9789100124991

inneboende brist

thomas pynchon

Inneboende brist Översättning av Hans-Jacob Nilsson

albert bonniers fĂśrlag

Av Thomas Pynchon har tidigare utgivits: Steg för steg 1985 Vineland 1992 Gravitationens regnbåge 1996 Buden på nummer 49 2000 Mason & Dixon 2001

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012499-1 Originalets titel: Inherent Vice Copyright © Thomas Pynchon 2009 ScandBook AB, Falun, 2011

Under gatstenarna – stranden!

Graffiti, Paris i maj 1968

ETT Hon kom gående i gränden på baksidan och uppför kökstrappan precis som förr. Doc hade inte sett henne på över ett år. Det hade ingen. Då hade hon aldrig haft något annat på sig än sandaler, blommig bikiniunderdel och en urblekt T-tröja med Country Joe & the Fish på. Ikväll var hon klädd som en välbeställd medelklassbrud med håret mycket kortare än han kunde minnas – hon såg ut som hon hade svurit på att hon aldrig skulle göra. ”Är det verkligen du, Shasta?” ”Tror visst att han hallucinerar.” ”Det är väl bara din nya stil, antar jag.”

De stod i skenet från gatlyktan utanför köksfönstret som det aldrig hade varit någon större mening med att sätta upp gardiner i, och hörde de skummande vågorna bryta mot stranden nedanför.

Vissa kvällar, när vinden låg på från rätt håll, kunde man höra bruset över hela staden. ”Jag behöver din hjälp, Doc.” ”Vet du att jag har ett kontor nu för tiden? nästan som ett vanligt nio-till-fem-jobb och allting?” ”Jag slog upp adressen i telefonkatalogen och åkte nästan dit.

Men sedan tänkte jag att det är bäst för alla om det här ser ut som en hemlig träff.”

Okej, inget romantiskt ikväll, alltså. Skit också. Men det kunde kanske fortfarande inbringa lite pengar. ”Någon som håller ögonen på dig?” ”Har just kört runt i staden i en timme för att se till att det är grönt.” ”Vill du ha en öl?” Han gick fram till kylskåpet och tog ut två burkar ur kartongen han hade stående där och gav den ena till Shasta.

7

”Jag har en kille”, sa hon.

Självklart, men varför hetsa upp sig för det? Om han fått en cent för varje gång han hört en klient börja på det viset skulle han ha varit på Hawaii vid här laget, packad dygnet runt och njutit av vågorna i Waimea, eller ännu hellre, hyrt någon som kunde njuta av dem åt honom …”En gentleman som tillhör den stadgade världen”, sa han och log brett. ”Okej, Doc. Han är gift.” ”Och han har … stålar.”

Hon skakade ut håret som hon inte längre hade och lät de höjda ögonbrynen fråga än sen då.

Inget problem för Doc. ”Och frun – vet hon om dig?”

Shasta nickade. ”Men hon vänstrar också med någon. Fast det är inte bara det vanliga – de har en skum plan ihop.” ”De är ute efter gubbens förmögenhet, ja, jag tror att jag har hört talas om något liknande ett par gånger förut i L.A. … och vad vill du att jag ska göra, lite mer exakt?” Han hittade papperspåsen som han hade burit hem middagen i och låtsades upptagen av att kasta ner några anteckningar på den, för trots den damiga klädstilen och sminket som försökte se ut som om det inte var något smink, så kände han den gamla välbekanta ståfräsen komma som Shasta alltid förmådde framkalla förr eller senare. Ska det aldrig ta slut, undrade han. Det gör det så klart. Och det gjorde det.

De gick in i vardagsrummet. Doc lade sig på soffan och Shasta började vanka lite fram och tillbaka. ”Grejen är att de vill ha med mig på det”, sa hon. ”De tror att jag kan komma åt honom när han är sårbar, eller så sårbar som han nu kan bli.” ”Sovande, med rumpan bar.” ”Jag visste att du skulle förstå.” ”Och du vet fortfarande inte hur du ska göra, Shasta?” ”Det är värre än så.” Hon borrade hål i honom med den där blicken han mindes så väl. När han mindes något. ”Vet inte hur mycket lojalitet jag är skyldig honom.” ”Jag hoppas det inte är en fråga riktad till mig. Förutom det vanliga man är skyldig folk som man knullar regelbundet med …” ”Tack, hjärtespalten sade ungefär samma sak.”

8

”Där ser man. Men om vi skjuter känslorna åt sidan ett tag och tittar lite på pengarna. Hur stor del av hyran har han betalat?” ”Hela.” För ett ögonblick skymtade han det gamla smalögda, trotsiga grinet. ”Och den är hög?” ”Ligger i Hancock Park.”

Doc visslade tonerna till refrängen i ”Can’t Buy Me Love” utan att bry sig om uttrycket i hennes ansikte. ”Och du skriver förstås skuldsedlar åt honom för allting.” ”Din skitstövel, om jag hade vetat att du fortfarande var så här bitter …” ”Jag? Jag försöker bara vara professionell här. Hur mycket hade frun och pojkvännen tänkt att du skulle få för besväret?”

