9789100123444

Nesser, Piccadilly inlaga

09-03-11

10.49

Till Elke

Sida 5

Nesser, Piccadilly inlaga

09-03-11

10.49

Sida 6

Nesser, Piccadilly inlaga

09-03-11

10.49

Sida 7

LĂĽngt senare

Nesser, Piccadilly inlaga

09-03-11

10.49

Sida 8

Nesser, Piccadilly inlaga

09-03-11

10.49

Sida 9

Tiden är en tjuv.

Den stjäl våra liv. Äter våra dagar, kunde man påstå, och frossar på våra nätter. Timme för timme, minut för minut.

Människor, stunder, förtroenden.

Längst in i min skräpiga skrivbordslåda, den tvärgående som jag aldrig tömmer, enbart fyller, förvarar jag sedan många år en tumme.

Den ligger där i sin gåtfulla ensamhet bland pennstumpar, gamla kvitton, uttjänta Olivettifärgband, gummisnoddar, gem och papperslappar, och den tillhörde en gång en tysk soldat.

Möjligen kommer jag att berätta om det där; ja, om det går som jag börjat ana att det måste gå, så får jag förstås göra det också. Vare sig jag vill eller inte.

Jag tar fram den ikväll, tummen, det är länge sedan nu, och jag sitter med den på balkongen och ser ut över sundet. Om tre timmar går tåget, jag har tid att titta på solnedgången en stund. Kanske är det trots allt möjligt att återerövra det som tagits ifrån oss, kanske har ett tillfälle att stjäla från tjuven blivit mig beskärt.

Varför inte? Han har ju ingen nytta av godset, men det är vi själva som måste ta ansvaret. Gräva upp det förflutna och det som berövats oss. Jag själv, noga räknat; varför dölja sig bakom ett vi ?

Men trettiofem år är ett ansenligt spann, mycket kan ha gått 9

Nesser, Piccadilly inlaga

09-03-11

10.49

Sida 10

förlorat. Ändå är förstås en nattlig tågresa just den rätta porten in; jag sover aldrig numera sedan dunket från skenskarvarna upphört. Och visst kan själva sömnlösheten ta kål på nuets och det närvarandes diktatur, det har hänt förr.

Jag ser ut över sundet och bron. Minns och funderar. Det var han som ringde först, sedan hon. Inte mer än en timme efteråt; han hade förutskickat det, men det var märkligt att höra hennes röst.

Ont om tid, sa han. Skulle uppskatta om du kunde titta upp en stund. Det var en sak.

Du kommer väl? sa hon å sin sida. Vi måste nog.

Efter alla dessa år är det plötsligt bråttom och angeläget.

Hur har det blivit så?

Jag kommer, säger jag. Det är klart att jag kommer, men vad vill han oss?

Hon säger att hon inte vet. Jag tycker mig höra att hon ljuger. Tycker mig höra någonting annat också, som jag inte kan få fatt i.

Var bor du? Var ringer du ifrån?

Luleå.

Det är över hundra mil och vi skall mötas på mitten. I universitetsstaden, jag bodde själv där ett par år på sjuttitalet.

Minns både det ena och det andra. Ett slott. En å. En kvinna som hette B–.

I morgon bitti då? säger hon. Låter nästan lite ängslig med ens.

7.50, säger jag. Mitt tåg kommer in då.

Jag är där och väntar på dig, säger hon.

10

Nesser, Piccadilly inlaga

09-03-11

10.49

Sida 11

*** Jag sover inte.

Det ligger en jättelik karl och drar timmerstockar i underslafen. Han sover för oss båda.

Jag har en bok men läser inte. Har tankar som räcker åt en halv mänsklighet.

00.42. Hässleholm.

01.34. Alvesta.

Tiden är en tjuv och jag har fått vittring på honom. Nattens minuter tickar baklänges, dag för dag, år för år. Snart är vi där. Snart har vi ställt in fokus på det rätta avståndet.

Men vad är det han vill oss?

Mig och henne? Är han verkligen döende?

Tänk om det redan är slut när vi kommer. Den här nya kvinnan har jag verkligen ingen lust att träffa. Inte under några omständigheter och minst av allt under sådana här.

Prat. Onödig farhåga. Han har lovat att hålla henne undan, och han lever förstås en dag till bara på vilja, det gör vem som helst.

