. Från bilderna som jag dagen därpå såg i tidningarna och i tv och som jag under flera veckor inte kunde bli kvitt utgick för mig något oroande och ängslande, vilket förtätades i tanken att jag var den skyldige eller åtminstone en av de medskyldiga till branden i Luzern. Ännu många år senare kunde jag ibland i mina drömmar se hur lågorna slog upp ur kupoltaket och illuminerade hela panoramat med snötäckta alper.
762
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 762
2011-09-29 11.23
763
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 763
2011-09-29 11.23
att vi befinner oss bortom allt profant, i en åt världshandeln och världssamfärdseln helgad katedral. Huvudelementen i sitt monu mentala byggnadsverk hade Delacenserie lånat från de italienska renässanspalatsen, sade Austerlitz, men det fanns även bysantinska och moriska återklanger, och kanske hade jag själv vid min an komst sett de av vita och grå granitstenar murade små rundtornen, vilkas enda syfte var att hos den resande väcka associationer till medeltiden. Delacenseries i och för sig skrattretande eklekticism, som i denna Centraal Station med trapphallen av marmor och per rongernas stål- och glastak förenade förflutet och framtid, var i själva verket den nya epokens följdriktiga stilmedel, sade Austerlitz, och till det, fortsatte han, passar det också att vi, på de upphöjda platser varifrån i det romerska Pantheon gudarna blickar ner på besökaren, på järnvägsstationen i Antwerpen får oss förevisade 1800-talets gudomligheter, hierarkiskt ordnade – Gruvdriften, In dustrin, Samfärdseln, Handeln och Kapitalet. Runtom i ingångs hallen satt, det måste jag ha sett, halvvägs upp till taket stensköldar med sinnebilder som sädeskärvar, korsade hammare, bevingade hjul och liknande, varvid det heraldiska motivet bikupan för övrigt inte, som man i förstone skulle kunna tro, symboliserade naturen som människan tagit i sin tjänst och inte heller fliten som en social dygd, utan kapitalackumulationens princip. Och bland alla dessa sinnebilder, sade Austerlitz, stod allra högst den av visare och ur tavla representerade Tiden. Bortåt tjugo meter ovanför den kors formade trappan som förband foajén med perrongerna – det enda barocka inslaget i hela ensemblen – befann sig klockan, i rät linje från portalen, precis där som i Pantheon kejsarens porträtt fanns att se; som den nya omnipotensens ståthållare stod klockan högre i rang än till och med kungens vapen och valspråket Eendracht maakt macht. Från den centrala punkt som urverket på Antwerpens järnvägsstation intog kunde samtliga resandes rörelser övervakas, och omvänt måste alla resande blicka upp på klockan och fick lov att rätta sitt handlingssätt efter den. I själva verket, sade Austerlitz, gick ju klockorna i Lille eller Liège annorlunda än de i Gent eller 764
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 764
2011-09-29 11.23
Luftkrig och litteratur Zürich-föreläsningarna
Konstgreppet att eliminera är varje experts försvarsreflex. Stanislaw Lem, ”Imaginär storhet”
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 1005
2011-09-29 11.24
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 1006
2011-09-29 11.24
I Det är svårt att idag göra sig en ens tillnärmelsevis adekvat före ställning om i vilken skala de tyska städerna föröddes under andra världskrigets sista år och ännu svårare att tänka sig den med denna förödelse förbundna fasan. Visserligen framgår av de allierades Strategic Bombing Surveys, av tyska statistiska centralbyråns under sökningar och andra officiella källor att enbart Royal Air Force i 400 000 flyginsatser fällde en miljon ton bomber över fiendens område, att av de 131 dels endast en gång, dels upprepade gånger anfallna städerna somliga raserades nästan helt och hållet, att när mare 600 000 civila i Tyskland föll offer för luftkriget, att tre och en halv miljoner bostäder förstördes, att vid krigsslutet sju och en halv miljoner människor var hemlösa, att det i Köln gick 31,4 kubikmeter spillror per invånare, i Dresden 42,8 kubikmeter; men vad allt detta verkligen betydde, det vet vi inte.1 Denna utrotningsaktion, dittills utan motstycke i historien, har endast i form av vaga generalisering ar gått in i annalerna hos nationen som konstituerade sig på nytt,
1007
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 1007
2011-09-29 11.24
tycks knappast ha efterlämnat något spår av smärta i det kollektiva medvetandet, har i stor utsträckning hållits utanför de drabbades retrospektiva självbild, har aldrig spelat någon nämnvärd roll i de diskussioner som uppkommit om vårt lands inre tillstånd, har, som Alexander Kluge senare konstaterat, aldrig blivit någon allmänt läsbar kod2 – ett alltigenom paradoxalt sakförhållande när man betänker hur många människor som dag efter dag, månad efter månad, år efter år var utsatta för denna offensiv och hur länge de, långt in i efterkrigstiden, konfronterades med dess reella följ der, vilka (skulle man tycka) borde kväva varje positiv livskänsla. Trots den rent otroliga energi varmed man efter varje anfall genast tog itu med att återställa någorlunda drägliga förhållanden stod i exempelvis Pforzheim, en stad som vid ett enda anfall natten till den 23 februari 1945 förlorade nästan en tredjedel av sina 60 000 invånare, ännu efter 1950 träkors på ruinhögarna, och säkert var under tiden omedelbart efter kriget även de tyska städerna upp fyllda av de fasansfulla lukter som, enligt vad Janet Flanner rap porterar i mars 1947, väcktes av den första vårvärmen i Warszawas gapande källare.3 I ögon och näsa på de överlevande som höll ut på platsen för katastrofen trängde de tydligen inte in. Människorna rörde sig ”på gatan mellan de fruktansvärda ruinerna”, står det i en anteckning av Alfred Döblin från sydvästra Tyskland i slutet av 1945, ”sannerligen som om ingenting hänt och … staden alltid sett så ut”.4 Den andra sidan av en sådan apati var deklarerandet att man började om på nytt, den tveklöst heroiska vitalitet varmed man utan dröjsmål satte igång med reorganisations- och uppröjnings arbetena. I en broschyr om staden Worms 1945–1955 heter det:
1008
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 1008
2011-09-29 11.24
”Denna stund kräver rakryggade män, med anständig hållning och målsättning. Nästan alla står även framdeles under åratal i främsta linjen vid återuppbyggandet.”5 Insatta i texten, författad av en viss Willi Ruppert på uppdrag av stadsförvaltningen, är tal rika fotografier, däribland även de här avtryckta båda bilderna av Kämmererstrasse. Den totala förstörelsen framstår alltså inte som det fasansfulla slutet på en kollektiv sinnesförvirring utan så till sä gandes som första stadiet i den lyckade återuppbyggnaden. Robert 1009
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 1009
2011-09-29 11.24
Thomas Pell noterar apropå ett samtal han fört med herrarna i led ningen för IG-Farben i Frankfurt i april 1945 sin häpnad över tys karnas med självmedlidande, krypande självrättfärdighet, kränkta oskuldskänslor och trots sällsamt blandade avsiktsförklaringar: de ämnar bygga upp sitt land igen ”större och mäktigare än det var i det förflutna” 6
1010
Bok 1_Dikt, prosa, essä.indb 1010
2011-09-29 11.24