Ă„ngelns lek_inlaga.indd 6
2009-02-05 10:34:32
Fรถrsta akten
De fรถrdรถmdas stad
ร ngelns lek_inlaga.indd 7
2009-02-05 10:34:32
Ă„ngelns lek_inlaga.indd 8
2009-02-05 10:34:32
1
E
n författare glömmer aldrig första gången han tog emot pengar eller några lovord för en historia han skrivit. Han glömmer aldrig första gången han kände fåfängans vederkvickande gift sprida sig ådrorna, när han trodde att skrivandet – om ingen upptäckte hans brist på talang – inte bara skulle ge honom tak över huvudet och mat i magen, utan också det han mest av allt åstundade: att få se sitt namn i tryck på ett simpelt bokomslag som säkert skulle leva mycket längre än han själv. Det ögonblicket kommer för alltid att vara fastetsat i hans minne, för i den stunden har hans själ fått ett pris och han är förlorad. Min första gång var en avlägsen decemberdag 1917. Jag var sjutton år gammal och arbetade på Industrins Röst, en tidning på obestånd som förde en tynande tillvaro i murriga lokaler som tidigare hade hyst en svavelsyrefabrik och vars väggar fortfarande andades ut frätande ångor som tärde på inredningen, på de anställdas kläder, skosulor och sinnelag. Byggnaden låg bakom skogen av änglar och kors på kyrkogården i Pueblo Nuevo, och på långt håll flöt dess silhuett ihop med gravmonumenten framför en horisont som var bruten av de hundratals skorstenar och fabriker som spann ett evigt skymningsnät i scharlakansrött och svart över Barcelona. Mitt liv ändrade riktning den kväll tidningens redaktionschef, don Basilio Moragas, strax före arbetsdagens slut kallade in mig till den mörka lilla skrubben som låg längst in på redaktionen 9
Ängelns lek_inlaga.indd 9
2009-02-05 10:34:32
och som fungerade både som kontor och rökrum. Don Basilio hade en frodig mustasch och såg allmänt barsk ut. Han tyckte inte om floskler och menade att ett alltför frikostigt användande av adjektiv och adverb var typiskt för perversa och personer med vitaminbrist. Om han kom på en redaktör med att brodera ut språket satte han honom att skriva dödsrunor i tre veckor. Om han efter reningsbadet inte visade bättring förpassades han till Hus- och hemredaktionen på livstid. Vi var alla livrädda för don Basilio, och det visste han om. – Ni ville tala med mig, don Basilio, sa jag försiktigt och tog ett par steg in i det svett- och cigarrstinkande lilla rummet. Don Basilio kastade en hastig blick på mig, sedan fortsatte han att läsa i manuskriptet han hade framför sig på skrivbordet utan att ta någon som helst notis om min närvaro. Han klottrade texten full med rättelser och strykningar, hela tiden muttrande förbannelser. Jag kände mig som luft och visste inte var jag skulle göra av mig. Efter en stund föll blicken på en stol som stod intill väggen. Jag tänkte precis gå dit och sätta mig när jag hejdades av don Basilios röst. – Vem har sagt att ni ska sätta er? mumlade han, utan att ta blicken från papperet. Jag sträckte på mig och höll andan. Don Basilio suckade, han lade ifrån sig rödpennan, lutade sig bakåt i stolen och granskade mig som om jag var en oanvändbar tingest. – Det ryktas att ni skriver, Martín. Jag svalde. – Eh, jag vet inte, jag menar … ja, jo, jag skriver lite … hörde jag mig själv svara med ynkligt pipig stämma. – Jag hoppas att ni skriver bättre än ni talar. Och vad är det ni skriver, om man får lov att fråga? – Kriminalromaner. Det vill säga … – Jag vet vad en kriminalroman är. Den blick don Basilio gav mig var obetalbar. Om jag hade 10
Ängelns lek_inlaga.indd 10
2009-02-05 10:34:33
svarat att jag ägnar mig åt att göra figurer till julkrubbor av färsk kospillning hade han blivit betydligt mer entusiastisk. Han suckade igen och ryckte på axlarna. – Vidal säger att ni skriver hyfsat bra. Att ni utmärker er. Med den konkurrens som finns här är det förstås inte mycket som krävs för att utmärka sig, men jag litar på Vidal. Pedro Vidal var tidningens stjärnskribent. Hans veckokrönika på Lokala nyheter utgjorde det enda läsvärda i hela tidningen. Dessutom var han författare till ett dussintal relativt populära romaner om skumma Raval-figurer som har ihop det med fina societetsdamer. Det låg en air av »förste älskare« över Vidal; han klädde sig i oklanderliga sidenkostymer och blanka italienska skor, han hade blont välfriserat hår, pennstreckssmal mustasch och alltid ett vänligt leende på läpparna, som en som trivs med tillvaron och är tacksam över sin lott i livet. Han kom från en familj som hade emigrerat till Amerika där de gjort sig en förmögenhet på socker. Vid återkomsten till Spanien hade de satt tänderna i den saftiga kaka som elektrifieringen av staden bjöd på. Fadern, klanens