Undergångens lockelse Enligt en klassisk föreställning har varje människa en stjärna. Det är hennes genius som glimmar i rymden, och när männi skan dör far denna ande ner och lyfter hennes själ ur stoftet. När vi tror oss ha ett öde, när vi följer en innersta röst, är det ytterst med tanken att någonting av oss skall leva vidare, om så bara namnet, minnet. Så mycket betyder uttrycket ”följa sin stjärna” ännu när vi har slutat att tro på andeväsen. Att fördriva sin skyddsande och släcka sin stjärna vore att eftersträva den totala utplåningen, att inte nöja sig med döden. I Den förste att fullborda denna hemska gest i litteraturen var Byrons Manfred, i det versdrama från 1817 som bär hans namn. Manfred är den utbrända övermänniskan, som vill det totala slutet. Byron placerar honom i ett storslaget alplandskap och låter hans själsstrider omges av övernaturliga aktörer och ackompanjeras av antydningar om måttlösa synder. Vid dramats kulmination ställs Manfred inför andarnas furste Ariman – en orientaliskt praktfull satansgestalt. Likt 9
ENGDAHL_ARRET_090427.indd 9
09-05-20 10.27.53
Don Juan inför Stengästen förblir Manfred orubblig i sin arrogans, men ingen vågar röra honom. Mörkret över hans panna injagar respekt till och med hos övermänskliga väsen. Och Gud, den ende han skulle ha böjt knä för, tycks i detta diktverk redan ha avgått med döden, långt före Nietzsches tillkännagivande. Manfred förmår Ariman att hämta fram en av skuggorna ur dödsriket, en viss Astarte, Manfreds själsliga tvilling, som han älskat med brottslig kärlek och förstört. (Detta tolkades av samtiden som en anspelning på Byrons förhållande till sin halvsyster.) Han vill veta om hon förlåtit honom, men får till svar endast: ”Farväl!” Manfred vakar in gryningen i ett torn bland bergen, otålig över att förintelsen undflyr honom. Han får till sist besök av sin genius, som anlänt för att hämta honom till den andra världen. Men Manfred kör iväg anden med skymford. Han vägrar att låta sig inordnas i ett moraliskt universum. Han vill vara vad Almqvist kallade en ”självbeståndande” varelse. … From my youth upwards My spirit walk’d not with the souls of men1 Manfred förblir en sluten värld. När hans liv slocknar, går den under utan hopp och utan spår – en dittills ovanlig tanke i den västerländska litteraturen. Hans stjärna beskrivs som en förödd himlakropp. I begynnelsen en paradisisk planet blev den en steril, glödande komet, under vars tecken han föddes: ”The burning wreck of a demolish’d world, / A wandering hell in the eternal space.”2 Det är Manfreds förbund med denna katastrofplats som ger honom förmågan till andebesvärjning, förmågan att utforska sitt eget öde. 10
ENGDAHL_ARRET_090427.indd 10
09-05-20 10.27.53
Byron kombinerar en tematik som har att göra med utvaldhet, storhet och sanningssökande med en annan som vetter åt undergång och fördömelse. Hans negativa hjältetyp förhäxade generationer av läsare och satte ett djupt märke i 1800-talets litteratur. Man kan inte förstå den moderna individualismen utan att ta hänsyn till den. Läsaren beträder i Manfred det område som romantiken kallade det sublima. Detta begrepp lanserades på 1700-talet för att beteckna en estetisk upplevelse av mera våldsamt och omskakande slag än mötet med det skönas begränsade och harmoniska värld. Den förknippades till en början med skapelsens stora och ödsliga vidder: hav, vilda klipptrakter, stjärnhimlen, som gav betraktaren en blandad känsla av bävan och religiös tillförsikt. Edmund Burke skärpte analysen med sin skrift Filoso fisk undersökning om ursprunget till våra begrepp om det Sublima och det Sköna (1757; svensk översättning av Per Dahl 