Jacques Werup
Medan jag levde En självbiografi
Albert Bonniers Förlag
Werup_Medan jag levdeNY.indd 3
2010-11-24 09.01
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012529-5 © Jacques Werup 2011 ScandBook AB, Falun 2011
Werup_Medan jag levdeNY.indd 4
2010-11-24 09.01
Jag är gäst i detta hus, denna kropp är för mig som en bindel för ögonen.
Anni Sumari Vad kan jag säga om livet? Att det visat sig långt att leva. Solidaritet kan jag bara känna med sorgen. Men så länge munnen inte proppats full med lera, kommer enbart tacksamhet att strömma från den.
Joseph Brodsky
Werup_Medan jag levdeNY.indd 5
2010-11-24 09.01
Werup_Medan jag levdeNY.indd 6
2010-11-24 09.01
P
å natten i Rom våren 2005 brände det till i huvudet. Det var en intensiv smärta som övergick i molvärk och inte kunde dämpas med huvudvärkstabletter. Det flimrade starkt för ögonen, synfältet hade minskat. Jag tog sömnmedel för att komma till ro. På morgonen hade jag kvar en dov ömhet innanför höger tinning och flimret hade inte avtagit. Jag såg sämre än vanligt. Märkligt nog oroade jag mig inte, trots att jag sedan barnsben är blind på mitt ena öga. Ute på en runda med familjen krockade jag med folk i trängseln och min yngsta dotter förbarmade sig över mig, tog min hand när vi närmade oss övergångsställena. På Petersplatsen gav jag upp i värmen och trängseln, köerna till Sixtinska kapellet verkade ändlösa och på Via Condotti kroknade jag utanför modeaffärerna. Annars liknade weekenden i Rom ett veckoslut i vilken turistbroschyr som helst. Att jag inte för ett ögonblick tänkte på något annat 7
Werup_Medan jag levdeNY.indd 7
2010-11-24 09.01
än migrän förvånade mig naturligtvis när diagnosen senare ställts. Jag hade inte reflekterat över vad som verkligen inträffat. Så är det kanske med alla våra upplevelser – att vi inte begriper oss på dem förrän i efterhand. Jag anade faktiskt inte att det var min grundsjukdom, hjärtförstoringen, som påmint mig om sin existens. Jag hade varit relativt besvärsfri i flera år och levt som vanligt, som frisk. Jag hade inte haft minsta anledning att vara på min vakt; jag fick väl betala för min brist på uppmärksamhet. Inte förrän långt senare – sedan hjärninfarkten konstaterats – stod det klart för mig att jag haft änglavakt. Blodet hade klibbat ihop inuti mitt försvagade hjärta och bildat en propp som hindrade syretillförseln och fördärvade ett stort område i hjärnan, men av en ren slump hade den inte skadat några vitala funktioner. Plötsligt såg jag den oundvikliga fortsättningen framför mig, det gradvisa förfallet, sjukdomens progress, andnöden och tröttheten, det smalnande perspektivet, isoleringen och, till sist, inneslutningen. Tillbaka i min lilla hemstad vinglade jag när jag gick. Synen var fortfarande dålig. Ögonläkaren konstaterade att en fjärdedel av synfältet hade försvunnit, tjugofem procent av mitt enda fungerande ögas förmåga. Han förbjöd mig att köra bil. Och så gjorde han med ett vänligt skratt ett profant korstecken. Jag kunde inte ta miste på vad han menade: jag hade haft tur. Jag levde som vanligt utan att oroa mig. Nu, snart 8
Werup_Medan jag levdeNY.indd 8
2010-11-24 09.01
fem år efteråt, minns jag bäst ett slags osäkerhet. Det gick så fort, det virvlade förbi. Jag var väl förvirrad, jag minns inga detaljer, jag ändrar dem, tiden har ändrat dem. Vem var man en gång? Fler minnen att lära sig utantill? Ännu en historia att klä i lånade paltor och göra till en verklig episod? Fiktionen blir dokumentär. Kanske skriver man om det egna livet i brist på en uppdiktad historia? Eller diktar för att man inte riktigt minns? Minnena ljuger ju ändå. Eller är det bara så en författare måste uttrycka sig för att distansera sig och gardera sig? En konventionell reservation mot det egna anspråket? Litterärfilosofisk makeup? Jag minns en hel del och jag litar på mitt minne. Jag minns ju vad jag minns.
