MalmÜstället
Alakoski_slutkorr.indd 9
09-12-15 13.40.28
Alakoski_slutkorr.indd 10
09-12-15 13.40.28
måndag morgon. Alla är här i tid. Ingen verkar vilja sitta ner. Ingen verkar vilja stå upp. Vi tittar på varandra. Vi tittar inte på varandra. Det står en amaryllis i fönstret. Vi tittar på amaryllisen. Den har en knopp. En annan knopp är på väg. Folk ser normala ut, hjärnan har hört talas om det, att folk ser normala ut fast de har anhöri ga som är alkoholister, narkomaner och psykiskt sjuka. Hjärnan tycker det är fel. Det borde synas lite eftersom det känns som att gå omkring med fritt fall mitt i ansiktet. Istället har vi pärlhalsband på oss. Skjortor, blusar. Vi har snygga skor, vi har diskreta smycken, vi har svarta jeans. Vi har kjolar. Vi är kanslister, lärare, bibliotekarier, egna företagare. En del har glasögon. Vi ska få se filmer, lyssna på en sjuksköterska, en präst, på terapeuter, vi ska se fler filmer, fylla i frågeformulär, berätta, prata med varandra. Vi ska inte träffa våra anhöriga, vilket gör hjärnan glad, för hjärnan vill helst utplåna dig ur sina skrymslen. Vissa sittningar ska vi göra tillsammans med våra anhöriga, men det är senare i veckan. Hjärnan pustar ut. Men reptilhjärnan vet hur det kommer att bli. Människor kommer att tycka om dig, för du är charmig och rolig. Du är inte ond heller, tvärtom, du är snäll, och du är blues. Men reptilhjärnan saknar hopp och det är det som räknas. Hjärnan tänker inte visa några känslor. 11
Alakoski_slutkorr.indd 11
09-12-15 13.40.29
Den tänker inte säga någonting. Hjärnan är här mot sin vilja. Men så får hjärnan syn på Åke och Anita. Som också har reptilhjärnor som också vill fly och hjärnor som inte heller ska visa några känslor. Som inte heller ska säga någonting. Som har en ung Ola som har tillhört ett kriminellt motorcykelgäng. Som har en Ola som har suttit i fängelse för medhjälp till mord. Ola är nog sån där tjackdrogamfetamist eller vad det nu heter, Åke och Anita vet inte, men de tror, nej de vet, att deras Ola har skurit sig och åkt in och ut på psyket. Ola har DAMP och ADHD sedan barnsben och har aldrig kunna sitta stilla. Ola har nästan slagit sin egen pappa på käften och aldrig deltagit på födelsedagar, jular eller andra högtider och han träffar nästan aldrig sin syster och han är så himla… rastlös, tänker reptilhjärnan, och sedan får hjärnan syn på Gerd och Lennart, som inte heller vill vara här, som har en vuxen Irene som kanske nog är heroinist fast hon har två barn som hon såklart älskar jätte jätte jättemycket som hon såklart har gjort jätte jätte jätteilla. Ibland byter Gerd benknut. När Gerd pratar är hennes ben överhandsknop, när Gerd försöker låta bli att gråta är hennes ben råbandsknop. Lennart sitter bakom sina glasögon och sväljer och deras andra vuxna dotter Paula är också med och hon bara sväljer och gråter, för hon är så ledsen för att hon inte har kvar någon syster och för att hon precis förlorat sin pojkvän i en självmordsolycka, nej ett självmord, nej ett själv-mord och det är hon också jätteledsen för. Att Peter mördade sig själv, som livet kan bli, och heroin som är värst av allt eftersom det är så dyrt och för kvinnor som går på heroin är det nästan omöjligt 12
Alakoski_slutkorr.indd 12
09-12-15 13.40.29
