9789100124588

I

I Allahs namn … Till slut, efter att ha slagits varje dag mot fienderna, kylan, värmen, hungern, bristen på krigsförnödenheter, fällor överallt, nya skador, ständiga dödsfall, tills vi såg fienderna, ett stridslystet folk, samlade, beväpnade och inträngda, i händerna på berber och turkar, besegrade, slagna, landsförvisade och berövade hem och tillhörigheter; fångar, bundna män och kvinnor; tillfångatagna barn sålda på auktion eller bortförda för att bo på platser långt från sina hem … En tvivelaktig seger och under så fruktansvärda omständigheter att man vid något tillfälle var oviss om det var oss eller våra fiender som Gud ville straffa. diego hurtado de mendoza Guerra de Granada, första boken

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 9

2011-02-02 15:39:05

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 10

2011-02-02 15:39:05

1

Juviles, Alpujarras, kungariket Granada Söndag, 12 december 1568

L

judet från klockan, som ringde till högmässan klockan tio, bröt genom den kalla atmosfär som omslöt den lilla byn belägen i ett av Sierra Nevadas många utsprång. Det metalliska ekot försvann nedför berget som om det ville kasta sig mot foten av Contraviesa, bergskedjan som i söder täpper till den frodiga dal genom vilken floderna Guadelfo, Adra och Andarax flyter. Floder bevattnade av en oändlig mängd tillflöden som rinner ner från de snötäckta bergstopparna. Bortom Contraviesa breder Alpujarras ut sig ända ner till Medelhavet. Under den blyga vintersolen gick närmare tvåhundra män, kvinnor och barn − de flesta med fötterna släpande efter sig, nästan alla under tystnad − mot kyrkan och samlades framför portarna.

Helgedomen, av ockrafärgad sten och utan några som helst yttre utsmyckningar, bestod av en enda, enkel rektangulär kropp och från en av sidorna reste sig det robusta tornet i vilket klockan hängde.

Intill byggnaden bredde ett torg ut sig framför bergspassen som slingrade sig nedför dalen från Sierra Nevada. Från torget, i riktning mot berget, föddes trånga gränder kantade av en mängd hus rappade med krossad skiffer. Det var hus med en eller två våningar, mycket små dörrar och fönster, platta tak och runda skorstenar som kröntes av svampformade höljen. På takterrasserna låg paprikor, fikon och 11

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 11

2011-02-02 15:39:05

vindruvor och torkade i solen. Gatorna ringlade sig uppför bergssluttningen och gjorde att de nedre husens tak nådde upp till de övres grund, som om de staplats på varandra.

På torget, framför kyrkoporten, stod en grupp med barn och flera gammalkristna i tjugoårsåldern som bodde i byn. De iakttog en gammal kvinna som stod högst upp på en stege lutad mot framsidan av helgedomen. Kvinnan skakade och de få tänder hon hade kvar skallrade. Moriskerna gick in i kyrkan utan att vända blicken mot sin trossyster som hade stått där uppe sedan gryningen fastklamrad vid den översta pinnen, uthärdande vinterkylan utan något ytterplagg.

Klockan ringde och ett av barnen pekade på kvinnan, som darrade i takt med kläppen samtidigt som hon försökte hålla balansen. Några skratt bröt tystnaden. − Häxa! hördes genom gapskratten.

Ett par stenar träffade den gamla kvinnans kropp samtidigt som stegens fötter överöstes med spottloskor.

Klockan slutade att ringa; de kristna som fortfarande stod utanför kyrkan skyndade sig in. Inne i kyrkan, ett par steg från altaret och vänd mot de troende, satt en stor man med mörkt hår och solbränd hy på knä. Han bar varken slängkappa eller rock, han hade ett rep runt halsen och de korsade armarna höll ett vaxljus i vardera handen.

För några dagar sedan hade samme man gett den gamla kvinnan på stegen en av sin sjuka hustrus skjortor för att hon skulle tvätta den i en källa vars vatten sades ha helande krafter. Den där naturliga lilla källan, dold mellan klippblock och den täta vegetationen i det branta bergslandskapet, användes aldrig för att tvätta kläder. Don Martín, prästen i byn, ertappade kvinnan medan hon tvättade den enda skjortan och han tvivlade inte på att det rörde sig om något slags trolldom. Straffet lät inte vänta på sig: Kvinnan skulle tillbringa söndag morgon uppflugen på stegen, under allmänhetens hån. Den enfaldige morisken som hade efterfrågat trolldomen dömdes till botgöring medan han lyssnade till mässan sittande på knä, inför alla de närvarandes skärskådande ögon.

Så snart som de steg in i kyrkan avlägsnade sig männen från kvinnorna, som tillsammans med sina döttrar satte sig på de främre raderna. Den knäböjande botgöraren satt med blicken förlorad i 12

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 12

2011-02-02 15:39:05

intet. Alla kände honom. Han var en god man som skötte sin mark och de få kor han ägde. Han hade bara velat hjälpa sin sjuka hustru! Efter hand satte sig männen ordningsamt bakom kvinnorna. I samma stund som alla hade funnit sin plats steg prästen, don Martín, kaplanen, don Salvador och Andrés, klockaren, fram till altaret.

Don Martín, fetlagd med blek hy och rödfläckiga kinder, utstyrd i en mässhake av guldbroderat sidentyg, slog sig ner i ett högsäte framför församlingen. På var sida om honom ställde sig kaplanen och klockaren. Någon stängde kyrkportarna. Korsdraget stillade sig och lampornas lågor slutade att fladdra. Det färgglada kassetttaket i mudéjarstil skimrade och överglänste den sobra och dystra altartavlan och sidoskåpen.

