Kärlek och kärnfysik
Hedvig Hedqvist
Kärlek och kärnfysik Lise Meitner, Eva von Bahr och en vänskap som förändrade världen
Albert Bonniers Förlag
Tack till Catarina och Sven Hagströmers stiftelse, Helge Ax:son Johnsons stiftelse och Riddarhuset.
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012538-7 © Hedvig Hedqvist 2012 Omslagsfoto (framsida): The Svedberg/Churchill Archives Centre, The Papers of Lise Meitner, MTNR 8/4/2 Porträtt Lise Meitner: Churchill College, Cambridge Porträtt Eva von Bahr: privat tryck WS Bookwell, Finland 2012
»Jag bleknar nästan vid blotta tanken på hvilka spydigheter jag skulle bli utsatt för, men när den stunden kommer, är jag väl redan förut så förkrossad. Att jag inte kan bli värre.« Eva von Bahr inför sin disputation, november 1908
»Livet behöver inte vara enkelt – bara det inte är tomt.« Lise Meitner
Innehåll Prolog 9 Kapitel 1 Julen i Kungälv 11 Kapitel 2 Ett brunt paket med brev 23 Kapitel 3 Från Wien till Berlin 27 Kapitel 4 Överklassflicka, kvinnopionjär 46 Kapitel 5 Liebe Fräulein Meitner, liebe Fräulein von Bahr 65 Kapitel 6 Den kejserliga vetenskapen 76 Kapitel 7 En vår av saknad 95 Kapitel 8 Gröna utflykter, svarta rubriker 126 Kapitel 9 Brunnsvik i skuggan av första världskriget 133 Kapitel 10 Lycklig blir den som bygger ett hus 158
Kapitel 11 Fred och armod 193 Kapitel 12 Början till slutet och slutet på början 204 Kapitel 13 Vågen runt atomen, molnet runt allt 231 Kapitel 14 Med skygglappar i Tredje riket 236 Kapitel 15 Gäst i den svenska kylan 269 Kapitel 16 Världssensation – utom i Sverige 293 Kapitel 17 Livsavgörande, krigsavgörande 317 Kapitel 18 Kapplöpning till katastrofen 346 Kapitel 19 Årets kvinna i Amerika 358 Kapitel 20 Spelet om ett Nobelpris 371 Kapitel 21 Fissionens försoning 387 Epilog 405 Källor 409 Litteratur 415 Personer i urval 418 Personregister 425
Prolog Det var en vit jul i Kungälv 1938. Den idylliska lilla staden vid Nordre älv några mil norr om Göteborg, inte långt från havet. Snö täckte hela landskapet och invånarna passade på att njuta av det ovanligt vackra vintervädret. Kanske mötte de också två främlingar, ett udda par, en liten dam i 60-årsåldern tillsammans med en reslig, betydligt yngre man. Hon pulsade fram i samma tempo som han åkte skidor. De diskuterade intensivt med varand ra, verkade helt absorberade av samtalet. Någonstans i stadens utkant satte de sig på en kullfallen trädstam. Hon letade i sina fickor, fann en pennstump och en papperslapp som hon fyllde med uträkningar. När hon hade räknat färdigt fanns en teori som omvälvande skulle förändra förutsättningarna för den framtida forskningen och för den politiska världsordningen. Kvinnan var Lise Meitner, en av tidens ledande atomfysiker och landsflyktig österrikisk judinna. Den unge mannen, Otto Robert Frisch, var också fysiker och tillika hennes systerson. Tillsammans hade de som de första i världen kommit fram till hur atomklyvning – senare kallad fission – går till. Det som räknades ut där på trädstammen var vilken ofantlig energi som en klyvning frigör. Deras insikt gjorde dem euforiska, samtidigt som den korta vinterdagen gick mot sitt slut. Det var nästan mörkt när de återvände till en av villorna i staden – till ett för dem exotiskt traditionellt svenskt julaftonsfirande.