att stjäla så mycket pengar varje dag, utan att till slut prostituera sig, i synnerhet om man har barn, och då måste man dessutom skjuta i sig heroinet inne på toaletten, när barnen står utanför och ropar mamma mamma, och mamma måste stanna kvar inne på toaletten i två timmar för hon gonar och hon kan inte svara, för hon är så rusig och gonig, och barnen går till slut sin väg till en lek, men de kan inte leka så bra, för de är rastlösa och förstår ingenting men deras hjärnor förstår ändå allt. Och mamma sitter på toaletten sätter sig i kroppen och i språket men de kan inte uttrycka det och småbarnen har ingenstans att prata om det, för i skolan är det inte skolans sak, och på fritids finns det inte tid, och kanske inte mod och inte kunskap och inte ork att ställa frågan var rastlöshet kanske kommer ifrån, och mamma måste skjuta i sig lite extra, just för att kunna klara orka vilja prostituera sig, och när det går upp för Gerd och Lennart att det nog är det deras Irene kanske gör så svimmar de nästan och hela Gerd blir råbandsknut och Lennart blir en fläck och de slår ifrån sig med händerna, nej de slår ifrån sig med hela kroppen och de vill inte, absolut inte, vill inte veta mer, men eftersom vi redan pratat om vad heroin kostar per dag så fattar alla, precis alla, hur deras älskade dotter har det, och hur de har det och Gerd och Lennart som har fixat fixat och betalt hyran och tagit hand om barnbarnen och oroat sig och ändå har inget ordnat sig, inte ens när mamma Gerd fick sin svåra tarmsjukdom och det var nära att hon skulle dö, inte ens då slutade Irene att knarka, som folk har det, och min hjärna tänker, för vilken gång i ordningen tänker den, på att hur mycket staketskydd och fönsterlarm och grindar och galler vi än skaffar oss så slipper vi inte 13
Alakoski_slutkorr.indd 13
09-12-15 13.40.29
stölderna, som betalar drogerna, som säljs av knarklangarna, som odlas av fattigbönderna, som egentligen vill odla ris och te och ha mat för dagen till barnen, som de önskar ska få gå i skolan och lära sig att läsa och skriva för att de inte ska förbli analfabeter. Och hjärnan hör hur dens egna rop på hjälp blandas med Gerds och Lennarts och Åkes och Anitas rop på hjälp. Vi tror inte att det är sant och vi tror inte att sådant här kan hända här och vi vill inte tro att sådant här finns, hjälp ropar vi, hjälp! Men vi vet att du finns, att Ola finns, och att Irene finns. Och våra hjärnor vet att ni är farliga, har blivit farliga, fast det inte är något fel på er, för ni är inte onda, utan det är drogen som gör er så livsfarliga, och ni måste förstå att ni måste sluta och vi är här för att förstå att vi inte kan hjälpa er, utan att ni måste hjälpa er, och vi kan inte hjälpa er, annat än som medmänniskor, kan vi hjälpa er, finnas kvar med vårt kaffe och våra bullar och våra teveapparater och semesterresor och jular och födelsedagar och sommarland och museer, men vi får veta att de futtiga vardagstråkiga sakerna är ingenting mot ett alkoholrus, ett tjackrus, ett heroinrus, ett haschskratt eller ett blandrus. Men stoppa tillverkarna, langarna och syndikatet skriker våra hjärnor då och hjärnornas röster drunknar i pengaberget som tillhör dem som inte sitter i samma båt som vi, och som ändå sitter i samma båt som vi, eller har släktingar som sitter i samma båt som vi, när dagen är slut kan jag inte äta, inte läsa, inte tänka, inte sova, inte vara vaken, kanske ska jag ringa doktorn, få något att sova på, men bara när det är som värst.