Klockaren, en lång, svartklädd ung man, mager och med mörk hy som de flesta i församlingen, öppnade en bok och harklade sig. − Francisco Alguacil, läste han. − Här.

Efter att ha kontrollerat varifrån svaret kom antecknade klockaren något i boken. − José Almer. − Här.

En ny anteckning. »Milagros García, Maria Ambroz …« Uppropen besvarades med ett »här« som, efterhand som Andrés ropade upp namnen på listan, lät mer och mer som en grymtning. Klockaren fortsatte att kontrollera ansiktena och göra anteckningar. − Marcos Nuñez. − Ja. − Du var inte närvarande vid mässan förra söndagen, sa klockaren. − Jag var … Mannen försökte förklara sig men han fick inte fram orden. Han avslutade meningen på arabiska samtidigt som han viftade med ett dokument. − Kom fram hit, beordrade Andrés.

Marcos Nuñez gled fram mellan de närvarande och ställde sig vid foten av altaret. − Jag var i Ugíjar, lyckades han ursäkta sig samtidigt som han överlämnade dokumentet till klockaren.

13

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 13

2011-02-02 15:39:05

Andrés slängde ett öga på det och gav det till prästen, som läste det noggrant innan han kontrollerade namnteckningen och gav sitt godkännande med en grimas. Abboten för kapitelkyrkan i Ugíjar intygade att den femte december år 1568 hade den nykristne vid namn Marcos Nuñez, invånare i Juviles, närvarit vid högmässan som hållits i byn.

Klockaren drog på läpparna i ett nästan omärkbart leende och skrev något i boken innan han fortsatte med den oändliga listan över nykristna − de muslimer som kungen tvingat till dop och konvertering till den kristna tron. Han var tvungen att kontrollera deras närvaro vid gudstjänsterna varje söndag och övriga påbjudna dagar.

Några av de uppropade svarade inte och deras frånvaro antecknades noggrant. Två kvinnor kunde inte, till skillnad från Marcos Nuñez med sitt intyg från Ugíjar, rättfärdiga varför de inte hade infunnit sig till mässan som firats föregående söndag. De försökte båda förklara sig med stapplande ord. Andrés lät dem fortsätta med sina utläggningar och vände blicken mot prästen. Den första gav upp sina försök så fort som don Martín bad henne att hålla tyst med en befallande handrörelse. Den andra däremot fortsatte att hävda att hon hade varit sjuk den söndagen. − Fråga min make! skrek hon medan hon med nervös blick letade efter maken bland de bakre raderna. Han kan … − Tyst, du djävulsdyrkare!

Don Martíns rop tystade kvinnan, som bestämde sig för att böja ned huvudet. Klockaren antecknade deras namn. Båda kvinnorna skulle få betala en halv real i böter.

Efter den långa uppräkningen inledde don Martín mässan, men inte utan att först ge instruktioner till klockaren om att tvinga botgöraren att höja händerna som höll i ljusen. − I Faderns och Sonens och den helige Andes namn …

Ceremonin fortsatte fast det var få som förstod de heliga skrifterna och som kunde följa med i den frenetiska rytmen och de oupphörliga ropen med vilka prästen bannade dem under utläggningen av bibeltexten. − Tror ni kanske att vattnet från en källa ska bota er från någon sjukdom? Don Martín pekade på mannen som satt på knä framför 14

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 14

2011-02-02 15:39:05

dem. Hans pekfinger skakade och hans anletsdrag drogs ihop. Det är ert straff. Endast Kristus kan befria er från olyckan och umbärandet med vilket han bestraffar ert liderliga liv, era hädelser och ert vanhelgande synsätt!

De flesta av dem talade inte spanska; några kommunicerade med spanjorerna på aljamiado, en dialekt som var en blandning av arabiskan och det romanska språket. Men alla var tvungna att kunna Fader vår, Ave Maria, trosbekännelsen, bönen till Maria och de tio budorden på spanska. Barnen hade lärt sig tack vare de lektioner som de fick av klockaren. Kvinnorna hade lärt sig under de lektioner i den kristna läran som de tvingades att infinna sig till på fredagar och lördagar. Om de uteblev från lektionerna straffades de med böter och förbud mot att ingå äktenskap. Först när de hade demonstrerat att de kunde bönerna utantill befriades de från lektionerna.

Under mässan bad några av dem. Barnen, som hade uppmärksamheten riktad mot klockaren, bad med hög röst, nästan skrikande, som deras föräldrar hade lärt dem för att på så sätt kunna lura kaplanen som gick mellan bänkarna och i hemlighet utropa: Allahu Akbar. Många viskade orden med slutna ögon, suckande. − Åh, du barmhärtige! Befria mig från mina fel, mina laster …, hördes bland raderna så snart don Salvador försvann en bit bort. Fast sanningen var att han aldrig avlägsnade sig allt för mycket, som om han var rädd för att de skulle utmana honom genom att åkalla den muslimske Guden i den kristna helgedomen, under högmässan. − Åh, härskare! Vägled mig med din kraft …, ropade en ung morisk flera rader längre ner medan barnen skrek fram Fader vår. − Åh, du nådige! vidhöll en tredje.

Och plötsligt, när den kristna bönen avslutats, tog prästens sträva stämma överhand igen. − Prisat vare hans namn, hördes den dagen från en av de sista bänkraderna.

De flesta moriskerna stod alldeles stilla, raka och orubbliga. Några tittade don Salvador rakt i ögonen, de andra vände bort blicken. Vem hade haft fräckheten att prisa Allahs namn? Kaplanen knuffade sig fram mellan raderna men kunde inte peka ut den som hade begått helgerånet.

