GrangeĚ _En massa for de doda.indd
6
10-02-05
09.20.31
I MÖRDAREN
Grangé_En massa for de doda.indd
7
10-02-05
09.20.31
GrangeĚ _En massa for de doda.indd
8
10-02-05
09.20.31
ETT skriket var fånge i orgeln. Det visslade i piporna. Ekade i hela kyrkan. Klingade av. Dämpades. Tonade bort. Lionel Kasdan tog några steg och stannade vid de tända stearinljusen. Han betraktade det tomma koret, marmorpelarna, stolsraderna med sitsar i mörkt hallonröd läderimitation. »Uppe vid orgeln«, hade Sarkis sagt. Kasdan vände sig om och smög uppför spiraltrappan till läktaren. I Saint-Jean-Baptiste har orgeln en egenhet: piporna är placerade i mitten, som missilerna på en robotramp, och klaviaturen sitter till vänster, separat, vinkelrätt mot orgelfasaden. Kasdan följde den röda mattan utmed stenbalustraden. Kroppen låg inklämd mellan piporna och notstället. Det var en man. Han låg på mage, det ena knäet var böjt och fingrarna var utspärrade som om han klättrade. Den lilla blodpölen som omgav huvudet påminde om en gloria. Noter och psalmböcker låg utspridda på golvet. Kasdan tittade automatiskt på klockan: 16.22. För ett ögonblick avundades han den döde hans vila. Han hade alltid trott att han med stigande ålder skulle drabbas av outhärdlig ångest och skräck inför intigheten. Men det var tvärtom. Allt eftersom åren gick hade han börjat uppleva en växande otålighet, ett slags magnetisk dragning till döden. Frid, äntligen. De inre demonerna tystade för gott. Frånsett blodpölen fanns inte minsta spår av våld. Mannen kunde ha dött av en hjärtinfarkt och skadat sig i fallet. Kasdan ställde sig på knä vid kroppen. Den dödes ansikte doldes av den böjda armen. Nej, mord. Det var vad hans magkänsla sade. 9
Grangé_En massa for de doda.indd
9
10-02-05
09.20.31
Offrets armbåge vilade mot orgelns pedalklaviatur. Kasdan hade ingen aning om hur instrumentet fungerade men anade att den pedal som tryckts ner hade öppnat piporna i tenn och bly, och att skriket på så vis förstärkts. Hur hade han blivit dödad? Varför hade han vrålat? Kasdan reste sig och tog upp sin mobil. Han ringde flera samtal och knappade in numren ur minnet. Samtliga av de uppringda kände igen hans röst. Varje gång fick han svaret: »Okej.« Hjärtat slog lite snabbare. Han var alltså inte helt uträknad. Inte riktigt ännu. Han tänkte på Hitchcocks Spioner i hälarna, en svartvit film av det slag han brukade titta på om eftermiddagarna på någon filmstudio i Quartier Latin. Två spioner hittar ett lik i en liten schweizisk kyrka, den döde sitter vid orgeln och fingrarna har stelnat i ett skärande ackord. Kasdan gick fram till balustraden och såg ut över kyrkan nedanför. I absiden hängde en målning av Kristus flankerad av Matteus och örnen som symboliserar Johannes. Ljuskronor med prismor. Guldbroderat förhänge vid altaret. Djupröda mattor. Dekoren var verkligen densamma som i Hitchcocks film, men i armenisk tappning. »Vad gör du här?« Kasdan vände sig om. Vid foten av trappan stod en okänd man med låg panna och buskiga ögonbryn. I halvdagern såg han ut som en satirteckning i svart tusch. Han föreföll rasande. Kasdan höll upp ett finger för munnen. Han ville höra mer av tonen innan den dog bort. När den förklingat gick han fram och sade: »Lionel Kasdan, kriminalintendent.« Mannen såg förvånad ut. »Fortfarande i tjänst?« Frågan förtjänade ett svar. Kasdan gjorde sig inga illusioner längre. Hans sandfärgade arméjacka, bomullssjalen, det grå snaggade håret och inte minst de dryga sextio år han hade på nacken fick honom snarare att se ut som en legosoldat som blivit kvarglömd på en grusväg i Tchad eller Jemen än en polis i tjänst. Den andre var hans raka motsats: ung, stark och självsäker. Kroppsbyggare i trång grönblank bombarjacka och en Glock i bältet på de säckiga jeansen. Det enda de hade gemensamt var de breda 10