9
Werup_Medan jag levdeNY.indd 9
2010-11-24 09.01
M
in äldsta dotter undrar försmädligt om jag verkligen kan tänka mig att dö i den lilla staden. Det har förstås mer med hennes liv än med min död att göra; hon har ständigt längtat bort från småstaden. Ingenting skulle ha kunnat hålla henne kvar. En gång på besök i Sverige frågade den amerikanske fotografen Irving Penn sin svenske kollega Georg Oddner hur han kunde bo i en småstad som Malmö. ”Det är nära till posten”, sa Georg. Nu skulle jag själv kunna säga något liknande om min lilla stad. Nära till sjukhuset. Plötsligt slår det mig att jag redan för flera decennier sedan, vanställd av hälsa och livslust, hade haft lätt för att drabbas av dödslängtan i små vackra städer. Till den europeiska dockstadens välsignelser hör – det föreställde jag mig på den tiden, på resa även som ung och nyförälskad – en överblickbar idyll som inbegriper också ett sjukhus med mänskliga dimensioner. 10
Werup_Medan jag levdeNY.indd 10
2010-11-24 09.01
Sent på nätterna, hand i hand med min kvinna, på månskenspromenad genom någon liten lantlig metropol, drogs jag omedvetet till sjukstugan. Det var som att titta in i den finaste luckan i adventskalendern, tyckte jag. Jag teg för min älskade om saken, vi slank snabbt in på någon ännu öppen bar och jag förolyckades mer än gärna i hennes ljus. Men jag har fortfarande inte glömt vilken känsla av nåd som strömmade ut mot oss från provinshospitalen, i sous-préfecturernas Frankrike, i det ännu kvardröjande sista stycket av bonde-Europa. Där vore det lätt att dö, inbillade jag mig. Det var för en mansålder sedan, på den tiden då jag fortfarande helst diktade om den undergång och om den brist på kärlek som inte rådde i mitt liv. Toleransen mot döden är som humorn, störst när man som minst behöver den. När dottern för ett par år sedan tog studenten vällde min dödsfixering under ungdomsåren över mig. Jag hade varit en sjuklig och olycksdrabbad pojke och det gick med tiden inte spårlöst förbi. Jag var övertygad om att jag skulle dö innan jag hunnit bli student; den artonårige pojken med dålig hälsa hade lågt ställda förväntningar. Min dotter verkade odödlig. Hon raljerade över varje litet inslag av kroppslig svaghet, särskilt min. Till skillnad från sin pappa som fyrtio år tidigare hade haft för sig att livet skulle sluta när skolan tog slut, så slutade 11
Werup_Medan jag levdeNY.indd 11
2010-11-24 09.01
hon skolan för att livet äntligen började. Hennes livs aptit var en välsignelse, inte alls besläktad med min mörka trötthet när jag var i hennes ålder. Men kom man henne inpå livet så syntes skörheten, sprickorna i fasaden – samma sorts ungdomliga oro och ensamhet som jag själv varit så mån om att maskera. Hon förnekade inte att hon kände sig illa till mods. Hon tillhörde en obehövd ungdomsgeneration. Varken hon eller någon av hennes kamrater väntade sig något gott av framtiden. Det var meningslöst att leva, tyckte hon, och det gjorde mig förstås extra ont att inse att också minsta faderliga råd bara skulle strö salt i hennes sår. Hon var redan arg på mig. Jag hade lust att säga: ”Det är inte mig du är arg på, det är livet, och det är rätt att vara arg på livet men inte förrän man levt det.” Men kom jag dragande med mina egna gamla erfarenheter, så skulle jag inte trösta henne utan göra henne otröstlig med ännu en ogärning. Hon var modlös men rastlös, hade alltför bråttom att bli vuxen. Hon ville inte vara barn medan det var tid för det, det oroade mig. Men jag aktade mig för att varna henne, jag ville inte låta förnumstig och kanske inte heller såra henne med den vuxnes typiska påstående om vad som drabbar unga som inte fått tid att mogna: de blir övermogna och samtidigt omogna, som fallfrukt. På hennes examensdag hade jag en tid bokad på Kardiologen för en ultraljudsundersökning av hjärtat. Jag var trött, rädd för att hjärtat ytterligare hade förstorats. 12
Werup_Medan jag levdeNY.indd 12
2010-11-24 09.01