15

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 15

2011-02-02 15:39:05

När de var halvvägs genom mässan väntade klockaren och kaplanen, den ene med en bok och den andre med en korg, på att ta emot allmosorna från församlingen. Under don Martíns vakande öga samlade de in kopparmynt, bröd, ägg, lin … Endast de fattiga var befriade från att ge gåvor. Om de rikaste inte lämnade några allmosor på tre veckor dömdes de till motsvarande böter. Andrés antecknade utförligt vem och vad som skänktes.

När »dödens klocka«, som de kallade den lilla klocka som kun­ gjorde nattvarden, ljöd knäböjde moriskerna motvilligt bland de gammalkristnas fromhetsbetygelser. Dödens klocka klingade när prästen, med ryggen mot församlingen, höjde nattvardsbrödet; den hördes på nytt när han, fortfarande med ryggen mot dem, höjde kalken. Prästen förberedde sig för att uttala sakramentet när han, arg över mumlet som studsade genom kyrkan, plötsligt vände sig mot församlingen med raseriet skrivet i ansiktet. − Hundar! skrek han. Förbannelsen fläckade den heliga bägaren med spott. Vad är det för mummel? Tig, kättare! Knäböj som sig bör för att motta Kristus, den ende Guden! Du! Han pekade på en gammal man på tredje raden. Res dig upp! Avguda inte din falske Gud. Titta! Titta upp när du erbjuds det heliga sakramentet!

Han förintade ytterligare två morisker med blicken innan han fortsatte. Sedan gick både män och kvinnor fram under tystnad för att äta av »brödet«. Många av dem skulle försöka hålla veteklumpen blandad med saliv i munnen tills de kom hem och kunde spotta ut den. Alla morisker, utan undantag, skulle gurgla sig för att bli av med resterna.

Folket lämnade kyrkan efter att ha välsignats med fridshälsningen.

Några, de kristna, tog emot den med gudfruktighet; andra, de allra flesta, förlöjligade det hela genom att göra korstecknet baklänges, tyst bekräfta Guds unicitet och göra narr av treenigheten, som det var meningen att de skulle åkalla med korstecknet. Moriskerna skyndade sig hem för att spotta ut brödet. De få kristna som fanns i byn flockades utanför kyrkporten för att samtala. De lade inte märke till barnen som skrek åt den gamla kvinnan som till slut hade trillat ner från stegen och låg på marken, hopkurad och stel, blå om läpparna och med svårigheter att andas. Inuti helgedomen förlängde prästen 16

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 16

2011-02-02 15:39:05

och hans medhjälpare straffet för botgöraren, och de fortsatte att framhålla hans skuld medan de samlade ihop de saker som använts under gudstjänsten och bar dem från altaret till sakristian.

17

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 17

2011-02-02 15:39:05

2

Moriskerna har startat ett uppror, det stämmer, men det är de gammalkristna som driver dem till desperation genom arrogans, stölder och den oförskämdhet med vilken de lägger beslag på deras kvinnor. Till och med prästerna beter sig på detta sätt.

Eftersom en hel by med morisker hade vänt sig till ärkebiskopen för att klaga på prästen bestämdes det att man skulle ta reda på anledningen till klagomålen. Skicka bort honom, bad församlingsborna …, eller om inte, gift bort honom, för alla våra barn föds med ögon lika blå som hans. francés de álava, spansk ambassadör i Frankrike, till Filip II, 1568

J

uviles var huvudort i ett taa som utgjordes av ett tjugotal småbyar utspridda på Sierra Nevadas ojämna utsprång. En fjärdedel av marken, som var indelad i marjaler 1, hade riklig tillgång till vatten och resten var obevattnad mark. Man odlade vete och korn. Mer än fyratusen marjaler upptogs av vinodlingar, olivträd, fikonträd, kastanjeträd och valnötsträd, men framför allt av svarta mullbärsträd, silkesmaskarnas föda, den största inkomstkällan för området, även om silket från Juviles inte hade samma anseende som det från de andra områdena i Alpujarras.

På de där bergstopparna, mer än tusen steg över havet, odlade de tålmodiga och arbetsamma moriskerna till och med på den bran1 Mått som motsvarar 441,75 m².

18

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 18

2011-02-02 15:39:05

taste åkerlapp som kunde ge lite brödsäd. På bergssluttningarna, där berget inte gick i dagen, var marken indelad i små odlingsterrasser belägna på de mest otillgängliga platser. Den här dagen, när solen stod som högst, var en pojke på väg tillbaka till Juviles från en av odlingsterrasserna. Han hette Hernando Ruiz, fjorton år gammal med mörkbrunt hår fast med hy som var ganska mycket ljusare än släktingarnas mörkt grönsvarta. Hans anletsdrag liknade trots allt de övriga moriskernas med de buskiga ögonbrynen, men ett par stora blå ögon framträdde genom dem. Han var av medellängd, smal, spänstig och senig.

Han hade precis plockat de sista oliverna från ett gammalt olivträd som trotsade kylan uppe på berget. Vresvuxet och i skydd från väder och vind stod det intill en odlingsterrass där vete skulle växa. Han hade gjort det för hand. Han hade klättrat upp i trädet, utan att först slå med en käpp, och plockat till och med de oliver som fortfarande hade en lila nyans. Solen värmde den kalla luften som kom från Sierra Nevada. Han hade velat stanna kvar och rensa ogräs för att sedan bege sig till nästa terrassodling, där han trodde att den anspråkslöse Hamid skulle arbeta på den lilla markbit han ägde. På odlingarna när bara de två arbetade tillsammans, eller när de vandrade i bergen för att hitta de värdefulla örter med vilka den gamle mannen tillredde sina läkemedel, kallade han honom för Hamid i stället för Francisco, det kristna namn som han hade döpts med. De allra flesta morisker använde två namn: det kristna och när de var tillsammans med sitt eget folk, det muslimska. Hernando, däremot, var bara Hernando.

