Mia Ajvide
roman
Albert Bonniers Fรถrlag
Av Mia Ajvide har tidigare utgivits Om en flicka vill försvinna 2008
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012552-3 Copyright © Mia Ajvide 2011 ScandBook AB, Falun 2011
Till John. Frรฅn bรถrjan till slut.
1 Första veckan Jag vill sitta i ditt minne på en liten, liten pinne. Och om du nånsin glömmer mig trasar pinnen sönder dig.
Inledning
När Jack, i all hemlighet och för andra gången på mindre än en vecka, betraktade sin hustru genom verandafönstret var han klar över att hon hade glömt bort honom. Och att hon aldrig skulle minnas honom igen. Det var inte hennes fel. Lika lite som det var någon annans. Han hade fallit ur hennes medvetande lika självklart som en droppe regn faller ur ett moln. Ena stunden är den där. I nästa är den borta. Borta. Ansiktet nuddade vid fönsterglaset och han ryckte till. Näsan ömmade fortfarande efter Zoltans slag och tvingade honom att andas genom munnen. Torrheten fick tungan att klibba fast vid gommen. Bakom honom ljusnade himlen och tärnornas läten skar genom luften. En vindil lyfte några svettiga testar från pannan och han slöt ögonen. Det var här han ville vara, omgiven av ljuden från havet och fåglarna. Huset på klippan var hans hem. Han öppnade ögonen igen och skuggade med handen för att bättre se in genom fönsterrutan. Aino sov. Hon låg hopkrupen på hans sida av sängen och på något dunkelt sätt tröstade det honom. Täcket hade lämnat en bit av axeln bar och halsen lyste blek i gryningsljuset. Under örat skymtade några mörka fläckar. Det var hans sugmärken. På väg att blekna bort skulle de snart försvinna helt, lika omärkligt som han själv hade bleknat bort och försvunnit. Han lyfte blicken till hennes ansikte. En salivsträng blänkte i mungipan. Han lade pekfingret mot fönsterglaset och täckte fläcken. Sedan drog han fingret över rutan som för att torka henne om munnen. 9
Att få röra vid henne. Smeka henne över kinden och låta finger topparna löpa över huden. Känna värmen från henne sprida sig i hans egen kropp. Det fick han inte. Inte nu. Aldrig mer. Med ett kvävt ljud knöt han händerna och pressade naglarna hårt mot handflatorna. När han återfått kontrollen lade han handen på dörrhandtaget. Sakta tryckte han det neråt och dörren gled upp utan ett ljud. »Dörren minns mig«, tänkte han, »och låter mig få komma in.«
10
1 Bara du är där Inga korpar kretsade, ingen svart katt korsade vägen den dag de första tecknen på att Jack skulle bli bortglömd visade sig. »Äntligen hemma«, var vad han tänkte när han steg ur bilen. Det var en av de sista dagarna i april och över Ämtudden välvde sig himlen grå och raggig som vargpäls. Men tuvor av vitsippor lyste under asken vars knoppar vilken dag som helst skulle spricka upp i ljuset. »Dom är som bomber«, konstaterade han medan han gick upp mot huset. »Fast tvärtom. Bomber av liv.« Trots att han hade haft bråttom hem och överskridit hastighetsbegränsningen med närmare trettio kilometer i timmen, gav han sig tid att kupa händerna runt en knopp och andas mot höljet. Det var svart och blankt som polerad sten. Men därinne rörde det på sig, det visste han. Tusentals osynliga tungor slickade i sig hans kolatomer och cell efter cell höll just nu på att byggas till det ljusgröna blad som snart skulle vara ett av alla myriader gröna blad som rörde sig i vinden. Allt var förändring. Han huttrade till i blåsten som tog ifrån havet och såg bort mot huset. Därinne väntade Aino. Han slet tag i väskan och skyndade fram till farstubron. Sin vana trogen knackade han i brädväggen innan han gick in. Aino fanns inte i huset. Bland brödsmulorna på köksbordet låg morgontidningen fläckad av te och hennes strumpor hängde som två stenar på stolen. Han lutade sig mot diskbänken och 11