1995).3 Där framförs tesen att de starkaste estetiska upplevelserna härrör från föremål som i normala fall injagar dödsfruktan. Burke karakteriserar det sublima som ”ett slags lustfylld fasa, ett slags lugn färgat av skräck”.4 Grunden till denna verkan ligger, menar han, i människans nervsystem. Smärtan påverkar oss starkare än njutningen. Det som kan skada oss och bereda vår undergång väcker vår respekt, rentav vår motvilliga, ibland hatfyllda beundran. Får vi det bara litet på avstånd, så att det låter sig betraktas som ett skådespel, ger det en stark lust. Burke skriver att storhetskänslan hos människan aldrig är klarare än när hon utan fara umgås med föremål som väcker fasa. Hans paradexempel ur litteraturen är läsarens känsla inför Miltons skildring av dödsriket, den isiga och öde trakt där de fallna änglarna under Satans ledning sätter upp sitt kvarter (första sången av Det förlorade paradiset). Men 11
ENGDAHL_ARRET_090427.indd 11
09-05-20 10.27.53
ppenbarligen måste det allra mest sublima vara världens u undergång, som Bengt Lidner förstod när han skrev Yttersta domen (1788). I bibelns apokalyptiska böcker står straffdom och världsförnyelse i centrum, inte förstörelsen. Det sublimas poeter däremot koncentrerade sig på själva katastrofen. Byron ger i dikten ”Darkness” en version ur vilken de religiösa motiven är avlägsnade. Solen slocknar, livet på jorden går under i fasansfull panik och svält, allt blir stilla: The waves were dead, The winds were withered in the stagnant air.5 Och ändå är det inte någon riktig mardröm, utan en fantasi vibrerande av mörk förtjusning. (Dikten skrevs under intryck av vulkanutbrottet i Indonesien 1816, vars gigantiska askmoln försvagade dagsljuset och gjorde sommaren kall ända borta i Europa.) Byron nämner Aiskylos Den bundne Prometheus som en förebild för trotset hos Manfred. Men man kunde lika gärna peka på Miltons satansgestalt, som är den egentliga prototypen för byronhjälten. Det kan vara värt en reflektion, att det utöver den bibliska inspirationen fanns en historisk modell för Miltons Satan, nämligen Oliver Cromwell. Det syns på gestaltens resning. Milton hade varit anhängare av den puritanska revolutionen i England och skrev sitt stora epos i ett tillstånd av inre exil efter kungaväldets restauration. I sin dikt erkänner han på ett symboliskt plan kungens rätt till tronen – Gud och hans kronprins Jesus är universums legitima herrar. Men under hans penna blir upprorsmakaren Satan trots allt en hjälte, en magnifik förlorare, som under romantiken skulle få allt flera läsare på sin sida. Satans attityd i de tal där han manar sin slagna armé till 12
ENGDAHL_ARRET_090427.indd 12
09-05-20 10.27.53
förnyat trots påminner om ett hjälteideal som utvecklades under franska revolutionen, framför allt av Robespierres medarbetare Saint-Just (en av Skräckväldets organisatörer). Minnet av den romerska republikens stora män hade genomkorsat seklen och hållit frihetens idé levande, menade Saint-Just. Förhållandet till de stora döda, som lidit nederlag för frihetens sak i det förflutna, erbjuder revolutionären en nödutgång från den smutsiga politiken till odödligheten. Han offrar sig i nuet för att träda i kontakt med eftervärlden. Hjältens verksamhet blir alltså en förberedelse för hans död, en död han väljer med hänförelse. Han avstår från det möjligas värld för det sköna omöjligas skull. Den idé som Miltons Satan introducerade var förkas tandet av Guds skapelse. Från romantiken och framåt uppträder den som en mörk pol i den litterära fantasin. Goethe inkorporerade den i dramat om Faust. Hans samtida Mme de Staël skriver i sin översikt över den tyska litteraturen, De