Page 1

Stig Larsson

Realism Två pjäser och ett filmmanus

Albert Bonniers Förlag

NY_Larsson_Realism_110712.indb 3

2011-07-15 14:58:40


www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012496-0 Š Stig Larsson 2011 Balto Print ua b, Litauen 2011

NY_Larsson_Realism_110712.indb 4

2011-07-15 14:58:40


Innehåll

Ord på vägen 7 Passion är lika med lidande 9 En fortfarande aldrig spelad pjäs 117 Ta stryk 121 Verklighetsuppfattning 199

NY_Larsson_Realism_110712.indb 5

2011-07-15 14:58:40


NY_Larsson_Realism_110712.indb 6

2011-07-15 14:58:41


Ord på vägen

När man på det här viset beskriver små gester som man normalt inte anser tillhör dramatiken, riskerar det att göra regissörer och skådespelare ovilliga att ta sig an pjäsen. Deras tolkningsutrymme, eller varför inte rent av säga deras kreativitet, upplevs sannolikt vara begränsad. Men det finns två fördelar med det. För det första skapar denna petighet för mig en närhet till dramats karaktärer. Hur konstigt det än låter börjar de leva sina egna liv. De är för mig, i min föreställningsvärld, personer av kött och blod. Och det gör det möjligt för mig att inte på förhand veta exakt hur de kommer att reagera. Detta gör att jag själv kan känna mig nyfiken på hur det hela kommer att avlöpa. Man kan säga att det gäller att lita till impulser som på ett lite egendomligt vis uppkommer i ett samspel mellan mig och dessa rollfigurer, som naturligtvis inte har några verkliga förebilder. Jag skulle vilja beskriva det som att jag utnyttjar ångpuffar som kommer upp ifrån – jag vill inte kalla det ’det undermedvetna’, det ordet har alltför mycket laddning för att inte leda till meningslösa spekulationer. Snarare handlar det om det som finns i min hjärna, viktigt och oviktigt, huller om buller, som jag vagt har uppfattat utan att det för den skull kan sägas vara iakttagelser. Det här dramat är gjort med språk, men vill samtidigt peka ut det som är bortanför det sägbara. Vi kommer nu till den andra fördelen med att skriva på ett så här, kan man tycka, pedantiskt vis. Tänk efter: Hur mycket i det mänskliga sättet att, omedvetet eller medvetet, uttrycka sig, sker inte med andra medel än repliker? Det är som om målarna – av något oklart skäl – tvingades att avhålla sig från alla rödtoner, inklusive violett och gulorange. För så har dramatiken – med få undantag som Beckett, Pinter och Norén – förhållit sig. Min målsättning när jag började skriva Passion är lika med lidande var att jag skulle göra en pjäs som gjorde att de som såg den då och då kände sig oroade, kanske till och med skrämda. Det heter lustigt nog dramatik, men om jag ska vara uppriktig är det väl sällan som jag har upplevt en sådan 7

NY_Larsson_Realism_110712.indb 7

2011-07-15 14:58:41


tristess som den jag känner efter tjugo minuter när jag väl har bänkat mig i en teatersalong. Och detta – att få en åskådare att känna sig oroad på riktigt – låter sig knappast göras med plötsliga åskblixtar. Om du däremot dröjer med en replik, säg tre, fyra sekunder för länge, för att det ska passera som normalt, kan du – föreställer jag mig – få den där åskådaren som sitter där i halvdunklet att rygga till, undra vad det är fråga om. Kort sagt: behålla sin koncentration på det som händer på scenen, som gällde det liv och död, allt i det egna privatlivet plötsligt bortblåst. Frågorna om dagens kantarellplockning, den och den fakturans inbetalning, allting som inte händer där på scenen – som i ett trollslag är allt som precis just nu betyder något ungefär tjugo, trettio meter framför en. För att något sådant ska inträffa krävs inte bara bra skådespelare, vilket vi är påfallande bortskämda med att ha i Sverige. Det krävs också en ursprunglig avsändare, som på vinst och förlust, med hull och hår, har gett sig in i denna historia. En pjäs, till skillnad från en roman, vinner på att bli läst i ett enda svep. Långsamt och ytterst koncentrerat. Om du inte tror dig om att äga den förmågan är det bortkastad tid att läsa det här.