Shasta nämnde en summa. Doc hade kört ifrån trimmade Rollsar fulla av sura heroinlangare på Pasadena Freeway, gjort över hundrafemtio kilometer i timmen i dimman och försökt klara alla farligt doserade kurvor, han hade knallat omkring på bak­ gatorna öster om Los Angeles River utan något annat än en lånad afroburrskam i bakfickan på sina utsvängda jeans att försvara sig med, varit på besök i polishuset med en liten förmögenhet i vietnamesiskt gräs på sig, och hade numera nästan lyckats övertyga sig själv om att den vilda tiden var över för hans del, men nu började han känna sig ordentligt nervös igen. ”Så …”, fortsatte han försiktigt, ”här handlar det inte bara om ett par snuskiga polaroidfoton, då. Lite knark planterat i handskfacket, inget i den stilen …”

På den gamla goda tiden kunde hon gå omkring i veckor utan något mer komplicerat än en sur min i fejset. Nu lade hon an på honom med en svår kombination av ansiktsuttryck som han inte kunde avläsa alls. Kanske något hon hade plockat upp på teaterskolan. ”Det är inte som du tror, Doc.” ”Ta det lugnt, vad jag tror kan vi ta senare. Vet du något mer?” ”Jag är inte säker, men det låter som om de vill få in honom på något dårhus.” ”Menar du på laglig väg? eller genom kidnappning av något slag?” ”Jag har inte fått veta något, Doc, jag är bara betet.” När han 9

tänkte efter hade han aldrig hört så här mycket sorg i hennes röst heller. ”Jag hörde att du har ihop det med någon inne i city?”

Hade ihop det med. Tja, ”Åh, du menar Penny? söt medelklassbrud som tycker att det är spännande med lite förbjuden hippiefrukt mest …” ”Och som dessutom är ung och grön åklagare under Evelle Younger på åklagarämbetet?”

Doc tänkte efter ett ögonblick. ”Tror du att någon där kan stoppa det hela innan det sätts i verket?” ”Finns inte så många jag kan vända mig till med det här, Doc.” ”Okej, jag ska snacka med Penny, så får vi se vad vi kan göra.

Ditt lyckliga par – har de några namn, adresser?”

När han hörde vad hennes äldre gentleman hette sa han: ”Är det samma Mickey Wolfmann som alltid är i tidningarna? Fastighetsmiljardären?” ”Du får inte berätta om det här för någon, Doc.” ”Jag är döv och stum, det hör till jobbet. Några telefonnummer som du vill dela med dig av?”

Hon ryckte på axlarna, rynkade ögonbrynen och gav honom ett nummer. ”Försök att aldrig använda det.” ”Toppen, och hur kan jag kontakta dig?” ”Det kan du inte. Jag har lämnat det gamla stället och flyttar runt, så fråga inte.”

Han var nära att säga: ”Det finns plats här”, vilket det nu inte gjorde, men han hade sett henne titta sig omkring på allt som inte hade förändrats – piltavlan från en äkta engelsk pub på vagnshjulet på väggen och den hängande horhuslampan med den röda psykedeliska glödlampan och vibrerande glödtråden, modellsamlingen av hotrodkärror helt och hållet tillverkade av Coors-burkar, beach­volleybollen med en autograf av Wilt Chamberlain skriven med självlysande filtpenna, sammetstavlan och så vidare – med ett uttryck av, ja, man måste faktiskt säga avsmak.

Han gjorde henne sällskap nerför backen till den parkerade bilen.

Vardagskvällarna här skilde sig inte så mycket från helgkvällarna, så den här delen av staden var redan full av festprissar, fylltrattar och surfare som skrek och levde rövare på bakgatorna, pundare som var ute för att bunkra käk, medelklasskillar som var ute för att försöka 10

ragga upp partysugna flygvärdinnor, alltför markbundna medelklasstjejer med trista nio-till-fem-jobb som hoppades bli förväxlade med partysugna flygvärdinnor. På andra sidan höjden och utan att synas gav trafiken på boulevarden till och från motorvägen ifrån sig melodiska avgasvrål som ekade ut över havet, där besättningarna på tankfartygen som gled förbi kunde ha tagit dem för vilda djur inbegripna i nattliga företag på en exotisk kust.

I den sista fickan av mörker innan de kom fram till de bländande ljusen på Beachfront Drive stannade de upp i en tidlös fotgängar­ pose som i de här kvarteren vanligen annonserade en kyss eller åtminstone en knådad flickrumpa. Men hon sa: ”Följ inte med längre nu, det är kanske någon som har ögonen på oss vid det här laget.” ”Du kan väl ringa eller så.” ”Du har aldrig svikit mig, Doc.” ”Oroa dig inte. Jag ska –” ”Nej, jag menar faktiskt aldrig.” ”Åh … det har jag nog.” ”Du har alltid varit ärlig.”

Det hade varit mörkt på stranden i flera timmar, han hade inte rökt särskilt mycket och det var inte bilarnas strålkastare – men innan hon vände sig om kunde han svära på att han såg ett ljus falla över hennes ansikte, det eldröda ljuset strax efter solnedgången som faller över ett ansikte vänt mot väster, som spanar ut mot havet i väntan på att någon ska komma in på dagens sista våg, in till stranden och tryggheten.

