9789100125578

JA KOB EJERSBO

LIBERTY Roman

Översättning Urban Andersson

albert bonniers förlag

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 3

12-01-31 09.15.38

Detta är fiktion. Namn, personer, platser och händelser är produkter av för­ fattarens fantasi eller används fiktivt och ska inte uppfattas som verkliga. Even­ tuella likheter med faktiska händelser, lokaliteter, organisationer eller personer, levande eller döda, är rena tillfälligheter.

Tack till försteläsaren Christian Kirk Muff för att han hällt bensin på elden och sparkat mig ordentligt i baken. Till Ole Christian Madsen som har dragit åt skruvarna. Och till Morten Alsinger för 1 000 kaffepauser.

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012557-8 Copyright © Jakob Ejersbo & Gyldendalske Boghandel, Nordisk Forlag A/S, Copenhagen 2009.

Published by agreement with the Gyldendal Group Agency.

Tryckt hos GGP Media, Tyskland 2012

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 4

12-01-31 09.15.38

Till Garvey Dread & de främmande

I’ll let you be in my dream if I can be in yours.

Bob Dylan: ”Talkin’ World War III Blues”

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 5

12-01-31 09.15.38

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 6

12-01-31 09.15.38

1980

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 7

12-01-31 09.15.38

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 8

12-01-31 09.15.38

Christian

Tropisk värme sveper in mig när jag stiger ur flygplanet – genom skymningen ser jag Kilimanjaros vita snökrona långt borta. Fram­ för den låga stationsbyggnaden hänger en skara svarta män och röker bredvid ett par slitna bagagevagnar. ”Välkommen till Afrika”, säger pappa och lägger handen på min axel, så jag går nerför trappan. Flygplansmotorerna har tystnat. Det enda som hörs är cikador. Flygplatsen har bara en enda landnings­ bana, och där finns inga andra flygplan än vårt.

Jag tittar på de svarta männen. En tjock svart kvinna talar argt med dem på swahili. De skrattar och drar långsamt de skramlande bagagevagnarna fram mot flygplanets buk. Nu är deras ansikten uttryckslösa.

Tidigt i morse var det tredjedag jul och jag var en dansk pojke som bodde med min mamma i utkanten av Køge. Nu ska jag bo i Tan­ zania och gå i internationell skola. Familjen ska snart vara samlad igen. Pappas tid som utstationerad för Maersk i Fjärran Östern är slut. Mamma födde min lillasyster i oktober och kommer ner om ett par månader. Allting är uppochnervänt. ”Det dröjer en stund innan bagaget kommer”, säger pappa. Vi går förbi skulderhöga växter med taggiga läderaktiga blad och in i betongbyggnaden som ligger i mörker. ”Varför finns det inget ljus här?” frågar jag. ”Strömmen har säkert gått”, säger pappa. ”De startar nog genera­ torn snart.” Jag håller mig intill honom medan andra, vita, enstaka svarta och en del indier kommer in i den mörka ankomsthallen.

Vi bytte plan i Amsterdam och mellanlandade i Rom och Oman.

9

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 9

12-01-31 09.15.38

Någonstans i byggnaden sätter en motor i gång och strax därefter börjar några lampor i taket att lysa svagt. ”Niels, Niels”, ropar en kvinnoröst på svenska. Pappa vänder sig om. ”Hej”, ropar han och vinkar. ”Det är Katriina”, säger han till mig och börjar gå fram mot skiljeväggen av glas. Han har berättat för mig att en svensk familj körde honom till flygplatsen, och att vi blir hämtade av dem i pappas bil. Jag tittar på polismännen som står orörliga med maskingevär hängande i en rem snett över bröstet.

Jag går bakom pappa. ”Jaså, det här är Christian”, säger kvinnan och nickar leende. ”Hej, jag heter Katriina.” Hon har en tunn sommarklänning och sandaler. ”Hej”, säger jag och försöker le. Pappa berättar för henne om resan ner och det verkar konstigt att han står och talar med en främmande kvinna, och mamma är i Danmark. ”Var det fint att se din lilla dotter?” frågar Katriina. ”Ja, det var bra”, säger pappa. ”Och min hustru ser fram emot att komma hit ner.” Ett ljud gör att jag vänder mig om. Bagagebandet står stilla, och väskor kommer inflygande genom hålet i väggen. En mager svart man i sjaskig ljusblå uniform kryper in genom hålet och ovanpå väskorna, som han börjar kasta vidare ut på golvet.

Vi letar reda på vårt bagage och går fram mot passkontrollen.

Polisen stirrar länge på fotografiet och länge på mig. Jag försöker le mot honom. Plötsligt tar han en stämpel och bankar ner den i en stämpeldyna och i passet – tre olika stämplar innan han tar en kulspetspenna och skriver till något. Han räcker passet till mig. ”Welcome to Tanzania”, säger han på underlig engelska och med ett brett leende. Vid tullkontrollen står en tjock man som svettas hela tiden. Han gör ett tecken åt mig att öppna väskan. Han rotar i den med sina köttiga händer, griper tag i min fotboll, säger en massa som jag inte förstår och ler, medan han studsar bollen i golvet och sedan griper tag i den igen. ”Han tycker att det är en bra boll”, säger pappa. ”Det är det också”, säger jag och ler mot mannen. Nervös. Jag vet inte vad hans leende betyder. Är det något problem? Han lägger 10

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 10

12-01-31 09.15.38

tillbaka bollen, ritar ett kors på väskan med en krita och skjuter över den till mig medan han nickar: ”Football, very good”, säger han. Pappa har gått i väg. Den svenska kvinnan kramar om honom. Som tur är räcker hon fram handen till mig. Hon har stora bröst. ”Hur gammal är du?” frågar hon. ”Tretton”, säger jag. ”Jag har en dotter som är åtta. Och så bor min brorson hos oss.