l’Allemagne (1810): ”Det finns i Mefistofeles repliker en infernalisk ironi, som riktar sig mot skapelsen i dess helhet och bedömer universum som en dålig bok för vilken djävulen gör sig till kritiker.”6 Intellektet uppträder här som förnekelsens ande. Gud förklarade att hans verk var gott, men Mefistofeles anmäler en avvikande mening: det förtjänar att förstöras och skulle aldrig ha skapats. … vart livets frö som spirar här är värt att dö. Det vore bäst om inget komme fram till liv och ljus.7 (… denn alles, was entsteht, / Ist wert, daß es zugrunde geht. / Drum besser wär’s, daß nichts entstünde.) Märk väl: 13
ENGDAHL_ARRET_090427.indd 13
09-05-20 10.27.53
i Goethes diktverk är förnekelsens anda inte allenarådande och tillåts inte triumfera. Byrons Manfred var förstås inspirerad av Faust (närmare bestämt via Mme de Staëls referat och prosaöversättning i De l’Allemagne), men dragningen till den mörka polen blir hos Byron övermäktig. Goethe läste Manfred, roades av likheten, och ansåg att Byron var originell, fast på ett oroande vis. Byron suger näring ur Faust för sin hypokondri och förtvivlan, skriver Goethe. Vad är den psykologiska roten till den förintelselängtan man finner i den svarta romantiken? Den typiske byronhjälten har lamslagits av en upplevelse som stänger honom inne i hans kropp. Det finns en dunkel punkt i hans förflutna, en förbrytelse eller svaghet han inte kan bli fri från och inte heller förmedla. I fallet Manfred skall man inte tolka detta för enkelt, som samtiden gjorde, med hänvisning till Byrons påstådda incest. Enligt en framstående kännare, Jerome McGann, hade Byron inga skuldkänslor för sitt förhållande med halvsystern Augusta, men däremot för att han solkat ner sig med sin berömmelses svans, den förnäma beundrarskara som flockades kring den unge succéförfattaren. Iakttagelsen leder till en intressant tolkning: ”Så vitt detta är fallet, är pjäsens Astarte inte Augusta, det är Manfreds/Byrons ’stjärna’, som råder över en så stor del av handlingen…: det vill säga, Astarte är Manfreds Bestämmelse, förstådd som hans ödesbundna och innersta Jag, hans epipsyke.”8 Oförmågan att nå fred med detta jagideal framkallar hans självhat. Vanmakten gör undergången mera lockande än livet.
14
ENGDAHL_ARRET_090427.indd 14
09-05-20 10.27.53
II I den apokalyptiska traditionen – de gammaltestamentliga profeterna, Uppenbarelseboken och så vidare – är undergångens lockelse förknippad med en längtan efter rening och efter sanningens eller det sanna livets framträdande. Denna tanke omformulerades av den tyska historie filosofin till ett sekulariserat utvecklingsschema, mest sinnrikt i Hegels system. Historien får där sin logik vid av görande brytpunkter, då stridande krafter lyfts upp på ett högre plan. Konflikten mellan två världsåskådningar framkallar en katastrof, och ur katastrofen uppstår en ny historisk ordning. Sålunda omtolkar Hegel Mefistofeles ord om ”zu Grunde gehen” så att varje sak då den förgörs finner sin djupare grund och återuppstår förvandlad. Till en början tycks Wagners myt i Nibelungens ring ligga i linje med en sådan förvärldsligad apokalyps. I hans skiss till Nibelungendramat 1848 triumferar gudarna, inklusive Wotan, frälsta genom den unge hjälten Siegfrieds död och genom valkyrian Brünnhildes återbördande av det stulna guldet till Rhen. Nibelungarna befrias från sitt slaveri under den magiska ringen, och även deras tyrann Alberich räddas – han som ursprungligen störde naturens jämvikt genom att stjäla guldet från rhendöttrarna. För att det lyckliga slutet skall bli fullständigt återförenas kärleksparet Brünnhilde och Siegfried i Valhall. Bara den lömske Hagen, Siegfrieds mördare, går under. Wagner trodde sig arbeta på ett drama om egoismens och penningväldets fall. Det skulle i så fall ha blivit något i stil med William Morris Sigurd the Volsung 1876, en allegorisk dikt om nödvändigheten att förstöra den kapitalistiska 15
