__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

V.


thomas pynchon

V. Översättning av Hans-Jacob Nilsson

albert bonniers fĂśrlag


Av Thomas Pynchon har tidigare utgivits: Steg för steg 1985 Vineland 1992 Gravitationens regnbåge 1996 Buden på nummer 49 2000 Mason & Dixon 2001 Inneboende brist 2011 Mot dagen 2012

www.albertbonniersforlag.se

ISBN 978-91-0-012360-4 Amerikanska originalets titel: V. Copyright © Thomas Pynchon 1961, 1963, 1979, 1981 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014


Innehåll kapitel ett I vilket Benny Profane, en olycksfågel och mänsklig jojo, kommer till ett apocherium  7 kapitel två Helgalna Gänget  41 kapitel tre I vilket Stencil, en förvandlingskonstnär, iklär sig åtta olika roller  57 kapitel fyra I vilket Esther får ett näsjobb  91 kapitel fem I vilket Stencil nästan far västerut med en alligator  107 kapitel sex I vilket Profane återvänder till gatunivå  130 kapitel sju Hon hänger på den västra väggen  147


kapitel åtta I vilket Rachel får tillbaka sin jojo, Roony sjunger en sång och Stencil söker upp Chiclitz  207 kapitel nio Mondaugens historia  223 kapitel tio I vilket en rad unga människor kommer tillsammans  274 kapitel elva Fausto Maijstrals bekännelser  298 kapitel tolv I vilket inget blir så vidare lustigt  343 kapitel tretton I vilket jojosnöret visar sig vara ett sinnestillstånd  363 kapitel fjorton V. drabbad av kärlek  389 kapitel femton Sahha 411 kapitel sexton Valletta 419 Epilog, 1919 450


kapitel ett I vilket Benny Profane, en olycksfågel och mänsklig jojo, kommer till ett apocherium V

I På julaftonskvällen 1955 råkade Benny Profane, klädd i svarta Levisjeans, mockajacka, gympadojor och stor cowboyhatt, ha vägarna genom Norfolk i Virginia. Gripen av en sentimental impuls beslöt han sig för att titta in på Sailor’s Grave, sitt gamla stamlokus från tiden i flottan på East Main Street. Han följde Arcade till hörnet av East Main där en gammal gatusångare satt med en gitarr och en tom Sternoburk att lägga pengar i. Ute på gatan försökte en signalstyrman urinera i bensintanken på en Packard Patrician -54, omgiven av fem eller sex flottister som kom med uppmuntrande tillrop. Gamlingen sjöng, med fin och stadig baryton: Här på gamla East Main är det jul var kväll, ett sjömansliv i sus och dus. Neonskyltar i rött och grönt blinkar glatt och lyser skönt, och hälsar välkommen från havets brus. Tomtens säck är full av allt som gör dig säll, billigt öl och muskatell, och barflickor med fräckt humör, som sjunger högt i lycklig kör att på gamla East Main är det jul var kväll. 7


”Kom igen, chefen”, skrek en av flottisterna. Profane rundade hörnet. Och där kom, som vanligt utan förvarning, East Main störtande över honom. Sedan han mönstrat av från flottan hade Profane haft en del påhugg som vägarbetare, och när det inte funnits jobb flackat upp och ner längs öst­ kusten som en jojo, och så hade det hållit på i kanske ett och ett halvt år. Efter så lång tid och med fler namngivna vägsträckor än han orkat hålla räkning på, hade Profane blivit lite misstrogen mot gator, i synnerhet gator som den här. De hade i själva verket allihop smält samman till en enda abstrakt Gata som han vid varje fullmåne drömde mardrömmar om. East Main, ett getto för Aspackade Sjömän som ingen visste vad man skulle Göra Med, kastade sig över en lika hastigt som en vanlig dröm förvandlas till en mardröm. Hund till varg, ljus till skumrask, tomhet till väntande närvaro; här kunde man få se en ung marinsoldat stå och spy ute på gatan, en barflicka med en fartygspropeller tatuerad på vardera skinkan, en potentiell galning som övervägde det bästa sättet att kasta sig ut genom ett skyltfönster (när ska man skrika Geronimo? före eller efter det att glaset krossas?), en full flottist stå och gråta i en gränd för att militärpolisen hade satt tvångströja på honom förra gången de hittat honom i ett likartat tillstånd. Genom fotsulorna kom då och då vibrationerna i trottoaren från en militärpolis som slog batongen mot lyktstolparna ett stycke bort, och över alltihop, med ett sken som gjorde hela bunten gröna och fula i ansiktet, lyste kvicksilverlampor som drog sig undan i ett asymmetriskt V mot öster, där det var mörkt och slut på alla barer. När Profane kom fram till Sailor’s Grave upptäckte han att det pågick ett litet slagsmål mellan flottister och marinsoldater där. Han ställde sig ett ögonblick i dörren och betraktade det hela innan det gick upp för honom att han redan stod med ena benet i Graven, dök ur vägen för handgemänget och blev liggande i någorlunda skydd under mässingsfotstången längs bardisken. ”Varför kan människor inte leva i fred med varandra”, undrade en röst bakom Profanes vänstra öra. Det var Beatrice, barflicka och favorit hos 22:a jagardivisionen, för att inte tala om hos Profanes gamla skorv, jagaren U.S.S. Scaffold. ”Benny”, utbrast hon. Det blev ett ömt återseende efter så lång tid. Profane började rita hjärtan i sågspånet på golvet, med pilar igenom, och måsar som i näbbarna bar en banderoll mellan sig med texten Ljuva Beatrice. Grabbarna från Scaffold syntes inte till eftersom den gamla skutan hade 8


satt kurs mot Medelhavet två kvällar tidigare, i en storm av klagovisor från besättningen ute i den molniga farleden, likt (så påstods det i alla fall) röster från ett spökskepp, vilka hörts ända upp till Little Creek. Följaktligen såg man denna kväll lite fler barflickor än vanligt kring borden längs hela East Main. För det påstås (och inte helt utan grund) att knappt har ett fartyg som Scaffold lossat sina förtöjningar förrän vissa matrosfruar slänger av sig de civila kläderna och hoppar i barflicksuniformen, spänner sina ölbärande armmuskler och ler sitt inbjudande fnaskleende. Och det redan medan flottans militärorkester spelar Auld Lang Syne och jagarna spyr rök i svarta sjok över de blivande hanrejerna, som står i manlig givakt och tar farväl med sorg i blicken och dystra grin. Beatrice hämtade öl. Plötsligt kom ett gällt tjut från ett bord längre in i lokalen, hon ryckte till och spillde ut öl över glaskanten. ”Herregud”, sa hon, ”det är Ploy igen.” Ploy var numera maskinist på minsveparen Impulsive och ökänd längs hela East Main. Han mätte en och femtio i sjöstövlar och muckade alltid gräl med de största killarna ombord eftersom han visste att ingen skulle ta honom på allvar. Tio månader tidigare (strax innan han fått förflyttning från Scaffold) hade flottan beslutat att dra ut alla Ploys tänder. Helt ifrån sig av raseri lyckades Ploy slå sig fri från en sjukvårdare och två militärtandläkare innan det stod klart för dem att han verkligen ville behålla sina tänder. ”Men tänk på allt du slipper”, skrek de och försökte låta bli att skratta medan de avvärjde hans små knytnävar, ”rotfyllningar, tandköttsinflammationer …” ”Nej”, tjöt Ploy. De blev till slut tvungna att köra in en spruta med pentothal i armen på honom. När Ploy vaknade upp såg han rött och vrålade obsceniteter i långa tirader. I två månader drev han spöklik omkring på Scaffold, och svingade sig utan förvarning upp i däcksbalkar likt en orangutang och försökte sparka in tänderna på officerare. Ofta ställde han sig i aktern och drog långa haranger för den som ville lyssna, med flanell i käften och värkande gommar. När tandköttet hade läkt fick han ett par glänsande nya lösgommar. ”Åh, Gud”, skrek han och försökte kasta sig över relingen. Men hindrades av en jättelik neger vid namn Dahoud. ”Hörru, lillen”, sa Dahoud och lyfte upp Ploy i öronen och stirrade på den skälvande varelsen i hängselbyxor och djup förtvivlan, vars fötter sparkade i spastiska ryck en meter över däcket. ”Vad gör du så där för?” ”Jag vill för fan bara dö”, skrek Ploy. 9