Fast invånarna i byn hånade och förolämpade honom genom att kalla honom »nasarén«.

Pojken gick instinktivt saktare när han tänkte på sitt öknamn. Han var inte någon nasaré! Han sparkade i luften och fortsatte hemåt.

Huset var beläget i utkanten av byn, på en plats där de hade funnit tillräckligt med mark för att bygga ett skjul som kunde hysa de sex mulåsnorna som hans styvfar använde till att frakta varor på vägarna i Alpujarras. De hade en sjunde också: Gamlingen, hans favorit.

Det hade gått ungefär ett år sedan modern hade känt sig tvungen att förklara varför han hade fått det där öknamnet. En morgon, i gryningen, hade han hjälpt sin styvfar, Brahim − José, för de kristna 19

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 19

2011-02-02 15:39:06

− med att göra i ordning mulorna. När han var färdig med arbetet tog han farväl av Gamlingen med en kärleksfull klapp på halsen när en kraftig smäll över höger öra fick honom att landa på golvet, ett par steg bort. − Din förbannade nasaré! skrek Brahim där han stod och kokade av ilska. Pojken skakade på huvudet för att kvickna till och förde handen till örat. Bakom styvfadern tyckte han sig se hur mamman försvann in i huset med nedböjt huvud. − Du har satt sadelgjorden fel på det där djuret! röt mannen och pekade på en av mulorna. Vill du att han ska få skavsår under resan och inte kunna arbeta? Du är en riktig odugling, en kristen bastard, sa han och spottade på honom.

På alla fyra hade Hernando krupit undan styvfaderns fötter och gömt sig i ett hörn av skjulet, bland halmen med huvudet mellan knäna. När ringandet från lastdjurens bjällror aviserade Brahims avfärd dök Aisha, Hernandos mamma, upp igen i skjulet och kom fram till honom med ett glas citronsaft i handen. − Gör det ont? frågade hon samtidigt som hon böjde sig ner och smekte hans hår. − Varför blir jag alltid kallad för nasarén, mamma? snyftade han och lyfte huvudet från knäna. Aisha blundade när hon såg sonens tårdränkta ansikte. Hon försökte torka tårarna med en smekning, men Hernando vände bort ansiktet. Varför? frågade han igen.

Aisha suckade djupt, sedan nickade hon och satte sig på hälarna i halmen. − Okej, du har åldern inne, sa hon med sorg i rösten, som om det krävdes en kraftansträngning för att få fram ordet. Du ska veta att för snart femton år sedan, ett mer än du är nu, blev jag våldtagen av prästen i byn där jag bodde, i det muslimska området i Almería.

Hernando ryckte till och snyftningarna tystnade. − Det var vad som hände, min son. Jag skrek och gjorde motstånd, som våra lagar kräver, men jag hade inte någon chans mot den där förfallna personens styrka. Han antastade mig långt från byn, på några fält, mitt på förmiddagen. Det var en solig dag, mindes hon dystert. Jag var bara en flicka! utropade hon plötsligt. Han slet av mig skjortan. Han knuffade omkull mig och …

20

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 20

2011-02-02 15:39:06

Innan hon fortsatte återvände hon till nuet och tittade in i sin sons ögon, vidöppna och fastnaglade i hennes: − Du är frukten av den där skändningen, mumlade hon. Därför …, därför kallas du för nasarén. För att din far var en kristen präst. Det är mitt fel …

Mor och son tittade på varandra en lång stund. Tårarna rann åter­ igen nedför pojkens kinder, men den här gången var smärtan av ett annat slag. Aisha kämpade med sin egen gråt tills hon insåg att det var omöjligt att stoppa den. Då lät hon saftglaset falla och sträckte fram armarna mot sonen, som sökte skydd i hennes famn.

Det spelade ingen roll att Aisha hade räddat sin heder genom att kämpa emot, för så fort som graviditeten blev synbar och hennes far, en enkel, morisk muldrivare, insåg att han inte skulle kunna undvika skammen hittade han ett sätt att åtminstone avlägsna den.

Lösningen blev Brahim, en ung och stilig muldrivare från Juviles som han ofta mötte på vägarna. Han erbjöd honom att gifta sig med dottern i utbyte mot två mulåsnor i hemgift: en för flickan och en för barnet som hon bar i sitt sköte. Brahim tvekade, men han var ung, fattig och han behövde djuren. Dessutom, vem visste om det där barnet ens skulle komma att födas. Eller kanske överlevde det inte sina första månader i livet … I det där karga landskapet var det många barn som dog redan som spädbarn.

Fastän han äcklades av tanken på att en kristen präst hade tvingat sig på flickan, antog Brahim uppgörelsen och tog med henne till Juviles.

Men helt emot vad Brahim önskade, föddes Hernando stark och med samma blåa ögon som prästen som hade våldtagit hans mor. Han överlevde också spädbarnsåldern. Omständigheterna kring hans ursprung spreds från mun till mun, och om byborna förbarmade sig över flickan så skedde inte detsamma med den utomäktenskapliga frukten av det sexuella övergreppet. Föraktet ökade när de såg den uppmärksamhet som don Martín och Andrés ägnade pojken, mer till och med än den de gav de kristna barnen, som om de ville rädda prästens oäkting från inflytandet från Muhammeds anhängare.

