9789100125813

obson_Effekter.korr2ny.indd 3

Lars Jakobson EFFEKTER Blandade texter urval och inledning av joan bravais

Albert Bonniers fรถrlag

11-05-27 10.05.

Av Lars Jakobson har tidigare utgivits: vinterkvarteret 1985 vetten 1986 menageri 1989 pumpan 1991 hemsökelser 1994 kanalbyggarnas barn 1997 i den röda damens slott 2000 stjärnfall. om sf 2003 (tills. m. ola larsmo och steve sem-sandberg) berättelser om djur och andra 2004 vid den stora floden 2006 vännerna 2010

omslag och grafisk form bonnierförlagens produktionsavdelning efter erik ellegaard frederiksen

obson_Effekter.korr2ny.indd 4

isbn 978-91-0 -012581-3 © Lars jakobson 2011 balto print uab, litauen 2011

11-05-27 10.05.

lars jakobson (1959–2010)

Lars Jakobson var roman- och novellförfattare. Som kulturskribent, även om han under andra halvan av 1990-talet regelbundet medverkade i Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet, var han allt annat än flitig. Han tyckte om när redaktörerna Jonas Thente och Steve Sem-Sandberg och ra­dions Kerstin Wixe tog kontakt för att prata om någonting de ansåg att han borde skriva om. Samtalen ledde honom i nya riktningar och satte fart på hans, som han själv sade, tröga fantasi.

Född i Lund, uppvuxen i danska Grenå och halländska Varberg. Gymnasieingenjör, maskinskötare, litteraturvetare, taxi­ chaufför. Debuterade med romanen Vinterkvarteret (1985), en skildring från Holmöns akutintag, där Jakobson nitton år gammal fått sitt läkemedelsberoende konstaterat. Kortromanen Vetten tilldelades Jägarförbundets litteraturstipendium 1986, pengar som hjälpte till att bekosta en längre vistelse i USA. Med Hoboken, NJ, som bas arbetade Jakobson i två år med att för privatkunders räkning leverera direktimporterade bilar längs östkusten. Under en returresa med tåg från Boston träffade han sin blivande hustru. Novellsamlingen Menageri (1989) består av ett sextiotal korta skisser av män på nedslitna amerikanska lunchhak och loppiga hotell, där fiktiva porträtt blandas med historiska och kontrafaktiska, som de av Lee Harvey Oswald och Huey Long.

De amerikanska erfarenheterna kom även till användning i dokumentärromanen Pumpan (1991), om mccarthytiden och de två rättegångarna mot Alger Hiss. Hemsökelser (1994) är en vemodig barndomsberättelse med fantastiska inslag, där Jakobson var tidigt ute med att använda klimatförändringen som motiv.

Lars Jakobson sade tidigt om sitt författarskap att han inte eftersträvade en personlig röst eller en stil. Identifikation, både som mål och medel, såg han med misstro. Flera av hans

obson_Effekter.korr2ny.indd 5

5

11-05-27 10.05.

texter innehåller collage av citat, faktiska och fiktiva, i framställningar som blandar olika sorters skrivsätt, gärna i essäns och facktextens närhet. Ett konkret berättande, i motsats till det metaforiska och allegoriska. Sitt språk beskrev han som korrekt och färglöst, vilket han ansåg genom kontrast för­ stärka det många gånger fantastiska innehållet. Vad gäller motiv har Gunnar D Hansson pekat på Jakobsons ”för­kärlek för vattenvägar, stora byggnader och döda fäder”, varav alla tre gör sig gällande i I den Röda Damens slott (2000), Jakobsons mest kända bok. De böcker han själv höll som sina främs­ta var Kanalbyggarnas barn (1997) och Vid den stora floden (2006).

Föreliggande urval av Jakobsons tillfällighetsskrivande utgår från samhörigheten med hans egentliga produktion.

