Än en gång
Än en gång_korrläst.indd 1
2012-02-06 14:11:36
Än en gång_korrläst.indd 2
2012-02-06 14:11:37
Diane Keaton
Än en gång översät tning av Boo Cassel
Albert Bonniers Förl ag
Än en gång_korrläst.indd 3
2012-02-06 14:11:37
Än en gång skildrar verkliga händelser. Vissa namn och kännetecken är ändrade. Citat från Annie Hall © Metro Goldwyn Mayer 1977 Citat från Woody Allens tal i Lincoln Center © Woody Allen 2007 Övrig text av Woody Allen © Woody Allen 2011 This translation is published by arrangement with Random House, an imprint of The Random House Publishing Group, a division of Random House, Inc.
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012436-6 © Diane Keaton 2011 Amerikanska originalets titel: Then Again tryck ScandBook AB, Falun 2012
Än en gång_korrläst.indd 4
2012-02-06 14:11:37
Till min kvinnostad: Stephanie Heaton, Sandra Shadic, Lindsay Dwelley. Plus två män: David Ebershoff och Bill Clegg. De vet varför.
Än en gång_korrläst.indd 5
2012-02-06 14:11:37
Än en gång_korrläst.indd 6
2012-02-06 14:11:37
Jag säger alltid att mitt liv är den här familjen och det är sant. dorothy deanne keaton hall
Än en gång_korrläst.indd 7
2012-02-06 14:11:37
Än en gång_korrläst.indd 8
2012-02-06 14:11:37
Tänk
Mamma älskade ordspråk, citat, slagord. På köksväggen fanns alltid små påminnelser uppsatta. Till exempel ordet TÄNK. Jag hittade TÄNK fasttryckt med häftstift på en anslagstavla i hennes mörkrum. Jag såg det tejpat på ett pennskrin hon hade gjort ett collage på. Jag hittade till och med en skrift med titeln TÄNK på hennes nattduksbord. Mamma gillade att TÄNKA. I en anteckningsbok skrev hon: Jag läser Tom Robbins bok Cowgirl Blues. Avsnittet om äktenska pet anknyter till kvinnors kamp för att vinna erkännande. Det här skriver jag för att TÄNKA PÅ längre fram … Hon hängde på ett citat från Robbins: »För de flesta dumma hjärntvättade kvinnor är äktenskapet den allt överskug gande klimaxen. För män är äktenskapet en fråga om ef fektiv underhållstjänst: hanen får sin mat, sömn, tvätt, teve … avkomma och sina lekamliga behov tillgodosedda under ett och samma tak. … Men för en kvinna är äk tenskapet kapitulation. Äktenskapet innebär för en flicka att ge upp kampen … och överlåta allt verkligt intressant och meningsfullt liv åt sin make, som har träffat avtal att ’ta hand’ om henne. … Kvinnor lever längre än män bara därför att de aldrig har levt på riktigt.« Mamma gillade att 9
Än en gång_korrläst.indd 9
2012-02-06 14:11:37
TÄNKA på livet, särskilt på erfarenheten av att vara kvinna. Hon gillade också att skriva om det. Under ett besök hemma i mitten av sjuttiotalet kopierade jag några foton jag hade tagit i Atlantic City i mammas mörkrum och hittade något jag aldrig hade sett förut. En sorts skissbok, skulle jag tro. På omslaget fanns ett collage hon gjort av familjefoton med orden Det är resan som räk nas, inte ankomsten. Jag tog upp den och bläddrade igenom sidorna. Fast den innehöll flera collage av ögonblicksbilder och tidningsurklipp var den fylld med anteckningar sida upp och sida ner. Hade en givande dag på Hunters bokhandel. Vi gjorde om konstavdelningen och hittade många intressanta böcker som legat gömda. Det är två veckor sedan jag blev anställd. Jag har tre dollar och trettiofem cent i timmen. I dag fick jag betalt 89 dollar allt som allt. Det var inte ett av mammas typiska minnesalbum med de vanliga servetterna från Clifton’s Cafeteria, gamla svartvita foton och mina måttligt upphetsande terminsbetyg. Det här var en dagbok. En notering daterad 2 augusti 1976 lydde: SE UPP PÅ DEN HÄR SIDAN. Du som eventuellt läser den i fram tiden måste fatta mod. Jag talar fritt ur hjärtat. Jag är arg. Måltavla – Jack – tillmälena han har vräkt ur sig – inte glömda och det är utan tvekan problemet – »Din förban nade jävel« – annat att förtiga – och menat. Herregud, vem fasen tror han att han är? Det räckte för min del. Det var tarvligt, alltför tarvligt. Jag ville inte veta något om en sida av mammas och pappas tillvaro som kunde krossa min bild av deras kärlek. Jag lade undan den, steg ut ur mörkrummet och öppnade ingen annan av hennes åttiofem dagböcker förrän hon dog 10