Solja och Mika”, säger hon och tar en av mina väskor. ”Vi ska åka hem till oss och äta – det blir en liten välkomstfest för er. Och vi har fått ett nytt hus.” ”Utan råttor?” frågar pappa. ”Ja”, säger Katriina. ”Och en barnflicka som heter Marcus.” ”En man?” frågar pappa. ”En pojke”, säger Katriina. ”Han är föräldralös och har varit hos några tyskar som reste hem. Det var Solja och Mika som hittade honom. Han bodde hos prästen i Moshi, som utnyttjade honom i jordbruksarbete.”

Vi går ut till bilen som är en vit Peugeot 504 med ratten på fel sida.

Mörkret är kompakt och sammetsmjukt. Passerar en vaktpost vid en bom – lämnar flygplatsområdet och kör genom natten. Vägen är rak, landskapet platt. Inga gatlyktor, inga byggnader. Strålkastarnas ljuskäglor sveper över grågröna buskage vid vägkanten.

För tre månader sedan började pappa som ekonomichef på en socker­plantage som heter TPC – Tanzania Planting Corporation.

Den har ägts av Maersk men är nu nationaliserad av den tanzaniska staten, och under de kommande två åren har Maersk kontrakt på att lära infödda driva den. Den ligger en bit söder om staden Moshi där skolan finns. Pappa vänder sig om i framsätet. ”Mår du bra, Christian?” frågar han. ”När ska vi ut till huset då?” frågar jag. ”Vi åker ut dit senare”, säger pappa. ”Klockan är bara sju.” Han har berättat att mörkret faller tidigt och tvärt nära ekvatorn. Jag känner mig lätt i huvudet. Skulle kunna döda för en cigarett. ”Okej”, säger jag och tittar ut genom fönstret. Himlen är full­ 11

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 11

12-01-31 09.15.39

späckad med klara stjärnor som sträcker sig ända ner mot horison­ ten.

Vi kommer till en T-korsning där träskjul och små murade hus kastar svaga ljussken ut i mörkret. På den bara marken ligger buti­ ker. Mörka figurer rör sig överallt mellan dem. Vi tar till höger mot Moshi. ”Det här är en av de bästa vägarna i landet”, säger pappa till mig. ”Nästan inga gropar.” Mörkret omsluter oss fullständigt. Trafiken är gles och Katriina kör fort. Vägen börjar svänga och röra sig neråt i en ravin – strålkastarna lyser upp de branta klippväggarna på ömse sidor om oss. ”Vad nu?” ropar Katriina och ställer sig på bromsen, medan hon vrider på ratten för att undvika en stor gren med löv som ligger på vår sida av vägen. Bromsarna låser sig och bilen glider in i grenen, skjuter den framför oss tills vi blir stående. ”Det står något där”, säger pappa. Jag skymtar en mörk låda längre fram, men strålkastarna ger bara ett diffust ljus genom löven på grenen. ”Är det landsvägsrövare?” frågar Katriina. ”Det tror jag inte”, säger pappa och öppnar dörren. ”Grenen är en tanzanisk varningstriangel.” Jag kliver ur tillsammans med pappa och hjälper honom att dra bort grenen från bilens front, medan Katriina backar undan. Nu ser jag att lådan är en lastbil som har kört emot en av klippväggarna och står tvärs över körbanan – en stor färsk gren sticker upp från den bakre kofångaren. Vi släpar tillbaka grenen till dess plats på vägbanan. Det finns inga människor vid den havererade lastbilen. ”Vad tror du har hänt?” frågar jag. ”Dåliga bromsar”, säger pappa. ”Chauffören har nog kört upp mot klippväggen för att stanna.” Vi sätter oss i bilen. ”Faan!” säger Katriina och slår handen mot ratten innan hon lägger i en växel och sakta kör framåt. Vi kommer nätt och jämnt förbi. Pappa vänder sig om mot mig medan vägen planar ut i slutet av ravinen: ”När man passerar här dagtid kan man se att det ligger mängder av bilvrak här nere”, säger han.

12

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 12

12-01-31 09.15.39

Efter tjugo minuter kommer vi till utkanten av staden och kör in på mindre vägar. ”Varför luktar det koskit här?” frågar jag. ”Massajerna driver sin boskap den här vägen när de ska till slak­ teriet i andra ändan av stan”, säger pappa. ”Nu är vi nästan framme”, säger Katriina och svänger in på en gropig jordväg med vita villor bakom höga staket och grindar.

Marcus M A R A BUSTOR K

”Du där”, ropar bwana Jonas från verandan. ”Ja, bwana?” svarar jag från kökstrappan där jag sitter och väntar på att Katriina ska komma tillbaka från flygplatsen. ”Hämta några öl”, ropar bwana Jonas. ”Kommer genast”, svarar jag och springer till kylskåpet. Dottern Solja kommer ut i köket. ”Jag är hungrig”, säger hon på god engelska trots att den svenska familjen bara har varit här i fyra månader. ”Jag steker lite kött till dig om ett ögonblick”, säger jag och rusar ut med öl till verandan, där bwana Jonas sitter med sin nya kollega Asko och hans hustru från Finland. Jag ställer ner ölen på bordet.

Asko är mycket stor och tjock, och hustrun Tita kvittrar som en liten fågel: ”Tack ska du ha.” ”Ska jag laga lite mat till Solja?” frågar jag. ”Om hon är hungrig”, mumlar bwana Jonas med den svenska tobaksjorden i munnen och rycker på axlarna utan att titta på mig.

