Nesser_De ensamma3.indd 8
2010-04-14 15:37:56
Prolog, september 1958
Nesser_De ensamma3.indd 9
2010-04-14 15:37:56
Nesser_De ensamma3.indd 10
2010-04-14 15:37:56
Han vaknade av grälande röster. Det var inte mor och far. De grälade aldrig. Man kan väl inte gräla i den heliga familjen, brukade far säga, och skratta på det där allvarliga sättet som gjorde att man inte visste om han skämtade eller om det var på riktigt. Det var inte Vivianne heller som grälade, eller någon annan levande människa. Nej, rösterna fanns inuti honom själv. Gör det, sa den ena. Det är rätt åt dem. De är orättvisa. Gör det inte, sa den andra. Du kommer att få stryk. Han kommer att märka det. Konstigt att man kunde vakna av röster som egentligen inte fanns, tänkte han. Han tittade på klockan. Den var bara halv sju. Tjugo minuter innan han brukade stiga upp. Det var också konstigt. Han vaknade nästan aldrig av sig själv. Mor fick oftast väcka honom både en och två gånger. Det var för att det var en speciell morgon förstås. Naturligtvis. Och för det där han tänkt på igår kväll. Innan han somnade, det där som rösterna grälade om. Han hade säkert drömt om det också, det måste vara så fast han inte kunde minnas det. Han låg kvar en stund och försökte komma tillbaka in i sömnen men det fungerade inte. Han satte sig upp på sängkanten. Jag gör det, tänkte han. Det kanske inte händer ett dugg men jag är så arg. Det är inte rättvist och när någonting är orättvist måste man göra 11
Nesser_De ensamma3.indd 11
2010-04-14 15:37:56
någonting åt det, det är just det som far brukar säga. Låt bli, sa den där andra rösten åt honom. Han kommer att märka det och hur i hela friden ska du kunna förklara då? Han kommer inte att märka det, sa den första rösten. Var inte så jävla feg. Du kommer att ångra dig och skämmas över att du var feg om du inte gör det. Det är ju bara en skitsak förresten. Tvärtom, sa den andra rösten. Du kommer att ångra dig om du gör det. Och det är ingen skitsak. Men den hördes inte så starkt längre, den där rösten som ville stoppa honom. Inte mer än en viskning egentligen. Han reste sig och gick bort till stolen där hans kläder hängde. Stoppade handen i fickan på den ljusblå koftan och kände efter. Jodå, tablettasken låg där. Lätt som en plätt, tänkte han. Det skulle vara lätt som en plätt, och risken att han skulle åka fast var mindre än en fis i stormen. Det var far som brukade säga det också. Andra människor sa en droppe i havet, men far sa alltid en fis i stormen. Den andra rösten försökte kvida ur sig någonting men den var så svag att han inte kunde höra den längre. Inte mer än… just det, han kunde inte låta bli att fnissa åt det… en fis i stormen. Han gick in på toaletten och märkte att det pirrade i kroppen. Beslutet kändes som en varm boll i huvudet på honom.
12
Nesser_De ensamma3.indd 12
2010-04-14 15:37:56
I.