Överläkaren måste säkert tala med mig igen om ”transplantationsmöjligheten” och jag kunde inte begripa att det rörde sig om ett privilegium, ”en plats på listan”. Jag vred och vände på det – ha en ynglings hjärta i en gamlings kropp, ville jag det? Att gå igenom ett så plågsamt ingrepp för att i förlängningen kanske bara behöva uppleva vad jag fruktar mest: ett skoningslöst änklingskap? På examensdagen – en vacker dag i juni 2006, den med min dotters blinda och okuvliga frihetslängtan så hett eftertraktade – var den lilla staden lysande idyllisk, nästan som i ett självironiskt ljus. Det tog emot att åka till sjukhuset. Blotta tanken på sjukdomen var som ett etikettsbrott. Beskedet jag fick på Kardiologen var emellertid som balsam. Ingenting verkade ha hänt med hjärtat, vare sig till det bättre eller sämre. Doktorn och jag önskade varandra ”en sommar i vitt” (som min författarkollega Klas Östergren varje år envisas med att kalla idealsommaren som aldrig kommer). Jag hade fått en frist och tog fort adjö för att inte få någon ytterligare information. Jag var nämligen en motvillig patient, en sådan som förväxlade behandlingen med sjukdomen. Transplantationen skrämde mig mer än mitt dåliga hjärta. Hemkommen i tid för studentfesten nåddes jag av information så att det räckte. Att fasan och lyckan är tvillingar är ingen nyhet, men plötsligt stod de alldeles intill varandra. På telefonsvararen samtal som liknade nödrop. Ett par vänner hade drabbats av minst lika 13
Werup_Medan jag levdeNY.indd 13
2010-11-24 09.01
dödliga sjukdomar som jag. Och grannen berättade om nattens mordbrand i fastigheten intill. Brandkåren hade lyckats släcka elden innan den tagit sig. Polisen hittade spår efter en vettvilling som kommit lös i Bullerbyn. Jag var helt upptagen av tanken på en nära förestående transplantation och värjde mig med all kraft mot den. Men jag undvek också mina egna invändningar. Jag hörde en röst: ”Tänk på dina barn, de vill ha dig som du är.” Den tillhörde min svärmor, den nybakade studentskans mormor, på väg mot de åttio, praktiserande katolik, ännu vacker och mycket glad åt livet. Hon oroade sig för min hälsa och undrade om jag hade använt vattnet som hon haft med sig från den heliga madonnans källa i Lourdes. ”Det hjälper”, sa hon. Men modifierade påståendet när hon anade min misstrogenhet. ”Det skadar i alla fall inte.”
14
Werup_Medan jag levdeNY.indd 14
2010-11-24 09.01
M
ina barn berör sällan min sjukdom. Med ordknapp aggressivitet kan de snudda vid den, mest för att uttrycka fasa över att jag vill stanna kvar i den lilla världen, i småstaden. Deras oro är måttlig, men jag vet av egen erfarenhet hur djupt en skenbar nonchalans kan sitta. När jag som tjugoåring hatade min far som intensivast, var jag samtidigt i hemlighet som oroligast för hans hälsa. Han var en gnetig och fyrkantig gubbe, tyckte jag, en besserwisser med livet lika självklart framför sig som söndagens korsord i händerna. Han satte på sig glasögonen och löste det i små doser, det räckte veckan ut. Han klarade det alltid, för han behärskade vad som krävdes av förutbestämd kunskap. Han hade lyckats med många korsord. Min pappa var underbar när jag var barn, men en plåga för en yngling som ville lösa livets olösliga problem och välja sidovägarna istället för huvudleden. Han 15
Werup_Medan jag levdeNY.indd 15
2010-11-24 09.01
var väl lika ängslig för mig som jag numera är för mina egna barn. För en övermodig sökare var han nästan en skräckfigur. Sina vanors slav, sin familjs och sina anställdas ängslige chef. Han gned ständigt sina händer av oro över familjens ekonomi och flydde in i en nervös lättja som han i hemmet uttryckte i tidningens korsord, i mattaffären genom att febrilt övervaka ordningen på hyllorna. Våra söndagar var prövande. Mamma krusade för honom och gav honom olika förslag. Han förkastade dem alla, uppslukad av sin tidning. Han ”deppade”, sa han, men det berodde mest på att han ingenting hade att göra när affären var stängd. Werups affär låg på bottenvåningen i huset där vi bodde. Pappa gick aldrig dit ner en söndag, hur sysslolös han än var och hur mycket mamma än önskade honom dit, så att hon kunde få en lugn stund för sig själv. Han satt hela dagen och väntade på att söndagsmiddagen skulle serveras och på att måndagen skulle komma så att han kunde få gå ner och öppna butiken. Han hade faktiskt inga andra intressen än affären och korsordet, tyckte jag. En enda sak kunde på söndagarna göra honom lycklig: att tvätta bilen. Riktigt överlycklig blev han, det förstod jag så småningom, om han kunde få sina pojkar att hjälpa till. Och eftersom min storebror och jag på den tiden aldrig vaknade av oss själva på söndagarna – vi hade fått smak på flickor och brännvin, vi var sjuka av trötthet efter våra lördagskvällar – så slet 16
