9789100125875

Anders Olsson

Ordens asyl Inledning till den moderna exillitteraturen

a lbert bon n ier s fรถr l ag

Olsson_Ordens asyl.korr3.indd 3

11-05-31 21.10.17

Av Anders Olsson har tidigare utgivits: Mälden mellan stenarna 1981 Ekelöfs nej 1983 Dagar, aska 1984 De antända polerna 1986 Den okända texten 1987 Bellerofontes resa 1988 Solstämma 1991 Den andra födan 1992 (med Daniel Birnbaum) Det vita 1993 Att skriva dagen 1995 Ett mått av lycka 1998 läsningar av INTET 2000 Skillnadens konst 2006 men så oändligt lätt att svara dig 2010 På andra förlag: Gunnar Björling Skrifter I–V 1995 Ekelunds hunger 1996 Gunnar Ekelöf 1997

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-12587-5 © Anders Olsson 2011 Livonia Print, Lettland 2011

Olsson_Ordens asyl.korr3.indd 4

11-05-31 21.10.17

Innehåll

I. Att läsa exilens litteratur 7 II. Den klassiska exilen (Ovidius) 25

III. Den moderna exilens egenart 39 IV. Det lyckliga Babel (James Joyce) 72

V. Nohow On! (Samuel Beckett) 84

VI. Nattens flanös eller det vilsna begäret (Djuna Barnes) 97 VII. Transatlantisk motexil (Witold Gombrowicz, Vladimir Nabokov) 111 VIII. I det obebodda (Nelly Sachs) 128 IX. ”Jag är meridianen” (Paul Celan) 150

X. Irrandets melankoli och Jägaren Gracchus (W. G. Sebald / Franz Kafka) 165

XI. Exil, nomadism och världslitteratur 195 Noter 214 Bibliografi Personregister

Olsson_Ordens asyl.korr3.indd 5

11-05-31 21.10.18

Olsson_Ordens asyl.korr3.indd 6

11-05-31 21.10.18

I. Att läsa exilens litteratur

En viktig del av världens mest betydande litteratur är skriven i exil och gestaltar på olika sätt landsflyktens villkor. Det betyder naturligtvis inte att vi bör läsa den annorlunda än annan litteratur. Vi läser ofta, och med rätta, Dante eller Nabokov utan att tänka på dem som exilförfattare. Deras verk överskrider villkoren för deras tillkomst. Ändå är dessa villkor på olika sätt inskrivna i verken och kan med lite ansträngning friläggas. Men de ger också en grund för helt nya, berikande läsarter. I själva verket kan man undra om litteraturforskningen idag har så många fler angelägna uppgifter än att visa den inneboende konflikten i all skönlitteratur mellan historia och estetiskt värde. Man kan å ena sidan fråga sig om det finns något rent estetiskt värde, å den andra om den litteratur som bara har ett historiskt värde alls förtjänar vår uppmärksamhet. Exilen anger obönhörliga, historiska betingelser som författaren i lika mån är underkastad som tvingad att överskrida i sitt skrivande. Att teckna denna dubbla rörelse är en svår och utmanande uppgift.

Men den är inte bara utmanande, den tycks mig idag helt nödvändig att ta sig an. Exilen har aldrig haft en så massiv verkan på skönlitteraturen som under 1900-talet, såväl genetiskt som tematiskt, såväl i omfång som i utbredning. Hur skall man beskriva denna verkan? Kan exilen ge oss ett nytt perspektiv inte bara på litteraturens roll i moderniteten, utan på dess ofta undanträngda och riskfyllda ställning i historien?