Jag känner en viss olust, som inför ett förestående misslyckande. En kapitulation. Förstår inte varför egentligen. Försöker avhålla mig från att spekulera, men det är lönlöst. Tankarna vrenskas och drar, vad annat har de att göra en sömnlös natt som den här?

02.25. Nässjö.

Jag borde försöka sova en timme åtminstone. Det var en sak.

Vad då för sak? Anar jag eller anar jag inte? Vad är det för 11

Nesser, Piccadilly inlaga

09-03-11

10.49

Sida 12

skamsna och likbleka larver som krälar i mitt undermedvetna? Låt mig sova en minut och kläcka dem till drömmar.

Men inte.

03.48. Linköping.

04.18. Norrköping.

Det börjar redan ljusna. Snart morgon. Inte en blund, jag kommer att se äldre ut än nödvändigt. Hon kommer att tycka att jag är gammal.

Men föralldel, jag är gammal. Har blivit det med åren.

Min tillfällige nattkamrat släpper väder och skrockar belåtet i sömnen.

Hon, tänker jag. Hon av alla människor.

Närmar oss Södertälje nu. Jag kliver upp och duschar, det är trångt och eländigt. Snart byte i Stockholm. Sedan en timme till universitetsstaden. Eller fyrtio minuter, det går fort nuförtiden.

Jag märker att jag darrar. Hinner med en kopp kaffe på Centralen i alla fall, det lugnar mig en smula. Och en kanelbulle som jag lämnar tre fjärdedelar av.

Nästa tåg är fullproppat med pendlare. Sitter bredvid en mörkhyad kvinna som läser medicin, av allt att döma. Ung och frodig. Jag känner mig möglig.

Arlanda.

Knivsta.

Uppsala.

Morgonsolen silar in genom kletiga fönster.

Och så står hon där.

12

Nesser, Piccadilly inlaga

09-03-11

10.49

Sida 13

Tidigare

Nesser, Piccadilly inlaga

09-03-11

10.49

Sida 14

Nesser, Piccadilly inlaga

09-03-11

10.49

I

Sida 15

Nesser, Piccadilly inlaga

09-03-11

10.49

Sida 16

Nesser, Piccadilly inlaga

09-03-11

10.49

Sida 17

1 Det var en torsdag i min ungdom. Åtta månader innan kyrkan brann, lite drygt. Det var förstås just den dramatiska februarilördagen — med den skjutna karln uppe i det svartbrända tornet — som fick folk att glömma dramat med familjen Kekkonen-Bolego. Eller sluta prata om det i tid och otid i varje fall, som man gjort hela sommaren och hösten och halva vintern.

Så inget ont som inte har något gott med sig, kan man kanske säga.

Själv glömde jag ingenting. Inte under alla dessa år som försvann. Trots att det mer eller mindre var detta jag föresatte mig att göra. Radera ut. Begrava.

Men det gick inte att acceptera att så mycket blev oförklarat och rann ut i sanden. Helt enkelt inte. De där frågorna som aldrig fick några svar, den där plågan som fortsatte att skava — och när det hela äntligen klarnade en försommardag i Uppsala så många år senare, visste jag plötsligt att jag måste berätta hela historien.

Så som det var, men framförallt så som jag uppfattade det från första parkett. Jag tror han ville det, kanske ville hon det också; förr eller senare måste man försonas, både med sitt öde och med annat, det är ett som jag har lärt mig av livet. *** 17

Nesser, Piccadilly inlaga

09-03-11

10.49

Sida 18

Men nu var det 1967, således. En torsdagseftermiddag i slutet av maj; jag befann mig ungefärligen i höjd med motorstadion i Sannahed och den satans cykelkedjan hade gått rakt av, bara. Sånt som händer även i den bästa av trakter.

Det ösregnade också, ett riktigt åskregn trots årstiden, det var som om blixten slagit ner i själva kedjan, och jag tänkte att jag slänger den jävla hojen i diket och liftar hem. Det hade inte varit mer än rätt, cyklar ska inte få regera oss människor.

Dock besinnade jag mig — hade jag inte gjort det skulle jag inte ha fått syn på dem, aldrig fått den där ögonblicksbilden genom den våta bilrutan, och allt skulle ha varit annorlunda.

Eller kanske inte annorlunda, men jag skulle åtminstone inte ha behövt känna mig som om jag spelade någon sorts tvivelaktig huvudroll i det melodram som sedan rullades upp under sommarmånaderna och hösten.