Werup_Medan jag levdeNY.indd 16
2010-11-24 09.01
gubben upp oss riden av ångest över den långa dagen framför sig. Mamma hjälpte oss ibland. Hon stod på sönernas sida i kriget mot mannens fantasilöshet. Hon var en försmådd romantiker och visade en ordlös förståelse för sina söners ungdomliga utsvävningar. Särskilt jag var övermodig och bortskämd. Redan som gymnasist hade jag börjat med jazzen. Som sjuttonåring spelade jag klarinett i ett dixielandband och fick genom musiken vissa privilegier – pengar och kontakt med tjejer. Mellan helgernas festligheter låg skolveckornas utmattande vilodagar. Jag var alltid sömnig, sov med öppna ögon under lektionstimmarna eller med huvudet mot bänklocket och drömde om flickor som ”släppte till”, som pojkarna sa på den tiden. Ännu efter två år som student bodde jag hemma. Då hade jag sedan länge en flickvän, en löftesrik konstnärinna. Vi hade hållit samman sedan gymnasietiden och växt så tätt ihop att nästan ingen sa den enas namn utan att säga den andras. Hon blev som en förlängd arm av min familj, ett självklart inslag i mitt liv. Jag var utan anledning mycket svartsjuk på hennes beundrare. Min egen trohet var diffus, men flickan hade fördragsamhet. Hon saknade absolut inte skinn på näsan och var självständig på ett för mig bekvämt vis. (Och förmodligen också för sig själv.) Jag begrep aldrig varför hon älskade mig, för hon var 17
Werup_Medan jag levdeNY.indd 17
2010-11-24 09.01
en mycket vacker flicka och jag var en ganska ful pojke, vindögd och försedd med jättelika framtänder. Jag hade ett inofficiellt öknamn bland min storebrors kompisar och jag ville inte, för allt i världen, att det skulle bli allmänt spritt: ”Geten”. Min jakt på flickor var en kompensation för utseendet, rena självhävdelsen. Jag tävlade mot mig själv men också mot min bror som var äldre och snyggare än jag och hade verkliga framgångar med flickor. Jag låg i och fick aldrig nog av bekräftelse, det var som en sjukdom. Att jag efter mina små eskapader kom hem till henne som jag älskade, den enda, var oundvikligt för mig, som att gå hem till mamma, ungefär. Men efter flera år nöjde sig flickvännen inte längre med mitt ljugande. Hon betackade sig för rollen som jag givit henne, och inför risken att förlora henne drog jag inga särskilt hedervärda slutsatser utan försökte bara skaffa mig en ersättare som ville (eller kunde) motsvara mina behov eller åtminstone leva upp till min bild av en kvinna att ”ha”. Vilken jävla bild! Vilken jävla pojkvasker! Jag letade efter någon att få sätta på piedestal och kunna gå bakom ryggen på. Vissa flickor var inga ”trevliga” flickor, enligt min mamma, inga ”familjeflickor”, sådana som hon ansåg att hon själv och hennes forna väninnor varit. Den sortens flickor, ”flickor med stil”, hade försvunnit från jordens yta, påstod hon och hon ogillade ”den nya tidens flickor”. 18
Werup_Medan jag levdeNY.indd 18
2010-11-24 09.01