Än en gång_korrläst.indd 10
2012-02-06 14:11:37
drygt trettio år senare. Men hur jag än försökte förneka deras existens kunde jag förstås inte undgå att se dem ligga i bokhyllor eller under telefonen eller rentav stirra på mig ur en kökslåda. En gång tittade jag i mammas nya fotobok av Georgia O’Keeffe, One Hundred Flowers, som låg på soffbordet och hittade under den en dagbok med titeln Vem har sagt att du inte har en chans?. Det var som en sammansvärjning: »Plocka upp oss, Diane. Plocka upp oss.« Aldrig. Den upplevelsen tänkte jag absolut inte utsätta mig för igen. Men mammas ihärdighet var imponerande. Hur kunde hon hålla på med skrivandet utan en publik, utan sin egen familj ens? Hon bara gjorde det. Hon skrev om att återvända till skolan som fyrtioåring. Hon skrev om att vara lärare. Hon skrev om varenda hemlös katt hon räddade. När hennes syster Marti fick hudcancer och miste större delen av näsan skrev hon om det med. Hon skrev om sin vanmakt inför åldrandet. När pappa blev sjuk 1990 rasade hon i dagboken över det orättvisa i cancern som angrep hans hjärna. Skildringen av hans borttynande visade sig vara något av det bästa mamma skrev. Det var som om hon genom att ta hand om Jack kom att älska honom på ett sätt som hjälpte henne att bli den hon alltid hade velat vara. I dag försökte jag förmå Jack att äta. Men han kunde inte. Efter ett tag tog jag av mig glasögonen. Jag satte huvudet intill hans och sa, viskande, att jag saknade honom. Jag började gråta. Jag ville inte att han skulle se det så jag vände bort huvudet. Och med den lilla styrka han hade kvar i den fördömda kroppen tog Jack en servett ur min ficka och sakta, som med allt han gjorde, sakta, så sakta, såg han på mig med sina genomträngande blå ögon och torkade mina tårar. »Vi tar oss igenom det här, Dorothy.« Han gjorde inte det. Mamma tog hand om pappa precis 11
Än en gång_korrläst.indd 11
2012-02-06 14:11:38
som hon hade tagit hand om Randy, Robin, Dorrie och mig – i hela vårt liv. Men vem fanns där för henne när hon skrev med darrig handstil: Juni 1993. Den här dagen fick jag höra att jag har början till Alzheimers sjukdom. Kusligt. Så inleddes femton års kamp mot minnesbortfallet. Hon fortsatte skriva. När hon inte längre kunde skriva stycken skrev hon meningar som Skulle vi såra varandra mindre om vi rörde vid varandra mer? och Hedra dig själv. Och korta frågor och uttalanden som Snabbt. Vad är dagens datum? Eller underliga saker som Mitt huvud gör en vända. När hon inte kunde skriva meningar skrev hon ord. HYRA. RING. BLOMMOR. BIL. Och till och med favoritordet: TÄNK. När orden tog slut skrev hon siffror, tills hon inte längre kunde skriva. Dorothy Deanne Keaton föddes i Winfield i Kansas 1921. Hennes föräldrar Beulah och Roy drog i väg till Kalifornien innan hon fyllde tre. De kom från hjärtat av landet på jakt efter den stora drömmen. Den stjälpte av dem bland Pasadenas höjder. I high school spelade mamma piano och sjöng i en trio som hette Two Dots and a Dash. Hon var sexton när hennes pappa gav sig av i bilen och lämnade Beulah och hennes tre döttrar att klara sig själva. Det var svåra tider för flickorna Keaton i slutet av trettiotalet. Beulah som aldrig arbetat en enda dag i sitt liv måste hitta ett jobb. Dorothy gav upp sina drömmar om college för att hjälpa till där hemma tills Beulah till sist fick arbete som skolvaktmästare. Jag har ett foto på sextonåriga Dorothy stående bredvid sin pappa Roy Keaton. Varför övergav han sin älsklings dotter, sin avbild; varför? Hur kunde han köra i väg när han visste att han för alltid skulle krossa en del av hennes hjärta? Allting förändrades när Dorothy mötte Jack Hall på en basketplan vid Los Angeles Pacific College i Highland Park. 12