Det halva leende som Hernando gav sin mor när han lämnade över oliverna lyckades inte lura henne. Hon smekte ömt hans hår, som 21

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 21

2011-02-02 15:39:06

hon alltid gjorde när hon kände på sig att han var ledsen. Och han lät henne hållas trots att hans halvsyskon var närvarande. Få var gångerna när mamman kunde visa honom ömhet och det skedde alltid, utan undantag, när styvfadern inte var närvarande. Brahim hade utan att tveka anslutit sig till det avståndstagande som morisk­ erna visade pojken. Hans hat gentemot nasarén med de blå ögonen, de kristna prästernas favorit, hade förvärrats i takt med att Aisha, hans fru, födde muldrivarens egna barn. När han var nio fick han flytta ut i skjulet med mulåsnorna och han åt bara inne i huset när styvfadern inte var hemma. Aisha var tvungen att foga sig efter makens önskningar, och relationen mellan mor och son utvecklades genom försiktiga men meningsfulla gester.

Den här dagen var middagen färdig och hans fyra styvsyskon väntade på honom. Till och med den yngste av dem, Musa som var fyra år, var surmulen i hans närvaro. − I Guds namn, barmhärtig och nådig, bad Hernando innan han satte sig på golvet.

Den lille Musa och hans bror Aquil, tre år äldre, apade efter honom och alla tre började ta för sig av maten med fingrarna direkt ur grytan. Mamman hade tillagat lamm med kardon stekt i olja, mynta och koriander, saffran och vinäger.

Hernando tittade på sin mamma. Hon iakttog dem där hon stod lutad mot en av väggarna i det lilla men rena rummet som de använde som kök, matrum och provisoriskt sovrum för styvsyskonen. Raissa och Zahara, hans styvsystrar, stod bredvid henne och väntade på att männen skulle äta färdigt så att det blev deras tur. Han tuggade på en bit lamm och log mot modern.

Efter lammet med kardon bar Zahara, hans elvaåriga styvsyster, fram en bricka med russin, men Hernando hann inte ens föra några till munnen. En dov bjällerklang, långt bortifrån, tvingade honom att höja huvudet. Styvbröderna uppmärksammade gesten, slutade att äta och väntade för att se vad han skulle göra; ingen av de båda kunde höra när mulorna var på väg hem så långt i förväg. − Gamlingen! ropade den lille Musa när ljudet från mulåsnan blev hörbart för dem alla.

Hernando pressade samman läpparna innan han vände sig mot sin 22

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 22

2011-02-02 15:39:06

mamma. Hon verkade bekräfta med blicken att det var Gamlingens bjällror. Han försökte le, men det blev bara en betryckt grimas inte olik den som syntes på Aishas läppar: Brahim var på väg hem. − Gud vare lov, bad han för att avsluta middagen och irriterat resa på sig.

Utanför stod Gamlingen, benig och mager, full med skavsår och befriad från alla typer av seldon, och väntade tålmodigt på honom. − Kom tjejen, manade Hernando och började gå mot skjulet.

Det oregelbundna ljudet från de små bjällrorna följde honom medan han gick runt huset. När de kommit in i skjulet kastade han till henne lite halm och smekte henne ömt över halsen. − Hur har resan varit? viskade han till henne samtidigt som han undersökte ett skavsår som hon inte hade haft när hon gav sig i väg.

En liten stund tittade han på när hon åt, sedan sprang han i väg uppför berget. Styvfadern väntade på honom, sittande på huk, långt från vägen som ledde till Ugíjar. Han sprang en lång stund tvärs över fälten, uppmärksam på att inte stöta ihop med någon kristen.

Han undvek de odlade terrasserna och alla andra platser där någon kunde arbeta trots den sena timmen. Andfådd kom han fram till en klippig och svårtillgänglig plats som öppnade sig mot ett stup, där han kunde se Brahims siluett avteckna sig. Han var lång, stark och skäggig, prydd med en grön hatt med kraftigt brätte och en blå kappa som nådde ner på halva kroppen. Under kappan skymtade ett plisserat skört som räckte honom till halva låret; han var barbent och bar ett par skinnskor fastknutna med remmar. I början av nästa år, när de nya lagarna trädde i kraft, skulle Brahim, liksom alla andra morisker i kungariket Granada, bli tvungen att byta de där kläderna mot en kristen dräkt. I hans bälte glänste en böjd kniv, emot gällande lagar.

Bakom morisken, uppradade den ena efter den andra − de fick inte plats att stå två och två i det trånga klipputsprånget − stod de sex mulåsnorna. På ravinens vägg kunde man skönja ingången till några små grottor.

När han äntligen fick syn på sin styvfar slutade Hernando att 23

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 23

2011-02-02 15:39:06

springa. Rädslan som han alltid kände i styvfaderns närhet förvärrades. Hur skulle han bli mottagen den här gången? Förra gången hade han fått en örfil för att han hade tagit för lång tid på sig, fast han hade sprungit för att möta honom, utan att uppehålla sig. − Varför stannar du? ropade Brahim.

Hernando skyndade att ta de få stegen som skilde dem åt och hukade sig instinktivt när han gick förbi honom. Han slapp inte undan ett hårt slag i huvudet. Han snubblade fram till den första mulan och ställde sig vid ingången till en av grottorna efter att ha trängt sig förbi sidledes mellan mulorna och klippblocket. Under tystnad började han bära in de varor som hans styvfar lastade av djuren. − Det här är Juans olja, upplyste Brahim honom och räckte fram ett stort lerkrus. Aisar! ropade den muslimske mannen när styvsonen tvekade. Den här är till Faris. Hernando ställde varorna i ordning inne i grottan medan han ansträngde sig för att hålla namnen på alla ägarna i minnet.