Effekterna på och effekterna av hans tro på fiktionen. Science fiction, givetvis. Leken med, och misstänksamheten mot, den kontrafaktiska berättelsen. Författare som Borges, Faulkner, Samuel R Delany och Sven Christer Swahn. Det amerikanska arvet och samtidshistorien. Funderingar kring medvetandet.

Men också förtjusningen i det taktila, i konst och slöjd, något som han i romanen Vännerna (2010) menade, tillsammans med språket, utgör stommen i den mänskliga intelligensen.

Vännerna har sin upprinnelse i essän ”AI”, skriven nio år tidigare. ”Bestörtning & bekräftelse” är en spin off på de anteckningar Jakobson förde under arbetet med Vid den stora floden, allt det där som en romanförfattare kan anse sig be­höva veta, men inte tvunget måste dröja vid. Beställd som artikel av Steve Sem-Sandberg till treårsdagen av WTCattackerna. Ett tredje exempel är ”Mig modifierar jag” där Jakobson i efterhand gavs möjlighet att summera sina tankar kring arbetet med den romanlånga novellen ”Nians nät över trapetsen” i Berättelser om djur och andra (2004).

Jakobsons världar är många gånger mörka och människorna små och tilltufsade och (till synes) utan möjlighet att påverka samhällsskeendena, såvida de inte är villiga att förlora sig själva. Författaren ansåg att hans grundsyn ”var nog så ljus”, men att varken människor eller teknik eller politiska idéer mådde bra av att belastas med ”alltför stora förhoppningar”.

6

obson_Effekter.korr2ny.indd 6

11-05-27 10.05.

Efter att han läst ”Ljusgloben” under ett samkväm vid Norsk Litteraturfestival i Lillehammer, frågade en kvinna om Jakobson menat sin text ironiskt, att det skulle vara fåfängt att tro på en förbättring. Han sade då att det där givetvis var en helt möjlig läsning, men att han snarast skrivit den korta texten som en påminnelse om det omvända, att vi faktiskt, trots allt, lever i en ganska bra värld och att de flesta av oss försöker göra det vi kan för att den skall bli ännu lite bättre.

Det har därför känts riktigt att avrunda med den.

Joan Bravais

obson_Effekter.korr2ny.indd 7

7

11-05-27 10.05.

obson_Effekter.korr2ny.indd 8

11-05-27 10.05.

obson_Effekter.korr2ny.indd 9

innehåll

Everest 1924 11 Borges och Aleph 15 ”Döden i rymddräkt” 21 Matrioska 28 AI 37 Non Serviam 48 Brottets mekanik 51 Hogg 52 Knark 58 Inertia 67 Spegel, spegel 70 Joe 86 Översten kom tillbaka från Ingenting-alls 91 Sudda, sudda… 156 11 september 158 Bestörtning & bekräftelse 161 På vilken strand vid vilket hav? 174 Regn på ett främmande tak 201 Mig modifierar jag 211 Inget beläte, ingen bild 222 ”Remember me to me” 226 Handens kunskap 236 Gillet varar i miljarder år 240 Bortbytingen 245 Ljusgloben 250 Not 252

11-05-27 10.05.

obson_Effekter.korr2ny.indd 10

11-05-27 10.05.

Everest 1924

Fjärde expeditionen, det var nio år senare, fann en ishacka nära toppen. Hackan måste ha placerats där i akt och mening, enligt de sakkunniga; att den skulle ha kunnat falla dit och blivit kvar är omöjligt.

Tilltalet i Mallorys brev visar, ofrivilligt, hur han påverkades av mekaniseringen. Men vi bör hålla i minnet att hans tid var före nylon och astronmaterial, fullständigt före teflon och integrerade kretsar. ”Du”, skriver han, men ”du” är inte hustrun, även om breven är ställda till henne. ”Du” är ingen, breven står öppna för vem som än läser. Inga minnen, inga tillbakablickar. Det är som vägen in mellan två övergivna grindstolpar. Mallory skriver ur det närvarande och kringliggande, men ”du” delar det inte med honom. ”Du” tilldelas det. Av honom.