Grangé_En massa for de doda.indd
10
10-02-05
09.20.31
axlarna. Två riktiga biffar i hundrakilosklassen, drygt en och åttiofem båda två. »Stå kvar där«, sade Kasdan. »Du kan förstöra bevismaterial.« »Kommissarie Éric Vernoux«, svarade den andre. »Kriminalpolisen, första distriktet. Vem har ringt dig?« Trots sin irritation höjde han inte rösten, det verkade som om han var rädd att störa en ceremoni. »Fader Sarkis.« »Innan han ringde oss? Varför det?« »Jag tillhör församlingen.« När Vernoux rynkade pannan bildade ögonbrynen ett vågrätt streck. »Du befinner dig i den armeniska katedralen Saint-Jean-Baptiste«, sade Kasdan. »Jag är armenier.« »Hur bar du dig åt för att ta dig hit så snabbt?« »Jag var redan här. På församlingens expedition, på andra sidan gården. När fader Sarkis hittade kroppen gick han och hämtade mig. Så enkelt var det.« Kasdan höll fram händerna. »Jag hämtade mina handskar i bilen och sedan klev jag in genom kyrkporten. Precis som du.« »Och du hörde ingenting? Innan alltså?« »Nej. Ljuden från kyrkan hörs inte in till expeditionen.« Vernoux tog upp en mobiltelefon ur jackfickan. Kasdan tittade på klockarmbandet och klackringen. En riktig snut. Kraftig. Vulgär. Han fylldes av ömhet inför de små detaljerna. »Vad tänker du göra?« frågade han. »Ringa åklagaren.« »Det är redan avklarat.« »Hur sa?« »Jag har kontaktat mitt team också.« »Ditt team?« Utanför på Rue Goujon hördes tjutande sirener. Plötsligt kryllade kyrkan av kriminaltekniker i vita overaller med kapuschong. Ett par av dem gick upp till läktaren med sina aluminiumväskor. Mannen som ledde dem log brett: Hugues Puyferrat, en av cheferna för kriminaltekniska avdelningen. »Kasdan … Du ger visst aldrig upp?« 11
Grangé_En massa for de doda.indd
11
10-02-05
09.20.31
»Liket är fortfarande varmt«, sade Kasdan med ett leende. »Kan du ge mig en sammanfattning sedan?« »Visst.« Vernoux lät blicken vandra mellan Puyferrat och Kasdan. Han såg förvirrad ut. »Vi går ner«, sade Kasdan. »Vi får inte plats här allihop.« Utan att invänta svar dök han nedför trappan till skeppet där tekniker med plastpåsar i händerna letade fingeravtryck mellan stolarna och avfyrade sprakande fotoblixtar. Fader Sarkis dök upp till höger om absiden. Vit krage. Svart kostym. Gråhårig med mörka ögonbryn som Charles Aznavour. När Kasdan var nästan framme mumlade han: »Det är otroligt. Jag förstår inte.« »Är ingenting stulet? Har du kontrollerat?« »Det finns ingenting att stjäla här.« Prästen hade rätt. Den armeniska tron förbjöd avgudadyrkan. Inga skulpturer, få tavlor. Det fanns inga lösa föremål i kyrkan utom en oljelampa och några förgyllda stolar. Kasdan betraktade prästen under tystnad. Den gamle mannen hade redan uthärdat mycket. Hans mörka blick var resignerad. Han utstrålade det slags fatalism som aldrig är långt borta när man tillhör ett folk som har förföljts i tvåtusen år. Sarkis hade levt i landsflykt i hela sitt liv och de ansvariga för folkmordet där han förlorat sina anhöriga vägrade att erkänna sitt brott. Han vände sig om. Vernoux stod en bit bort med ryggen till och viskade i sin mobiltelefon. Kasdan gick närmare och spetsade öronen: »Jag vet inte vad han gör här … Ja … Hur stavas det? Inte vet jag! Som i kass?« Kasdan brast i skratt bakom honom: »Nej. Som i kastrerad!«
