9789100125431

Page 1



Carina Burman

Djävulspakten Gösta Ekmans liv och konstnärskap

Albert Bonniers Förlag


Av Carina Burman har på Albert Bonniers Förlag tidigare utkommit: Min salig bror Jean Hendrich (1993) Den tionde sånggudinnan (1996) Cromwells huvud (1998) Islandet (2001) Bremer. En biografi (2001) Babylons gator (2004) Vit som marmor (2006) K.J. En biografi över Klara Johanson (2007) Hästen från porten (2008) Kärleksroman (2009) På andra förlag: Vältalaren Johan Henric Kellgren (diss., 1988) Mamsellen och förläggarna (1995) Fredrika Bremer. Brev. Ny följd I–II (utg., 1996) Finlands svenska litteraturhistoria (medförfattare, 1999) Den finländska Sapfo (2004) En skapande kritiker. Essäer, anmärkningar och kåserier av Klara Johanson (utg., 2008) Kommenterade utgåvor och antologier (tillsammans med Lars Burman): Poetiskt och prosaiskt (1992) Johan Henric Kellgren, Skrifter I–II (1995) Fredrika Bremer, Livet i gamla världen. Palestina (1995) Erik Gustaf Geijer, Dikter (1999) Fredrika Bremer, Grannarne (2000)

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012543-1 © Carina Burman 2011 ggp MediaGmbH, Tyskland 2011


Innehåll

Inledning ∙ 7 1. Vid källan 1890 –1908 ∙ 15 2. Blott en dröm 1908–1911 ∙ 43 3. Som man är klädd 1911–1913 ∙ 81 4. Mästerkatten 1913–1918 ∙ 97 5. Unga greven 1919–1925 ∙ 149 6. Faust 1925–1927 ∙ 195 7. En perfekt gentleman 1927–1930 ∙ 225 8. Kanske en diktare 1930 –1933 ∙ 277 9. Intermezzo 1933–1936 ∙ 335 10. Fältskräck 1936 –1938 ∙ 413 Efterord ∙ 437 Förkortningar ∙ 441 Noter ∙ 443 Källor och litteratur ∙ 471 Bildkällor ∙ 483 Register ∙ 485


Gösta Ekman sminkar sig inför en föreställning av Cassini de Paris (1936).


Inledning

Han brukade skoja om sin död. Som alla kändisar visste han att runan låg och väntade på tidningsredaktionerna. Det skulle bli stora rubriker, sa han, med flerspaltiga bilder och långa reportage om hans bana. Han var en modern skådespelare och väl medveten om pressens betydelse. Klockan 04.15 den 12 januari 1938 dog han, nyss fylld fyrtiosju år. Huvudstadsdrakarna hann trycka en extra upplaga, där övriga nyheter trängts ihop för den väsentliga: GÖSTA EKMAN DÖD

Omvärlden var bestört. Svensk teaters gyllene gosse var borta. Den rena, apolloniska skönheten hade visat sig förgänglig. Den starkast lysande stjärnan hade plötsligt slocknat. Ingen hade väntat sig att Gösta Ekman skulle bli gammal. Hans långvariga kokainmissbruk var ingen hemlighet. Åren hade till sist påverkat hans skönhet – den förändrades, men blev inte mindre påtaglig. Under trettiotalet hade den söte pojken börjat uppträda som bohem, bära basker, klä sig i märkliga kläder, måla naglarna och använda handväska. Han kallade sig zigenarhövding och uttryckte sitt förakt för reglerade arbetstider och pensionspoäng. Sådana borgerliga petitesser passade inte ihop med hans teaterideal, ty för Gösta Ekman var teatern passion och bohemeri. Han var en energisk person, full av idéer och infall, en replikens mästare både på och utanför scenen. Han fyllde omgivningen med entusiasm och fick dem förälskade – inte 7


nödvändigtvis i honom själv, men i teatern, i varandra eller bara i livet självt. Få människor tycks så levande som Gösta Ekman, också långt efter hans död. Och nu fanns han inte längre. Hans »bortgång känns som en bitter sorg för hög och låg, för rik och fattig över allt Sveriges land«, skrev Selma Lagerlöf i en runa. Redan i livstiden var han en myt, men efter döden upplevde han en formlig apoteos. Gösta Ekman blev inbegreppet för den store, självförbrännande skådespelaren. I Eyvind Johnsons roman Nattövning från 1938 utgör hans begravning bakgrund till händelserna, och i bokens första kapitel karakteriseras skådespelaren: En rik själ, som det heter, ombytlig, trasig kanske, en själ vars minne måste leva kvar hos alla som sett honom på scenen. Man kom redan ihåg honom på samma sätt som man mindes historiska personer. Legenden dansade redan kring kistan som virvelvindar. Hamlet på väg till det obekanta, det oupptäckta landet ifrån vilket ingen återvänder. Så sent som 1960 dök Gösta Ekman upp som inkarnationen av den store skådespelaren i Stieg Trenters Skuggan, där huvudpersonen samtidigt jämförs med honom och är kalkerad på honom. Till tjugofemårsminnet av Gösta Ekmans död gjorde Sveriges Radio minnesprogram med intervjuer med änkan. Än idag möter man människor som har indirekta minnen av honom – någon som har äldre apotekarsläktingar, som ska ha försett honom med sprutor, någon vars musiklärare iakttagit honom på Operakällaren och sett honom sniffa kokain ( fast han i själva verket injicerade ), någon som hört entusiastiska beskrivningar av hans scenkonst långt efter att både han och de flesta på scen och i salong var döda. Ryktena är sällan tillförlitliga, men de förstärker bilden av Gösta Ekman som den store, gudomlige skådespelaren med den strålande karriären och den självförbrännande karaktären. Fortfarande lämnar han ingen likgiltig. På dödsdagen 1938 gav tidningarna honom just de rubriker han 8