När mulorna hade lastats av till hälften började Brahim gå mot Juviles. Pojken stannade kvar i grottöppningen och betraktade den vidsträckta omgivningen som bredde ut sig framför hans fötter, ända fram till Contraviesa. Han stod inte kvar någon längre stund: Han kände mer än väl till det där landskapet. Han gick in i grottan och roade sig med att snoka bland de varor som han precis hade gömt och alla de andra varor som förvarades där. Hundratals grottor i Alpujarras hade förvandlats till lager där moriskerna gömde sitt gods. Innan det blev kväll skulle ägarna till varorna komma förbi och hämta det som de ville ha. Varje resa var likadan. Innan han nådde fram till Juviles, från vilket håll han än kom, lösgjorde styvfadern Gamlingen och beordrade henne att gå hem. »Hon känner till Alpujarras bättre än någon annan. Jag har tillbringat hela mitt liv på de här vägarna och ändå har hon ibland räddat mig ur svåra situationer«, brukade muldrivaren kommentera. Det var signalen: Gamlingen kom ensam till Juviles och Hernando gick genast sin styvfar till mötes vid grottorna. Där lämnade de hälften av handelsvarorna och på så sätt halverades de höga skatter som styvfadern var tvungen att betala för den förtjänst han gjorde på sitt arbete. Köparna gjorde 24

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 24

2011-02-02 15:39:06

samma sak och innan de nådde Juviles lämnade de varorna som de hämtade hos Hernando i någon av grottorna. De många indrivarna av tionde eller kyrkoavgift, eller rättstjänarna som drev in böter och viten, hade för vana att komma hem till moriskerna och beslagta allt de hittade även om det hade större värde än det man var skyldig.

Resultatet av beslagen redovisades aldrig och moriskerna förlorade på så sätt sina tillhörigheter. Många klagomål hade lämnats till överborgmästaren i Ugíjar, till biskopen och till och med till domaren i Granada, men alla klagomål var förgäves och de kristna indrivarna fortsatte att ostraffat stjäla från dem. Därför använde sig alla av den metod som Brahim hade utarbetat.

Sittande med ryggen mot grottväggen bröt Hernando en torr gren och lekte tankspritt med bitarna; han hade en lång väntan framför sig. Han iakttog de uppstaplade varorna och erkände för sig själv att de där lurendrejerierna var nödvändiga. Om de inte hade gjort på det här sättet hade de kristna försatt dem i total fattigdom. Han hjälpte också till med undanhållandet av boskap för tionde, getterna och fåren. Trots att han inte accepterades av de sina hade han valts som hjälpreda. »Nasarén«, framhöll en av de äldre moriskerna, »kan skriva, läsa och räkna.« Så var det. Från det att Hernando var liten hade Andrés, klockaren, bestämt sig för att undervisa honom, och Hernando hade visat sig vara en duktig elev. Det var nödvändigt att hålla ordentlig reda på räkenskaperna för att lura indrivaren av tionde på boskap, när han dök upp varje vår.

Indrivaren begärde att djuren föstes ihop på en slätt för att sedan gå på rad, den ena efter den andra, genom en smal korridor gjord av stockar. Vart tionde djur gick till kyrkan. Men moriskerna åberopade att de kreatursbestånd som innehöll trettio djur eller färre inte skulle beröras av tionde, och att de i stället skulle betala några få maravedíer 2. Så när dagen var inne delade de, i gemensamt samförstånd, upp hjordarna i grupper om trettio eller färre, en list som senare medförde mycket räkning innan man kunde sätta samman hjordarna igen.

Men priset som Hernando fick betala för detta knep var mycket högt. Pojken kastade bryskt den sönderbrutna pinnen, som han höll 2 Gammalt spanskt myntslag.

25

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 25

2011-02-02 15:39:06

i handen, mot väggen. Ingen av bitarna lyckades nå fram till berget utan alla föll till marken. Han mindes eftermiddagen när han hade valts ut för att genomföra lurendrejeriet. − Många av oss kan räkna, hade en av moriskerna opponerat sig när man föreslog att Hernando skulle vara den som lurade indrivaren av tionde. Kanske inte lika bra som nasarén, men … − Men alla andra, inklusive du själv, äger getter eller får och det skulle kunna skapa misstro, insisterade den gamle mannen som hade föreslagit pojken. Brahim har inget intresse av boskapen, och nasarén ännu mindre. − Om han anmäler oss då? utropade en tredje. Han umgås mycket med prästerna.

Tystnaden lade sig över de närvarande. − Oroa er inte. Det tar jag hand om, försäkrade Brahim.

Samma kväll överrumplade Brahim sin styvson i skjulet när pojken nästan var färdig med mulorna. − Kvinna! röt muldrivaren.

Hernando blev förvånad. Styvfadern stod några steg framför honom. Vad hade han gjort för fel? Varför ropade han på mamman?

Aisha dök upp i dörren som vette mot stallet och skyndade sig fram till platsen där de stod medan hon torkade händerna på en trasa, som hon bar över kläderna som ett förkläde. I samma sekund som hon nådde fram till dem, till och med innan hon hann fråga vad maken ville, vände sig Brahim om och med utsträckt arm gav han Aisha ett fruktansvärt slag över ansiktet med baksidan av handen. Hon vacklade till. En tunn strimma blod rann fram i mungipan. − Såg du? morrade han till Hernando. Hundra likadana är vad din mor kommer att få om du får för dig att berätta något för prästerna om det som sker i grottorna eller med boskapen.

Hernando stannade hela eftermiddagen i grottan. Ända tills den siste morisken kom strax innan solnedgången. Äntligen kunde han gå tillbaka ner till byn för att ta hand om mulorna. Han måste ta hand om deras skavsår och se till att de mådde bra. Vid sin sovplats, i ett hörn en bit från stallplatserna, hittade han en gryta med gröt och ett glas citronsaft som han lät sig väl smaka. Han avslutade arbetet 26

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 26

2011-02-02 15:39:06

med djuren och gav sig snabbt i väg från skjulet.

Han spottade framför den lilla trädörren när han gick förbi huset.

