Yo k o o g awa
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 1
En gÄtfull vÀnskap översÀttning frÄn japanska av
VibEkE Emond
a l b E r t b o n n i E r s f ö r l ag
2010-11-15 10:52:38
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 2
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012425-0 Originalets titel: ć棫ăźæăăæ°ćŒ (hakase no aishita sĆ«shiki) Copyright © 2003 by Yoko Ogawa First published in Japan in 2003 by shinchĆsha Publishing Co., Ltd. Swedish translation rights arranged with shinchĆsha Publishing Co., Ltd. through Japan Foreign-Rights Centre cpi â Clausen & Bosse, Leck, Tyskland 2011
2010-11-15 10:52:38
1 Min son och jag kallade honom för doktorn. Och doktorn kallade min son för Roten. Min son var nÀmligen platt som ett rottecken överst pÄ huvudet. »à h, hÀr inne ser ut att finnas ett riktigt skarpt förstÄnd«, sa doktorn och klappade min son pÄ huvudet utan att bekymra sig om att han rufsade till hÄret pÄ honom. Min son, som alltid hade keps pÄ sig, eftersom han inte tyckte om att bli retad av sina kompisar, var pÄ sin vakt och drog ner huvudet mellan axlarna. »Med hjÀlp av det hÀr kan man ge ett oÀndligt antal siffror, Àven siffror som Àr osynliga för vÄra ögon, en vÀrdig stÀllning«, sa doktorn, och pÄ ett hörn av sitt skrivbord skrev han med pekfingret i ett lager av damm tecknet:
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 3
3
â
2010-11-15 10:52:38
4
Bland de orÀkneliga saker som min son och jag lÀrde oss av doktorn hade rottecknets betydelse en viktig plats. Doktorn, som var övertygad om att vÀrldens ursprung kunde uttryckas med siffrornas sprÄk, skulle kanske ha tyckt illa om ett ord som »orÀknelig«. Men vad skulle jag annars sÀga? Vi fick ocksÄ lÀra oss om gigantiskt stora primtal med hundratusentals siffror, om det största tal som anvÀnts i matematiska bevis och som stÄr i Guinness rekordbok, och om matematiska begrepp som överskrider det oÀndliga, men om man sÄ mobiliserade allt detta, skulle det inte vara nÄgot mot innehÄllsrikedomen i den tid vi tillbringade tillsammans med doktorn. Jag kommer mycket vÀl ihÄg den dag dÄ vi alla tre fick uppleva det magiska som sker nÀr man sÀtter siffror under rottecknet. Det var en regnig kvÀll i början av april. Glödlampan var tÀnd i det mörka arbetsrummet, min sons skolvÀska lÄg slÀngd pÄ mattan, och utanför fönstret sÄg man de regnvÄta aprikosblommorna. Aldrig i nÄgot lÀge var det blott och bart ett korrekt svar som doktorn krÀvde av oss. Det
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 4
2010-11-15 10:52:38
gladde honom mer om vi svarade helt uppĂ„t vĂ€ggarna fel, nĂ€r vi befann oss i svĂ„righet, Ă€n om vi satt tysta och inte svarade alls. Ănnu gladare blev han om vĂ„rt misstag ledde till ett nytt problem, som tog oss lĂ€ngre Ă€n det ursprungliga. Han hade en alldeles egen kĂ€nsla för sĂ„ kallade korrekta fel, och han hade en förmĂ„ga att fĂ„ oss att kĂ€nna sjĂ€lvförtroende just vid tillfĂ€llen dĂ„ vi inte kunde komma fram till nĂ„got korrekt svar hur mycket vi Ă€n funderade. »Ska vi pröva med att sĂ€tta â1 under rottecknet nu?« sa doktorn. »Det gĂ€ller att hitta ett tal som multiplicerat med sig sjĂ€lvt blir â1.« Min son, som just hade lĂ€rt sig att rĂ€kna med brĂ„k i skolan, hade efter mindre Ă€n en halv timmes förklaringar frĂ„n doktorn redan insett att det existerar tal som Ă€r mindre Ă€n noll. Vi försökte tĂ€nka oss ââ1. Roten ur 100 Ă€r 10, roten ur 16 Ă€r 4, roten ur 1 Ă€r 1, sĂ„ roten ur â1 Ă€râ⊠Doktorn skyndade aldrig pĂ„ oss. Det bĂ€sta han visste var att iaktta mig och min son nĂ€r vi satt och funderade. »Det finns vĂ€l inget sĂ„dant tal?« sa jag försiktigt.