Men för mig var inga flickor otrevliga. Jag hade för enkla behov och för efterhängsna vanor för att göra nyanserade distinktioner och jag förstod ändå inte varför min mamma blev så hätsk ihop med mina unga väninnor, så korkad och svårmodig. Deras ”slapphet”, som hon sa, kunde göra henne mörk i ögonen och snål över munnen. Utan att hon sa ett ord kunde man läsa berättelsen om hennes liv på hennes läppar: hon hade levt med en enda man och livet hade gått för fort, blivit så enahanda. Hon dök ibland upp på mina adresser i olika rivningskåkar för att i all välmening försöka hjälpa mig med maten och möbleringen. Förfärad över någon påver bostad och i förlägenhet eller snarare i sorgsen ilska inför någon av ”flickorna i tidens stil” sjönk hon alldeles ihop av självutplåning, hann knappt vända på klacken innan hon försvunnit. Jag var blyg för flickor, förmodligen så fylld av respekt för dem att mitt enda vapen var att kränka dem med nonchalans. Ja, jag var dum ihop med kvinnor, som de flesta av pojkarna på den tiden omedveten om att jag sökte efter en kvinna som min mor, en ”ordentlig”, undergiven, lätt att älska och att ha familj med, en hemmafru. Jag var offer för sexismen som vi män praktiserade mot kvinnor, överallt i samhället. Vi fattade inte hur blinda vi var, hur skoningslösa. Det krävdes bittra upplevelser för att jag med tiden 19
Werup_Medan jag levdeNY.indd 19
2010-11-24 09.01
skulle ändra mig. Någorlunda insiktsfull blev jag nog inte förrän jag fått en egen familj, egna barn, flickor. Mina föräldrars vardagliga liv föraktade jag – ett sådant liv skulle jag aldrig leva, det var jag bombsäker på. Jag tänker ofta tillbaka på tiden då jag faktiskt kunde avsky min far, särskilt som han var musikalisk och ideligen korrigerade mig när jag spelade min jazzmusik. Han som själv i sin ungdom spelat fiol men sedan bara kunde vissla! Det var så han använt sin begåvning, han uträttade inte ett dyft med sin musikalitet. Han satt i sin fåtölj med korsordet och började vifta med blyertspennan när han tyckte att jag spelade fel. Varför tog han inte fram fiolen längre? Jag överöste honom med ovett, trots att jag visste vilket hetsigt humör han hade. Och på söndagarna väntade han bara på ett tillfälle att få gå till attack, i brist på annat. Han kunde bli omåttligt arg, han var helt oberäknelig och kunde tappa besinningen när som helst, plötsligt drämde han bara till en. När han kände sig det minsta trängd eller nervös for hans röst upp i falsett, han rodnade och skrek. Men han var också en hederlig man, hygglig när han hade kontrollen, vill säga. Han kunde skämta, till övermått. Man blev trött på hans skämt, han upprepade dem ständigt. När han inte hade något att skämta om, sa han: ”Ja, herregud i bara skjortan.” Han strödde obegripliga fraser omkring sig. En av dem, mycket frekvent, handlade väl om alla konjunkturers opålitlig20
Werup_Medan jag levdeNY.indd 20
2010-11-24 09.01
het: ”Det kliar i röven, smörpriserna stiger.” Han var en prydlig man, full av humor men också av underlägsenhetskänslor, en pedantisk och känslosam men egoistisk man. En man med ringa skolgång, liten beläsenhet, inga särskilda intressen. Han hade få vänner, inga riktiga kamrater. God hand med pengar – om man menar att han var maniskt noggrann med dem. Han föraktade folk med skulder. Han var en gentleman, sa folk. Artig, inställsam, en köpman, alltid beredd att sälja. Min pappa var arbetsam men ändå oförmögen att få något riktigt uträttat, tror jag. Opraktisk, alltid bara upptagen av att hålla ordning. Han förstod sig inte på en ung pojkes drömmar, inga drömmar över huvud taget – han hade nog drömt färdigt. Han hade kommit från enkla förhållanden, varit fattig under trettiotalet, och fått det bättre, bra. Han ville vara ifred, sköta sitt, skämta, inte inlåta sig, äta gott, se på tv, han var lat och lättstörd, nervös, otålig. Han visslade och sjöng och skojade i medvind, usel i motvind, ingen ork. Hans rastlöshet och explosiva ilska har tyvärr gått i arv. Jag var rädd för hans obeskrivliga skrik, dunkandet i bord och väggar när någonting inte gick som han ville, hans smällande i dörrarna, rädd för hans bleka och sura ansikte när han kände sig pressad. Och för hans ombytlighet. Han hade charm och skämtlynne, var en rättskaffens men obalanserad man, noga med att styra och 21
Werup_Medan jag levdeNY.indd 21
2010-11-24 09.01