Hennes bil var åtminstone samma Cadillac cabriolet som hon alltid hade haft, en Eldorado Biarritz från -59 som hon hade köpt begagnad från en av bilfirmorna borta på Western, där folk alltid stod och hängde så nära trafiken att den svepte med sig lukten av vad de än rökte. När hon hade kört iväg slog han sig ner på en bänk på Esplanaden, med en lång sluttning av upplysta fönster klättrande mot himlen bakom sig, och betraktade vågskummets vitskimrande blommor och ljusen från den sena pendlartrafiken som sicksackade sig uppför de avlägsna höjderna i Palos Verdes.

Han gick igenom saker han inte hade frågat om, som hur mycket hon hade kommit att bli beroende av Wolfmanns garanterade nivå 11

av bekvämlighet och makt, och hur beredd hon var på att återgå till ett liv i bikini och T-tröja, och om hon inte skulle längta tillbaka?

Och den minst möjliga frågan av alla – hur starka hennes känslor egentligen var för gamle Mickey? Doc visste svaret – ”Jag älskar honom”, vad annars? Med den outtalade fotnoten att det numera hade gått inflation i ordet. Alla som ville vara hippa ägnade sig åt att ”älska” alla, för att inte tala om andra fördelaktiga tillämpningar, som att locka folk till sexuella aktiviteter som de, om de fått välja, egentligen inte var så intresserade av.

När Doc kommit hem igen stod han en stund och tittade på sammetsmålningen från en av de mexikanska familjerna som satte upp sina helgstånd längs boulevarderna genom de gröna park­områdena där folk fortfarande red hästar, mellan Gordita Beach och motorvägen. Från skåpbilarna och ut i de stilla tidiga morgnarna kom soffryggsbreda Korsfästelser och Sista måltider, mc-banditer på minutiöst detaljerade HD-bågar, seriehjältesliknande hårdingar i combatuniformer med automatkarbiner i händerna, och så vidare.

Docs tavla föreställde en kalifornisk sandstrand som aldrig existerat – med palmer, bikinibrudar, surfbrädor, rubbet. Han tänkte på den som ett fönster han kunde titta ut genom när han inte orkade titta ut genom den vanliga glasrutan i det andra rummet. Ibland kunde bilden lysas upp i dunklet, för det mesta när han rökte gräs, som om någon hade varit framme och vridit lite på Skapelsens kontrastknapp så att alla detaljer började glöda i kanterna, med ett löfte om att kvällen kanske hade något riktigt stort på gång.

Fast inte den här kvällen, som bara såg ut att innebära mer arbete.

Han gick bort till telefonen och slog Pennys nummer, men hon var inte hemma, förmodligen var hon ute och dansade Watusi någonstans med en korthårig åklagare med en lovande karriär.

Inget problem för Doc. Därefter ringde han upp sin moster Reet som bodde vid en av boulevarderna lite norr om stranden i en mer förortsliknande del av staden med villor, gräsmattor och träd, varför den också hade kommit att kallas för Trädstaden. Några år tidigare, efter skilsmässan från en avhoppad medlem av den lutheranska Missourisynoden som hade en Thunderbirdagentur och en svaghet för det slags rastlösa hemmafruar man träffar på i bowlinghallarnas barer, hade Reet tagit med sig ungarna och flyttat 12

hit från San Joaquin och börjat sälja fastigheter, och hade inom kort startat en egen byrå som hon nu drev i en liten bungalow på samma överdimensionerade tomt som hennes hus låg på. Varje gång Doc behövde veta något som rörde fastighetsmarknaden vände han sig till moster Reet, med hennes fenomenala kunskaper om vartenda tomtobjekt som fanns, från öknen ända ut till havet, som de sa på kvällsnyheterna. ”En vacker dag”, förutspådde hon, ”så kommer det att finnas datamaskiner för sådant här, det enda man behöver göra är att skriva in vad man söker efter, eller ännu hellre bara tala in det – som den där HAL i År 2001: Ett rymdäventyr – och så får man svar direkt med mer information än man någonsin vill ha, om varenda tomt i hela Los Angeles-bäckenet, ända tillbaka till de spanska jordförläningarna – vattenrättigheter, servitut, amorteringsplaner, tro mig, det kommer.” Men till dess, i den verkliga världen som inte var science fiction, så hade man moster Reets på-gränsen-till-det-övernaturliga kännedom om tomtmarkernas förflutna, om historierna som sällan dök upp i överlåtelsehandlingar eller kontrakt, i synnerhet inte de äktenskapliga, om stora och små familjefejder som pågått i generationer, om åt vilket håll vattnet rann, eller hade runnit.

Hon tog luren efter sjätte signalen. Teven stod på högt i bakgrunden. ”Du får snabba dig på, Doc. Jag har en viktig träff ikväll och ett kvarts ton smink kvar att få på mig.” ”Vad vet du om Mickey Wolfmann?”

