hon kommer gående på den spruckna oljegrusvägen, föreställer sig att hon ser det gamla huset för första gången, att hon aldrig satt sin fot i byn. Hon är en främling, en förmodad husspekulant vars hjärta börjar slå fortare vid upptäckten av att det finns en sjö nedanför huset – här står lycka och harmoni parkerade redan vid den charmigt slitna grinden, här sköts det om och ansas, men inte på det där jobbigt petiga sättet. Inga utspridda leksaker på tomten och alltså inga barn. Hon drar slutsatsen ett äldre par som fortfarande har orken kvar. Den gula färgen på fasaden har den rätta herrgårdsnyansen, de vita björkpelarna som bildar vägg mot vägen har vuxit i följsam takt, de ser ut som en konstinstallation. Om hon själv hade det stora privilegiet att bo i huset skulle hon dra upp ölandstoken, som påminner henne om offentliga utemiljöer, och placera ut bänkar i rå betong lite varstans i trädgården. Och så skulle hon måla friggeboden gul, för som den ser ut nu – vit med bruna knutar – skämmer den bara. Det skulle kunna bli hennes huvudsakliga projekt den här sommaren: måla om friggeboden. Av gammal vana går hon i gräset bredvid grusgången när hon följer denna fram till verandan där blå och vit 5
Davidsson.Detmanhar.korr2.indd 5
11-01-10 13.41.25
lobelia svämmar över i två amplar som hänger i taket och mest är i vägen. Hon kliver ur sandalerna och går direkt till badrummet för att där göra samma sak med sig själv som med huset: se med nya ögon. Hon fäller ut sidospeglarna som gör att hon kan studera sig själv i profil utan att möta sin egen blick. Ett ansikte. Hon försöker se nyktert på detta men fastnar omedelbart i upptäckten av små pigmentförändringar på den högra kinden. Fan, hon vill inte bli så där konstigt flammig i ansiktet som hon har sett att en del blir. Särskilt rökare. Men hon röker inte! Inte längre. En frisör sa en gång att hon hade fantastisk hy. Hon var så fruktansvärt ung då att hon inte brydde sig. Nu bryr hon sig. Framför allt när hon går till frisören. – Är du sjuk? säger mormodern tätt inpå dörren. – Men. Kan man inte ens få skita ifred. – Usch, så du pratar. Hon sprutar ut en alldeles för stor klick solskyddskräm i handflatan och börjar smörja in ansiktet. – Det är så tyst därinne. Man undrar ju. – Snälla Alva… – Jaja. Jag ska gå. Ska jag sätta på kaffe? – Visst. – Då gör jag det. Vill du ha sockerkaka? Sockerkaka tinar snabbt. Annars finns det kanelsnäckor, fast med saffranssmak. Det är nåt nytt dom har hittat på. Det var Ebbe som köpte dom, han såg väl fel. Snart vågar jag inte skicka iväg han till affären längre. Det maler på en stund till. Hon stirrar in i sitt krämblanka, solbrända ansikte och blir full i skratt. 6
Davidsson.Detmanhar.korr2.indd 6
11-01-10 13.41.25
Hon har badat igen och låtit huden självtorka och nu stramar den av dy som har fångats upp av kroppshåren. Hon ligger utsträckt på sängen i boden och fläckar ner lakanen, Alva kommer att gräla på henne. När hon och Boris var nyförlovade tömde de boden på bråte, skurade med såpa och ställde in en säng, ett bord och en stol och en liten vinkyl som hon stängde av om nätterna för att den brummade. Ebbe tyckte att de skulle pynta och kom dragandes med små vaser och ett stentroll som tappat svansen och de hade inte hjärta att säga nej. Trollet står kvar på bordet, hon stryker det ibland över kalufsen. Hon kommer inte att måla om boden. Kommer inte ens att föra saken på tal. Hon orkar inte ta den fighten med Alva. Hon har sagt till sig själv att ligga lågt, inte peta i saker och ting. Hon lägger armen över ansiktet och sniffar i vecket där: solsvett, dy och vass. Tänker att hon någon gång ska simma över till andra sidan sjön, kanske redan i morgon; livet är för kort för upprepningar, som att år efter år kliva ner i vattnet från samma sten och sedan simma ut till näckrosorna och tillbaka bara för att det är i näckrosorna man vill vara. Och hon skulle kunna hyra en kanot nere vid kanalen, som turisterna gör och kanske har planerat och sett fram emot i månader, och paddla sig igenom hela sjösystemet. Det har hon aldrig gjort. Hon har heller aldrig firat midsommar ensam.
