Alfahannen_inlaga.indd 6
2009-11-09 13:05:56
Det var en nejsägare den här gången. En fin flicka. Trodde hon i alla fall. Och han njöt. Precis så här ville han ha dem. Lite prydhet, lite spel. Katten på råttan och råttan på repet och… Hon sköt honom ifrån sig, gång på gång. Lik förbannat var hon här. I hans hem. I hans soffa med kjolen som gled upp och ner över låren. Ensam. Frivilligt. Hon hade själv stigit in i taxin. Själv sagt tack när han drog av henne kappan samtidigt som han lyfte på det utsläppta håret och placerade en mjuk kyss i nacken, precis där hennes hängande öronring i guld rörde vid axeln. Två veckor hade det tagit, att få henne hela vägen från rekvisitaförrådet där hon jobbade hit till hans stora kåk. Halva tjusningen låg i den resan. Nu var det snart dags för huvudrätten. Hennes ton var förebrående. Jag har ju sagt till dig så många gånger redan-tonen. – Jack. Kom igen. Han ställde sig upp, händerna i luften framför kroppen. Ta det lugnt signalerade gesten. Han gled iväg bortåt köket till. – Jag ska ta något att dricka. Vad säger du? – Bara vatten. Han kom tillbaka med två glas, instoppade mellan spretande fingrar i den ena handen. I den andra en flaska Dom Pérignon. Han föredrog själv en stram blanc de blanc från något mer personligt champagnehus, men Gula Änkan eller Dompa fungerade 7
Alfahannen_inlaga.indd 7
2009-11-09 13:05:56
alltid bättre på unga tjejer. De blev så till sig över att bli bjudna på riktig champagne att halva var inne när de började dricka. Hon skrattade, ljust som ett barn. – Vatten, sa jag ju. – Inte då. Metallhöljet och ståltråden hade han redan tagit av i köket och nu lät han korken flyga innan hon sa något mer. Den for iväg i en perfekt bana tvärs över rummet, han siktade alltid på öppna spisen. Han hade försiktigt vänt på flaskan en gång innan ute i köket så nu sprutade champagnen över soffbordet och flickans ben. Hon tjöt av den kalla vätskan. Eller av förtjusning. Han satte sig mittemot henne den här gången, inte bredvid i soffan. Nu skulle han vara gentlemannen personifierad. Efter ett och ett halvt glas började hon slappna av. Han berättade om filminspelningar i Hollywood, om demonregissörer och vackra stjärnor. Nämnde några namn som fick henne att göra stora ögon. Kände hon till Clive Owen? Flickan gled omkring på kuddarna i hans låga soffa och sippade på champagnen. Hennes sanna jag började komma fram. Hon satt fortfarande med benen sedesamt i kors, men det kunde lika gärna vara för att smickra de långa vackra vaderna. Hon höll fortfarande upp händerna framför sig när han reste sig upp. – Ta det lugnt. Jag ska bara på toa. Han böjde sig fram och nöp henne i midjan, kittlade henne och kände att kroppen var lovande mager och hård i hullet. Skinn på ben, precis som han gillade bäst. Hon följde honom med blicken, okynniga ögon under luggen, ett behåband hade letat sig fram där toppen gled ner över axeln. Hon var redo. Han gick in i badrummet. Kastade vatten högt upp i skålen, lyssnade på sitt urins melodi. Skakade bara av, struntade i att torka eller skölja. Föraktet inombords bubblade under ytan. Hon kunde gott få slicka av hans piss. 8
Alfahannen_inlaga.indd 8
2009-11-09 13:05:56
Hon sa nej samtidigt som hon drog av sig trosorna en stund senare. Så fort hon fick tillfälle att andas mellan djupkyssarna kom den fina flickan fram och hon suckade fram ett fullständigt onödigt nej igen. – Jack. Vi borde verkligen inte… – Schh. Så. Det sista nejet kom precis före penetrationsögonblicket. Ögonen doldes av halvt slutna ögonlock, munnen glipade i skuggorna, han reste sig över henne. Håret ostyrigt och rufsigt nu, långt från den strama hästsvansen hon haft när hon steg in i taxin med honom. Hon höll honom ifrån sig igen, blicken dimmig av champagne och kåthet. Precis så här vill jag ha dem, tänkte han och låste hennes händer bakom ryggen.