Om hon dröjde bråkdelen av en sekund för att dra efter andan så var det inget Doc märkte. ”Tillhör den högtyska maffian på Westside, störst bland de stora, fastigheter och bankaffärer, oskattade miljarder gömda under en alp någonstans, tekniskt sett jude men vill vara nazist. Retar ofta upp sig på gränsen till våldsutgjutelse på folk som glömmer bort att stava hans namn med två n. Vad har du med honom att göra?”

Doc gav henne en hastig redogörelse för Shastas besök och hennes beskrivning av ränkerna mot Wolfmanns förmögenhet. ”Det är inte många av oss i fastighetsbranschen som är obekanta med moraliskt tvivelaktiga figurer, det ska gudarna veta”, förklarade Reet. ”Men vissa av de här byggherrarna, de får Godzilla att 13

framstå som en miljövän, och jag är inte säker på att det är klokt av dig att ge dig in i det här, Larry. Vem betalar dig?” ”Nja …” ”Vill bara vara bussig, va? vilken överraskning. Du, om inte Shasta kan betala dig så betyder det kanske att Mickey har dumpat henne och att hon ger frun skulden för det och vill hämnas.” ”Det är möjligt. Men säg att jag vill träffa den här Wolfmannsnubben och snacka lite med honom?”

Var det en uppgiven suck han hörde? ”Jag skulle inte rekommendera dina vanliga metoder. Han omger sig med ett dussin mckillar som livvakter, de flesta veteraner inom Ariska brödraskapet, tidigare dömda våldsverkare allihop. Försök att boka in en tid i förväg för en gångs skull.” ”Vänta lite nu, jag skolkade visserligen rätt mycket från historie­ lektionerna, men … judar och Ariska brödraskapet … borde de inte … jag vet inte … hata varandra i stället?” ”Det enda man kan vara säker på när det gäller Mickey är att han är oberäknelig. Och det har han bara blivit mer och mer av på sista tiden. Somliga skulle säga excentrisk. Jag skulle säga så stenad att han inte vet vad han gör, ta det inte personligt.” ”Och de här gorillorna, är de lojala mot honom även om de har svurit något slags ed som kanske innehåller en eller annan antisemitisk paragraf här och där?” ”Om du kör fram bilen inom tio kvarter från karln så lägger de sig ner på marken framför kärran. Fortsätter du så rullar de iväg en handgranat. Om du vill snacka med Mickey så försök inte med den spontana stilen, försök inte ens vara smart. Gå genom hans kanaler.” ”Ja, fast jag vill ju inte sätta Shasta i klistret heller. Var tror du att jag kan springa på honom, som av en slump, liksom?” ”Jag har lovat min lillasyster att aldrig utsätta hennes gullunge för fara.” ”Jag är bundis med brödraskapet, moster Reet, jag kan deras hemliga handskakning och allting.” ”Okej, skyll dig själv, grabben, jag har pockande eyeliner­ utmaningar som väntar, men jag har hört att Mickey håller till rätt mycket ute vid sitt senaste angrepp på miljön – ett stort fuskbygge som kallas Channel View Estates.”

14

”Jaså, det. Som Bigfoot Bjornsen gör tevereklam för. Under avbrott i konstiga filmer som ingen någonsin hört talas om.” ”Ja, det är kanske din gamla polispolare som borde ta hand om det här fallet. Har du varit i kontakt med polisen?” ”Jag funderade faktiskt på att ringa upp Bigfoot”, sa Doc, ”men just som jag sträckte mig efter luren så kom jag att tänka på att han förmodligen bara skulle försöka sätta dit mig för hela grejen, eftersom han nu en gång är Bigfoot och så.” ”Du har kanske bättre tur med nazisterna, jag avundas dig inte valet. Ta det försiktigt, Larry. Hör av dig ibland så att jag kan lugna Elmina med att du fortfarande är i livet.”

Den där satans Bigfoot. Ja, det hade man ju nästan kunnat vänta sig. På något slags utomsinnlig impuls sträckte Doc ut handen mot teven, knäppte på apparaten och rattade in en av de obskyra kanalerna som bara sände gamla teveserier och osålda pilotprogram, och visst, där stod den gamla hippiehatande galningen i egen hög person efter en lång arbetsdag full av brott mot de medborgerliga rättigheterna och extraknäckte som reklampelare för Channel View Estates. ”Ett Michael Wolfmann-projekt” stod det under logotypen.