9
K apitel 1 Julen i Kungälv Professor Lise Meitner och doktor Otto Robert Frisch var båda österrikare och flyktingar undan de tyska nazisterna. Hon hade arbetat många år i Berlin men hade i augusti 1938 fått en fristad i Sverige. Han var för tillfället verksam i Köpenhamn. Att de nu befann sig i Kungälv var en slump, och ändå inte. Bara några dagar tidigare hade de fått en inbjudan att fira jul och nyår hos Lises svenska vänner Eva von Bahr-Bergius och Niklas Bergius. Lise och Eva kände varandra sedan 1912. De träffades på universitetet i Berlin och kände omedelbart att de var på samma våglängd, de var båda fysiker och hade gemensamma intressen. Inte minst kände de en spontan sympati för varandra. Det fanns något mer som väckte förhoppningar. Deras relation hade ibland varit intensiv, men under långa perioder stått på sparlåga. Just nu var Eva en av Lises viktigaste vänner, till och med livsviktig. Nio månader tidigare, i mars 1938, hade Lise förlorat sitt österrikiska medborgarskap. Hon var protestant men av judisk börd och blev därför statslös efter trettio år i Tyskland. I mitten av juli lyckades hon lämna Tyskland via Holland och Danmark och kom till Sverige. Det var i sista minuten, och Eva och hennes kontakter hade dragit i många trådar för att hon skulle få komma hit. Lise Meitner var en av de ännu ganska få flyktingar från Nazityskland som släppts in i Sverige utan att ha någon släkting i landet. Först bodde hon fem veckor hos Eva i Kungälv. Nu var hennes 11
kärlek och kärnfysik
hem sedan tre månader ett rum på ett pensionat ett stenkast från Norrmalmstorg i Stockholm. Systersonen Otto Robert Frisch hade lämnat Tyskland redan 1933 och förde sedan dess en ambulerande tillvaro mellan olika universitet i England och Danmark. Sedan en tid arbetade han hos den danske atomfysikern Niels Bohr vid Institutet för teoretisk fysik i Köpenhamn. De senaste fem åren hade hans exil styrts av stipendier och tillfälliga uppehållstillstånd. Otto Robert Frisch hade kommit till Berlin som ung forskare i slutet av 1920-talet. Lise hade då lite förvånat upptäckt sin vuxne systerson – en intresserad alert ung man, dessutom fysiker som hon själv. En släkting som förstod hennes livs passion som ingen annan i familjen, och som dessutom delade hennes djupa intresse för musik. Ofta brukade de avsluta sina gemensamma middagar med fyrhändigt pianospel. Han spelade bättre än hon, det gjorde dem jämbördigare. Och de älskade samma kompositörer: Bach, Beethoven, Mozart, Chopin och Schubert. Egentligen hade Lise och Otto Robert haft helt andra planer för julen än att tillbringa den i Kungälv. De hade hoppats på en veckas umgänge i Köpenhamn tillsammans med Niels och Margrethe Bohr, som skickat en generös inbjudan att fira dansk familjejul i atomfysikerns tjänstebostad, bryggerikoncernen Carlsbergs stora och imponerande Æresbolig. Men bara några dagar före julafton kom beskedet från Köpenhamn om att Lise som statslös inte skulle få inresetillstånd till Danmark. För henne var det en mental katastrof. Hon hade svårt att finna sig i den nya situationen utan pass och var fortfarande omtumlad av omställningen från Berlin till Stockholm. Tills för knappt ett halvår sedan hade Lise Meitner varit professor i fysik vid det berömda Kaiser-Wilhelm-Institut für Chemie i Berlin-Dahlem, chef och uppskattad ledare för ett forskarteam. Efter Hitlers maktövertagande 1933 hade hon ändå stannat i Tysk12
julen i kungälv
land – skyddad av sitt österrikiska medborgarskap. Som så många andra kunde hon inte föreställa sig att nazisterna skulle våga ge sig på landets skarpaste hjärnor. Hennes forskning var viktig och förstklassig, känd i alla centrala fysikerkretsar. I sfären kring Max Planck var hon en av dem som bidragit till att Tyskland blivit ett av världens ledande centrum för atomforskning. Lise hade bestämt sig för att härda ut, trots att institutet sakta men säkert fylldes med nazistiska kolleger med partibok som främsta merit. Hon hade varit isolerad men samtidigt haft en vetenskapligt konstruktiv period. Tvivel och klarsyn hade effektivt förträngts när utmaningen