I breven är han lycklig. Med fötterna i den klara bergsbäckens vatten sitter han och skriver om sitt välbefinnande och det goda kamratskapet männen emellan. I långa meningars listor över latinska namn beskriver han den blomprakt de mött på Darjeelings kullar och längs leden mellan Pedong och Rongli Chu. Utslagen magnolia lyser i vita, rosa och körsbärsfärgade punkter i den mörka grönskan. Hans kängor är nya, men ändå sköna på fötterna och den skadade ankeln besvärar honom inte längre.

Byns vagnsmed skruvade isär hans kärvande fotled och radade upp varje fjäder, skruv och bricka framför sig på en solblästrad planka, skrapade bort ytrosten, oljade in varje del för sig och satte så samman foten igen. Hjälpte skrattande och med många förmaningar Mallory att dra på den intalkade gummistrumpan.

Han rör sig säkert och med en större lätthet, skriver han, han sätter upp olika mål för sig runt lägret, en höjd, en klyfta, och tar sig sedan dit med kraftfulla och direkta steg. Han ser

obson_Effekter.korr2ny.indd 11

11

11-05-27 10.05.

sig omkring, registrerar, han har ett gott ord för var och en av kamraterna, men sett både uppifrån bergskammen och på nära håll nere bland tälten finner han sig själv vara den starkare.

Det är inte förhävelse, bara ett konstaterande, som additionsmaskinens hopräknade summa.

Mallory berättar om hur hans råd och förslag tas emot i kretsen, och när han ingående, schematiskt klart, går igenom sin plan med ”dig”, fastslår han att det är otänkbart att han inte skall nå toppen. ”Jag kan inte föreställa mig ett nederlag.”

Hans sömn är svart och god. Matlusten försvinner i takt med den allt högre höjden, men svalg och matstrupe av tunn guttaperka underlättar födans intagande. Kylan gör det nu tvunget för männen att hålla sina ugnar tända också under dagen; i samband härmed skildrar Mallory den gamle botanikern Davis död. Det är som en sida riven ur reparationshandboken.

Kroppen lades på rygg, vindtyget sprättades upp över bröstkorgen och banden av fjäderstål nöps av med tången. Inne i den så öppnade metallburen hängde lungornas röda påsar slappa och tomma. Där var ingenting att göra. Siden­tyget hade fullt av små revor och fernissan var överallt bortnött.

Också i övrigt befanns Davis kropp vara starkt nedsliten. Det var inte ens lönt att ta reservdelar ifrån den. De släckte fyren och begravde kroppen under ett stenröse bortom Chiblung.

På kvällen samlas de i stora tältet. Norton, som är expeditionens ledare, berättar om en ask med soldater av trä han fick som liten pojke. Soldaternas leder var som nya precis lagom tröga; han kunde ställa figurerna i de poser han önskade. Mest i raka led och framåt marsch mot faran. Med tiden nöttes lederna, förslappades, soldaterna föll ofta omkull.

Männen nickar. De reser sig i givakt, högtidligt drar de upp tröja och skjorta över bröstet och öppnar bukens luckor.

Metatabletternas blåröda lågor kastar ut sitt ljus över ansiktena. Med en gemensam rörelse tömmer männen sina romglas i ugnarna, de fåtaliga centilitrarna flammar upp som en ilska, en häftig sorg. Falnar snart till den första lågan.

12

obson_Effekter.korr2ny.indd 12

11-05-27 10.05.

I enlighet med Mallorys förslag skall två försök göras mot toppen. Ett utan syrgas, ett med. Två man i varje försök och Mallory skall delta i det andra tillsammans med en ung cambridgestudent vid namn Irvine. Denne ges inget större utrymme, varken i Mallorys brev eller i Nortons stora framställning om expeditionen. Irvine säger inte mycket, skriver nästan ingenting. Inte heller är han tilldelad någon utmärkande syssla. De flesta uppslagsverk nämner honom inte, när han finns med är namnet felstavat, andra åter stavar rätt, men tappar bort hans förnamn.