NY_Larsson_Realism_110712.indb 8

2011-07-15 14:58:41


Passion är lika med lidande (2008–2010)

NY_Larsson_Realism_110712.indb 9

2011-07-15 14:58:41


NY_Larsson_Realism_110712.indb 10

2011-07-15 14:58:41


Roller

Marcus Edman, 25 år, basist i ett rockband Rebecka Krumlinde, 34 år, filmscripta som sedan två år tillbaka är sambo med Marcus Ditte Palm, 34 år, skådespelare, ända sedan tiden på Calle Flygare Rebeckas närmaste vän Ann Krumlinde, 57 år, Rebeckas mor, folkpartistisk riksdagsledamot Jarl Henriksson, 50 år, familjeterapeut

en liten biroll och tre personer som enbart upptr äder som röster samt en mansperson som bar a skymtas på väg uppför tr apphuset Förarens röst = Timotheos Dorougidenis, 41 år, efter snart trettio år i Sverige med bara en mycket lätt grekisk brytning. (Detta spelas in på band och kommer från en högtalare i tunnelbanevagnen.) Albanen vid porten = Ilir Alikaj, 56 år, som ropar ”ursäkta!” på tyska ner­ ifrån gatan. (Ropet ”Tschuldigen!” nerifrån gatan kan ges till den som gör familjeterapeuten Jarl.) Christopher = Christopher Law, 53 år, vit sydafrikan, de senaste femton åren Stockholm-baserad som krögare. (Den som gör rollen som Jarl kan även dubblera den här lilla birollen.) Tjejen från St. Lucia = Florence Watkins, 32 år, hon som står där nere och sköter baren. (Rop från nedervåningen på omväxlande spanska och engelska kan ges till den som gör Ditte.) Skymtad granne = Xhevdet Nallbani, 30 år, albanen som kommit ut efter ett sexårigt straff. (Då vi bara ser hans ben försvinna uppför trappen bakom Ann kan han göras av vem som helst.)

NY_Larsson_Realism_110712.indb 11

2011-07-15 14:58:41


NY_Larsson_Realism_110712.indb 12

2011-07-15 14:58:41


första akten Scen 1 Jarl Henrikssons mottagning på Stockholms Familjerådgivning Familjeterapeut Jarl, 50 år, sitter vänd mot korridoren i en av tre fåtöljer på sin mottagning. Han reser sig; stegen där ute kommer allt närmare. I dörröppningen ser vi snart den 25-årige rockbasisten Marcus som väntar in någon som har kommit efter. Marcus är så spänd och liksom innesluten i en bubbla, att Jarl – som räckt fram handen – ryggar till och vänder sig mot den nio år äldre sambon Rebecka. En attraktiv filmscripta som nu dykt upp och lite fumligt kramar om Marcus. Sedan leder hon honom fram till Jarl, som för andra gången räcker fram handen. Detta märker inte Marcus, som tittar sig omkring i rummet. Det blir Rebecka som tar Jarls framsträckta hand. JARL: Hej. REBECKA: Ja. Hej. MARCUS (tar nu även han i hand ): Hej, hej. JARL: Hej. Rebecka går och stänger dörren. När Jarl väl har satt sig, betraktar han Marcus, som på nytt verkar okontaktbar. Då hon på väg till sin fåtölj går bakom Marcus och rufsar till håret, känns det ändå som att han kvicknar till. I nästa sekund är det som att tillkvicknandet gör honom besvärad, han sitter där framåtlutad och blickar ner. JARL: Hur är det, Marcus? MARCUS: Nä, vadå? Jag vet inte. Ni får … Ni får börja – eller? 13