Jag skyndar tillbaka till köket och lägger kyckling på grillen som står utanför. Att passa den åttaåriga flickan är min biljett till ett gott liv. Jag har bara varit hos den här familjen i två veckor, och det är svårt att förstå vad som är min roll. Är jag en barnpassare eller som en adopterad? Att leva är en svår uppgift när man har lämnat sina föräldrar. Jag vänder kycklingbitarna på det glödande kolet. ”Tycker du om kyckling?” frågar Solja. ”Ja, mycket.” Jag älskar kött. När jag föddes år 1965 var jag ett 13

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 13

12-01-31 09.15.39

slags marabustork på köttjakt i Serengeti nationalpark. Min far arbetade där trots att vi tillhör stammen chaga från Kilimanjaros sluttningar – men vi har ingen jord. Under barndomen är jag nästan ett vilt djur – springer bara i dammet, medan turisterna anländer i små flygplan för att köras runt i Serengeti en enda dag. De har med sig matlådor från hotellet i Nairobi – en stor vit kartong. De ska sätta sig och äta, och vi svarta ska hålla ett öga på dem. Vi lever på majsgröt och spenat – och de där kartongerna innehåller ljust kött från kycklingen, mörkt kött från kon, de har underbara kraftfulla bröd, ett gyllene äpple; mycket smak. Men kött är det viktigaste – vi längtar efter kött på den plats i världen där kött går fritt omkring på fyra ben. Vi får inte döda köttet för turisterna vill se djur som lever. Vi håller ett öga på när dessa wazungu har ätit klart, och när de går från bordet störtar vi fram till kartongerna. Om en kartong är mycket dålig blir vi tvungna att dela eller slåss. Och turisterna skrattar åt oss, ropar på oss. Ibland slänger de kycklingen på marken så att den blir dammig och vi får lov att kämpa om resterna. Vi kan skölja av kycklingen men också äta den med damm. Andra gånger kastar turisterna den goda maten i en hink med avfall, dit marabustorkarna med vingar kommer för att äta. Vi kastar sten på fåglarna. Vi slåss om maten. De vita tar bilder av oss, som om vi är märkliga apor. Vi är inte märkliga. Vi är hungriga.

Doften av stekt kyckling når min näsa. Jag rusar till den svenska bastun bredvid huset och kontrollerar att det brinner bra i kaminen, så att de vita kan svettas extra i det varma landet. Sedan arrangerar jag tallriken åt Solja med kyckling och bröd och smör och sallad, som hon aldrig äter upp. ”Och cola”, säger hon. Jag tar fram colan ur kylskåpet och öppnar åt henne. Hon går ut på verandan med sin mat, för att höra på när de vuxna pratar. Men vad ska jag nu göra? Ska jag steka resten av maten så att den är färdig när Katriina kommer med bwana Knudsen och hans son från flygplatsen?

DA NSK POJK E

”Tack för maten, Marcus”, säger Solja. Som en ordentlig flicka kom­ mer hon ut i köket med sin tallrik. Jag tar kycklinglåret och gnager 14

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 14

12-01-31 09.15.39

av det sista köttet – ljuvligt fett. Fram till för två veckor sedan bodde jag hos Moshis lutheranska präst, som utnyttjade mig och lät mig arbeta på sin åker. Jag har berättat för dessa svenskar att jag inte har några föräldrar – de dog av sjukdom och i en trafikolycka. Det är säkrare att ljuga; de vita förstår kanske inte att föräldrarna är så dåliga, det är bättre att de är döda.

En bil tutar vid grinden, vakten springer. Katriina kommer med bwana Knudsen och son, som är lika stor som jag och mycket lugn; inte vild i blicken som Mika som har stuckit till stan och påstod att han skulle till biografen. Den här danske pojken liknar min tyske barndomsvän Gerhard från Serengeti.

Jag ropar på hembiträdet från tjänstefolkets bostad, som är det ghetto vi delar. Hon ska hjälpa mig i köket, så att de vita kan äta. Jag lägger mer kött på grillen och bär dryckerna till verandan. ”Cola?” frågar jag bwana Knudsens son och räcker fram flaskan.

Christian

Katriinas man heter Jonas. Han sitter på verandan tillsammans med en tjock finsk man – Asko – och dennes lilla fru, som heter Tita. De pratar ett konstigt språk som jag inte alls begriper. ”Förstår du vad vi säger?” frågar Katriina långsamt på svenska.

Jag skakar på huvudet. ”Svenska med finsk accent”, säger pappa och skrattar. En ung svart kille dyker upp på verandan och räcker mig en cola, går igen. ”Är det den nya barnflickan?” frågar pappa. ”Jag vet ta mig fan mig inte vad han är”, säger Jonas. ”Säg inte så”, säger Katriina. ”Marcus är mycket hjälpsam, och han får bara kost och logi.” ”Och pengar till skolan”, mumlar Jonas. ”Det är småpengar”, säger Katriina. ”Marcus är min vän”, säger en liten flicka som har dykt upp på verandan – Solja.

Kort därefter kommer Marcus och en svart flicka med mat. Den svarta flickan är ung och tyst, insvept i ett färggrant tunt tyg. Vi äter på verandan med tallriken i knäet. De vuxna dricker öl, röker.

15

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 15

12-01-31 09.15.39

Cikadorna sjunger, fladdermössen flyger omkring i luften. ”Bastun väntar”, säger Katriina. Alla pratar och ler medan de reser sig – även pappa. Folk går in i vardagsrummet. ”Bastu?” säger jag till pappa. ”Svenskar och finnar ska alltid bada bastu. Kom med”, säger han. ”Jag ska inte bada bastu”, säger jag och sitter kvar. Han tittar has­ tigt på mig. Jag kan inte tyda hans blick på den mörka verandan. ”Okej”, säger han och följer efter de andra. Solja är försvunnen – hon kanske ligger i sin säng. Jag kikar in i vardagsrummet. De står och klär av sig. Jag ser Askos pick under den stora magen och tittar bort. Vad bisarrt. Jag tittar igen. Pappa sveper en handduk runt midjan och går ut till bastun, som har byggts utefter baksidan på huset. Undrar vad pappa hade för sig under de fem år som han var utstationerad i Fjärran Östern utan mamma? Gick och lade sig tidigt?

Asko har lämnat kvar sina cigaretter på bordet. Jag började röka förra året tillsammans med de andra i klassen som kände sig utanför.