I likhet med många poliser i L.A. hyste Bigfoot, uppkallad efter sin favoritmetod att öppna dörrar hos folk, skådespelardrömmar, och hade i själva verket redan uppträtt i tillräckligt många karaktärsroller – från komiska mexikaner i Flygande nunnan till assisterande psykopater i Äventyr på havets botten – för att betala medlemsavgift i skådespelarfacket och få reprisersättningar. Producenterna för de här Channel View-inslagen var kanske tillräckligt desperata för att hoppas på att några av tittarna skulle känna igen honom – eller så var Bigfoot kanske, vilket Doc misstänkte, aktivt inblandad i den korrupta affär som hela byggprojektet utgjorde. Han gav hur som helst knappast sken av att ha särskilt mycket personlig värdighet att slå vakt om. Bigfoot dök upp framför kameran i utstyrslar som skulle ha generat även den mest o-ironiska hippien i hela Kalifornien, och som den här kvällen utgjordes av en ankellång sammetscape med ett paisleymönster i så många skärande ”psykedeliska” kulörer att Docs teve, en billig sak inköpt på Zodys parkering under en Mångalen-rea några år tidigare, hade svårt att hänga med. Bigfoot hade kompletterat 15

sin svid med ett långt pärlhalsband runt halsen, solglasögon med fredstecken på linserna och en gigantisk afroperuk med ränder i kinesiskt rött, chartreuse och indigo. Bigfoot påminde ofta tittarna om den legendariske bilhandlaren Cal Worthington – bara med den skillnaden att medan Cal var berömd för att ha med vilda djur i sina reklaminslag, så var Bigfoots manuskript fulla av hämningslösa terrorkommandon av småglin som klängde omkring som vildar på modellhusens möbler, slängde sig som stänkande kanonkulor i trädgårdspoolerna, skrek och vrålade och låtsades skjuta ner Bigfoot medan de tjöt ”All makt åt folket!” och ”Död åt snuten!” Tittarna var extatiska. ”Kolla på de där illbattingarna”, hojtade de, ”helfestliga, va!” Ingen övergödd leopard var någonsin lika jobbig mot Cal Worthington som de där småungarna var mot Bigfoot, men han var ju ett proffs, eller hur, som bet ihop och närstuderade gamla filmer med W.C. Fields och Bette Davis varje gång de visades, för att se vilka tips de kunde bjuda på när det gällde att dela scenen med ungar vilkas charm, för hans del, aldrig bjöd på annat än problem. ”Vi är kompisar”, kraxade han liksom för sig själv medan han låtsades blossa tvångsmässigt på en cigarrett, ”vi är kompisar.”

Plötsligt hördes ett högt bankande på ytterdörren, och för ett ögonblick fick Doc för sig att det kunde vara Bigfoot själv som var i färd med att sparka in dörren igen, som på den gamla goda tiden.

Men det visade sig i stället vara Denis som bodde lite längre ner på kullen, och vars namn alla uttalade så att det rimmade på ”penis”, och som verkade ännu mer utflippad än vanligt ikväll. ”Jag kommer gående uppe på Dunecrest, du vet, Doc, förbi drugstoren där, och plötsligt så får jag syn på skylten. ’Drug’? ’Store’?

Okej! Jag har gått förbi den tusentals gånger, men jag har aldrig riktigt sett den, va – Drog-Handel, liksom, vilken grej, så jag gick in och där stod Smilin Steve bakom disken, och jag sa: ’Tjena, kan man få lite droger här?’ – åh, förresten, du kan röka färdigt den här om du vill.” ”Tack ska du ha, men jag bränner nog bara läpparna.”

Denis hade spankulerat in i köket och börjat titta igenom kylskåpet. ”Är du hungrig, Denis?”

16

”Gissa om. Du vet, som Godzilla alltid säger till Mothra – kan vi inte gå och käka någonstans?”

De gick upp till Dunecrest och tog in till vänster bland stads­ delens musikbarer. Inne på Pipeline Pizza var det fullt ös, röken låg så tjock att man inte kunde se från ena änden av baren till den andra. Jukeboxen, som måste ha hörts ända till El Porto Beach, spelade ”Sugar, Sugar” med The Archies. Denis trängde sig fram till köket för att beställa en pizza och Doc ställde sig och tittade på medan Ensenada Slim gick lös på ett av flipperspelen i hörnet.

Slim ägde och drev en psykedelisk shop som låg lite längre bort på samma gata och hette Vrålande Ultravioletta Hjärnan, och han var ett slags byäldste i de här kvarteren. När han hade vunnit ett dussin frispel tog han en paus, tittade upp på Doc och nickade. ”Får jag bjuda på en öl, Slim?” ”Var det Shastas kärra jag såg nere på Beachfront Drive? Den där stora gamla cabben?” ”Hon stack in huvudet några minuter”, sa Doc. ”Kändes konstigt att se henne igen. Har alltid tänkt att när jag gjorde det, så skulle det vara på teve, inte personligen.” ”Jag hajar. Ibland får jag för mig att jag ser henne någonstans i utkanten av skärmen, men det är alltid bara någon som liknar henne. Fast aldrig lika snygg, förstås.”

Sad but true, som Dion alltid sjöng. På Playa Vista High hade Shasta blivit vald till skolans skönhetsdrottning fyra år i rad, hade alltid fått ingenyrollerna i skolteaterpjäserna, hade i likhet med alla andra drömt om att komma in vid filmen, och hade så snart hon kunde tagit motorvägen upp och börjat leta efter något billigt ställe att bo på i Hollywood. Doc, som förutom att vara i stort sett den enda knarkare hon kände som inte tog heroin, vilket gav dem båda två tid över för en massa annat, hade aldrig begripit vad det var hon hade sett hos honom för övrigt. Inte för att de hade varit ihop så särskilt länge. Snart nog hade hon börjat gå på provspelningar och fått en del teaterjobb, både på scen och vid sidan om, och Doc hade börjat sin bana som privatdeckare, och så småningom hade de, burna av olika karmiska termikvindar över metropolen, kommit att glida ifrån varandra på väg mot skilda öden.