ändå var att komma vidare i forskningen. Senare i livet skulle Lise förklara sin situation under de första fem Hitleråren: Det fanns en stark känsla av solidaritet som byggde på inbördes respekt. Detta gjorde det möjligt att också fortsätta arbetet efter 1933 ostört. Även om medarbetarna inte var förenade i sina politiska uppfattningar, så var alla förenade i en önskan att inte vår personliga och professionella solidaritet skulle störas. Hennes första månader i Sverige hade varit fyllda av bekymmer och svårigheter. Det slutna svenska forskarsamhället var inget man steg rakt in i som utlänning och kvinna, även om man hade överväldigande meriter i bagaget. På det nybyggda institutet för experimentell fysik i Frescati i Stockholm hade hon ett litet arbetsbord men ingen preciserad uppgift. Det var nedbrytande. Till det kom en daglig ångest för allt hon lämnat i Tyskland. Resten av dygnet var hennes fasta punkt ensamheten i ett rum på Årsta Damhotell på Smålandsgatan. I några veckor hade den enda trösten varit den planerade resan till Köpenhamn, där dansk livsluft och möjligheten att umgås med Otto Robert hägrade. De senaste fem åren hade de inte kunnat fira jul tillsammans. 13
kärlek och kärnfysik
År 1938 hade Sverige i princip stängt gränserna för judiska flyktingar om de inte hade familjeanknytning i landet och erbjudande om arbete eller på annat sätt garanterad försörjning. I Danmark var oron för följderna av utvecklingen i Tyskland ännu större. Sedan december 1938 beviljade landet under de pågående politiska omständigheterna inte längre inresetillstånd för en statslös före detta österrikiska med bara tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige. I november hade Lise kunnat besöka Köpenhamn, det skedde inte utan problem men efter några samtal hade det gått att ordna. Nu var det totalstopp. Tanken på en ensam julhelg i Stockholm gick knappast att bära. Lise var förkrossad när hon berättade för Eva von Bahr-Bergius om det negativa beskedet. Eva svarade med att genast bjuda in henne och systersonen att fira jul och nyår hos henne i Kungälv. För Eva var det i själva verket en stor glädje. Hennes barndoms jular hade präglats av en stor familj och många traditioner, och hon hade aldrig riktigt kunnat vänja sig vid att fira jul bara på tu man hand med sin man. Eva anmälde besöket av utländska gäster till polisen i Kungälv, som för ordningens skull rapporterade till sina överordnade i Göteborg. Omdömet att de två besökande utlänningarna föreföll rekorderliga skulle i byråkratisk ordning komma att refereras till i alla Lises papper under de närmaste sju åren. Otto Robert hade inga svårigheter med inresetillstånd till Sverige, eftersom hans uppehållstillstånd i Danmark var kopplat till arbetet och svenskarna litade på att han skulle återvända. Men han hade ett annat problem: han måste hitta svenska kontakter som kunde hjälpa hans föräldrar i Wien. De var sedan några veckor i ett prekärt behov av att lämna Österrike. Pappan Justinian Frisch, kallad Jutz, hade arbetat i förlagsbranschen. Han internerades i koncentrationslägret Dachau direkt efter Kristallnatten den 9 november. Nu hade han släppts – men 14
julen i kungälv
för hur länge? Otto Roberts svaga förhoppning var nu att Lises gamla vänner i Göteborg, landshövdingeparet Malte och Emma Jacobsson, hade något förslag på hur man kunde hjälpa föräldrarna. Men för Jacobssons var det problematiskt, alla Emmas österrikiska släktingar behövde hjälp. De kände sig överlupna av alla kontaktsökande. Eva var redan informerad om föräldrarna Frischs problem. Hon hade bett sin svåger i Stockholm, justitierådet Nils Alexanderson, att undersöka förutsättningarna för att hitta ett arbete på förlag eller tryckeri och vad mera som krävdes för att få ett inresetillstånd. Han i sin tur hade vänt sig till Karl Otto och Lisen Bonnier, men liknande förfrågningar började komma nästan dagligen. De tyska och österrikiska judarnas situation blev allt mer desperat. Eva och hennes man Niklas Bergius bodde i en rymlig åttarums villa, ett vitt tvåvåningshus på Östra gatan, bara några hundra