NY_Larsson_Realism_110712.indb 13

2011-07-15 14:58:41


Kort tystnad. JARL (till Rebecka): Är det nåt som har hänt nu …? Nu i natt? REBECKA: Ja. I natt. En lite längre tystnad. MARCUS (utan att titta upp): Ja, det kan man väl säga? (till Rebecka) Uppriktigt sagt tror jag inte att han har märkt det på mig. REBECKA: Vadå, menar du? Men Marcus svarar inte, utan tittar nu på nytt ner på golvet. JARL: Vad är det du tror att jag inte har märkt? MARCUS: Ska jag vara helt ärlig, så har jag aldrig riktigt begripit varför vi ska komma hit och prata med dig. Jag menar, liksom i jämförelse med andra så tycker jag att vi faktiskt har det ganska bra. (tittar upp på Jarl ) I alla såna här parrelationer finns det väl nåt som är – inte vet jag, problematiskt. (till Rebecka) Eller nåt som är fel. Eller, ja …? Eller hur du nu skulle uttrycka det? REBECKA (till Jarl ): Men nu har han då … (till Marcus) Visst? MARCUS: Vadå? REBECKA: Ja, men som du sa när vi promenerade hit, så har du nu liksom sett en –

14

NY_Larsson_Realism_110712.indb 14

2011-07-15 14:58:41


MARCUS (avbryter henne): Poäng, ja. (till Jarl ) Ja, just det. En poäng med det här … Det här att den här situationen liksom är – (till Rebecka) Vad fan sa jag? Neutral? – Att den här situationen på nåt sätt är – ja, fan, neutral. Ytterligare en lite längre tystnad, under vilken Marcus på nytt tittar ner på golvet och verkar söka de rätta orden. MARCUS: Det var nå’ annat jag sa? REBECKA: Vadå, trygghet, eller? MARCUS: Va …? Sa jag …? Näe! (kommer på) Eller just det! – För det blir inte så infekterat som när vi två ska snacka ut … Då blir det ju oftast ba’ bråk! Och som nu, när nåt sånt här har inträffat, så upplever jag att det här, att sitta så här och prata, det ger liksom nå’ form av trygghet. JARL: Okej. MARCUS (utbrister): Eller, fan, trygghet? (till Rebecka) Vad säger du? REBECKA: Jo. MARCUS (till Jarl ): Ja, men jag tror att du fattar vad jag menar i alla fall! Några sekunders tystnad. REBECKA: Vi måste nästan berätta vad det är som har hänt? – Ska du eller jag börja? 15

NY_Larsson_Realism_110712.indb 15

2011-07-15 14:58:41


MARCUS: Ja, hör du du. (skakar på huvudet åt något) Det är ju så … Faktiskt inte ba’ obehagligt. Det är ju helt sjukt! (till Rebecka) Men ändå tror jag att det kanske blir ännu värre, om du liksom … (tystnar och rynkar på ögonbrynen av obehag) REBECKA: Du menar, om jag berättar min version först? – Det fattar jag … Börja du! En lite längre tystnad under vilken Marcus verkar sitta och tänka efter. MARCUS: Jag vet inte hur jag ska börja. Det står helt stilla. Marcus tittar på Rebecka. REBECKA: Vad säger du? Ska jag börja? MARCUS: Jag får väl fylla i sen. Rebecka berättar för Jarl – med lite sidoblickar här och där mot Marcus. REBECKA: Jag vaknade två i natt av att jag hörde … Ja, liksom … jag hörde ljud. Och alltså, så pass konstiga. Fattade helt enkelt inte vad det var. Men det var ändå som att jag på en gång kände på mig att det var otrevligt … eller nästan … nästan otäckt egentligen. – Jag var alldeles klarvaken. Ändå så minns jag att det skulle ta en liten stund innan jag märkte att Marcus inte längre låg där bredvid mig. Och då förstod jag ju … Ja, att det måste vara … (nickar mot Marcus) MARCUS. Ja. Och det här har jag alltså överhuvudtaget inget minne av. REBECKA: Jag vet inte riktigt hur jag ska berätta det. Det var faktiskt som en … som en chock … Jag kom ut i hallen. Och jag såg hur han som … hur han som stötte ihop med … gick liksom in i väggarna. 16