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 5
5
2010-11-15 10:52:39
6
»Jo, det finns hĂ€r«, sa han och pekade pĂ„ sitt bröst. »Det Ă€r ett mycket diskret och tillbakadraget tal, som inte visar sig pĂ„ stĂ€llen dĂ€r man lĂ€gger mĂ€rke till det, men det finns inom oss och hĂ„ller upp vĂ€rlden med sina smĂ„ hĂ€nder.« Vi försjönk pĂ„ nytt i tystnad och lĂ€t tankarna vandra kring kvadratroten ur â1, som pĂ„ nĂ„gon okĂ€nd, fjĂ€rran plats tycktes stĂ„ och strĂ€cka ut hĂ€nderna allt vad den kunde. Det enda som hördes var regnets smattrande. Min son satte handen pĂ„ huvudet, som för att Ă€n en gĂ„ng fĂ„ rottecknets form bekrĂ€ftad. Men doktorn var inte en person som bara undervisade. Han hade en ödmjuk instĂ€llning till sĂ„dant han inte visste nĂ„got om, och han var sjĂ€lv inte mindre diskret och tillbakadragen Ă€n kvadratroten ur â1. NĂ€r han ropade pĂ„ mig sa han alltid: »UrsĂ€kta mig, menââŠÂ« Om han sĂ„ bara ville be mig att sĂ€tta bordsugnen pĂ„ tre och en halv minut för att rosta bröd glömde han inte att först sĂ€ga: »UrsĂ€kta mig, menââŠÂ« NĂ€r jag vred pĂ„ ugnsknappen strĂ€ckte han fram huvudet, och sedan satt han och kikade in i ugnen Ă€nda tills brödskivorna var fĂ€rdiga. Han betraktade de
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 6
2010-11-15 10:52:39
rostade bröden fascinerat, som om jag lagt fram ett bevis vars vÀg mot sanningen han följde med blicken, och som om den sanningen hade ett vÀrde av samma dignitet som Pythagoras sats. Jag blev utskickad till doktorn av hemhjÀlps organisationen Akebono för första gÄngen i mars Är 1992. Av de hushÄllerskor som var registrerade pÄ organisationen i den lilla staden vid innanhavet Seto var jag den yngsta, men jag hade redan tio Ärs arbetserfarenhet. Under min tid i branschen hade jag gjort bra ifrÄn mig hos alla sorters arbetsgivare, och jag hade en yrkesstolthet nÀr det gÀllde hushÄllsarbete. Inte ens nÀr jag tvingades arbeta hos besvÀrliga kunder, som alla andra undvek, klagade jag hos organisationsledningen. I doktorns fall hade det rÀckt att titta pÄ hans kundkort för att fÄ en föraning om att han skulle bli en kund som var svÄr att ha att göra med. NÀr en hushÄllerska fick bytas ut efter klagomÄl frÄn kunden, sattes en stÀmpel i form av en stjÀrna i blÄtt blÀck pÄ kortets baksida, och pÄ doktorns kort fanns nio sÄdana stjÀrnor. SÄ mÄnga hade
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 7
7
2010-11-15 10:52:39
8
aldrig funnits pÄ ett kort under min tid i organisationen. NÀr jag besökte doktorns hem för anstÀllningsintervjun, var det en smÀrt och elegant Àldre dam som tog emot mig. Hennes hÄr var fÀrgat kastanjebrunt och uppsatt i en knut, och hon var klÀdd i en stickad klÀnning och hade en svart kÀpp i vÀnster hand. »Det Àr svÄgern som behöver hjÀlp«, sa hon. Till en början förstod jag inte vad doktorn och den gamla damen stod i för relation till varandra. »Ingen har varit kvar hÀr nÄgon lÀngre tid, och det Àr mycket bekymmersamt för bÄde mig och min svÄger. Varje gÄng det kommer en ny hushÄllerska mÄste vi ta om allt frÄn början, och det stÀller bara till med en massa besvÀr.« Till slut förstod jag att hon med »svÄger« syftade pÄ sin mans yngre bror. »Det Àr inget sÀrskilt komplicerat arbete som krÀvs. Det gÀller bara att komma hit klockan elva pÄ förmiddagen, mÄndagar till fredagar, laga lunch till min svÄger, stÀda och handla, laga middag pÄ kvÀllen och sedan gÄ hÀrifrÄn igen klockan sju. Det Àr det hela.«
