9789100123932

Innehåll Författarens förord 7 Förord av Jahn Otto Johansen 9 1. En storslagen begravning 15 2. Barndom och uppväxt – en idealnazist formas 21 3. Amiralsdrömmar 32 4. Vändpunkten 50 5. Mot maktens centrum 86 6. På väg mot massmord 133 7. Det förrådda landet 178 8. Riksprotektorn 218 9. Förberedelser 253 10. Attentatet 279 11. En ödesdiger död 298 12. Lidice 312 13. Slaget i kyrkan 320 14. Efterdyningar 331 Noter 345 Personregister 359 Bildförteckning 365

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 5

09-10-16 15.22.00

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 6

09-10-16 15.22.01

7

Förord Varför skriva en bok om Reinhard Heydrich, denne »ondskans apostel«, »slaktaren i Prag«? Ja, säg det.

Jag minns hur jag som liten pojke satt i farfars knä och bläddrade i Det stora kriget. I ett av banden fanns en bild på en man i uniform.

Hans ansikte var som hugget i sten och det etsade sig fast i minnet. Jag glömde visst aldrig det där ansiktsuttrycket, de där ögonen. Mannen var Reinhard Heydrich. Med tiden skulle jag få reda på mer om vad han stod för.

Vid ungefär samma tid, möjligen något senare, fick jag också höra talas om min morbror Knut. Jag hann aldrig träffa honom; han blev nermejad av en tysk stridsvagn strax söder om Raufoss den 20 april 1940 – Hitlers födelsedag. Han var inte ens tolv år gammal.

Kanske bör jag alltså tacka både farfar och Knut för att de sådde fröet till mitt intresse för andra världskriget och för dem som bar skulden till det. Reinhard Heydrich verkade i skuggan av sin chef, Reichsführer SS Heinrich Himmler. Men det var Heydrich som höll i trådarna. På olika håll inom nazihierarkin mumlades det om att Heydrich var Himmlers hjärna. Våren 1942 stod han på höjden av sin karriär, både som chef för säkerhetspolisen och som ställföreträdande riksprotektor för BöhmenMähren. Ännu firade Hitlertyskland stora framgångar ute i Europa.

Men i Prag den sommaren gick Heydrich sitt dramatiska slut till mötes, och det dröjde inte många månader därefter innan Tysklands krigslycka också vände i och med Stalingrad.

Under arbetet med boken framstod det allt tydligare för mig att krig tar fram det värsta – och det bästa – hos människor. Krig är ytterligheternas skådeplats. Krig, inte minst upptakten till krig, lägger nationernas själviskhet, undfallenhet och feghet i öppen dager. Ett exempel

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 7

09-10-16 15.22.01

8

kristofersen

|

heydrich

är stormakternas och särskilt då Frankrikes behandling av Tjeckoslovakien.

Denna bok grundar sig inte på egen forskning eller primärkällor och var från början inte heller tänkt att bli ett akademiskt verk. »Grundforskningen« har begränsat sig till olika besök på för handlingen viktiga platser, särskilt Prag med omnejd.

Citat och direkta repliker som återges inom citattecken har försetts med noter som hänvisar till aktuell källa i litteraturförteckningen.

Jag är medveten om att jag tagit mig vissa friheter vad gäller exempelvis huvudpersonens tankar och avsikter, men sådant grundar sig ändå på de intryck och den förståelse jag tillgodogjort mig under arbetet med sammanställt material. Indirekt tal och beskrivningar av händelser är att betrakta som ett »destillat« av ett flertal olika källor. Att förse detta med noter hade bara förstört flytet i texten och distraherat läsaren. I något kapitel har till exempel ett specifikt verk angett den huvudsakliga tonen och därmed utgjort den röda tråden, men detta har alltid dubbelkontrollerats och kompletterats med hjälp av andra verk som avhandlar samma tema – allt för att tillförsäkra största möjliga trovärdighet.

Till sist ett stort tack till min goda vän och tolk i Prag, Marie Komosna, som öppnat dörrar åt mig som annars hade förblivit stängda. Tack till Vera Kellnerova som med kort varsel ställde upp som guide i det forna Gestapohögkvarteret i Prag; hon hade själv upplevt Heydrichs terror.

Och tack till vår chaufför Václav. Tack också till Jahn Otto Johansen och Bernt Hagtvet som bidrog till att hålla mitt mod uppe under den långa färden fram mot färdigt resultat. Slutligen ett särskilt tack till min kära Bente för hennes oändliga tålamod.

Grimstad, sommaren 2008 Knut Kristofersen

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 8

09-10-16 15.22.01

9

Så enkelt blir vi inte kvitt Hitlertyskland Förord av Jahn Otto Johansen I Västeuropa och då även i Norge har man under senare år ställt sig frågan om det inte börjar bli dags att lägga andra världskriget och nazismen till handlingarna. Vi kan inte i det oändliga sitta fast i det förgångnas förbrytelser och försummelser, heter det, gärningsmännen är ju snart döda allihop; detsamma gäller offren. I Tyskland har vi nu sedan länge generationer som antingen inte ens var födda vid tiden för andra världskriget eller som bara var barn när de upplevde nazisternas folkmord på judar, romer, slaviska folkgrupper och förståndshandikappade. De kan inte göras ansvariga för dåtidens förbrytelser. Det var fäderna och i sin tur deras fäder som medverkade till brotten, inte de efterföljande generationerna. »Schlusstrich« (slutstreck), som det heter på tyska. Detta synsätt har många förtjänster, så länge det inte handlar om nazistisk historierevisionism och försök att ursäkta de skyldiga, något som man fortfarande kan stöta på bland enstaka gamla norska frontkjemper* och som den annars så duglige journalisten Arvid Bryne ofrivilligt kom att avspegla i sin senaste bok.1 Nytt källmaterial som undan för undan framkommer och analyseras av yngre forskare visar att allt inte var svartvitt under andra världskriget. Bilden rymmer nyanser. Varken de västallierade eller Sovjetunionen var särskilt uppfyllda av att rädda världen, och inte heller tog de någon vidare hänsyn till civilbefolkningen när det * Med frontkjemper avses norrmän som frivilligt anslöt sig till tyskarna och slogs på östfronten i den så kallade Freiwilligen-Legion Norwegen. Den intervjubok av Bryne som omnämns heter Vi sloss for Norge och handlar om dels en av dessa soldater, dels en av hjältarna inom norska motståndsrörelsen, [övers. anm.]