”Vet du inte”, sa Dahoud, ”att livet är det dyrbaraste du har?” ”Haha”, sa Ploy genom tårarna. ”Varför det?” ”För att utan det”, sa Dahoud, ”så skulle du vara död.” ”Åh”, sa Ploy. Han begrundade detta i en veckas tid. Han lugnade sig, började följa med i land igen när det var permis. Sedan fick han förflyttning till Impulsive. Strax därefter började de andra maskinisterna höra konstiga skrapande ljud från Ploys koj när det hade mörknat. Det här fortsatte i ett par tre veckor tills någon en natt vid tvåtiden tände ljuset i hytten, och där satt Ploy i kojen med korslagda ben och vässade tänderna med en mellan­ grov fil. Nästa löningsdag satt Ploy vid ett bord på Sailor’s Grave med ett gäng andra maskinister, tystare än vanligt. Vid elvatiden kom Beatrice förbi med vickande höfter och en bricka full med ölglas. Med ett brett flin stack Ploy fram huvudet, öppnade käften på vid gavel och sänkte det nyfilade tandgarnityret i barflickans högra skinka. Beatrice tjöt, glas flög i glittrande bågar genom luften och stänkte blaskigt öl över hela lokalen. Det blev Ploys favoritnöje. Ryktet spred sig genom divisionen, flottiljen, kanske hela Atlantflottan. Flottister från andra skepp än Impulsive och Scaffold kom för att titta. Vilket gav upphov till många slagsmål, som det som nu var igång. ”Vem var det nu”, sa Profane. ”Jag hängde inte med riktigt.” ”Beatrice”, sa Beatrice. Beatrice var en annan barflicka. Mrs Buffo, ägarinnan till Sailor’s Grave, som också hette Beatrice i förnamn, hade en teori om att på samma vis som små barn kallar alla kvinnor för mamma, så borde alla sjömän, som på sitt sätt är lika hjälplösa, kalla alla barflickor för Beatrice. För att ytterligare befästa denna moderliga strategi hade hon låtit installera ett antal specialtillverkade ölkranar av skumgummi formade som stora kvinno­ bröst. Från klockan åtta till nio på löningskvällar hade mrs Buffo något hon kallade för ”Snuttetimme”. Hon öppnade det hela genom att högtidligt skrida in i lokalen klädd i en kimono med broderat drakmönster som hon fått av en beundrare i sjunde flottan, sätta en båtsmanspipa till läpparna och blåsa Barlast Ner. Varpå hela gänget kastade sig fram och om de hade tur fick suga på en av ölkranarna. Det fanns sju sådana ölkranar och i genomsnitt tvåhundrafemtio flottister som kommit för att få delta i förlustelserna. Ploys huvud dök fram bakom hörnet på bardisken. Han klippte med tänderna mot Profane. ”Det här”, sa Ploy, ”är min kompis Dewey Gland som just har mönstrat på.” Han pekade på en lång figur med dystert utseende 10


och ovanligt stor näsa som kom gående efter honom med en gitarr på släp över sågspånet. ”Hejsan”, sa Dewey Gland. ”Jag vill gärna sjunga en liten sång för dig.” ”För att fira att du har blivit en SC”, sa Ploy. ”Dewey sjunger den för alla.” ”Det är mer än ett år sedan nu”, sa Profane. Men Dewey Gland satte foten på mässingsstången och gitarren i knät och började klinka. Sedan sjöng han, i valstakt: Hej du Stackars Civilist, som lämnat oss så trist, vi saknar dig i hytten och i mässen. Du gör en stor fadäs, för trots alla hårda tag, och kapten som är sadist, så skulle aldrig jag, nånsin bli – en Stackars Civilist. ”Fin låt”, sa Profane ner i ölglaset. ”Den är inte slut”, sa Dewey Gland. ”Åh”, sa Profane. Plötsligt omslöts Profane av en ondskefull utdunstning bakifrån, en arm landade som en säck potatis över hans axlar, och in i hans synfält gled ett ölglas i en hårig labb som såg ut att vara täckt av död gorillapäls. ”Benny. Hur går det i hallickbranschen, heörgh, heörgh.” Det skrattet kunde inte komma från någon annan än Profanes gamle skeppskamrat Pig Bodine. Profane vred på huvudet. Alldeles riktigt. He­örgh, heörgh motsvarar ett skratt som uppstår när man sätter tungspetsen mot framtänderna och pressar upp gutturala ljud ur halsen. Det lät, som avsett, skrämmande obscent. ”Pig, gamle kompis. Skulle du inte ha varit till sjöss nu?” ”Jag tog bondpermis. Den där jävla förvaltaren Pappy Hod drev mig till vansinne.” Bästa sättet att undvika militärpolisen var att hålla sig nykter och bland sina egna. Därför Sailor’s Grave. ”Hur står det till med Pappy?” Pig berättade att Pappy och barflickan han gift sig med hade separerat. Hon hade lämnat honom och tagit jobb på Sailor’s Grave. 11


Den unga hustrun, ja, Paola. Hon hade sagt att hon var sexton, men det vete gudarna, för hon var född strax före kriget och byggnaden med arkiven hade förstörts, som de flesta byggnader på Malta. Profane hade varit med när de träffades: på Metro Bar på Strait Street. Tarmen. I Valletta på Malta. ”Chicago”, kom det från Pappy Hod i bästa gangsterstil. ”Hört talas om Chicago?” samtidigt som han med bister min stack in handen under tröjan – Pappy Hods standardnummer runt hela Medelhavet. Varpå han drog fram en näsduk istället för ett skjutjärn, snöt sig och garvade mot flickan som råkade sitta mitt emot honom vid bordet. Amerikanska filmer hade proppat dem fulla med stereotyper, alla utom Paola Maijstral som bara fortsatte att stirra på honom med orörliga näsborrar och ögonbryn som inte höjts en millimeter. Det slutade med att han lånade femhundra för sjuhundra ur kocken Macs mutfond för att kunna ta in Paola i Staterna. Kanske hade det bara varit ett sätt för henne att komma till Amerika – varenda medelhavsservitris stora dröm – där det fanns tillräckligt med mat, varma kläder, centralvärme, hus som inte var ruiner. Pappy var tvungen att ljuga om hennes ålder för att få in henne i landet. Det gick inte att se på henne hur gammal hon var. Och inte att avgöra var hon kom från heller, för det verkade som om hon kunde brottstycken av all världens tungomål. Pappy Hod hade till allmän förtjusning beskrivit henne för manskapet nere i kabelgattet på U.S.S. Scaffold. Fast med en sällsam ömhet i rösten, som om det långsamt, ja, kanske till och med under skepparhistoriens gång, börjat gå upp för honom att sex var ett större mysterium än han hade anat, och att han när det kom till kritan inte kunde vara säker på utbytet, eftersom den sortens utbyte inte lät sig nedtecknas i siffror. Vilket efter fyrtiofem år inte var särskilt roligt för en liderlig Pappy Hod att upptäcka. ”Inte illa”, sa Pig med låg röst. Profane kastade en blick inåt lokalen och såg henne närma sig genom kvällens ackumulerade rökmoln. Hon såg ut som vilken barflicka som helst på East Main. Hur var det nu igen – präriehare i snön, tiger i högt gräs och solsken? Hon log mot Profane, sorgset, ansträngt. ”Har du kommit tillbaka för att mönstra på igen?” ”Bara på genomresa”, sa Profane. 12