ställa, ha ordning, sin ordning. En petig, bevakande typ som disponent i affären och som övervakare hemma. Han tålde inga ”kletiga” människor, inga ”jobbiga”. Han tyckte inte om ”djupsinniga typer med idéer” – jag minns inte alla hans beteckningar. Han ogillade väl människor, i alla fall levande människor. Deras frihet och motstånd satte käppar i hjulen. Han upplevde invändningar och motargument som fientlighet. Han var som en svensk man i övre medelklassen var på den tiden, hjälplös utan en hemmafru och utan sin familj, men sträng mot dem. En familjeförsörjare med hårda nypor. Jag besparade honom inga sanningar. Jo, en enda: att min kärlek till honom, trots allt, satt djupare än min motvilja. Det sa jag inte i tid. Jag hade det på tungan varenda kväll när jag la mig, egentligen vartenda vaket ögonblick. Hur skulle jag klara mig utan dem, min mamma och pappa? Pappa hade varma torra händer, ljusblå ögon. Mamma en sorgmodig lite förvirrad blick, ett nervöst vulgärt skratt. Jag kommer inte riktigt ihåg deras ansikten. Men jag minns vissa stämningar, trevnaden i ett riktigt hem. Jag kan bli gråtfärdig när jag tänker på ansträngningarna de gjorde för att hålla oss samman i vår ”lilla familj”. De var ofta trötta och ängsliga. Och mitt febrila förakt för dem under min uppstudsiga ungdom – inte ett vänligt ord fick jag fram, inte minsta vänlighet släppte jag ut genom min hårda rustning. Nu, efter alla år, med mina egna flickor i huset, har 22
Werup_Medan jag levdeNY.indd 22
2010-11-24 09.01
jag dem fortfarande på tungan, orden som aldrig kom: något som hade kunnat avslöja en smula välbefinnande, hemkänsla, tacksamhet. Mina döttrar kan formulera dem. De slinker lätt in i någon av deras bisatser, även om jag oftast måste hålla tillgodo med deras aggressiva tonårsnonchalans. Flickorna hatar min sjukdom och jag lyfter deras hat som en spegel framför mig, i den får jag syn på min far. Han blev vithårig som femtioåring, han magrade och började darra på händerna, redan då. Han fick en mycket ljusare och tunnare röst. Jag ogillade honom, kunde knappt röra vid honom. Jag kunde nästan känna hat mot honom. Men det var förstås inte honom jag hatade, det var livet – jag var livrädd. Tillsammans med mina flickor kan samma känsla snudda vid mig igen. Jag anar vilket fysiskt obehag de kan känna mot mig och tar därför mycket sällan tag i dem eller rör vid dem. Jag vinnlägger mig också om att inte visa dem några tecken på mina krämpor. Att jag känner mig tung och trög och utan livslust håller jag för mig själv och tvingar dem inte att se på mig så som jag såg på min pappa, med förstummad och ilsken medkänsla. Och jag vill inte heller oroa dem, inte i onödan utsätta dem för risken att behöva spräcka sina roller genomsyrade av spelat oberoende. Jag vet själv så väl hur det känns, det där motvilliga beroendet av föräldrarna som varje ung människa innerst inne har, det är kolossalt och otäckt. 23
Werup_Medan jag levdeNY.indd 23
2010-11-24 09.01
Så jag aktar mig för att vara dyster och vädjande ihop med dem. Jag försöker hålla humöret uppe. Jag vill ju ändå också vara bland dem som gillar livet, även om jag inte vet hur mycket (eller ens om) jag älskar det. Jag vill vara livsdyrkare, inte gnällspik. Men jag har min placering klar för mig: bland de tungsinta, bland pessimisterna och misantroperna. En tidning skrev nyligen om mig: ”Werup är ingen muntergök.” Det irriterade mig. Nyss skrev man tvärtom. Även det irriterade mig. Jag har aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle klaga på yngre människors vanor och livsaptit, på deras bekymmerslösa dyrkan av sina attityder, reta mig på deras utseenden, mode, konst. När blev jag gubbe? När blev min svartsyn mer ett tillstånd än en reaktion? Misstron mot samtiden, bristen på nyfikenhet – när blev den mer konstant än spontan? I samband med sjukdomen? Jag kan inte påminna mig någon tidpunkt, ingen ny situation, ingenting som inträffat. Ingenting tycks ha skett. Men någonting har passerat. Och det har lämnat något kvar, något vagt men definitivt, ett tillstånd, en melankoli, kanske? Inget originellt, inget klädsamt. I bästa fall ett sinne för realism. Ingen vanprydande egenskap i glädjekalkylernas era, inget som förskönar eller underblåser tron på våra ”otroliga möjligheter”, en optimism som i ofärdstider verkar bli alltmer institutionaliserad.
24
Werup_Medan jag levdeNY.indd 24
2010-11-24 09.01