NY_Larsson_Realism_110712.indb 16

2011-07-15 14:58:41


JARL (till Rebecka): Det låter som att du uppfattade det som att han gick i sömnen? MARCUS: Jag har i alla fall inget minne av det. Hon verkar inte ha hört vad Marcus säger, tittar stint på Jarl – och nickar nu till slut. JARL (till Marcus): Och det här är nåt som aldrig tidigare har hänt? MARCUS: Vadå? JARL: Du har aldrig tidigare varit med om att du har gått i sömnen? MARCUS: Absolut inte. Jag menar … (tystnar och tittar på Rebecka) Du tycker väl ändå inte att det är normalt att jag inte har nå’ minne av nåt som är så jävla extremt? JARL: Men det är inte helt ovanligt. REBECKA: Vadå? Med minnesluckor …? Efter att man har gått i sömnen? JARL: Nä, det är inte helt ovanligt. (till Marcus) Men om du aldrig har varit med om det tidigare, förstår jag att det måste vara lite chockartat. Och att det är svårt att – (till Rebecka) Ja, om du tänker efter, är det egentligen inte så konstigt – (till Marcus) Att det är svårt att … riktigt acceptera. (till Rebecka) Att man har gjort det. (till Marcus) Jo, det förstår jag faktiskt. Det där måste vara svårt att acceptera. Att man har gått i sömnen. 17

NY_Larsson_Realism_110712.indb 17

2011-07-15 14:58:41


REBECKA: När jag sen tänkte efter lite, trodde jag att det fanns en naturlig förklaring. (till Marcus) Men jag måste hålla med om att det är svårt att tänka sig att du skulle ha tagit en Stilnoct. Och sen liksom – ja, jag vet inte – glömt bort att du har gjort det. (till Jarl ) För du förstår, för lite drygt en månad sen, måste jag själv ha varit med om det. JARL: Efter att ha tagit en Stilnoct? REBECKA: Ja, det är ett – inte sömnmedel. Utan jag tror det är en insomningstablett. JARL: Jo, men jag visste bara inte att det – REBECKA (avbryter): Jo, då. Kort tystnad. JARL: Så du menar alltså att det kan ha en sån biverkan …? Det kände jag inte till. REBECKA: Jo, för jag läste det sen i den här, du vet …? Vad heter det? (till Marcus) Inte bruksanvisning … Eller heter det det? – Du vet, det där papperet som alltid följer med i mediciner man tar ut på recept? MARCUS: Spelar fan ingen roll. Han fattar ju vad du menar. (till Jarl ) Eller har jag fel? För ett kort ögonblick ser det ut som om familjeterapeuten Jarl Henriksson inte riktigt kommer ihåg vad det är de talar om. Men lika fort finner han sig och skakar nekande på huvudet. 18

NY_Larsson_Realism_110712.indb 18

2011-07-15 14:58:41


JARL: Nä, men jag förstår vad hon menar. REBECKA: Och det var inte bara det att jag själv hade erfarenhet av att på nå’ sätt ha gått i sömnen, som fick mig att tänka i dom banorna, utan … (vänder sig till Marcus) Ja, men du, jag måste kunna ta upp det, nu när vi är här. – Jag menar, kom igen! Jag undrar ju ändå fortfarande. Ja, om jag nu ska va’ uppriktig, så. – Ja, vadå, jag tycker vi ska va’ det. MARCUS: Uppriktiga? REBECKA: Eller vad tycker du? MARCUS: Nä, men fan, säg! REBECKA: Först när jag tog upp det, det var ju nu på förmiddan, så kändes det ju lite småaktigt att jag … Ja, att jag hakade upp mig på en sån grej. JARL (gest): Ursäkta! Kort tystnad. JARL: Ja, ursäkta att jag avbryter, men …? Vad är det egentligen du syftar på? REBECKA: Stilnocten. JARL: Ja, just det, men …? Ja. – Okej. REBECKA: Det finns vissa saker som man är helt säker på. Och just den här tabletten Stilnoct, den … (tystnar och grimaserar till ) Oj, oj, oj. Nä … Du vet, det där … Det där det var … Ja’a. Det var nog det … Ja, jag tror det. Det var nog det vidrigaste jag varit med om 19