12
Grangé_En massa for de doda.indd
12
10-02-05
09.20.31
TVÅ den första delen av väggmålningen föreställde anförarna vid slaget i Avaraïr 451 då armenierna reste sig mot perserna. Den andra var ett porträtt av helgonet Mesrop Masjtots, det armeniska alfabetets skapare. Den tredje föreställde berömda intellektuella som blev deporterade eller dödade under folkmordet 1915. Éric Vernoux granskade de skäggiga ansiktena på målningen. Han stod tillsammans med fader Sarkis och Kasdan ute på gården där ett tjugotal småpojkar rusade runt och lekte tafatt. Han såg klentrogen och förvirrad ut, som om han just landat på Mars. »Det är onsdag i dag«, förklarade Sarkis. »De har haft konfirmationsundervisning. De flesta av barnen är med i kören och i vanliga fall skulle repetitionerna redan ha börjat. Föräldrarna har blivit underrättade och barnen blir snart hämtade. Under tiden kan de väl lika gärna leka här, eller hur?« Vernoux nickade. Utan övertygelse. Han höjde blicken mot det stora stenkorset som prydde väggen bredvid fresken. »Är ni … katoliker?« Kasdan svarade aningen illvilligt: »Nej. Den apostoliska armeniska kyrkan är en ortodox orientalisk autokefal kyrka. Den är icke-kalcedonisk.« Vernoux höjde lite på ögonbrynen. »Historiskt sett«, fortsatte Kasdan med högre röst för att överrösta pojkarnas stojande, »är den armeniska kyrkan den äldsta av de kristna kyrkorna. Den grundades under det första århundradet efter Kristus av två apostlar. Sedan uppstod motsättningar med de 13
Grangé_En massa for de doda.indd
13
10-02-05
09.20.31
andra kristna grupperingarna. Kyrkomöten och konflikter … Vi är till exempel monofysiter.« »Mono … vadå?« »För oss var inte Jesus en människa. Han var Guds son, det vill säga till sitt väsen enbart gudomlig.« Vernoux stod tyst. Kasdan log. Han blev alltid lika road när folk häpnade över den armeniska världen. Reglerna. Tron. Skillnaderna. Vernoux tog upp sin anteckningsbok. Han såg ilsken ut. Han hade fått nog av Kasdans docerande. »Jaha. Offret hette …« Han läste i sina anteckningar. »Wilhelm Goetz, stämmer det?« Sarkis nickade med armarna i kors över bröstet. »Är det ett armeniskt namn?« »Nej. Chilenskt.« »Chilenskt?« »Wilhelm tillhörde inte vår församling. Vår förre organist återvände till sitt hemland för tre år sedan. Vi sökte en ersättare. En musiker som kunde leda en kör. Jag fick höra tala om Goetz. Organist. Musikvetare. Han var redan ledare för flera körer i Paris.« »Goetz …« upprepade Vernoux skeptiskt. »Det låter inte chilenskt heller …« »Det är tyskt«, avbröt Kasdan. »En stor del av den chilenska befolkningen har tyskt ursprung.« Vernoux rynkade pannan. »Nazister?« »Nej«, sade Sarkis med ett leende. »Familjen Goetz slog sig ner i Chile i början av nittonhundratalet, vad jag vet.« Vernoux trummade med pennan på anteckningsboken. »Nu förstår jag inte riktigt. Vad har chilenare och armenier gemensamt?« »Musiken«, svarade Sarkis. »Musiken och landsflykten«, tillade Kasdan. »Vi armenier vet vad det innebär att vara flyktingar. Wilhelm var socialist. Han hade upplevt förtrycket under Pinochets regim. Han fick en ny familj hos oss.« Vernoux antecknade igen. Han tycktes uppleva sitt arbete som fruktansvärt betungande. Men han ville ha fallet, det kände Kasdan på sig. 14