14
Alakoski_slutkorr.indd 14
09-12-15 13.40.29
Tisdag. Marina är här för sin pappa som har fylleben, som hon inte vet vad det är, men det är en stapplande gång som man ser hos gravt alkoholiserade personer och som man inte får för att man druckit några öl, som hennes pappa håller fast vid att han gjort, han har bara druckit några öl, fast han åkt dit för rattfylleri, grovt rattfylleri och rattfylleri på åkgräsklippare och rattfylleri på cykel och i lastbil. Som man inte får om man inte blivit tagen för rattfylleri två gånger samma dag, med tjugo minuters mellanrum, och dessutom åkt dit för olovlig körning eftersom polisen tagit körkortet. En stapplande gång som man inte får om man skött sitt jobb de senaste tjugo åren, som man inte får om man inte också har en svullen lever. Och Marina, som sitter så tyst så tyst, berättar så tyst så tyst att hennes pappa, som bara druckit några öl, satte henne i båten utan flytväst när hon var liten fast det var fyrtio meter djupt och det började gunga och hon berättar så tyst så tyst att hon ringer till honom varje dag och nu går hon och tänker på hur hon ska ordna en lägenhet till honom istället för att tänka på sina studier, och så är hon så bekymrad för att han ska gå tillbaka till sin fru eftersom hon låter honom bo i källaren i sitt eget hus. Min hjärna tänker att Marinas pappa ser ut som vår pappa såg ut månaderna innan han dog och att terapeuterna är oroliga för hans hälsa. Man ska inte ha så svullna ben och så fallande blick. Det ska man inte. Men det finns mirakel, säger de, det menar de, och farmor Rigmor är här med sin sondotter Manda. Farmor Rigmors son och sondotter Mandas pappa heter Hans och har alkoholproblem. Hans lurar folk på pengar, och säger att han ångrar sig hela tiden men sedan luras 15
Alakoski_slutkorr.indd 15
09-12-15 13.40.29
han igen, och Manda har inte bara förlorat sin pappa utan även sin familj eftersom ingenting är som förut, eftersom mamma och pappa har skiljt sig och nu bor mamma med en annan pappa och Manda orkar inte sitta stilla i skolan, eller sköta skolan för hon är så ledsen och arg och har inte någon att prata med. Och farmor Rigmor har lånat ut alla sina ålderns besparingspengar till Hans som bara druckit upp dem och nu fattar hon inte varför hon cyklade runt halva stan för att köpa en julstjärna åt Hans, som ändå monterade ner den och gick tillbaka till Åhléns och fick ut pengarna istället, pengarna som han köpte mer öl för, som folk har det, det gjorde Mandas pappa, köpte mer öl för pengarna, Jannikes pappa ska snart dö i ALS och han ligger i sängen och super och tycker att det har han rätt till, eftersom han ändå ska dö snart och Jannikes mamma super med pappan, men hon har varit nykter några veckor nu och det är därför Jannike är här, och för att hon själv äter mediciner för sin kraschade rygg, och Jannike har ett stelt ansikte. Jannike äter för mycket mat. Jannike har en tendens att spy upp maten hon nyss har ätit. Sedan äter hon igen. Och Jannike har två tjocka barn som får för mycket godis när de är hos mormor och morfar eftersom de vill att de ska sitta stilla och se på Skönheten och Odjuret när morfar ska dö och mormor passar upp på morfar och Jannike är där för att hjälpa till med allt möjligt och att städa. Jannike har tjock brunkräm i ansiktet som fastnar på bluskragen och när hon pratar släpar rösten eftersom den inte har sovit på flera veckor, men hon är så glad att höra att det finns andra som har det lite grand som hon, 16
Alakoski_slutkorr.indd 16
09-12-15 13.40.29