Besinnade mig, alltså. Vem i hela friden skulle plocka upp en ovårdad, långhårig, dyblöt ung liftare i ett väder som det här? tänkte jag. Ett dränkt mods, sexton år på det sjuttonde.

Fransiga jeans, fransig arméparkas och fransiga basketskor.

I Sannahed av alla hålor. Jag ryckte på axlarna, tog fatt i cykeleländet och började gå mot Kumlahållet. Regnet tilltog. *** På den tiden tog det åtta minuter att åka tåg mellan Kumla och Hallsberg. Jag antar att det tar ungefär lika lång tid idag, trots det allmänna framåtskridandet, men jag har inte brytt mig om att kontrollera saken. Att cykla brukade gå på trekvart. Från dörr till dörr, vill säga; från Bryléskolan över slätten ända bort till Fimbulgatan vid nya vattentornet i Kumla, 18

Nesser, Piccadilly inlaga

09-03-11

10.49

Sida 19

det var inte särskilt nytt längre, inte ens på den här tiden, men det var i alla fall yngre än det gamla.

En och en halv timme per dag med andra ord, men man sparade nästan en hundring på månadskortet och det var pengar för en finnig gymnasist. Lilla John Silvern stod i 2:10, Amerikanska Mad i det dubbla ungefär.

Att gå till fots den ringliga vägen över fälten tog timtal. Har gjort i alla tider. Fy fan, tänkte jag när jag passerade officersmässen, varför måste Elonsson vara sjuk just idag av alla dagar?

För det var Elonsson som kommit med idén. Att vi skulle tjäna pengar på att ta cyklarna istället för tåget i maj och juni.

Vi gick i samma klass på gymnasiet i Hallsberg, Elonsson och jag. Andra ring, som det fortfarande fanns folk som sa i mitten av sextitalet. Jag hade fallit till föga som en dum snåljåp, och i tre veckor nu hade vi gnott fram och tillbaka över slätten morgon och eftermiddag, med en envishet som började påminna om karaktär.

Men denna skickelsedigra torsdag hade alltså Elonsson svikit; jag mindes att jag redan under morgonens hårda motvind misstänkt att den fähunden blivit krasslig när han satt vid köksbordet och hörde väderleksrapporten på radion. Han kunde vara sån, Elonsson, men jag hade inga bättre vänner.

Jag stannade upp vid kiosken nedanför mässen och övervägde. Vände några gånger på de ynka slantar jag hade i parkasfickan, men bestämde mig för att spara dem till ett paket tobak istället. Mac Baren’s Mixture. Jag hade slutat med Hamiltons blandning några månader tidigare på inrådan av en pipguru i klassen vid namn Nisse von Sprackman; han menade att greve Gilbert var en gubbtobak som stötte bort myg19

Nesser, Piccadilly inlaga

09-03-11

10.49

Sida 20

gor och kvinnor i jämna tal, och även om jag aldrig erkände det, så hade jag gått på argumentationen. Sannolikheten för att masonitkiosken i Sannahed skulle ha något så exklusivt som Mac Baren var hursomhelst så liten att jag inte brydde mig om att gå fram till luckan.

Hade några smulor kvar dessutom. Jag stoppade dem i piphuvudet. Vände pipan uppochner och lyckades få fyr. Fortsatte min vandring.

Funderade på hur Dylan skulle ha satt ord på det här. Funderade på om jag skulle göra ett försök när jag kom hem.

Bike accident homesick blues eller nånting.

Regnet vräkte ner. *** Bilen stod vid Finkvägen i norra utkanten av samhället. Alldeles ute vid stora vägen, på samma sida som jag kom promenerande. Jag har analyserat den där ögonblickskorta minnesbilden så många gånger, har drömt om hennes ansikte innanför den våta sidorutan under så många nätter, har förbannat mig själv så till den glödheta grad för att jag inte stannade upp och tittade efter lite bättre — men vad tjänar det till? Det var bara en sekund, och allt jag såg var hennes ansikte som vreds rakt emot mig.

Och jag fick inget intryck av mannen som satt bredvid henne, inget intryck av varför de stod där och inget intryck av bilen. Mer än att det var en mörk Amazon. Om det fanns någonting det vimlade av på den här tiden så var det mörka Amazoner, det förklarade kommissarie Vindhage både en och två gånger under vårt samtal senare på hösten.

20