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 8
2010-11-15 10:52:39
Det fanns en aningen tveksam klang i hennes röst nÀr hon yttrade ordet »svÄger«. Hon upptrÀdde mycket artigt men fingrade hela tiden oroligt med vÀnsterhanden pÄ kÀppen. DÄ och dÄ riktade hon ett vaksamt öga Ät mitt hÄll, samtidigt som hon noga sÄg till att vÄra blickar inte möttes. »Detaljerna i avtalet stÄr i det kontrakt jag lÀmnat in till organisationen. För mig Àr det fullstÀndigt tillrÀckligt om nÄgon kan hjÀlpa min svÄger att leva ett normalt vardagsliv som alla andra.« »Var Àr er svÄger nu?« frÄgade jag. Den gamla damen pekade med kÀppspetsen mot ett annex lÀngst inne i trÀdgÄrden pÄ husets baksida. Ett mörkrött skiffertak skymtade genom den frodiga grönskan bakom en prydligt klippt snittmispelhÀck. »Jag ber er att vara snÀll att inte gÄ fram och tillbaka mellan annexet och huvudbyggnaden. Er arbetsplats Àr helt och hÄllet i min svÄgers bostad, och ni ska anvÀnda er av den sÀrskilda ingÄngen till annexet frÄn gatan norr om tomten. Om min svÄger skulle stÀlla till med nÄgra
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 9
9
2010-11-15 10:52:39
10
problem, ber jag er att klara upp dem i annexet. Ăr vi överens om det? Det Ă€r de enda regler jag ber er att hĂ„lla er till.« Den gamla damen lĂ€t höra en knackning med kĂ€ppen. Mina tidigare arbetsgivare hade kommit med mĂ„nga befĂ€ngda krav, som att jag skulle sĂ€tta upp hĂ„ret med olika band varje dag, att jag inte skulle servera te som var varmare eller kallare Ă€n 75 grader, och att jag skulle sĂ€tta samman hĂ€nderna och be en bön sĂ„ fort Venus visade sig pĂ„ himlen, sĂ„ jĂ€mfört med det tyckte jag inte att detta verkade sĂ€rskilt svĂ„rt att lova. »Kan jag fĂ„ trĂ€ffa er svĂ„ger nu?« »Det behövs inte.« Hennes avfĂ€rdande svar var sĂ„ bryskt att jag trodde mig ha sagt nĂ„gon oĂ„terkallelig dumhet. »Ăven om han skulle trĂ€ffa er idag, skulle han ha glömt det i morgon. Det behövs alltsĂ„ inte.« »Hur menar ni?« »Jo, för att gĂ„ rakt pĂ„ sak Ă€r det sĂ„ att han har problem med minnet. Han Ă€r inte senil. Hans hjĂ€rnceller Ă€r friska och fungerar pĂ„ det hela taget som de ska, men för cirka sjutton
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 10
2010-11-15 10:52:39
Ă„r sedan skadades en mycket liten del av hans hjĂ€rna, och han förlorade minnesförmĂ„gan. Han rĂ„kade ut för en trafikolycka och fick ett slag i huvudet. Min svĂ„gers minne har stannat vid Ă„r 1975. Allt nytt som han försöker lagra i minnet efter det skingras omedelbart. Han kommer ihĂ„g teorem som han sjĂ€lv kom pĂ„ för trettio Ă„r sedan, men han minns inte frĂ„n en dag till en annan vad han har Ă€tit till middag pĂ„ kvĂ€llen. Kort sagt Ă€r det som om det bara fanns plats för en Ă„ttioÂminutersvideo i hans huvud. Om han registrerar nĂ„got mer, raderas de tidigare minnena bort. Min svĂ„gers minne rĂ€cker bara i Ă„ttio minuter. Exakt en timme och tjugo minuter.« Den gamla damen talade utan att staka sig och utan att lĂ€gga nĂ„gra som helst kĂ€nslor i det hon sa, förmodligen dĂ€rför att hon hade fĂ„tt upprepa samma förklaring ett otal gĂ„nger. Det var svĂ„rt att fĂ„ en konkret bild av vad det egentligen innebar med Ă„ttio minuters minne. Jag hade sĂ„ klart mĂ„nga gĂ„nger tagit hand om sjuka personer, men jag hade ingen aning om vilken nytta jag kunde ha av den erfarenheten