Inledning

drömt om. Runorna illustrerades med det senaste porträttet, och bildreportagen tog upp rollfotografier från trettio års skådespelarliv. Kondoleanserna strömmade in till hustrun Greta och sonen Hans. På porthandtaget till sjukhusets gravkapell hängde beundrarinnorna blombuketter. Begravningen ägde rum 18 januari i Hedvig Eleonora kyrka, där Gösta en gång hade konfirmerats i kostym skänkt av fattigvården. Folk samlades tidigt, och kyrkan blev snart fullsatt. Det hade diskuterats om ceremonin skulle »radieras«, men istället gav radion ett minnesprogram, med tal av teaterförbundets ordförande och med en del av musiken från begravningen. Sändningen avslutades med en tyst minut. Hela landet deltog i sorgen. Gösta Ekman hade själv regisserat begravningen. Den skulle vara vacker, men inte för sorglig. »Det har varit fest medan jag har levat, det ska det också vara när jag är död!« sa han till sonen, som redan då börjat göra sig ett namn som skådespelare och regissör. Hustrun och sonen hade kort väg till kyrkan från paradhemmet på Artillerigatan 30 – faktiskt bara tvärs över gatan. Enligt Gösta Ekmans önskemål hölls inget griftetal vid jordfästningen. Kändisprästen August Lindh fick nöja sig med ceremonins mest nödvändiga ord. Dessutom talade ett antal storheter från teater och film. Och så spelades musik! Självklart, ty han hade älskat musik och ständigt släpat med sig en resegrammofon. Operakören sjöng, kända sångare tolkade folkmusik, SF-orkestern parafraserade »Härlig är jorden« ( som också sjöngs av församlingen ), och akten avslutades med »Hallelujakören« ur Händels Messias. Som uttåg spelades »Siegfrieds död« ur Wagners Ragnarök. Och åtta skådespelare bar Gösta Ekman från hans sista scen. Så började den långa sortin, ty begravningståget paraderade genom Stockholms gator. Före katafalkvagnen gick en musiktrupp med förstämda, sorgdokstäckta trummor och sedan kom standar från Teaterförbundet och teaterorden T.S.O. Katafalkvagnen drogs av fyra svarttäckta hästar. De anhöriga hade sin vagn, och de tvåhundrafemtio kransarna 9


krävde ett antal vagnar, men i övrigt skred begravningståget fram till fots. Det gick erbarmligt långsamt, och ett av tidningsreportagen konstaterade att takten skulle ha irriterat den nervöst aktive Gösta Ekman. Hyllningarna hade däremot glatt honom. Han hade skojat om hundra kransar eller mer, men hans sorgetåg uppmärksammades som om han varit en furste. Processionsvägen hade meddelats i tidningarna, och renhållningsverket hade i förväg skottat den fri från snöslask: Storgatan, Sibyllegatan, Karlavägen, Birger Jarlsgatan, Odengatan, Sveavägen, Solnavägen och Norrtullsgatan. Gatorna var inte vita av snö – de var svarta av människor. »Det skulle passa bra om det började snöa nu«, tänker en av gestalterna i Eyvind Johnsons roman. »Det borde snöa vackert därför att han var en gestalt.« Begravningen var bättre besökt och blev bättre dokumenterad än statsminister Hjalmar Brantings tretton år tidigare. Östermalmstorg var nästan fullt, och utmed hela vägen stod sörjande, ibland i mångdubbla led. Folk hängde ut genom fönstren, och många hade till och med trotsat januarikylan och klättrat ut på taken för att få bättre överblick över processionen. När kistan rullade förbi blottades alla huvuden. Märkligast var kanske tystnaden – Stockholm stannade upp, det enda ljud som hördes var vagnarnas hjul, hästarnas hovar och det dova trampandet av hundratals begravningsgäster. De sörjande teg. Etthundratusen människor stod utmed kortegevägen, och ytterligare några tusen anslöt vid Norra begravningsplatsen, där kistan sänktes i graven vid fackelsken och i ljuset från SF-journalens strålkastare. I vinterskymningen följde mer än en sjättedel av Stockholms invånare Gösta Ekman till graven. En skådespelare och drömmare var död.1

* Gösta Ekman var den störste. Samtiden hade aldrig sett hans like. Begravningståget var magnifikt. Uppmärksamheten blev stor, liksom den kollegiala avunden. Den monumentale Anders de Wahl, svensk teaters nestor, stod i ett gathörn och såg följet dra förbi. Han kände 10


Gösta Ekmans begravningståg genom Stockholm 18 januari 1938. Hundratusen människor kantar gatorna.


igen en god föreställning när han såg den och utbrast avundsjukt: »Dog han inte mitt under säsongen också!« Reaktionen på Gösta Ekmans död var stark i Sverige och de nordiska länderna. Det är svårt att tänka sig att någon känd persons död skulle göra sådant intryck idag – inte ens prinsessan Dianas. Elva dagar efter begravningen öppnades i Stockholm en magnifik minnesutställning – en biografi i sig – som drog 25 000 besökare under den dryga vecka den var öppen. Gösta Ekmans vänner och kolleger föreläste om skilda aspekter av hans verksamhet. Avkastningen gick till Gösta Ekman-fonden, som skulle dela ut stipendier till skådespelare. Föreläsningarna lades sent, så att man hann med ett biografbesök innan. På bio visades hans filmer och dessutom en ny minnesfilm. I mars såldes nästan alla hans ägodelar på Bukowskis – också det ett välbesökt spektakel. Änkan lämnade paradvåningen för en liten lägenhet på Norrlandsgatan.2