”Häng med mig till västkusten”, sa Pig. ”Det finns inte en MP-kärra som kan köra ikapp min Harley.” ”Titta, titta”, skrek lille Ploy och hoppade upp och ner på ett ben. ”Vänta killar. Håll er beredda.” Han pekade. Mrs Buffo uppenbarade sig på bardisken, i sin kimono. Det blev tyst i hela lokalen. Och det uppstod en tillfällig vapenvila mellan marinsoldaterna och flottisterna som blockerade ingången. ”Pojkar”, förkunnade mrs Buffo, ”det är julafton.” Hon tog fram båtsmanspipan och började spela. De första tonerna kvillrade innerliga och flöjtlika över uppspärrade ögon och gapande munnar. Alla i Sailor’s Grave lyssnade andäktiga medan det långsamt gick upp för dem att hon spelade ”It Came Upon a Midnight Clear”, så gott det nu lät sig göras på båtsmanspipans begränsade register. Från en plats långt in i lokalen började en ung reservofficer som en gång uppträtt på en nattklubb i Philly att sjunga med låg röst. Ploy blev blank i ögonen. ”En ängels röst”, sa han. De hade kommit till raderna ”Peace on the earth, good will to men, From Heav’n’s all-gracious king”, när Pig, en militant ateist, bestämde sig för att han fått nog. ”Det där”, sa han med hög röst, ”låter som Barlast Ner.” Mrs Buffo och reservofficeren tystnade. Det gick en hel sekund innan budskapet gick fram. ”Snuttetimme!” skrek Ploy. Vilket mer eller mindre bröt förtrollningen. Det snabbtänkta manskapet från Impulsive kastade sig fram mot en och samma punkt i det plötsliga kaoset av glada flottister, hissade upp Ploys lilla kropp i luften och störtade med den i spetsen mot närmaste bröstvårta. Mrs Buffo, som stod uppflugen på sin fästningsvall likt trumpetaren i Kraków, vräktes omkull och tumlade baklänges ner i en ishink när den första anfallsvågen kom störtande. Ploy slungades över bardisken med utsträckta händer. Han fick tag i en av ölkranarna samtidigt som hans skeppskamrater släppte taget. Farten bar både honom och kranen i en nedåtriktad båge – det sprutade öl ur skumgummibröstet i en vit kaskad som stänkte över Ploy, mrs Buffo och ett tjugotal flottister som hade stormat in bakom bardisken i ett flankangrepp och nu var i färd med att slå varandra medvetslösa. Gruppen som hade burit Ploy spred ut sig och försökte säkra fler ölkranar. Ploys flaggmaskinist låg på alla fyra och klamrade sig fast vid hans ben, redo att rycka undan dem och överta hans plats när han hade fått 13


nog. Avdelningen från Impulsive hade företagit sitt anfall i spetsig kilform. I deras kölvatten och genom bräschen kom åtminstone sextio dreglande blåjackor som sparkade, klöste, armbågade och rapade vilt omkring sig; somliga försökte röja sig väg med hjälp av svingade ölflaskor. Profane satt vid ena änden av bardisken och betraktade handsydda sjöstövlar, utsvängda byxben, uppvikta jeansslag, här och där ett gapande ansikte längst ut på en livlös gestalt, krossade ölflaskor, små sågspånsstormar. Han vred på huvudet. Paola satt med armarna runt hans ben och kinden tryckt mot det svarta jeanstyget. ”Det är hemskt”, sa hon. ”Åh”, sa Profane. Han klappade henne på huvudet. ”Frid”, suckade hon. ”Är det inte det vi alla önskar oss, Benny? Bara lite frid och ro. Ingen som hoppar fram och biter en i baken.” ”Hyssj”, sa Profane, ”titta. Någon klippte just till Dewey Gland i magen med hans egen gitarr.” Paola mumlade något mot hans ben. De satt tysta utan att lyfta blicken mot blodbadet som pågick ovanför dem. Mrs Buffo hade brustit i gråt. Knappt mänskliga tjut steg upp bakom den gamla bardisken i falsk mahogny. Pig hade skjutit undan ett dussin ölglas och slagit sig ner på en bänk bakom disken. När det började gå alltför vilt till föredrog han rollen som voyeur. Han tittade intresserat på medan hans skeppskamrater trängdes och knuffades som spädgrisar för att ta sig fram till de sju gejsrarna under honom. Ölet hade dränkt in det mesta av sågspånet bakom baren, och fäktande armar och amatörmässigt fotarbete ritade kryptiska hieroglyfer i sörjan. Utifrån kom ljudet av sirener, visselpipor, springande fötter. ”Åh-åh”, sa Pig. Han hoppade ner från bänken och tog sig runt bardisken bort till Profane och Paola. ”Du”, sa han, lugnt och med kisande ögon som om vinden blåste in i dem. ”Sheriffen kommer.” ”Bakdörren”, sa Profane. ”Få med dig bruden”, sa Pig. Alla tre sprang i sicksack genom myllret av kämpande kroppar. På vägen ut drog de med sig Dewey Gland. När militärpolisens hamnpatrull hade stormat in på Sailor’s Grave med batongerna i högsta hugg, var de fyra redan på språng längs en smal gränd som löpte parallellt med East Main. ”Vart ska vi?” sa Profane. ”Dit näsan pekar”, sa Pig. ”Rör på döfläsket.” 14


II Stället de till slut hamnade på var en lägenhet i Newport News, där fyra marinlottor bodde tillsammans med en tågväxlare i kolhamnen (en kompis till Pig) som hette Morris Teflon och fungerade som ett slags husfar. Veckan mellan jul och nyår var samtliga tillräckligt packade för att inse att det var det de var. Ingen verkade ha något emot att de flyttade in. Det var en av Teflons mindre uppbyggliga sysselsättningar som förde samman Profane och Paola, trots att ingen av dem önskade det. Teflon hade en kamera – en Leica som han hade skaffat sig någorlunda legalt genom en vän i flottan som varit utomlands. På helgerna när tiderna var goda och rödvinet stänkte som bogsvallet från ett stort handelsfartyg, hängde Teflon kameran runt halsen och gick från säng till säng och knäppte bilder. Som han sedan sålde till hugade blåjackor på nedre East Main. Så kom det sig att Paola Hod, född Maijstral, efter att först ha kastat loss från tryggheten i Pappy Hods säng, och senare från det halva hem som Sailor’s Grave utgjort, nu befann sig i ett slags chocktillstånd som gav Profane ett sken av att äga tröstande och medkännande egenskaper han i själva verket inte hade. ”Du är allt jag har”, varnade hon honom. ”Var hygglig mot mig.” De satt runt bordet i Teflons kök, med Pig Bodine och Dewey Gland mitt emot sig ungefär som bridgepartners, och med en flaska vodka mellan sig. Ingen sa något utom när de grälade om vad de skulle blanda vodkan med när det de hade tagit slut. Under veckans lopp försökte de med mjölk, konserverad grönsakssoppa och slutligen saften från en bit intorkad ­vattenmelon som var det enda Teflon hade kvar i kylen. Försök att krama ur en bit vattenmelon i ett litet drinkglas när reflexerna inte är så där kalasbra. Det är nära nog omöjligt. Att fiska upp kärnorna ur vodkan visade sig också bjuda på problem, och ledde till växande och ömsesidigt missnöje. En del av problemet bestod i att både Pig och Dewey hade ett gott öga till Paola. Varje kväll bildade de en liten kommitté och lade fram sin sak för att få Profanes hjälp. ”Hon försöker hämta sig från karlar”, försökte Profane säga. Vilket Pig antingen vägrade godta eller tog som en förolämpning mot Pappy Hod, sin gamla överordnade. 15


