gabriela melinescu
Mamma som Gud Roman
albert bonniers fรถrlag
Melinescu_Mamma som Gud.indd 3
10-07-05 10.16.16
Av Gabriela Melinescu har tidigare utgivits: Kyskhetslöftet, 1975, poesi Den befruktande guden, 1977, roman Lögnens fader, 1977, roman Tålamodets barn, 1979, roman Vargarnas himlafärd, 1981, roman En solitär egoists dagbok, 1982 Kvinnans spegel, 1986, poesi Trollkarlen från Galipoli, 1986, dagbok 2 Trädet i blåsten, 1987, roman Gatans drottning, 1988, roman Fågelmannen, 1991, berättelser Ljus mot ljus, 1993, poesi Ruggningar, 1998, noveller Hemma utomlands, roman, 2003
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012526-4 © Gabriela Melinescu 2010 ScandBook AB, Falun 2010
Melinescu_Mamma som Gud.indd 4
10-07-05 10.16.16
Tack till Inger Johansson för inspiration och goda råd, för hjälp och stöd. Det är henne boken tillägnas. Som en mor tröstar sitt barn så skall jag trösta er. Jesaja 66:13 Mor lilla mor vem är väl som du? Ingen i hela världen Du är mig nära i bön, i dröm. Vart jag så ställer färden. Astrid Gullstrand Eftersom Gud inte kunde vara överallt skapade han Mamma. Judiskt ordspråk
Melinescu_Mamma som Gud.indd 5
10-07-05 10.16.16
Melinescu_Mamma som Gud.indd 6
10-07-05 10.16.16
Innehåll Mamma som Gud 9 Farmors dödskalle 79 Mormors silkesmaskar 103 Virveln i mitt hår 133 Barndomen är ingen ödlesvans 151 En dröm i drömmen drömd 181 Blommande intighet 195 Mamma rynkar ögonbrynen 219 Som att träffas av blixten 233 När två rider på samma häst 251
Melinescu_Mamma som Gud.indd 7
10-07-05 10.16.16
Melinescu_Mamma som Gud.indd 8
10-07-05 10.16.16
Mamma som Gud
Melinescu_Mamma som Gud.indd 9
10-07-05 10.16.16
Melinescu_Mamma som Gud.indd 10
10-07-05 10.16.16
I Det utgår en förtrollning från tingen som omger mig. Det händer att jag kan se längre än till ytan och som en målare omedvetet organisera mina synintryck. Plötsligt kan jag se en mycket ung kvinna, nästan en flicka, som sitter och syr. Hon nynnar för sig själv. Vid hennes sida står mitt lilla bord och på bordet ett fat med druvor. På väggarna hänger en mängd tavlor, på golvet ligger en persisk matta med geometriska motiv. Flickan är min mor. Hon syr en blus av borangic, det rumänska namnet på böndernas råsiden. Det lilla bordet är svart och fruktskålen koboltblå. Druvorna är gröna som indisk jade. Genom fönstret silar ett milt ljus in i rummet och löser upp alla konturer och former. Den syende flickan känner inte igen mig – inte ännu. Mamma fick aldrig se mig gammal, jag fick aldrig se henne som flicka. Jag går försiktigt tillbaka in i sovrummet, på tå för att inte störa mamma och hennes sömnad. Jag tänker hämta tyg och sätta mig och sy hos henne, letar i en låda med trasor och finner ett stycke råsiden. 11
Melinescu_Mamma som Gud.indd 11
10-07-05 10.16.16
När jag kommer ut igen är rummet tomt. Den syende flickan har fyllt allt med färgernas behag och sen försvunnit som genom ett trollslag. Det är en sorts extas jag har upplevt – genom att se mamma i min Stockholmslägenhet och känna att hon finns hos mig. Med målarögat, Matisses öga, har jag sett mamma evigt skapande sin egen rumänska blus. En glödande svartsjuka kommer över mig när jag betraktar blusen. Hon har vävt, sytt och broderat den för hand. Själv kan jag knappt sy i en knapp. I mitt minne står hon i blusen liksom Gud i Skapelsen och säger: – Allt är gott! Den gossaktiga glimten i hennes ögon får dem att verka allseende – en palimpsest vars form och färg skiftar och vars text har skrapats bort av tidens naglar och ersatts med ny skrift. När jag är barn bär hon mig mest på ryggen – hennes skimrande hår luktar hö blandat med doften från hudens silke. Hon bär mig på ryggen för att kunna se himlen som är vår hud. Den omsluter jorden och allt som vimlar på den. Ett blått membran som oavbrutet ändrar utseende. En känsla av nyföddhet sprider sig i mig, som om minnets mamma i skiftande orubblighet ständigt föder mig på nytt. Är jag en annan hon, är hon en annan jag? I barndomen försökte jag läsa mammas blus, tränga in i mönstrens och färgernas landskapskonst, gå vilse. Det var ett landskap som speglade hennes sinnesstämning när hon vävde, sydde och broderade; det blev hennes självporträtt. 12