* Den här boken berättar om Gösta Ekmans väg från fattig pojke på Östermalms bakgårdar till omsvärmad skådespelare, avgudad i hela Norden och känd också utomlands. Här skildras en tid, då en ny offentlighet växte fram, då teatern förändrades och filmen tog plats bland konstarterna. Gösta spelade i ett antal klassiska pjäser – i roller som Hamlet, Peer Gynt, Lycko-Per, Erik XIV , Romeo, Hjalmar Ekdal – men hans mest älskade rollprestation var den alltmer berusade Billy i farsen Gröna Hissen. Högt och lågt samverkade i Gösta Ekmans teatersyn, och han dömde aldrig ut en älskad pjäs för att den var enkel. Vi börjar berättelsen vid Hedvig Eleonora kyrka på Östermalm och vi kommer att sluta där. Dessemellan kommer vi att färdas med Thespiskärran genom Sverige, besöka filmateljéer i Paris och Berlin, möta hysteriska backfischar och en trogen hustru, höra om vackra gossar och det vita pulver, som lägger ytterligare en aspekt till begreppet arbetsnarkomani. Vi kommer att möta Gösta Ekman i många teaterroller, men också som filmskådespelare, där han gestaltade allt slags 12


Inledning

folk: en körsnär, en musiker, en poet och en lektor, men också Faust och Karl XII. Bland rollerna märks den största av dem alla – den som Gösta Ekman själv. Det var ingen lätt roll. Likt Faust fick han offra mycket för att uppfylla sina drömmar.


Gossen Gรถsta Ekman framfรถr en tidstypisk kuliss.


1. Vid källan 1890 –1908

Hur viktigt är ett årtal? Var det något speciellt med 1890? Kulturellt tycks det ha varit en god årgång – då föddes Evert Taube, Groucho Marx, Moa Martinson och Gösta Ekman. De flesta barn som såg dagens ljus det året var förstås vanliga ungar, som växte upp till vardagsmänniskor, gjorde sitt och inte märktes i annalerna. Under sitt förhållandevis korta liv skulle Gösta Ekman bli en av de mest berömda bland 1890 års män. Till en början kan man följa Gösta Ekman på samma sätt som andra barn. Sist i Klara församlings födelse- och dopbok för 1890 står han antecknad, Frans Gösta Viktor Ekman. Det första förnamnet hade han efter pappan, det sista efter morbror och det mellersta förmodade han berodde på moderns förkärlek för kung Gösta, det vill säga Gustav Vasa. Kanske var det en efterkonstruktion av skådespelaren, som spelat kungen själv på film och hans son på teatern. Åtminstone var det ännu ett ganska ovanligt dopnamn – i officiella sammanhang skrevs ofta »Gustaf« av misstag. Gossen föddes 28 december som son till expeditionsbiträdet Frans Alfred Ekman och hans hustru Anna Victoria (f. Lindblad). Fadern var tjugofem år gammal och modern tjugoett, och kyrkboken meddelar att ett utexaminerat förlossningsbiträde bistod vid nedkomsten. Redan där anar vi att saker börjat hända – den nya tiden gläntade på dörren, och man hade börjat ordna förlossningarna vetenskapligt. Ännu födde kvinnorna i hemmet, men ordning och reda skulle det vara. Gösta Ekman brukade skoja om den gamla tant, som kanske var just förloss15


ningsbiträdet, som märkte att söndagsbarnet fötts med segerhuva och ropade: »Jisses, seglarhuva, och på en söndag! Han blir något stort. Jag vill ha huvan som minne.«1 Det finns alltid flera sätt att berätta en historia. Frans och Victoria var båda infödda stockholmare, bodde grannar som barn och spelade amatörteater tillsammans i ungdomen. Han var regissör och förste älskare, hon primadonna. Där har man fröet till historien om den dramatiskt begåvade familjen. Båda var dessutom musikaliska, och Frans arbetade extra som violinist. Bland Ekmännen odlades legenden att de ända sedan Karl XII:s dagar varit musiker. Allesammans ska de dessutom ha burit det kejserliga förnamnet August. I själva verket hette både morfar och farfar August. Den senare var trumpetare vid Livgardet till häst. Bland förfäderna är annars den militära prägeln tydlig. Alla släkter har sina myter. Här ska man nog snarare berätta historien om Klarakvarterens småfolk. Frans Ekman började arbeta som springpojke, fick sedan plats i Samson & Wallins bokhandel på Drottninggatan 7 och avancerade 1893 till bokhållare. Victoria Lindblads mor Kristina (Stina) Lindblad (f. Malmqvist) hade tvätt- och strykinrättning, och möjligen arbetade också dottern där. Hennes far hade dött när hon var åtta år gammal. Äktenskapet kan ses som kulmen på ungdomens romantiska kärlek. Så skildrar sonsonen Hasse det i sin biografi över fadern. Mera prosaiskt kan man undra om slentrian spelade in – de kände varandra sedan länge, och det ena ledde till det andra. Åtminstone blev det inget lyckligt äktenskap. Av kyrkboken framgår att bröllopet ägde rum 17 augusti 1890, drygt fyra månader innan sonens födelse. De var tvungna till det, som man sade. Nu omfattade kanske paret Ekman en annan moral än den som brukar förknippas med det slutande artonhundratalet. För storstädernas arbetare var inte äktenskap någon förutsättning för erotik. Många bodde ihop utan att vara gifta, och ordet »stockholmsäktenskap« var länge ett begrepp. Det som möjligen skilde Frans och Victoria från grannarna i Klara var social ambition. De hade inte för avsikt att bli vid sin läst. 16