Nesser_De ensamma3.indd 13
2010-04-14 15:37:56
Nesser_De ensamma3.indd 14
2010-04-14 15:37:56
1
Rickard Berglund var en i många avseenden rationell ung man, men han tyckte ovanligt illa om tisdagar. Det hade inte alltid varit så. Rationaliteten hade nog alltid funnits på plats, men de sista åren av femtiotalet – innan han ännu tagit steget upp från Stavaskolan till realskolan i Töreboda – hade det varit tvärtom med tisdagarna. De hade varit omgärdade av ett visst skimmer. Åtminstone under senvintern och våren. Skälet var enkelt, eller snarare tudelat: tisdagen var den dag då Kalle Anka & Co damp ner i brevlådan, och det var också den dag då hans mor serverade fettisdagsbulle med varm mjölk när han kom hem på frukostrasten. Denna kombination, att sitta med en stor nypudrad semla, nätt och jämnt flytande i sockrad och kanelerad mjölk, och med en ännu oläst – orörd av människohand kunde det nästan tyckas – serietidning till vänster om tallriken på den rödvitrutiga vaxduken, ja, blotta vetskapen om denna förestående fröjd fick honom oftast att springa de fyrahundra meterna mellan skolan och den vita villan på Fimbulgatan. Det var senare tisdagarna fick en annan ton. Åren 1963 och 1964 framförallt, då han bytt skola, blivit för gammal för Kalle Anka och då pappa Josef låg på sanatoriet i Adolfs hyttan och dog. För det var alltid den veckodagen som han och mam15
Nesser_De ensamma3.indd 15
2010-04-14 15:37:56
ma Ethel tog bussen och besökte honom. Bussen var blå, hade luggslitna säten och framfördes fyra gånger av fem av Benny Perssons – plågoanden från Stavaskolan – smällfeta farsa. Det var mörkt när de kom tillbaka till Fimbulgatan, läxorna var försummade och hans mor var rödögd av gråtandet hon ägnat sig åt i smyg under hemfärden. Men hans far dog inte på en tisdag, det skedde natten mellan en fredag och en lördag. Begravningen ägde rum i stillhet en dryg vecka senare. Det var i november 1964 och det regnade från morgon till kväll. Kanske var det inte ens de där sanatorieresorna som var kärnan till hans tisdagsantipati, det var inte lätt att veta. Redan i mycket tidiga år hade Rickard Berglund en bestämd uppfattning om hur de olika veckodagarna tedde sig. Vilken färg de hade, till exempel, och vilket temperament – även om det skulle dröja åtskilliga år innan han förstod vad ordet ”temperament” betydde. Således var lördagarna svarta men varma, söndagarna röda naturligtvis, precis som i almanackan, måndagarna var mörkt blå och trygga… medan tisdagarna alltid bjöd på ett slags hård yta, gråvit, kall och avvisande, och att ta sig in i dem kunde kännas ungefär som att sätta tänderna i ett handfat av porslin. Sedan följde den mörkt, mörkt blå onsdagen, som i synnerhet inemot kvällen brukade innehålla löften om både välstånd och värme, torsdagen med sin himmelsblå frihetskänsla och den vita fredagen – men fredagens vithet var av en helt annan beskaffenhet än tisdagens iskyla. Han visste inte varifrån han fått denna tydliga bild av veckans hjul – eller hur han kunde veta att det överhuvudtaget rörde sig om ett hjul – och han hade ibland undrat om andra människor uppfattade det på samma sätt som 16
Nesser_De ensamma3.indd 16
2010-04-14 15:37:56
