Allt är i bästa ordning. Jag känner ingen oro. De sista dagarna har jag ofta tänkt på den man som orsakade att mitt liv tog en så ovanlig vändning. Jag skulle vilja skriva till honom. Men jag tror inte han minns mig. En författare kan ju inspireras av människor och använda sig av dem för att sedan glömma dem. Om han inte kan erinra sig mitt namn, borde han ändå minnas min framsträckta hand. Dess gåva. Det är söndagen den 6 april 1919 och alltså mer än tretton år sedan jag började föra dessa anteckningar. Nu måste jag förstöra dem. Det är ett stort arbete och jag har grubblat mycket över hur jag skall gå tillväga. Först tänkte jag på att sända Nunne till soptippen och säga åt honom att kasta kuverten i någon av de eldar som alltid brinna där. Kaschamell, sluddrar han när han får veta att han skall gå ett ärende. Ja Nunne, du skall få karamell och snus och en stor peng. Men det är nog för många led i befallningen; han går i land med högst två. Strax före ronden fick jag en annan tanke. När överläkaren kommer in i spetsen för sin tropp av underläkare och sköterskor, kommer jag att fråga om det vore skadligt för mig att röka en cigarr då och då. Får jag inte tillåtelse finns ändå möjligheten att jag ställer mig 7
EKMAN_MORDETS_090302.indd 7
09-05-28 15.10.04