Än en gång_korrläst.indd 12
2012-02-06 14:11:38
Mamma drog sig gärna till minnes hur den snygge svart hårige blåögde unge mannen hade kommit för att träffa hennes syster Martha men bara hade ögon för henne. Hon brukade skratta och säga: »Det var kärlek vid första ögonkastet.« Och det måste ha varit det, för kort därefter smet de i väg och gifte sig på Stardust Hotel i Las Vegas. Mamma berättade aldrig för mig om sina drömmar för egen del. Men det fanns antydningar. Hon var ordförande i skolans föräldraförening liksom i Arroyo Vistas damklubb. Hon var söndagsskollärare i Fria metodistkyrkan. Hon deltog i varenda tävling på baksidan av vartenda flingpaket. Hon älskade tävlingsprogram. Vår favorit var Queen for a Day, där programvärden Jack Bailey inledde varje avsnitt, fem gånger i veckan, med: »Vill DU bli … DROTTNING … FÖR … EN … DAG?« Tävlingen gick till så här: Bailey intervjuade fyra kvinnor, och den som bedömdes ha det svårast – enligt utslaget på applådmätaren – utkorades till Drottning för en dag. Till tonerna av »Pomp and Circumstance« svepte han in vinnaren i en sammetscape med vit pälskrage, satte en gnistrande tiara på hennes huvud och gav henne fyra dussin röda rosor från Carl’s of Hollywood. Mamma och moster Martha skrev sina sorgliga historier på ansökningsblanketten mer än en gång. Hon var nära att komma med när hon skrev: »Min man behöver andningshjälp.« Ombedd att förklara sig närmare sa mamma som det var – ja, på sätt och vis. Jack Hall, en entusiastisk sportdykare, behövde kunna dyka djupare för att familjen skulle få mer mat på bordet. Mamma ströks. En morgon vaknade jag av att vilt främmande människor gick runt i huset och synade alla rum. Mamma hade inte brytt sig om att nämna att hon anmält sig till den lokala uttagningen till Mrs America. Mrs America var en tillställning 13
Än en gång_korrläst.indd 13
2012-02-06 14:11:38
som gick ut på att hitta den idealiska hemmafrun. Senare upplyste hon oss barn om att det var en tävling i färdigheter som omfattade dukning, blomsterarrangemang, bäddning och matlagning, samt att sköta familjens hushållning och vara enastående välvårdad. Det enda vi kunde tänka var HÄFTIGT. Jag var nio och därmed gammal nog att sitta bland publiken i bion på Figueroa Street när hon kröntes till Mrs Highland Park. Plötsligt stod min mamma, den nya duktigaste hemmafrun i Highland Park, högt ovanför mig på en stor scen framför en stor röd sammetsridå. När draperiet öppnades och avslöjade en RCA Victor Shelby-tv, en Philco tvättmaskin med torktumling, en uppsättning Samsonite väskor, en modegarderob från varuhuset Ivers och sex koboltblå flaskor fyllda med parfymen Evening in Paris, blev jag osäker på vad jag tittade på. Vad var det jag såg? Varför stod mamma i strålkastarljuset som någon sorts filmstjärna? Det var fruktansvärt spännande men samtidigt ytterst obehagligt. Något hade inträffat, ett slags svek. Mamma hade övergivit mig, men ännu värre, mycket värre, var att jag i hemlighet önskade att det varit jag och inte hon som stått där på scenen. Sex månader senare kröntes Dorothy Hall igen, nu till Mrs Los Angeles, av Art Linkletter på Ambassador Hotel. Min bror Randy och jag såg det på den nya tv-apparaten. I hennes plikter som Mrs Los Angeles ingick framträdanden på lokala stormarknader, i varuhus och hos damklubbar i hela Los Angeles County. Hon var inte hemma mycket, och när hon var det hade hon fullt upp med att göra samma tyska chokladtårta med valnötter om och om igen, i hopp om att krönas till Mrs Kalifornien. Pappa tröttnade på hela prövningen och lät förstå det. När hon inte vann den efter14
Än en gång_korrläst.indd 14
2012-02-06 14:11:38