han. Men han hade aldrig, åtminstone inte fram till sitt tjugonde år, diskuterat saken med någon. Möjligen av rädsla för att det skulle uppfattas som att någonting var fel i huvudet på honom. Tisdagsfobin hade hängt kvar i alla händelser. Under gymnasieåren var det alltid med en känsla av svårmod som han vaknade upp i sitt inackorderingsrum på Östra Järnvägsgatan denna veckodag, väl vetande att ingenting gott var att förvänta sig under de närmast följande femtonsexton timmarna. Inte i skolarbetet och inte i de tunnsådda kamratrelationerna. Tisdagarna var emaljhårda och fientliga till sin natur, det enda man kunde göra var att försöka härda ut. Stålsätta sig och överleva. Kanske kunde det i längden vara nyttigt på något vis. Idag var det dock inte tisdag. Det var måndag. Datumet var den 9 juni 1969 och rälsbussen från Enköping stannade med ett utdraget gnissel och ett ryck på spår 4 vid Uppsala Central. Klockan var tjugo minuter över elva på förmiddagen, Rickard Berglund tog fatt i sin gröna smärtingväska och klev ut i solskenet på perrongen. Stod alldeles stilla i några sekunder, som ville han bevara och inpränta ögonblicket – det länge emotsedda ögonblick, närmare bestämt, då han för första gången satte ner fötterna på lärdomsstadens mångbesjungna mark. Gluntarne. Ulf Peder Olrog. Orphei drängar. Det var som storslaget. Fast när han betraktade dessa fötter och deras närmaste omgivning, kunde han tyvärr konstatera att det inte såg särskilt märkvärdigt ut. Det kunde lika gärna ha varit fråga om vilka fötter som helst på en perrong i Herrljunga eller Eslöv eller något annat gudsförgätet litet samhälle i konungariket Sverige. Han drog en motvillig suck. Ryckte på axlarna, följ17
Nesser_De ensamma3.indd 17
2010-04-14 15:37:56
de folkströmmen tvärs igenom stationsbyggnaden och tog staden i besittning. Åtminstone var det så han formulerade det för sig själv. Nu tar jag staden i besittning. Det var ett sätt att hålla oron i schack; att tänka i kursiv innebar att man tog kommandot över verkligheten. Han visste att det var något han fått från en bok han läst i första eller andra ring, men han hade lagt varken titeln eller författarnamnet på minnet. Hursomhelst var det en enkel och fungerande metod: kursiverade tankar bemästrar omgivningens hotfullhet. Ute på stationsplanen stannade han upp ännu en gång. Betraktade den svulstiga och färggranna skulpturen i stenrundeln och tänkte att den säkert var berömd. Det fanns en oändlighet av berömda företeelser i en stad som Uppsala. Byggnader, minnesmärken, historiska platser, och tids nog skulle han komma att tillgodogöra sig allt detta; lugnt och målmedvetet, det var inte någon brådska i det hän seendet. Han fortsatte rakt fram, korsade en hårt trafikerad gata och ett par mindre, och efter några minuter var han nere vid ån. Fyris. Tog sig över den via en träbro, såg domkyrkan och den gamla stadskärnan torna upp sig snett framme till höger, nickade belåtet för sig själv och styrde stegen ditåt. Varje människa bör ha en stor plan och en liten plan. Den stora gäller hur man ämnar ta sig igenom livet, den lilla hur man tar sig igenom dagen. Detta var inte hans egen kursiverade formulering, tyvärr inte, den kom från lektor Grundenius. Av alla de mer eller mindre egenartade lärare han stött på under sina tre år på Vadsbogymnasiet var det Grundenius som gjort det starkaste intrycket på Rickard Berglund. Dominant och oberäknelig, stundom rentav lynnig, men alltid intressant 18
Nesser_De ensamma3.indd 18
2010-04-14 15:37:56
att lyssna till. Oftast både överraskande och skarpsynt i sina iakttagelser och frågeställningar. Religion och filosofi. Ett rykte om sig att vara snål med betygen, men Rickard hade fått litet a i bägge ämnena; svårt att veta om han verkligen varit värd det. Svårt att bedöma sitt eget värde. I alla händelser hade han en stor och en liten plan. Medan han traskade vidare längs ån bort mot katedralen, vars vassa spiror tycktes röra sig lätt mot den molntussade himlen, flöt den stora upp till beskådande i huvudet på honom. Livet. Rickard Emmanuel Berglunds stund på jorden, såsom det var