Under timmar av skruvande och plockande längs den stormpinade vägen genom Tibet förbättrar Irvine på eget bevåg den otympliga syrgasutrustningen. Han gör den lättare, förenklar dess reglage, men hans idéer sträcker sig längre än så. Mallory uppmuntrar i sin tur dessa kamratens tankar, sitter ofta med och ser på hur ett mässingsmunstycke filas till, ett membran provas ut. Som avkoppling läser och begrundar de varje kväll tillsammans olika, särskilt vackra sifferkolumner i Irvines tummade logaritmtabell.

Men om detta säger Mallory ingenting till ”dig”. ”Du” nämns eller tilltalas inte någon gång i det sista brevet. Två sidors detaljbeskrivningar av miljö, djur och väder avslutas med ett glatt: ”Sex dagar kvar till toppen från det här lägret!”

Ingen hälsning, ingen underskrift. Bara den tomma resten av det vita, lite filtiga pappersarket.

Det första toppförsöket misslyckas. Norton och följeslagaren Somerwell tvingas av flämtande fyrar och dålig pust att vända vid 8 570 meter. I kylan förlorar oljan snabbt sin smörjande förmåga och under skärande skrap och gnissel från alla leder återvänder männen utmattade till sjätte och femte lägret.

Två dagar senare startar Mallory och Irvine mot femte lägret. De följs i spåren av geologen Odell, som agerar stödtrupp.

Från femte lägret beger de sig mot sjätte lägret samtidigt som Odell startar ensam mot det femte.

Sista natten brinner en paraffinlampa i sjätte lägrets tält.

Med sin fickkniv utför Irvine en trakeotomi på Mallory.

obson_Effekter.korr2ny.indd 13

13

11-05-27 10.05.

Genom ett snitt i luftstrupen förs slangen till syrgastuberna direkt in i Mallorys kropp, slangen och packningarna fixeras vid hans hals med duktiga stygn av catgut. Då det konstaterats att allt är som det skall med andningen utför Mallory samma operation på Irvine.

Det är vindstilla den natten och därmed mycket tyst, det som hörs inne i det lilla tältet är suset från ugnarna och ljudet av de två männens tankar och drömmar: ett köttigt klatter när kugghjul löper mot tunna metalltungor, då och då ett klickande från en spärrhake. Nästa morgon börjar de så sin klättring mot toppen.

Från femte lägret ser Odell hur krönets dimmor för några minuter ger vika. Som små mörka punkter rör sig de två männen mot den vita snön däruppe. Målmedvetet strävar de vidare över smala fall och avsatser, och Odell vet att han sett detta mönster förut, men kan för ögonblicket inte påminna sig var. Nu försvinner de in i dimmorna.

Nu syns de aldrig mer.

(1987)

PS. Aldrig är förstås en alltför lång tid. I ett AP-telegram av den 3 maj 1999 meddelades att en amerikansk mekanikhistorisk expedition hade funnit vraket efter George Mallory 600 meter från Mount Everests topp. Om man nu bara kunde finna Mallorys kamera så skulle man kanske få svar på den gamla frågan: lyckades Mallory och Irvine bestiga berget tjugonio år före Sir Edmund Hillary och Tenzing Norgay?

(1999)

14

obson_Effekter.korr2ny.indd 14

11-05-27 10.05.

Borges och Aleph

Den som uppfann spegeln fördubblade inte universum. Det unika hos oändligheten är just att den inte går att förstora. ”Naturen är en oändlig sfär vars centrum är överallt, vars omkrets är ingenstans” (Pascal). Men det finns punkter, så kallade aleph, som i sig innesluter alla universums punkter, utan att förblandas och sedda ur alla synpunkter. En av dessa aleph fanns i källaren till ett numera rivet hus på Calle Garay i Buenos Aires. Om den har Jorge Luis Borges (1899–1986) skrivit.