ENGDAHL_ARRET_090427.indd 15
09-05-20 10.27.53
världsordningen. Det finns ännu spår av en sådan tendens i Ringen, till exempel den ärkerevolutionära idén att övergången till en ny ordning kräver ett tillstånd av laglöshet – en tanke som skulle återvända hos Walter Benjamin och hos Hitlers rättsexpert Carl Schmitt. De samhällsgrundande avtalen är inristade med runor på Wotans spjut, men detta vapen står inte rycken mot unge Siegfrieds svärd: En modig man han mött, som splittrat hans spjut. Nu återstår ej ett ord av höga fördrag.9 (Ein kühner Held / zerhieb im Kampfe den Speer; / in Trümmer sprang / der Verträge heiliger Haft.) Wagner trodde att den europeiska civilisationen måste förstöras och på något sätt återfödas ur det musiska. I den färdiga Ringen går såväl gudar som hjältar under, och temat nibelungarnas befrielse försvinner alldeles. Wagner bestämde sig för att kombinera myten om Siegfried drakdödaren med myten om Ragnarök. Under arbetets gång kom han att studera Arthur Schopenhauers Die Welt als Wille und Vorstellung (1819), pessimismens stora urkund i västerländsk filosofi. Kärleksbekymmer och tvivel på den egna skaparkraften bidrog till Wagners mottaglighet för detta budskap. Ungefär samtidigt upptäckte han den indiska kulturen, med buddhismen och sanskritepiken. Han började kritisera kristendomen för dess bejakande av livet. Han anslöt sig till tanken att den äkta och ursprungliga kristna läran var en gren på buddhismens träd och att den kommit till Medelhavet genom Alexanders fälttåg. Där, menade han, korrumperades den av judendomen och blev den världstillvända religion vi 16
ENGDAHL_ARRET_090427.indd 16
09-05-20 10.27.53
känner. De första kristna däremot förnekade viljan och längtade efter varats upphörande. Det var Schopenhauer som först kritiserade judendomen och även islam för att gå livets ärenden. I hans lära revolterar intellektet mot naturens eviga spel och säger nej till de blinda drifter som är roten av vår varelse. Schopenhauers fördömande av den grundläggande viljan till liv är ett förkastande av skapelsen och ett uppror mot skapargudens avsikter. Som Carl Suneson påpekar i Richard Wagner och den indiska tankevärlden är Wagners utplåningstänkande mera schopenhauerianism än äkta buddhism. ”Schopenhauers före ställning om en enda odelbar, meningslös, mekaniskt verkande världsvilja, hans tungsinne och pessimism, hans upproriskhet och aggressivitet mot en blind världsordning, är helt främ mande för buddhistisk metafysik och etik. Klarast kommer denna skillnad till uttryck i Schopenhauers jämställan av nirvana med ickevarat, ett ur buddhistisk synvinkel fullständigt meningslöst påstående.”10 Den negativa tolkningen av buddhismen blev för härskande i Västvärlden under 1800-talet. Som kulturfaktor verkade den framför allt genom att ingå legering med romantiska motiv: kärleken, natten, döden, förvandlingen. Blandningen fanns redan hos Novalis, i hans Hymner till natten. Hos Wagner blev detta Tristan och Isolde, där de älskande från första stund strävar efter att dö. Wagner menade att han under arbetet på Ringen intuitivt kommit fram till insikten om tillvarons intighet och sedan funnit den bekräftad hos Schopenhauer, men sannolikt fördjupades dramats förkastelsemotiv under intryck av den missförstådda buddhismen. Wotans avsikt framstår inte som helt och hållet destruktiv i samtalet med Erda i Siegfried.