7
Davidsson.Detmanhar.korr2.indd 7
11-01-10 13.41.25
alva ger henne en hink med vatten, två fönsterrakor och trasor som hon klippt till av gamla handdukar och sedan går de in i fina rummet. – Ta bort spindelnäten och tvestjärtarna när du ändå håller på, säger mormodern. När hon påpekar att rakorna inte har någon spänst i gummit går Alva iväg och hämtar en tredje som hon lagt ut i garaget eftersom den spruckit i skaftet. – Varför har du inte bara slängt den? säger hon. – Det har inte blivit av, säger Alva. Hon växlar mellan de tre rakorna, bestämmer sig för den med sprucket skaft. – Det var ju tur att den inte hann åka i soporna, säger Alva. – Släng dom andra i stället, dom är värdelösa, säger hon. – Dom är så gott som nya, dom slänger jag inte. Hon ger mormodern en sträng blick som får henne att försvinna ut i köket och dra igen dörren efter sig. Strax hörs dansbandsmusiken som alltid spelas på lokalradion. Döda flugor ramlar ner på golvet och tjocka spindelnät trasas sönder när hon rycker isär fönstren. Inga tvestjärtar och ingen synbar smuts. Solen har tagit 8
Davidsson.Detmanhar.korr2.indd 8
11-01-10 13.41.25
sig förbi de höga björkarna utanför och ligger på som en strålkastare i ansiktet. Alva höjer volymen: Hon kommer med sommaren, hon kommer med sol igen. Hon kommer med vindarna som gör att fåglarna flyttar hem. Hon kommer med kärleken, hon kommer med liv igen och när allt är grått och kallt – hon kommer med sommaren… Och hon tänker att hon är den som kommer med hösten och regnet och får fåglarna att sticka söderut, den som kommer med sura miner och stagnation… Alva nynnar, hon är på gott humör och det har enbart med rena fönster att göra. Hon slår ihjäl en fluga med trasan, knäpper bort kletet med ett finger. Sedan står hon en stund framför sina föräldrars bröllopsfotografi och räknar ut att det i år är tio år sedan hon passerade sin mamma i ålder. Hon börjar dra ifrån på allvar. Hon är större också, på alla ledder. Kerstin var en och femtionio lång och vägde fyrtioåtta kilo när hon dog. I köket sitter Alva och väntar med en kopp kaffe framför sig. – Torkade du upp på parketten efter dig? Det blir vita fläckar annars. – Jag vet det. Mormodern tar tag i bordskanten och häver sig upp, hon har blivit tyngre sedan sist, som var i julas, och hon misstänker att det beror på jordnötssmöret. – Vad bra att jag fick detta gjort. Men tillfredsställelsen är snabbt övergående för Alvas svarta anteckningsbok är full av att-göra-listor; en för sådant som ska uträttas samma dag, en veckolista och en att-göra-längre-fram-lista. Det som står på dagslistan blir så gott som alltid avbockat medan punkterna på 9
Davidsson.Detmanhar.korr2.indd 9
11-01-10 13.41.26
längre-fram-listan kan stå kvar år efter år; nya madrasser till dubbelsängen har till exempel varit aktuellt de senaste fem åren. Hon berättar för Alva: – När jag bodde på Hornsgatan var jag tvungen att putsa fönstren en gång i veckan och det var för att jag inte orkade göra det varje dag. Soten från gatan trängde in genom fönsterspringorna och la sig som en klibbig hinna på möblerna. Alva skakar på huvudet. – Att människor ska behöva leva så. – Ja, varje kväll grät jag mig till sömns över att behöva bo i en etta på Söder. Ett helvete på trettiofem kvadrat. Jag försökte byta till nåt fräschare ute i Hässelby men det var omöjligt. – Äh, det där tror jag inte på. – Är det du som har sagt att hon vägde fyrtioåtta kilo när hon dog? – Vem pratar du om? – Du vet vem jag pratar om. Det kan inte vara nån annan än du som har sagt det. Fyrtioåtta kilo är väldigt lite. På gränsen till sjukligt. – Hon var inte det minsta sjuk ska jag säga dig, säger Alva med hetta. Det är du som har sjuka fantasier. Jag har väl ingen aning om vad hon vägde men jag ska säga dig att det var precis lagom mycket. Hon var nätt. Hon säger inte emot. När det gäller mamman har hon inget att komma med. Håkan står med kritisk näsa över de rykande kastrullerna. Hon vet att han snart kommer att säga något. Det blir något om Alvas brunsås, att den är tunn och 10
Davidsson.Detmanhar.korr2.indd 10
11-01-10 13.41.26