Denna bok kretsar kring dessa i sig väldiga frågor, men söker 7

Olsson_Ordens asyl.korr3.indd 7

11-05-31 21.10.18

svaren i en serie nya läsningar av några av de mest tongivande författarskapen under det gångna seklet. Den utgår från kri­ tikern Edward W. Saids övertygelse att ”den moderna västerländska kulturen till stora delar är en produkt av landsförvisade, emigranter, flyktingar”.1 Han hänvisar i sammanhanget till George Steiner, som förfäktat tesen att hela den västerländska 1900-talslitteraturen är ”extraterritoriell”, ”en litteratur av och om landsflyktiga, symboliserande flyktingens tidsålder”.2 Denna uppfattning borde inte överraska någon. Exil och exildiktning har alltid funnits, men som Said påpekar är ”skillnaden mellan tidigare flyktingar och dem från vår egen tid […] omfattningen: vår tid – med sin moderna krigföring, imperialism och sina totalitära härskares kvasiteologiska ambitioner – är verkligen flyktingens, den malplacerade människans, massinvandringens epok”. 3 Ändå vittnar samtidens exilforskning om stora begreppsliga svårigheter, något som speglar landsflyktens skiftande former och betydelser för litteraturen. Landsflykten kan vara mer eller mindre frivillig eller påtvingad utifrån. Den kan vara inre eller yttre. Den kan vara upprinnelsen till ett verk utan att vara dess ämne. Den kan till sist vara tematiskt gestaltad i verket utan att rent språkligt ha någon väsentlig innebörd. Man har på grund av dess skiftande natur ställt frågan om inte exilens litteratur för att kunna förklaras måste bli föremål för en rad samverkande, teoretiska ansatser. Det räcker inte med ett enda perspektiv, än mindre med en enda isolerad disciplin.

Paul Tabori har i The Anatomy of Exile närmat sig en sådan nyanserad förståelse av exilens begrepp utan att lösa upp dess kärna. Han skriver att ”det är uppenbart att ingen perfekt eller fullständig definition är möjlig – eller ens är önskvärd”. I stället utarbetar han ett mer pragmatiskt exilbegrepp med ett antal egenskaper, varav den första är relevant även för den litterära exilen. Tabori formulerar den så: ”En exilant är en person som är tvingad att lämna sitt hemland – även om de krafter som skickar 8

Olsson_Ordens asyl.korr3.indd 8

11-05-31 21.10.18

i väg honom kan vara politiska, ekonomiska eller rent psykologiska. Det är ingen avgörande skillnad om han är utdriven med fysiska medel eller om han tar beslutet att bryta upp utan en sådan direkt påtryckning.” 4 I litteraturens fall är det av betydelse att ha klart för sig den inre exilens tradition i europeisk diktning, vilket vi kommer att se. Likväl är den reella förflyttningen från hemlandet, förorsakad av inre eller yttre tvång, ett avgörande villkor för exilbegreppet i denna bok. Dess kärna är smärtan som ligger i förlusten av rötter och ursprungliga band. Detta exilbegrepp måste skiljas lika mycket från den växande turismens friktionsfria resande som från den utvidgade arbetsmarknadens mobilitet. Att gå i exil är enligt detta synsätt en långt definitivare gränsövergång med djupa konsekvenser för identitet, språk och tänkande. Att vara i exil och att vara på resande fot är två skilda saker, något som redan renässansdiktaren Petrarca påpekade med orden: ”Det är nödvändigt att tvång och smärta i någon form spelar in när det handlar om verklig exil. Om du erkänner detta, kommer du att veta om du är en exilerad [exul] eller en resenär [peregrinus]. Om du reser iväg nedstämd och förskjuten kommer du utan tvivel att veta att du är i landsflykt […].” 5 Hos Petrarca kommer en ny, psykologisk dimension att prägla exilbegreppet, som skall känne­ teckna moderniteten fattad i vid mening som en process från renässansen till våra dagar.

Det innebär inte att exilen utan vidare skall betraktas som roten till den landsflyktiges främlingskap. Det är lätt att hitta exempel på författare, för vilka främlingskapet inför det egna samhället är själva utgångspunkten för exilen. Den kroatiska författarinnan Dubravka Ugrešić utmanade i en rad artiklar sin regims krav på kulturell inordning och etnisk rensning i början av Balkankriget, som inleddes 1991. Det ledde mycket snart till hennes utdrivning, efter att hon utsatts för förföljelse i medierna och ett flertal dödshot.6 Den i Rumänien uppvuxna, tysk­språkiga författarinnan Herta Müller tvingades 1987 att fly 9

Olsson_Ordens asyl.korr3.indd 9

11-05-31 21.10.18

undan Ceauşescus diktatur efter år av trakasserier och repression.