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 9

09-10-16 15.22.01

10

kristofersen

|

heydrich

rörde sig om tyngre strategiska mål. Föreställningen om kollektiv skuld har inte kunnat upprätthållas ifråga om de tyskar som satts till världen efter 1945 och idag representerar en av Europas mest vakna och självkritiska demokratier. Tyskland har, särskilt från och med 1960-talet, gjort upp med sig själv på ett sätt som saknar motstycke bland de andra krigförande nationerna. Så har inte varit fallet i stater som var allierade med Nazityskland, eller i ockuperade länder där många samarbetade med ockupationsmakten utan att själva vara nazister. Vichyregimen i Frankrike är ett exempel, där så kallade vanliga fransmän ivrigt kunde hjälpa till med att jaga fatt på judar och sedan sätta dem på franska tågvagnar på väg till förintelselägren – tjänster som den franska järnvägen fick betalt för med tysk punktlighet. Också i Norge finns många svarta kapitel, särskilt när det gäller statspolisen och andra som var inblandade i judeaktionerna, men som efter kriget räddades av norska myndigheter och politiker på grund av att de påstods ha försett motståndsrörelsen Milorg med information. Deras delaktighet i Förintelsen spelade tydligen mindre roll. Judar med norskt medborgarskap, för att inte tala om de judiska flyktingar som saknade norskt pass, prioriterades inte av Milorg och exilregeringen i London.

Det är viktigt att man har denna bakgrund klar för sig när man läser Knut Kristofersens bok om SS-chefen Reinhard Heydrich, som organiserade både insatsgruppernas primitiva mördande av judar och den efterföljande »slutgiltiga lösningen«, och som miste livet när han var tillförordnad riksprotektor för Böhmen-Mähren (det som återstod av Tjeckoslovakien efter att Hitler annekterat Sudetenland, och Slovakien utträtt och bildat en fascistisk lydstat). Med SS (Schutzstaffeln) och SD (Sicherheitsdienst) som sin maktbas var Reinhard Heydrich en nyckelfigur i den nazistiska maktapparaten. Han var inte den enkla, primitiva typen som likt Ustasja-folket i Kroatien skar ut ögonen på sina serbiska och judiska offer, eller som de baltiska och ukrainska mannarna i insatsgrupperna som med liv och lust slog ihjäl sina offer med gevärskolven eller mejade ner dem på nära håll. Han var en administratör och systematiker. Heydrich kom från en borgerlig, låt vara lätt frustrerad, tysk familj med stort musikintresse. Han var själv en habil violinist. Och han förde ett vanligt familjeliv och älskade sina barn. Reinhard Heydrich

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 10

09-10-16 15.22.01

förord

11

var en ordningens man, en typisk tysk byråkrat. Samtidigt hade han enorma ambitioner, liksom komplex för att det gick rykten om att han hade judiskt blod i ådrorna. Han ville också återupprätta den heder hans far förlorat som misslyckad musiker och kompositör. Reinhard Heydrich såg sin chans inte bara i nationalsocialismen utan även i dess främsta redskap SS, och insåg snart att utrotningen av Europas judar erbjöd goda möjligheter för honom själv att komma upp sig i världen. Han var en renodlad opportunist som lärde sig det intrikata maktspel som krävdes för att klara sig i Hitlertyskland, även om man möjligen också kan tillskriva honom ett visst mått av perverterad idealism.

Jag tycker att Knut Kristofersen har lyckats väl med att fånga denna ohyggliga och sammansatta gestalt i ondskans tjänst. Han har inte haft tillgång till nytt källmaterial men har på ett fruktbart sätt dragit nytta av den omfattande litteratur på området som föreligger på engelska och tyska. Och han har lagt ner tid på att resa till de platser där Heydrich verkade. Detta ger texten en lokal klangfärg och nerv som ofta saknas i böcker där man uteslutande baserat sig på skriftliga källor. Inte minst är det intressant med Kristofersens skildring av spelet på de allierades sida och frågan om varför den tjeckiske exilpresidenten Beneš och hans underrättelsechef lät genomföra en operation som de visste skulle få synnerligen allvarliga följder för den tjeckiska civilbefolkningen. Recensenter och fackhistoriker kommer säkert hitta något att racka ner på. Det är helt i sin ordning. För en bok som denna är varken lätt att skriva eller lätt att ta till sig som läsare. Men Knut Kristofersens bok besvarar frågan jag ställde inledningsvis, alltså huruvida det är fortsatt nödvändigt att befatta sig med Tredje riket och dess missdådare.

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 11

09-10-16 15.22.01

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 12

09-10-16 15.22.01

»Efter allt Heydrich har gjort för tjeckerna!« – en rasande Adolf Hitler när han fick höra om attentatet mot Heydrich.

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 13

09-10-16 15.22.01

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 14

09-10-16 15.22.01

15

Kapitel 1. En storslagen begravning Prolog Berlin den 9 juni 1942. Gatorna är draperade i svart, flaggorna vajar på halv stång – inte bara i Berlin utan i hela Tyskland. En skoningslös och fruktad man ska snart sänkas ner i jorden, liksom tusentals av hans offer före honom. Och efter honom.

Men det är långt ifrån alla som sörjer. Tvärtom är det många som har anledning att känna sig lättade. Den avlidne har uppfattats som ett hot långt in i Tredje rikets innersta kretsar. SS-Obergruppenführer Josef »Sepp« Dietrich uttrycker nog vad många tänker när han efter att ha nåtts av dödsbudet utbrister: »Så det svinet har äntligen dött?«1 Svinet som Dietrich talar om är ingen mindre än Reinhard Heydrich, med öknamnet »den blonde besten«, en av det nya Tysklands mäktigaste och brutalaste ledare. Nu har Tysklands högste företrädare i det ockuperade Böhmen-Mähren fallit för fiendehand. Tjeckiska motståndsmän har lyckats med det omöjliga. Liket har legat på lit de parade i den överdådiga mosaiksalen i rikskansliet strax söder om Brandenburger Tor, och allt är klart för den stora föreställningen.