I själva verket fick inte Profane heller sin vilja fram. Fast det var svårt att veta vad Paola ville. ”Vad menar du”, sa Profane. ”Vara hygglig mot dig.” ”Allt som Pappy Hod inte var”, sa hon. Han gav snart upp försöken att tolka Paolas olika önskningar. Hon kom med en massa konstiga historier om otrohet, örfilar, berusade övergrepp. Efter att ha skurat däck och knackat rost och målat och knackat rost igen under Pappy Hod i fyra år, var Profane beredd att tro hälften. Hälften därför att en kvinna bara är hälften av något som det vanligtvis finns två sidor av. Hon lärde dem en sång. Som hon hört av en fransk fallskärmsjägare på permission från striderna i Algeriet: Demain le noir matin, Je fermerai la porte Au nez des années mortes; J’iari par les chemins. Je mendierai ma vie Sur la terre et sur l’onde, Du vieux au nouveau monde … Han var kortväxt och byggd som ön Malta själv: sten, ett outgrundligt hjärta. Hon fick bara en natt med honom. Sedan försvann han till Pireus. Tidigt i morgon, medan det ännu är mörkt, stänger jag dörren om de döda åren. Jag ger mig ut på vägarna, luffar över land och hav, från den gamla till den nya världen … Hon lärde ut ackorden till Dewey Gland och så satt de allihop runt bordet i Teflons vinterkalla kök, medan spisens fyra gaslågor slukade allt syre, och sjöng och sjöng. När Profane betraktade hennes ögon trodde han att hon satt och drömde om fallskärmsjägaren – säkert en opolitisk typ lika modig som vilken soldat som helst, men trött, trött på att i morgontimmarna tvångsförflytta hela byar och utföra hemskheter lika brutala som FLN:s kvällen innan. Hon hade en helgonmedaljong runt halsen (kanske en gåva från någon sjöman som tyckte att hon påminde om en from katolsk flicka hemma i Staterna, där man får sex gratis – eller mot äktenskap?). Vad för slags katolik var hon egentligen? Profane, som själv bara var till hälften katolik (judisk mor), och hade en fragmentarisk moral (baserad på erfarenhet, 16


och inte särskilt mycket av densamma), undrade vilken märklig jesuitlogik som hade fått henne att följa med, vägra att dela säng med honom men ändå be honom att ”vara hygglig”. Kvällen före nyårsafton lämnade de köket och gick på en kosherrestaurang ett par kvarter bort. När de kom tillbaka till Teflons ställe fann de att Pig och Dewey var borta: ”Gått ut för att dricka oss fulla”, stod det på en lapp. Det var jullyktor överallt, i ett sovrum stod en radio på med Pat Boone, från ett annat kom ljud av saker som kastades omkring. På något sätt hamnade det unga paret i ett mörkt sovrum med en säng i. ”Nej”, sa hon. ”Du menar ja.” Knirr, från sängen. Och innan någon av dem visste ordet av: Klick, från Teflons Leica. Profane gjorde det som förväntades av honom: for vrålande upp ur sängen med knuten näve. Teflon duckade enkelt undan. ”Så, så”, skrockade han. Brottet mot privatlivets helgd var kanske inte hela världen, men störningen hade kommit just före det stora ögonblicket. ”Det är väl inte så farligt”, sa Teflon. Paola slängde på sig lite kläder. ”Ut i snön”, sa Profane, ”är det den där kameran skickar oss, Teflon.” ”Här” – öppnade kameran, räckte Profane filmen – ”om du nu tar så jävligt illa vid dig.” Profane tog filmen, men kunde inte backa nu. Så han klädde på sig, med cowboyhatten som kronan på verket. Paola hade dragit på sig en militärrock från marinen som var alldeles för stor för henne. ”Ut”, skrek Profane, ”i snön.” Som det fanns rätt mycket av. De tog en färja över till Norfolk och satt i aktersalongen och drack svart kaffe i pappmuggar och såg tjockt med snö landa ljudlöst på de stora fönstren. De hade inget annat att titta på än en lodis på bänken mitt emot eller varandra. Motorerna dunkade och arbetade under dem, de kände rörelsen upp genom baken, men ingen av dem kunde komma på något att säga. ”Hade du hellre velat stanna?” frågade han. ”Nej, nej”, huttrade hon med en avvaktande halvmeter nött bänk mellan dem. Han kände inget behov av att dra henne närmare sig. ”Du får bestämma.” Madonna, tänkte han. Vad blev det av min frihet. ”Vad huttrar du för? Det är väl varmt nog här.” 17


Hon skakade nekande på huvudet (vad nu det betydde) och stirrade på tårna på sina galoscher. Efter en stund reste sig Profane och gick ut på däck. Snön som långsamt dalade mot vattnet kom timmen före midnatt att se ut som skymning eller solförmörkelse. Ovanför honom råmade en mistlur med några sekunders mellanrum, som en varning till alla som befann sig på kollisionskurs där ute. Ändå kändes det som om vartenda ett av fartygen på vattenvägarna var obemannade, livlösa, och bara utväxlade ljud som inte betydde mer än det fräsande svallet från propellrarna eller snöns väsande mot vattnet. Och Profane helt ensam mitt i alltihop. Somliga av oss är rädda för att dö, andra för ensamheten. Profane var rädd för landskap och havsvyer som den här, där inget annat än han själv hade liv. Det var som om han alltid hamnade i dem; kom runt ett gathörn eller öppnade dörren ut till ett däck, och där var han, på främmande territorium. Men dörren bakom honom öppnades igen. Snart kände han Paolas bara händer glida in under armarna och hennes kind mot ryggen. Hans inre öga lösgjorde sig, betraktade deras stilleben som en utomstående. Men hon förmådde inte göra scenen mindre främmande. De stod så tills färjan nådde land och gled in till kajen. Kättingar rasslade, startnycklar vreds om, motorer rusades. De tog bussen in till staden utan ett ord, steg av i närheten av Monticello Hotel och fortsatte mot East Main på jakt efter Pig och Dewey. Sailor’s Grave låg mörk, för första gången såvitt Profane kunde minnas. Polisen måste ha stängt den. De hittade Pig på stället bredvid, Chester’s Hillbilly Haven. Dewey satt och spelade med bandet. ”Party, party”, skrek Pig. Ett gäng ex-flottister från Scaffold var sugna på en återförening. Pig utsåg sig själv till ceremonimästare och bestämde sig för Susanna Squaducci, en italiensk lyxkryssare som låg nästan färdigbyggd på ett av varven i Newport News. ”Tillbaka till Newport News?” (Han beslöt att inte berätta för Pig om uppträdet med Teflon.) Det blev alltså att agera jojo igen. ”Det här måste få ett slut”, sa han, men ingen lyssnade. Pig var ute på golvet och dansade snuskig boogie med Paola.