1. Vid källan 1890 –1908

Den lilla familjen bodde i en tvårummare på Drottninggatan 65, hörnhuset snett emot nuvarande PUB. Så mycket utrymme var ovanligt för en familj, som socialt stod mellan arbetare och lägre borgerskap. Möjligen hade man inackorderingar. Båda makarna arbetade också extra – han som musiker, hon som renskriverska åt en rad uppdragsgivare, däribland Carl Snoilsky och Viktor Rydberg ( som dock dog redan 1895 ). Några av husets invånare var så betydande att de stod med i Stockholms adresskalender – till dem hörde en fabrikör, en ogift fröken, tre änkefruar och Lifförsäkringsaktiebolaget Nordstjernan.2 Frans och Victoria Ekman var födda på 1860-talet. Deras upplevelse av hemstadens förändringar påminde antagligen om den stockholmaren hade under rivningsvågen på 1960-talet, när hela Klara var en grop. Visserligen fanns många låga sjuttonhundratalshus kvar i deras hemkvarter, men även där uppfördes höga, moderna hus. Victoria var två år när Stockholms Centralstation invigdes, och bygget måste ha varit en lockande lekplats för småungar som den sexårige Frans. Detta var trots allt en tid när barn tilläts springa fritt. Under parets första ungdom var staden tämligen mörk på kvällarna, ty man använde fortfarande gasbelysning. Inte heller fönstren var upplysta, om man nu inte råkade passera någon fin våning där det var kalas med tända kristallkronor. Först 1893 införde Stockholm elektriskt ljus. Överallt revs det, och Strindberg var inte ensam om att tala om »ljus och luft«. Stadsplanerna inspirerades av fransmannen Georges Eugène Haussmann, som byggt om det medeltida Paris till en nyklassicistisk stad med passager och esplanader. »Långa gator ha vi fått«, skrev journalisten Claës Lundin i Nya Stockholm, som utkom just 1890. Där märks en fascination för stadens förändring, men samtidigt besvikelse – hur Stockholm än försöker blir hon inte Paris, och de nya gatorna saknar »mellanrum med väl bebyggda eller med vattenkonster och bildstoder lifvade platser«. Resultatet blir inte gott: Detta har en viss prägel af tråkighet, hvilket är förvånande i en stad som visst icke är tråkig i andra afseenden. Flertalet af de nya 17


gatorna sluta ej häller framför någon monumental byggnad. De förlora sig i det aflägsna fjärran utan någon hvilopunkt för ögat.3 Nya stadsdelar tillkom. Vasastan byggdes, och den gamla slummen på Ladugårdslandet fick lämna plats för det moderna Östermalm. Mot gatan verkade husen gärna lite av palats, med dekormålning i trappen och rymliga lägenheter. In mot gården var bostäderna blygsammare. Namnbytet förmådde inte helt vädra ut fattigdomens sura lukt. Staden hade sina fattigområden – däribland Söder och Gamla stan – men till stor del rådde klassblandning. När Gösta Ekmans familj 1893 flyttade till Karlaplan 6 rörde de sig alltså till stor del bland hus, som vi ser ännu idag, men invånarna och gatulivet skilde sig från dagens. Stockholm på 1890-talet var en myllrande stad, där köttdjur fördes levande längs gatorna och fartyg ständigt lade till vid kajerna. Lastfartyg och vedskutor bytte av varandra, hästkärror skramlade mellan husen och spårvagnarna drogs fram till 1895 enbart av hästar. Stockholm hade inte börjat lukta avgas – en stad på artonhundratalet luktade häst. Det fanns stall på gårdarna och små pojkar väntade på gatorna för att sopa undan spillningen, så inte de fina damerna skulle smutsa ned kjolarna. Kjolarna var fortfarande långa och håret bars uppsatt, medan männen var kortklippta och hade kavajkostymer, som såg rätt moderna ut. När Frans klädde upp sig skilde han sig inte så mycket från en välklädd man idag, även om förstås både han och Victoria bar hatt. Det kvinnliga inslaget i stadsbilden var mindre än idag. Victoria skyndade förmodligen själv fram och tillbaka genom staden – hon hade ju sin mor i Klara – men medel- och överklassens damer rörde sig fortfarande enbart ute i grupp eller herrsällskap. Ensamma kvinnor kunde förmodas vara prostituerade. Gatan tillhörde mannen. Kanske var Victoria särskilt glad över att ha fött en gosse. Kanske ansåg hon till och med att män var överlägsna kvinnor. Vi vet mycket lite om hennes inställning till emancipationen, men det är uppenbart att hon var en självständig kvinna. I övrigt tycks familjen ha varit artistisk, glad ( åtminstone till det yttre ) och förnöjt troende. 18


Spädbarnet Gösta var ovanligt fult och såg enligt modern ut som »en liten ölkagge på taxben«. Här sju månader gammal sommaren 1891.


