vara i ordning tills i morgon. Min scoutgrupp ska tälja kåsor till hajken på Listerö.« Rösten lät trött och spänd. Överlevnadskursen för lärarna på Lommaskolan hade varit svår. För egen del var Aino övertygad om att lärare var ett pack. Ett gäng besserwissrar som hade åsikter om allt, och precis som man kunde vänta sig var rektorn sämst och förskollärarna något bättre på att överleva. »Vill man ha revolution är det bara att skicka ut folk i vildmarken«, sade hon. »Då skulle det bli andra bullar.« Hon pratade på om sitt och Jack väntade. Han ville vänta. När det blev hans tur ville han ha hennes odelade uppmärksamhet. Det som hade hänt honom sista dagen på Myntholm var stort. Han lyfte tekannan och såg frågande på henne. Hon nickade och höll fram muggen. »Vi reparerade vindskydden på Dunholmarna och slöjdläraren ville absolut övernatta där«, fortsatte hon och sträckte sig efter honungsburken. »Han sa att det låg en sälkoloni ute på Norrkobbarna och han ville paddla iväg och titta på dom. Men jag förbjöd honom. Det blåste sex, sju sekundmeter och skulle öka på under natten. Så vi kröp ner i sovsäckarna och tittade på stjärnorna i stället.« »Du och slöjdläraren?« »Jonas heter han. Dumma dig inte. Såg du alla stjärnfall?« Det hade han inte gjort. Hans övernattningsrum låg i källarvåningen på gästhemmet och därifrån såg man bara granar. Han skakade på huvudet och kvävde en gäspning. »Det blev sent igår«, sade han, »och sen var jag uppe tidigt i morse.« »Vi bestämde att vi skulle paddla ut till Norrkobbarna någon dag. Jag vill absolut se sälarna.« Jonas hade hon sagt att han hette. Jack ville plötsligt inte höra mer och drog ut stolen från bordet. Aino följde honom med blicken när han tog sin tekopp och gick mot diskbänken. »Han har varken båt eller kanot«, fortsatte hon. »Jag ska duscha«, avbröt han. »Sen har jag något att berätta för dig.«
14