betraktade måsarna som drev förbi utanför fönstret medan olustkänslan steg i magen. Han var medveten om att hans behov av henne var större än hennes behov av honom. »Det ska bli skönt att vara för sig själv ett tag«, kunde hon säga när han släppte henne ifrån sig och gick ut till bilen, »desto roligare blir det när du kommer hem.« Men han kunde inte känna så. Varje timme borta från Aino var en förlorad timme. Men det sade han inte. Med en suck körde han ner handen i fickan och tog upp paketet som han hade där. På vägen från Myntholm hade han stannat till i sportbutiken i Norrtälje för att köpa med sig en present hem. När han fick syn på spinnaren med de klarröda fläckarna hade han utan att ens titta på prislappen plockat ner den från väggen och lagt den på disken. Aino drömde om att få upp en öring och var övertygad om att hon skulle lyckas om hon bara fick tillgång till rätt drag. Han borstade bort smulorna och lade paketet på bordet. Det var kallt i huset och han frös. Men han hade ingen lust att hämta ved eller ens elda upp mjölkkartongerna som låg i en hög intill spisen. I stället började han gå från rum till rum och slå på elelementen. När han kom in i Ainos arbetsrum såg han hennes sovsäck ligga utbredd på golvet. Den var fuktig och luktade surt av rök. Då hade hon åtminstone kommit tillbaka från sjön. På skrivbordet låg hennes smutskläder och han kunde inte låta bli att böja sig över högen och dra in doften innan han fortsatte in i sovrummet. Sängen var obäddad. Han motstod impulsen att rätta till sängkläderna och plockade i stället upp boken som Aino hade slängt på golvet. Fröken Smillas känsla för snö. Han vek ett hundöra på den uppslagna sidan innan han slöt boken och lade den på sängbordet. Små stänk av regndroppar slog mot fönstret och plötsligt tog vinden i och skallrade i rutorna. Han kastade en blick ut på verandan. Böjd över några täljknivar som låg uppradade på bordet satt Aino. Han stegade fram till verandadörren, men i samma stund som han lade handen på handtaget hejdade han sig. Det var hon som 12
borde ha välkomnat honom. Hon hade vetat att han skulle komma hem och han hade förväntat sig att hon skulle ha middagen klar. Att de skulle fira hans hemkomst med en flaska vin. Han stod kvar vid fönstret och hoppades att besvikelsen skulle rinna av honom om han verkligen såg henne. Regnet rann ljudlöst nerför rutan nu. Ainos jacka var våt på axlarna och ryggen. En hårslinga smetade mot pannan och håret var slätare än vanligt, nästan rakt. Hon satt framåtlutad och drog en av täljknivarna i lugna cirkelrörelser över ett bryne. Han betraktade hennes seniga händer och manade fram bilden av hur hon brukade lägga dem på hans axlar, långsamt låta dem glida ner över hans armar och ta tag om hans händer. Han andades långsamt ut och sköt upp verandadörren. »Hej!« Aino ryckte till och tappade kniven. Munnen gapade och ögonen som vändes mot honom var uppspärrade. »Du är blöt«, fortsatte han. »Fryser du inte?« Äntligen log hon. »Jack! Är det du?« »Vem annars?« Han öppnade armarna och hon kom på fötter. När hon nådde fram lade hon sina händer om hans rygg och tryckte sig intill honom. »Välkommen hem«, sade hon. Jack drog in lukten av hennes hår och slöt ögonen. »Tack«, sade han. Hon hade inte glömt att han skulle komma, men tiden hade flugit iväg, som alltid när hon höll på med något. Knivarna hade varit i dåligt skick och hon behövde dem morgonen därpå. De satt mitt emot varandra vid köksbordet och Aino snurrade fiskedraget mellan fingrarna. Jack lyfte temuggen och drack i djupa klunkar. Kylskåpet hade varit tomt, men han ville inte bråka om det. Inte nu. Han sträckte ut handen och strök henne över kinden. »Hann du slipa klart?« »Jag kom inte hem förrän vid tretiden och knivarna måste 13