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 11
11
2010-11-15 10:52:39
12
hÀr. Jag sÄg för mig den lÄnga raden av blÄ stjÀrnmÀrken pÄ kortet. FrÄn huvudbyggnaden verkade annexet lugnt och tyst, och man sÄg inget som tydde pÄ att nÄgon mÀnniska var dÀrinne. I snittmispelhÀcken fanns en gammaldags port som ledde in till annexet. NÀr jag tittade nÀrmare pÄ den, sÄg jag att den var försedd med ett kraftigt hÀnglÄs. Det var alldeles rostigt och tÀckt av fÄgelspillning och sÄg inte ut att lÀngre kunna öppnas av nÄgon som helst nyckel. »DÄ Àr vi vÀl överens om det hela. Ni börjar i övermorgon, pÄ mÄndag«, sa den gamla damen kort, som för att undvika att ge mig utrymme att inflika nÄgra besvÀrande kommentarer. Det var sÄ jag kom att bli doktorns hushÄllerska. JÀmfört med den praktfulla huvudbyggnaden var annexet minst sagt torftigt och snarast ruffigt. Det var ett litet enplanshus i betong, som sÄg ut att ha byggts upp dÀr av nödtvÄng. Som för att dölja det intrycket hade man lÄtit trÀd och buskar vÀxa vilt och bre ut sig kring hela annexet. IngÄngen lÄg i djup skugga, och ringklockan var sönder.
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 12
2010-11-15 10:52:39
»Vad har du för skonummer?« NÀr jag presenterade mig för doktorn som den nya hushÄllerskan, var det första han frÄgade mig inte vad jag hette utan vad jag hade för skonummer. Han varken hÀlsade eller bugade. Jag höll mig till en hushÄllerskas fasta regel att aldrig besvara en arbetsgivares frÄga med en frÄga och svarade pÄ vad jag blivit tillfrÄgad. »24.« »à h, det Àr ett rent och tappert tal. Det Àr fakulteten av 4«, sa doktorn och la armarna i kors och blundade. Han var tyst ett tag. »Vad Àr en fakultet?« frÄgade jag, som tÀnkte att jag borde fortsÀtta att tala lite om Àmnet, eftersom min arbetsgivare av nÄgon anledning verkade tycka att mitt skonummer var av sÄ stort intresse. »Om man multiplicerar alla naturliga tal frÄn 1 till 4 med varandra fÄr man 24«, svarade doktorn, som fortfarande höll ögonen slutna. »Vad har du för telefonnummer?« »576 1455.« »Sa du 576 1455? Fantastiskt! Det Àr antalet
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 13
13
2010-11-15 10:52:39
14
primtal som finns upp till hundra miljoner«, sa doktorn imponerad och nickade. Ăven om jag inte kunde förstĂ„ vad som var sĂ„ fantastiskt med mitt telefonnummer, uppfattade jag vĂ€rmen i hans tonfall. Det var inte som om han försökte briljera med sin kunskap, tvĂ€rtom gav han ett diskret och uppriktigt intryck. Hans vĂ€rme gav en illusion av att det kanske dolde sig ett alldeles sĂ€rskilt öde i mitt telefonnummer, och att jag, som var innehavaren av detta telefonnummer, mĂ„hĂ€nda sjĂ€lv ocksĂ„ hade ett alldeles sĂ€rskilt öde. Kort efter det att jag börjat arbeta som hushĂ„llerska hos doktorn, förstod jag att han hade för vana att föra siffror pĂ„ tal i stĂ€llet för ord, sĂ„ fort han var osĂ€ker pĂ„ vad han skulle prata om. Det var en metod som han hade tĂ€nkt ut för att kommunicera med andra mĂ€nniskor. Siffrorna var som en högerhand han strĂ€ckte fram för att skaka hand med folk och samtidigt som en överrock som han hade som skydd kring sig sjĂ€lv. En överrock som var sĂ„ tjock och tung att man inte kunde kĂ€nna hans figur genom den och som ingen kunde ta av honom.
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 14
2010-11-15 10:52:39
Bara han hade den pĂ„ sig, kunde han kĂ€nna sig sĂ€ker. SĂ„ lĂ€nge jag arbetade som hushĂ„llerska hos doktorn upprepades vĂ„rt samtal om siffror varje morgon vid ytterdörren. För doktorn, vars minne försvann efter Ă„ttio minuter, var jag en ny hushĂ„llerska som han sĂ„g för första gĂ„ngen var gĂ„ng jag visade mig vid dörren. Han visade dĂ€rför varje gĂ„ng den reserverade tillbaka dragenhet man gör inför nĂ„gon man trĂ€ffar för första gĂ„ngen. De siffror han frĂ„gade efter varierade och kunde, förutom mitt skonummer och mitt telefonnummer, vara mitt postnummer, min cykels registreringsnummer, antalet streck i tecknen i mitt namn eller nĂ„got annat, men hans sĂ€tt att alltid omedelbart ge siffrorna en betydelse var konstant. Han verkade aldrig behöva anstrĂ€nga sig för att hitta betydelsen, utan sĂ„dant som fakultet, primtal och liknande tycktes bara komma helt spontant ur hans mun. Ăven efter det att jag sĂ„ smĂ„ningom hade fĂ„tt förklarat för mig av doktorn hur det fungerade med fakultet och primtal, gav de hĂ€r frĂ„gorna och svaren vid ytterdörren mig ett slags frisk och
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 15
15
2010-11-15 10:52:39
16
behaglig kÀnsla. Jag fick bekrÀftat för mig att mitt telefonnummer inte bara var till för telefonsamtal utan Àven hade en annan innebörd, och nÀr den klara, rena klangen i den innebörden nÄdde mina öron, hjÀlpte det mig att börja min arbetsdag med frid i sinnet. Doktorn var sextiofyra Är gammal och hade varit universitetslÀrare med talteori som specialitet. Han sÄg trött och sliten ut för sin Älder. Det var inte bara Äldrandet, utan han gav ett intryck av att inte fÄ ut nÀring ordentligt i hela kroppen. Han var inte mer Àn 160 centimeter lÄng, och eftersom han var vÀldigt kutryggig, sÄg han Ànnu kortare ut. I hans beniga nacke hade det samlats avlagringar av smuts mellan rynkorna, och hans torra, vita hÄr spretade Ät alla hÄll och dolde till hÀlften hans öron, som hade sÄdana dÀr tjocka snibbar som sÀgs vara lyckobringande. Hans röst var svag, och han rörde sig i slow motion, sÄ vad han Àn skulle göra tog det dubbelt sÄ lÄng tid som jag hade rÀknat med. Om man betraktade honom nÀrmare och inte lÀt sig förvirras av hur sliten han sÄg ut, sÄg man trots allt i hans ansikte att han var en ganska
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 16
2010-11-15 10:52:39
vacker man. Han hade i alla fall nÄgot kvar som fick en att tÀnka att han en gÄng i tiden hade varit det. Han hade en skarp kÀkkontur, och det fanns nÄgot tilltalande i hans djupt utmejslade anletsdrag. BÄde nÀr doktorn var hemma och de fÄ gÄnger han gick ut var han varje dag utan undantag klÀdd i kostym och slips. Han hade tre kostymer, en för vintern, en för sommaren och en för vÄr och höst, tre slipsar, sex skjortor och en överrock, som inte var gjord av siffror utan av ull. Detta var allt som fanns i hans garderob. Han hade inte en enda tröja och inte ett enda par bomullsbyxor. För en hushÄllerska var det en tacksam garderob, som det var lÀtt att hÄlla ordning pÄ. Doktorn kanske inte visste att det fanns andra plagg Àn kostymer hÀr i vÀrlden. Han var inte intresserad av vad andra hade pÄ sig och kunde förmodligen Àn mindre tÀnka sig att slösa tid pÄ sÄdant som sitt eget utseende. NÀr han steg upp pÄ morgonen öppnade han garderoben och tog pÄ sig en kostym som inte var insvept i kemtvÀttens plast. Det var det hela. Alla hans tre kostymer var mörka, ingÄngna och slitna och passade
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 17