Hon har uttryckt tanken, att främlingskapet är det som bryter mot det förtrogna. Att leva i en diktatur är att bli varse en klyfta i upplevelsen av det självklara, vilket innebär att främlingskapet i hennes liksom i Ugrešić fall inte har sin upprinnelse utan snarare dubbleras i exilen.7 Denna bok kommer främst att behandla den moderna exilen under 1900-talet. Det är då viktigt – vilket ligger i linje med Petrarcas tankegång – att skilja den landsflyktige från såväl den tidigmoderna bildningsresenären, med sin Grand Tour över den europeiska kontinenten från renässansen framåt, som från fritt strövande resenärer. Till skillnad från turisten och bildnings­ resenären reser inte den landsflyktige bort för att återkomma.

Det är brytningen med ursprungen och den litterära gestaltningen av detta brott som här står i centrum. En reporter och reseskildrare med en professionell anpassning till främmande miljöer, som Ernest Hemingway, faller utanför. Det element av inre eller yttre tvång, som vi övertog från Taboris pragmatiska definition av exilbegreppet, föreligger inte.8 En första definition skulle därför kunna vara: en exilförfattare är en person som på grund av yttre eller inre tvång – politisk förföljelse, förtryck eller egen övertygelse – förflyttar sig till ett annat land för att där utveckla sitt författarskap.

Det är en definition som är för vid för den klassiska exillitte­ raturen under antik tid, eftersom exilen sedan dess ändrat innebörd i grunden. Det subjektiva momentet, talet om en ”egen övertygelse”, har där ingen täckning. Men detta subjektiva moment och graden av tvång kan göra gränsen mellan migration och exil svår att dra i vår samtida litteratur. Den tyskspråkige författaren W. G. Sebald som dog 2001 ville inte, efter ett kvarts sekels verksamhet i England, kalla sig exilförfattare, därför att ”Europa har blivit ett så jättelitet land. Man är ju alltid på ett ögonblick i Düsseldorf.” 9 Denna nya utomordentligt ökade rörlighet i rummet medför dock på intet sätt en erfarenhet av 10

Olsson_Ordens asyl.korr3.indd 10

11-05-31 21.10.19

att vara hemma överallt. Om exil ofta definieras som en brutal negation till ”hemma”, finns inte i ett samtida författarskap som Sebalds någon sådan ort att längta tillbaka till. Däremot skildrar han exilens problematik och människoöden, enligt den definition vi givit ovan, på ett så inträngande sätt att hans närvaro i denna bok blivit ofrånkomlig. Gränserna är svåra att dra, och det viktiga är att vi inte undviker problemen i namn av en falsk klarhet.

Sebalds citerade kommentar i slutet av 1900-talet visar på en paradox i exilbegreppets utveckling. Den teknologi och nya infrastruktur som under 1800-talet vidgar rummet och gör den moderna exilen möjlig är samtidigt den faktor som ett sekel senare får rummet och förflyttningens möda att minska drastiskt. Om exil traditionellt är förknippad med avståndets smärta, innebär möjligheten i vår samtid att reducera avstånd med hjälp av en allt högre mobilitet och tätare kommunikation en urholkning av begreppet exil, något vi skall återkomma till i slutkapitlet. Man kan, bland annat av detta skäl, hävda att det gångna seklet bildar en väl avgränsad period för en studie som denna.

Den avgörande betingelsen för den moderna exillitteraturen i Europa ligger emellertid inte i den teknologiska utvecklingen i sig, med byggandet av infrastruktur, nya transportmedel och kulturellt dynamiska storstäder som följd. Denna utveckling samspelar med och skärper idén om litteraturens internationalisering och ett nytt kosmopolitiskt medvetande. Det är kombinationen av dessa materiella och ideella förändringar som skapar föreställningen om en universell adressat med en i princip obegränsad litterär värdenorm.10 Den nya litteraturens ideal och trender blir till stor del till i snabbt växande metropoler som Paris, Berlin, London och St. Petersburg. Det vidgade litteraturbegrepp, som Madame de Staël hade förberett med sin skrift De l’Allemagne och som ­Goethe hade antytt med sin idé om ”Weltliteratur” tidigare under 1800-talet, kunde därmed få en långt rikare och konkretare 11

Olsson_Ordens asyl.korr3.indd 11

11-05-31 21.10.19

innebörd. Därom vittnar den gränsöverskridande karriären hos litteratörer som August Strindberg eller Henrik Ibsen i Norden.