NY_Larsson_Realism_110712.indb 19

2011-07-15 14:58:41


i hela mitt liv. Då jag – ja … Alltså då det där hände mig … Det som jag senare tolkade som att jag – på grund av den där stilnocten – hade kommit att … Ja, att gå i sömnen liksom. JARL: När var det här? – Jag tyckte du sa, en månad sen, eller …? Drygt? REBECKA: Drygt en månad sen. – Just det. MARCUS (kommer på): Ja, det där, ja! Det var väl när vi hade giget på Hultsfred. Är det en månad sen nu? Rebecka säger inget, kastar bara en blick på honom och nickar. MARCUS: Jo, men jag minns det. Några dar efter att vi hade kommit hem så berättade du, att du upplevt det som att du … Dessutom så där helt plötsligt och inte heller att det var en dröm, utan det kändes verkligen som om det var på riktigt. (tyst för några sekunder) Ja. Att du liksom måste på nå’ sätt ha dött och hamnat i helvetet. JARL: Och det var alltså, som jag förstår det nu, i samband med den där stilnocten? Rebecka tycks sitta i egna tankar, återkallar kanske händelsen. Men så tittar hon upp på Jarl och nickar bekräftande. REBECKA: När man tänker på det – nu så här i efterhand – så verkar det kanske för en utomstående lite överdrivet … Men när det verkligen hände, var det … Ja, underligt nog var det inte en sån chock som det borde ha varit. För jag försökte verkligen att hålla mig kall. Hade jag tagit in rädslan som jag rimligen borde känna, skulle det ju bara ha blivit så otroligt mycket värre. JARL: Du hade alltså gått i sömnen?

20

NY_Larsson_Realism_110712.indb 20

2011-07-15 14:58:41


REBECKA: Men det var nåt som jag räknade ut först senare, dan efter. Eller – om det inte var först efter att det hade gått några dar? Jag minns inte riktigt. (tyst för några sekunder) Jag måste ha gått i sömnen. För jag vaknade upp på golvet i badrummet. Men först var det – jag vet inte hur jag ska beskriva det? (kort tystnad ) Om du tänker dig ett ”mellanläge” mellan den dröm som du har och det som vi väl får kalla ”verkligheten”? Alltså det som du just för tillfället befinner dig i. – Det är ju väldigt underligt att hamna i ett sånt … Vad var det jag kalla’ det …? Mellanläge. Ja, det är väldigt underligt … att hamna i ett sånt mellanläge. Det var så här att jag hade drömt att jag – och det var på grund av ett sorts practical joke, som nån, jag vet inte riktigt vem, hade utsatt mig för – hade lyckats förirra mig på en, jag tolka’ det som en campingplats … med tält och husvagnar och sånt … Vad jag än tog mig för, blev det allt trängre omkring mig. Knappt att det fanns en luftficka i – om det nu var en husvagn jag till slut hamnat i. Först minns jag att jag uppfattade det som ett regnskydd som man hade spänt upp mellan tälten. (kort tystnad  ) Och sen, så – jag öppnade ögonen. Och hur konstigt det än låter, så fattar man att man öppnat ögonen, även om man är i en dröm. Jag såg ju lite ljus. Så att jag under en iskall sekund förstod, att jag inte drömde. Sen kände jag av plast. Till slut fatta’ jag, det var en hink! – Men en plasthink i en husvagn, stämde ju fortfarande med drömmen jag hade. Och då kände jag dom … Mina hjärtslag. Rebecka vänder sig mot fönstret och en disig sommarhimmel. Marcus och Jarl utbyter frågande blickar. Jarl reser på sig och går ett varv i rummet. Rebecka ser det och ler. REBECKA: Hur konstigt det än låter, är det så att jag med hundra procents säkerhet kan säga att en tablett Stilnoct låg på översta hyllan i badrumsskåpet igår. Och när jag tittade efter i morse, så … Nä, då fanns den inte längre där.

21

NY_Larsson_Realism_110712.indb 21

2011-07-15 14:58:41

Profile for Smakprov Media AB

9789100124960  

9789100124960  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded