Lundgren_Mäktig tussilago_9789100.indd 6
2010-01-15 13:50:15
Gud ger sig tillkänna med hjälp av små blinkningar, den nåderika flirtaren. Han ikläder sig naturens hela tussilagostass, pryder sig med smörblommor, alla dessa små guldmyntfötter. Vem behöver några andra medaljer? Inte Gud.
– Oscar. Hör du röster? Är de en tillgång för dig? Oscar skrattade till… Triumf i ögat. Hans blick sökte sig ut genom fönstret, samtidigt som han drog den djupa suck barn drar när de avrundar ett långt gråtpass. Att komma över en kulle med skrapade knän. Så var sucken. Hans inres blomstertäppa stötte på patrull när den mötte utomhuset. Något sa honom att det var vinter där ute. Men se där ändå, en liten gräshistoria. Att få syn på en sån grön… ögonlättnad… är… något att tacka för. 7
Lundgren_Mäktig tussilago_9789100.indd 7
2010-01-15 13:50:15
Han vände sig mot mannen mittemot honom.
– Gud efterfrågar alltid de sina, svarade han allvarligt. Jag har… Stämbanden höll knappt. Det chockade honom, hur länge hade han varit tyst? Det var som att höra en dörr slå igen.
Samtidigt – utomhus – ljudet av glassbilen och av en tjutande siren. Han la händerna för öronen, visste inte om det var glass och blod, glass och poliser, glass och brand…
– Oscar?
– Jaja…
Han gnuggade öronen med handflatorna för att dränka de utifrån kommande ljuden.
– Gud är Näcken.
8
Lundgren_Mäktig tussilago_9789100.indd 8
2010-01-15 13:50:15
Oscar litade på den här mannen. Mister Hur-har-vi-det-härdå. Han kände att mannen var en hederlig man, en rosen kavaljer. En utsänd och fin, som skulle skydda honom. Om nödvändigt skugga honom så att han inte gick vilse. Varken innanför eller utanför detta trygga om än något kliniska rum. I sinom tid var det tänkbart att Oscar skulle delge honom vissa hemligheter. Kosmiska nyheter… som skulle blåsa bort historiens alla löpsedlar… Trampet av sanningens fötter skulle överrösta det sedvanliga våldsmonopolet…
Men först skulle Oscar sova ut. Alla människor hade gjort det fullständigt klart att vad som stod överst på programmet var vila. Agendan den närmaste framtiden var fulltecknad av mat, sömn, medicin och stilla prat med Mister Hur-har-vi-det-här-då. Doktorn hade ingen vit rock. Oscar var tacksam även för detta. Psykiatern bar manchesterbyxor och skjorta.
Men nu var naturen som en magnet för Oscars blick, det lilla han såg av den genom fönstret. En oasgrön plätt mitt i snön. Och det är inte mycket, om man betänker hur stor Guds skapelse är.
9
Lundgren_Mäktig tussilago_9789100.indd 9
2010-01-15 13:50:15
Han iklär sig Naturlig Tussilago, tänkte Oscar. Han kommer att göra det igen. Människan har ingen guldmyntfot. Moralen och kärleken ingen. Men… Det är bara en fråga om att ställa in sinnena på rätt sätt och så, se där: Brudgummen. Och han är inte en Cape Fear… Tinget i sig. Gud är alltid i ropet. Likt en eldsjäl utan tvångströja. Tinget när det är ett Gott ting i sig. Som gasverket, mina damer och herrar. För det har ni väl ett? Brukar ni aldrig prutta i moln som avlägsnar sig…?
10
Lundgren_Mäktig tussilago_9789100.indd 10
2010-01-15 13:50:15
Dörrklockan plingade för tredje gången. Till och med kristallkronan tycktes darra av prismatisk förväntanskättja.
Spöken, daemoner, mer levande än de levande, så nog klirrade det! Erinrande om fjärrdagars klyftor och skuld.
Oscar Riktelius, värd för middagsbjudningen, tänkte på sina rötter. Rötter är sengångare, de verkar långt efter sin tid. Oscar var som sina förfäders tillgångar och nuets efterfrågan och sin egen brist.
Han mätte skillnaden mellan ”var dig själv” och ”var som dig själv”. Det var en skarv att inte trampa på mellan bräder. Var det inte det de brukade säga åt honom, Oscar, värden för den här middagsbjudningen? 11
Lundgren_Mäktig tussilago_9789100.indd 11
2010-01-15 13:50:15
Han hade en syster. Lisa. Det verkade som om kvinnorna hade modernast rötter. Oscar Riktelius, broder dyster, älskar sin syster yster.