17
ENGDAHL_ARRET_090427.indd 17
09-05-20 10.27.53
Ej jag ängslas mer för undergång, som är egen önskan blott säger han visserligen, men deklarerar samtidigt sin tro på Siegfried.11 Han vill förgöra sig själv för att skapa den full ändade människan: ett hoppfullt offer till idealet. Den djupare drivkraften i hans handlande lär man emellertid känna genom att lyssna till hans samtal med Brünnhilde i Valkyrians andra akt: Må världen störta samman till stoft! Mer orkar jag ej, ett enda vill jag nu: Att sova, att sova! Slutet besörjer så Alberich.12 Efter Wagners studium av Schopenhauer blir Wotans akt av självförnekelse dramats psykologiska och metafysiska brännpunkt. Musiken i Ragnarök lär oss bättre än några filosofiska resonemang vad ett extatiskt accepterande av undergången är för slags själstillstånd. De förlängda notvärdena, de melodiska upprepningarna på tersavstånd, synkoperna, de stora intervallen, allt bidrar till att ge tonspråket en smak av det sublima i 1700-talets mening. Slutet av Ragnarök är emellertid inte entydigt, och Wagners fortsatta utveckling skulle leda honom i en annan riktning, mot ett drama av medlidande, försoning och nåd. Han var när allt kommer omkring knappast någon avgrunds ande. Snarare gav han undergångsdriften några av dess mest avslöjande bilder: den rastlöse vandraren, det splittrade 18
ENGDAHL_ARRET_090427.indd 18
09-05-20 10.27.53
s pjutet, det vanmäktiga guldet. Märk att det inte är den svage som drömmer om un dergång! Det är den starke som känner sin styrka förgå. Min historik ger vid handen att detta åtminstone i vår kultur är ett utpräglat manligt kristillstånd. Det har varit nederlagsdrabbade nationers tvivelaktiga ära att åskådliggöra det i större skala. Nibelungensagans öde i den litterära och politiska diskussionen i Tyskland har belysts av en svensk forskare, John Evert Härd. Han utgår emellertid inte från Wagners behandling av stoffet utan från ett medeltida epos som återupptäcktes i början av 1800-talet och snart blev en tysk nationaldikt. Härd beskriver bland annat den successiva omvärde ringen av sagans hjältar. För 1800-talet var Siegfried den självklare älsklingsgestalten. Efter första världskriget och kejsardömets kollaps övergår favoritskapet till den hånfulle, hänsynslöse, outgrundlige Hagen. Hans insats i handlingen erbjuder en särskild tysk form av det sublima: ”en dystert lågande härlighet av ödesbestämd undergång”, med germanisten Ernst Bertrams ord.13 I det medeltida Nibelungeneposet leder Hagen sina män i en hopplös kamp mot övermakten, utan att någonsin ge avkall på sitt bistra trots. Hellre låter han världen gå under än tar ett steg tillbaka. Han har efter andra världskriget jämförts med Hitler. Det germanska trohetsideal som formulerades efter nibelungenhjältarnas modell innefattade en kampvilja till det yttersta, även när allt hopp om seger är ute. Hoppet ersätts då av det lustfyllda anammandet av den egna hjältedöden i en mytisk-apokalyptisk undergång.14 I ett tal till nyinkallade soldater den 30 januari 1944 drog Hermann Göring parallellen mellan sjätte arméns sista kamp i Stalingrad och Hagens och hans mäns sista strid i 19
ENGDAHL_ARRET_090427.indd 19
09-05-20 10.27.54