smaklös. Hon säger åt honom att hålla käften och laga maten själv. Och inte stå och snora över spisen. Det finns mycket hon vill säga sin yngre bror som dagligen runt fem kommer körande från stan i sin gula Corvette för närmare halvmiljonen. Han har visat henne kvittot, viftat med det framför ögonen på henne som ett bevis på att även han kan spendera pengar. Alva och Ebbe lever i tron att han köpt bilen av en arbetskamrat för hundrafemtiotusen vilket redan det är en skrämmande hög summa för en bil. Han tar för sig av maten som ställs fram på bordet och efter att ha ställt in sin tallrik och endast sin tallrik i diskmaskinen går han ner till sitt gamla hobbyrum i källaren där han plockar lite, som han uttrycker det, och när han är klar med plockandet, som hon vet mest handlar om att sitta i den gamla fåtöljen och bläddra i tonårstidens Teknikens värld, går han ut till bilen och kör iväg utan att säga hej då. Han har semester och det enda han gör är att glida omkring i Corvetten utom när det regnar då han tar fram putstrasan och handdammsugaren. Hon rycker kökshandduken ur Alvas hand och slår efter honom, jagar honom ut i hallen, magen guppar när han hoppar undan. – Har du nånsin lagat mat? Har du nån gång i ditt ynkliga liv kokat så mycket som ett ägg? Ebbe svarar med ett frustande skratt från sitt hörn där han sitter bredbent på stolen som Alva torkar av med en trasa varje kväll. Hon fäster handduken i byxlinningen och tar över såsen från Alva. Håkan blir stående framför spegeln i hallen. – Du kan väl berätta sen, säger Alva. – Vad då? säger hon. 11
Davidsson.Detmanhar.korr2.indd 11
11-01-10 13.41.26
– Hur du kan få såsen att smaka… så mycket sås. Mera salt hjälper ju inte, det blir ju bara… salt och onyttigt, säger mormodern. – Jag hoppas det finns soja, säger hon. Inte sockerkulör på flaska utan vanlig kinesisk soja som är en självklarhet i varje kylskåp. – Ja, det tror jag ska finnas, om den inte tagit slut, säger Alva. – Slut? Hur skulle sojan kunna ta slut? säger Håkan. Han kommer in i köket med magen blottad. Mitt på sitter naveln som en jättedruva. Inget tar väl nånsin slut i det här huset. Det bara står och står på nån hylla och väntar på fan och hans moster. En gång hittade jag kanel från typ nittonhundraåttiosju. – Du ljuger, säger Alva och plockar bland de urkramade tuberna med mjukost på hyllorna i kylskåpsdörren. Du ljuger och hittar på som den barnunge du är. – För guds skull, ta ner tröjan, säger hon. Brodern börjar vällustigt stryka sig över magen, flinar åt henne. Hon gör en äcklad grimas, han släpper magen och snappar åt sig en köttbulle från stekpannan, bränner sig och tappar köttbullen som rullar iväg över golvet och lämnar en blankfet rand efter sig.
12
Davidsson.Detmanhar.korr2.indd 12
11-01-10 13.41.26
gordon eriksson är inte mycket för kramar. När hon stiger in i köket på Skriknäs och gör en antydan till att sträcka ut armarna böjer han sig mot golvet och tar upp katten i famnen. – Det är lite svalare nu, säger han. Det är som om han varje gång behöver några minuter för att vänja sig vid hennes närvaro. Ett par meters avstånd, några floskler om väder och vind. I början, och det var alldeles nyligen, förväxlade hon detta med blyghet. – Jo, nu när du säger det så, säger hon automatiskt. Hon har inte lagt märke till någon temperaturförändring. Hon hoppas att högtrycket har bitit sig fast så att hon slipper tänka på kläder. Hon har svalkat av sig i sjön tre gånger, duschat efter den sista. Så hon är ren och fin. Åtminstone var hon det när hon för en stund sedan satte sig på cykeln. Håkan hade då rullat in mot stan igen. Han lämnade en fruktansvärd stank efter sig på toaletten. Hon följer med Gordon uppför trappan till teverummet som liksom de övriga rummen är fullbelamrat med gamla trämöbler. Glasbordet med kromade ben från nittonhundraåttiotalet är det modernaste han äger. Det 13
Davidsson.Detmanhar.korr2.indd 13
11-01-10 13.41.26
blir fuktiga spår i dammet när han lägger upp fötterna på glasskivan. I fönstret står två ledsna fikusar i vita plastkrukor, utanför vajar trädgrönskan. Fotbolls-VM pågår och Brasilien möter Australien. Fem minuter in i matchen lägger Gordon armen bakom hennes nacke och med sin lediga hand letar han upp hennes högra bröst under toppen, utan att ta blicken från teven. Näven är varm och svettig. Han släpper bröstet och övergår till det vänstra, kramar och klämmer en stund innan han är tillbaka på det högra. Hon låter honom hållas en stund, sedan fångar hon in handen och håller den stilla. – Var det fel? säger Gordon. Ja, din klumpeduns, men det säger hon inte. Hon säger: – Jag kan inte koncentrera mig på matchen.