9
Alfahannen_inlaga.indd 9
2009-11-09 13:05:56
Alfahannen_inlaga.indd 10
2009-11-09 13:05:56
I Januari
Alfahannen_inlaga.indd 11
2009-11-09 13:05:56
Alfahannen_inlaga.indd 12
2009-11-09 13:05:56
– Vet ni inte att det är farligt att leka med elden? Jean i Fröken Julie av August Strindberg Festen är över fast alla festar Talet har tystnat fast alla talar Döden tar fatt dig i dessa salar Håll andan en kort minut och smyg sen försiktigt ut ur Cool Water, På den Gyldene Freden av Cornelis Vreeswijk
Alfahannen_inlaga.indd 13
2009-11-09 13:05:56
Alfahannen_inlaga.indd 14
2009-11-09 13:05:56
Den röda mattan ligger utrullad. Ovanför entrén till Cirkus på Djurgården rör sig strålkastarna på den svarta himlen, likt lasersvärd i en duell mellan Darth Vader och Luke Skywalker. Temperaturen letar sig neråt minus tio ikväll och snön känns i luften. Kylan biter i benen under de flortunna strumpbyxorna. De är egentligen onödiga, hon har så tunna kläder på sig att hon lika gärna kunde vara naken. Hon vänder sig om mot den långa, axelbreda mannen som håller sin hand runt hennes midja och han ser ner på henne. Ser på henne som hon vore, ja, just det, naken. Han flinar med hela sitt berömda varggrin och viskar i hennes öra. – Du kommer att älska det här. Kom nu vännen, så går vi in och gör succé. Så kliver de upp på den röda mattan. De hinner ta två, kanske tre steg innan de blir stoppade av den första fotografen, en ung asiatisk man som med en utsträckt arm bakom kameran manar dem att trycka sig om möjligt ännu tätare ihop. Kamerablixtarna smattrar och en annan fotograf, en mager blond kvinna med tajta jeans och en enorm sjal runt halsen, ställer sig bredvid. – Jack. Emma. Hitåt. Kan jag få ett leende. Tack. Bra så. En gång till. Vad fina ni är. Promenaden över röda mattan tar en evighet. Och Jack hade rätt. 15
Alfahannen_inlaga.indd 15
2009-11-09 13:05:56
Hon älskar det. Emma lägger huvudet på sned, kommer på sig själv med att nästan luta det mot Jacks axel. Men det ser nog alltför kärvänligt ut och hon sträcker på sig. Vrider fram vänster axel och ställer benen i kors för att få en snygg vinkel. Lägger fram det uppfluffade håret på axeln, drar med tungan över framtänderna för att få bort eventuella spår av läppstift. Ler. Ler. Visar lite tänder, men inte för mycket. Skrattar till. Ler. Och hela tiden känner hon vad ingen annan ser. Hur Jacks näve har letat sig innanför hennes kappa, upp under den kortkorta kjolen. Hur han knådar hennes iskalla rumpa tills det hettar och brinner. Hon kan inte låta bli. Det första Emma gör när hon kommer in i den stora mingelsalen i Café Cirkus är att lyfta på huvudet och titta upp i taket. Som en annan turist. Hon fäster blicken på de fantastiska takbårderna i jugendstil som ramar in hängande lampkronor och handmålade fresker. – Stäng munnen. Du ser ut som en fågelholk. Jack lyfter två glas champagne från en kringvandrande bricka och ger henne det ena. Möter hennes blick och luftskålar. Sveper skumpan i ett drag och lyckas byta glaset mot ett nytt innan servitören har hunnit iväg med brickan. De blir stående mitt på det fiskbensmönstrade parkettgolvet. Tysta. Han tittar på henne och ler. – Ska vi? Hon nickar inåt lokalen, där det är fullt med folk. – Tss. Låt dem komma till oss. Det tar trettio sekunder. Sedan hälsar den första dignitären, en av de mest tongivande filmskribenterna. Först hälsar han på Jack, förstås, men också på henne. En uppskattande blick, sedan tappar han intresset och vänder sig mot Jack. Travar orden 16
Alfahannen_inlaga.indd 16
2009-11-09 13:05:56
på varandra. Nydanande och autodidakt. Stanislavskij. Arbets moral. Överraskande. Jack ler överseende, till synes en smula illa till mods av alla vackra ord. Säkert. Hon riktigt ser hur han suger åt sig. På det sättet är de lika. Bland mycket annat. Detta med berömmet. Att finnas till för att någon annan ser och uppskattar det man gör. Det egna godkännandet är aldrig nog. Det kan man inte lita på. Det betyder ingenting. Som om han läst hennes tankar känner hon en hand som letar sig utmed lårets sida och fattar hennes hand. Han klämmer tag och håller händerna dolda bakom deras båda kroppar. Hon slappnar av och ler mot den pratsamma herren som fortfarande smickrar och hyllar Jack. Hon ser sig om. Hon har redan räknat till ett dussin skådespelare som hon alltid har beundrat. Nu är de här tillsammans. Medan hon låtsas lyssna på samtalet mellan Jack och mannen betraktar hon hur folk står samlade i små klungor över golvet, utmed väggarna löper bord med vita linnedukar och långa rader av champagneglas och snittar. Vita ljus i höga kandelabrar fladdrar i draget från fönstren. Det som slår Emma är att de flesta som står och pratar inte tittar på den de samtalar med. Istället flackar de med blicken, på jakt efter någon annan. Som ljuslågorna som inte kan hålla sig stilla. Rädda att missa någon, hela tiden sökande efter någon bättre, viktigare, någon som befinner sig högre upp i hierarkin. De flesta kvinnorna bär aftonklänning eller korta cocktailblåsor. Männen är en samling svarta kostymer och smokingar, nästan klonade med vita stärkta kragar och mörka slipsar eller flugor. Kvinnorna sprakar och utmanar med långa ben, färger, urringningar, paljetter, håruppsättningar och guld. Emma kan 17
Alfahannen_inlaga.indd 17
2009-11-09 13:05:56
inte se sig mätt. Så många är så vackra. Hon fingrar på sin egen svarta chiffongkreation, lånad för kvällen, fixad av någon pr-tjej. Dyrare än något hon burit förut. Hon kröker på tårna i de vansinnigt snygga men redan ganska obekväma slipin-sandaletterna med sin berömda röda sula. Den enda möjligheten att hon ska klara av att dansa i dem senare i kväll är om hon dricker sig så full att hon inte känner smärtan. Jack trycker till hennes hand igen och föser fram henne mot en ny herre som vill hälsa. Han väser i hennes öra samtidigt som hon tar den äldre mannens hand. – Producent. Tung. Mannen kramar nästan sönder hennes hand men hon ler snällt. Undertrycker impulsen att niga för honom. Den här mannen ger henne åtminstone beröm, men effekten förtas av att han riktar berömmet till Jack. Över hennes huvud, som om hon vore ett spädbarn eller efterbliven. – Och det kan inte bara ha varit Goran som fick henne så bra. Du måste haft en finger med i spelet. – It takes two to tango, vet du. – Jo, men det är ju mannen som för. Inte sant? Flatskratt. Emma måste hålla hårt i sitt champagneglas för att inte köra det rakt in i mannens öppna käft. – Här nere får bara vi som är nominerade sitta. De andra… Jack pekar uppåt läktarna medan de sätter sig. På de många hundra som inte har fått platser nere på parkett. – … ja, där uppe sitter de andra. Emma känner igen många ansikten bland alla de som slår sig ner på biosätena i den övre delen av arenan och rättar till kjolar, kavajer och uppsatta frisyrer. Skådespelare, kändisar, artister och regissörer. Men inte den absoluta gräddan. Den tillhör vi ikväll, tänker hon och rättar till volangerna så 18
Alfahannen_inlaga.indd 18
2009-11-09 13:05:56
att kjolen åtminstone täcker trosorna. Det gör den knappt och hon placerar kuvertväskan i knäet. Sneglar åt Jacks håll, känner hans blick. Lägger ner väskan på golvet och låter honom titta. Lägger benen i kors för vad nu det är värt. – Snygg klänning. – Dolce & Gabbana. – Va? – Märket. – Jaja. Den ska ändå av sen. Jack säger inget mer utan lyfter obekymrat upp programmet och börjar bläddra. Han tuggar oberört på sina läppar medan han läser vilka andra som är nominerade. Bredvid henne hostar en man till och Emma vrider på huvudet. Tittar rakt in i ögonen på en av landets mest kända skådespelare. Drabbas av den fåniga känslan att hon känner honom väl, under större delen av sin barndom har hon sett honom i åtskilliga filmer och tv-serier. Urbilden av en bullrig fadersfigur, älskad av varenda unge. Emma ler och säger hej innan hon ser var han vilar ögonen. Hon lyfter upp kuvertväskan i knäet igen. Skådespelaren böjer sig fram mot hennes öra och hon ryser till då hans skägg raspar över hennes nakna axlar. Hans andedräkt är varm då han viskar. – Jag tror du vinner. Jag känner det på mig. Emma skrattar till och tittar på honom. Han blinkar mot henne och pappan från någon av alla barnboksfilmatiseringar tittar fram i hans ansikte. Varma ögon nu. Sedan sträcker han sig bakom hennes rygg och dunkar Jack hårt i ryggen. – Jack, ditt gamla as. Varför får du allt godis för? Emma lutar sig framåt en aning och låter de båda männen tala med varandra. Någon meter från henne passerar kvällens programledare i frasande Lars Wallin-kjolar uppe på catwalken 19
Alfahannen_inlaga.indd 19
2009-11-09 13:05:57
och övar in presentationstalet. Hon snubblar till över en dåligt tejpad sladd och är nära att falla. Kvinnan ryter till och i nästa sekund är studiomannen där. Ur en byxficka flyger en rulle silvertejp upp och han fäster den lösa sladden noggrant utmed scenkanten samtidigt som han lugnar programledaren med några väl valda komplimanger. Så håller han mikrofonen från sitt headset precis framför munnen. – Då har vi femton minuter kvar till direktsändning. Femton minuter, mina damer och herrar. Om fem stänger vi dörrarna och då vill vi ha er alla på sina platser. Med de orden rasar nervositeten över henne. Hjälp, hur hamnade jag här? Vad ska jag säga om…? Hon vågar inte ens tänka tanken. Det finns inte en chans i världen att hon vinner en Guldbagge för sitt livs första filmroll. Aldrig. Men ändå… Nej. Hon vågar inte hoppas. Det betyder otur. Aldrig hoppas för mycket. Aldrig vilja för mycket. Hon har redan haft mer tur än de flesta kan hoppas på under en hel livstid, hon har redan överträffat alla sina vildaste fantasier. Allt är nästan för bra för att kännas som att det verkligen är henne själv det gäller. Jack är färdig med Emmas granne och ger henne sin uppmärksamhet igen. Han spänner sina mörka ögon i henne och tar tag i hennes ansikte. Löper med ett finger utmed hennes haklinje och tvingar upp hakan. Han ser ut som om han ska kyssa henne men plutar bara lätt med läpparna. Emma ryser till. Fan också. Han vet precis hur han ska göra. Han är tyst samtidigt som han håller handen under hennes haka. Lyfter på tummen och drar utmed hennes underläpp. Hon sitter stilla, låter honom göra det. Stimmet och alla människor runt omkring försvinner och det enda hon kan tänka på är hans läppar. Tungan, åh hon vet. Tänderna, de vassa. Hon kvider till, hon kan inte hindra ljudet från att komma över hennes läppar. 20
Alfahannen_inlaga.indd 20
2009-11-09 13:05:57
Hon hoppas att han inte hör, att hon skyddas av larmet och rösterna. Han kisar mot henne och drar ett djupt andetag, hans näsborrar rör sig en aning. Som en tjur som vädrar blod. Han hörde. Och så varggrinet igen. Han skrattar till och tar bort handen. Han har bestämt sig för att släppa sitt byte. I alla fall. För den här gången. Han klappar på bröstet på den svarta smokingen. – Jag har tacktalet här. Hur är det med dig? Eller ska du bara tacka mamma kanske? Hon kan inte avgöra vad som finns i den där retsamma, smekande rösten. Under mjukheten stinger det till av förakt. Hon om någon känner igen det på en sekund. Hon öppnar munnen för att svara något, vill bita tillbaka. Men hon överröstas av vinjettmusiken som dundrar igång. Föreställningen kan börja.
21
Alfahannen_inlaga.indd 21
2009-11-09 13:05:57