Den högtidliga statsbegravningen börjar exakt klockan 15:00. »Lampetter med levande ljus kastade ett mystiskt sken över de fler än tusen gäster som närvarade i mosaiksalen.«2 Det är Tredje rikets största och mest imponerande gravöl sedan Hindenburgs död åtta år tidigare. Alla ledande figurer från statsapparaten, partiet och Wehrmacht är på plats, liksom den samlade eliten från SS (Schutzstaffeln) och SD (Sicherheitsdienst), SiPo (Sicherheitspolizei), Kripo (Kriminalpolizei) och Gestapo (Geheime Staatspolizei), diplomatkåren samt protektoratet Böhmen-Mährens statspresident Hácha med regering. De sistnämnda har följt kistan från Prag till Berlin i hopp om att kunna avstyra alltför

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 15

09-10-16 15.22.01

16

kristofersen

|

heydrich

Hitler vid begravningsceremonin i Berlin.

Hitler hälsar Heydrichs kista.

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 16

09-10-16 15.22.03

en storsl agen begr avning

17

hårda repressalier mot tjeckerna. Berlins filharmoniker under ledning av Robert Heger lägger an rätt stämning genom att spela Wagners Götter­ dämmerung.3 Den överväldigande ceremoni som just ska inledas förmår inte dölja det faktum att det är få i Tredje riket som verkligen sörjer: självaste Himmler känner sig ambivalent inför att mannen som började som lärling, men sedan snart blev till ett hot, nu är död. Hemliga polisen vet alltid mer än vad som egentligen är bekvämt, och Heydrich hade varit chef för en sådan organisation. Tidigt hade han insett att det var livsviktigt för honom att i varje skede känna till mer än andra – och då helst också de mest intima delarna av folks privatliv. Många av dem som nu böjer sina huvuden i det fladdrande ljusskenet har upplevt den kyla som Heydrich förknippats med. Hans egen nära medarbetare Walter Schellenberg, senare chef för den tyska underrättelsetjänsten, har senare beskrivit honom såhär: »En högrest, imponerande person med bred och ovanligt hög panna, små rastlösa ögon, listiga som ett rovdjurs och med en ohygglig styrka, och en stor mun med fylliga läppar. Händerna var smala, måhända för långa – de fick en att tänka på spindelben. Hans stiliga figur misspryddes av de breda höfterna, ett feminint drag som bara fick honom att verka ännu mer skum. Rösten låg alltför högt upp i registret för en så stor karl, och talet var stackatoartat och spänt. Men som människa var han omåttligt ärelysten och fixerad vid andras svaghet och driven av en våldsam lust att alltid visa sin styrka genom att ta befälet.«4 Reichsführer SS Heinrich Himmler håller det längsta talet. Han anländer till ceremonin tillsammans med Heydrichs båda söner Klaus och Heider. Änkan, som väntar parets fjärde barn, är tillbaka i residenset i Panenské Břežany utanför Prag med deras lilla dotter Silke. Himmlers tal blir en mödosamt tillrättalagd redogörelse för Heydrichs liv. Han hoppar lägligt över rivaliteten mellan Heydrich och de underordnade, utelämnar pinsamma omständigheter såsom Heydrichs avsked från marinen och framställer honom istället som en övertygad anhängare av de nationalsocialistiska idéerna. Himmler skildrar honom som en martyr för nazismen, ett föredöme, och inskärper att det är en helig plikt att hämnas honom och utplåna fosterlandets fiender. Han framhäver Heydrichs insats i Prag som ett mönster av mandom och tapperhet. Försiktighet var något helt främmande för en av de främsta idrottsutövare

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 17

09-10-16 15.22.03

18

kristofersen

|

heydrich

SS haft – ja, Heydrich tillhörde till och med Europaeliten som ryttare, fäktare, simmare och femkampare. Dessutom provade han på att vara jaktflygare under krigets första två år. Himmler understryker att det var utmärkande för mannens psyke att han fortsatte att skjuta mot britternas lejda hantlangare också efter det att de hade kastat den dödliga bomben mot hans bil och han själv låg svårt sårad.

Himmler är uppenbart skakad av sin underordnades död och betraktar honom som oersättlig – en åsikt som delas av Hitler. Reichsführer SS talar sig varm om »hans enastående duglighet, kombinerat med en ovanligt fläckfri karaktär och ett intellekt präglat av genomträngande logik och klarsyn«. Som grundare av SD och säkerhetspolisen kommer han att vara någon som »man alltid ser framför sig, kanske som en ouppnåelig förebild«. Himmler vänder sig till slut direkt till den avlidne: »Du, Reinhard Heydrich, har i sanning varit en god SS-man! På det personliga planet vill jag tacka dig för din osvikliga trohet och din fantastiska vänskap – en vänskap som knutit oss samman i detta liv, och som döden inte förmår komma emellan!« Det är som om nationalsocialismen tvingats till avsked från sitt eget människoideal, det som Himmler såg förverkligat i Heydrich. Och enbart i honom.

Detta är kanske något som Hitler har anat. »Han var synbart rörd och kunde knappt få fram orden«, minns Walter Wannenmacher, en av de närvarande vid ceremonin.5 Till skillnad från Himmlers långa, välförberedda tal består Hitlers nära nog bara av en mening, som han yttrar lågmält: »Jag vill bara säga några få ord om den avlidne. Han var en av våra bästa nationalsocialister, en av de mest trofasta försvararna av det Tyska rikets idé och en av Rikets fienders svåraste motståndare. Som partiets och det Tyska rikets ledare förlänar jag dig, min käre kamrat Heydrich (efter vår kamrat Todt) den främsta utmärkelse jag kan ge: den högsta tyska orden.« Så lägger Hitler en krans på kistan och sträcker ut armen i en sista hälsning. Sedan går han bort till den svarta ordenskudden i sammet där han fäster dels »Verwundetenabzeichen« i guld, dels den tyska orden av första klass. Före Heydrich är det bara Fritz Todt, chefen för Organisation Todt, som mottagit den. När Hitler ska till att lämna förrättningen stryker han tankspritt Heydrichs två små söner över kinderna och lämnar Himmler och de närmaste medarbetarna med de frammumlade orden:

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 18

09-10-16 15.22.03

en storsl agen begr avning

19

»Heydrich var en människa med ett hjärta av järn.«6 Därefter drar sig führern och rikskanslichef Bormann tillfälligt tillbaka för att diskutera följderna av Heydrichs död.