14
Davidsson.Detmanhar.korr2.indd 14
11-01-10 13.41.27
hon kom med tåget från Stockholm för tio dagar sedan, tog en alldeles för kostsam taxi från stationen för att slippa bli hämtad av Ebbe som mitt under en färd kan glömma vad det är han håller på med och sluta trampa på gasen. Det första Alva la märke till var det tomma ringfingret på vänster hand. – I Jesu namn, var har du ringen! Hon var förberedd på detta och lyfte fram guldkedjan runt halsen i vilken hon hängt ringen. – Fingret har svullnat, det är värmen, sa hon. Hon tänkte inte berätta att förlovningen var bruten. Hon var inte ens på det klara med om den oåterkalle ligen var bruten eller bara låg på is. Kanske hade den där förlovningen bara varit på låtsas. Inget av detta kunde förklaras för Alva. Hon tänkte inte heller berätta att hon blivit av med körkortet efter att ha kört i sjuttio utanför en lågstadieskola. – Kan du inte sätta den på lillfingret i stället? sa Alva. – Där ramlar den av direkt, sa hon. Alva stirrade på hennes hand. – Men du ser ju oförlovad ut. 15
Davidsson.Detmanhar.korr2.indd 15
11-01-10 13.41.27
– Vem bryr sig? – Alla! Sedan påpekade mormodern att hon liknade en häxa med ”det där håret”. – Vill han ha dig sån, Boris? – Han har inte klagat. Förresten har du aldrig dina ringar på dig. Alva la upp händerna på köksbordet, spärrade ut de svullna och fnasiga fingrarna. – Du ser ju hur dom ser ut. Ja, tänkte hon, som misshandlade prinskorvar. Alva tittade på sina händer och skakade på huvudet, tycktes nu helt ha glömt bort att hon höll på att ställa fram en tidig välkomstmiddag: blocktorsk med pepparrotssmör. – Att man skulle få såna… Om man varit karl hade det inte spelat nån roll, men som kvinna… – Det där är bara skitsnack, Alva. – Det fanns dom som trodde att det smittade. Inte hade jag kunnat söka ett arbete med dom här… – Så allt är händernas fel? – Ja, fastslog Alva. Jag tog till exempel aldrig körkort och det har inte gått en dag utan att jag har ångrat det. Jag kunde ju tagit lektioner med handskar på, ingen hade väl sagt nåt om det. – Nej, ingen hade sagt nåt om det. – Det är mycket man ångrar. – Du brukar säga det. Alva blev aldrig någon fin dam som sin storasyster Laura som framlever sina dagar med make i Marbella som golfande pensionär, inte med de händerna, och inte med en sådan som Ebbe. 16
Davidsson.Detmanhar.korr2.indd 16
11-01-10 13.41.27
Fel händer, fel karl. Jag gjorde en missbedömning, har det hetat över matbordet när Ebbe kläckt ur sig något utöver det vanliga eller spillt sås på skjortbröstet. Ända sedan hon var liten har Ebbe spillt sås på skjortbröstet. Ebbe var en missräkning. En skogsingenjör, vilket var det epitet Alva hade tänkt att Ebbe skulle erövra efter några inledande slitår på sågverket jämte nödvändiga kvällskurser, skulle aldrig ha spillt sås eller rapat högt vid matbordet. – Trots allt blev du gift, sa hon. – Jodå, sa Alva med ett bistert litet skratt. Hon gömde händerna i knäet. Hur det nu gick till. Vi var väl blinda och döva bägge två. Sedan ville mormodern veta när Boris skulle dyka upp – till helgen kanske? För i så fall behövdes det storhandlas på Willys i stan. Och bäddas i hennes gamla flickrum på övervåningen, för den här gången skulle de inte ligga i boden och trängas som sardiner på burk, täcken och kuddar fanns i klädkammaren. Hon förklarade att Boris rest till Italien i affärer. Alva nickade gillande. – Blir han borta länge? – Det vet jag faktiskt inte. Beror på hur saker och ting avlöper. – Jag förstår. Han arbetar mycket, Boris. Det runda ansiktet lyste av förnöjsamhet. – Man får hoppas att han inte sliter ut sig, fortsatte mormodern och såg inte det minsta orolig ut. – Mmm, sa hon. – Går genom väggen, sa Alva. 17