18


III Den natten sov Profane hos Pig nere vid det gamla färjeläget, och han sov ensam. Paola hade stött på en av Beatricerna och följt med henne hem för att övernatta där, efter att först ha lovat att följa med Profane på nyårsfesten. Vid tretiden vaknade Profane på köksgolvet med värkande huvud. Iskall nattluft strömmade in under dörren, och någonstans utifrån hörde han ett lågt, ihållande muller. ”Pig”, kraxade Profane. ”Var har du huvudvärkstabletter någonstans?” Inget svar. Profane vacklade in i rummet bredvid. Pig var inte där. Mullret utifrån lät plötsligt hotfullare. Profane gick fram till fönstret och såg Pig nere i gränden, grensle över sin hoj medan han rusade motorn. Snön föll i små glittrande nålspetsar, fyllde gränden med ett sällsamt snöljus, förvandlade Pig till en clown i svartvitprickig kostym och färgade de gamla vitpudrade tegelmurarna grå. Pig hade en stickad patrullmössa nerdragen över ansiktet ända till halsen, så att huvudet avtecknade sig som ett svart hål. Avgasröken virvlade i moln runt honom. ”Vad håller du på med, Pig?” ropade han. Pig svarade inte. Den gåtfulla eller olycksbådande bilden av Pig uppflugen på sin Harley-Davidson i en gränd klockan tre på natten, kom Profane att alltför plötsligt tänka på Rachel, som han inte ville tänka på, inte nu i den här kylan, med huvudvärk och snö som drev in i rummet. Rachel Owlglass hade året innan, -54, haft en MG. En present från pappan. Efter en jungfrutur i kvarteren runt Grand Central (och pappas kontor) där bilen fått stifta bekantskap med telefonstolpar, brandposter och en och annan fotgängare, rattade hon upp kärran till Catskillbergen över sommaren. Där lilla Rachel, trumpen och välsvarvad, susade fram genom de blodtörstiga hårnålskurvorna på Route 17 och vickade in MG:ns arroganta röv framför hövagnar, mullrande långtradare och gamla Ford-roadsters fulla med snaggade collegedvärgar. Profane hade just lämnat flottan och jobbade den sommaren som salladsassistent på Schlozhauer’s Trocadero, ett femtontal kilometer utanför Liberty i New York. Hans chef var en viss Da Conho, en tokig brasilianare som drömde om att åka till Israel och slåss mot araber. En kväll strax före säsongsstarten dök en packad flottist upp i Trocaderos Fiesta Lounge, eller bar, med en 7,62 mm kulspruta i persedelsäcken. Han visste inte riktigt hur han hade kommit över den – Da Conho ville helst föreställa sig att den hade 19


blivit utsmugglad från Parris Island del för del, eftersom det var så Haganah skulle ha gjort det. Efter lite snack hit och dit med bartendern, som också ville ha vapnet, avgick Da Conho till slut med segern och fick det i utbyte mot tre kronärtskockor och en aubergine. Varefter han fogade trofén till den övriga samlingen: mezuzan uppsatt på väggen ovanför grönsakskylen och sionistflaggan som hängde bakom salladsbordet. Under veckorna som följde tog Da Conho, när kökschefen tittade åt ett annat håll, och monterade kulsprutan, kamouflerade den med isbergssallad, vattenkrasse och belgiska endiver, och låtsades peppra gästerna i matsalen. ”Jibbel, jibbel, jibbel”, lät det medan han ondskefullt kisade i siktet, ”där fick jag dig, Abdul Sayid. Jibbel, jibbel, ditt muslimska svin.” Da Conhos kulspruta var den enda i världen som lät jibbel, jibbel. Han kunde sitta ute i de tidiga morgontimmarna och rengöra den, drömma om månliknande ökenlandskap, slingrande orientalisk musik, jemenitiska flickor med vackra anleten under vita huvuddukar och höftpartier som värkte av älskogslängtan. Han frågade sig hur amerikanska judar kunde sitta så självgoda där i matsalen kväll efter kväll, när öknen, bara halvvägs runt jorden, obarmhärtigt lade sig över deras bröders lik. Hur skulle han kunna tala till själlösa magar? Predika med olja och vinäger, vädja med palmhjärta? Kulsprutans röst var den enda han hade. Kunde de höra den, kan magar höra: nej. Och kulan som träffar en hör man aldrig. Riktad kanske mot en matsmältningskanal som under en kostym från Hart Schaffner & Marx släppte ut små äckliga gurgelljud mot servitrisen som gick förbi, var kulsprutan bara ett föremål, som pekade åt det håll som en obalanserad kraft råkade rikta den mot – men vilket bältspänne siktade Da Conho på: Abdul Sayid, matsmältningskanalen, sig själv? Varför fråga. Han visste bara att han var sionist, att han led, var förvirrad, längtade sig sjuk efter att få stå med fötterna ankeldjupt planterade i sandjorden på en kibbutz ett halvt jordklot bort. Profane hade den gången undrat vad det var med Da Conho och den där kulsprutan. Kärlek till ett föremål, det var något nytt för honom. När han inte långt därefter upptäckte att det var likadant med Rachel och MG:n, gick det för första gången upp för honom att någonting hade pågått i det fördolda, kanske under längre tid och med fler människor än han hade lust att tänka på. Han träffade henne tack vare MG:n, på samma sätt som alla andra träffade henne. Den var nära att köra över honom. Han klev ut genom köksdörren 20


en förmiddag med en soptunna som höll på att svämma över av salladsblad som Da Conho hade ratat, när han någonstans till höger om sig hörde MG:n morra illavarslande. Profane fortsatte att gå, trygg i sin övertygelse om att en fotgängare med en tung börda måste ha företrädesrätt. Innan han visste ordet av fick han en kyss i baken av bilens högra stänkskärm. Till all lycka höll den bara en hastighet på ungefär tio kilometer i timmen – för låg för att bryta några ben i kroppen på honom, men tillräckligt hög för att välta Profane, soptunna och salladsblad över ända i en väldig grön kaskad. Han och Rachel stirrade avvaktande på varandra, täckta av salladsblad. ”Så romantiskt”, sa hon. ”Du skulle ju faktiskt kunna vara mannen i mitt liv. Ta bort det där salladsbladet från ditt ansikte så jag får se.” Han avlägsnade artigt salladsbladet som om han lyfte på en mössa. ”Nej”, sa hon, ”du är inte han.” ”Nästa gång kan vi kanske försöka med ett fikonblad”, sa Profane. ”Haha”, sa hon och susade iväg. Han hämtade en kratta och drog ihop salladsbladen i en hög. Han tänkte på att det här var ytterligare ett dött föremål som nästan hade tagit livet av honom. Han var osäker på om han menade Rachel eller bilen. Han lade högen med salladsblad i soptunnan och tömde den i en liten ravin bakom parkeringsplatsen som fungerade som Trocaderos soptipp. När han var på väg tillbaka till köket kom Rachel förbi igen. MG:ns astmatiska avgasrör hördes förmodligen ända in till Liberty. ”Har du lust att hänga med på en sväng, tjockis?” ropade hon. Det hade Profane. Det var ett par timmar kvar innan han måste börja förbereda middagen. Fem minuter senare, ute på Route 17, lovade han sig själv att han, om han någonsin återvände till Trocadero oskadd och vid liv, skulle glömma Rachel och hädanefter bara ge sig i lag med stillsamma flickor av den promenerande typen. Hon körde som om hon var på semester från helvetet. Han tvivlade inte på att hon kände både bilens och sin egen förmåga, men hur kunde hon när hon till exempel gjorde en omkörning i en skymd kurva på den smala vägen veta, att den mötande mjölkbilen var exakt tillräckligt långt borta för att hon skulle hinna smita tillbaka in på sin sida med en hel millimeter till godo? Han var för skräckslagen för att känna sig förlägen, vilket han för det mesta gjorde i flickors sällskap. Han sträckte sig fram, öppnade hennes handväska, hittade en cigarrett och tände den. Hon märkte det inte. Hon var 21