uträknat och tänkt. Teologi. Detta var grundstenen. Den åker han var satt att bruka, eller hur man nu ville uttrycka saken. Han hade inte fattat beslutet vid någon speciell tidpunkt, i varje fall kunde han inte erinra sig någon sådan tidpunkt; det var snarare ett avgörande som sipprat in i honom, obevekligt och ödesbestämt under en lång rad av år. Kanske redan med bröstmjölken; för det fanns en gud, därom hade han varit förvissad i hela sitt medvetna liv, men i och med pappa Josefs död hade han också förstått att det inte rörde sig om barndomens trygga och vänliga aftonbönsgud, utan att frågan var mer komplicerad än så. Betydligt mer komplicerad. Värd att utreda. Josef Berglund hade varit pastor i frikyrkoförsamlingen Aronsbröderna, en tidig avläggare till missionsförbundet, men församlingsbornas samlade böner under deras herdes sista svåra tid hade inte lindrat hans plågor ett vitten. Det hade inte hans hustrus och hans sons heller, och det var framförallt detta som manat fram Rickard Berglunds nyanserade gudsbild. 19
Nesser_De ensamma3.indd 19
2010-04-14 15:37:57
Varför hör han inte vår bön? Eller om han hör den, varför efterkommer han inte våra anspråkslösa önskningar? Varför låter han de rättrogna lida? När han vid något enstaka tillfälle dryftat dessa frågor med mamma Ethel hade hon, utan att sväva på målet, deklarerat att det inte ankom på människan att göra sig föreställningar om Hans djupare syften och bevekelsegrunder. Icke alls. Ty människans förenklade tolkningar av gott och ont var alltid i ett större, hinsides perspektiv dömda att komma på skam. Inte ens en sådan företeelse som en enkel, gudfruktig frikyrkopastors lidande och död kan vi säkert väga och värdera. Ungefär så och med mera liknande. Men Rickard Berglund ville göra sig en föreställning. Krävde en förståelse även när modern hävdade att sådana ambitioner liknade andligt högmod, och här avstannade oftast deras samtal. Han kunde inte utmana henne på den här punkten; om det var en kamp och en gudsbrottning som tarvades, så var det ett företag han fick lov att ta itu med på egen hand. Rickard och Vår Herre? Meningen med hans liv? Han kom upp framför den mörka porten. Domkyrko planen badade i frikostigt solsken, men de tunga dörrarna in till helgedomen var sorgfälligt stängda och låg i skugga. Han bestämde sig för att inte gå in – eller hade redan bestämt det när han lade fast planen för dagen på tåget, rättare sagt. Det var för tidigt, först ville han beskåda utanverket, den mäktiga, lätt hotfulla arkitekturen; lokalisera Dekanhuset dessutom där teologen skulle vara inrymd, det borde vara den stora fyrkantiga klossen söder om kyrkan… eller om det var väster? Han var redan osäker om väderstrecken… och den betydligt fredligare kyrkobyggnaden där bortanför var 20
Nesser_De ensamma3.indd 20
2010-04-14 15:37:57
förstås Helga Trefaldighet. ”Bondkyrkan” i folkmun. Rickard Berglund hade studerat stadens viktigaste landmärken i bildverket ”Uppsala förr och nu”, som han fått av sin mor på tjugoårsdagen i april. Hon var lika införstådd med hans livsplan som han själv var, och ibland kunde han undra över självklarheten och motståndslösheten hos dessa framtids utsikter. Var det verkligen så enkelt? Borde det inte ha funnits alternativ att förkasta åtminstone? Han fortsatte förbi Dekanhuset, rundade bondkyrkan och tog sig via en trappa och en kort backe ner till Drottninggatan. Uppe till höger kunde han se det imposanta biblioteket och längre upp på åsen skymtade slottet mellan trädens lövverk. I Slottsbacken blommade ännu hägg och syren, det hade varit en sen och tvekande vår, och han tänkte att det var vackert. Han korsade