Melinescu_Mamma som Gud.indd 12
10-07-05 10.16.16
Hon ägnade mycket tid åt att göra denna blus till ett mästerverk inför den dag då hon skulle presenteras för farmor, som hennes sons unga brud. Hon visste inte då att farmor brukade rynka på näsan åt allt som var rumänsk folkdräkt. Sista gången jag såg mammas brudblus var samma dag som hon och jag tog farväl av varandra. Hon hade kommit till mig med ett paket: hon ville ge mig blusen till skydd mot resans okända faror och mitt nya äktenskap. Med mammas egen nedärvda petighet fingrade jag på tyget och undersökte silkestrådarna. De var slitna, färgerna var blekta av ålder. Blusen var trasig, åldrad som mamma själv, även om sömmarna hade hållit. Det var som om hennes osynliga brudkropp fortfarande bodde i den. Jag suckade. Mamma förstod att jag inte ville ha hennes brudblus. Men sen blev jag ångerfull och ville visa henne att jag älskade hennes konst. Jag öppnade resväskan och pekade på den röda väst hon hade sytt åt mig och på bältet med svarta pärlor och en hemlig ficka. I den förvarade jag det avskedsbrev pappa hade skrivit till henne innan han tog sitt liv. Mamma nickade och lovade att hon skulle väva, sy och brodera en ny blus till mig, en som kanske skulle passa bättre i den nya värld jag var på väg till. Hemma hos mig hade mamma sovit på en målad sängkista med blommor och löv som liknade flickornas halvöppna kön. Sängkistan hade jag fått av mormor, hon brukade sova på den efter morfars död. I kistan förvarade hon sina vackraste kläder i väntan på sitt yttersta, dem hon skulle dö i. De var smyckade med personliga motiv från 13
Melinescu_Mamma som Gud.indd 13
10-07-05 10.16.16
arbetet, naturen och samvaron med andra människor. De hade livliga färger hämtade från åkrarna, bergen, vattnet, stenarna, fåglarnas fjäderdräkt och fiskarnas fjäll. När jag fick kistan från mormor var den i dåligt skick. En begåvad finsnickare fick arbeta länge för att återställa lådans mystiska ton, som sen kom att ljuda i min lägenhet i de grå kvarteren. Sängkistan lyste upp rummen med sina varma och kalla färger. Varje gång jag öppnade den för att ta fram kuddar och filtar såg jag med glädje på kistebrevet som satt klistrat på insidan av locket. Det berättade om äktenskapets skiftande lycka, gav anvisningar om hur man som gammal kunde bli ung och vacker på nytt och talade om vänskapen mellan människor och silkesmaskar. Det var något djupt personligt över mormors och morfars sätt att utöva sitt yrke som silkesmaskodlare. Bilden under texten var annorlunda än de som traditionellt omhuldades i trakten – den föreställde en cirkel med tolv trappor i. Det var en bild som kunde tydas också av dem som inte kunde läsa – liksom ålderstrappan som ingick i varje människas liv. Det var ett klot med ett pärlband av mänsklig gemenskap på jorden. Kistebrevet hade en naiv charm, full av vishet. Ibland stod jag länge och betraktade bilden. Jag tyckte mig se ett klotrunt ansikte som liknade solen eller månen eller andra planeter. Den påminde mig om alla resenärers välgörare, universumskaparens geometriska anlete, Han som alltjämt utövar sin geometri. Precis som i går kväll försökte mamma den gången övertala mig att inte resa, inte lämna landet, modersmålet och henne för en främling som jag knappt kände. 14
Melinescu_Mamma som Gud.indd 14