Till en början levde inte lille Gösta upp till moderns förhoppningar. Spädbarnet var fult, tjockt, skalligt och krumbent. Modern tyckte att sonen påminde om »en liten ölkagge på taxben«, och oron tycks ha varit så stor att hon tog honom till läkare – ett ganska drastiskt tilltag för en arbetarkvinna på artonhundratalet. Denne meddelade dock att barnet var fullt normalt, och Victoria tröstade sig med att »den som är ful som liten blir vacker som stor«. Riktigt hur vacker anade väl inte ens den ömma modern. Efter ett år på Karlaplan flyttade familjen till Grev Turegatan 40. Där hade de hela tre rum ( årshyra 525:- ). Orsaken till denna utsvävning var antagligen att Victoria utbildat sig till hårfrisörska. Ett av rummen inreddes till frisersalong, så hon kunde arbeta hemma och samtidigt ta hand om lille Gösta. När han själv skildrade barndomen framstod den som en knoppande småborgerlig idyll. Om aftnarna musicerade föräldrarna tillsammans med släkt och vänner. Gossen formades i samma anda genom musikaliska gissningslekar. Ändå var det – enligt Hasse Ekman – fortfarande ont om mat ibland. Så mycket pengar hade dock paret att sonen kunde fotograferas framför en tidstypisk lantkuliss, iförd sjömanskostym och knäppkängor. Han hade fått hår och blivit söt. Fotografiet avslöjar ingen skillnad mellan honom och gossarna från Östermalms större våningar. När han blivit stor skådespelare snäste han av en dam, som klagade på att han inte var »tillräckligt underklass« för en roll med att »jag var född underklass, men det hade man aldrig sett på mig, och att hon var född överklass hade man inte heller kunnat se«.4 Någon idyll var det dock inte. Föräldrarna måste ha bråkat mycket under pojkens första år, ty 27 december 1895 – dagen före hans femårsdag – tog de ut skilsmässa. Sådant var mycket ovanligt och inget man gjorde av en nyck – det krävdes medling av präst och lång prövotid. Strax därefter drabbades Frans Ekman av fattigfolkets och poeternas sjuka – tuberkulos. Tydligen var hans sjukdom av det långsamma, tärande slaget, ty han slutade arbeta. Efter skilsmässan bodde han hemma hos sin bror och dog där i oktober 1896, bara trettio år gammal. 20


Gösta Ekmans första dockteater, som mamma Victoria tillverkade för att hålla pojken lugn.

Victoria och Gösta blev kvar i lägenheten med damfriseringen. Mormodern tycks ha hjälpt till med pojken. Hon var »Göstas hela kärlek och förskräckelse«, genomsnäll med vitt hår och varma ögon, men med förmågan att göra honom ångerfull för minsta förseelse. Tydligen var han ett snällt barn – så snällt att folk på traditionellt vis konstaterade att han inte skulle få leva länge. Han satt för sig själv och pratade för sig själv. På dagarna hölls han på damfriseringen och lekte kurragömma under kundernas skyddskappor. Det fick dock ett brått slut sedan han skrämt modern så hon ryckte till och brände örat på en kund. Hans ensamstående mor kom dock på nya knep. För att hålla honom i schack tillverkade hon nu en dockteater av en margarinlåda. Mormodern sydde två trasdockor av röd flanell, och Tumme-Liten och Tumme-Lisa blev den unge teaterdirektörens första »sujetter«. 21


Man tycker sig känna igen historien. Den ligger inte långt från Ingmar Bergmans dockteater eller Fanny och Alexanders »Ei blot til lyst«. Den saga som kom att berättas om Gösta Ekman var just teaterns. I sin egen skildring är han det ensamma barngeniet, som mångdubblar tennsoldaternas arméer genom speglar – sådana effekter hade han väl lärt sig på frisersalongen. När han blev större fick han gå på Svenska Panoptikon, där historiens storheter gestaltats i vax – men han föredrog sina egna skapelser, ty ( berättar han själv ) de var gjorda »av fantasi, ett finare material än vax«. I en annan lek klädde han på sig »kamkofta« och spelade sin favoritpjäs, där han själv var aktör. Vid källan hette den, och föreställningen gick ut på att gossen dansade kring väggspegeln, som lagts ned på golvet för att föreställa vatten. Det är svårt att inte associera till den antika mytens Narcissus, som var kallsinnig mot alla nymfer som älskade honom, och som Nemesis straffade grymt: Narcissus förälskade sig i sin egen spegelbild och tynade till sist bort av olycklig kärlek. Det fanns något narcissistiskt också över Göstas eget öde. Den egna skönheten var betydelsefull för honom – kanske ibland mer betydelsefull än andra människor. Margarinlådan byttes snart ut mot en riktig dockteater med orkesterdike, som modern beställt hos kvarterets snickare. I Samson & Wallins bokhandel kunde man köpa klippdockor från bekanta teaterstycken och operor – 5 öre för de enklare, 12 för de mer exklusiva. Friskytten och Carmen hörde till uppsättningarna, men pojken tycks också ha spelat Faust och Leoncavallos gycklaropera Pajazzo. Framförandena skedde under livlig operasång, ty han kunde redan alla stycken. Skådespelarens tragik och yrkesmoral var redan levande för honom. Också när hjärtat blöder måste spelet gå vidare. Det visste den vuxne skådespelaren, och den vetskapen lät han ana även hos sig själv som barn. Och gossen sjöng: »Skratta Pajazzo, dra vita kåpan på dig.«5