Drottninggatan, gick vidare utefter en gata som passande nog hette Nedre Slottsgatan och hamnade så småningom på ett konditori mittemot en konstgjord, avlång damm. Gräsänder, ett par svanar och en del andra okända vattenfåglar flöt omkring i behaglig försommarlättja, eller så såg det ut i varje fall. Man kunde förstås aldrig så noga veta. Han beställde en kanna kaffe, en smörgås med ost och kokt medvurst – detta ingick också i planen, erinrade han sig, nöjd över att ha klarat av alla dessa inledande steg så enkelt och elegant. Han hade inte behövt fråga om vägen en enda gång, ändå hade han redan införlivat nästan allt han föresatt sig: Fyris ån. Domkyrkan och Teologikum. Gustavianum och universitetshuset. Carolina Rediviva, slottet på avstånd samt ett kondis med uteservering. Införlivat. Klockan var ännu inte mer än kvart över tolv. Han tog ett bett av smörgåsen, drack en klunk kaffe och plockade fram inställelseordern ur väskans ytterficka. Tvekade en se21
Nesser_De ensamma3.indd 21
2010-04-14 15:37:57
kund, sedan tog han upp den tjocka boken också, och placerade den varsamt på bordet, noga med att först se till att ytan var fläckfri. Skrifter i urval. Sören Kierkegaard. Han hade läst drygt fyrtio sidor på tåget, och nu gjorde han på nytt den där reflektionen han gjort på busshållplatsen hemma i Hova. I Hova fanns antagligen inte en enda människa som läst Kierkegaard; i Uppsala, hur många kunde det röra sig om? Hundra? Tusen? Och de andra? Schopenhauer. Nietzsche. Kant. De där nya filosoferna inte att förglömma… Althusser, Marcuse och allt vad de hette. Det var en tilltalande tanke, att det i den här staden mycket väl kunde hända att någon vid ett grannbord på ett kondis som det här, eller i kön i mat affären, hade kläm på både Hegel och Sartre. Rickard Berglund hade en kanon, en läslista över alla de författare han ämnade stifta bekantskap med under det kommande året. Innan han på allvar satte igång med teologin. Kanske skulle han rentav nosa på Marx och Lenin, för att orientera sig. Intet mänskligt bör vara dig främmande, hade Grundenius försökt inskärpa… och inte mycket omänskligt heller. Om du inte studerar din motståndare kommer du aldrig att kunna besegra honom. Rickard trodde inte på kommunismen. USA:s krig borta i Vietnam var säkert orättfärdigt på många vis, men det var inte hela sanningen. Stalin hade fler liv på sitt samvete än Hitler, det var bara att se efter i historieböckerna, och Rickard hyste en närmast fysisk motvilja mot demonstrationståg. Upphetsade folksamlingar, slagord och förenklad demagogi skrämde honom. Med hippierörelsen och popmusiken och alla långhåriga frihetskämpar var det på samma vis. Det angick honom liksom inte. Rickard Berglund hoppades, eller förutsatte, snarare, att han skulle hitta 22
Nesser_De ensamma3.indd 22
2010-04-14 15:37:57
motgift mot allt detta tidens gissel i en omgivning som andades klassisk bildning och tradition. Alma Mater, jerum, jerum… tids nog, tänkte han, tids nog kommer jag att få fotfäste i den här staden. Han läste den kortfattade texten på inkallelseordern för hundrade gången. Plats: AUS. Arméns underofficersskola, Dag Hammarskjölds väg 36, anmälan i vakten. Tid: måndagen den 9 juni 1969 mellan klockan 13.00 och klockan 21.00. Utbildningens omfattning: Femton månader. Utryckningsdag den 28 augusti 1970. När Rickard Berglund försökte föreställa sig all denna tid, alla dessa dagar med totalt okänt innehåll och okända förutsättningar, var det någonting i hans strupe som ville snöras samman. Om han inte såg till att bekämpa det kunde det mycket väl brista, det kändes så. Kanske skulle han inte härda ut? Kanske skulle han