Borges (den andre, han som det händer saker) fick under en eftermiddag möjlighet att ostört blicka in i den sällsamma punkten. ”Jag såg otaliga, omedelbara ögon som stirrade in i mig som i en spegel; jag såg alla jordens speglar, men ingen återgav mig. Jag såg mitt mörka blodomlopp. Jag såg kärlekens kuggverk och dödens förvandlingar. Jag såg Aleph från alla håll. Jag såg jorden i Aleph och i jorden återigen Aleph, och i Aleph jorden. Jag såg mitt ansikte och mina inälvor. Jag såg ditt ansikte, och jag kände svindel och började gråta, emedan mina ögon hade sett detta hemliga anade ting, vars namn människorna använder, men som ingen människa har sett: det ofattbara universum.”

Jorge Luis Borges Collected Fictions (1998, Viking, 40 $, översatt till engelska av Andrew Hurley) är vad titeln utsäger, den argentinske författarens samlade skönlitteratur: novelloch parabelsamlingarna Historia universal de la infamia, Ficciones, El aleph, El hacedor, Elegio de la sombra, Gåvornas natt, David Brodies rapport (båda i svensk översättning 1979) och den tunna postuma samlingen La memoria de Shakespeare. Inga essäer, inga dikter. Kanske kommer dessa att samlas i egna volymer. Gabriella Håkansson skrev (Göteborgs-Posten 23/12 1998) om svårigheterna att ge ut Borges på svenska när den ökände litteräre agenten Andrew Wylie

obson_Effekter.korr2ny.indd 15

15

11-05-27 10.05.

sätter sina käppar i hjulet genom att propsa på att förlagen skall ge ut hela författarskapet. Allt, annars får det vara.

Det är därför som 565 sidor samlade fiktioner nu ligger på bokhandelsdiskarna. Behändigt och effektivt presenterade i en tråkig, ganska klumpig volym. (Min dröm om den ideala Borges-utgåvan är annars ett smakfullt mörkbrunt skinnband, 19 x 10,5 cm, med bibeltunt papper.) Men trots denna fullständighet har jag inte en tanke på att göra mig av med mina slanka pocketböcker, ett par slitna Penguin, Forum­ bibliotekets Biblioteket i Babel.

Det är någonting här som inte stämmer. Någonstans föreligger ett fel. På samma sätt som Borges själv efter sin omtumlande eftermiddag på Calle Garay kom att misstänka att den aleph han sett var en falsk aleph.

Varifrån kommer dess namn? Aleph är i Kabbala El Soph den oändliga och rena gudomligheten. Jo, från Carlos Argentino Daneri, husets och källarens ägare, en miserabel poet vars lyrik är en katalogaria, visar det sig, över de ting han skådar genom aleph. Det är Daneris namn på punkten. Men hur kan detta i så fall vara? Har då inte Daneri i själva verket läst sig till namnet, tillämpat på någon annan punkt, där alla punkter sammanfaller, i någon av de otaliga skrifter som avslöjats för honom? Borges misstänker det. Ty han kan strax räkna upp flera glas, speglar och polerade metallföremål som genom historien tillskrivits förmågan att återspegla hela universum. Men, säger Borges och citerar en kapten Burton som på 1860-talet var brittisk konsul i Brasilien, dessa är endast enkla optiska instrument: ”De rättrogna som skyndar till moskén Amr i Kairo vet mycket väl att universum är inneslutet i en av stenpelarna som omger huvudgården… Naturligtvis kan de inte se det, men de som lägger örat till pelaren säger att de inom kort kan förnimma universums hetsiga brus…”

Borges skrev inga hyllmetrar, de volymer som gavs ut under hans livstid var alltid behändigt tunna. Det är också att märka, vid genomläsning av œvret, att han varierar en ganska liten uppsättning idéer, presenterar ett sparsmakat urval av före16

obson_Effekter.korr2ny.indd 16

11-05-27 10.05.

mål, mest böcker och speglar. Hans litterära husgudar är Kafka, Wells, Stevenson, Chesterton, Cervantes och Poe, hans noveller tar ofta spjärn mot och utgångspunkt i föregångarnas verk, han återkommer till dem i sina för- och efterord, men också i sina essäer, som alltså inte tagits med i föreliggande utgåva.