De sökte periodvis en litterär identitet utomlands i konflikt med nationallitteraturens normer och kanonbildning. Gränsen mellan exil och övergående uppbrott kan i deras fall vara svår att dra. De befinner sig på tröskeln till modernismen, som är ett utpräglat internationellt fenomen som uppstår på den europeiska kontinenten kring 1910. Denna litteratur, som skulle bli ton­givande för det nya seklets litterära utveckling, skapas i hög grad av flyktingar, frivilliga eller sådana som påtvingats flykt av rasism, politisk ideologi eller andra skäl. Modernismens historia måste skrivas om, och exilen är en av de faktorer som nödvändiggör denna revision. Flera av de författarskap som tas upp i denna bok – som Joyce, Beckett eller Barnes – är helt centrala i modernismens kanon och min avsikt är att staka ut gränserna för en ny förståelse av deras verk, och därmed av denna rikt­ ning. Det skulle dock krävas en helt annan och mer systematisk ansats för att undersöka exilens och migrationens betydelse för modernismens utveckling i stort inom konstarterna i väst. Här har jag valt några nedslag för att vi skall ana sambandet mellan exil och språkexperiment.

Modernismen är dessutom bara en del av den litteratur som under seklet blir till på en annan plats än författarens ursprung. Även efter högmodernismens skede fram till mitten av 1900-­talet ser vi hur exilen sätter djupa spår i den litteratur som skrivs. All litteratur som skrivs har under det gångna seklet blivit trans­ nationell.

Få har så skarpsynt beskrivit den moderna exillitteraturens betingelser som Joseph Brodsky i essän ”Det tillstånd vi kallar exil” från 1987. Bilden av en värld i rörelse gör det för honom ”svårt att tala om exilförfattarens lott utan att rodna”. Han preciserar: ”I detta århundrade är förflyttningar och flyktingar vardagsmat. Och det som en exilförfattare har gemensamt med en gästarbetare eller en politisk flykting är att det i båda fal12

Olsson_Ordens asyl.korr3.indd 12

11-05-31 21.10.19

len rör sig om en människa som flyr från något som är dåligt till något som är bättre. Sanningen i sammanhanget är att från ett tyrannvälde kan man bara förvisas till en demokrati. Ty den gamla goda exilen är inte vad den en gång var. Det är inte längre att lämna det civiliserade Rom för det vilda Sarmatien, inte heller att skicka iväg någon från exempelvis Bulgarien till Kina. Nej, oftast är det fråga om en förflyttning från en politisk och ekonomisk avkrok till ett utvecklat industrisamhälle med det senaste ordet om individens frihet på sina läppar. Och det bör kanske ­tilläggas, att valet av denna väg för en exilförfattare på sätt och vis är detsamma som att resa hem – eftersom han kommer närmare centrum för de ideal som alltid besjälat honom.” 11 Som Brodsky framhåller, är exillitteratur naturligtvis ingenting nytt i ett längre historiskt perspektiv. Dantes Den gudomliga kome­ din, bara för att ta ett exempel, är ett exilverk både vad gäller sin tillblivelse och sin storslagna, idiosynkratiska vision av en yttersta rättvisa. Dante gjorde universellt giltig konst av sin uppgörelse med det Florens som fördrev honom. Mitt i detta hat upphörde han emellertid aldrig att längta tillbaka till sin hemstad.12 Det Brodsky med svart ironi kallar ”den gamla goda exilen”, här benämnt den klassiska exilen, skiljer sig dock avsevärt från dess moderna motsvarighet. Brodsky talar om politiska skillnader, som sammanhänger med den ovan nämnda internationaliseringen av litteraturen. Han reser frågan om landsflykten kan vara en hemkomst, ”eftersom han [landsflyktingen] kommer närmare de ideal som alltid besjälat honom”. Det är ett perspektiv som inte bara var främmande för romantikens exilförfattare, utan än mer för Ovidius. Även om man inte kan tala om en reell hemkomst, finns för många landsflyktiga möjligheten att göra själva dikten till sitt andra hem. Det är detta förhållande som gett denna bok dess namn. Kanske var orden också för Ovidius en sorts asyl, men i så fall i en långt bräckligare innebörd än för den moderna diktaren. Grekiskans as’ylon betecknar skyddsort, något okränkbart, och på motsvarande sätt är den som befinner 13