skickas hem till Hova med en frisedel efter några veckor? Hur skulle man kunna veta att man dög? Som sagt. Eller omplaceras till någon helt annan befattning på något helt annat regemente i landet? Det vore en ännu värre nesa. I informationsmaterialet han fått stod att det kunde bli så. Tio till femton procent av dem som tagits ut till stabsutbildningen gick detta öde till mötes. Tänk om han hamnade i Boden? Eller Karlsborg? Uppsala hade varit en vinstlott i mönstringslotteriet, men det gällde att inte slarva bort lotten… han suckade och insåg att det var just de här dystra tongångarna han lovat sig själv att inte falla offer för. För planen låg fast. Femton månaders militärtjänstgöring 23
Nesser_De ensamma3.indd 23
2010-04-14 15:37:57
på Stabs- och sambandsskolan, sedan ett antal terminer på teologen, fyra eller fem år, det fick tiden utvisa. Därefter prästvigning och ut i landet för att predika Ordet. Helt enkelt. Och hade man stått ut elva månader på Lapidus Betong AB kunde man nog klara av det mesta. Det var morbror Torsten som ordnat in honom på armeringen tre dagar efter studentexamen, och hur det än stod till med bildningen i övriga Hova-Gullspång, så var han i varje fall den ende som läste Hjalmar Bergman och Bunyan på kafferasterna på Lapidus. Det hade renderat en och annan gliring, men det var över nu. Han hade lämnat både betongindustrin och hemmet på Fimbulgatan bakom sig. Och pojkrummet, där han bott så länge han kunde minnas. Mamma Ethel hade försökt kämpa ner gråten i köket nu i morse men det hade inte lyckats. Du lämnar mig ensam, Rickard, hade hon snyftat. Men så måste det vara, och kom ihåg att det alltid finns en väg tillbaka till hemmets dörr. Det var något hon tänkt ut i förväg, förstås, och det hade låtit som en gammal devis på en broderad bonad över en pinnsoffa. Hon hade alltmer börjat tala på det viset, efter pastorns död, och djupt inom sig skämdes han över den frihetskänsla som bubblade i honom så snart han kommit ut genom dörren. Frihetskänsla när man skulle rycka in i lumpen? Det var nog ingenting man borde tala högt om, men det var just den stämningen han bar på. Idag började livet på allvar, så var det sannerligen. Han hade sett fram emot det här datumet hela våren, och när han nu satt och betraktade dessa okända änder och dessa okända svanar, och dessa okända 24
Nesser_De ensamma3.indd 24
2010-04-14 15:37:57
människor som flanerade förbi på trottoaren, tänkte han att han aldrig – vad som än hände med hans liv, hur det än gick med den stora planen – skulle glömma den här stunden. Konditori Fågelsången i Uppsala mitt på dagen den 9 juni 1969. Han föreställde sig att han skulle kunna gå hit just det här datumet varje år, sitta här och filosofera en smula, tänka bakåt och tänka framåt, och Men här bröts tankeströmmen tvärt i och med att en skugga föll över bordet, och genom att skuggans ägare annonserade sin närvaro genom en diskret harkling. ”Ser man på. Kierkegaard. Inte illa.” Rickard Berglund tittade upp. En lång, ung man i jeans, T-tröja och uppknäppt flanellskjorta stod och betraktade honom. Sned, mörk lugg som hängde ner över halva ansiktet och ett brett leende. Han tecknade mot den tomma stolen invid väggen. ”Förlåt. Men vissa saker kan jag inte låta bli att kommentera. Får jag slå mig ner?” Rickard nickade och stoppade undan inkallelseordern. ”Jag såg den där också.” ”Vilken då? Inkallelse…?” ”Precis. Och jag gissar att du inte ska till S1?” Han drog ut stolen och satte sig. Lade ena benet över det andra och plockade upp ett paket cigarretter ur bröstfickan. ”Vill du ha?” ”Nej tack. Jag röker inte.” ”Förståndigt.” Rickard försökte sig på ett leende. ”Varför gissade du att jag inte ska till S1?” Hans nyvunne bordsgranne tände en cigarrett med en 25