Jag kan säga till mig själv att jag vill vakna klockan tre på natten. Då smyger jag ut och bort till affären, stoppar pengar i myntinkastet på automaten som hänger utanför, och drar ut en tiopack Prince. När lådan är öppen är mina händer precis tillräckligt små för att jag ska kunna pressa in fingrarna och få tag i nästa paket, dra ut det; jag kan tömma en hel pelare till priset av ett paket. Eller skulle kunna. Här har jag ingen aning om hur man får tag i cigaretter. Askos cigaretter heter Sportsman. Här är tyst – alla är i bastun. Ska jag ta en? Men jag törs inte. Jag önskar att mamma vore här.

Mina föräldrar var nära att skiljas för ett år sedan. Sent en kväll kom mamma in i mitt rum – jag låg redan i sängen. Det hade varit många gräl i telefon med pappa i Singapore, när hon trodde att jag sov. Mamma satte sig på sängkanten. ”Christian, jag måste tala med dig om en allvarlig sak”, sa hon. ”Ska ni skiljas?” frågade jag. ”Nej då”, sa mamma och såg på mig, sedan tittade hon bort och höll ena handen för munnen, svalde. ”Nej”, sa hon igen. Jag visste att de skulle skiljas.

16

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 16

12-01-31 09.15.39

”Var ska jag då bo?” frågade jag. ”Vi ska inte skiljas – jag är med barn”, sa mamma och log konstigt.

En gång när pappa var full hade han sagt till mig att det var något fel på rörläggningen inuti min mamma. Hon kunde inte bli med barn igen. ”Med barn?” frågade jag. ”Ja – du ska få en lillebror eller lillasyster”, sa mamma. ”Kommer pappa hem då? Och bor?” frågade jag. ”Det må du tro att han gör”, sa mamma. ”Okej”, sa jag. ”Är du inte glad?” frågade mamma. ”Jo”, sa jag. Planen var att pappa skulle komma hem till Køge och arbeta för Maersk på Esplanaden i Köpenhamn. Jag ville se det först.

Mamma arrangerade en fest den dag han skulle landa. Dagen innan hör jag henne skrika i telefon: ”Vi är skilda. Det har vi varit länge. Om du inte vill vara tillsam­ mans med oss så säljer jag huset och skickar dig hälften av pengarna.

Jag orkar inte längre.” Det blir en paus – pappa säger något från Singapore medan jag skyndar mig att öppna min dörr på glänt. Nu talar mamma alldeles lugnt igen: ”Antingen är du här eller också är jag färdig med dig.” Hon lägger på och kommer in och säger god natt. Jag frågar först när hon är på väg ut genom dörren igen: ”Kommer inte pappa till festen i morgon kväll?”

Hon stannar upp utan att vända sig om. ”Det vet jag inte”, säger hon och går ut. En stund senare hör jag bilen starta. När jag fyllde tolv år började hon arbeta kväll – jag har inget emot att vara ensam hemma. Jag stiger upp och går ut, röker en cigarett. Jag går in och bläddrar i häftet vid telefonen. Slår de många siffrorna. ”Knudsen speaking”, hörs det knastrande från Singapore. ”Pappa?” säger jag. ”Christian! Vet du vad klockan är här?” ”Kommer du hem?” frågar jag.

17

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 17

12-01-31 09.15.40

”Var är mamma?” frågar han. ”På arbetet”, säger jag. Han suckar: ”Det har kört ihop sig. Jag kan resa först om ett par dagar. Jag är ledsen för det, Christian”, säger han. ”Nej”, säger jag. ”Christian”, säger han. ”Din mamma är …” Han tystnar. ”Du sa att du skulle komma”, säger jag. ”Det går inte”, säger han. ”Jamen …”, säger jag. ”Jag kommer så fort jag kan”, säger han. ”Hej då”, säger jag och lägger på. Min hand skakar.

Dagen därpå hade mamma fest. Hon dansade tryckare med en lång läkare – jag hatade henne för det. Pappa steg in genom dörren. Jag tittade på honom, han tittade på henne. Han hade hunnit. Han höjde handen och log. Hon tittade på honom och fortsatte att dansa.

Hon var med barn, även om man inte kunde se det än. Varför dan­ sade hon fortfarande med läkaren när pappa hade kommit? Läkaren fick syn på pappa och stannade upp – släppte henne. Hon log mot läkaren och tittade tomt på pappa utan att flytta sig. Han stod tyst innanför dörren till vardagsrummet, fortfarande med rocken på.

Jag skyndade fram till honom. ”Pappa”, sa jag. ”Christian”, sa han och lyfte upp mig i luften, trots att jag är för stor för att bli upplyft. Mamma kom fram till oss.

Nu ska jag bo tillsammans med honom några månader tills mamma kommer ner. Det är konstigt. Jag känner honom egentligen inte.

Och när mamma kommer med min lillasyster ska vi leva tillsam­ mans som en riktig familj.

Jag hör ett tjut från andra sidan huset. Reser mig och tar ett par steg in i vardagsrummet, tittar ut genom glasrutan i bakdörren.

Katriina springer ut på gräsmattan. Hennes fylliga bröst gungar – vårtorna är alldeles mörka. Pappa stiger fram från bastun med en trädgårdsslang i handen. Vattenstrålen träffar Katriina, som stannar upp, andas ut, ruskar lite på sig. Hon står stilla och låter sig träffas av 18

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 18

12-01-31 09.15.40

vattnet – jag ser det mörka håret mellan hennes ben. Vattenstrålen träffar hennes överkropp och hon vrider sig runt i den. Jag tittar på pappa, som ler och håller trädgårdsslangen över sitt eget huvud så att vattnet sköljer över hans nakna kropp.

Jag skyndar mig att gå ut på verandan igen innan de upptäcker mig. Sitter en stund. ”Kom ut hit, Christian”, hojtar pappa från andra sidan av huset. ”Varför det?” ropar jag. ”Lugn bara, det är ingen som är naken längre”, ropar han. Jag går ut dit. De sitter på bänkar kring ett bord som står på ett litet inhägnat område alldeles utanför bastun. Männen med handdukar runt midjan, kvinnorna var och en insvept i ett färggrant tyg som liknar det som det svarta hembiträdet hade på sig. Katriina sitter bredvid pappa. Hon tar hans hand i sina. ”Jag är glad för att din hustru kommer ner med er lilla dotter”, säger hon. ”Varför det?” frågar pappa. ”Därför att jag också är med barn”, säger Katriina. Tita suckar och ser sorgsen ut. Hon tittar ner. Jag ser på hennes man Asko. Han verkar sur. Kanske vill hon också gärna vara med barn. ”Gratulerar”, säger pappa. ”När far du hem till Sverige då?” ”Jag föder på KCMC ”, säger Katriina. ”Det finns många vita läkare där.”