17
2010-11-15 10:52:39
18
precis till hans egen framtoning. Det var rentav som om de hade blivit en del av hans hud. Men det som förbryllade mig mest med hans klĂ€dsel var de mĂ€ngder av minneslappar som var fastsatta med pappersklĂ€mmor hĂ€r och var pĂ„ hans kostym. De satt pĂ„ kragen, vid Ă€rmöppningarna, fickorna, kavajfĂ„llarna, byxbĂ€ltet, knapphĂ„len och alla upptĂ€nkliga stĂ€llen. PappersÂklĂ€mmorna drog ut tyget i kostymen och hade fĂ„tt den att förlora formen. Vissa lappar var vanliga avrivna pappersbitar, andra var smĂ„ gulnade blad som hade börjat trasas sönder, och pĂ„ var och en av dem stod nĂ„got skrivet. Om man skulle lĂ€sa det, fick man gĂ„ mycket nĂ€ra och skĂ€rpa blicken. Jag förstod att det var för att kompensera för sitt endast Ă„ttio minuter lĂ„nga minne som doktorn skrev upp sĂ„dant han mĂ„ste komma ihĂ„g pĂ„ minneslappar, som han fĂ€ste pĂ„ sig sjĂ€lv för att inte glömma var han hade gjort av dem, men hur jag skulle ta till mig det hĂ€r med hans uppenbarelse var ett svĂ„rare problem Ă€n att svara pĂ„ vad jag hade för skonummer. »Var sĂ„ god och kom in. Jag mĂ„ste arbeta, sĂ„ jag kan inte Ă€gna mig Ă„t dig, men du kan göra som
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 18
2010-11-15 10:52:39
du sjĂ€lv tycker blir bĂ€st«, sa doktorn och slĂ€ppte in mig, varefter han gick in pĂ„ sitt arbetsrum. NĂ€r han rörde sig hörde man ett prasslande ljud frĂ„n minneslapparna, som gneds mot varandra. Enligt den information jag fĂ„tt frĂ„n de nio tidigare hushĂ„llerskorna som fĂ„tt sparken var den gamla damen i huvudbyggnaden Ă€nka, och hennes bortgĂ„ngne man och doktorn var bröder. Brödernas förĂ€ldrar hade gĂ„tt bort tidigt, men doktorn hade studerat vid universitetet i Cambridge i England och kunnat fortsĂ€tta med sina matematikstudier tack vare att hans bror arbetat hĂ„rt med en textilfabrik som förĂ€ldrarna lĂ€mnat efter sig och utvidgat den sĂ„ att han kunnat bekosta sin cirka tio Ă„r yngre brors studier. Doktorn hade tagit doktorsexamen (och var alltsĂ„ en riktig doktor), men just dĂ„ han fĂ„tt anstĂ€llning som forskare vid universitetets institution för matematik och Ă€ntligen börjat stĂ„ pĂ„ egna ben, hade hans Ă€ldre bror dött i akut hepatit. Ănkan, som inte hade nĂ„gra barn, hade lagt ner fabriken, lĂ„tit bygga ett lĂ€genhetshus pĂ„ tomten, och börjat leva pĂ„ intĂ€kterna frĂ„n hyrorna. Deras lugna liv
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 19
19
2010-11-15 10:52:39
20
hade tagit en plötslig vÀndning nÀr doktorn vid fyrtiosju Ärs Älder rÄkat ut för en trafikolycka. En förare i motsatt riktning hade somnat vid ratten och kört rakt in i doktorns bil, och doktorn hade fÄtt obotliga skador pÄ hjÀrnan. Till följd av det hade han förlorat sin plats som forskare. Sedan dess hade han inte haft nÄgra inkomster, bortsett frÄn smÄ prissummor som han vann pÄ att lösa tÀvlingsproblem i matematiska tidskrifter. Han hade aldrig gift sig och hade nu nÄtt upp till sextiofyra Ärs Älder utan att kunna göra sig oberoende av hjÀlpen frÄn sin svÀgerska. »Det Àr synd om den stackars Ànkan som fÄr hela arvet efter sin man uppslukat av den dÀr knepige svÄgern, som klÀnger sig fast som en parasit vid henne«, hade en hushÄllerska med lÄng erfarenhet sagt medlidsamt. Hon hade gett upp inför doktorns sifferattacker och fÄtt sparken efter en vecka. Liksom pÄ utsidan var annexet kalt och trist invÀndigt ocksÄ. DÀr fanns bara ett kök med matplats och ett kombinerat arbets- och sovrum, men det var inte sÄ mycket bristen pÄ utrymme som tristessen som var iögonfallande.
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 20
2010-11-15 10:52:39
Alla möblerna var billiga, tapeterna hade mörknat, och det knakade otrevligt nÀr man gick i korridoren. Det var inte bara ringklockan som var trasig, utan allting hade gÄtt sönder eller sÄg ut att vara pÄ vÀg att göra det. Det var sprickor i det lilla toalettfönstret, halva dörrknoppen pÄ köksdörren var borta, och radion pÄ köksskÄpet gick inte att fÄ nÄgot ljud i hur mycket man Àn tryckte pÄ knapparna. De tvÄ första veckorna visste jag inte vad jag skulle göra, sÄ jag tröttade ut mig totalt. Trots att jag inte hade gjort nÄgot hÄrt arbete, blev jag stel i musklerna och kÀnde mig tung i hela kroppen. Vilket stÀlle man Àn blir utskickad till Àr det anstrÀngande innan man kommer in i arbetsrytmen, men hos doktorn var det alldeles sÀrskilt besvÀrligt. I vanliga fall sÀger arbets givarna till en att man ska göra det och detta och att man inte fÄr göra si eller sÄ, och pÄ det viset lÀr man sig efterhand helt naturligt att förstÄ hurdana de Àr. Man lÀr sig hur mycket man ska koncentrera sig pÄ olika saker, hur man ska undvika problem, och man ser ett mönster i de arbetsuppgifter som krÀvs av en. Men doktorn
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 21
21
2010-11-15 10:52:39
22
gav mig inga som helst order. Han ignorerade mig, som om det han helst ville var att jag skulle lÄta bli att överhuvudtaget göra nÄgonting alls. Med tanke pÄ vad Ànkan i huvudbyggnaden hade sagt, bestÀmde jag mig för att jag först och frÀmst mÄste laga lunch. Jag tittade förstÄs i kylskÄpet och sedan i alla köksskÄpen, men jag kunde inte hitta nÄgot Àtbart mer Àn en ask fuktigt havremjöl och en förpackning makaroner med bÀstföredatum fyra Är tidigare. Jag knackade pÄ dörren till arbetsrummet. Det kom inget svar, sÄ jag knackade en gÄng till. Det kom fortfarande inget svar. Trots att jag visste att det var ohövligt, öppnade jag dörren, och sa till doktorn som satt vid sitt skrivbord med ryggen mot mig: »UrsÀkta att jag stör er i arbetet.« Hans rygg rörde sig inte det minsta. Jag tÀnkte att han kanske hörde dÄligt eller hade öronproppar, sÄ jag gick fram till honom. »Vad vill ni ha till lunch? Det skulle vara bra att fÄ veta om det Àr nÄgot sÀrskilt ni tycker om eller ogillar, eller om ni Àr allergisk mot nÄgot.« Det luktade papper i arbetsrummet. Kanske
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 22
2010-11-15 10:52:39
var det för att rummet var dĂ„ligt vĂ€drat som lukten hade trĂ€ngt in i alla hörn. Halva fönstret var tĂ€ckt av bokhyllor, överallt lĂ„g böcker och texter som inte fick plats pĂ„ hyllorna uppstaplade i höga travar, och madrassen pĂ„ sĂ€ngen vid vĂ€ggen var utsliten. PĂ„ skrivbordet lĂ„g inget annat Ă€n en uppslagen anteckningsbok. DĂ€r fanns ingen dator, och doktorn hade ingen penna att skriva med i handen. Han satt bara och stirrade pĂ„ en punkt i luften. »Om ni inte har nĂ„gra sĂ€rskilda önskemĂ„l, ordnar jag nĂ„gonting sjĂ€lv. GĂ„r det bra? Men var snĂ€ll och dra er inte för att sĂ€ga om det Ă€r nĂ„got ni vill.