som folk har det, när dagen är slut kan jag inte äta, inte läsa, inte tänka, inte sova, inte vara vaken, måste ringa doktorn och få något att sova på, kanske kan ta en halv tablett. Onsdag. Lika bra att säga det på en gång. Jag är här mot min vilja. Och egentligen vill jag inte säga något, för jag har inget att säga. Jag har sörjt klart att mina föräldrar är döda. Nej, jag har inte träffat min bror på väldigt länge. Jag vet inte ens om vi är släkt längre. Sist vi djupträffades plockade vi kastanjer. Han har pumpat i sig knark, sprit, tabletter, jag vet inte vad, i vet inte, kanske tjugofem år? Och nu har han bestämt sig för att sluta. Skojar ni. Tror han att jag är glad. Jag är inte glad. Jag fyller snart fyrtio år, och han vet inte ens vilket år det är kanske, och jag vet inte vad ordet hopp betyder. Jag är trött på en dag i taget, mitt liv har varje dag handlat om att klara tre dagar i taget. Ha! Jag var fyrtio år när jag föddes, och jag har inte kommit ikapp än. Nu skulle jag vilja leva, så sitter jag här som en annan släktfånge. Tror ni att jag har lust att säga grattis. Min bror är skadad, han kommer aldrig att bli normal. Men se hur han ser ut, käken åker in och ut och ut och in. Fingrarna spretar. Och här har jag gått och tänkt, bara han slutar knarka så. Känner mig som en idiot. Nu undrar jag hur man reparerar ett helt liv. Det går ju inte. Ni talar om mirakel, själv har jag inte ens sett en stjärnflisa falla på himlen, än mindre har jag sett pluto människor och övernaturliga fenomen. Nä, tror inte på Gud längre. Jag har erfarenhet av att Gud inte finns. Nu säger Sami att han har fått en insikt om hur jobbigt det varit för oss anhöriga. Insikt. Han vet inget om insikt. Vill 17
Alakoski_slutkorr.indd 17
09-12-15 13.40.29
jag träffa honom. Varför skulle jag vilja träffa honom. Nä, jag vill inte träffa honom. Nä, jag vill inte vara här. Vad. Gör. Jag. Här. Ja det är jag, klart att jag är förbannad. Det är klart att jag är förbannad, men det är klart, det kan vara skönt att säga vad man tycker, att åtminstone få göra det en gång i livet. När jag går härifrån, i bästa fall är jag något lite mindre arg och ledsen då. Jag Hatar Droger. Mitt liv är ensamt. Min dotter har nästan aldrig träffat min släkt. Vi har aldrig firat födelsedagar, jul, midsommar eller andra högtidsdagar. Känner mig som mamma och pappa till mig själv och som mina egna syskon. Känner mig som mormor och morfar. Som moster, faster, farbror. Allra minst känner jag mig som mig själv, fast jag är så själv, så självgående. Vad ska jag säga. Till vem ska jag gå. Var ska jag gå. Hela min familj sjönk med Estonia fast vi inte ens var på båten. Vi sjönk en och en, bara jag lyckades hålla mig i relingen, springa uppför trappan, hoppa i livbåten, men det känns ändå som att jag ligger kvar i vattnet. Drömmer samma dröm om och om igen, står vid stranden, havet är helt stilla, tittar på det, njuter, men så är havet inte vatten utan tjocknande lera, tar ett steg tillbaka, ser att havleran börjar röra på sig, rör på sig mer och mer. Rörelsen blir häftigare och häftigare, efter en stund är havet storm, och nu ligger det omkullfallna träd i det, rötterna är kvar, stenarna flyger omkring, rötter, träd, stockar i en enda lavasörja. Hamnar i lavaleravattnet, åker runt som träden, rötterna och stenarna, håller på att drunkna, får en sten i huvudet, en stock. När jag inte orkar längre sjunker jag mot botten, det är skönt att sluta andas, det är skönt att påbörja döden, döden är viktlös, ebbar stormen ut, lavaleran lugnar sig, lägger sig sakta 18
Alakoski_slutkorr.indd 18
09-12-15 13.40.30
igen, och det går vågrörelser på ytan, träd, stenar, stockar sjunker, flyter undan, kan simma igen, får luft igen, lyckas ta ett sista bentag, och så småningom blir lavaleran lera, blir den vatten igen och jag kan kliva upp på land igen, jag har överlevt, sedan drar det igång igen, samma scen, om och om igen, år efter år, jag brukar cykla till Estoniaminnesmärket, där känner jag mig inte lika ensam. Jag tycker om döda människor. Döda människor är snälla. Döda människor lyssnar, ger råd. Ja, det har varit lite tungt ibland. Om jag hade kunnat be någon om hjälp. Fast, men, jag har alltid haft Inkeri. Det är så förnedrande. Detta att vara barn till en missbrukare. Att vara syster. Min bror säger jag har alltid funnits för dig. I själva verket har jag aldrig fått ett kort, ett samtal, inte ens när Jenna föddes eller när jag, vi gifte oss. Jag har hållit kontakten med