Davidsson.Detmanhar.korr2.indd 17
11-01-10 13.41.27
– In i väggen heter det. – Det vet jag väl. – Nej, det vet du inte. Du vet inget om såna saker. – Jag ser väl på teve och lyssnar på radio! – Du har aldrig haft ett riktigt jobb. – Tack för det. – Du vet vad jag menar. – Och du då? Har du lyckats behålla ett arbete mer än en månad? Redan efter trettio minuter var de igång, mormor Alva och hon, och det hade med all säkerhet spårat ur om inte Ebbe kommit in i köket, glad och yster över hennes ankomst. Han gick fram för att ta i hand. Hon låtsades inte om handen utan gav honom en kram. Den blev lika tafatt som vanligt. Innan de släppte varandra klappade han henne på ryggen, det var något nytt, om än lika tafatt. – Stannar du över helgen? sa morfadern. Hon såg frågande på Alva som skyndade sig att svara i hennes ställe: – Hon har inte direkt sagt nåt. – Jo, hon har sagt att hon kommer att stanna ett tag, sa hon. – Det tror jag inte på, sa Alva. – Jag vet väl vad jag har sagt, sa hon. – Jag menar att jag inte tror att du blir så långvarig, sa Alva. – Vi får väl se, sa hon. – Det har hänt nåt, sa Alva och fick något segervisst i blicken. Har du blivit av med lägenheten? – Jag kan sticka i kväll om du vill, nej: sista tåget har gått. Så du får dras med mig en dag till, sa hon. 18
Davidsson.Detmanhar.korr2.indd 18
11-01-10 13.41.27
– Jösses, du får väl stanna så länge du vill, sa Alva. – Ja, du är så välkommen så, sa Ebbe. Hur kom du hit från stationen förresten? – Jag fick skjuts, sa hon. Ebbe lät sig nöja med det. Det var kväll och myggsurr när hon drog rullväskan över gräsmattan bort till boden. Dörren var låst men nyckeln satt i låset. Därinne luktade det såpa och varmt trä och det stod en genomskinlig vas med blåklockor och smörblommor på bordet. Hon gissade att mormodern tagit fram en sax och pekat i riktning mot ängen och sagt åt Ebbe att gå ut och plocka. Hon tryckte upp fönstret som vette mot sjön och satte sig på sängen med det gamla tigermönstrade överkastet som hon tjatade sig till i tolvårspresent och som hon ett år senare vägrade ha framme. I boden hade det kommit till sin rätt. I boden var allt tillåtet. Överkastet var mjukt och lite porrigt och galet ihop med prydnadskuddens broderade kattungar. Hon pressade kudden mot ansiktet, den luktade torr unkenhet. Lukten innehöll en historia, som hon inte fick tag i. I stället blev hon ledsen. Hon sträckte ut sig på låtsaspälsen och tröstade sig med tanken att hon hade gratis boende hela sommaren. Påminde sig om att Ebbe äntligen lagat punkteringen på cykeln. Att prognoserna var goda för fortsatt solsken. Att det fanns obegränsat med ren luft att andas och sjöar att bada i och pittoreska grusvägar att färdas på, mil efter mil utan att man möter något annat än två tyskar på en tandemcykel som skulle kunna betala dyrt för att få en skymt av älgkon man själv nyss såg stå och äta löv från en björk i dikesrenen. 19
Davidsson.Detmanhar.korr2.indd 19
11-01-10 13.41.28
Hon satte sig upp, böjde sig fram över rullväskan på golvet och fällde upp locket. Längre än så kom hon inte. Hon hade ingen brådska. Förresten fanns det inga lådor att stoppa i. Och bara en krok och där – på dörren – hängde redan hennes gamla velourmorgonrock som Alva utan hennes vetskap plockat ut från en påse som skulle gå till Stadsmissionen. Den var ju hel och fin, menade mormodern, så gott som ny, och vad i hela världen skulle en hemlös med en rosa morgonrock till.
20
Davidsson.Detmanhar.korr2.indd 20
11-01-10 13.41.28