« Jag fick syn pĂ„ nĂ„gra av minneslapparna som han hade fĂ€st pĂ„ sig: »⊠Den analytiska metodens misslyckandeââŠÂ«, »⊠Hilberts trettonde problemââŠÂ«, »⊠lösningar för elliptiska kurvorââŠÂ«. Bland alla fragment med siffror, tecken och ord av okĂ€nd betydelse fanns det en enda lapp som till och med jag kunde lĂ€sa och förstĂ„. Den var alldeles flĂ€ckig, alla fyra hörnen var vikta och den var fastsatt med en rostig pappersÂklĂ€mma, sĂ„ jag förstod att den hade sut-
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 23
23
2010-11-15 10:52:39
24
tit dÀr ganska lÀnge. »Mitt minne varar bara i Ättio minuter«, stod det pÄ den. »Jag har inget att sÀga«, sa doktorn plötsligt med hög röst och vÀnde sig om. »Jag sitter och tÀnker. Att bli störd nÀr jag tÀnker Àr vÀrre Àn att bli strypt. FörstÄr du inte att det Àr oartigare Àn att kika in pÄ nÄgon pÄ toaletten att bara klampa in sÄ hÀr nÀr jag Àr kÀrleksfullt upptagen med mina siffror?« Jag tittade skamset ner och bad flera gÄnger om ursÀkt, men mina ord nÄdde inte fram till honom. Doktorn hade redan ÄtergÄtt till sin punkt i luften. Det var ett mycket hÄrt slag för mig att bli Äthutad redan första dagen, innan jag ens hade hunnit börja med nÄgot arbete. Jag befarade att jag skulle komma att bli det tionde stjÀrnmÀrket och inprÀntade noga i mitt medvetande att jag under inga omstÀndigheter fick störa honom nÀr han »tÀnkte«. Men doktorn tÀnkte hela dagarna. Han fortsatte att tÀnka nÀr han nÄgon enstaka gÄng lÀmnade arbetsrummet, oavsett om han kom ut för att sÀtta sig vid matbordet, om han var inne
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 24
2010-11-15 10:52:39
i badrummet och gurglade sig, eller om han började göra sina mÀrkliga gymnastiska övningar för att mjuka upp lederna. Han förde mekaniskt maten han hade framför sig till munnen och svalde den utan att ens tugga ordentligt, och nÀr han gick gled han omkring med obestÀmda steg. Jag kunde inte frÄga honom Àven om det var nÄgot jag inte visste, som var det fanns nÄgon spann eller hur vattenvÀrmaren fungerade. Jag var mycket noga med att inte göra nÄgot vÀsen i onödan och undvek till och med att andas sÄ att det hördes, nÀr jag irrade omkring hit och dit i det obekanta huset och vÀntade pÄ att hans huvud skulle ta en liten paus. Det var en fredag och det hade snart gÄtt exakt tvÄ veckor sedan jag började. Klockan sex pÄ kvÀllen satte sig doktorn till bords som vanligt. Eftersom han Ät sÄ gott som utan att vara medveten om det, tÀnkte jag att det inte var sÄ lÀmpligt med mat som hade ben att plocka bort eller skal att skala och hade dÀrför lagat en stuvning, sÄ att han bara behövde anvÀnda en sked och ÀndÄ kunde fÄ i sig bÄde grönsaker och proteiner.
Ogawa_En gÄtfull vÀnskapNY.indd 25
25
2010-11-15 10:52:39