i nordmark a ( juli 1849)
Dahl_Herre.korr2.indd 13
11-01-16 18.33.54
Dahl_Herre.korr2.indd 14
11-01-16 18.33.54
Lukten av järn och myr och morgon, ångan från marken när den första solen träffar den. Vattenlöparna som ritsar väg över den blanka tjärnen. Fraset från myrstacken; den sortens stillhet. Han kunde inte låta bli att tänka på hur det skulle vara att visa henne detta.
Dahl_Herre.korr2.indd 15
11-01-16 18.33.54
Dahl_Herre.korr2.indd 16
11-01-16 18.33.54
han ligger mitt ute i regnet med huvudet på en sten, någon har lagt honom så innan de gick efter hjälp, han kastades bakåt och in i snåren när skottet gick av och när de till slut hittade honom drog de ut honom ur snåren och över den lilla bäcken och lade det som fanns kvar av hans huvud på en sten, för att han äntligen skulle få ro, kanske. Regnet träffar den kalla kroppen och gör allt omkring honom tungt grönt och dystert men nu vet han inte om det. Den polska toppluvan – som Camilla en gång skrattande hade satt på sitt eget huvud i en tid som inte längre finns – är nästan svart av vatten och blod. Någon har försökt sätta tillbaka den på hans huvud men gett upp. Om några timmar kommer de som fann honom att återvända med hjälp. De kommer att till hälften släpa och till hälften bära honom nerför den stupbranta klyftan till stigen där klövjehästen står och väntar. Sedan lägger man honom över hästen och för ner honom till gården, medan de som fann honom delar på konjaken i fickpluntan som de har tagit från hans jaktväska. Nere 17
Dahl_Herre.korr2.indd 17
11-01-16 18.33.55
på gården lägger man honom på ett grovhyvlat bord i stallet, medan de andra får sig lite mat och torra kläder. Själv är han lika våt när han läggs på kärran och den långa färden in till staden börjar. Men ännu ligger han ensam i regnet, i en glänta i den täta skogen där på den branta liden. Han är våt och död och slutligen borta. Och så kommer hundarna fram, skuttande bland de stora stenblocken, och de sätter sig alldeles intill den genomvåta, livlösa gestalten, sätter sig alldeles intill och gnäller medan blodet som strömmade ur hålet där käken fanns har levrat sig i det kalla regnet.
18
Dahl_Herre.korr2.indd 18
11-01-16 18.33.55
guds röst ( januari 1830)
Dahl_Herre.korr2.indd 19
11-01-16 18.33.55
Dahl_Herre.korr2.indd 20
11-01-16 18.33.55
han har den där makten över oss. Ta Camilla som sitter hopkrupen bakom vagnslidret och ser hans rygg och hör hans röst för första gången. Eller ta min arm, som far ut i ett slags hastig böljande rörelse varje gång han ser på mig. Om jag skall vara uppriktig började det som något jag gjorde för att han skulle bli nyfiken, för att fånga hans uppmärksamhet, något som talade om för honom att han inte var ensam i rummet, en påminnelse om att det existerar fler personer än han på jorden; men så sker det av sig självt, jag kan inte hjälpa det. Jag ser ju att han håller på att bli utom sig av irritation, men jag gör det inte avsiktligt, jag kan inte låta bli. Det är som om han utstrålar ett ljus och av och till låter mig vara i det ljuset och av och till inte. Exempelvis nu, vi har varit hos mig, vi är på väg nerför trapporna på Kirkegaten, jag vill så gärna gå tätt intill honom, skuldra vid skuldra, smälta samman med honom, men jag ligger hela tiden två steg bakom. – Vänta på mig, säger jag. Welhaven går på som vanligt, trampar som i trans 21
Dahl_Herre.korr2.indd 21
11-01-16 18.33.55
medan han pratar, han väntar inte på någon, allra minst på mig, så har det varit sedan han var läraren och jag eleven, han var informator i köpman Herres hem och jag var köpman Herres late och slöe son. Det är jag fortfarande. Medan vi går nerför trappan och kommer ut på gården berättar han historien om dansken som står mitt på Stortorget och frågar om det är långt kvar till Christiania. Welhaven säger hur skall besökare från kontinenten förstå att denna ansamling av små och låga hus, inte fler än femhundra till antalet, inga butiker, så gott som inga serveringslokaler, med sju fattighus och ett hotell, med de öppna brunnarna i varje gathörn där kuskar och legosoldater sitter och dricker och spottar och spyr tills de snubblar och faller ner i brunnen, gatorna för övrigt så gott som folktomma, hur skall någon kunna förstå att detta är en huvudstad, är Norges huvudstad? Och han kan inte fatta under vilken olycklig stjärna han är född – varför just han var dömd till detta land av smutsiga bönder och löjliga uppkomlingar, det är så uppenbart att han inte hör hemma här. Vad fordras, Bernhard? Vad fordras för att skapa en nation av alla dessa fårskallar! Han stannar och ser på mig och min satans arm slår ut som en katapult. Jag svarar inte. Jag orkar inte svara eller jag vet inte vad jag skall svara eller jag bryr mig inte, jag tycker om att höra honom prata, vara den som går tillsammans med honom, en som är med. Camilla och Welhaven har ännu inte träffats och jag går där och gläder mig åt att introducera dem för varandra, visa honom vem det är jag tänker på när jag inte sover och vem det är jag drömmer om när jag sover och skriker om när jag skriker. 22