Dörrklockan plingade.
– Är du med mig, Oscar? Följer du mig? – Jaja…
Oavlåtet blickar moraklockan över parkettgolvet, Vänstern skuddar av sig stoftet av det förgångna. Vänstern skuddar av sig sin pälshud. Pianot är inte helt självspelande men rapar tyst sin dur och moll. Konvenansen har ändrat karaktär men existerar där den är.
Var som dig själv, människa. Som någon annan lär du ej få bli.
För tredje gången reste sig Oscar från pianostolen där han suttit inte för att spela, det kunde han ej, utan för att det var nära 12
Lundgren_Mäktig tussilago_9789100.indd 12
2010-01-15 13:50:15
både farstun och köket och han lättare kunde resa sig från den än om han hade behövt häva sig upp ur en fåtölj eller ur en soffa. Pianostolen, en rektangulär pall, var inte tung, utan det gick lätt att med fötterna dra sig fram och tillbaks och kana sig fram med den till drinkbordet och till gästerna, så att han enkelt kunde servera drinkar och tilltugg.
Bjudning är svenska för gratis mat och stundom även dryck. En bukfylla som velar med sin skamsna smältning. En avspänd punkuniform då alla nuförtiden är dadaister. Den som har främmande sitter alltid lösast, så Oscar hade på gehör valt pianostolen.
Oscar Riktelius hade suttit och pillat med bården. Han hade fortsatt det jobb han påbörjat som barn. Att gulna och tämja bården. Han hade funderat över en olfaktorisk chockfaktor. En viss påse, till hälften medvetet kvarglömd i farstun. Sedan hade han rest sig som en preussare.
– Jag skulle nog faktiskt säga så. Jag inser att det inte håller men men… Det är liksom en kombination av kulturella faktorer och… – Det symptomatiska med vår tid är ju det här sökandet efter något autentiskt. ”På riktigt.” Det där får man akta sig för. Det är oerhört naivt! Vad beror det på egentligen? – Jaget existerar inte.
13
Lundgren_Mäktig tussilago_9789100.indd 13
2010-01-15 13:50:15
Vilken hög nivå det var på gästerna. Nyanlända och redan så verbala. En lätt ironi i prosodin, akustiska citationstecken, intonationens fartgupp – tvivlets inbromsande faktor.
– Jaget är en västerländsk konstruktion. – Är det inte att gå lite väl långt?
Tiden har ingen dörr, men den har en hake. Vanan. Hur skulle han så här kort efteråt kunna veta vad som var vana och vad som var ovant? Och det måste ju vara det senare Mister ville att han skulle sätta ord på. Hemsökelse och upphakning.
Han mindes att han hade suttit och fibblat med pianostolens kant. Det moraliska imperativet. Var det så det var?
Pianostolen gick att fälla upp. Därunder låg det gulnande notblad. Noter var alrunor för värden. Någon hade nycklarna till musiken.
14
Lundgren_Mäktig tussilago_9789100.indd 14
2010-01-15 13:50:15
Ändå var det inte denna kväll (den middagsbjudning som nu så att säga är på tapeten och som tydligen – enligt Mister Hur Har Vi Det Här Då – slutade med att Oscar Riktelius inte mådde så bra), ändå var det inte mer julafton än att grannen hade kunnat kika in och be om ströbröd. Men inte om salt. Visst var det ungefär så han hade tänkt? ”Om det hade varit julafton skulle grannen ha verkat galen om han ringde på och bad om salt?” Ja, den tanken mindes han att han hade haft. Det stod en olfaktorisk påse i farstun.
Nå. Fjärde gången ringde det, ja femte inom loppet av bara några minuter. Vilken punktlighet! Nästan alla i tid! Vi är inte i någon bananrepublik. Överrockarnas bulliga charm inkräktade på farstuns knappa utrymme, skornas huller om buller gick att tölplikt snubbla över, doften av vintervåt ylle och snus var påträngande men inte oangenäm.
Medan en gäst fortfarande letade efter ett cigarettpaket i sin rocks innerficka och en annan studerade farfars dödsmask som hängde bredvid spegeln i farstun – ja’a? – så gjorde den sista gästen entré. Någon stampade av sig snökokor, den nästan vikingska fotseden.
15
Lundgren_Mäktig tussilago_9789100.indd 15
2010-01-15 13:50:16