Hans styvsyskon skrattade där inne. Styvfaderns kraftfulla stämma hördes över oväsendet. Raissa såg honom genom fönstret och gav honom ett flyktigt leende. Hon var den enda av dem som ibland förbarmade sig över honom, fast till och med dessa sällsynta ömhetsbetygelser, liksom de som Aisha gav honom, nödtvunget måste ske bakom ryggen på Brahim. Hernando skyndade på stegen tills han började springa i riktning mot Hamids hus.

Morisken, änkling, mager och fårad, solbränd och halt på vänstra benet, bodde i en hydda som hade reparerats tusentals gånger utan större framgång. Hernando visste inte hur gammal han var, men pojken trodde att han var en av de äldsta personerna i byn. Fastän dörren stod öppen knackade Hernando på den tre gånger med knogarna. − Frid, svarade Hamid på tredje knackningen. Jag såg att Brahim kommit tillbaka, tillade han så fort pojken hade stigit över tröskeln.

En rykande oljelampa lyste upp rummet, som var hela Hamids bostad, och trots flagorna på väggarna och läckorna från takterrassen såg rummet prydligt och rent ut, precis som i alla moriska hus.

Eldstaden var inte tänd. Hyddans enda lilla fönster hade satts igen för att inte överstycket skulle falla ner.

Pojken nickade och satte sig på en trådsliten kudde på golvet bredvid mannen. − Har du bett än?

Hernando visste att frågan skulle komma. Han visste också vilka ord som skulle följa därnäst: »Kvällsbönen …« − … är den enda som vi kan be relativt tryggt, sa alltid Hamid, för då sover de kristna.

Om Andrés hade föresatt sig att lära Hernando de kristna bönerna och att räkna, läsa och skriva, så gjorde den fattige Hamid, som var en aktad faqih i byn, samma sak när det gällde de muslimska trosövertygelserna och lärorna. Han hade tagit på sig den uppgiften efter att moriskerna stött ut den kristne prästens bastard, som om han tävlade med klockaren och med hela samhället. Han såg till att 27

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 27

2011-02-02 15:39:06

han bad vid terrassodlingarna, undanskymd för nyfikna ögon, eller också reciterade de surorna tillsammans när de gick i bergen och letade efter läkeörter.

Innan han hann svara på Hamids fråga reste sig mannen. Han stängde och låste dörren och sedan klädde de båda av sig under tystnad. Vattnet stod redan framme i rena kärl. De vände sig mot Mekka, qibla. − O Gud, min herre! bönföll Hamid samtidigt som han stoppade händerna i kärlet och tvättade sig tre gånger. Hernando gjorde honom sällskap i bönerna och använde sitt kärl på samma sätt. Hjälp mig och bevara mig från den förbannade Satans orenlighet och ondska …

Sedan övergick de till att tvätta kroppen som det var föreskrivet: könsdelarna, händerna, näsan och ansiktet, höger och vänster arm från fingertopparna till armbågarna, huvudet, öronen och från fötterna till knäna. Varje del av tvagningen åtföljdes av motsvarande bön. Ibland lät Hamid rösten sjunka till ett nästan ohörbart mummel. Det var då faqihn lämnade över ledningen av bönen. Pojken log och de båda fortsatte ritualen med blicken förlorad i riktning mot qibla. − … att du på domens dag överlämnar mig …, bad pojken med hög röst.

Hamid slöt ögonen till hälften, nickade nöjt och stämde in i litanian igen: − … mitt brev i min högra hand och ha mig i anspråkslös och god åtanke …

Efter tvagningen inledde de kvällsbönen genom att böja sig ner två gånger och vidröra knäna med händerna. − Gud vare lov …, började de be samstämmigt.

När de hade fallit på knä och befann sig sittande på den enda filt som Hamid ägde, med pannan och näsan lätt vidrörande tyget och armarna utsträckta framför sig, hördes några knackningar på dörren.

Båda två tystnade, och blev sittande orörliga på filten.

Knackningarna hördes igen. Den här gången starkare.

Hamid vred förskräckt ansiktet mot pojken och möttes av de blå 28

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 28

2011-02-02 15:39:06

ögonen som glänste i skenet från lampan. »Jag är ledsen«, tycktes de säga honom. Han själv var redan gammal men Hernando … − Hamid, öppna! hördes i natten.

Hamid? Trots sitt lytta ben hoppade morisken upp och ställde sig framför dörren. Hamid! Ingen kristen skulle ha kallat honom det. − Frid.

Besökaren överraskade Hernando där han fortfarande satt på knä på filten, med stortårna stödda mot den. − Frid, hälsade främlingen, en kort man, mörkhyad, väderbiten och ganska mycket yngre än Hamid. − Det här är Hernando, presenterade Hamid honom. Hernando, det här är Ali, från Órgiva, min systers man. Hur kommer det sig att du är här vid den här tiden på dygnet? Du är långt hemifrån. Det enda svar han fick av Ali var en nickning med hakan mot Hernando.

Pojken är pålitlig, försäkrade Hamid. Det kan du själv se.

Ali betraktade Hernando medan denne reste sig och nickade.

Hamid pekade åt sin svåger att sätta sig och sedan satte han sig själv. Ali på filten, Hamid på den trådslitna kudden. − Ta fram friskt vatten och några russin, bad han Hernando. − Vid årsslutet kommer en ny värld att skådas, siade Ali högtidligt utan att vänta på att pojken skulle utföra det han ombetts göra.

Skålen med knappa tjugo russin som Hernando ställde fram mellan männen kunde inte vara något annat än en av de allmosor som folket i byn gav faqihn; vid några tillfällen hade han själv kommit med gåvor från styvfadern, som inte direkt hade rykte om sig att vara generös.