vara i ordning tills i morgon. Min scoutgrupp ska tälja kåsor till hajken på Listerö.« Rösten lät trött och spänd. Överlevnadskursen för lärarna på Lommaskolan hade varit svår. För egen del var Aino övertygad om att lärare var ett pack. Ett gäng besserwissrar som hade åsikter om allt, och precis som man kunde vänta sig var rektorn sämst och förskollärarna något bättre på att överleva. »Vill man ha revolution är det bara att skicka ut folk i vildmarken«, sade hon. »Då skulle det bli andra bullar.« Hon pratade på om sitt och Jack väntade. Han ville vänta. När det blev hans tur ville han ha hennes odelade uppmärksamhet. Det som hade hänt honom sista dagen på Myntholm var stort. Han lyfte tekannan och såg frågande på henne. Hon nickade och höll fram muggen. »Vi reparerade vindskydden på Dunholmarna och slöjdläraren ville absolut övernatta där«, fortsatte hon och sträckte sig efter honungsburken. »Han sa att det låg en sälkoloni ute på Norrkobbarna och han ville paddla iväg och titta på dom. Men jag förbjöd honom. Det blåste sex, sju sekundmeter och skulle öka på under natten. Så vi kröp ner i sovsäckarna och tittade på stjärnorna i stället.« »Du och slöjdläraren?« »Jonas heter han. Dumma dig inte. Såg du alla stjärnfall?« Det hade han inte gjort. Hans övernattningsrum låg i källarvåningen på gästhemmet och därifrån såg man bara granar. Han skakade på huvudet och kvävde en gäspning. »Det blev sent igår«, sade han, »och sen var jag uppe tidigt i morse.« »Vi bestämde att vi skulle paddla ut till Norrkobbarna någon dag. Jag vill absolut se sälarna.« Jonas hade hon sagt att han hette. Jack ville plötsligt inte höra mer och drog ut stolen från bordet. Aino följde honom med blicken när han tog sin tekopp och gick mot diskbänken. »Han har varken båt eller kanot«, fortsatte hon. »Jag ska duscha«, avbröt han. »Sen har jag något att berätta för dig.«
14
Vattendropparna rann över spegelglaset och huden rodnade i värmen efter duschen. Under ett flyktigt ögonblick tyckte Jack att han var snygg. Men hans ansikte var platt, hårt som hos en insekt, och de mörka, djupt liggande ögonen fick honom att se rovgirig ut. När han inför en guidning på Myntholms slott stod med handen på dörrhandtaget till salongen och hörde det förväntansfulla sorlet därinne, sörjde han över att han var så ful. Gästerna som kom till Myntholm hade rätt till något annat. Det var människor som år ut och år in arbetade i någon skolbespisning eller på ett socialkontor. De enahanda dagarna ristade spår kring deras ögon och munnar, men när de stod i det fladdrande skenet från kandelabrarna i slottssalongen visste han att de kände sig vackra. Det var klart att de hade drömmar och att han som var deras guide ingick i drömmarna. Jack baddade ansiktet med rakvatten och hörde den klara rösten från Alison Krauss i vardagsrummet. »In this world I walk alone, with no place to call my home.« En våg av glädje spred sig i kroppen. Han upphörde aldrig att vara tacksam över att inte längre vara ensam och att ha en plats som han kunde kalla sitt hem. Egentligen brydde han sig inte om vad gästerna på Myntholm drömde eller tänkte. Det som betydde något var Aino. Så länge han bara ingick i hennes dröm var han lycklig. I samma stund som han kom ut från badrummet rann glädjen ur honom. Aino satt inte i soffan och väntade på honom. I stället hade hon gått in i sitt arbetsrum och stängt dörren om sig. Jack plockade fram vinglasen ur köksskåpet och drog igen luckan med en smäll. I tystnaden som följde hörde han henne skratta och förstod att hon talade med någon i telefon. Då gick han in i vardagsrummet och ökade volymen på cd-spelaren. Han hällde upp ett glas vin och tände inte lampan fast skymningen föll utanför fönstren. Alison Krauss tystnade. Från trädgården hördes ett litet ljud som om någon flyttade en kvist. När Aino äntligen hade avslutat telefonsamtalet och kom in i rummet sträckte han ut handen och tände lampan. Hon blinkade mot ljuset och när hon upptäckte honom i soffan slog hon handen för munnen. Men det hjälpte inte, skriket ekade redan mellan väggarna. 15