Asko och Jonas sitter och pratar med varandra på svenska. Tita säger ingenting. Jag tittar på Jonas. Han lägger in snus under över­ läppen, flyttar runt det med tungan och fokuserar något ute i mörk­ ret. Jag vrider på huvudet och följer hans blick. Det är hembiträdet.

Hon står framåtböjd vid husknuten och skurar ett galler från grillen – hennes bak står ut och gungar med i hennes rörelser. ”Vad tittar du på?” frågar pappa och flinar. ”Tycker du hon är snygg?” ”Det vet jag inte”, säger jag. Jag säger inte att jag tittar på det som Jonas tittar på utan reser mig och går ut i trädgården. ”Vart ska du?” frågar pappa. ”Jag ska bara se mig omkring lite”, säger jag. ”Försvinn inte”, säger pappa.

19

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 19

12-01-31 09.15.40

Marcus M I N M ZU NGU

Alla wazungu har gått i bastun helt nakna – en stor teater av skärt kött. Katriina kommer in i huset: ”Marcus, vill du se till att borsta Soljas tänder?” ”Det ska jag göra”, säger jag, och Katriina går ut till bastufesten igen. ”Men det är mamma som ska göra det”, säger Solja som är åtta år – tillräckligt stor för att borsta tänderna själv. Efteråt går hon till sitt rum. Men hon ropar genast: ”Jag hittar inte mitt nattlinne.” Jag går dit. Nattlinnet ligger i skåpet, mitt framför näsan, men barnet vill ha uppmärksamhet så negern får träda in. Solja börjar ta på sig nattlinnet. ”God natt”, säger jag och tänker gå. ”Jag kommer inte att kunna somna, Marcus”, säger hon. ”De väsnas.” Det stämmer, för nu har de kommit ut från bastun och sitter på den lilla träterrassen och pratar, dricker, ropar. ”Får jag sova nere hos dig?” ”Nej, det går inte”, säger jag. Hur kommer bwana Jonas att reagera om Solja sover i mitt ghetto? Jag tror han vill ha det vita och det svarta åtskilt. Jag går fram till sängen och lyfter på täcket, så hon lägger sig och jag stryker henne över håret. ”Du ska berätta en godnattsaga”, säger Solja. ”Okej.” Jag lägger mig bredvid henne i sängen, och hon lägger sitt huvud på min axel. Vad kan jag berätta? Om marabustorken i Serengeti? Om slavandet för pastorn? Om lärarens käpp i skolan?

Nej. Jag måste hitta en annan berättelse. ”Berätta nu”, säger Solja bredvid mig i sängen. Så jag berättar om Bob Marley; hur fadern var en vit man som snabbt försvann, och modern var svart, och Bob växte upp i fattigdom och kom till Kingston på Jamaica och sjöng om frihet. Tyst sjunger jag: Won’t you help to sing, these songs of freedom, ’cause all I ever had, redemption songs. ”Det är en fin sång”, mumlar Solja. Jag berättar för henne om de afrikanska slavarnas ättlingar på Jamaica som skapade religionen rastafari. De kallar Gud för Jah, som är en förkortning av Jehova 20

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 20

12-01-31 09.15.40

från Bibeln. Religionen är uppkallad efter Etiopiens kejsare, Haile Selassie I , som har dopnamnet Ras Tafari. De ser kejsaren som Guds inkarnation på jorden, eftersom Haile Selassie var överhuvud för den enda afrikanska stat som var fullständigt oberoende av de vita.

Rastafari accepterar inte att Haile Selassie är död.

Solja andas lugnt; men det är för tidigt att jag flyttar på mig – då hon kan vakna. Detta flickebarn är mycket viktigt – jag ska ta hand om henne.

Min första mzungu var Gerhard från Tyskland – hans föräldrar forskade om vilddjur. Vi bodde i Seronera och alla barn lekte till­ sammans, svarta och vita. Gerhard är som jag, utom på huden.

Hans hud är nästan dold bakom tennisskor, blå jeans, jeansjacka.

Min hud är ute. Jag har bara gamla skolshorts och sliten t-tröja på mig, arvet från Gerhard, som det står bayer på. Vi barn har tråkigt, för Seronera är bara en liten samling byggnader omringad av Serengeti nationalpark. ”Vad ska vi göra?” frågar Gerhard. ”Vi kan spela fotboll”, säger jag. ”Jamen, vi är inte nog många för två lag”, säger han. En engelsk pojke kommer med förslaget: ”Vi går bort till byn bara – där finns massor av barn”, säger han.

Det är byn där parkvakterna bor med sina familjer. Först ska man över en bit betesmark. ”Det får vi inte, det är farligt”, säger Gerhard. ”Jag är inte rädd för djuren”, säger engelsmannen. ”Det är djuren som blir oroade när de ser så många på två ben.” ”Vad säger du, Marcus?” frågar Gerhard. ”Jag är van vid djuren”, säger jag. Vi är sju barn som går; waafrika, tysk mzungu, engelsk mzungu – vi frågar inte de vuxna, vi går fort.

Så skakar marken – det är det tunga dånet från hovarna. Gerhard finns bredvid mig. ”Noshörning”, ropar han. Besten kommer med full fart. Vi rusar åt alla håll, Gerhard ett, jag ett annat. Inför en noshörning ska man stå stilla – det vet vi. Djuret ser dåligt – det kan bara uppfatta rörelser. Om vi står stilla kan vi vara ett träd. Om det kommer emot 21

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 21

12-01-31 09.15.40

mig ska jag rusa undan i sista stund, från det brännande spjutet.