hans barn, Markus och Sigge, de är tvillingar. Sami har börjat lära känna Jenna nu, nu när hon börjar bli stor. Vet inte om det är så bra. Men Jenna älskar honom. Usch, han är så, förändrad, jag har skämts också, för grannar, för min mans släkt. Nä, min mans släkt har aldrig frågat något, inte om mitt liv, de är sådana. En del människor frågar aldrig något, inte något om något, kanske är de rädda, kanske vill de inte höra svaren, eller de är kanske rädda för svaren? Det är klart, det är inte lätt att veta hur man ska göra. Det är klart jag är ledsen också, men det är inget jag visar. Har ofta huvudvärk. Det är nog för att jag försöker tänka ut hur allting ska bli, hur det ska bli bra. Varenda kväll slocknar jag, utmattad, det är konstigt, varför är jag så 19
Alakoski_slutkorr.indd 19
09-12-15 13.40.30
trött ändå. Eller så kan jag inte sova alls. Måste köpa C-vitaminer. Men det hänger inte på mig, förstår det nu. Jag känner mig, lurad, tvivlar också, jag har alltid förlorat, fast jag är den enda som det gått bra för i familjen. Sami kallar mig för familjens svarta får. Han får alltid till det, Sami gör allting till blues. Vilken behandling i ordningen är det här. Vilket skämt är det här i ordningen. Min bror och jag har alltid levt på varsin sida lagen. Han är tjuven och jag är polisen. Jag har en hjälputbildning. Han har helt sjuka åsikter. Jag håller igen hela tiden. Blir så arg att jag hoppar. Han påminner om vår pappa. Egoistisk. Tror han är charmig. Men han är pinsam. Inte minst när han talar om kvinnor. Hans kvinnosyn kommer från en vildavästern-film. Men han är inte hjälten och ingen vill vara hans salongsflicka. Jag vill nog mest be honom: Dra. Åt. Helvete. Och det är nog därför jag är här. Ja, det kan man säga. Vill be honom dra åt helvete. Inte ens det har jag kunnat göra. Han har varit så påtänd alltid. Det tycker jag är det värsta med de påtända, att de är så påtända att inget fastnar. Hur kan man kritisera en som inte själv ser att han gör något uppseendeväckande eller fel. Som tror att han smyger över en gata. Men som gör det så att alla ser hans yviga rörelser. Se här, här kommer jag och smyger. Vevar med armarna. Skjuter ut hakan. Irrar med blicken. Har en bakåtvänd keps på huvudet. Amfetamin är som skottsäkert glas. Kriminaliteten, den är värst av allt. När han refererar till drogerna, till kriminalitet, när han inte själv hör hur sjukt det låter. Hur ska en som säger saker 20
Alakoski_slutkorr.indd 20
09-12-15 13.40.30
som om jag vill ha något så tar jag det någonsin fatta att en äppelstöld också är att stjäla. Eller en som säger jag blev tvungen att markera, eller jag bjuder ofta, utan mig hade Peppe mått skit, jag ser till att han har så han klarar sig och att han inte tar för mycket, någonsin fatta någonting överhuvudtaget, äckligt, som en annan omvänd Robin Hood, delar ut droger, jag struntar i om han är barnsligt glad för att jag är här. Förut var jag alltid rädd att han skulle dö. Men det har gått över, nu är jag rädd… för att han ska leva. Vad ska hända när han fattar vad han missat. När kroppen vaknar upp till sin smärta. Och man kan ju inte läsa in ett helt livs relationer precis, på en grundkurs liksom, varför gör ni det här egentligen, ni som jobbar här, har man rätt att säga nej, om man inte vet om man vill ha tillbaka en bror, han har aldrig frågat mig om någonting. Första gången han frågade mig om någonting har inte hänt ännu. Det kunde varit för några månader sedan, men det tillhör väl framtiden, kanske miraklen. Ha ha. Om han skulle fråga, en sådan där helt vanlig fråga, och hur är det med dig då, så vet jag inte vad jag skulle svara. Bra kanske. Det är bra. Eller det är inte så bra. Eller det är sådär. Det är sådär inte bra precis liksom. Nä, jag vet inte om jag vill. Åren har gått. Jag har en ny familj nu, Dan och Jenna. Det får räcka. Det gamla är över. Egentligen skulle jag velat ha fler barn, har alltid önskat mig en stor familj, en stor ny familj, som fungerar bra, har tänkt att när jag blir gammal så… skulle vilja ha många barnbarn… men det blir nog inte så. Antagligen har jag, kroppen har nog varit för stressad… Nä, jag vill inte prata om min bror. Det är klart 21