»Vad du skräms!« flämtade hon. Han såg rädslan bytas ut mot ilska i hennes ögon. Sedan vände hon sig bort och skakade på huvudet som om det var hans fel att hon blivit rädd. Han ryckte på axlarna. »Vem pratade du med?« frågade han. »Mannen utan kanot?« »Ja.« Oron som dittills fladdrat runt som en fjäril i magen landade med en duns. Saliven försvann och rösten lät tjock när han fortsatte: »Varför ringde du till honom?« »Jag hade lovat. Vill du veta vad vi pratade om?« »Nej.« Aino slog ut med armarna som om hon inte visste vad mer hon kunde göra. Sedan drog hon en djup suck och tog ett par steg emot honom. »Jack, förlåt. Jag är en idiot«, sade hon. Hon sjönk ner på golvet framför honom och slog armarna om hans knän. Doften av hennes kropp, som brukade kännas särskilt starkt strax före insomnandet, steg i hans näsborrar. När hennes hand trevade efter hans drog han upp henne i soffan och tillsammans gled de ner mot kuddarna. Musklerna i hennes rygg spändes, rörde sig som rep under hans händer medan han höll henne fast. Platta och hårda som två plankor låg de tysta, utsträckta på varandra. Hennes armar var låsta bakom hans nacke och det var varmt i rummet. Den fuktiga huden på hennes panna blänkte och lampljuset föll genom hennes hår. Det hade torkat och var lockigt igen. »Håll hårdare!« Hon upprepade orden tyst i hans öra och han tryckte henne till sig. Pressade hennes bröstkorg mot sin tills musklerna började darra. Som på en given signal släppte de greppet om varandra och drog av sig kläderna. Hon satte sig kapprak över honom och slöt benen runt hans höfter. Han grep om hennes axlar, huvud, bröst och kände huden på hennes rygg knottra sig. Händerna var inte nog och han kysste, slickade och bet tills hon skrattande föll ihop 16
i hans famn. Då trängde han in i henne. Och där, längst in fanns liv. Med samma oemotståndliga kraft som fick askens knoppar att brista ut i ljuset, lyfte han och flög tillsammans med Aino. Det hade han gjort i nästan hela sitt liv. Som barn hade de bott på samma gård. »Hämta bollen!« hade hon ropat. När han mödosamt hade krupit ut ur buskarna, kastade han bollen till henne och stod sedan kvar för att se om hon skulle kasta tillbaka den. Hon bollade ett par gånger i luften innan hon i en vid båge skickade iväg bollen åt hans håll. Den hamnade i hans händer och han kippade efter andan av spänning medan den röda bollen flög fram och tillbaka mellan dem. Efter den gången hade de fortsatt att leka nästan varje dag. Men när hon någon enstaka gång tog med sig en kamrat hem från skolan ville hon bli av med honom. »Jack går inåt med fötterna.