helt uppslukad av att köra och ägnade inte en tanke åt sin passagerare. Den enda gången hon öppnade munnen var för att säga att det stod en kartong med kalla ölburkar i baksätet. Han blossade på cigarretten och undrade om han möjligen var självmordsbenägen. Han fick ibland en känsla av att han medvetet såg till att hamna i vägen för illasinnade föremål, som om han längtade efter att bli utsparkad i evigheten. Varför satt han överhuvudtaget här? För att Rachel hade en snygg häck? Han sneglade på den där den gungade mjukt på det stoppade skinnsätet i takt med bilens rytm, såg det vänstra bröstets inte helt enkla och inte heller riktigt harmoniska rörelser innanför den svarta tröjan hon hade på sig. Till slut svängde hon in vid ett nedlagt stenbrott. Oregelbundna stenblock låg utströdda överallt. Han viss­ te inte av vilket slag, men de var döda allihop. De körde uppför en grusväg till en liten platå ett tiotal meter ovanför stenbrottet. Det var en prövande eftermiddag. Solen stekte från en molnfri och obarmhärtig himmel. Profane var tjock och svettades. Rachel körde frågeleken ”Känner du den och den …” som hade gått i samma plugg som han, och Profane förlorade. Hon berättade om alla de killar hon hade haft en tête-à-tête med under sommaren, bara rika överklassyngel som gick på fina universitet, lät det som. Profane höll då och då med om hur storartat det var. Hon berättade om Bennington, sitt alma mater. Hon berättade om sig själv. Rachel kom från Five Towns på Long Islands sydsida, ett område som utgjordes av Malverne, Lawrence, Cedarhurst, Hewlett och Woodmere, och ibland Long Beach och Atlantic Beach, fast ingen någonsin hade kommit på idén att kalla stället för Seven Towns. Även om de som bor där inte är sefarder verkar området präglas av ett slags geografisk inavel. Döttrar går omkring mörkögda och skygga instängda som Rapunzel bakom en magisk gräns i ett rike där kinarestaurangernas, skaldjurspalatsens och synagogornas­sagoaktiga arkitektur ofta är lika förtrollande som havet – tills de blivit tillräckligt mogna för att skickas iväg till bergen och universiteten i nordost. Inte för att finna sig en make (ty en viss jämlikhet har alltid varit rådande i Five Towns varigenom en trevlig pojke kan bli utsedd till en framtida äkta make så tidigt som i sexton- eller sjuttonårsåldern), utan för att åtminstone uppleva illusionen av att ha fått ”leva livet” – som är så viktig för en flickas känslomässiga utveckling. Bara de djärvaste slipper undan. Varje söndagskväll – när golfrundan är avklarad, de svarta hembiträdena har städat upp efter lördagskvällens fest 22


och gett sig av för att besöka släktingar i Lawrence, och det ännu är flera timmar innan Ed Sullivan börjar, lämnar kungarikets adel sina enorma herrskapsvillor, sätter sig i sina bilar och åker in till centrum, där de smörjer kråset bland till synes ändlösa fat av fjärilsräkor och ägg foo yung. Orientaler bugar och ler och rör sig fladdrande genom sommarskymningen, och i deras röster kan man höra sommarens fåglar. Och när mörkret faller har det blivit dags för en kort promenad – faderns torso är kompakt och självsäker i kostymen från J. Press, döttrarnas ögon hemlighetsfulla bakom solglasögon med bågar av bergkristall. Och jaguaren som skänkt sitt namn åt moderns bil har också skänkt sitt pälsmönster åt byxorna som omsluter hennes slanka höfter. Vem kan väl fly? Vem skulle vilja det? Rachel ville. Profane, som hade reparerat vägar runt om i Five Towns, kunde förstå varför. När solen var på väg ner hade de nästan gjort slut på ölet. Profane var rejält full. Han tog sig ur bilen, gick iväg och ställde sig bakom ett träd vänd mot väster, med något slags idé om att pissa på solen och släcka ut den för gott, något som just då kändes viktigt för honom. (Livlösa föremål kunde göra som de ville. Inte som de ville, för saker har ingen vilja, bara människor. Men saker gör som de gör, och det var därför Profane pissade på solen.) Den gick ner, som om han faktiskt hade lyckats släcka ut den och nu blivit odödlig, en gud i en mörklagd värld. Rachel såg nyfiket på honom. Han drog upp blixtlåset och raglade tillbaka till ölkartongen. Två burkar kvar. Han öppnade dem och räckte henne den ena. ”Jag släckte solen”, sa han, ”det skålar vi för.” Han spillde ut det mesta på skjortan. Ytterligare två hopknycklade burkar föll ner i stenbrottet, och kartongen följde efter. Hon hade inte rört sig ur bilen. ”Benny”, med en fingernagel lätt mot hans ansikte. ”Va?” ”Vill du vara min vän?” ”Låter som om du har tillräckligt många redan.” Hon stirrade ner i stenbrottet. ”Kan vi inte låtsas som om allt det andra inte existerar”, sa hon, ”inget Bennington, inget Schlozhauer och inget Five Towns. Bara det här stenbrottet – de döda stenarna som fanns här före oss och som kommer att finnas här efter oss.” 23


”Varför det?” ”Är det inte det som är världen?” ”Är det något de lär ut på grundkursen i geologi eller så?” Hon såg sårad ut. ”Det är bara något jag vet.” ”Benny”, skrek hon – ett lågt skrik – ”kan du inte bara vara min vän.” Han ryckte på axlarna. ”Skriv.” ”Jag kan inte lova – ” ”Om hur det är, livet på vägarna för er killar, som jag aldrig får se, med dieselångor och damm, barer och vägkrogar. Det är bara det jag vill veta. Hur livet är väster om Ithaca och söder om Princeton. Ställen som jag aldrig får komma till.” Han kliade sig på magen. ”Visst.” Profane fortsatte att stöta ihop med henne minst en gång om dagen under det som var kvar av sommaren. De satt alltid i bilen och pratade medan han letade efter Rachels egen tändningsnyckel bakom de beslöjade ögonen, och hon satt lutad bakom ratten och talade, talade, aldrig med annat än MG-ord, livlösa ord han aldrig visste hur han skulle besvara. Snart skedde det han hade varit rädd för skulle ske – han trasslade in sig genom att bli kär i henne, och förvånade sig bara över att det hade tagit så lång tid. Han låg i sovbaracken på kvällarna och rökte i mörkret och apostroferade den glödande änden på cigarrettfimpen. Vid tvåtiden på natten kom för det mesta innehavaren av överslafen in från nattskiftet – Duke Wedge, en finnig överdängare från Chelsea i New York som jämt ville berätta om alla brudar han hade fått omkull, och de var inte så få. Det vaggade alltid Profane till sömns. En kväll kom han på Rachel och Wedge, den skurken, parkerade i MG:n utanför hennes semesterstuga. Han lunkade tillbaka till sängen utan att känna sig så värst sviken, för han visste att Wedge inte skulle komma någonvart. Han höll sig till och med vaken tills Wedge kom in och lyssnade på hans detaljerade redogörelse för hur han nästan fått henne på fall, men inte riktigt. Som vanligt somnade Profane mitt i alltihop. Han lyckades aldrig tränga igenom eller bakom det här pladdret om hennes värld – som mest bestod av ting som hon kände behov av eller åtrådde, en atmosfär som gav Profane andningsbesvär. Sista gången han såg henne var på Labor Day. Hon skulle resa nästa dag. På kvällen var det någon som stal Da Conhos kulspruta, alldeles före middagen. Da Conho 24