Alakoski_slutkorr.indd 21
09-12-15 13.40.30
jag har dubbla känslor, varför klarade jag mig, inte Sami. Anni och Sami, hör ni. Det rimmar nästan. Sami och Anni, vi blev Sam och Ann. Assimileringstanken. Vi sitter sam-man, ha, nä det gör vi inte. Inte nu längre. Klart, jag har ju varit sjuk, det sätter sig i kroppen. Som värk. Och jag har alltid gått omkring med en känsla. En. Dag. Kommer jag att, kräkas, jag mår inte heller så bra när folk pratar om kärnfamilj, det är ett konstigt ord. Kärnfamilj, kärn, kärnor finns i apelsiner, citroner, i vindruvor, i fikon. Om man inte har en kärnfamilj som sluter skalet omkring en, vad ska man göra. Vad ska man särskilt göra under julen. Man måste ju leva ändå. De flesta jag känner är sådana som lever ändå. Vi är vana att leva i ett osammanhang, men det är klart, skulle jag och Dan skiljas… ensamhet skrämmer, tro mig, jag hade det bra innan Sami återuppstod från de döda, nä, jag förstår faktiskt inte vad jag ska göra här, jag gör faktiskt inte det. Onsdag eftermiddag. Vi ser på film, javisst, Jeppe super. Och vaddå då. Vi lyssnar på sjuksköterskan, javisst, tänk på ditten och tänk på datten och akta er för bensodiazepiner. Vi lyssnar på alkoholterapeuten, visst, det har väl jag också gjort, saker som jag inte velat göra, men det är jag medveten om och det har jag bearbetat genom åren. Och roller, olika roller, ja ja ja, jag känner igen mig i allt, jag var den som tog på mig ansvar som inte var mitt, städade, tvättade, lagade mat, men det är ju så länge sedan nu… och jag var ambitiös i skolan och senare i min yrkesroll, ja, jag ville nog vara duktig och hjälpsam… Men så är det inte längre. 22
Alakoski_slutkorr.indd 22
09-12-15 13.40.30
Lovar, jag hade ett bra liv innan Sami återuppstod. Och jag har inte psykiska besvär och inte anorexi, och jag har inte gift mig med en missbrukare. Dan är en fin människa. Det är han som bokat biljetterna hit åt mig, det är tack vare honom som jag är här. Vad sa du sa du, är det inte ovanligt att anhöriga själva blir alkoholberoende när deras anhöriga blivit nyktra, det visste jag faktiskt inte… … och Sami, visst, typiskt jobbig, trotsig, störig och… rastlös, ja jag skulle säga att han mest var, ja det är hans kännetecken, rastlös. Men han misshandlar inte kvinnor, det har han nog aldrig gjort, vilket är konstigt, för vår pappa… Som barn hade jag en låtsaskompis, men det är länge sedan nu. Många har det, låtsaskompisar, det har jag förstått nu, smådrakar som bor i garaget, under sängen, en del låtsaskompisar är namnlösa och dyker upp några minuter då och då, de är minisar, och pluttfolk, och de dyker upp när man är ledsen eller rädd eller om man är övergiven, låtsaskompisar är nog en bra sak. En kompis till mig, Inkeri, hade ett pyttesyskon, hon spelade fia med sitt pyttesyskon. Det var så vi träffades. Jag hade också ett pyttesyskon… Sami är inte yngst, men han är, har alltid varit omogen. Det är jag som är lillasyster, fast jag är storasyster… det är så komplicerat, inget stämmer, jag vill helst inte prata om det, men nu har det gått så många år, mitt liv är bra, varför gör jag det här, så lyssnar vi på Prästen. Han säger att han inte kan se ett samhälle utan nåd, att nåden måste få finnas, och han säger att hans sekretess som präst är den starkaste sekretessen som finns, och att han aldrig kan anmäla, inte ens ett mord kan han anmäla, utan han måste försöka få 23
Alakoski_slutkorr.indd 23
09-12-15 13.40.30