Noshörningen kommer att springa vidare och förstår inte varför vägen blev tom. Om jag rusar undan för tidigt kan den hinna ändra riktning. Men kan du stå stilla medan marken skakar och du stirrar in i dödens ansikte? Vi sprider oss, noshörningen gör en sväng med sänkt huvud; där är Gerhard – uppe på hornet nu. Besten kastar upp honom i luften – han fullständigt flyger, landar som en säck ris på marken. Noshörningen lunkar i väg. Vi rusar fram till Gerhard – ett stort hål i hans mage, blodigt med något vitt som sticker ut – kanske från den kyckling han fick i kartongen i dag när han lekte hungrig. ”Börja bära honom tillbaka så springer jag efter hjälp”, ropar eng­ elsmannen och pilar i väg genom gräset. Tillsammans med de andra waafrika börjar jag bära Gerhard tillbaka – han är ännu vitare nu. ”Marcus”, säger han. ”Du får inte låta mig dö här.” ”Lugn bara – det är ett litet hål”, säger jag. Men hålet är stort.

De vuxna kommer med en Land Rover, men bilen gör det värre på den gropiga vägen – Gerhard är avsvimmad nu. Som tur är finns det ett turistplan – ett litet ett. De lyfter in honom, flyger i väg. I luften över Arusha är han död. Vem ska nu få Gerhards speciella skor med dobbar att spela fotboll i? Det blir jag. Gerhards mamma och pappa vill ha besök; de har två små flickor, men jag kan spela rollen som pojken, trots att han är död i jorden.

Snart är jag i Gerhards kläder och min far blir arg. Han tycker att jag sviker min egen familj för att alltid vara hos de vita. Min far ger mig så mycket stryk, att jag springer till säkerheten hos Gerhards mor och blir adopterad till ett vitt liv med min döda väns familj.

Jag upplever Gerhards föräldrar som konstiga. Alla frukter ska skrubbas med Sulfo och alla grönsaker ska sköljas i klorvatten som stinker förfärligt; annars är de farliga för den vita magen. Kvinnan dricker kaffe och läser böcker hela dagen. Hon har waafrika till allt: tvätta kläder, städa, laga mat. Men hon betalar för hög lön och ser inte att de stjäl socker och mjöl. Om kvällen sitter den vita kvinnan i soffan och dricker alkohol och röker cigaretter precis som mannen, och ibland säger hon elaka saker till mannen, men han slår henne aldrig medan jag ser på – på sin höjd grimaserar han som en irriterad 22

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 22

12-01-31 09.15.41

apa. Ibland kysser mannen henne framför ögonen på mig – vad blir nästa sak?

Så reser tyskarna till en annan nationalpark för att studera hyenan.

De tycker om att räkna djuren. Jag reser med, bara som ett bagage i bilen. De tar hand om mig väl. Att få god mat, ha roligt, åka cykel – det gör min hjärna överväldigad; jag förs framåt i livet. De är glada bara jag leker med deras barn. Jag lär mig till och med att köra bil, så jag sitter bakom ratten i nationalparken medan den tyske mannen använder kikare. Men efter ett år är forskningen genomförd, och de ska resa hem till det vita landet. Jag är chockad. Och nu? Jag trodde att de ville ha mig med till Europa, men mannen skickar mig med en bil till Seronera som en turist; jag har fått pengar, jag har på mig tennisskor och jeans och jeansjacka, min matsäck har det vita köttet.

I Seronera är mina föräldrar borta – arbetet är klart, de har åkt hem till Moshi. De kunde inte ta mig med – var skulle de hitta mig?

Jag är fjorton år. Jag tar bussen till Moshi – flera hundra kilometer alldeles ensam i världen. Jag hittar det hus som mina föräldrar har hyrt i Soweto. Väggarna är pinnar och lera, golvet är jord och taket är stora plåtburkar för matolja, uppskurna och tillplattade – håliga av rost. Mina små syskon springer omkring smutsiga och halvnakna – vuxit som ogräs på ett år. Inomhus är det mörkt och luktar illa.

Min mor ser nästan ut som en främmande kvinna. ”Tyskarna for till Europa”, förklarar jag. ”Du kan inte vara här”, säger hon. ”Du måste gå innan din far kommer – han slår ihjäl dig.” ”Varför? Han är min far”, säger jag. ”Du lyder aldrig, Marcus. Du är den äldste, så det är viktigt för hela familjen att du är bra. Annars blir de andra barnen också dåliga.” ”Jag kan faktiskt vara ordentlig.” ”Nej”, säger hon. ”Du är precis som wazungu-barn; ingen respekt för dina föräldrar. Du kan inte bo här.” ”Jamen, var ska jag då vara?” frågar jag. ”Gå till min syster i Majengo”, säger mor. ”Där kan du bo – där finns ingen man i huset.”

23

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 23

12-01-31 09.15.41

Från den dagen går jag ensam i livet och söker min lycka – helst hos de vita människorna. ”V-v-v-v-vad heter d-d-d-du??” säger Mika utanför – han är tillbaka från biografen och talar med bwana Knudsens pojke. ”Christian”, säger pojken. Jag reser mig försiktigt från Soljas säng och går ut till dem.

Christian

”T-t-t--törs du?” frågar en ung kille, som måste vara Katriinas brorson Mika, och räcker mig en hemrullad cigarett. Han har dykt fram ur mörkret i trädgården och luktar öl, trots att han bara är ett par år äldre än jag. Jag vill inte vara en mes. Jag tittar snabbt in i vardagsrummet för att se om det finns några vuxna där. Nej. Tar cigaretten – Mika håller fram en tändsticka och ler. Tobaken smakar konstigt.