rusade runt och letade efter den, upplöst i tårar. Kökschefen bad Profane att göra sallad. På något sätt lyckades Profane hälla djupfrysta jordgubbar i den franska dressingen och hacka lever i Waldorfsalladen, plus att han av misstag råkade tappa en hög med rädisor i pommes frites-grytan (fast de väckte stort bifall bland gästerna när han trots det serverade dem, alltför lat för att orka göra en ny omgång). Allt medan brasilianaren med jämna mellanrum storgråtande kom inrusande i köket. Han hittade aldrig sin älskade kulspruta. Helt ifrån sig av förtvivlan fick han sparken dagen därpå. Säsongen var hur som helst över – såvitt Profane visste kunde Da Conho till och med ha tagit hyra på en båt till Israel för att dona med innanmätet i en eller annan traktor, och i likhet med många utbrända arbetare i exil försöka glömma en gammal kärlek hemma i Staterna. Efter stängningsdags gick Profane på jakt efter Rachel. Men hon var ute, fick han veta, med kaptenen för Harvards armborstlag. Profane gick hem till baracken där han hittade en dyster Wedge, som för ovanlighetens skull var utan flicksällskap för kvällen. Fram till midnatt spelade de blackjack om alla kondomer som Wedge inte hade använt under sommaren, ungefär ett hundratal. Profane lånade femtio och hade turen med sig. När han hade spelat av Wedge allihop, stack Wedge iväg för att låna fler. Fem minuter senare var han tillbaka och skakade på huvudet. ”Det var ingen som trodde mig.” Profane lånade honom en näve. Vid midnatt förklarade Profane att Wedge var skyldig honom trettio. Wedge svarade med en lämplig kommentar. Profane samlade ihop högen med gummin. Wedge dunkade huvudet mot bordsskivan. ”Han kommer aldrig att använda dem”, sa han till bordet. ”Det är det som är det jävliga. Aldrig i livet.” Profane gick upp till Rachels stuga igen. Han hörde ljudet av vatten som plaskade och gurglade från gårdsplanen bakom stugan, och gick runt för att undersöka saken. Hon stod och tvättade bilen. Mitt i natten. Och dessutom talade hon till den. ”Din härliga hingst”, hörde han henne säga, ”jag älskar att ta i dig.” Va, tänkte han. ”Vet du vad jag känner när vi är ute på vägarna? Ensamma, bara du och jag?” Hon drog svampen med smekande rörelser över främre stötfångaren. ”Och dina roliga svar, älskling, som jag känner så väl. Bromsarna som drar lite åt vänster, och sättet du börjar darra på kring 5 000 varv när du blir upphetsad. Och du bränner olja när du är arg på mig, eller 25


hur? Jo, det gör du.” Hon lät helt normal på rösten, det kunde ha varit en lek, fast lite konstigt var det ändå, det måste han erkänna. ”Vi ska alltid vara tillsammans”, med en sämskskinnstrasa över motorhuven, ”och den där svarta Buicken som vi körde förbi förut i dag ska du inte vara rädd för. Usch, en fet svart maffiabil. Jag väntade mig nästan att få se ett lik komma utflygande ur bakdörren, gjorde inte du? Men du är så stram och elegant och brittisk – och, åh, så högklassig, älskling, att jag aldrig skulle kunna lämna dig.” Profane kände en plötslig lust att kräkas. Offentliga känsloyttringar påverkade honom ofta på det sättet. Hon hade klivit in i bilen och satt nu bakåtlutad i förarsätet, med halsen blottad mot sommarens stjärnkonstellationer. Han tänkte just närma sig när han såg hennes ljusa vänsterhand glida fram mot växelspaken. Och börja smeka den. Efter kvällen i sällskap med Wedge förstod han sambandet. Han ville inte se mer. Han traskade över åskammen och in i skogen, och när han kom tillbaka till Trocadero hade han inte kunnat redogöra för exakt var han hade varit. Alla semesterstugorna låg mörka. Men receptionen var fortfarande öppen. Nattportieren var ute. Profane rotade i skrivbordslådorna tills han hittade en ask med häftstift. Han återvände till stugorna, vandrade i de stjärnbelysta gångarna mellan dem till klockan tre på natten och tryckte fast en av Wedges kondomer på varje dörr. Ingen störde honom. Han kände sig som dödsängeln i färd med att märka ut dörrarna till nästa dags blodsoffer. Syftet med en mezuza var att överlista ängeln och få honom att gå förbi. På dessa omkring hundra dörrar såg Profane inte en enda mezuza. Så mycket värre. Och sedan, efter sommaren, blev det brev – hans egna trista och fulla av felvalda ord, hennes omväxlande kvicka, förtvivlade, passionerade. Ett år senare tog hon examen vid Bennington och flyttade till New York och fick jobb som receptionist på en privat arbetsförmedling, anledningen till att han hade träffat henne i New York några gånger när han var på besök, och trots att de bara sällan, av en tillfällighet, tänkte på varandra, och trots att hennes jojo-hand för det mesta var upptagen med annat, hände det då och då att han drabbades av ett ryck i ett slags osynlig navelsträng, som i kväll, minnesframkallande, upphetsande, och han tvingades fråga sig hur fri och obunden han egentligen var. En sak måste han i alla fall hålla henne räkning för, hon hade aldrig kallat det för ett Förhållande. ”Vad är det då”, hade han frågat henne en gång. ”En hemlighet”, med hennes småflicksaktiga leende, som i likhet med 26


något av Rodgers & Hammerstein i trefjärdedelstakt gjorde honom alldeles fladdrig och mjuk i kroppen. Hon hemsökte honom ibland i sena nattimmar, som nu när hon likt en succuba kom drivande med snön. Han visste inte hur han skulle hålla vare sig den ena eller andra ute.

IV Det visade sig att nyårsfesten skulle göra slut på allt jojoande, i alla fall för ett tag. De återförenade flottisterna äntrade Susanna Squaducci, mutade nattvakten med en flaska vin och släppte (efter ett litet inledande hand­ gemäng) ombord ett gäng matroser från en jagare som låg i torrdocka. Paola höll sig till en början tätt i hälarna på Profane, som för sin del hade fått ögonen på en yppig dam i något slags pälskappa som påstod att hon var en amiralshustru. Det fanns en bärbar radio, skrammelredskap, vin och mera vin. Dewey Gland bestämde sig för att klättra upp i en mast. Masten var nymålad, men Dewey fortsatte ändå och blev mer och mer zebralik ju högre upp han kom, med gitarren dinglande under sig. När han kom upp till tvärsalningen satte han sig och knäppte på gitarren och började sjunga med ett slags nasalt sydstatsuttal: Depuis que je suis né J’ai vu mourir des pères, J’ai vu partir des frères, Et des enfants pleurer … Fallskärmsjägaren igen. Veckans vålnad. Ända sedan jag föddes (sa han) har jag sett fäder dö, bröder ge sig av, små barn gråta … ”Vad var det han gjorde så stor affär av, den där luftakrobaten”, frågade Profane henne första gången hon översatte texten åt honom. ”Vem har väl inte varit med om det. Och det är långt ifrån alltid som det är krigets fel. Varför skylla på kriget. Jag föddes i Hooverville, före kriget.” ”Just det”, sa Paola. ”Je suis né. Att födas. Det är det enda som behövs.” Deweys röst lät som en del av den livlösa vinden högt där uppe. Vad hade det blivit av Guy Lombardo och ”Auld Lang Syne”? En minut in i 1956 var Dewey nere på däck igen och Profane satt grensle 27