Olsson_Ordens asyl.korr3.indd 13

11-05-31 21.10.19

sig i asyl någon som man inte kan göra till sitt offer eller sin undersåte. Ovidius vittnar om hur han ständigt kände sig hotad och utsatt. Och inte nog med det. Om asylen betecknar platsen som gör någon oangriplig, är också ordens existens skyddad i moderniteten av åtminstone idén om en universell mottagare.

Ovidius visste inte om hans ord, som företrädde honom, någonsin skulle nå fram till hans forna läsare. Ordens ytterst ovissa och riskabla resa till läsaren är i själva verket ett av hans dikts centrala motiv. För den moderna exildiktaren betecknar ordens asyl någonting fundamentalt annorlunda: ett andra, provisoriskt hem, där han i bästa fall kan gestalta hemlösheten, men också längtan tillbaka eller bort till ett hem som inte bara är en tillfällig uppehållsort. Som när James Joyce i suverän självmedvetenhet fortsätter att dikta om Irland efter Odysséns modell.

Men vad betyder drömmen om återvändande, den nostalgi som denna diktning är så upptagen av?

All exillitteratur uppvisar, som Claudio Guillén påpekat i en klassisk essä, en säregen dialektik mellan återgång och förnyelse.

Guillén talar om två grundtyper av exillitteratur, den som talar om exilen och den som lär sig något av den. Om den förra förblir känslomässigt bunden vid plats och förlorat ursprung, kan den senare utveckla ett vidgat, universellt medvetande. Om den förra gärna återfaller i ett klagande modus, visar den senare prov på reflexionens kraft i berättande, essäistiska och filosofiska genrer.

Guillén talar redan i titeln till sin uppsats om skillnaden mellan exilens och mot-exilens litteratur, där den senare förmår konfrontera och skriva mot landsflyktens smärta. Nostalgin, av de grekiska orden nos’tos, hemkomst, och al’gos, smärta, ställs med dess längtan tillbaka till ett förlorat ursprung mot nyskapandets kraft att övervinna separationen. Om den förra polen representeras av Ovidius, är den senare företrädd av den homeriska odyssén.13 Motsättningen är dock i praktiken, vilket Guillén själv påpekar, långt mer komplex. Visserligen kan man hävda, vilket många exilteoretiker gjort, att exildiktningen tenderar att förstärka 14

Olsson_Ordens asyl.korr3.indd 14

11-05-31 21.10.20

banden med ursprunget på ett sätt som kan få avgörande ideologiska konsekvenser. Exilförfattare, liksom emigranter generellt, drabbas av hemlängtan och är starkt upptagna av hemkomstens figurer. De mytologiserar gärna sitt ursprung och är ofta mer nationalistiska än de som blev kvar hemma.14 Här kommer jag inte att behandla emigrantlitteraturen i vid mening, där nostalgin är så uppenbart framträdande, inte heller nostalgins viktiga ideologiska och politiska effekter, utan endast skönlitterära texter där man återfinner spänningen mellan polerna i ett och samma författarskap.

I själva verket kännetecknas nästan all konstnärligt betydande exildiktning av en oavslutad dynamik, där den nostalgiska problematiken är starkt skiftande och lika svårgripbar som givande att undersöka. Exildiktaren längtar ofta tillbaka, men genom sin dikt omvandlar han ursprunget till något annat. Och om han inte längtar tillbaka, kan ursprunget fortsätta att göra sig påmint i texterna som en ton, en tematik eller ett outplånligt trauma, som aldrig helt kan införlivas med den egna livshistorien.