Grangé_En massa for de doda.indd
14
10-02-05
09.20.31
»Hade han någon familj?« »Varken fru eller barn, vad jag vet …« Sarkis tycktes fundera. »Wilhelm var en reserverad person. Mycket förtegen.« Kasdan försökte frammana bilden av chilenaren för sin inre syn. Goetz spelade under mässan två söndagar i månaden och ledde körrepetitionerna varje onsdag. Han hade inga vänner bland församlingens anställda. Runt sextio, magerlagd och tillbakadragen. En vålnad som strök utmed väggarna, förmodligen nedbruten av prövningar i det förflutna. Kasdan koncentrerade sig på Vernoux fråga: »Kan någon ha varit arg på honom?« »Nej«, sade Sarkis. »Det tror jag inte.« »Inga politiska problem? Gamla fiender i Chile?« »Pinochets statskupp ägde rum 1973. Goetz kom till Frankrike på åttiotalet. Det måste väl vara överspelat? Förresten styr inte militärjuntan i Chile längre. Och Pinochet dog nyligen. Det där är gammalt nu.« Vernoux skrev fortfarande. Kasdan utvärderade chanserna för att Vernoux skulle få hålla i utredningen. Om han inte lyckades övertyga åklagaren om att han hade något som höll och att han skulle lösa fallet snabbt skulle det gå till rikskrim. Kasdan trodde att Vernoux skulle klara av åklagaren. Han hoppades det i alla fall. Vernoux skulle trots sin avoghet vara lättare att manövrera än Kasdans forna kolleger på rikskrim. »Vad gjorde han här?« sade kommissarien. »Ensam i kyrkan alltså?« »Han kom tidigt på onsdagar«, sade Sarkis. »Han spelade orgel medan han väntade på barnen. Och då brukade jag passa på att gå upp och hälsa på honom. Det var det jag skulle göra i dag …« »Hur dags, exakt?« »Klockan 16.45. Jag hittade honom där uppe. Jag underrättade genast Lionel, som har varit polis. Det måste han ha sagt. Sedan ringde jag er.« Kasdan insåg plötsligt att mördaren kanske varit kvar på läktaren när Sarkis upptäckte kroppen. Mördaren måste ha tagit till flykten när prästen gick för att hämta Kasdan. Hade Sarkis kommit några sekunder tidigare hade han kanske stött ihop med mördaren i trappan. 15
Grangé_En massa for de doda.indd
15
10-02-05
09.20.32
Vernoux vände sig till Kasdan: »Och vad gjorde du på expeditionen?« »Jag leder flera organisationer som är knutna till församlingen. Vi förbereder demonstrationer till nästa år. Det är armeniskt år i Frankrike 2007.« »Vad är det för demonstrationer?« »Just nu organiserar vi mottagandet av armeniska barn som läser franska i skolan, de är inbjudna till en välgörenhetsgala med Charles Aznavour på Palais Garnier i februari 2008. Vi kallar dem ’unga ambassadörer’ och …« Kasdans mobil ringde. »Ursäkta mig.« Han tog några steg åt sidan och svarade: »Hallå?« »Mendez.« »Var är du?« »Var tror du?« »Jag kommer.« Kasdan ursäktade sig och gick in i kyrkan igen. Ricardo Mendez var en av de bästa rättsläkarna på Rättsmedicinska institutet. En gammal veteran med kubanskt ursprung. Alla på rikskrim kallade honom »Mendez-France«. Rättsläkaren kom nedför trappan när Kasdan var framme vid huvudingången som var upplyst av stearinljus. De hälsade på varandra. Inte översvallande. »Vad kan du berätta? Hur dog han?« »Ingen aning.« Mendez var kort och satt och iförd en skrynklig beige regnrock. Han var mörk i hyn och gråhårig, och den nötta portföljen han alltid bar under armen fick honom att se ut som en lärare som har bråttom till en lektion. »Inga yttre skador?« »Inte vad jag kan se. Vi får vänta till obduktionen. Kläderna är hela också.« »Blod då?« »Det finns blod men inget sår.« »Kan du förklara det?« 16