22


5. Unga greven 1919 –1925

Han var verkligen något av en mästerkatt, Gösta Ekman. Det var som om han kunde trolla. Som ung skådespelare i Rönnblads resande teatersällskap var han fortfarande osäker – ibland anade publiken den röda näsduken som försvann ner i bröstfickan, och ibland ställde kaninerna till besvär. I Göteborg lärde han sig sedan de enklare tricken till fullo. Han blev fingerfärdig, och publiken fascinerades av hur han hanterade sina kort. Men det var på Svenska Teatern som han först visade sitt mästerskap i trollkonst. Varenda stockholmare visste hur lätt han klöv damer mitt itu och befriade dem ur mörka vattenbehållare. Publiken älskade Gösta Ekman, men fram till 1918 var han i första hand känd i Stockholm och Göteborg. Det var Mästerkatten i stövlar som gav honom en verkligt stor publik – och en sådan behöver varje idol. Filmerna från tiotalets början fick inte stort genomslag ( delvis beroende på censuren ), men nu syntes han med ens i idolmagasinen. Filmjournalen skrev: Gösta Ekman har hittills inte visat sig i mer än en enda film, nämligen »Mästerkatten i stövlar«, men den filmen gjorde honom i ett slag lika farlig för hela Sveriges kvinnliga ungdom som han under sin teaterbana på Svenska teatern varit för hela Stockholms. Med fog kan Gösta Ekman kallas för mellankrigstidens stora idol. Så tändes också hans stjärna precis vid krigsslutet. Mästerkatten i stövlar hade nämligen premiär på vapenstilleståndsdagen 11 november 1918 149


– om än inte klockan elva ( när kriget officiellt tog slut ), utan klockan sju på kvällen. Filmen recenserades positivt dagen därpå – den var »ett plus till den svenska filmkonstens framgångar« – men tvärs över tidningens förstasida fanns rubriken: »De sista skotten i världskriget ha fallit.« Offentligt uttryckte sig alltid Gösta Ekman positivt om filmkonsten och vägrade att jämföra den och teatern. I förhandsreklamen till Mästerkatten uttalade han sig om filmgenren: »Ett godt manuskript – en god regissör och dito fotograf samt skådespelare med koncentrationsförmåga, det kan vara film!« En intervjuare frågade: »Vilket tycker ni mest om, att spela film eller teater?« och fick svaret: »Jag tycker mest om att åka karusell.« Ibland underströk dock Ekman att han var teaterskådespelare: »Stumfilmskådespelaren Ekman var bara skit!« sa han långt senare i en intervju, och fortsatte: »Jag behöver ordet – ljudet! – för att kunna ge vad jag vill.« Teatern ansågs ju också betydligt mer kulturellt värdefull. Det är därför inte förvånande att både sonen Hasse och kompanjonen Per Lindberg betonar Göstas teaterframträdanden framför filmen – de var samtida och såg honom ofta på scen. Däremot är det märkligt att samma vinkling finns i Forslunds bok, som publicerades fyrtiofyra år efter Ekmans död. Ytterligare ett trettiotal år senare är det ytterst svårt att bedöma hur Gösta Ekman kunnat te sig på scen. Samtida vittnesmål och recensioner ger viss ledning, men skribenterna är alla fångade i sin epok och förutsätter att läsaren har samma slags teatererfarenheter som de själva. Alla som idag intresserar sig för Gösta Ekman känner honom enbart som filmskådespelare. Bara det är en god orsak att lägga särskild vikt vid filmen. Dessutom får man inte negligera att Ekman hade beundrare ( eller kanske oftare beundrarinnor ) över hela Sverige, som aldrig såg honom i verkliga livet. Under tjugotalet vidgade han sin verksamhet och började turnera, men det skedde som stjärna – och till skillnad från artonhundratalets stora publikattraktioner, som Jenny Lind eller Christina Nilsson, var det inte främst rykten och tidningar som gjort honom känd. Publiken kom för att se filmidolen.1 150


5. Unga greven 1919 –1925

Pojkmannen Kriget var slut. Världen såg annorlunda ut. Också Sverige märkte av förändringen, trots att inga strider nådde landet. Spanska sjukan härjade, men både Gösta Ekman och Pauline Brunius höll sig friska. Under hela hösten 1918 spelade de huvudrollerna i Min hustru hovskådespelerskan tillsammans med en ständigt skiftande, mer eller mindre sjuk ensemble. I grannlandet Ryssland rasade inbördeskriget, och tsarfamiljens öde var ännu okänt. Frivilligkrafter ordnade med insamlingar till den svältande civilbefolkningen i de krigsdrabbade länderna, och 30 november 1919 deltog Gösta Ekman i en välgörenhetsföreställning av Ett resande teatersällskap till förmån för Wiens hungrande barn. Över hela Europa började man resa minnesmärken, sådana som åtminstone i England finns vid kyrkor, i skolor, universitetsbyggnader och till och med banker. Mansunderskottet var påtagligt, och alla krigsskadade ( halta, lytta, gasade ) skulle erinra om det förflutna fram till nästa krig. Det var omöjligt att vända tillbaka. Kvinnorna blev viktigare i samhället. Många av dem fick egna pengar och blev därför mera intressanta som konsumenter. Samtidigt blev de fullvärdiga medborgare. Beslutet om kvinnlig rösträtt i Sverige hade försenats av kriget, men togs av riksdagen år 1919. Vid valet 1921 kunde kvinnor rösta för första gången. Kvinnornas nya betydelse gjorde också att nöjesindustrin såg dem som en viktig målgrupp – det gällde inte minst filmernas motivval och rollbesättning. Inte bara kvinnosynen utan också mansidealet förändrades. Under tjugotalet märktes något av en pojkkult i det svenska samhället – pojkscouter och pojkidrott är bara förnamnet – men även den internationella filmen visade intresse för mannen som pojke. Douglas Fairbanks stod för ett atletiskt gossideal – han var en äventyrare av musketörstyp och medverkade i filmer där manlig gemenskap och rafflande råkurr var väsentliga – men tjugotalsfilmens unga män kunde också vara av vekare slag. Här fanns ett fack för Gösta Ekman. I merparten av sina filmer spelade han vacker, charmig pojkman. Ofta är 151