Samtidigt tar ett sorgetåg form längs Wilhelmstrasse. Orderna skallar och anfört av en SS-general (SS-Obergruppenführer) sätts följet i rörelse.

Till tonerna av Beethovens begravningsmarsch defilerar tre kompanier ur Waffen-SS, ett kompani ur armén och ett kompani ur den grönuniformerade Shutzpolizei förbi. Sedan följer ett luftvärnsbatteri och ett hederskompani ur Luftwaffe. Därefter kommer kransbärarna (däribland särskilt inbjudna ambassadörer) och så till sist bärarna av ordenskudden i svart sammet.

Kanonlavetten dras av sex hästar som rör sig i sakta mak. Kistan täcks av en stor hakkorsflagga och på locket ligger Heydrichs stålhjälm och värja. Hedersföljet anförs av Himmler. Efter honom går marskalkar, ministrar, statssekreterare, riksståthållare och partiets regionala makthavare. Det finns också somliga som i hemlighet gläds åt att vara kvitt den besvärlige uppkomlingen: Bormann, Ribbentrop, Lammers, Goebbels, Rosenberg … De går där i tåget inträngda mellan den tidigare så fruktade Heydrich och den tätt sammanslutna gruppen av officerare från säkerhetspolisen och SD. Man spelar Sorgmarsch för hjältarna.

Nu följer representanter för protektoratet Böhmen-Mähren, generaler ur Wehrmacht och så amiraler – de som knappt tio år tidigare hade gett Marineoberleutnant Heydrich avsked i onåd. Reguljära SS-förband avslutar sorgetåget. Slutmålet är invalidkyrkogården, som Fredrik den store en gång lät anlägga. Heydrich begravs vid sidan av Rikets stora män – i närheten av Scharnhorst och inte långt ifrån Richthofen, Udet, Todt och Reichenau.

En man gråter stilla när kistan sänks ner. Det är amiral Wilhelm Canaris, chefen för underrättelsetjänsten Abwehr och Heydrichs rival, men också den som många år tidigare hade stöttat Heydrich i marinen.

Han får syn på den nazistiske åklagaren Walter Huppenkothen och går fram och skakar hand. Till Schellenberg, som står i närheten, säger han med tårar i ögonen: »Han var trots allt en stor man. I honom har jag förlorat en vän.«7

*

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 19

09-10-16 15.22.03

20

kristofersen

|

heydrich

Hitler är en mästare på snabba scenbyten. Efter ceremonin kallar han till sig protektoratets regering. I ett försök att blidka Hitler börjar president Hácha fördöma britternas roll i attentatet, men lyckas bara med att framkalla ett raseriutbrott. Snart har Hitler höjt rösten så till den milda grad att hans barska, skorrande röst studsar mellan väggarna. Han kommer under inga villkor att tolerera några fler problem i protektoratet, och definitivt inte i de viktiga städerna Prag och Brno. Om inte tjeckerna tar sig samman och överlämnar attentatsmännen riskerar hela befolkningen att deporteras. »Ni ska ha fullständigt klart för er att jag tänker tillgripa extrema metoder. Några kompromisslösningar kommer inte att accepteras.«8 När Hácha frågar om han kommer att få tillfälle att förklara läget för protektoratet Böhmen-Mährens befolkning ger Hitler honom sin tillåtelse. Tjeckerna är oerhört betydelsefulla för den tyska krigsproduktionen. Han vill ge dem chansen att bevisa sin lojalitet.

Efter mötet tar de tjeckiska ministrarna en promenad i rikskansliets trädgård tillsammans med statssekreteraren Otto Meissner. De frågar honom ängsligt om Hitlers raseriutbrott, och Meissner försäkrar dem att Hitler inte har bluffat. Känner han Hitler rätt så blir nog antydningarna om en eventuell evakuering av tjeckerna führerns sista ord i saken.

I själva verket har hela uppträdet noggrant förberetts för att sätta Hácha under svår psykisk press. Förmodligen är hoten om deportation rena bluffen – uttalandet om den tjeckiska krigsindustrins betydelse tyder i alla fall på det. Men åhörarna, som ju dagligen upplever nazisternas brutalitet, har inte mycket till val annat än att ta Hitler på allvar. Än vet de inte vad som väntar.

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 20

09-10-16 15.22.03

21

Kapitel 2. Barndom och uppväxt – en idealnazist formas Reinhard Heydrich kommer till världen den 7 mars 1904 i själva den byggnad som hyser föräldrarnas musikkonservatorium i Halle an der Saale. Vid födelsen sägs en grupp ha suttit och repeterat en stråkkvartett i repetitionssalen, medan en annan student ska ha spelat ett Chopinstycke i rummet intill. Musiken kommer att spela en viktig roll för Heydrich hela livet igenom.1 Han blir döpt fyra dagar efter födseln i katolska S:t Elisabeth-Kirche på Mauerstrasse. Modern ger honom namnet Reinhard efter hjälten i operan Amen som hon är särskilt förtjust i – måhända för att det är hennes make som komponerat den. Fadern lägger till Tristan efter Richard Wagners opera. Till sist får han också namnet Eugen – den välborne – efter morfadern. Hans fullständiga namn blir alltså Reinhard Tristan Eugen Heydrich. Han har en storasyster, Maria, född 1901, och får ett år senare en bror, Heinz-Siegfried.

Reinhards far är Richard Bruno Heydrich (Bruno Heydrich kallad).