Dialektiken mellan nyskapelse och återgång har beskrivits utifrån den fundamentala osäkerhet som kännetecknar den landsflyktige. Denne har beskrivits som ett dubbelväsen med två lika försvagade tillhörigheter: han är varken i besittning av sitt hemland eller av en full delaktighet i värdlandets livsform. Denna tvåfaldiga brist på tillhörighet leder, enligt Jospeh P. Strelka, till en ”färgblindhet”där den exilerade ”aldrig kommer att omfatta färgskalans fulla spektrum, vare sig det lämnade hemlandets eller det nya värdlandets”.15 Denna osäkra status, socialt och existentiellt, bidrar till den exilerades ofta observerade kast mellan ytterligheter: nyskapande experiment eller traditionell regression, hyperanpassning eller djupaste melankoli, kosmopolitisk vidsyn eller förstärkta trosbehov. Återgången behöver inte leda till nationalism eller hemlängtan, utan kan som i två av Thomas Manns exilverk, Lotte in Weimar och det långt komplexare Doktor Faustus, innebära en djupborrande återanknytning till 15

Olsson_Ordens asyl.korr3.indd 15

11-05-31 21.10.20

hela den egna, tyska kulturtraditionen. Man kan, ett steg bortom skönlitteraturens gränser, peka på romanisten och juden Erich Auerbach, som berövades sin professur i Marburg och drevs i exil av nazisterna 1936. Han tog sin tillflykt till Istanbul i Turkiet, där han stannade till 1947 och där han skrev den litteraturhistoriska klassikern Mimesis. På ett lysande sätt återerövrar han i detta verk det kulturarv som drastiskt kommit att hotas av de pågående krigen och den politiska terrorn i Europa.

Exemplen Mann och Auerbach visar samtidigt att osäker­ heten i tillhörighet måste kompletteras med andra faktorer när vi beskriver exilsituationen. Avståndet i tid och rum, nya litterära och intellektuella impulser, utbytet med andra språk och kulturer samt en ny medvetenhet om det litterära rummets vidgade gränser, är inte bara avgörande faktorer för denna litteraturs tillblivelse. De präglar den och ger den dess innebörd.

Strelka framhåller att det egentligen bara finns ett väsens­ bestämmande element som förbinder all exillitteratur, och det är själva exilsituationen.16 Frågan är bara hur man definierar denna ”situation”. Eftersom den är knuten till förutsättningar som ligger utanför det litterära verket i snäv mening, kan inte exillitteraturen undersökas utan ett minimum av empiri och historisk rekonstruktion. Exilen är märkt av ett sår som kanske vidlåder alla historiska existensformer, men i litteraturen får det konsekvenser långt in i gestaltningen. Problemet är att om exilsituationen alltid är historiskt unik har det litterära verket effekter långt utöver sin tillblivelse. Tolkningen av exilens texter måste därför ha ett dubbelt fokus, där den kombinerar historisk bestämning med närläsning. Annars kan den inte i detalj visa hur den skrivande omvandlar specifika villkor i diktens form.17 Den definition jag utgått från, där exilen inbegriper en historiskt bestämd, rumslig förflyttning till ett annat land eller en annan kultur, gör att jag exempelvis inte funnit det meningsfullt att arbeta med ett fritt svävande, ontologiskt exiltänkande som exempelvis den samtida, arabiske poeten Adonis gett uttryck för.

16

Olsson_Ordens asyl.korr3.indd 16

11-05-31 21.10.20

Hans verk är genomträngt av exilens tematik och figurer, och för honom är människan som sådan född i exil, en existensbetingelse som inte är påtvingad utifrån.18 Hur fruktbart ett sådant exilbegrepp än må vara för hans eget poetiska verk, omöjliggör det distinktionen mellan den stationära och flyende litteraturen eftersom det innebär att vi alla från början befinner oss i landsflykt. Det kan av detta skäl inte heller göra reda för den spänning mellan nyskapelse och nostalgi som kännetecknar den litteratur, som bokstavligen flyr sitt hemland.