« Hennes röst hade varit hånfull och hela vägen bort till porten hade han med våld fått fötterna att peka rakt fram. Och nästa dag hade de lekt tillsammans igen. Sommaren innan de båda skulle börja på högstadiet flyttade hon från Pannsmedsgatan. Hennes pappa hade fått jobb i en landsortsstad och efter några misslyckade försök att hålla kontakt försvann hon ur hans liv. Men hon hade inte glömt honom. Jack såg ner på det ljusa huvudet som vilade på hans bröst och försökte anpassa andningen till hennes långsammare rytm. Det tog emot och han fick tvinga sig till att dra djupare andetag. Hon hade alltid haft bättre kondition än han. Samma år som han fyllde trettiofem hade han använt några dagar av sin semester till att vandra längs Höga kusten. En kväll slog han läger uppe på en höjd och medan vattnet till pastan kokade upp lade han sig ner i gräset. Det var varmt och mjukt av sol och regn och plötsligt hade han börjat gråta. Det var inte så att han kände sig olycklig. Gråten kom ur ingenting. Han bara befann sig i den som han befann sig i det mjuka gräset och blev besviken när den upphörde. 17
Han hade rest sig och tittat ut över havet. En frän doft av tång och fågel kom emot honom med kvällsbrisen och den känsla av ensamhet som hade följt på gråten blev starkare medan han betraktade horisonten. Under ett kort ögonblick såg han sig själv, en snart medelålders man som tillbringade sin semester med att slå upp sitt tält i ödemarken och i brist på annat att göra satt och grät. Det var då han hade fått syn på kvinnan som kom klivande längs stranden, och utan att känna den vanliga tveksamheten inför att närma sig en främling klättrade han nerför branten. Medan han snubblade fram över stranden tyckte han att det var något bekant över figuren som hade satt sig ner på huk, och när han kom närmare såg han att det var Aino. Bredvid henne låg en hög med drivved. »Hej Jack! Vill du vara med på min lägereld?« var det första hon hade sagt till honom. Hennes hår var fortfarande ljust, men ögonbrynen och ögonfransarna hade mörknat. Kängorna såg dyra ut och var väl ingångna. När hon lutade sig fram över brasan och försiktigt blåste på en bit näver slog flammor upp och han såg ett fint nät av rynkor runt hennes ögon. Hon hade inte letat upp honom. Det var en ren tillfällighet att de samtidigt råkade befinna sig på Höga kusten. Men hon hade genast känt igen honom när han kom halkande över de våta stenarna. »Vem skulle det annars ha varit?« skrattade hon. »Det är bara du som går på det viset.« Han bestämde sig för att tro henne. Men han vägrade att kalla deras möte för slump. Det hade varit Guds verk.
18
2 Alma den galna Jack strök försiktigt Aino över håret och hon slog upp ögonen. Ett kort ögonblick var blicken en främlings, sedan klarnade den och hon log mot honom. »Skulle inte du berätta något för mig?« »Strax.« Han tände en brasa. Den cirkel av värme och ljus som elden spred drog dem alltid till sig, som om det var inuti den de verkligen hörde hemma. Aino hade krupit ihop på golvet och dragit ner tröjan över knäna. Han ställde ifrån sig vinflaskan och räckte henne en kudde. Ljuset från hamnen lyste svagt in genom fönstret och inte ens draget från springorna i verandadörren minskade hans känsla av välbefinnande. Han lade in ett par vedklabbar till och reglerade spjället. Aino bröt tystnaden. »Tänker du aldrig börja?« Hon snurrade vinglaset mellan händerna och såg uppfordrande på honom. Han lade benen i kors och satte sig på kudden mitt emot henne. Tidigt samma morgon hade han som vanligt gått en runda genom Myntholms slott för att vittja råttfällorna. I normala fall brukade det räcka med att lägga ut gift, men under senvintern hade slottet drabbats av en veritabel råttinvasion. Det var snudd på katastrof. En del av Myntholms rykte vilade på den stora konstsamlingen och de flamländska tvillingvävnaderna som hängde i Övre hallen var värdefulla. De fick inte komma till skada. Åtskilliga besökare kom till Myntholm enbart för att titta på dem. 19