kung Etzels brinnande sal. (Även Alfred Rosenberg använde denna liknelse.) Möjligen förklaras Hitlers destruktiva order givning av att han ansåg det bättre att soldaterna vid Stalingrad ljöt hjältedöden än att de svek denna tyska myt. Till och med i Führerns omsorger som byggherre fanns det en dragning till fördärvet. Det är vad som har kallats ruinprincipen: Hitlers och Speers idé att deras monumentalbyggnader skulle vara vackra även i förfallet tillstånd och inför senare släkten vittna om ett stort förflutet. Är historien om det skräcksublima avslutad efter nazismens fall och efter Hiroshima? Den reella möjligheten att förstöra livet på jorden borde ju verka hämmande på undergångens romantik. Nutida framställningar av apokalypsen får gärna ett tycke av absurd fars, som när den amerikanske presidenten i Dr. Strangelove skall förklara för sin ryske kollega på heta linjen varför en av hans flyggeneraler satt igång ett kärnvapenangrepp mot Sovjetunionen: ”He went a little funny in his head!” Det är svårt att idag läsa Uppenbarelseboken utan att ibland komma att tänka på science fiction-filmer av typen Rymdimperiet slår tillbaka eller påkostade effekter i en rockvideo. Undergången har blivit kitsch. Den tradition jag här har talat om förefaller levande bara hos en betydande filmmakare i vår tid, nämligen Syberberg. Men även i hans mest melankoliska arbeten, som Die Nacht, behandlas det sublima snarast avvärjande, besvärjande, skuldtyngt. Å andra sidan finns det tecken på att den manliga melankoli som svalkade sig med storslagna slut har vunnit spridning och blivit en civilisationssjukdom. De fördömda hjältarnas historia ger oss en möjlighet att förstå de psykologiska rötterna till denna åkomma. Mme de Staël konstaterar i De l’Allemagne att Goethes Faust försöker undfly jordelivets begränsningar med hjälp av trolldom, och gör 20
ENGDAHL_ARRET_090427.indd 20
09-05-20 10.27.54
den skarpsynta kvinnliga iakttagelsen: ”Faust har mera ärelystnad än kraft; och denna inre oro får honom att förkasta naturen…”15 Vi minns Goethes ord om Byron: hypokondri, förtvivlan. Över bristande renhet? Ja, om vi följer McGanns läsning av Manfred. Men är det inte detsamma som bristande kraft, intellektets kapitulation för livet? Tragiken hos Miltons Satan, det som föder hans bittra trots, är bristen på avvägning mellan hans resurser och den uppgift han tagit sig, att störta Guds ordning. Han inser plötsligt ändligheten hos sitt företag. Då vill han skapelsens undergång. Wotan i Nibelungens ring ser sin handlingsfrihet kringskäras på grund av en oförsiktig skuldsättning, som var avsedd att bevara tryggheten i Valhall. Han blir en fånge i sitt eget maktsystem, och det framkallar en längtan efter en slutgiltig lösning. Domedagsprofetiornas popularitet bottnar i en leda vid vanmakten. Denna leda är inte längre individuell. Hela vår kultur plågas av en känsla av kraftlöshet vid anblicken av globala missförhållanden och hotande systemsammanbrott. Det politiska handlingsutrymmet liknar alltmera chagrängskinnet i sagan. För varje önskan som uppfylldes krympte det, likt det utrymme som återstår att inteckna för kredit beroende ledare. När vi låter oss smittas av undergångsstämningar är vi arvtagare till det romantiska geniets impotenskris. Vi håller oss för goda för att ingå i ett världsskeende som inte tillfredsställer våra krav på rättvisa, humanitet och oförstörd natur. Vi förklarar historiens verk för icke gott och kräver att få lägga livet till rätta. Men ögonblicket efter förnimmer vi den svåra disproportionen mellan vårt renhetsideal och våra krafter. 21
ENGDAHL_ARRET_090427.indd 21
09-05-20 10.27.54
Bara det sublima tröstar då. Ju större katastrof, desto hungrigare flockas vi framför TV-skärmarna. Det är inte verkligheten utan vårt begär efter undergång som färgar massmedierna svarta och får oss att tro att vi lever vid randen av en avgrund.
ENGDAHL_ARRET_090427.indd 22
09-05-20 10.27.54