traktade titeln Mrs Kalifornien tycktes hon ta misslyckandet lika lätt som hon återgick till sina vanliga hushållsplikter, men åtminstone för mig var det annorlunda. Ibland undrar jag hur vår tillvaro hade blivit om mamma hade utsetts till Mrs America. Skulle hon ha blivit tv-kändis som Bess Myerson eller språkrör för Philco hushållsmaskiner, eller krönikör i månadsbladet McCall’s? Vad hade hänt med mina drömmar om att stå i strålkastarljuset om hennes hade slagit in? En annan mamma tog ifrån henne möjligheten, men det brydde jag mig inte om. Det var skönt att slippa dela henne med en större omvärld. Mamma trodde att hennes barn skulle få en lysande framtid. Jag var trots allt rolig. Randy skrev dikter. Robin sjöng och Dorrie var smart. När jag gick i junior high school hade tillräckligt många låga betyg hunnit läggas på hög för att bevisa att jag inte skulle ha en lysande framtid som elev. I likhet med nationen i övrigt genomgick jag ett intelligenstest 1957. Resultaten var inte överraskande. Undantaget var något som kallades abstrakt tänkande. Jag skyndade mig hem för att berätta för mamma om det där med abstrakt tänkande. Vad var det? Glad åt varje prestation upplyste hon mig om att abstrakt tänkande var förmågan att analysera information och lösa problem på en komplicerad, tankebaserad nivå. Hur jag än har försökt lista ut svar på problem genom att tänka igenom dem fattar jag fortfarande ändå inte riktigt vad abstrakt tänkande innebär. År 1959 förändrades vår familjs kulturella utblick när familjen Bastendorf flyttade in i grannhuset. Bill var psykolog och filosofie doktor. Särskilt pappa misstrodde »hjärnskrynklare«. Men han kunde inte låta bli att tycka om Bill och hans fru Laurel, som vållade uppståndelse i grannskapet 15
Än en gång_korrläst.indd 15
2012-02-06 14:11:38
eftersom de lät sina barn springa omkring nakna. På vår gata med snarlika standardvillor inramade av välklippta gräsmattor uppskattades inte Bastendorfs djungel eller deras väggar fyllda med affischkonst av Picasso och Braque och Miró dessutom. Ibland skjutsade Laurel mamma till det enda beatnikcaféet i Santa Ana. Väl där drack de espresso och pratade om den senaste artikeln i Sunset, om trend sättare som Charles Eames eller Cliff May – eller något ditåt. Jag vet bara att mamma slukade alltsammans, särskilt när Laurel lärde henne göra snäckhyllor. Hon blev så inspirerad att hon skapade sin egen hybrid – stenhyllan. Snart fanns de i hela huset. Den jag minns bäst var minst en gånger en och en halv meter och vägde så mycket att några av stenarna började trilla ner. Trots det uppfattade de flesta människor Dorothy som en hemmafru. Jag såg en konstnär som kämpade för att finna ett medium. Inspirerad av Bastendorfs exempel stoppade mamma in oss ungar i familjens kombi och körde ända till New York för att bese utställningen av assemblagekonst på Museum of Modern Art 1961. Vi förstummades inför Joseph Cornell och hans sätt att röra sig i en fantasivärld genom boxar och collage. Så fort vi kom hem bestämde jag mig för att göra ett collage över hela väggen i mitt sovrum. Mamma hängde på och bidrog med tidningsbilder som hon antog att jag gillade, som den med James Dean på Times Square. Snart gjorde hon collage på snart sagt allting, inräknat collageklädda papperskorgar och förvaringslådor av hopklumpad papier-maché. Hon gjorde till och med collage inuti alla köksskåp. (Fråga inte.) Randy lyfte det till en ny nivå genom att bli collagekonstnär på allvar. Än i dag har han bokstavligt talat hundratals av sin pågående serie Stängd av ett kvinnoansikte liggande på hög i ugnen, där han hävdar 16
Än en gång_korrläst.indd 16
2012-02-06 14:11:38
att de är i tryggt förvar. Man kan väl säga att vi förenades i tanken att samla och återanvända bilder och omorganisera det välbekanta i oväntade mönster i hopp om att upptäcka något nytt. Collagearbetet var precis som abstrakt tänkande en visuell process för att analysera information. »Visst?« som jag alltid frågade mamma när jag var ung. Och visst tyckte hon att jag hade rätt. Jag var fjorton när jag började dra runt med ett minne som jag aldrig släpper. Mamma och pappa dansade i månskenet på en höjd i Ensenada i Mexiko. En mariachiorkester spelade. Jag stod vid sidan av och såg hur de kysstes med en innerlighet som borde ha generat en tonårsdotter. I stället fyllde det mig med vördnad. Det gav mig till och med något annat att tro på. Deras kärlek. Genom att placera mig mitt i famnen i mammas och pappas kärlekshistoria visste jag att det inte skulle bli några avsked. På sista sidan i min tonårsdagbok skrev jag: »Till den som det angår. När jag blir gift vill jag att min man och jag ska prata igenom viktiga saker tillsammans. Inga känsloutbrott inför barnen. Inget svärande. Jag vill inte att min man ska röka men han kan få njuta av en god drink då och då. Jag vill att mina barn ska gå i söndagsskolan varje söndag. De ska också få smisk eftersom jag tror det fungerar. Jag vill faktiskt att min man och jag ska sköta hemmet på samma sätt som mamma och pappa gör just nu.« »Till den som det angår.« Vem ville jag lura? Och varför försökte jag vara en sån duktig flicka när mina verkliga känslor inte hade något att göra med låtsasregler om en sak jag var vettskrämd inför? Det här är vad jag inte skrev men aldrig har glömt. En dag i nian utväxlade Dave Garland och jag lappar på mrs Hopkins algebralektion. Dave var »en 17
Än en gång_korrläst.indd 17
2012-02-06 14:11:38
snygging« men han »stod inte ut med mig«. Han avslutade vår kommunikation med sju ord: »Du blir en bra fru en dag.« En fru? Jag ville inte vara en fru. Jag ville vara en het dejt, någon att hångla med. Jag ville vara Barbra Streisand som sjöng: »Never, never will I marry; born to wander till I’m dead.« Jag gifte mig aldrig. »Fast sällskap« hade jag aldrig heller. Medan jag pliktmedvetet fortsatte att behaga mina föräldrar hade jag huvudet i molnen och kysste ouppnåeliga storheter som Dave Garland. Jag antog att det enda sättet att förverkliga min dröm nummer ett om att bli en äkta musikalstjärna på Broadway var att förbli en tillgiven dotter. Att älska en man och bli fru måste läggas åt sidan. Alltså fortsatte jag att jaga ouppnåeliga storheter. Namnen skiftade, från Dave till Woody, sedan Warren och slutligen Al. Kunde jag ha haft ett varaktigt förhållande med dem? Svårt att säga. Undermedvetet måste jag ha vetat att det aldrig skulle fungera, och därför skulle de aldrig få stå i vägen för mina drömmars uppfyllelse. Jag sökte nämligen viktigare ting. Jag sökte en publik. Vilken publik som helst. Så vad gjorde jag? Jag gick på varenda audition som hölls utan att behärska någonting speciellt. Jag var med i kyrkans kör och skolkören. Jag gick på uttagningar till cheerleader och pompomdansare. Jag var på audition till varenda talangjakt och varenda pjäs, inräknat Så tuktas en argbigga som jag inte förstod. Jag deltog i debatter på lektionerna och var redaktör för YWCA:s nyhetsbrev. Jag kandiderade till elevrådsordförande. Jag bönföll till och med mamma att hjälpa mig bli medlem i Job’s Daughters, en hemlig klubb sponsrad av frimurarna där flickor högtidligt paraderade runt i långa dräkter. Jag ville bli dyrkad, så jag valde att stanna i Jacks och Dorothys trygga armar; det var åtminstone vad jag trodde. 18
Än en gång_korrläst.indd 18
2012-02-06 14:11:38