Han är en erkänd och respekterad musiker, kompositör och rektor för Hallekonservatoriet. Brunos far är Karl Julius Reinhold Heydrich, tidigare möbelsnickare på Grotrian-Steinway Piano i Braunschweig och gift med Ernestine Wilhelmine Lindner.

Bruno Heydrichs hustru heter Elisabeth Maria Anna Amalia Krantz och undervisar i piano och pianostämning på konservatoriet. Hennes far, professor dr Eugen Krantz, är direktör på Kungliga konservatoriet i Dresden. Hennes mor är Maria Antonie Mautsch.

1899 öppnar Bruno Heydrich sitt musikkonservatorium. Han ska tillhandahålla musikutbildning åt barn från medelklassfamiljer med anspråk. Redan tidigt börjar föräldrarna prata om en karriär inom musiken för sin äldste son, Reini som han kallas inom familjen. Det

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 21

09-10-16 15.22.03

22

kristofersen

|

heydrich

blir modern som tar sig an barnens musikutbildning och Reini visar sig ha talang. Han lär sig noter långt innan han börjar skolan. Han spelar Czernys klaverutdrag helt felfritt och redan som liten pojke utvecklas han till en violinist utöver det vanliga.

Hösten 1904 då lille Reini bara är några månader gammal flyttar Heydrichs »Konservatorium für Musik und Theater« från två olika byggnader på Marienstrasse 10 och 21 till en av Halles förnämsta byggnader: Poststrasse 21, där stadens invånare gärna promenerar i parken längs de gamla gräsvallarna. På väggen i stora musiksalen hänger familjens valspråk: »Talang är mycket, flit är mer!« Det dröjer inte länge förrän orden har etsat sig fast i den unge pojkens medvetande.

Antalet elever på konservatoriet ökar snabbt, från 20 stycken 1901 till 132 stycken 1904. Kulmen nås 1912 med 400 elever. I motsvarande mån ökar antalet lärare från 6 stycken 1902 till 26 lärare och 9 lärarbiträden strax innan första världskrigets utbrott. Redan 1908 flyttar konservatoriet återigen, nu till större lokaler på Gütchenstrasse 20.

En av Reinhard Heydrichs skolkamrater har beskrivit sina minnesbilder från musikfamiljens hem, och berättar att alla rum var inredda i högborgerlig stil. Det hela ingav en behaglig känsla och allt utstrålade ett visst välstånd. Väggarna pryddes med vackra paneler och dyrbara väggtallrikar och det fanns gott om silver och värdefulla serviser. I huvudbyggnaden låg en tjusig sal med en dekorativ scen. Här hade han vid flera tillfällen sett unga debutanter framträda. Vid flygeln satt alltid herren i huset, Bruno Heydrich. Han är vid denna tid en imponerande person på omkring 125 kilo, utan att detta verkar ha hämmande inverkan på vare sig livsglädje eller aktivitetsnivå – han är medlem i ett flertal föreningar och är med och grundar sångföreningen Schlaraffia. Sonen ser upp till sin far, även om han själv har fler personlighetsdrag gemensamt med modern. En gång då fadern bjuder Reini och några av hans skolkamrater på ett parodistycke vid pianot strålar pojken som en sol och ropar till de andra: »Är inte min pappa toppen, hörni!«2 Men riktigt så rosenskimrande är inte tillvaron. Fadern bryr sig föga om barnens uppfostran och modern är sträng och distanserad. En gäst i huset berättar om Elisabeth Heydrich: »Hon undervisade ihärdigt de unga flickorna i pianospelandet, men man kom aldrig riktigt fru Heydrich nära inpå livet. Det saknades något av den kvinnliga och moderliga värmen i hennes sätt mot ungdomarna. Hon gjorde alltid ett

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 22

09-10-16 15.22.03

barndom och uppvä x t

–

en idealna zist formas

23

värdigt intryck. Hon var alltid behärskad, och hon tillät egentligen inga misstag. Den självsäkra arrogans hon höll sig med förde hon vidare till Reinhard.«3 Även om konservatoriet ger stadiga inkomster så plågas familjemedlemmarna av drömmar som inte förverkligats. Visserligen har Bruno höjt sig till medelklassen genom hårt arbete och ett lyckosamt äktenskap, men hustrun Elisabeth betraktar hela tiden Halle som det näst bästa. Hennes plan är att hon och maken ska ta över det prestigefyllda Dresdenkonservatoriet, som ägs och drivs av hennes föräldrar. Planen kullkastas dock av hennes bröder och hon tvingas framleva sina dagar i provinsen. Bruno själv är en djupt frustrerad man; hans tidigare karriär som operasångare har inte fallit väl ut och han får heller aldrig det erkännande han önskar som kompositör. Hans »wagnerska« produktion röner tämligen positivt mottagande i Köln och Leipzig men sätts aldrig upp i Berlin. Trots flera ansökningar erövrar han aldrig den prestigefyllda professorstiteln.

Brunos karriärproblem beror inte enbart på bristande begåvning – det vilar någonting ofördelaktigt över Bruno Heydrichs status, och han blir aldrig helt och fullt accepterad av Halles societet. Brunos blygsamma härkomst ligger honom otvivelaktigt i fatet – i det kejserliga Tyskland råder stora klasskillnader. Det är heller ingen fördel för familjen att vara katoliker i ett till överväldigande del protestantiskt samhälle. Halles 100 000 invånare består till 94 procent av protestanter. De 5 000 katolikerna utgör en minoritet i staden, tillsammans med de cirka tusen judarna. Det är två konverteringar som fört familjen Heydrich till katolicismen: Reinhards protestantiske morfar, hovrådet och professorn Krantz, konverterar till katolicismen först efter att ha gift sig med den katolska Maria Antonie Mautsch. I nästa generation är det protestanten Bruno Heydrich som väljer att bli katolik efter påtryckningar från Elisabeth Krantz. Den unge Reinhard får uppleva den speciella atmosfär som följer av en så medveten katolicism – och hans katolska tro gör honom till utböling.

Bruno Heydrichs brist på framgång har nog också att göra med de envisa ryktena om att han skulle vara jude – det sägs att de flesta av invånarna inte hyste några som helst tvivel om hans judiska härstamning.