Den svarte killen, Marcus, dyker upp inifrån vardagsrummet. ”Tsk, Mika”, säger han och tar ifrån mig den hemrullade cigaret­ ten, luktar på den och räcker den till Mika medan han skakar på huvudet. ”Det är bhangi”, säger han. ”Du blir tokig av den.” Han gräver upp ett paket filtercigaretter ur fickan. Sportsman. Räcker fram paketet åt mig. Jag tar en. Jag har just rökt mitt första bloss pot; häftigt. ”Tack”, säger jag. ”Vi går ner bakom mitt ghetto, så att din far inte ser dig”, säger Marcus. Det är svårt att förstå honom för han talar engelska med stark afrikansk accent. Jag hann ha engelska två och ett halvt år i skolan. Och jag har tränat mig med mamma genom att upprepa efter kassettband från biblioteket, och hon har spelat plattor med Bob Dylan och Rolling Stones och Beatles och försökt lära mig orden.

Mika har försvunnit in i huset. ”Okej”, säger jag till Marcus och följer honom ner mot en mindre murad byggnad som ligger längst bort i trädgården. ”Bor du här?” frågar jag. Jag känner mig lite yr och mina fötter svävar ovanför marken.

24

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 24

12-01-31 09.15.41

”Ja”, säger han. ”Det är tjänstebostaden för mig och hembiträdet.

Det svarta ghettot.” Han ler mot mig i mörkret, öppnar sin dörr och går in. Rummet är alldeles mörkt. Jag väntar utanför. Han tänder en stormlykta – tydligen har de ingen elektricitet. ”Tycker du om musik?” frågar han. ”Ja”, säger jag. ”Bob.” ”Känner du till Bob Marley?” frågar han överraskad. Det gör jag inte riktigt. ”Bob Dylan”, säger jag. ”Honom känner jag inte till. Du ska få höra Bob Marley”, säger Marcus och knäpper på en liten bandspelare som går på batterier.

Musiken har en pumpande långsam puls som går in i kroppen. Jag tänder cigaretten och måste ta stöd mot skrivbordet. ”Wow”, säger jag. ”Känner du av bhangin som du fick?” frågar Marcus. ”Jag känner inte marken”, säger jag. Marcus skrattar. Jag hör ett ljud och vänder mig nervöst om, medan jag försöker dölja cigaretten. ”Det är Mika”, säger Marcus. Den finske killen kommer in i rum­ met med en burk Carlsberg-öl i handen. ”Skå-skå-skå-skål”, säger han och skrattar. ”Du får inte ta den där ölen”, säger Marcus. Mika räcker fram burken mot mig, medan han studerar mig kyligt. Vad ska jag göra?

Jag tar en klunk. Röker på min cigarett. Mika tar ifrån mig burken.

Jag reser mig osäkert. Släcker cigaretten i en askkopp. ”Jag går ut”, säger jag. ”Är du dålig?” frågar han. ”Jag går ut”, säger jag igen och vacklar ut genom dörren, ner på marken, fram över den. Mina ben är gummi och huvudet faller åt sidan. Jag lutar mig mot stängslet kring tomten och flätar in mina fingrar i det. Tar ett djupt andetag, låter det rulla genom mina inälvor och kräks i gräset. Marcus kommer ut. ”Är du okej?” frågar han. ”Ja”, säger jag. ”Vänta här”, säger han. ”Du får inte hämta någon”, säger jag. ”Jag hämtar en cola åt dig”, säger han. Jag mår bra, är bara väldigt 25

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 25

12-01-31 09.15.41

trött. Vad ska jag göra? Han kommer med colan. Jag nickar och dricker. Jag vill inte förklara något för någon. Höjer handen till avsked mot Marcus och tar sikte på pappas Peugeot som lyser vit i mörkret. De vuxna är fortfarande vid bastun på baksidan av huset.

Bilen är lyckligtvis öppen. Jag kryper in i baksätet, stänger dörren.

Ingenting förändrades när pappa återvände från Singapore. Han arbetade fortfarande för Maersk, bara på Esplanaden inne i Köpen­ hamn. Han steg upp innan jag vaknade och kom hem igen när jag skulle gå och lägga mig. Om kvällarna kunde jag höra mamma: ”Jamen, det är viktigt för honom att du finns här. Jag kan inte vara hans far. Jag har ingen aning om var han är och vad han har för sig.” ”Gör han något som han inte får göra?” frågar pappa. ”Det vet jag inte. Det tror jag. Jag är säker på att han har börjat röka, och ibland luktar det bensin om hans kläder. Och jag vet inte om han mår bra, för han säger aldrig något till mig om hur det går i skolan. Jag är rädd att han känner sig utanför”, säger mamma. ”Han klarar sig nog”, säger pappa. Jag vet inte. Vi är ett par stycken som känner oss utanför. Vi har inga polotröjor, vi går i träskostövlar med stålbeslag. Vi mekar med en gammal Puch Maxi. Och även om John Travolta går på ett tufft sätt i Saturday Night Fever, så gillar vi inte Bee Gees kastratsång ­– vi föredrar Pink Floyd. ”Vad hjälper det att du har kommit hem, om du arbetar hela tiden?” ropar mamma i köket. Jag stiger upp ur sängen och går in dit. De tystnar – låtsas som ingenting. ”Sover du inte?” frågar mamma. ”Ni väsnas”, säger jag och går ut på toaletten. ”Förlåt”, säger pappa. ”Du talar så högt, Niels”, säger mamma. ”Jag är inte heller nöjd med Esplanaden”, säger pappa. ”Man måste hela tiden vara fräck för att passa in i atmosfären.” ”Skaffa dig ett arbete i ett mindre företag då”, säger mamma. ”Vi ska ha ett barn, Niels. Faktiskt. Det har de ingen förståelse för där inne. Kvinnor är bara sådana som lyssnar, ser söta ut och stryker mannens skjortor perfekt.”

26

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 26

12-01-31 09.15.41

”Jag ska se vad jag kan göra”, säger pappa. Jag går tillbaka till mitt rum. ”God natt”, säger mamma.