gestalten slarvig och på kant med samhället, men han har hjärtat på rätta stället och får mestadels flickan till slut. Till en början insåg dock inte Gösta filmens starka genomslagskraft. För honom fyllde den samma funktion som sommarturnéerna – som mjölkko – och breven från inspelningen av Mästerkatten antyder inte att den gav annat utbyte än det pekuniära. Fortfarande såg han teatern som mera konstnärligt högtstående.2 Gösta Ekmans teaterroller under åren 1919 –1925 visar både på direktionens behov av att ha honom som publikdragare i lättare stycken och på en vilja ( som möjligen var hans egen ) till tyngre uppgifter. Hösten 1919 spelade han en mycket vacker Romeo i Romeo och Julia. Givetvis kunde inte recensenterna avhålla sig från att kommentera just detta. Social-Demokraten skrev: »Men det yttre var ju bedårande, fast kanske litet för kvinnligt. I hans beundrarinnors ögon är förmodligen detta intet fel.« Tjugotalet fick ett gott avstamp för Svenska Teatern genom Anders de Wahls återkomst till hemscenen. Den store fick ynnesten att själv välja pjäs, och han valde då dansken Otto Erlers Struensee, där han själv lade beslag på titelrollen. Stycket handlade om den danske sjuttonhundratalskungen Christian VII :s livmedikus Johan Friedrich Struensee, som blev landets mäktigaste man och dessutom inledde en affär med drottningen. Rollen som den galne kungen gick till Gösta Ekman. Nu fick han äntligen spela mot den store de Wahl, som en gång lärt honom säga »sol« så man kände värmen i Kalifornien, och dessutom axla en roll, som inte enbart byggde på charm och skönhet. Recensenterna var överväldigade. Författaren Ejnar Smith i Svenska Dagbladet beundrade hans tolkning av vansinnet: »Ansiktet och gestalten buro prägel av skönhet trots den växande själsliga förvirringen. För mången blev säkerligen hans prestation aftonens starkaste minne.« Daniel Fallström i Stockholms-Tidningen var som så ofta översvallande:

152


5. Unga greven 1919 –1925

Hans kung Christian VII är emellertid ett litet mästerstycke i gest, plastik och diktion. Stämman – liksom kroppen – lyder fullständigt skådespelarens intentioner. Och i hans framställning – fastän driven till det yttersta – finns ingen onatur, ingenting chargerat. Allt är måttfull, säker, fint genomtänkt konst, som ibland nära nog gränsar intill genialiteten. Gösta Ekman började som charmeur och älskare, men han kommer att bli stor som karaktärsskådespelare. Hans konstnärliga väg är utstakad av både begåvning och vilja. Svenska Dagbladet konstaterade att »dessa galna sjuttonhundratalskungar« blivit något av en specialitet bland stadens yngre aktörer, och Social-Demokratens Johan Danielsson jämförde Gösta Ekman med en annan skådespelare: »Lars Hansons kung från Stöv[l]ett-Katrine är ju ännu i färskt minne, men hr Ekmans skapelse var ingen imitation utan fullt självständig och i flera detaljer av nästan hemskt realistisk verkan.« Jämförelsen med den några år äldre Lars Hanson tycks ha fallit sig naturlig. En haltande tillfällesdikt i Scenen diskuterade segern med Struensee: Kritiken länge sett i unge Gösta ett nog så fagert, men bedrägligt skal, tills han beröm fått i ett stycke hösta, som tagits upp att fira herr de Wahl. Nu höjer han triumfens röda fackla; Pär Lagerkvist han bländas med dess sken, kung Hanson bävande sin tron ser vackla, och slut sitt namn som tokigast på scen … Ja, Gösta, när Du spelat klok, kritiken ej galen i Din konst tycks varit ha. 153


Då du är galen, mången, halvt besviken, kan knappt bli klok på att Du är så bra. Per Lindberg betonar hela tiden likheterna mellan de båda skådespelarna, men ser också avundsjuka från Ekmans sida. Lars Hanson gjorde succé i Strindbergs Gustaf III 1913 och han hade också spelat Christian VII , om än inte i Struensee. När Gösta Ekman 1921 spelade Fredrik II i Kungens dansös beskriver Lindberg tolkningen som »genial«, med »strålande målarglädje« och »en replik som var knivskarp«. Slutsatsen blir dock: »Nu hade han tagit revansch på Lars Hanson för Gustaf III .« Tanken på revansch var viktig för Gösta Ekman. Det gällde på ett allmänt plan, som när han som etablerad stjärna valde en högborgerlig bostad på Östermalm istället för bohemeri för att visa att fattigpojken kommit sig upp i världen. Det gällde också i fråga om enskildheter. När han 1913 blev utskrattad och tillfrågad huruvida han verkligen tänkte beslöt han att vänta fem år och sedan visa dem. I Den tänkande August skriver han: Jag skall tiga och svälja det ni sagt och komma att säga. Ni skall få fortsätta att tro att jag är så betydelselös, som ni anser mig vara, men jag skall studera var och en av er. Jag skall se vad ni kan och inte kan. Jag skall dra nytta av edra förtjänster, lära mig av edra fel att inte begå dem, och om fem år skall jag kunna allt vad ni nu kan, och då skall ni få betala och det med ränta.3 Detta var »låga tankar«, konstaterar han själv i memoarerna, men livet igenom drev honom viljan att revanschera sig. Gösta Ekman kunde byta samhällsklass, gifta sig fint och röra sig i glamourösa miljöer, men bakgårdarna fanns ändå hos honom. Hans revanschlystnad vände sig mot alla belackare. Enligt Lindbergs sätt att se gränsade konkurrensen mellan Ekman och Hanson till fiendskap. Lindberg hörde till Gösta Ekmans vänner och med154