Ryktet var sannolikt grundlöst. »Antagandet« kom sig framför allt av att Bruno Heydrichs mor, Ernestine Wilhelmine Lindner (1840–1923), gift sig med låssmeden Gustav Robert Süss (1853–1931) tre år efter att hennes tidigare make Karl Julius Reinhold Heydrich (1837–1874) dött. I likhet

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 23

09-10-16 15.22.03

24

kristofersen

|

heydrich

med sina föräldrar, markägaren Ehregott Süss och hans fru Marie Rosine Stegedly, är låssmeden evangelisk-luthersk och inte jude. Men en och annan har förmodligen lagt märke till att konservatoriedirektören då och då för över pengar från postkontoret i Halle till en viss fru Süss i Meissen.

Friedrich Karl von Eberstein, en vän till familjen, upplever att det ofta pratas om dess judiska härkomst. Samtidigt är det många musikvänner i Halle som ser hur den gladlynte Bruno på olika karnevalstillställningar parodierar judarna. Men det faktum att många judiska familjer bär namnet Süss ger näring åt spekulationerna.

Direktören räds emellertid inte att umgås med judar. På första våningen i huset på Gütchenstrasse bor en judisk köpman vid namn Lewin. Under förkrigstiden tar Bruno sig ibland även en pratstund med kantorn i den judiska församlingen i Halle, Abraham Lichtenstein. Lichtenstein tar också vid flera tillfällen med sig sin son hem till familjen Heydrich. Och medan fäderna pratar musik leker sonen med lille Reini. Nationalsocialistisk rasideologi och agitation har ännu inte fått något ordentligt grepp om familjen, även om en stark nationalism och folkgemenskapskänsla breder ut sig alltmer.

Antisemitismen är vanlig i det kejserliga Tyskland, särskilt i vissa kretsar inom medelklassen där man känner sig hotad av den snabba industrialiseringen med åtföljande samhällsförändringar. Dessa grupper ställer sig avvisande till kapitalismen och kräver en återuppväckt mytisk Volksgemeinschaft, en folkgemenskap som bygger på blodsband och kultur, och som på rasmässig grundval ska upphäva klassmotsättningarna och återställa samhällsharmonin. Idéerna ifråga ledsagas av en extrem nationalism som lägger tonvikten vid det tyska folkets storslagna öde. Detta är utbredda föreställningar bland grupper som Pangermanska förbundet, där man förespråkar en imperialistisk utrikespolitik. Inom ramen för denna völkische-ideologi symboliserar juden den förtappade moderna världen och de förändringar som fört med sig fackföreningar, socialism och stora industrikonglomerat. Men i lika hög grad har tankegodset påverkats av den romantiska visionen om Tysklands stolta forntid så som denna frambesvärjts av Wagner, och av en socialdarwinism som framhäver rasernas kamp som en historisk järnlag. En syntes av dessa tankar populariseras av författare som Houston Stewart Chamberlain, vars klassiker i rasfrågan, Die Grundlagen des Neunzehnten Jahrhunderts, uppnår stor popularitet efter att den utkommer 1899 – i åtta utgåvor och

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 24

09-10-16 15.22.03

barndom och uppvä x t

–

en idealna zist formas

25

med 100 000 sålda exemplar innan 1914. Politiskt når antisemitismen en kulmen under 1890-talets ekonomiska depression, och ser ut att tappa mark när ekonomin åter blomstrar under 1900-talets första årtionde.

Völkische-idéerna har emellertid hunnit tränga djupt in i den tyska medelklassens sociala medvetande.

Det är Bruno Heydrichs stora olycka att han bor i ett område där antisemitismen har så starkt fäste. Att han är ett offer för sådana fördomar är ironiskt nog, eftersom han själv är en tydlig förespråkare för völkischeideologin och kompenserar för sina besvikelser genom extrem nationalism och lojalitet mot kejsaren. Även om hans hustru är praktiserande katolik så verkar han inte ta religionen på särskilt stort allvar. Istället företräder han en sekulär filosofi baserad på nationalism och kamp. Det genanta ryktet om hans härkomst gör att han, paradoxalt som det kan tyckas, tar till sig alltmer av antisemitiskt tankegods. Ännu mer uppslukad av denna ideologi blir han när han inser att han kan använda den som ett motgift mot »juderyktet« – och för att vinna socialt erkännande. Bruno Heydrich är en stor beundrare av Wagner, som han stilmässigt kopierar i sina egna operor, och han minns med glädje den korta period då han studerade hos mästarens änka Cosima i Bayreuth sommaren 1890. Liksom Wagner har han efterhand blivit övertygad antisemit och betraktar judarna som en fara för Tyskland. Bruno låter sig också inspireras av Houston Stewart Chamberlain. Författaren anser sig stå i skuld till den store kompositören och gifter sig 1908 med Wagners dotter Eva. Enligt Chamberlain finns det inget viktigare än rasen – historien har formats av kampen mellan raserna, och raskampen avgör nationens liv och död. Enligt detta darwinistiska system är tyskarna de bäst lämpade att lyckas och härska.

Det är denna filosofi Bruno Heydrich under årens lopp inpräntar i sina barn, och särskilt i favoriten Reinhard som med sitt blonda hår och sina blå ögon passar så väl in på det nordiska hjälteidealet.

Trots Brunos omvittnade nationalism fortsätter ryktet om hans judiska påbrå att pina familjen. Det påverkar hans söner, som blir retade i skolan, och lägger grunden till det mindervärdeskomplex som livet igenom kommer att plåga Reinhard. Han blir aldrig helt övertygad om att ryktet är grundlöst och förblir osäker på sin egen identitet. En bekant har senare berättat att Reinhard som ung drog rövarhistorier om sin bakgrund, antingen för att han fruktade att bli tagen för jude eller för att han själv hyste tvivel i frågan. Medan hans lillebror Heinz-Siegfried

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 25

09-10-16 15.22.03

26

kristofersen

|

heydrich

söker sig till våldet, drar kniv på skolgården och hotar sina plågoandar, ser Reinhard till att undvika direktkonfrontationer. Han blir en enstöring som försöker visa sig överlägsen skolkamraterna genom att överträffa dem i klassrummet och på idrottsarenan. Redan som skolpojke visar han prov på våldsam energi och framgångslystnad – egenskaper som ska föra honom högt upp i Tredje rikets hierarki.