Denis kom tillbaka med sin pizza. ”Jag har glömt vad jag beställde 17

på den.” Det här hände varenda tisdag eller Tokbillig Pizza-kväll på Pipeline, när alla pizzor, oavsett storlek, bara kostade en dollar och trettiofem cent. Denis satt nu och stirrade intensivt på den, som om han väntade sig att den skulle göra något. ”Det där ser ut som en papayabit”, trodde Slim, ”och det där är nog … fläsksvålar?” ”Och boysenbärsyoghurt på pizza, Denis? Ärligt talat, bläää.”

Det var Sortilège som hade jobbat på Docs kontor förut, innan hennes kille Spike kommit tillbaka från Vietnam och hon hade fattat beslutet att kärleken var viktigare än ett nio-till-fem-jobb, eller det var i alla fall så Doc trodde att han mindes att hon hade förklarat det. Hennes begåvning låg hur som helst någon annanstans. Hon stod i kontakt med osynliga krafter och kunde diagnostisera och lösa alla slags problem, känslomässiga såväl som fysiska, vilket hon för det mesta gjorde gratis även om det hände att hon tog emot gräs eller syra i stället för pengar. Såvitt Doc visste hade hon aldrig haft fel. För ögonblicket granskade hon hans hår, och som vanligt kände han ett styng av försvarsinställd panik. Till slut gav hon honom en energisk nick och sa: ”Bäst att göra något åt det.” ”Igen?” ”Kan inte upprepa det ofta nog – ändrar man frisyr, så ändrar man sitt liv.” ”Vad skulle du rekommendera?” ”Det är upp till dig. Följ din känsla. Förresten, Denis, har du något emot om jag bara tar den där tofubiten?” ”Det är en marshmallow”, sa Denis.

När Doc hade kommit hem igen rullade han en joint, knäppte på en sen långfilm, letade fram en gammal T-tröja och satte sig och började riva sönder den i korta, centimeterbreda remsor tills han hade en hög med kanske hundra stycken. Sedan ställde han sig i duschen en stund och tog håret, medan det fortfarande var vått, och snurrade smala testar av det runt de där tygremsorna och fäste dem med överhandsknopar, och fortsatte så med den gamla plantage­ metoden från Södern tills hela huvudet var täckt, för att sedan, efter ytterligare kanske en halvtimme med hårtorken, under vilken det är möjligt att han slumrade till lite, knyta upp alla knutarna igen 18

och borsta ut håret uppochner i något som han tyckte såg ut som en rätt hyfsad vit afrofrisyr, en sisådär tre decimeter i diameter.

Efter att försiktigt ha stuckit in huvudet i en spritkartong för att inte platta till frisyren lade sig Doc på soffan och somnade den här gången på riktigt, och började framåt gryningen drömma om Shasta. Inte om att de knullade, riktigt, men något åt det hållet. De hade båda två flugit iväg från sina andra liv, så där som man har en tendens att göra i tidiga morgondrömmar, till ett kärleksmöte på ett konstigt motell som också verkade vara en frisörsalong. Hon ville inte sluta tjata om att hon ”älskade” en kille vars namn hon aldrig nämnde, fast när Doc slutligen vaknade förstod han att hon måste ha talat om Mickey Wolfmann.

Ingen idé att försöka sova mer. Han snubblade uppför backen till Wavos och åt frukost i sällskap med de riktigt inbitna surfarna som alltid var där. Hårde Flaco kom fram. ”Du, det var en snut här och frågade efter dig. Vad är det du har på skallen?” ”En snut? När då?” ”Igår kväll. Han hade varit hemma hos dig, men du var ute.

Han är från mordkommissionen nere i city, har en riktigt risig El Camino, den med den stora V-8:an.” ”Det är Bigfoot Bjornsen. Varför sparkade han inte bara in dörren hos mig som han brukar göra?” ”Det är möjligt att han funderade på det, men han sa något om att ’det är en ny dag i morgon’ … vilket bör vara idag, va?” ”Inte om jag kan förhindra det.”

Docs kontor låg i närheten av flygplatsen, inte långt från motorvägen. Han delade stället med en doktor Buddy Tubeside, vars praktik till största delen bestod i att ge folk sprutor med ”vitamin B12”, en eufemism för läkarens egen amfetaminblandning. Trots den tidiga timmen var Doc ändå tvungen att ta sig förbi en lång kö av patienter med ”B12-brist” som redan sträckte sig ända bort till parkeringsplatsen – hemmafruar från förortsvillorna med en viss melankolisk läggning, skådisar på väg till brådskande provspelningar, djupt brunbrända snubbar som såg fram mot en aktiv dag full av raggningsrepliker i solen, flygvärdinnor som kom direkt från stressiga nattflygningar, till och med några legitima fall som 19

led av perniciös anemi eller tillhörde gruppen gravida vegetarianer.