den som begått brottet att själv anmäla sig till polisen, och det är då jag känner att jag har blod i kroppen. Om jag inte klarar av att förlåta dig så är ju jag själv USA som jag är så rädd för och som jag är så rädd ska komma till Sverige och ta över, när dagen är slut kan jag inte äta, inte läsa, inte tänka, inte sova, inte vara vaken, jag går till en restaurang, beställer in en stor stark. Torsdag. Nu får vi träffa er. Vi har fått till uppgift att skriva upp och säga några saker som har med er att göra och som påverkat oss känslomässigt. Vi ska rikta det vi skrivit direkt till er. Reglerna upprepas. Bara två av dem fastnar ordentligt på mig. Vi får inte lämna rummet. Vi får inte avbryta varandra. Terapeuten ber mig spotta ut tuggummit. Åke och Anita saknar Ola. De vill att han ska vara med när det är släktkalas, de är ledsna för att Ola inte var med på barndopet. Åke sväljer hela tiden och Anita spärrar upp ögonen när hon pratar och viftar med händerna för att verka normal. Gerd är ledsen för att Irene inte kom och hälsade på när hon blev opererad. Benen är råbandsknut och hon ställer undan yoghurten när hon pratar, fast hon måste äta hela tiden för sin magoperation. Lennart är ledsen att Irene liksom inte finns längre, för han brukade fiska med henne på bryggan när hon var liten. Och nu är han så rädd att hon aldrig ska komma tillbaka och för att hennes barn bor hos sin pappa, som förresten inte heller verkar vara helt okej. 24
Alakoski_slutkorr.indd 24
09-12-15 13.40.30
Och alla suckar, för våra hjärnor vet vad inte vara helt okej betyder. Farmor Rigmor är inte ledsen, hon är förbannad, förbannad för att Hans bara hör av sig när han vill ha något, för att hon har ställt upp, för att hon inte fattade tidigare och för att hon är en sån jävla idiot. Hon vill ha tillbaka sina pengar och innan veckan är över så ska han lova att han ska betala tillbaka vartenda korvöre. Manda är ledsen för att ingenting är som förut och för att ingenting någonsin kan bli som förut igen. Hon är också förbannad och spänd och orolig och hon har sagt en massa dumma saker till sin bästa kompis, som hon ångrar och som hon inte vet varför hon egentligen sa. Jannike vet inte, och hon vet inte riktigt hur hon ska säga, och det är svårt, för ingen av hennes föräldrar är ju där, och hennes pappa ska ju snart ändå dö i ALS, men hon ska försöka säga något i alla fall. Hon är ledsen för att hennes mamma och pappa ger hennes barn godis fast hon bett dem att inte göra det. När barnen kommer hem efter en helg hos mormor och morfar så har de gått upp flera kilo. Jannike stammar, det har jag inte lagt märke till förut. Marina är samlad. Hon talar så tyst så tyst. Hon är såklart ledsen för att hennes pappa är så sjuk. Såklart ledsen för att han fortfarande inte kan erkänna att han dricker. Såklart orolig och ledsen för att hon är den enda i familjen som är här på familjebehandlingen, för hennes mamma är den som egentligen borde ha varit här, och hennes syskon. Jo, och så är hon ledsen och orolig för att hon är den enda av syskonen som vill ha kontakt med pappan. Jag är inte heller ledsen. Jo förresten. En sak är jag led25
Alakoski_slutkorr.indd 25
09-12-15 13.40.31
sen för, jag är ledsen för att hårt missbruk ger så hårdkalla människor och hårdkalla människor ger så hårdtåliga anhöriga. Känslohårdtåliga. Man tål en rak höger rakt i ansiktet, det kittlar inte ens. Man tål att föräldrar ligger utslagna i sofforna, man tål att syskon är försvunna. Man har härdats, för det är ju som det är och vi kan ingenting göra. Jag är ledsen för att Sami varit borta så länge. Är förresten också ledsen för att vi aldrig har firat en enda födelsedag tillsammans och jag är förbannad för att han begår inbrott och kommer hem till mig med lamporna och tror att jag vill ha en stulen lampa hemma hos mig, och jag är jävligt arg för att han säger att han ska vara nykter när det är jul och att han ändå är påverkad, och jag är jäkligt mycket förbannad över att han är påtänd när vår pappa dör och han inte vet att han förstör allting eftersom han gör saker som är konstiga, som ingen fattar mer än han. Till exempel så vill man se hur det ser ut hemma hos en pappa när en pappa dör och då ska inte en tjackpåverkad brorsa ha varit där innan och flyttat på saker och lagt halsband i kors och tänt ljus och tagit fram bilder och suttit i soffan, och tänkt sjuka saker. Till exempel