Dahl_Herre.korr2.indd 22
11-01-16 18.33.55
Det här är en bra dag, det är den 24 januari 1830 och för mig är det här en bra dag, hon satt bredvid mig under frukosten tidigt i morse och jag fick henne att skratta. Det var lätt! Jag lade servetten över hennes ägg och trollade bort det och då måste hon skratta. Sedan återgav jag något som Welhaven hade sagt om Det Dramatiske Selskabs senaste föreställning och då skrattade hon ännu en gång och sade att hon såg fram emot att träffa denne man som hon hade hört så mycket om och jag svär att jag skall viga mitt liv åt att få henne att skratta och nu går jag tillsammans med honom, vi är på väg ut från gården på Kirkegaten och nu går vi bredvid varandra genom portvalvet och plötsligt vet jag att det är någon som ser på oss, vi är inte ensamma och jag ser mig omkring, men ingen syns till. Någon har gömt sig och står just nu och betraktar oss, jag känner igen stickningarna i huden. Welhaven märker ingenting, han pratar och pratar. Hans röst låter extra klangfull och klar i ekot från portvalvet. Han och jag försvinner ut i snövädret. Camilla kommer fram från gömstället, hon har sett hans rygg, hon har hört hans röst för första gången, hon tänker att hon har hört Guds röst. Första gången jag såg henne var jag femton och hon bara fjorton och hon skulle följa med Marie och Hanne till Christiansfeld, till herrnhutarna där. Det var så det började, vänskapen mellan våra familjer, mina drömmar om henne. Jag snubblade, föll mot henne, hon satt på en stol framför fönstret, kanske broderade hon, jag minns inte, men jag föll mot henne. Jag visste inte att jag hade något sådant i mig, att det som skedde var något som kunde ske, att jag kunde falla. Jag föll och jag föll och 23
Dahl_Herre.korr2.indd 23
11-01-16 18.33.55
jag föll ner från stupet och jag visste att det bara var hon som kunde ta emot, som kunde komma mig till mötes. Hon satt stilla på stolen vid fönstret och såg inte ens på mig, det är inte riktigt sant, först såg hon på mig och därefter såg hon bort. Nu är vi inte barn längre, hon är sjutton och jag är arton år, och under våren kommer hon allt oftare in till staden och bor hos oss. Under frukostarna underhåller hon med historier om danstillställningarna på Eidsvoll, om flugorna och gyttjan och oändliga åsar med granskog, och jag glömmer att äta. Jag vill vara den som sitter bredvid henne i karriolen den erbarmliga vägen fram och tillbaka till prästgården, sitter fast i gyttjan när regnet vräker ner; dammet som lägger sig i ögon och mun när solen steker, tungspetsen som väter hennes torra, spruckna läppar. I staden inviteras hon överallt, till middagar och hus konserter och baler, men om söndagseftermiddagarna håller hon till hemma hos oss och dit kommer också Welhaven, den här våren går de ut och in i vårt hus som om vi vore syskon. Ingen annan pratar när Welhaven pratar och varje gång han ser på mig inträffar detta besynnerliga med min arm, den far ut och välter glas och koppar och kärl, som om jag vore full. – Är du full, ropar mor och ger mig en örfil. Den är hård, det gör ont och jag får den i allas åsyn. Camillas stora ögon, innan hon slår ner blicken. Jag reser mig och går. Ute i hallen stannar jag för att se om hon kommer springande för att få mig att komma tillbaka, men det är bara Hanne som kommer. Hon har bett att få gå från bordet och innan någon har hunnit svara är hon försvunnen. Hon är den enda som kan uppföra sig på det 24
Dahl_Herre.korr2.indd 24
11-01-16 18.33.55
sättet utan att bli straffad. Nu står hon lutad mot väggen i hallen och puffar överkroppen framåt med händerna bakom ryggen och faller sedan tillbaka igen. Hon ser på mig som om hon vore en av hundarna. – Jag skulle önska att jag var pojke, säger hon. Då hade vi varit bröder. Detta är ett av de ögonblick med Hanne som jag skall komma att minnas och jag slutar aldrig att förundra mig över hur vi minns, vad det är vi minns och varför vi minns det. Om inte Hanne plötsligt några veckor senare hade börjat hosta blod, om hon inte i flera månader grå och liten hade legat inne i det fuktiga och kalla rummet hade jag aldrig kommit ihåg att hon kom ut till mig i hallen, att hon försökte säga något till mig, att hon försökte vara en syster för sin bror, och denna visshet om att jag inte hade bevärdigat henne med en blick eller ett leende, hade inte skurit i mig som en jaktkniv för evärdlig tid. I stället smyger jag fram till dörren och tittar in. De har det bättre utan mig. Jag ser rakt på Camilla och hon ser rakt på mig, sedan ser hon bort igen.
25
Dahl_Herre.korr2.indd 25
11-01-16 18.33.55