Det första slagfältet Reinhard Heydrichs skoltid är knappast lycklig. På skolgården företräder han en minoritet: from katolik i en utpräglat protestantisk stad. För säkerhets skull placerar hans plågoandar honom i ytterligare ett minoritetsfack genom att reta och håna honom för att vara jude. Dessutom är han försedd med en ljus, pipig röst som tillsammans med ett osäkert, bräkande skratt ger honom öknamnet »die Hebbe« – geten. Också detta är något man retar honom för på skolgården, och titt som tätt får han stryk av de äldre eleverna. Särskilt förnedrande blir det att tvingas framföra rollen som jungfru Maria i en teaterpjäs med en docka föreställande Jesusbarnet på armen.

Violinen behärskar han däremot snart så virtuost att han rör åhörarna till tårar. Han har en förkärlek till lättsammare, muntra stycken. Ju mer han isolerar sig, desto starkare knyter han an till instrumentet – hans enda sanna vän.

Svårigheterna till trots arbetar han under dessa år systematiskt och målinriktat. Prestationerna i skolan ger honom tilltro till de egna förmågorna. Genom ihärdigt idrottande tänker han också övervinna sina fysiska svagheter. Han ska nog visa dem! Men duktigheten i skolan vinner honom inte många beundrare. »Inte heller fann han någon tröst i familjens högre status och eleganta boning, och hans mor var en uppfostrare av den stränga skolan som trodde på regelbunden aga. Reinhard utvecklades efterhand till en egensinnig och inåtvänd pojke.«4 Kärleken till musiken har han med sig hemifrån. Snart blir sport­ intresset lika viktigt. Eftersom han av naturen är fysiskt svag uppmuntrar föräldrarna honom till alla former av kroppsövning. Detta tar fart på allvar då Reini hösten 1914 vid tio års ålder börjar på Halle ReformRealgymnas. Här tränar han flitigt simning, segling och ridning – och

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 26

09-10-16 15.22.03

barndom och uppvä x t

–

en idealna zist formas

27

fäktning. Bland Brunos många föreningsvärv ingår också ett hedersmedlemskap i riksfäktningsskolans avdelning på Halle, grundad 1896.

Där inleds sonens fäktarkarriär som ska göra honom till en av de bästa värj- och sabelfäktarna i Europa. »Reformen«, som skolan kallas i folkmun, är ett utflöde av en idé som väckt kejsar Wilhelm II:s förtjusning. Han vill kombinera det klassiska gymnasiets fördelar med de elitkrav som vuxit fram i naturvetenskapens och teknikens tidsålder. Åren fram till studentexamen blir troligen avgörande för Reinhard Heydrichs intressen och personlighet. Han läser ett antal naturvetenskapliga ämnen, särskilt kemi, fysik och matematik. Andra ämnen som ingår i hans undervisning är moderna språk samt en kombination av tyska och historia.

Heydrich får omdömet »sehr gut« som gymnasist. I kemi är hans insatser särskilt framstående och ynglingen experimenterar gärna med kemiska ämnen där hemma, emellanåt till föräldrarnas fasa; vem vet vad sonen kan tänkas blanda ihop. Reinhard har bestämt sig – han tänker bli kemist.

Arrogansen, som han använder som försvarsmekanism, ligger vid den här tiden i linje med hans skolprestationer. Han utvecklar sakta men säkert en överdriven tävlingsinstinkt, och en demonstrativ cynism börjar tidigt visa sig. Den synnerligen stränga modern betraktar rottingen som ett viktigt pedagogiskt redskap. När hon slår honom ger han inte ett ljud ifrån sig utan vänder bara artigt andra kinden till.

Den unge Heydrichs envishet kommer att växa sig till en akilleshäl och står honom slutligen dyrt. Ett exempel är när han klagar hos klassföreståndaren över utformningen av ett kemiprov där han istället för det förväntade »sehr gut« bara fått »gut«. Han blir straffad för tonläget i sin överklagan men framhärdar i att få skriva provet på nytt för att försöka få »sehr gut« – vilket han sedan inte klarar. En gång ska han ha klättrat upp på taket till skolan för att visa sig modig inför alla. Mansåldern senare är det just det nonchalanta modet som kostar honom livet.

Men Reinhard har en fristad. Under krigsåren 1914–1918 tillbringar han delar av skolloven i ett hus i skogen i Wöllnau i Dübener Heide.

Tillsynsmannen Schultze bor där med sin familj och Reinhard blir vän med den fyra år äldre sonen, Erich. Reinhard njuter av den underbara platsen, som doftar barrskog och nyslaget gräs; detta är något helt annat

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 27

09-10-16 15.22.03

28

kristofersen

|

heydrich

än mobbningen i skolan och det eviga musicerandet i föräldrahemmet.

Han hjälper till med gårdssysslorna och får märkbart bättre självförtroende. Framför allt ser han den äldre kamraten som själsligt besläktad. För att kunna underhålla sig med de hårt arbetande ryska krigsfångarna far pojkarna till Eilenburg och köper varsin rysk parlör för sina fickpengar.

Så sätter de igång med inlärningen. Efter ett par veckor har de lärt sig det kyrilliska alfabetet och prövar sina första meningar på de ryska skogsarbetarna. Erich, som 1918 snart ska gå ut gymnasiet, får den yngre Reinhard med sig. Tillsammans läser de särskilt kulturhistoria och historia. »Tidens kulturhistoriska skattkista, Charles Seignobos (1854–1942) och hans Histoire de la civilisation, som bägge har i fransk utgåva, harvar de sig igenom och för också samtal på franska, någon form av franska i alla fall …«5 I den svulstiga atmosfär av fosterlandsstolthet och kejsardyrkan som råder såväl där hemma som i samhället i stort utvecklar den unge Reinhard Heydrich en svaghet för det militära. Han beundrar soldaterna som är stationerade i Halle, Mansfelder Feldartillerie-Regiment nr 75, när dessa visar upp sig med sina hästdragna artilleripjäser. Med bland soldaterna från 1914 finns också Friedrich Karl von Eberstein, son till Reinhards gudmor, en man som senare ska komma att få stor betydelse för honom.