Nu när jag är en bit över sextio vill jag förstå mer av hur det kändes att vara Jack Halls vackra fru och uppfostra fyra barn i soliga Kalifornien. Jag vill veta varför mamma ständigt glömde bort hur underbar hon var. Jag önskar att hon varit stolt över att vi hade så roligt åt att höra henne spela »My Mammy« på pianot och sjunga »The sun shines east, the sun shines west, I know where the sun shines best – Mammy«. Jag vet inte varför hon inte insåg hur ovanligt det var när hon tog med mig till en sal i ett museum där ett marmorlejon saknade höger ansiktshalva. Inga fötter hade han heller. Den resliga gudinnan i den andra salen hade inga armar. Mamma suckade av hänförelse: »Diane, är det inte vackert?« »Men allt är borta. Dom är inte hela«, sa jag. »Men förstår du inte? Titta så praktfulla dom är, fast dom inte är hela.« Hon lärde mig att se. Ändå tog hon aldrig åt sig äran för något. Jag undrar om hennes bristande självaktning var ett tidigt symtom på glömska. Var det verkligen Alzheimers som berövade henne minnet, eller var det en förlamande osäkerhetskänsla? I femton år sa mamma adjö: adjö till namn på platser, adjö till sina berömda tonfiskgrytor, adjö till BMW:n pappa köpte till henne när hon fyllde sextioett, adjö till att känna igen mig som sin dotter. Goddag till Purina kattmat som möglade på papperstallrikar i hennes medicinskåp, goddag till hemvårdare, goddag till rullstolen som varje morgon förde henne till hennes favoritprogram – Barney – i public service-kanalen, goddag till den tomma blicken. Någonstans mitt ibland dessa hemska goddag och tragiska adjö adopterade jag en liten flicka. Jag var femtio. Efter att ha undvikit närhet i ett helt liv kom jag plötsligt nära någon med besked. Medan mamma kämpade för att fullborda meningar såg 19
Än en gång_korrläst.indd 19
2012-02-06 14:11:38
jag Dexter, min dotter, och några år senare lille Duke, min son, börja forma ord som ett sätt att fånga det förunderliga i deras gryende tankevärld. Tillståndet att vara en kvinna mellan två kärlekar – den ena som dotter, den andra som mor – har förändrat mig. Det har varit en prövning att bevittna sveket i en sådan grym sjukdom och att samtidigt lära sig ge kärlek med löfte om varaktighet. Om min mamma var den viktigaste människan för mig, om jag är den jag är och som jag är mest på grund av vem hon var och hur hon var, vad säger det i så fall om min inverkan på Duke och Dexter? Abstrakt tänkande är inte till hjälp. När Dorothy gick in på sitt sista levnadsår hade hennes lilla krets av trogna vänner nästan helt fallit bort. De som älskade henne kunde räknas på ena handens fingrar. Det var svårt att känna igen kvinnan vi hade känt. Men är jag å andra sidan igenkännlig som samma person jag var när Annie Hall hade premiär för nästan trettiofem år sedan? Jag minns att folk kom fram till mig på gatan och sa: »Bli aldrig annorlunda. Aldrig någonsin.« Till och med mamma sa en gång: »Bli inte gammal, Diane.« Jag tyckte inte om det yttrandet då och jag tycker inte om det nu. Det tröttsamma försöket att styra över tiden genom att påverka ålderns inverkan leder inte till lycka. Där har vi ett ord: lycka. Varför är lyckan något jag trodde mig ha rätt till? Vad är lycka för övrigt? Okänslighet. Det var vad Tennessee Williams sa. Mammas sista ord var nej. Nej till de ändlösa försöken att hjälpa minnet. Nej till de oönskade intrången. Nej till »Middag, Dorothy?« »Dags för tabletterna. Öppna munnen.« »Vi ska vända på dig, mamacita.« »NEJ!« »Så där, det var väl skönt?« »NEJ!!« »Vill du se på tv? Det är Lucy.« »Jag hämtar ett sugrör åt dig. Jag hämtar en gaffel.« »NEJ.« 20
Än en gång_korrläst.indd 20
2012-02-06 14:11:38