Grangé_En massa for de doda.indd
16
10-02-05
09.20.32
»Jag tror att det kommer från en kroppsöppning. Munnen, näsan eller öronen. Eller från ett sår någonstans i hårbottnen. Där blöder det rejält. Men än så länge har jag inte hittat något.« »Kan han ha dött en naturlig död? Jag menar på grund av en sjukdom eller ett anfall av något slag?« »Oroa dig inte«, sade kubanen med ett skratt. »Din kille har blivit dödad. Ingen tvekan om den saken. Men för att reda ut hur det har gått till måste jag dissekera frågan om man så får säga. Jag vet mer i kväll.« Mendez läspade en aning som om han uppträtt i en spansk operett. »Jag kan inte vänta«, sade Kasdan. »Om några timmar förlorar jag fallet. Fattar du?« »Mer än väl. Jag vet inte ens varför jag pratar med dig.« »Därför att jag är på hemmaplan och någon jävel har skändat mina fäders kyrka!« »När kroppen har förts till Quai de la Râpée är vi inte på din hemmaplan längre, gubbe lilla. Då är du en pensionerad snut som går folk på nerverna med alla sina frågor.« »Håller du mig underrättad?« »Ring mig. Men räkna inte med att få en kopia av rapporten. En vink eller två, okej. Men inte mer.« Kubanen riktade pekfingret mot tinningen i en cowboyhälsning och avlägsnade sig med portföljen under armen. Kasdan såg sig omkring i skeppet som glimmade i skenet från strålkastarna. Betraktade de fyra valven och takhimlen ovanför porträttet av jungfru Maria. Han gick i mässan varje söndag, den brukade pågå i drygt två timmar och ackompanjerades av körsång och rökelsedoft. Platsen var som en andra ytterrock, skänkte värme och evig, uråldrig solidaritet. Ritualerna. Rösterna. De bekanta ansiktena. Och det armeniska blodet som rann i hans ådror. Steg i trappan. Hugues Puyferrat drog av sig kapuschongen när han kom ner. Kasdan såg direkt att han hittat något. »Spår av en sko«, bekräftade kriminalteknikern. »I blodstänken. Bakom orgelpiporna.« »Mördaren?« »Ett vittne snarare. Det är storlek trettiosex. Antingen är din mör17
Grangé_En massa for de doda.indd
17
10-02-05
09.20.32
dare dvärg, eller – och det är min teori – en av ungarna i kören. Han har sett alltihop.« Kasdan uppfattade ljudet från barnen på gården igen. Han föreställde sig scenen. En pojke går upp till Goetz. Överraskar mördaren och offret. Gömmer sig bakom orgelpiporna och går chockad ner igen utan att berätta vad han sett för något. Kasdan tog upp mobilen och ringde Hohvannès, kyrkvaktmästaren. »Kasdan här. Är pojkarna kvar?« »Flera av dem är på väg nu. Deras föräldrar har kommit.« »Ändring i programmet. Ingen av ungarna får lämna kyrkan förrän jag har förhört dem. Ingen, hör du det?« Han lade på och såg Puyferrat i ögonen. »Kan du göra mig en tjänst?« »Nej.« »Tack. Säg inget till Vernoux, killen från krim. Ännu, menar jag.« »Jag tänker skriva min rapport.« »Det är klart. Men Vernoux kommer inte att få veta det där med avtrycket förrän du berättar det. Och i så fall får jag två, tre timmars försprång. Kan du gå med på det?« »Han kommer att få min rapport före midnatt.«
18
Grangé_En massa for de doda.indd
18
10-02-05
09.20.32