ska inte en påtänd bror ha slängt saker i soporna som en nykter syster ville se. Till exempel ska inte en påtänd bror kanske dyka upp ännu mer påtänd och skrämma livet ur sin syster. För fattar inte du att man kan bli rädd för sin egen bror, och jag är faktiskt rädd för min egen bror och den där gången när du kom hem till Inkeri när jag var där och du ringde på och jag öppnade dörren så hoppade jag till och du kunde inte fatta att din egen syster kunde vara rädd för sin egen bror. Men du såg det. Du sa, men Anni, du är ju min syster för helvete sa du, och jag sa, men du är inte min bror, längre la jag till. Och 26
Alakoski_slutkorr.indd 26
09-12-15 13.40.31
jag stängde dörren och jag vet att du stod utanför och att du visste att jag stod innanför och att vi stod där och allting bara var helt omöjligt. Som det alltid varit i våra liv och varken du eller jag kunde hjälpa det, på något plan kunde vi inte hjälpa det, på ett annat kunde vi kanske, lite. Men nu stod vi där, och jag ringde till polisen och frågade om jag kunde få byta låset på dörren till pappas lägenhet, så att du inte skulle komma dit och göra fler konstiga saker och de sa att det inte gick för du var inte omyndigförklarad och om jag gjorde det så skulle jag ha blivit brottslingen och du kunnat anmäla mig. Så jag ringde till Sören, min gamle kollega, som också har en hjälputbildning, som arbetat med missbrukare i massor av år, som själv varit missbrukare och som var coolast av alla behandlare jag någonsin arbetat tillsammans med, och jag frågade honom om råd, vad ska jag göra Sören, sa jag, säg mig, vad ska jag göra, jag klarar inte detta, men Sören sa jag vet inte, han säger att han inte vet och jag sjunker ner på golvet. Sedan ringer jag till Dan och vi är överens om att det var fel att jag åkte ner ensam, för man ska inte ta hand om begravningsbestyr och dödsbobestyr och ihjälsupna pappor ensam. Sami var förbannad efteråt, han är fortfarande förbannad, varför har inte han fått vara med på bouppteckning och sådant. Den gången var det också Inkeri som räddade mig. Hon gav mig femhundra kronor. Begravningar kostar, sa hon, och det är inte alla som har, sa hon. Och Inkeri lämnade sitt eget liv, för vilken gång i ordningen, och hon följde med mig, och vi gick armkrok, och för en stund kändes det som att vi var på väg till en cafeteria, ett konditori, ett fik, och 27
Alakoski_slutkorr.indd 27
09-12-15 13.40.31
vi skulle dricka kaffe och prata om killar och skratta om killar, men så var vi framme, och bårhuset låg i källaren och jag vågade inte gå in, men Inkeri vågade, så vi gick in och vi fick syn på pappa, vi fick syn på, vi såg, vi tittade bort, vi tittade bort rakt på pappa. Pappa hade krympt och de hade inte gjort iordning honom. För han hade dött hemma och ensam och hade man dött hemma och ensam så väntade man på en obduktion, det var därför de inte hade gjort iordning honom. Det var därför jag stod där, bredvid en pappa som låg på en plåtbrits, med smutsiga kläder, med smutsig tröja och smutsiga tränings overallbyxor, och det var därför jag inte kom mig för att krama om honom. Och han var inte nykter, om man nu kan vara full när man är död. Hur tar man avsked i ett bårhus i en källare, hur gör man? För att förstå att det var en död pappa som låg på britsen så tvingade jag mig. Viskade, pahppa, rörde vid hans öra. Örat var kallt, och det förvånade mig, konstigt nog så förvånade det mig, att örat inte var varmt. Sedan såg jag identitetsbandet runt foten. Jo, det var pappas namn. Mannen på britsen var min pappa. Hade varit. En pappa. En sorts pappa. Och om jag bara hade vetat när man har tittat lagom länge på en död onykter pappa med smutsig tröja och smutsiga träningsoverallbyxor i ett bårhus i en källare. Och om man bara hade haft en stol att sitta på. Vet du en sak Sami, Inkeri är mer min syster än du någonsin varit min bror, man får inte lämna rummet, man får inte avbryta heller, jag stoppar in ett nytt tuggummi.
28
Alakoski_slutkorr.indd 28
09-12-15 13.40.31