över en bom och tittade ner på Pig och amiralshustrun som kopulerade rakt under honom. En fiskmås kom seglande ur den snöiga himlen, slog en lov och landade på bommen bara några decimeter från Profanes hand. ”Tjänare, måsen”, sa Profane. Måsen svarade inte. ”Ja, herregud”, sa Profane till natten, ”vad det är härligt att se unga människor komma tillsammans.” Han for med blicken över däck. Paola hade försvunnit. Sedan exploderade allt på en gång. Ljudet av en siren, nej två, bortifrån gatan. Bilar susade in på kajen, grå Chevor med U.S. Navy i stora bokstäver på sidorna. Strålkastare slogs på, små figurer i vita hjälmar och svarta och gula MP-armbindlar vällde ut på kajen. Tre vakna festdeltagare rusade längs skeppssidan och vräkte landgångarna i vattnet. En högtalarbil anslöt sig till fordonen på kajen, vilkas antal snart hade växt nästan till en fullskalig insatsstyrka. ”Nu räcker det, mannar!” dånade en femtio watts röst utan kropp, ”nu räcker det, mannar!” Det verkade vara det enda den hade att säga. Amiralens hustru började skrika att det var hennes make, som till slut hade tagit henne på bar gärning. Två eller tre strålkastare naglade fast dem där de låg (i ångande synd), medan Pig försökte peta in de tretton knapparna i sin uniform i de rätta knapphålen, vilket är så gott som omöjligt när man har bråttom. Skrattsalvor och uppmuntrande tillrop steg upp från kajen. Några militärpoliser försökte likt råttor klättra över på förtöjningstrossarna. Exmatroser från Scaffold som väckts ur sin slummer kom uppsnubblande för lejdarna, medan Dewey skrek: ”Gör klart för att slå tillbaka äntringsförsök!” och viftade med gitarren som en huggare. Profane betraktade alltihop och oroade sig lite för Paola. Han spanade efter henne, men strålkastarkäglorna flackade hit och dit och gjorde det svårt att se klart på fördäck. Det började snöa igen. ”Anta”, sa Profane till fiskmåsen, som blinkade mot honom, ”anta att jag var Gud.” Han makade sig bort till plattformen och lade sig på mage med näsan, ögonen och cowboyhatten utstickande över kanten, som en horisontell Kilroy. ”Om jag var Gud …” Han pekade på en MP – ”Zapp, du är död, snutjävel.” Militärpolisen fortsatte bara med det han höll på med, att dänga batongen i magen på en hundratjugokilosbjässe till artillerikonstapel vid namn Patsy Pagano. Trafikstockningen på kajen utökades med en boskapsvagn, vilket är marinslang för piketbuss eller Svarta Maja. 28


”Zapp”, sa Profane, ”boskapsvagn, fortsätt och kör över kajkanten”, vilket den nästan gjorde, men bromsade i tid. ”Patsy Pagano, få vingar och flyg härifrån.” Men ett sista slag skickade Patsy i däck för gott. MP:n lät honom bara ligga. Det skulle ha krävts sex karlar för att rubba honom. ”Vad är det som händer?” undrade Profane. Fiskmåsen, som hade tröttnat på alltihop, lyfte och satte kurs mot flottbasen. Kanske borde Gud, tänkte Profane, vara lite mer positiv, i stället för att bara slänga dånande blixtar omkring sig hela tiden. Han lyfte ett försiktigt finger. ”Dewey Gland, sjung den där algeriska pacifistsången för dem.” Dewey, som nu satt grensle över en reling på kommandobryggan, knäppte ett kort basintro innan han klämde i med Blue Suede Shoes i Elvis Presleys version. Profane slängde sig över på rygg och blinkade upp mot snön. ”Okej, nästan”, sa han till den försvunna fågeln, till snön. Han drog hatten över ansiktet, slöt ögonen och föll snart i sömn. Oväsendet lade sig. Livlösa kroppar bars bort och slängdes in i boskapsvagnen. Högtalarbilen tystnade efter ett par explosiva rundgångstjut och körde iväg. Strålkastarna släcktes, sirenernas ljud avtog på dopplervis i riktning mot militärpolisens högkvarter. Profane vaknade tidigt på morgonen, under ett tunt snötäcke och med en allvarlig förkylning på väg. Han tog sig snubblande nerför den såphala lejdaren och tappade fotfästet vid vart och vartannat steg. Skeppet var övergivet. Han fortsatte ner under däck för att få lite värme. Återigen befann han sig i innanmätet av någonting livlöst. Oväsen ett par däck längre ner – nattvakten, förmodligen. ”Aldrig får man vara i fred”, mumlade Profane och smög sig på tå längs en korridor. Han fick syn på en råttfälla, plockade försiktigt upp den och slängde iväg den i korridoren. Den träffade ett skott och slog igen med ett högt KNÄPP. Ljud av fotsteg upphörde hastigt. Och började sedan igen, försiktigare nu, förflytta sig under Profane och uppför en lejdare i riktning mot råttfällan. ”Haha”, sa Profane. Han smög sig runt ett hörn, hittade ännu en råttfälla och släppte ner den i en kajuttrappa. KNÄPP. Fotstegen klapprade tillbaka nedför lejdaren. Fyra råttfällor senare befann sig Profane i byssan, där nattvakten hade inrättat ett provisoriskt kafferum åt sig. Profane räknade med att nattvakten skulle vara upptagen några minuter och satte en kastrull vatten på kokplattan. 29


”Hallå, där”, skrek nattvakten två däck högre upp. ”Jäklar också”, sa Profane. Han smög sig ut ur kabyssen och började spana efter fler råttfällor. Han hittade en uppe på nästa däck, klev ut och lobbade den uppåt i en osynlig båge genom luften. Om inte annat så hade han räddat några råttor till livet. Det hördes ett dämpat knäpp och ett skrik ovanifrån. ”Kaffet”, mumlade Profane och rusade ner med två trappsteg i taget. Han slängde en näve kaffe i det kokande vattnet och slank ut på andra sidan och höll nästan på att springa på nattvakten som kom lunkande med en råttfälla hängande i vänstra jackärmen. Profane var så nära att han kunde se det plågade uttrycket i nattvaktens ansikte. Nattvakten var på väg mot byssan och Profane stack därifrån. Han hade lagt tre däck bakom sig när han hörde ett vrål nedifrån kabyssen. ”Vad nu då?” Han smög in i en korridor kantad av tomma lyxkajutor. Hittade en bit krita som en svetsare lämnat kvar, skrev ÅT HELVETE MED SUSANNA SQUADUCCI och NER MED ALLA RIKA JÄVLAR på ett skott, undertecknade det med FANTOMEN och kände sig bättre. Vad var det för folk som hade tänkt sig att segla till Italien i den här skorven? Företagsledare, filmstjärnor, landsförvisade svindlare, kanske. ”I natt”, morrade Profane, ”i natt är du min.” Hans att skriva på väggarna i, att slå igen råttfällor i. Mer än någon betalande passagerare någonsin skulle göra för henne. Han fortsatte längs korridoren och samlade på sig råttfällor. Tillbaka utanför byssan började han slänga iväg dem åt alla håll. ”Haha”, sa nattvakten. ”Håll på du bara. Jag dricker ditt kaffe.” Vilket han gjorde. Profane lyfte oförsiktigt handen med den återstående råttfällan i luften. Den slog igen och fångade tre fingrar mellan första och andra knogen. Vad ska jag göra, undrade han, skrika? Nej. Nattvakten skrattade gott nog som det var. Profane bet ihop tänderna och bände upp fällan från handen, spände den på nytt, kastade in den i byssan genom en hyttventil och flydde. Han kom ner på kajen och fick en snöboll i nacken som knuffade av honom cowboyhatten. Han böjde sig ner och tog upp hatten och undrade om han skulle svara med samma mynt. Nej. Han fortsatte springa. Paola väntade på honom vid färjan. Hon tog honom i armen när de gick ombord. Det enda han sa var: ”Ska vi någonsin komma av den här färjan?” ”Du har snö på dig.” Hon lyfte handen för att borsta bort den och han kysste henne nästan. Fingrarna som fastnat i råttfällan höll på att domna i 30

Profile for Smakprov Media AB

9789100123604  

9789100123604  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded