Philip Roth
Indignation Översättning av Nancy Westman
albert bonniers förlag
Roth_Indignation_9789100.indd 3
2011-01-04 11:03:28
Av Philip Roth har tidigare utgivits: Farväl Columbus 1963 Portnoys besvär 1969 Hon ville så väl 1970 Vårat gäng 1972 Mitt liv som man 1973 Lustans professor 1978 Spökskrivaren 1980 Zuckerman fri 1982 Anatomilektionen 1985 Motliv 1988 Klartext 1990 Dubbelspel 1991 Amerikansk pastoral 1998 Gift med en kommunist 2000 Skamfläcken 2001 Operation Shylock 2003 Konspirationen mot Amerika 2005 Envar 2007 Vålnaden försvinner 2009
Citaten ur Bertrand Russells essä ”Why I Am Not a Christian” är hämtade ur Varför jag inte är kristen och andra essäer om religion och besläktade ämnen, översättning Anders Byttner, Natur och Kultur 1958.
www.albertbonniersforlag.se
isbn 978-91-0-012310-9 Amerikanska originalets titel: Indignation Copyright © 2008, Philip Roth GGP Media GmbH, Pössneck Tyskland 2011
Roth_Indignation_9789100.indd 4
2011-01-04 11:03:29
Till K.W.
Roth_Indignation_9789100.indd 5
2011-01-04 11:03:29
Roth_Indignation_9789100.indd 6
2011-01-04 11:03:29
författarens kommentar Den kinesiska nationalsången återges här i en översättning från tiden för andra världskriget. Sången komponerades av Tian Han och Nieh Erh efter den japanska invasionen 1931; det finns andra bevarade översättningar. Under andra världskriget sjöngs den runt om i världen av Kinas allierade i kampen mot det japanska kejsardömet. 1949 började Folkrepubliken Kina använda den som nationalsång. Stora delar av den dialog som tillskrivs Marcus Messner på sidorna 88–89 har ordagrant tagits från Bertrand Russells föreläsning ”Why I Am Not a Christian”. Den hölls den 6 mars 1927 i stadshuset i Battersea i London och ingår i en essäsamling med samma namn, redigerad av Paul Edwards och utgiven 1957 av Simon and Schuster. Den ägnas i huvudsak åt ämnet religion. Citaten på sidorna 137–138 är hämtade från kapitel 19 i The Growth of the American Republic, femte upplagan, av Samuel Eliot Morison och Henry Steele Commager (Oxford University Press, 1962).
Roth_Indignation_9789100.indd 7
2011-01-04 11:03:29
Roth_Indignation_9789100.indd 8
2011-01-04 11:03:29
Olaf (upon what were once knees) does almost ceaselessly repeat ”there is some shit I will not eat” E.E. Cummings, ”i sing of Olaf glad and big”
Roth_Indignation_9789100.indd 9
2011-01-04 11:03:29
Roth_Indignation_9789100.indd 10
2011-01-04 11:03:29
innehĂĽll MorfinpĂĽverkad 13 Ut ur ruset 181 Historisk anteckning 187
Roth_Indignation_9789100.indd 11
2011-01-04 11:03:29
Roth_Indignation_9789100.indd 12
2011-01-04 11:03:29
Morfinpåverkad Ungefär två och en halv månad efter att de välutbildade divisionerna från Nordkorea, utrustade med vapen från Sovjet och från kinesiska kommunister, gick över den 38:e breddgraden och in i Sydkorea den 25 juni 1950, och Koreakrigets lidanden inleddes, började jag på Robert Treat, ett litet college centralt beläget i Newark. Det hade fått sitt namn efter den man som grundade staden på 1600-talet. Jag var den förste i släkten som satsade på att skaffa mig högre utbildning. Ingen av mina kusiner hade nått längre än till en examen från läroverket och varken min far eller hans tre bröder hade gått ut folkskolan. ”Jag förvärvsarbetade från det att jag var tio år”, berättade far för mig. Han hade en köttbutik i kvarteret och jag cyklade ut med varor därifrån under hela läroverkstiden, utom när det var basebollsäsong eller under de eftermiddagar när jag i egenskap av medlem i diskussionsklubben måste delta i matcher mellan olika skolor. I princip från den dag då jag slutade i köttbutiken – där jag hade arbetat för min far sextio timmar i veckan från det att jag gick ut läroverket i januari tills jag började på college i september – i princip från den dag då jag började studera på Robert Treat var min far rädd att jag skulle dö. Kanske hans rädsla hade något med kriget att göra – de amerikanska väpnade styrkorna hade omedelbart gått med i kriget, under Förenta Nationernas beskydd,