»Jag kan massera dina axlar.« »Nej, nej, nej, nej, NEJ!!!!« Om hon kunnat skulle mamma ha sagt: »Lämna mig och min kropp i fred, för Guds skull. Rör mig inte. Det här är mitt liv. Det här är mitt slut.« Inte så att åtgärderna utfördes utan omtanke och omsorg, det var inte det saken gällde. Det handlade om självständighet. När jag var liten kunde mamma dra sig undan till ett tomt rum vilket som helst med en längtan som överskuggade hennes allomfattande kärlek till oss. Väl där avklädde hon sig rollen som hängiven mor och kärleksfull hustru och sökte tillflykt i sina tankar. Till sist var nej det enda som återstod av Dorothys begäran att hennes önskningar skulle respekteras. »Slutligen befriad från sina band till livet har Mamma förenats med Pappa – precis som hon förenats med sina systrar Orpha och Martha, sin mor Beulah och alla sina kära katter, först Charcoal, sist Cyrus. Jag lovar att ta hand om hennes tankar och ord. Jag lovar att TÄNKA. Och jag lovar att föra vidare arvet efter den vackra, vackra Dorothy Deanne Keaton Hall från Kansas, född den trettioförsta oktober 1921 – min mor.« Så föll mina ord vid minnesstunden i november 2008. Mamma är alltjämt den viktigaste och mest inflytelserika personen i mitt liv. Utifrån sett levde vi helt olika liv. Hon var en hemmafru och mor som drömde om framgång, jag är en skådespelare med ett liv som – i vissa avseenden – har överträffat mina vildaste drömmar. En jämförelse mellan två kvinnor med stora drömmar som hade många konflikter gemensamt och även råkade vara mor och dotter handlar delvis om vad som går förlorat genom framgången, i kontrast till vad den vinner som finner sig i ett vanligt liv. Jag var en vanlig flicka som blev en vanlig kvinna, med ett 21
Än en gång_korrläst.indd 21
2012-02-06 14:11:38
undantag: mamma gav mig en enastående vilja. Den var inte gratis. Men livet var å andra sidan ingen gratistur för mamma heller. Varför skrev jag då en levnadsteckning? Därför att mamma dröjer kvar. Därför att hon försökte rädda vår familjs historia genom sina ord. Därför att det gick decennier innan jag insåg att hennes mest fängslande karaktärsdrag var hennes komplexitet. Därför att jag inte vill att hon ska försvinna fastän hon har gjort det. Så många skäl, men det bästa svaret kommer från en passus hon skrev med utnyttjande av den förnämliga förmåga till abstrakt tänkande som hon förde vidare till mig. Året var 1980. Hon var femtionio. Varenda människa borde tvingas att skriva en självbio grafi. De skulle bli tvungna att gå tillbaka och reda ut och uppdaga allting som var inpackat i deras liv. Att komma på författares ovanliga sätt att formulera tankar i ord ger mig den mycket givande insikten att jag också skulle kunna göra det om jag gick in för det. Det kunde hjälpa mig att lätta på trycket som jag känner från lagrade minnen som påverkar mig nu. Men jag begår ett fruktansvärt fel. Jag intalar mig att jag är alldeles för styrd av gamla vanor. Jag vill verkligen skriva om mitt liv, om mina nära vänner, om familjelivet vi hade, men jag håller inne med det. Ska jag vara helt ärlig tror jag att jag skulle kunna nå en punkt där jag började se mig själv i ett begripligare ljus. Nu är jag hoppig i mina återblickar, men jag vet att det skulle göra mig enbart gott att göra det här. Jag önskar att hon hade gjort det. Och eftersom hon inte gjorde det har jag inte skrivit min levnadsteckning utan vår. Historien om en flicka vars önskningar slog in tack vare hennes mamma är inte ny, men den är min. Den djupa kärlek och tacksamhet jag känner nu när hon lämnat oss 22
Än en gång_korrläst.indd 22
2012-02-06 14:11:38
har tvingat mig att försöka »reda ut« mysteriet i hennes resa. I och med det hoppades jag finna meningen med vår relation och förstå varför drömmar som förverkligas är så underligt tyngande. Vad jag gjort är att sammanställa en bok där mina egna minnen och historier kombineras med mammas anteckningsböcker och dagböcker. Med tanke på hennes minnesböcker och vår ömsesidiga förtjusning i collage har jag satt hennes ord bredvid mina, tillsammans med brev, urklipp och annat material som dokumenterar inte bara våra liv utan också våra band. Jag vill hålla upp mitt liv bredvid hennes för att som hon skrev nå en punkt där jag börjar se mig – och henne – i ett begripligare ljus.
23
Än en gång_korrläst.indd 23
2012-02-06 14:11:38