Nesser_De ensamma3.indd 25
2010-04-14 15:37:57
zippotändare och blåste ut ett rökmoln. ”Därför att du inte ser ut som en kabeltattare.” ”Kabeltattare?” ”Dom kallas så. Sjunde kompaniet på S1. Inte många nobelpristagare på det stället. Nej, jag antar att du ska till AUS. Är du tolk eller stabsuoff?” ”Stabsuoff”, svarade Rickard och svalde. ”Samma här. Förlåt, jag har inte presenterat mig. Tomas Winckler.” Han sträckte handen över bordet och Rickard fattade den. ”Rickard Berglund.” ”Kul. Jag hoppas vi hamnar tillsammans. Jag trivs bäst bland bildat folk.” Han pekade på boken och Rickard kände hur han rodnade. ”Du… jag menar, du ska också inställa dig idag, alltså?” Tomas Winckler nickade. ”Javisst. Vi kan knalla dit tillsammans om du vill. Eller har du andra planer?” Rickard nickade och skakade på huvudet i en enda förvirrad rörelse. En servitris kom och placerade en kopp kaffe och en kanelbulle framför Tomas Winckler. Han fimpade cigarretten och skrattade. ”Jag såg dig genom fönstret när jag beställde”, förklarade han. ”Både boken och inkallelsepapperet. Och eftersom dom inte läser danska filosofer på sjunde, antog jag att vi kanske kommer att bli lumparkompisar. Var kommer du ifrån? Inte Uppsala i alla fall?” ”Nej.” Som vanligt var det svårt att erkänna att man levt nästan hela sitt liv i Hova, men han insåg att det inte var läge att komma med lätt avslöjade lögner. ”Hova. Om du vet var det 26
Nesser_De ensamma3.indd 26
2010-04-14 15:37:57
ligger? Och Mariestad. Jag gick gymnasiet i Mariestad.” Tomas Winckler nickade. ”Skulle ha gissat någonting åt det hållet med tanke på dialekten. Var placerar du mig i vårt avlånga land?” Rickard tänkte efter. ”Norröver?” ”Korrekt.” ”Fast inte så farligt långt upp?” ”Beror på hur du räknar.” ”Sundsvall?” Tomas Winckler ställde ner sin kaffekopp med en smäll. ”Det var som fan. Nu blir jag imponerad. Här försöker man låta som en rikssvensk, och så naglar du fast en med en spik på precis rätt ställe. Det var som fan, som sagt.” Rickard skrattade och ryckte urskuldande på axlarna. ”Bara tur”, försäkrade han. ”Har du varit i Uppsala tidigare?” ”Ett par gånger. Släkten har en lägenhet här i stan. Du, då?” ”Nej”, erkände Rickard. ”Satte foten här för första gången idag, faktiskt. Men jag kommer antagligen att stanna kvar och plugga… efteråt. Det är en bra stad, eller hur?” ”Den är lysande”, betygade Tomas Winckler och strök luggen ur ansiktet. ”Åtminstone så länge man är under trettio. Och det är man ju. Vad tänker du plugga?” ”Har inte bestämt mig.” ”Jaså? Inte jag heller egentligen. Men visst kommer jag att bli kvar här några år.” Herregud, tänkte Rickard med en plötslig insikt. Jag sitter och pratar med någon som jag kommer att känna under resten av mitt liv. Jag som knappt säger hej till mina gymnasiekompisar ett år efter examen. Tomas Winckler lyfte upp boken och studerade baksides 27
Nesser_De ensamma3.indd 27
2010-04-14 15:37:57
texten. ”Har bara läst honom i utdrag”, förklarade han. ”Men han är skarp, dansken. Djävligt skarp.” ”Har just börjat på den”, erkände Rickard. ”Vad läser du själv för tillfället?” Tomas Winckler undvek frågan. Lutade sig tillbaka och tände sin fimpade cigarrett istället. ”Om du skulle beskriva dig själv med en enda mening”, sa han, ”hur skulle du uttrycka dig då?” ”En enda mening?” ”Ja.” Rickard Berglund tänkte efter en sekund. ”Jag är en ung man som inte tycker om tisdagar”, svarade han sedan. Tomas Winckler betraktade honom häpet. Sedan brast de ut i skratt bägge två.
28
Nesser_De ensamma3.indd 28
2010-04-14 15:37:57