Gobelängerna i sig hade inte kunnat göra honom till råttfångare. Den råa jaktscenen där det nedlagda rådjuret storögt blickade mot betraktaren ur en pöl av blod ingav honom inget annat än vämjelse. Men intendenten på länsmuseet hade krävt att gobelängerna skulle flyttas om man inte fick bukt med råttorna och Jack var rädd om sitt jobb. Han var extraanställd på Myntholm och fick bara guidningar när det var gott om besökare. Under sommaren kom turisterna i en jämn ström och då guidade han nästan dagligen, men under vintersäsongen kallades han bara in när Myntholm var bokat för någon konferens. Han hade sökt igenom slottet på jakt efter de ställen där råttorna tog sig in. Det var inte svårt. Bara tidskrävande. Råttor lämnar alltid spår och Jack följde råttlorten tills han fann glipan i golvet. Då placerade han fällan där och tog sedan råtta efter råtta. Samma morgon hade han beslutat sig för att utvidga bekämpningen till annexet. Där fanns visserligen inga museiföremål, bara kontor, men Ylva som skötte bokföringen hade hört prassel och var övertygad om att det var råttor som sprang i väggarna. Hon led av råttfobi och hade utlovat färska jordgubbar i present om han bara lyckades få bort råttorna från hennes rum. Det var inte bara jordgubbarna som fick Jack att gå Ylva till mötes. Han hade full förståelse för hennes rädsla. Själv kände han samma oförnuftiga skräck inför ormar och alltsedan han fått höra att det fanns ett ormbo under trappan till lusthuset på Myntholm hade han undvikit byggnaden nere vid sjön. Han hade varit i tioårsåldern när han första gången stött på en huggorm. Det väsande ljudet hade fått honom att tvärstanna och när han svepte med blicken över den solvarma klippan såg han ormen resa sitt huvud bara ett par decimeter från hans fötter. Han hade stått som fastnaglad och betraktat det mörka sicksackbandet som glänste över ryggen. Sedan hade plötsligt hans fot befunnit sig rakt över ormens huvud. Med våldsam kraft stampade han till och det gula giftet sprutade ut över lädret på hans trätoffel. Ormen ringlade runt i cirklar som om den tappat all riktning och han hade fortsatt att stampa tills huvudet var krossat.
20
Råttornas små, svarta lortar låg spridda över den ljusa linoleummattan i Ylvas rum och han lät blicken glida längs golvlisten bort mot hörnen. Han hade lärt känna råttorna vid det här laget, de älskade hörn. Där fanns alltid någon liten springa för tänderna att få fäste i och sedan var det bara att gnaga på. När han böjde sig ner såg han att golvmattan buktade en aning vid listen. Han tog en papperskniv från skrivbordet och lirkade in den i springan. Så fick han tag om kanten och drog. Med ett sugande ljud lossnade limmet från trägolvet och han vek upp mattan. De breda plankorna var mörka av ålder och ådringen tät. Han strök med handen över den hårda ytan utan att upptäcka några råtthål. I golvplankan närmast väggen fanns en fördjupning och när han såg närmare efter upptäckte han att någon hade ristat två bokstavspar i golvet. E L A R. E L A R. A R. Alma Ribe. Alma den galna. Hon hade suttit inspärrad i ett av tornrummen på slottet. Det hände att han fick tårar i ögonen när han berättade för besökarna på Myntholm om den unga grevinnan Alma Rosalind Ribe. Från att ha varit en lekfull och glad unge som flängde omkring i parken tillsammans med sina bröder hade hon på kort tid förvandlats till en splittrad varelse, söndersliten av demoner. Hon hade bara varit sjutton år när hon dog och tystnaden i tornrummet brukade vara andlös när han drog undan förhänget till Almas säng och visade sänggaveln. Den var täckt av hennes ristningar. A R E L. A R E L. Ingen visste vem E L var. Det fanns någon enstaka forskningsrapport och en eller annan studentuppsats som behandlade ämnet, men ingen hade lyckats knyta initialerna till någon i Almas närhet. Det blev större uppståndelse kring hans fynd än han hade kunnat föreställa sig. Sven Vallgren, som var intendent på Myntholm, hade omedelbart låtit spärra av Ylvas arbetsrum och det hade funnits en hel del upphetsning i Svens röst när han i telefon rapporterade om inskriptionen till Riksantikvarieämbetet. Medan Sven lyssnade till rösten i andra änden strök han gång på gång handen genom den grånande hårstubben, och med ett närmast 21