Av flera skäl kan vi därför misstänka att Vikings otympliga lunta är en falsk aleph. Den betraktar i begränsad fullständighet Borges verk, vilket den plikttroget radar upp, men glömmer Borges egna ord om att varje bok som inte innehåller sin ”motbok” är ofullständig. Det är kanske kännetecknande att någon egentlig introduktion till Borges författarskap inte tagits med, däremot har översättaren skrivit en fyllig (god) essä om bibliografin och översättningen och tillfogat en 40-sidig notapparat till texterna.

I noterna till ”Aleph” redogörs för de geografiska namnen, men ingenting nämns om essän ”The Fearful Sphere of Pascal” där Borges nöjsamt vet berätta att fransmannen först börjat skriva epitetet förskräckande, effroyable, i manuskriptet, men sedan strukit över och ersatt det med oändlig. Inte heller sägs något om att det gnistrande fantasiinslaget närs av och kontrasteras mot Carlos Argentino Daneris lyrik och person och utgör en pendang till Borges essä ”The Argentine Writer and Tradition” där han går till angrepp på den självgodhet och -tillräcklighet som han ansåg genomsyra hemlandets litteratursyn. De ”argentinska stycken” som Daneri ger ut och som applåderas av landets kritikerkår är delar av ett gigantiskt projekt: att göra poesi av hela jordklotet. ”1941 hade han redan avverkat några hektar i Queensland, mer än en kilometer av floden Ob, en gasmätare norr om Veracruz, de viktigaste handelsfirmorna i församlingen Concepción, Mariana Cambaceres de Alvears villa på gatan Once de Setiembre i Belgrano, och en turkisk badanstalt som inte låg långt från det berömda akvariet i Brighton.” För denna fullständighetens trista ambition har Borges ingen förståelse, inte heller för diktarens egocentriska tolkningsraseri: ”Förtjänsterna som Daneri tillskrev dikterna hade tillkommit senare. Jag förstod att diktarens arbete inte fanns i själva poesin. Det bestod i

obson_Effekter.korr2ny.indd 17

17

11-05-27 10.05.

att finna argument för att göra den beundransvärd. Han fann naturligtvis att detta förändrade hans verk, andra inte.” En liknande tanke återkommer i en annan berömd novell, ”Paul Menard, Author of the Quixote”, där Borges berättar om en man som föresatt sig att skriva Don Quixote. Inte en ”Quixote för vår tid”, inte genom att simpelt kopiera den redan befintliga texten, inte genom att kopiera Cervantes liv (vilket skulle vara lika simpelt), utan genom att förbli sig själv, författaren Pierre Menard, och som denne skriva romanen, eller åtmin­ stone delar av den: ”Det är en uppenbarelse att jämföra Menards Don Quixote med Cervantes. Den senare skriver till exempel (första delen, kapitel nio): ’… sanningen, vars moder är historien, denna tidens medtävlerska, alla bragders försvararinna, vittne till det förflutnas föredöme och undervisare för nutiden, varnande sierska för framtiden.’ Skriven på 1600-talet, skriven av ’lekmannageniet’ Cervantes är denna uppräkning endast ett retoriskt prisande av historien. Menard, å andra sidan, skriver: ’… sanningen, vars moder är historien, denna tidens medtävlerska, alla bragders försvararinna, vittne till det förflutnas föredöme och undervisare för nutiden, varnande sierska för framtiden.’ Historien, sanningens moder: tanken är häpnadsväckande. Menard, en samtida till Henry James, definierar inte historien som en undersökning av verkligheten, utan som dess ursprung. Historiens sanning är för honom inte vad som har hänt; den är vad vi tilldömer den att ha hänt.”