13
Roth_Indignation_9789100.indd 13
2011-01-04 11:03:29
för att ge stöd åt den dåligt utbildade och knapphändigt utrustade sydkoreanska armén; möjligen hade det en del att göra med de stora förluster som våra trupper led i strider mot den kommunistiska vapenmakten och med hans fruktan för att jag skulle bli inkallad för att slåss och dö på det koreanska slagfältet om konflikten fortsatte lika länge som andra världskriget, precis som mina kusiner Abe och Dave hade dött i andra världskriget. Eller så hade kanske rädslan att göra med hans ekonomiska bekymmer: året dessförinnan hade det första snabbköpet öppnat i vår stadsdel, bara några kvarter från familjens butik för koscherkött, och försäljningen hade stadigt gått ner, delvis på grund av att snabbköpets avdelning för kött och fågel satte sina priser under fars, delvis på grund av att efterkrigstiden generellt sett medförde att ett krympande antal familjer brydde sig om att hålla fast vid koscherhushållet och att köpa koscherkött och fågel från en butik som godkänts av en rabbin och vars ägare var medlem av Koscherslaktarnas förbund i New Jersey. Eller så kanske orsaken till hans fruktan för min skull låg i en fruktan för hans egen skull, eftersom denne kortväxte, kraftigt byggde man, som tidigare hade åtnjutit en livslång robust hälsa, hade börjat utveckla en ihållande hosta när han blev femtio. Mammas oro över detta fick honom inte att upphöra med att ha en tänd cigarett i mungipan dagarna i ända. Oberoende av vilken orsak, eller blandning av olika orsaker, som gav näring åt den plötsliga förändringen i hans tidigare goda faderliga uppförande, tog hans rädsla sig uttryck i att han var efter mig natt och dag för att få reda på var jag hade hållit hus. Var har du varit? Varför var du inte hemma? Hur ska jag veta var du är när du går ut? Du är en pojke med storartade framtidsutsikter – hur
14
Roth_Indignation_9789100.indd 14
2011-01-04 11:03:29
ska jag kunna veta att du inte ger dig iväg till ställen där du riskerar att bli dödad? Det var löjliga frågor eftersom jag under min tid på läroverket hade varit en förnuftig, ansvarsfull, flitig och hårt arbetande toppstudent, som bara gick ut med de trevligaste flickorna, en hängiven debattör och en allroundspelare i skolans basebollag, och jag levde nog så lyckligt inom de gränser som gällde för oss som var i puberteten i våra kvarter och i min skola. Frågorna gjorde mig också rasande – det var som om den far som stått mig så nära under alla dessa år, med vilken jag mer eller mindre vuxit upp sida vid sida i butiken, inte längre hade en aning om vem eller vad hans son var för en. I butiken brukade kunderna göra honom och min mor glada när de berättade vilket nöje det var att se den lille killen som de hade gett kakor till – på den tiden då hans far brukade låta honom leka med lite fett och stycka det som ”en stor slaktare”, om än bara med en slö kniv – att se honom växa upp och bli en väluppfostrad, vältalig ung man som malde deras kött till färs och som spred ut och sedan sopade upp sågspån från golvet och som plikttroget ryckte de kvarlämnade fjädrarna från halsarna på de döda hönor som hängde från krokar i taket när hans far ropade till honom: ”Markie, du kan väl plocka ett par hönor till fru Den-och-den, är du snäll?” Under de sju månaderna före college gav han mig mer att göra än att bara mala kött och plocka några hönor. Han lärde mig hur jag skulle skära kotletter ur en lammkotlettrad, hur varje rad skulle skäras upp och sedan, när jag kommit längst ner, hur jag skulle ta köttyxan och hugga av resten. Och han undervisade mig alltid på det mest lättsamma sätt. ”Bara du inte hugger dig i handen med köttyxan blir det nog bra