Det perspektiv jag valt gör att man på ett påtagligt sätt ställs inför den tyske litteraturforskaren Peter Szondis fråga: ”Vad måste man veta för ett förstå ett diktverk?” Det är inte oviktigt att denna fråga restes just inför exildiktaren Pauls Celans verk.19 Men lika ofrånkomligt som att ett visst mått av vetande utgör fonden för undersökningen, lika nödvändigt är det tolkande momentet som visar hur författaren transformerar sina villkor.

Detta blir särskilt viktigt om man – som i denna bok – vill visa exilens genomslag i några av den moderna litteraturens starkaste texter. Historisk bestämning och interpretation måste metodiskt vävas samman.

Ett problem som återkommer i en historisk tolkning av denna typ har vi redan berört i samband med asylens och det andra hemmets innebörd. I vilka rum utspelar sig exilen? Hur ser den främmande plats ut där denna dikt blir till? Och hur ser den plats ut som dikten återkallar eller åkallar? Hur förhåller de sig till varandra? Finns det möjligen en tredje plats, som själva flykten definierar och som utgörs av diktarens egna ord?

Under 1990-talet diskuterades livligt i Sverige en platsens poesi av en rad kritiker och diktare. Det var ett av många försök att ifrågasätta diktens autonomi och därmed ta ett steg utöver den purism som kännetecknat en stor del av modernismens estetik.

En av de kritiker som den gången med förkrossande lärdom och esprit talade för en platsens poesi, utan att närmare vilja definiera den, var Göran Printz-Påhlson, verksam i exilens Cambridge.

17

Olsson_Ordens asyl.korr3.indd 17

11-05-31 21.10.20

Han skrev, kanske riktat mot modernismens kult av uppbrottet och förakt för det förgångna, att ”det nostalgiska kan inte bannlysas från poesin: det måste utnyttjas hänsynslöst. Prinsen av Arkadien göras till ’furste av det alldagliga’.” 20 Ett sådant program rymmer dock, vad gäller exillitteraturen i strängare mening, stora risker. Hur många exildiktare har inte tröttnat i landsflykt och hängett sig åt bitterljuv, myt­skapande eller moraliserande nostalgi? Det leder alltför ofta till ett konstnärligt nederlag, som man kan bevittna hos exempelvis de landsflyktiga Pedro Salinas eller Rafael Alberti ur den strålande Generation 27 i Spanien, eller kanske ännu mer smärtsamt hos Alexander Solzjenitsyn i dennes amerikanska exil.21 Jag kommer inte att skärskåda sådana ofta förekommande nederlag, och jag vill inte heller ett ögonblick förneka den ideologiska återförsäkringens frestelse. Ingen har som Said betonat hur starkt exilen inbjuder just till en ofta extrem förstärkning av de förlorade banden med ursprungen. ”Flyktingar är avskurna från sina rötter, sitt land, sitt förflutna. I allmänhet har de inga arméer eller stater, fastän de ofta är på jakt efter dem. Flyktingar upplever därför ett trängande behov att återskapa sina sönderslagna liv, vanligen genom att välja att se sig själva som delaktiga i en segrande ideologi eller ett återupprättat folk. Den springande punkten är att ett exiltillstånd fritt från denna segerideologi – ämnad att återsamla flyktingens sönderslagna historia till en ny helhet – faktiskt är outhärdligt, och i dagens värld faktiskt omöjligt. Se på judarnas, palestiniernas och armeniernas öden.” 22 Väl snabbt likställer Said här politikens och litteraturens villkor, vilket leder till en missvisande bild av den litterära landsflykten i samtiden.

Den moderna litteraturen är givetvis starkt präglad av politikens omvälvande skeenden, men den lyder, som vi skall se, delvis under andra lagar än det nationella paradigmet. Därför väljer den livskraftiga litteraturen lyckligt nog andra vägar. Och de exempel jag har valt löser alla nostalgins problem på ett sätt som inte kan reduceras till ideologi.

18

Olsson_Ordens asyl.korr3.indd 18

11-05-31 21.10.21