meter från kyrkan i Kungälv. Villan låg högt med utsikt mot Bohus fästning, nästan som en teaterkuliss. Täckt med vit snö var scenen utanför fönstren närmast overklig. Det som just nu bekymrade Eva var uppvärmningen av huset inför gästernas ankomst. I det oroliga politiska läget var koksen ransonerad, och Eva sparade genom att låta gästrummen stå kalla. Hon klarade inte att höja temperaturen tillräckligt på bara några dagar, och var orolig för att Lise som var liten och tunn skulle frysa. Beslutet blev därför att beställa varma rum på pensionatet som låg i närheten. Det fanns flera poänger med den lösningen: moster och systerson kunde bättre rå om varandra, och det blev lugnare för den känslige Niklas som inte kände Otto Robert. Genom att betala notan för deras boende på pensionatet och vistelsen löste Eva också ett julklappsproblem. Hon oroade sig förstås lite för att Otto Robert skulle tycka att det var tråkigt att tillbringa drygt en vecka med tre äldre personer, men det var nära till Göteborg med fler nöjen. 15
kärlek och kärnfysik
Först på julaftons morgon träffades Lise och Otto Robert på det lilla pensionatet. De hade båda anlänt kvällen innan, men vid olika tidpunkter. Hon satt med en kaffekopp och som så ofta en cigarett i mungipan. Han ville genast tala om mammans och pappans situation. Lise borde väl vara lika engagerad i sin systers och svågers högst akuta problem? Men hon var inne i helt andra tankar och var närmast onåbar. Otto Robert förstod ingenting. Fattade inte Lise att hans föräldrar var desperata i Wien? Jo, men hon viftade bort det med att just det kunde de tala om hos Eva. Lise hade fått ett brev som upptog henne helt. Brevet var från professor Otto Hahn i Berlin, hennes allra närmaste kollega sedan trettio år på institutet i Dahlem. Med Hahns kunskaper i kemi och Lises i fysik och matematik hade de varit ett oslagbart team genom många år. De senaste fem åren hade de experimenterat med att bestråla uran med neutroner för att hitta okända ämnen: transuraner – tyngre grundämnen än de redan kända. Det var hon som hade inspirerats till projektet genom att fem år tidigare kontrollera den italienske forskaren Enrico Fermis experiment: att systematiskt neutronbestråla alla ämnen inom det periodiska systemet för att tillverka konstgjord radioaktivitet. Fermis upptäckt var – förenklat beskrivet – att när den elektriskt neutrala neutronen tränger in i en atomkärna kan den omvandlas till en proton, en elektriskt laddad kärnpartikel. Även om Lise nu hade lämnat Berlin fortsatte i all hemlighet dialogen om hur resultaten av de pågående experimenten vid institutet skulle tolkas. Hennes fortsatta medverkan, om än sporadisk, var okänd för alla de kontrollerande politruker som det vimlade av på institutet. Men utan hennes analyser kände sig Hahn och den tredje medarbetaren i gruppen, Fritz Strassmann, tämligen hjälplösa. Senast i november hade Lise och Hahn träffats i Köpenhamn för att diskutera några märkliga resultat, som att vid 16
julen i kungälv
bestrålning av torium med snabba neutroner fick man tre okända radiumisomerer. Nu hade några nya experiment givit ännu mer oväntade resultat, berättade Hahn i brevet. Varken han eller Strassmann förstod vad som hände. Meitner var också minst sagt förbryllad av beskrivningen i brevet, daterat den 19 december 1938: Kära Lise! […] Klockan är nu precis 11 på kvällen; 11.45 kommer Strassmann tillbaka, och då kan jag eventuellt gå hem. I själva verket är det någonting så anmärkningsvärt kring radiumisotoperna att vi från och med nu bara berättar om det för Dig. Halveringstiderna för de tre isotoperna har bestämts mycket exakt. De kan separeras från alla element undantagande barium. Alla reaktionerna är konsistenta (med radium). Endast en är det inte. Om det inte finns ett mycket ovanligt sammanträffande fungerar inte fraktioneringen. Våra Ra-isotoper agerar såsom Ba […] Var vänlig och tänk på om det finns någon möjlighet – kanske en Ba-isotop med mycket högre atomvikt än 137? Om det finns någonting Du kan föreslå som Du kan publicera, kan det fortfarande på något sätt bli ett arbete av oss alla tre. I själva verket visste Hahn och även Strassmann mycket väl att de inte kunde publicera något tillsammans med den icke-ariska landsflyktiga Meitner. Men brevet satte omedelbart igång Lises tankar och hade absorberat henne de senaste dagarna. Till Otto Hahn hade hon redan från Stockholm skrivit ett svar med vändande post: Dina radiumresultat är häpnadsväckande. En reaktion med långsamma neutroner som förmodligen leder till barium! […] För ögonblicket verkar det mycket svårt för mig att anta 17