15
Roth_Indignation_9789100.indd 15
2011-01-04 11:03:29
med alltsammans!” sa han. Han lärde mig att ha tålamod med våra mer krävande kunder, särskilt med dem som måste se köttet från varenda vinkel innan de köpte det, med dem som fick mig att hålla upp hönan så att de bokstavligt talat kunde titta upp i ändan på den för att se att den var ren. ”Du anar inte vad vissa av de där kvinnorna kan kräva av en innan de köper hönan”, sa han. Och så brukade han härma dem: ”’Vänd på den. Nej, vänd på den. Låt mig se stjärten.’” Det var mitt jobb att inte bara plocka hönorna utan också att ta ur dem. Man skär upp en bit i stjärten och kör in handen och tar tag i inälvorna och drar ut dem. Jag avskydde det där. Det framkallade illamående och äckel men det måste göras. Det var det jag lärde mig av min far och som jag älskade att lära mig av honom: att man gör det man måste göra. Vår butik vette mot Lyons Avenue i Newark, ett kvarter ovanför Beth Israel-sjukhuset, och i fönstret fanns ett ställe där man kunde lägga is, en bred hylla som lutade lätt neråt. Det brukade komma en isbil och sälja krossad is och vi lade isen där och så lade vi dit kött så att folk kunde se det när de gick förbi. Under de sju månader som jag arbetade heltid i butiken, innan jag började på college, brukade jag skylta i fönstret åt honom. ”Det är Marcus som är konstnären”, sa pappa när folk kommenterade skyltningen. Jag brukade lägga dit allt möjligt. Jag brukade lägga dit biffar, jag brukade lägga dit höns, jag brukade lägga dit lammlägg – alla varor vi hade gjorde jag mönster av, arrangerade dem i fönstret på ett ”konstnärligt sätt”. Jag brukade ta några ormbunkar och piffa upp det hela med, ormbunkar som jag fick från blomsteraffären mittemot sjukhuset. Och det var inte bara så att jag skar och skivade och sålde kött och skyltade
16
Roth_Indignation_9789100.indd 16
2011-01-04 11:03:29
med kött i fönstret; under de där sju månaderna då jag ersatte mamma som fars medhjälpare åkte jag också med honom till grossistmarknaden tidigt på morgonen och lärde mig att köpa kött. Han brukade vara där en gång i veckan, vid fem, halv sex på morgonen, för om man åkte till marknaden och valde sitt eget kött och körde hem det själv och själv lade in det i kylen, sparade man in det extra påslag man måste betala för att få det levererat. Vi brukade köpa en fjärdedel av ett nötdjur, en lammframdel för att få lammkotletter, och vi brukade köpa en kalv och vi brukade köpa lite nötlever och vi brukade köpa höns och hönslever, och eftersom vi hade ett par kunder som ville ha hjärnor brukade vi köpa sådana. Butiken öppnade sju på morgonen och vi arbetade till sju, åtta på kvällen. Jag var sjutton år, ung och ivrig och energisk, och vid femtiden var jag slutkörd. Men där fanns far, fortfarande i full gång, slängde upp femtiokilos framdelar på axlarna, gick in och hängde dem på krokar i kylen. Där fanns far, som skar och skivade med knivarna, högg med köttyxan, gjorde klart beställningar när klockan var sju på kvällen och jag var fullständigt urlakad. Men det var mitt jobb att rengöra slaktbänkarna, det var det sista jag gjorde innan vi gick hem, jag kastade lite sågspån på bänkarna och sedan skrapade jag dem med stålborsten och därefter, med uppbådande av all den kraft jag hade kvar, skulle jag skrapa bort blodet för att hålla stället koscher. När jag ser tillbaka på de där sju månaderna var det en underbar tid – underbar om man bortser från att ta inälvor ur höns. Och på sitt sätt var till och med det underbart, det var ju något man gjorde och gjorde bra, fast man inte tyckte om det. Så det var något man lärde sig av. Och jag älskade att lära mig – ju mer, desto bättre!
17
Roth_Indignation_9789100.indd 17
2011-01-04 11:03:29