Det är denna typ av konnoterande läsning som gör exempelvis James Joyce till en sämre författare i Borges ögon: författarens krav på förförståelse och gemensam kodning hos läsarna lyfter utsagan så långt bort från texten att det är tveksamt vad det är som texten egentligen säger och vad det är som uttolkarna funnit (på). Att olika tider läser på olika vis är en självklarhet, men till det behövs ingen Menard, det är en process som hela tiden pågår.

Teman och idéer återkommer i Borges verk, länkas och tvinnas samman. Allt han skrivit är inte av jämn lödighet, något som blir tydligt under läsning av detta hundratalet samlade 18

obson_Effekter.korr2ny.indd 18

11-05-27 10.05.

texter. En mättnadskänsla inträder, ett genomskådande av hur en idé man redan mött kommer att varieras, ett igenkännande som bryter förtrollningen.

Men Borges essäer är ju inte mindre fantasirika än novellerna. Novellerna inte mindre informativa och exakta än essäerna. Vad är det för skillnad på de omskrivningar av sagor ur Tusen och en natt som Borges gör i Historia universal de la infamia under rubriken ”Et cetera” (som tagits med) och de stycken om olika folkloristiska och litterära fantasivarelser som finns i El libro de los seres imaginarios (som uteslutits)?

De flesta av Borges essäer har en karaktär av prosapoem, och de äger en rikedom i bilder och scener som gör gränsen vag mot det skönlitterära fältet.

Omvänt har Borges novellkonst oftast en dokumentär infallsvinkel, både i språk och metod. Så är novellen ”Vägen till Almotásim” helt och hållet en recension av en icke-existerande indisk detektivroman. Men vanligare är att obefintliga verk citeras och kommenteras till stöd för auktoriteten i en löpande berättelse, ungefär som Poe gör i noveller som ”Metzengerstein”.

Borges är inte en unik författare, lika lite som Kafka. Borges har i essän ”Kafka and His Percursors” skrivit om hur han kom att inse att hans upplevelse av den store europén som en solitär, självfödd som sagans Fenix, inte stämde; Kafka har sina förebådare. Zenons paradox om rörelsens omöjlighet är Slottets problematik, hur mycket K än närmar sig så kommer han aldrig att komma fram. Borges nämner också Kierkegaard, lord Dunsany och Robert Browning. ”I var och en av dessa texter finner vi Kafkas idiosynkrasier i större och mindre grad, men om Kafka aldrig skrivit en rad, så skulle vi inte ha urskiljt den kvaliteten; med andra ord, den skulle inte existera.” Borges menar att varje författare själv skapar sina förebådare och att detta ingenting har med polemik och rivalitet att göra. Att ha läst Kafka skärper vår läsning av Brownings dikt, förändrar den. Detsamma kan sägas om hur vi läser Stevensons Dr Jekyll och mr Hyde och Poes ”William Wilson” efter att ha läst Borges ”Borges and I” eller ”Abenjacán el Bojari, död i sin labyrint”. Det är sådant som

obson_Effekter.korr2ny.indd 19

19

11-05-27 10.05.

gör ­Collected Fictions till en falsk aleph.

För mig skulle den fullständiga Borgesutgåvan inte vara en (påstått) komplett samlingsvolym, utan ett välsorterat, kärleksfullt gjort urval. Därför att genom noveller som ”Aleph”, ”Biblioteket i Babel”, ”Den odödlige”, ”Tlön, Uqbar, Orbis Tertius”, essäer som den om Kafka och ”The Wall and the Books” och ”Partial Magic in the Quixote” kan hela författarskapet skönjas, dess, om inte hetsiga så intensiva, brus förnimmas. En titel och en uppställning som Collected Fictions säger: det här är allt och det är det hela, som om detta märkliga verk låter sig begränsas. Ett urval skulle däremot variera, skikta, bredda upplevelsen, och dessutom visa på en sannare totalitet eftersom urvalet behåller löftet om oändligheten.

Den oändlighet spegeln, och upprepningen, inte kan förstora.

(1999)

20

obson_Effekter.korr2ny.indd 20

11-05-27 10.05.