kärlek och kärnfysik
en sådan vittgående sönderdelning. Men i kärnfysik har vi erfarenhet av så många överraskningar att man inte obetingat kan säga: Det är omöjligt. Trots att det var julafton kunde Lise inte tänka på något annat än denna överraskning och tänkbara möjligheter att försöka tolka resultatet. Otto Robert insåg att det var lönlöst att tala om något annat. Tillsammans promenerade de från pensionatet till familjen von Bahr-Bergius hus några hundra meter bort. De behövde bara stiga över tröskeln för att de båda samtalsämnena tillfälligt skulle komma av sig. Där väntade julgran med levande ljus, brasa i den stora gröna kakelugnen och en traditionell julfrukost. Korvar och pastejer, skinka, renstek, flera sorters inlagd sill, ostar, julöl, snaps, kaffe, lussekatter och kakor. Hela huset hade förvandlats till en klassisk uppvisning av svensk jul och vad man förmår att erbjuda denna årets viktigaste dag. Efter orgien i mat en tidig förmiddag kände sig Lise och Otto Robert omtumlade. Men de räddades av det vackra vädret och möjligheten att ta en lång promenad. Han lånade ett par skidor. Hon valde att gå till fots. Hon var övertygad om att hon kunde pulsa lika fort som han åkte på skidorna. För henne var det heller ingen större svårighet att orientera sig i Kungälvs omgivningar, hela augusti hade hon ju bott här. De hann knappast utanför grinden, förrän de var inne i problematiken kring de märkliga resultaten på laboratoriet i Dahlem. De blev så koncentrerade att tid och rum försvann. Otto Robert har senare beskrivit deras samtal och spekulationer: Jag var skeptisk till innehållet i brevet – att barium bildades vid neutronbestrålning av uran. Men hon höll fast vid det. Till slut kom vi fram till idén att det inte var smådelar av kärnan 18
julen i kungälv
som spaltades av, utan att det i stället var en process som förklarades av Bohrs tankar från 1935. Kärnan är som en vätske droppe. En droppe som skulle kunna töjas ut och dela sig. Jag gjorde en överslagsberäkning av hur kärnans elektriska laddning minskade ytspänningen och fann att denna skulle vara nere vid noll för ungefär Z = 100 och sannolikt mycket liten för uran. Lise Meitner beräknade de energier som skulle bli tillgängliga på grund av massaskillnaden vid en sådan uppsplittring. Hon kunde kurvan för massaskillnaden utantill. Det visade sig att den elektriska repulsionen mellan de två fragmenten skulle ge ca 200 MeV [megaelektronvolt] i energi. I hans minne blev de snart så upprymda över vad de hade kommit på att de måste sätta sig ner. Närmast till hands var en liggande trädstam. Lise började omedelbart räkna. Hela uträkningen gjordes på en liten papperslapp och med den lilla penna som hon lyckligtvis råkade ha i fickan. Det som de hade kommit till insikt om var inget mindre än klyvningen av atomkärnan. Och det som också stod klart för dem var det överväldigande: klyvningen av atomkärnan skulle skapa en ofantlig energi. På det lilla papperet hade de plötsligt en teori för hur man kunde frigöra en kolossal kraft, och ett svindlande exempel på Einsteins berömda relativitetsteori, E = mc². Det var minst sagt omtumlande, även om ingen av dem för dagen hade någon som helst tanke på vilka konsekvenser klyvningen skulle leda till. Att teorin i sina tillämpningar inom en tidsrymd på knappt sju år skulle leda till att mänskligheten först drabbades av atombomben, och senare skulle få tillgång till en ny kraftkälla – kärnkraften – som skulle stå för en stor del av världens energiförsörjning och flera förödande katastrofer … Nej, det var senare insikter.