Så höll det på. En kväll hade mamma nattskift och pappa hade sammanträden i Los Angeles. Jag stod vid en Texacostation klockan ett på natten tillsammans med en kamrat. Han höll munstycket på slangen mot en tom läskedrycksflaska och jag hoppade på ben­ sinslangen – det lilla undertryck som skapades av min tyngd drog ut bensin ur slangen så att vi kunde fylla flaskan. I vägkorsningen hällde vi ut bensin på vägbanan och väntade en stund. Billyktor närmade sig, vi antände bensinen; låsta bromsar, skrikande däck, bredsidor som stöter in i lyktstolpar. Vi springer. Nästa dag talar tv-nyheterna om grova pojkstreck i Køge. Mamma tittar konstigt på mig. ”Dina skor luktar bensin”, säger hon. ”Mopedbensin”, säger jag. ”Du får inte köra moped”, säger hon. ”Jag satt därbak”, säger jag. ”Det får du inte heller”, säger hon och drar in min veckopeng.

Pappa kommer tillbaka. På kvällen grälar de. Mamma gråter. ”Sätt er ner”, säger pappa när han kommer hem från arbetet en dag.

Vi sätter oss. Han står och lutar sig fram med bägge hand­flatorna på matbordet. ”Afrika”, säger han. ”Va?” säger mamma. ”Maersk driver en sockerplantage i Tanzania”, säger han. ”Och ekonomichefen har blivit allvarligt sjuk i malaria. De behöver en ersättare omgående. Två år.” Han tittar på mamma. Mamma tittar på mig. Jag rycker på axlarna. ”Finns det skola där?” frågar mamma. ”Ja”, säger pappa. ”Stor internationell skola. Mängder av skandi­ naver. Utmärkt ställe.” ”Var bor man?” frågar mamma. ”Jo, sockerplantagen har sina egna hus – precis som en villa med trädgård”, säger pappa.

27

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 27

12-01-31 09.15.41

”Jag vill föda här hemma”, säger mamma. ”Christian kan fara när du väl har kommit i ordning där nere.” ”Vad säger du om det, Christian? – så kan vi alla vara tillsam­ mans”, sa pappa till mig i ett kök i Køge. Vad skulle jag säga? Det visste jag inte. ”Okej”, sa jag.

Jag ligger på rygg i en Peugeot, och över mig finns Afrikas stjärn­ himmel. Colan känns bra i magen. Jag sluter ögonen.

Marcus K NÅ DA

”Hallå?” säger bwana Knudsen och knackar på min ghettodörr. ”Har du sett min son – Christian?” frågar han från dörröpp­ ningen. ”Han är i baksätet på din bil på grund av tröttheten”, säger jag. ”Jaså, det var ju praktiskt”, säger bwana Knudsen och tillägger: ”God natt då.” ”God natt”, säger jag. Bwana Knudsen kör i väg. Från huset kan jag höra den svenska A BBA -musiken. Jag går upp i trädgården så att jag kan spionera genom fönstren. Jag har redan sett det en gång tidigare. Bwana Jonas är aldrig rar, men när han har druckit flyttar han undan möblerna och tar Katriina i sina armar, och de flyger omkring på golvet i en mycket europeisk stil – och Katriinas ögon fylls av honung när hon dansar med denne märklige man.

Snart upphör musiken. Festen är slut. Jag ska i säng, för slaven går och lägger sig sist och stiger upp först när härskarna har kop­ parslagare. Ja, situationen är osäker – jag måste passa upp, så att jag är central för den vita livsglädjens blomstring, som också är min transport vidare ut i livet.

Jag vaknar med tanken på Guds vita fot som sparkar min svarta röv. Jag gnor i köket och rostar bröd åt Solja, kokar ett ägg, pressar apelsinjuice till min vita dotter. ”Mamma och pappa är bakfulla”, säger hon. Ja, det är fantastiskt.

28

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 28

12-01-31 09.15.42

De behöver någon som hjälper till, och Solja tycker om mig. Hon äter sin frukost och bwana Jonas stiger upp med en såg i sitt huvud.

Ska jag gå eller stå? ”Gå ner till dig”, säger han utan att titta på mig, så jag skyndar i väg, tills Katriina kommer till mitt ghetto. ”Vi skjutsar Solja till hennes väninnor och sedan kommer jag och hämtar dig. Vi ska ner och handla tillsammans med Tita”, säger hon. ”Ja”, säger jag. Bilen far. Hembiträdet har gått för att städa upp efter nattens festlighet. Nu har marabustorken Marcus äntligen en stund för att ta hand om sin egen föda. Jag skyndar mig upp mot stora husets köksdörr och hör ett tjut från hembiträdet. Vad händer i köket? Jag tittar in mellan spjälorna i dörren. Bwana Jonas står bredvid henne, med handen knådar han hembiträdets bakdel som en deg. Mycket förskräckt vänder jag mig om för att gå utan ljud, men nervöst, så foten slår emot en korg med klädnypor som står på baktrappan. Eeehhh, den skramlar. ”Marcus!” säger bwana Jonas bakom mig. Jag stannar, vänder mig om, totalt ovetande i ansiktet. ”Ja?” säger jag. Bwana Jonas öppnar dörren och håller upp ett finger. ”Du håller tyst”, säger han. ”Ja, jag håller helt tyst”, säger jag och nickar mycket energiskt. ”Annars åker du ut”, säger bwana Jonas. ”Jag säger aldrig något till någon om något.” Jag fortsätter att nicka med stor energi. Vad kan jag erbjuda? Jag är inte spännande som hembiträdet. På väg till mitt ghetto ser jag att Jonas stora Yamaha 350cc står i garaget. Eeehhh, det är jag själv som är dum.

Innan jag går in i huset är det viktigt att jag fullständigt undersöker vem som kan finnas där.

Jag sätter mig utanför mitt ghetto så att jag inte stör knådandet av den svarta degen. När hembiträdet kommer ner till ghettot har hon ett mycket stolt och avvisande ansikte. Hon tänker gå raka vägen in på sitt rum utan att tala med mig. ”Han är redan en gift man. Varför låter du honom knåda din bakdel?” frågar jag.

29

I_Liberty_Ejersbo.CS3indd 29

12-01-31 09.15.42