häpet uttryck i ansiktet vände han sig sedan till personalen som hade samlats runt avspärrningen. »Dom kommer«, sade han. »Dom kommer hit.« »Riksantikvarieämbetet?« Ylva lät som om hon tvivlade på att hon hört rätt. »Men inskriptionen är väl ingen stor grej? Har dom inte viktigare saker för sig?« »Det finns friska pengar att hämta för forskning som rör kvinnor och Almas öde är tillräckligt intressant för att ämbetet åtminstone ska vilja ta sig en titt.« Svens blå ögon glittrade. »Dom kommer redan i morgon. En hel delegation, både från ämbetet och länsmuseet.« Han vände sig till Jack. »Om du vill kan du ta hand om visningen.« Jack nickade. Uppdraget betydde att Sven räknade med honom och om både länsantikvarien och folk från Riksantikvarieämbetet var intresserade av inskriptionen kunde det innebära att mer pengar tillföll Myntholm. Det fanns chans att han skulle få fast jobb och det var mer än han hade vågat drömma om. »Önskade du?« Jack såg ner på Ainos ansikte som lyste vitt i nattmörkret och lade sin hand över hennes på räcket. De hade gått ut på verandan för att insupa den svala nattluften innan de gick till sängs. Regnet hade slutat falla och vinden hade trasat sönder molnen. Över deras huvuden välvde sig himlen som en sliten sammetsfilt, översållad med hål. »Men det var inte en stjärna som föll«, fortsatte han. »Det var en gnista som steg. När två människor älskar bildas gnistor som far upp till Gud. På vägen dit bränner dom hål i himlen och Guds ljus strålar starkare ner till oss på jorden.« »Och då blir vi bönhörda?« »Amen«, sade han. »Nu går vi till sängs.« Men han kunde inte sova, vin och kärlek till trots. Tankarna på inskriptionen höll honom sysselsatt och han kunde inte sluta grubbla över varför Alma hade ristat bokstäverna på golvet i annexet. Så länge det fanns grevar på Myntholm hade annexet 22
varit drängstuga och ingen grevinna satte någonsin sin fot där. Men Alma kanske hade varit kär i stalldrängen? Det var då man ristade initialer. Bilden av det inristade hjärtat i portvalvet på Pannsmedsgatan dök upp i hans hjärna. J ♥ A. Jack älskar Aino. Alma kanske inte hade varit galen. Bara kär. Ställt till med skandal och spärrats in i tornet för att hon inte skulle rymma tillsammans med sin älskade. I förtvivlan hade hon fortsatt att rista hans initialer tills hon dog av brustet hjärta. »Aino …?« viskade han. Aino ryckte till och skrek rakt ut. Skrek och skrek och kastade sig upp ur sängen. Bort från hans röst, bort från hans händer som förgäves sökte nå henne i mörkret. Han trevade efter lysknappen och tände lampan. Ljuset träffade henne rakt i ansiktet och hon stirrade på honom. Ansiktet var blekt och ögonen var svarta som två bottenlösa hål. Pupillerna var förstorade och han visste inte om det var av rädsla eller om det berodde på det plötsliga ljuset. »Aino, det är bara jag«, sade han. Han sträckte ut handen och lade den på hennes knä. »Drömde du?« Det dröjde en stund innan hon svarade. Hon lyfte hans hand och tryckte den mot kinden. Hennes läppar var stela. »Jag vet inte.« Hon skakade på huvudet. »Jag blev bara rädd.« Det fanns förtvivlan i rösten och hon darrade i hela kroppen. Han drog henne till sig och hon kröp ihop mot hans axel. »Håll om mig«, sade hon. »Och släck inte lampan.« Han strök henne över håret tills hon somnade. Då släckte han.
23