Men hjärtat slår om möjligt ännu snabbare när familjen tillbringar sommarlovet i Swinemünde vid Östersjön, där han kan beundra Reichsmarines kryssare när de åker förbi med skum kring bogen och en svans av svart rök från de enorma koleldade maskinerna. Med gapande mun sitter han och lyssnar när den berömde »Seeteufel« (Sjödjävulen) Felix Graf von Luckner gästar huset och berättar om sina äventyr på de sju haven.

Felix har från unga år seglat jorden runt som matros i handelsflottan och sedan tjänstgjort som officer i den kejserliga marinen från och med 1911. Så utbryter första världskriget och Luckner, som har kaparbrev för skeppet Seeadler, gör tillvaron osäker för kejsardömets fiender i Atlanten och Stilla havet. Bästsäljaren Seeteufel från 1921 gjorde honom till nationalhjälte. Boken var en av Reinhards favoriter. Han var ingen bokmal och slukade också hellre spänningsromaner än tjocka böcker.6

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 28

09-10-16 15.22.03

barndom och uppvä x t

–

en idealna zist formas

29

Reinhard Tristan Eugen Heydrich som student.

Familjekris och anknytningen till frikårerna Händelserna i november 1918 drabbar familjen Heydrich hårt. Knappt femton år fyllda upplever Reinhard för första gången i sitt liv vilken inverkan politiken har på människors öde.

I och med Tysklands nederlag i första världskriget rasar tillvaron samman för miljoner människor som satt sin tillit till kejsaren och nationens storhet. Riket är förödmjukat, härskaren har gått i exil och republik utropas. Familjen Heydrichs plyschvälstånd är känsligt för ekonomiska konjunkturer, och konservatoriet hamnar i brant utförsbacke: kostnaderna för kriget gör att folk inte längre har pengar till sångaftnar och hemmakonserter. Under »kålrotsvintern« 1916–1917 får familjen för första gången svälta. De tror på militaristernas och de högerextremas dolkstötslegend, som lägger skulden för Tysklands förlorade krig på förrädare hemmavid – framför allt de »röda« och judarna.

Oroligheterna och straffexpeditionerna som igångsätts av KPD (kommunistpartiet), Max Hölz anarkistiska följe och frikårerna påverkar också Halle. Värre ändå blir inflationen som följer. Familjen Heydrich råkar i allvarliga ekonomiska trångmål. Den stolte konservatoriedirektören ser sig nödd och tvungen att skriva ett tiggarbrev till stadens magistrat: »Till följd av de usla ekonomiska tiderna och minskade intäkter« är det »slut

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 29

09-10-16 15.22.04

30

kristofersen

|

heydrich

på våra krafter«, och institutet »hotar nu på allvar att gå omkull«, skriver han i juli 1922. Förutom ekonomiskt stöd ber Bruno Heydrich om ett par hundra centner (en centner motsvarar cirka 50 kilo) koks till sitt krisdrabbade konservatorium. Han tillägger: »Mot det felaktiga antagandet att föreståndaren och ägaren skulle vara judisk och att skolan har håvat in en massa pengar måste invändas å det bestämdaste, och härmed må det också klarläggas att det inte heller under de goda åren före kriget rådde något överskott.« 7 Samhällsomvälvningarna ska krossa Elisabeth Krantz högmodiga, »fina« värld, och den kommande familjekrisen gör ett djupt intryck på unge Reinhard.

Revolutionen gör att Reinhard Heydrich kommer i kontakt med de två samhällsområden som ska bli hans livs katastrof: militären och politiken. Vågen av inbördes stridigheter som väller fram över Tyskland under de första månaderna 1919 når Halle i mars. En spartakistisk resning med siktet inställt på bildandet av en sachsisk rådsrepublik går om intet efter flera dagars blodiga strider med frikårstrupper – däribland Freikorps Märker, ursprungligen grundad för att skydda Weimarrepubliken mot kommunistisk revolt. Denna paramilitära styrka bestod i huvudsak av förbittrade veteraner från första världskriget och låg bakom en särskilt blodig kampanj mot revolutionära element i Halle, Magdeburg och Dresden under våren 1919.

I kampen anmäler sig troligen den femtonårige skolpojken som frivillig kurir. Heydrich uppger själv många år senare i SS frågeformulär att han tjänstgjort i olika frikårer – Freikorps Märker och Freikorps Halle under 1919/1920 och senare Deutschvölkischen Schutz- und Trutzbund från 1920 till 1922. I värvningsuppropet i lokaltidningen Hallische Nachrichten den 3 och 7 maj 1919 uppmanas mycket riktigt »ungt, sunt folk som inte fullgjort värnplikt« att anmäla sig. Men 17 år gäller som undre åldersgräns. Det frivilliga Jägarförbundet värvar så sent som i maj 1919 »unga som inte har fullgjort värnplikt, som fyller 17 år, är 156 centimeter långa och mäter 80 centimeter runt bröstet«. På grund av dessa restriktioner finns det somliga som ifrågasätter att Heydrich verkligen skulle ha deltagit; de hänvisar då också till hans påstådda politiska naivitet och bristande intresse för tidens händelser. Jag instämmer dock med Günther Deschner när denne säger att Heydrich vid tiden för ifyllandet av frågeformuläret hade gjort vad som helst för att bli upptagen i Himmlers SS.

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 30

09-10-16 15.22.04

barndom och uppvä x t

–

en idealna zist formas

31

Strax före påsk 1922 avlägger Heydrich sin examen vid Reformgymnasiet med genomgående höga betyg. Den 30 mars tar han värvning vid marinen i Kiel med sin älskade violin i bagaget. Han tänker bli amiral.

Kristofersen_Heydrich_9789100123932fredag.indd 31

09-10-16 15.22.04