Alla hasade sig framåt i ett slags halvsovande tillstånd medan de kedjerökte och pratade för sig själva, och sedan gled en efter en in i foajén i den lilla betongbyggnaden genom ett vändkors, där Petunia Leeway stod och prickade av dem med en skrivskiva i händerna. Hon var ett bombnedslag i stärkt sjuksköterskemössa och mikrokort sjuksköterskeuniform – inte så mycket en riktig sjuksköterskeuniform som en liderlig fantasi om en – som doktor Tubeside påstod att han hade lyckats inhandla ett jättelager av hos Frederick’s of Hollywood, i en uppsjö av modefärger, för dagen cyanblå, till nära nog vrakpris. ”Morron, Doc.” Petunia lyckades ge sin röst en nattklubbssångerskas mjuka ton, den vokala motsvarigheten till att blinka mot honom med förföriska lösögonfransar. ”Härlig frisyr.” ”Hejsan, Petunia. Fortfarande gift med vad-är-det-nu-hanheter?” ”Åh, Doc …”

När de båda hyresgästerna hade träffats första gången och skrivit under kontraktet hade de, likt två våningsslafskompisar på ett sommarläger, singlat slant om vem som skulle få övervåningen, och Doc hade förlorat, eller som han såg det, vunnit. Skylten på hans dörr pryddes av texten UTREDNINGAR LSD där LSD, förklarade han för folk som frågade, vilket inte hände särskilt ofta, stod för ”Leta, Spåra, Detektera”. Under namnet satt en framställning av en jättelik blodsprängd ögonglob i de psykedeliska favoritfärgerna grönt och magentarött, vars detaljerade återgivning av bokstavligen tusentals vilt förgrenade kapillärer hade lejts ut till ett kollektiv av speedpundare som sedan länge flyttat upp till Sonora. Det hade hänt att potentiella klienter blivit stående och stirrat på den okulära labyrinten i timtal, ofta tills de hade glömt varför de kommit dit.

En besökare satt faktiskt redan där och väntade på Doc. Det som var ovanligt med honom, var att han var svart. Visserligen hände det att man såg svarta människor väster om Harbor Freeway ibland, men att träffa på en så här långt utanför den vanliga gränsen, nästan ända ute vid havet, var rätt sällsynt. Senaste gången en svart kille blivit sedd i en bil i Gordita Beach, till exempel, så hade nervösa anrop om förstärkningar gått ut över alla polisbanden, en 20

liten special­styrka med kravallfordon kört fram och vägspärrar satts upp längs hela Pacific Coast Highway. En gammal Gordita-reflex som gick tillbaka till tiden strax efter andra världskriget, när en svart familj hade försökt flytta in i stadsdelen och de boende, med gott stöd av Ku Klux Klan, hade bränt ner huset till grunden och sedan, som om det vilade en gammal förbannelse över platsen, vägrat gå med på att låta något annat hus byggas upp där. Tomten hade stått öde tills staden slutligen konfiskerade den och anlade en park där ungdomarna i Gordita Beach, som ett utslag av ett slags karmisk vedergällning, snart flockades på kvällarna för att supa, knarka och knulla, till stor sorg för sina föräldrar. ”Jaha”, sa Doc och hälsade på besökaren, ”vad kan jag hjälpa dig med, broder.” ”Skippa det där skitsnacket”, svarade den svarta killen som presenterade sig som Tariq Khalil och stirrade på Docs afrofrisyr med ett uttryck som under andra omständigheter kunde ha tolkats som surt. ”Ta och kliv in.”

Inne på Docs kontor stod två soffor med höga ryggar och stoppad fuchsiaröd plastklädsel vända mot varandra med ett bord av plastlaminat i en tilltalande tropikgrön nyans mellan sig. De hade tidigare utgjort ett litet restaurangbås som Doc hade räddat vid ett renoveringsbygge i Hawthorne. Han vinkade åt Tariq att slå sig ner i en av sofforna och satte sig mitt emot honom. Det kändes mysigt.

Bordsytan mellan dem svämmade över av telefonkataloger, pennor, katalogkort, både i boxar och lösa, bilkartor, cigarrettaska, en transistorradio, jointklämmor, kaffemuggar och en Olivetti Lettera 22, i vilken Doc, medan han mumlade: ”Ska bara ladda den här”, skruvade in ett papper som såg ut att ha blivit flitigt använt i något slags märklig tvångsmässig origamivikning.

Tariq såg på med skeptisk min. ”Har sekreteraren fått ledigt idag?” ”Någonting sådant, ja. Men jag tar dina uppgifter här så får jag det renskrivet senare.” ”Okej. Det gäller en kille som jag satt inne med för ett tag sedan.

Vit kille. Medlem i Ariska brödraskapet, faktiskt. Vi gjorde lite affärer ihop, och nu när vi båda två är ute så är han fortfarande skyldig 21

mig stålar. Och då menar jag rätt mycket stålar. Jag kan inte ge dig några detaljer, jag svor en helig ed på att inte berätta något.” ”Vad sägs om att bara ge mig hans namn då?” ”Glen Charlock.”