5. Unga greven 1919 –1925

arbetare under trettiotalet, så givetvis kan uppgifterna gå tillbaka på ett förtroende från Ekmans sida. Av andra källor framgår dock att de båda skådespelarna umgicks, och Lindberg är ensam om att tala om antagonism från Ekmans sida. Det är nästan som om Lindberg tar åt sig mer än Ekman, och det är tveksamt hur stor vikt man ska fästa vid hans åsikt i frågan. I Den tänkande August är Gösta – som vi tidigare sett – påfallande tystlåten om andra manliga skådespelare, antagligen för att de konkurrerade om publikgunsten. Steget mellan konkurrenskänsla och ren hämndlystnad är dock ganska stort. Sannolikt tyckte Ekman mindre illa om Hanson än man trott. Struensee blev både kritikersuccé och publikframgång. Hela sjuttiofem föreställningar gavs, och när Svenska Teatern i maj började spela ett norskt lustspel suckade en kritiker över »den seglivade Struensee«.4

1920 års filmer Genom att inte endast kunna spela söt, utan också galen, hade Gösta Ekman visat att han var en skådespelare att räkna med. Detta kunde realiseras i reda penningar, något han alltid hade behov av. Ungdomens sommarjobb på revy hade ersatts av sommarfilmning i Stockholms studior och på landets gods och gårdar. Skönheten var hans nyckel till de stora rollerna – och hans förbannelse, eftersom den alltid kommenterades. Han måtte ömsom ha välsignat, ömsom förbannat sitt utseende. Tillika hörde han till de människor, som åldrades långsamt. År 1920 fyllde han trettio, men det innebar inget hinder för att spela yngling. Under året hade han premiär på fyra filmer. Av komedin Bomben finns bara ett par minuter bevarade, vilket gör den svår att bedöma. Filmen tycks ha varit stöpt i samma form som Mästerkatten. Den var en primärprodukt för vita duken, med manus av Sam Ask och regissören Rune Carlsten. När idoltidningen Filmjournalen recenserade Bomben konstaterades det att »lustspelet [ … ] äger en speciell förtjänst – det är skrivet direkt för filmen«. Även denna film utspelade sig i godsmiljö, med Gösta Ekman i rollen som friherre Ture af Örnefeldt, vilken på 155


grund av missförstånd tar anställning som inspektor och förälskar sig i den rika flickan, som tror att han är fattig. Självfallet ordnar sig allt till slut. Liksom Mästerkatten spelades Bomben in på ett riktigt slott, familjen Lewenhaupts Claestorp i Sörmland. Bland skådespelarna märktes Karin Molander i rollen som flickan och manusförfattaren Sam Ask i rollen som den kamrer, vilken utsätts för det förmodade attentatet. Som löjtnant Gabriel Trane filmdebuterade Vilhelm Bryde. Marknadsföringen inriktade sig mycket på Gösta Ekmans person. Bildmaterialet i pressen visar honom ofta med kreaturen på gården, gärna med bildtexter som antyder svårigheterna för stockholmaren i sådan omgivning. I en scen sov han uppenbarligen i en hundkoja, och just den bilden förekommer ofta – till och med i fyrfärg på Filmjournalens framsida. Kritikerna såg Bomben som studentikost uppsluppen. Den mytomspunne deckarförfattaren Julius Regis ansåg i Filmjournalen att »Gösta Ekmans samvetsplågade men ingalunda livströtte Ture af Örnefeldt påminner om hans Mästerkatt men är manligare«. Publiken älskade filmen.5 Av helt annat slag var Thora van Deken, som liksom pjäsen med samma namn byggde på nobelpristagaren Henrik Pontoppidans roman Lille Rødhætte. Den kulturella profilen var hög. Pontoppidan engagerade sig i projektet, granskade manuskriptet och ställde upp med kommentarer om filmkonsten i allmänhet. För Bomben sågs det som en förtjänst att den byggde på ett originalmanuskript, men för Thora van Deken betonades istället att den var en dramatisering av boken, inte en filmatisering av pjäsen. »Att dramatiseringen för filmen skett efter novellen [sic] är givetvis ett riktigt grepp: filmen och boken äro båda episka uttrycksmedel och sålunda mera närbesläktade än den episka filmen kan vara med det dramatiska scenskådespelet«, sa Pontoppidan i en intervju. Pauline Brunius hade titelrollen som dominant och gudsförnekande moder. I högre grad än Ekman hade hon gjort sig känd som karaktärsskådespelare och var därför ett utmärkt redskap för att visa filmens 156