19
kärlek och kärnfysik
Till julaftonens middag serverades lutfisk – för Otto Robert en svårsmält final på dagen. Men han valde att svälja, och kommenterade inte denna märkliga rätt. Senare minns han den som närmast oätbar, samtidigt som både han och Lise var euforiska över sin upptäckt. Eva insåg omedelbart att hennes gäster var något ofantligt på spåren. Tillsammans beslutade de att Niels Bohr skulle informeras direkt efter juluppehållet. Lise var mest skakad av att de senaste årens forskning äntligen fått en lösning som var underbar och samtidigt lite dyster. Nästan fyra års arbete hade till största delen varit överloppsgärningar. Det fanns också anledning att oroa sig för hur publiceringen av upptäckten skulle göras. För nazisterna fanns ju bara arisk forskning. Den intensiva korrespondensen med Hahn fortsatte under julen. Han adresserade sina brev c/o Eva von Bahr. Lise valde att vara ganska knapphändig med sina nya uppgifter i svaren. Hon visste att hon inte kunde underteckna ett verk tillsammans med Otto Hahn och Fritz Strassmann. Hon visste också att så fort Hahn fick hela bilden klar för sig, skulle han ta åt sig äran. Han kunde i princip inte heller göra något annat, övervakad som han var av alla kontrollerande nazister på institutet. Lise skulle komma att utsättas för en orimlig orättvisa. Det var hon och Otto Robert som hade gjort de avgörande uträkningarna och förstått hela sambandet. Hahns fortsatta frågor visade dessutom att varken han eller Strassmann riktigt förstod eller hade klarhet om konsekvenserna. Fortfarande återstod att göra experimenten som bekräftade teorin. Lise var, och hade alltid varit, mycket noggrann med att hennes slutsatser skulle vara ytterst väl underbyggda. Uppgifterna om hur länge Otto Robert Frisch stannade i Kungälv skiftar, men Lises och Evas respektive beskrivningar tyder på att de båda var kvar till nyårsdagen, precis som planerat. Då reste Lise 20
julen i kungälv
till Stockholm och Frisch till Köpenhamn. Överenskommelsen var att han skulle göra experimenten där och att hon skulle fortsätta arbetet med att formulera teorin. Samarbetet skulle fungera genom intensiv telefonkontakt. Han skulle vid första möjliga tillfälle informera och konsultera Niels Bohr, som reagerade snabbt: »Vilka idioter vi har varit. Det här är underbart! Det är precis så här det måste vara! Har Du och Lise skrivit om det?« Bohr var ivrig och mycket exalterad över den nya kunskapen. De närmaste månaderna prioriterades den i hans och det danska institutets verksamhet. Men trots Bohrs upprymdhet hade Frisch inte riktigt klart för sig att det redan handlade om en kapplöpning med tiden. Viktigare var att göra ännu några experiment för att få med alla data. Bohr lovade att inte läcka förrän teorin fanns i tryck. Mest angeläget var att komma före tyskarna – Hahn och Strassmann. Några dagar senare reste Bohr till USA i sällskap med den belgiske fysikern Léon Rosenfeld. Han var fortfarande så upprymd över Meitners och Frischs upptäckt att han inte kunde låta bli att hela tiden underhålla reskamraten om den. Tyvärr glömde Bohr under båtresan att säga att det som de nu sysslade med var hemligt fram till dess att en artikel av Meitner och Frisch var publicerad. Den lika upphetsade Rosenfeld hann knappt sätta sin fot i USA förrän han berättade för sina amerikanska kolleger. Genast utbröt stor aktivitet i flera laboratorier, som också ganska snabbt verifierade förklaringen. Teorin från Kungälv stämde. I Köpenhamn hade Frisch inlett en serie experiment på Institutet och underrättade Meitner om resultaten omväxlande per telefon och genom brev, och hon började skriva på deras gemensamma artikel. Av en amerikansk biologkollega fick Frisch uppslaget att kalla klyvningen (eller spjälkningen) av atomkärnan för fission. Men han var alltjämt inte medveten om att tiden var knapp. Och tyskarna hann före. Redan den 6 januari 1939 kom en artikel av Hahn och Strassmann om »kärnspaltning« i den tyska 21
kärlek och kärnfysik
vetenskapstidningen Die Naturwissenschaften. Men av artikeln framgår att de fortfarande inte riktigt hade förloppet klart för sig. Så fort Meitners och Frischs uträkning blev känd, publicerad i Nature en månad för sent på grund av ett redaktionellt missöde, kom den omedelbart att utlösa processer i olika läger. Den blev snabbt en politisk och militär angelägenhet hos såväl de allierade England och USA som Tyskland. Denna kapplöpning skulle med tiden komma att drivas med gigantiska ekonomiska resurser. En vecka och nio månader efter julaftonen i Kungälv tågade tyska soldater in i Polen. Hitler hade startat andra världskriget. Kunskapen om atomkärnans klyvning fick omedelbart nya och svindlande dimensioner.
22