Ibland får man vissa vibrationer av sättet som någon säger ett namn på. Tariq lät som en kille som fått sitt hjärta krossat. ”Vet du var han bor någonstans nu?” ”Bara vem han jobbar åt. Han är livvakt åt en byggare som heter Wolfmann.”

Doc greps av ett ögonblicks yrsel, förmodligen drogrelaterad.

Han kom ur den med paranoian pulserande i skallen, fast inte så mycket att Tariq märkte det, hoppades han. Han låtsades studera formuläret han skrev ut. ”Om du inte har något emot att jag frågar, så undrar jag bara var du har hört talas om min byrå någonstans?” ”Av Sledge Poteet.” ”Oj. En röst ur det förgångna.” ”Han sa att du hjälpte honom ur en knipa 1967.” ”Första gången jag blev beskjuten. Känner ni varandra från kåken?” ”De lärde oss båda två att laga mat. Sledge har fortfarande ungefär ett år kvar därinne.” ”När jag kände honom kunde han inte ens koka vatten.” ”Du skulle se honom nu, nu kan han koka kranvatten, buteljerat källvatten, club soda, Perrier, you name it. Han är mästerkokaren.” ”Om du inte har något emot att jag ställer en uppenbar fråga – om du nu vet var Glen Charlock jobbar, varför kör du inte bara dit och snackar med honom personligen, varför anlita en mellanhand?” ”Därför att den här Wolfmann är omgiven av en liten armé ur Ariska brödraskapet dygnet runt, och förutom med Glen har jag aldrig haft särskilt varma relationer med de där galna nasse­ svinen.” ”Aha … bättre att skicka dit en vit kille och låta honom få skallen inslagen.” ”Ungefär så. Fast jag skulle ha föredragit någon som såg lite större ut.”

22

”Det jag saknar i längd och kroppsmuskler”, förklarade Doc för femtioelfte gången eller så i sin karriär, ”kompenserar jag med hjärnmuskler.” ”Okej … det är möjligt … har sett det på kåken några gånger.” ”När du satt inne – var du med i något gäng då?” ”Black Guerrilla Family.” ”George Jacksons gäng. Och du säger att ni gjorde affärer med vilka då, nu igen … Ariska brödraskapet?” ”Vi upptäckte att vi hade samma syn på USA:s regering.” ”Mmm, där raserna kan mötas, det gillar jag.”

Tariq stirrade på Doc med en ny intensitet i blicken, och hans ögon hade blivit gulaktiga och smala. ”Det är något annat också”, gissade Doc. ”Mitt gamla gatugäng. Artesia Crips. När jag kom ut från Chino åkte jag dit för att träffa några av dem, och upptäckte att det inte bara var de som var borta, utan hela kvarteret.” ”Mysko. Vad menar du med borta?” ”Fanns inte där. Någon hade malt ner alltihop till grus. Bara måsar som gick och pickade i det. Tänkte först att det måste vara jag som var påtänd, så jag körde runt ett tag och kom tillbaka, men alltihop var fortfarande borta.” ”Okej”. Doc knackade ner: Ingen hallucination. ”Ingen och ingenting. Rena spökstaden. Förutom en stor jävla skylt: ’Inom kort på den här platsen’, hus för vrakpriser, köpcenter, massa sånt skit. Och gissa vem byggherren är?” ”Wolfmann igen.” ”Korrekt.”

Doc hade en karta över staden på väggen. ”Visa mig var.” Om­rådet som Tariq pekade ut verkade ligga ett stycke öster om Artesia Boulevard, och efter att ha studerat kartan i en och en halv minut insåg Doc att det måste röra sig om Channel View Estates. Han låtsades ta Tariq i etniskt beskådande. ”Är du japan eller nåt?” ”Va, hur länge har du hållit på med det här?” ”Jag menar bara att det ser ut att ligga närmare Gardena än Compton.” ”Inte sedan andra världskriget”, sa Tariq. ”Före kriget var de där kvarteren fortfarande ett japanskt område. Men när de kör23

des iväg och sattes i läger allihop så kom vi in och blev de nya japanerna.” ”Och nu är det er tur att få flytta på er.” ”Mer av den vite mannens hämnd. Motorvägen uppe vid flygplatsen räckte inte.” ”Hämnd för …?” ”Watts.” ”Kravallerna.” ”En del av oss kallar det ’upproret’. De vita har bara väntat på att få slå till.”

En lång och sorglig historia av markexpropriationer i Los Angeles, som moster Reet aldrig tröttnade på att påpeka. De mexikanska familjerna som vräktes från Chavez Ravine när Dodger Stadium skulle byggas, indianerna som sparkades ut från Bunker Hill när Music Center skulle upp, och nu Tariqs kvarter som jämnats med marken för att ge plats åt Channel View Estates. ”Kommer din kåkfararkompis att betala sin skuld till dig om jag får tag i honom?” ”Jag kan inte säga vad det är.” ”Behövs inte.” ”Och en sak till, jag kan inte ge dig något förskott.” ”Det är lugnt.” ”Sledge hade rätt, du är en sällsynt vit tokfan.” ”Hur vet du det?” ”Jag har räknat.”

24