10-07-05 10.16.16
– Vad ska du göra ensam i främmande land? Tänk om mannen överger dig eller dör en plötslig död? Du vet redan så mycket om kärleken – den är begären, den sexuella åtrån i dess råaste former. Vad behöver du veta mer? Inom äktenskapets ramar sker fruktansvärda tragedier. Du blir krossad förr än du anar. Du kan bara onyttiga saker. Du kan inte sköta hushållet väl, du kan inte laga mat. – Att vara bra i sängen, sa mamma leende, det kan försvinna med tiden. Nöjena blir till en vana och sen till en plåga. Även om man sover i samma säng blir lustan med tiden svagare och svagare. Så inträder helvetet. Man blir främmande för varandra. Och mannen får snart lust till lammkött. Om inte, börjar han dricka och dör i hjärtinfarkt. Kärleken är ett svineri från början till slut. Själv fick jag smaka bitterheten på mitt eget sätt. Jag avstod från min lycka för att föda dig. Men jag räknade fel. Du liknar inte bara din egen far utan också min. Två hänsynslösa människor ständigt på jakt efter äventyr och faror. Oroliga själar. Mammas ord fick alla väggar och mormors sängkista att svartna. Jag fann inga ord för att stilla hennes oro. För mig var kärleken en skräck som lockade mig att dra ut på det slagfält där de tappraste möter de största farorna, där den som spiller mest blod också får mer av Guds nåd. Jag hade bråttom att nå det slagfältet. Taxibilen väntade redan på mig. Jag omfamnade mamma men hon teg. Inga tårar trillade på hennes kinder. Hon stod där rak och samlad, med sin svaghet gömd inne i det stolta huvudet. Själv hade jag blivit främmande, som om avskedet var regisserat av osynliga makter. 15
Melinescu_Mamma som Gud.indd 15
10-07-05 10.16.16
Jag såg mig själv i mamma, kände mamma i mig när taxin så småningom närmade sig flygplatsen. Men hennes gestalt hade försvunnit i det mjölkvita oktoberdiset. Efter många års väntan nådde mig budet om mammas död en dag när jag satt på mitt arbetsrum i Luzern. I solens första strålar betraktade jag det vackra rummet, sängen, det schweiziska uret i en ugglas kropp uppe på bokhyllan. Och genom fönstret Pilatusmassivet med snöklädda toppar. Men jag såg också något odefinierbart, som om hjärnan kunde se utan att jag visste om det. Allt var nytt och ofördärvat och det berusade mig. Ett svagt prassel hördes från skrivbordet där det låg en skriven sida. Jag hade skrivit om det talande lövet i mormors by, det som kunde tala med alla andra löv på hela planeten. Det gjorde mig barnsligt lycklig och jag ville säga: – Allt är gott! Precis som mamma brukade säga efter avslutat arbete. Jag hade vaknat tidigt på morgonen och melankoliskt lyssnat till sophämtarna som talade sinsemellan med italiensk brytning. Sen kom brevbäraren på sin cykel med tidningar och en bunt brev till mig. Jag lade svenska tidningar för sig och schweiziska för sig och öppnade nyfiket ett litet paket från min japanska kollega Eiko. Hon skickade sina svenska översättningar av poeten Ishikawa Takuboku som skrev i början av 1900-talet i en mer än tusenårig tradition. Eiko var nygift med en svensk som kunde hennes modersmål men ville bli 16
Melinescu_Mamma som Gud.indd 16
10-07-05 10.16.16
bättre på det, hellre än att hjälpa hustrun med svenskan. Precis som min flerspråkige man. Redan från början hade han sagt till mig: – Du ska inte anstränga dig för mycket med svenskan, detta casse-tête! Vi ska bo i Schweiz, och där talar man åtminstone ett språk som du kan tala och skriva. Eiko för sin del var mycket medveten om att språket kan bli ett verktyg för dominans i samlivet. Därför följde hon kurser i svenska till punkt och pricka, för att kunskapen om språket skulle komma också från någon annanstans än från hennes närmaste. Det var i november, när dimslöjor gjorde