Hamid nickade för att bekräfta svågerns ord samtidigt som Hernando satte sig i ett hörn av filten. − Jag har hört det, tillade han.

Hernando studerade dem nyfiket. Han visste inte att Hamid hade släktingar, men det var inte första gången som han hörde de där orden: Hans styvfar upprepade den där frasen om och om igen, särskilt när han kom tillbaka från sina resor till Granada. Andrés, klockaren, hade förklarat för honom att det var för att den nya kungliga, pragmatiska sanktionen skulle träda i kraft, den som skulle 29

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 29

2011-02-02 15:39:06

tvinga moriskerna att klä sig som kristna och sluta använda det arabiska språket. − Det gjordes ett misslyckat försök på skärtorsdagen i år, fortsatte Hamid.

Varför skulle det bli annorlunda nu? Vad var det Hamid sa? Vad var det för misslyckat försök han pratade om? − Den här gången kommer det att lyckas, försäkrade Ali. Förra gången pratades det i hela Alpujarras om upproret. Därför fick markisen av Mondéjar reda på det och folket från Albaicín drog sig ur.

Hamid uppmanade honom att fortsätta. Hernando rätade på sig när han hörde ordet »uppror«. − Den här gången har det bestämts att folket i Alpujarras inte ska få veta vad som ska ske förrän erövringen av Granada inleds.

Exakta instruktioner har getts till moriskerna i Albaicín och man har i hemlighet samlat folket från låglandet, från Lecríndalen och Órgiva. De gifta männen har ägnat sig åt att rekrytera andra gifta män, de ogifta andra ogifta och änklingarna andra änklingar. Mer än åttatusen personer är redo att anfalla Albaicín. Först då kommer folket i Alpujarras att underrättas. Man räknar med att ungefär hundratusen män i området ska ta till vapen. − Vem står bakom upproret den här gången? − Mötena hålls i Albaicín, hemma hos en man som säljer vax.

Han heter Adelet. Deltar gör de som de kristna kallar Hernando el Zaguer, rättstjänare i Cádiar, Diego López, från Mecina de Bombarón, Miguel de Rojas, från Ugíjar, och även Farax ibn Farax, Tagari, Mofarrix, Alatar … Och även ett antal monfier …, fortsatte Ali. − Jag litar inte på de där banditerna, avbröt Hamid.

Ali ryckte på axlarna. − Du vet mycket väl, sa han ursäktande, att många av dem har sett sig tvingade att leva i bergen. De skulle aldrig göra något mot oss! Du själv hade gjort som dem om du hade … Ali undvek att titta på Hamids obrukbara ben. De allra flesta av dem har tvingats in i röveriet på grund av orättvisor liknande dem som du själv blev utsatt för.

Ali lät orden bli hängande kvar i luften och väntade på en reaktion 30

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 30

2011-02-02 15:39:07

från svågern. Hamid lät minnet sväva fritt ett par sekunder och snörpte sedan på munnen i en bifallande gest. − Vilka orätt…? sa Hernando plötsligt. Men han tystnade när Hamid svarade på hans avbrott med en brysk handrörelse. − Vilka monfier kommer att ansluta sig, frågade faqihn då. − Partal, från Narila, Nacoz, från Nigüeles, Seniz, från Bérchul.

Hamid lyssnade med eftertänksam min, och Ali fortsatte: Allt är väl uttänkt. Folket från Albaicín i Granada kommer att stå redo på nyårsdagen. Så fort de tar till vapen kommer de åttatusen män som kommer utifrån Granada att klättra … vi kommer att klättra över murarna till Alhambra från Generalifesidan. Vi kommer att använda sjutton repstegar som redan håller på att tillverkas i Ugíjar och Quéntar. Jag har sett dem. De är gjorda av hamprep, starka och slittåliga, med grova träpinnar på vilka tre män i taget kan klättra.

Vi kommer att bli tvungna att klä oss i kläder av turkiskt snitt, så att de kristna tror att vi har fått hjälp från Barbareskstaterna eller från sultanen. Kvinnorna arbetar med det. Granada har inget försvar. Vi kommer att återta staden på samma datum som vi överlämnade den till det kastilianska kungahuset. − Och vad händer efter att Granada har erövrats? − Alger kommer att hjälpa oss. Den store turken kommer att hjälpa oss. Det har han lovat. Spanien klarar inte av fler krig, de kan omöjligt slåss på fler platser när de redan krigar i Flandern, i Spanskamerika och mot berberna och turkarna. Den här gången vände Hamid ansiktet mot taket. »Gud vare lov«, mumlade han. − Profetiorna kommer att slå in, Hamid! utropade Ali. De kommer att slå in.

Tystnaden lade sig över rummet, endast avbruten av Hernandos stötiga andhämtning. Pojken darrade lätt och han lät blicken oavbrutet vandra fram och tillbaka mellan de båda männen. − Vad vill du att jag ska göra? Vad kan jag göra? frågade Hamid plötsligt. Jag är halt … − Som ättling i rakt nedstigande led till Nasriddynastin bör du vara med vid stormningen av Granada, som representant för det folk som staden alltid har tillhört och som den ska tillhöra igen. Din syster är villig att göra dig sällskap.

31

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 31

2011-02-02 15:39:07

Innan Hernando, som nästan stod upp nu, hann ställa en ny fråga vände sig Hamid mot honom, nickade och lade handen på hans underarm med en gest som bad om tålamod. Pojken dunsade tillbaka ner på filten, men de enorma blå ögonen förmådde inte slita sig från den ödmjuke faqihn. Han var ättling till nasriderna, till Granadas kungahus!

32

Falcones_Fatimas_hand_110131.indd 32

2011-02-02 15:39:07