Stockholm vackert och drömskt, som Eiko skrev till mig: – Än en gång är det den vackraste årstiden i Sverige. Jag hoppas att Du mår bra. Jag kom tillbaka till kursen, men tyvärr var Du inte där. Under några dagar har jag gått med boken till Dig i min väska. Sen frågade jag kamraterna om Dig, och då sa de att Du inte hade kommit dit på sistone. Så nu skickar jag den här och hoppas Du får nöje av den. Många hälsningar, Eiko. Jag läste Eikos översättningar. De var skrivna på färgat papper, och jag föll för denna dikt: När kan jag glömma det? Och hur gammal måste jag bli? Idag igen Tänker jag på min hemby. Mitt hjärta bultade hårt, dikten påminde mig om mammas hemby. Så sökte jag vidare bland breven och vykorten och fann 17
Melinescu_Mamma som Gud.indd 17
10-07-05 10.16.16
ett brev från Rumänien. Febrilt öppnade jag det och läste. Det var ett telegram. Ett försenat telegram. Jag stod mitt i rummet med papperet i handen. Alla färger omkring mig slocknade. Livet klädde sig i svart och drog sig tillbaka in i sitt frö – döden. Över hela tillvaron hade ett evigt avsked lagt sig. Mamma var död. Hon dog besviken, hon hade inte fått visum för att besöka mig i Stockholm. Hon försökte glömma allt, men döden smög sig in i hennes kropp genom förtvivlans port. Jag hade inte trott att mamma skulle kunna dö så länge jag levde. Jag sökte i mina anteckningsböcker och ville veta om jag hade känt något den dagen hon gav upp andan. Det fanns ingenting. Ett annat år hade jag haft oroande drömmar om henne. En av dem dröjde kvar i minnet. Mamma och jag satt i en båt i storm. Så kom det folk i gula kläder och borrade hål i båtskrovet. Vi öste vatten för att inte sjunka. Jag såg henne rakt i ansiktet och visste att jag skulle komma att offra henne. Egendomligt, det var aldrig tal om att vi båda skulle drunkna. Samma dag hade vi svenska vänner på besök. Betungad av min sorg stod jag och lagade mat i köket. Gav mig hän åt min svarta nihilism. Jag tvivlade åter på att något kan finnas på andra sidan. Allt verkade vara förgäves i mitt liv, det var ett stort fiasko, ingenting var värt att leva för. Jag kände hur tiden hade dragit igenom mig som en orkan och ryckt bort min tro på ett liv på andra sidan. Hjärtat var som en sten i bröstet. Jag var rädd att jag så småningom skulle bli en människa 18
Melinescu_Mamma som Gud.indd 18
10-07-05 10.16.16
som skulle trösta sig med att leva ut i orgier. Min man ropade på mig, sen kom han ut i köket och var förvånad över att jag inte svarade. Han såg min sorg och frågade om det hade hänt något. Jag nickade och vi bärjade bära in maten och vinet i vardagsrummet. Jag tände kristallkronan. Glädjen steg upp från första skålen och jag gav mig hän åt lyckan och drack tillsammans med våra gäster. Lite senare föll tystnaden över mig mitt i festen och jag hörde min man raljant säga: – Om de döda inte uppstår, låt oss äta och dricka, ty i morgon skall vi dö. Det är så Paulus säger i första brevet till korinthierna. Plötsligt vaknade jag ur berusningen som dövade min smärta. Efter midnatt gick våra vänner, en efter en vacklade de nerför husets gamla trappor. Vi plockade resterna från bordet, använda glas och bestick – allt som hade varit fräscht och vackert såg nu ut som efter en massaker. Festens lycka föreföll lika skrämmande som min olycka. Min man stod och rökte och tittade ut genom det öppna fönstret. Ljusen i kristallkronan brann sakta ner. När alla ljus var nerbrunna låg vardagsrummet försänkt i mörker och tung tystnad. Då och då bröts tystnaden av stearinljusdroppar som föll ner på bordet och fick mig att rycka till. Det var som om någon eller något försökte kommunicera med mig genom dropparnas skrämmande morsealfabet. 19
Melinescu_Mamma som Gud.indd 19
10-07-05 10.16.16