patriark, var en av tidningens största aktieägare, och för don Pedro, som aldrig hade behövt arbeta för sitt uppehälle, var redaktionen en lekplats där han kunde fördriva tiden och slippa dö av leda. Det rörde honom inte i ryggen att pengarna rann ur tidningen lika fort som oljan rann ur de nya automobilerna som börjat rulla på Barcelonas gator. Vidal-dynastin, som var fullkomligt nedlusad med adliga titlar, ägnade sig numera åt att samla på sig banker och Ensanchetomter i samma storlek som små furstendömen. Pedro Vidal var den förste jag visade mina alster för. Trots att jag bara var en pojkvasker som hade till uppgift att servera kaffe och bjuda runt cigaretter på redaktionen, tog han sig alltid tid att läsa mina texter och ge mig goda råd. Så småningom fick jag bli hans assistent och hade bland annat i uppdrag att skriva ut hans krönikor på maskin. Att satsa på författaryrket var enligt 11
Ängelns lek_inlaga.indd 11
2009-02-05 10:34:33
Vidal som att spela rysk roulette, men om var jag beredd att ta risken så var han beredd att hjälpa mig ta de första stegen. Han hade hållit sitt ord och kastade mig nu rakt i käftarna på don Basilio, tidningens egen Kerberos. – Vidal är sentimental, sa don Basilio. Han är anhängare av de där ytterst ospanska idéerna om att det är den som mest förtjänar det som ska få en chans och inte den som står i tur på försänkningslistan. Men besutten som han är kan han naturligtvis kosta på sig att leka den barmhärtige samariten. Om jag hade bara en hundradel av hans fickpengar skulle jag ägna mig åt att skriva sonetter, och fåglarna skulle äta ur handen på mig, hänförda över min godhet och min gudabenådade litterära begåvning. – Señor Vidal är en storsint man, protesterade jag. – Inte bara storsint. Han är ett helgon, för trots att ni ser ut som en fattig kyrkråtta har han i flera veckor tjatat om hur begåvad och flitig redaktionens yngste medarbetare är. Han vet att jag i själ och hjärta är en vek person, och dessutom har han lovat mig en ask Havannacigarrer om jag ger er en chans. Och om Vidal säger det så är det som om Moses själv hade stigit ner från berget med stentavlorna i handen och högljutt förkunnat den enda sanningen. Men för att komma till saken: eftersom det är jul och för att slippa höra Vidals förbaskade tjat, erbjuder jag er härmed att debutera på hjältars vis: i stark motvind. – Tack så hemskt mycket, don Basilio. Jag kan försäkra att ni inte ska behöva ångra … – Lugn i stormen, unge man. Först vill jag höra vad ni anser om ett alltför flitigt och godtyckligt användande av adjektiv och adverb. – Jag tycker att det är skandalöst och borde förbjudas i lag, svarade jag med en rabiat konvertits övertygelse. Don Basilio nickade belåtet. – Ni är på rätt väg, Martín. Ni kan prioritera. I det här yrket 12
Ängelns lek_inlaga.indd 12
2009-02-05 10:34:33
är det prioritering som gäller, inte principer. Jag har en plan. Sätt er ner och lyssna noga för det här säger jag bara en gång. Det här var planen: Sista sidan på söndagstidningen var alltid reserverad för en novell eller en reseskildring. Av skäl som don Basilio inte ville gå närmare in på stod han nu utan material och det var sex timmar kvar till pressläggning. Texten han hade bestämt sig för att lyfta ut var en patriotisk historia med högtravande formuleringar om det katalansk-aragoniska konungadömets elitsoldater, almogávares, som genom sina korståg hade räddat kristenheten och allt anständigt under himlen, från det Heliga landet till Llobregat-deltat. Manuskriptet hade kommit in för sent, men jag misstänkte att don Basilio helt enkelt inte ville publicera texten. Det enda han hade till hands att fylla ut sidan med var en helsidesannons för damkorsetter med valben som utlovade smal midja, välformade höfter och immunitet mot gräddbakelser. Eftersom ledningen var angelägen om att tidningens trogna läsare även denna vecka skulle få sig sin sedvanliga söndagsberättelse till livs, hade man beslutat sig för att ge uppdraget till någon av redaktionens dolda förmågor. Listan över tänkbara kandidater bestod av tio namn. Mitt var naturligtvis inte med. – Nu råkar det vara på det viset att inte en enda av de förkämpar vi har på listan är kroppsligen närvarande eller möjlig att få hit inom den tidsmarginal vi har att spela med. För att undvika en katastrof har jag därför beslutat att släppa ut er på arenan. – Jag kan lova er … – Min bäste don Edgar Allan Poe, det enda ni behöver lova är att ni inom sex timmar ger mig fem manussidor skrivna med dubbelt radavstånd. Men det ska vara en berättelse, inte en föreläsning. Vill jag ha en predikan går jag i mässan. Ge mig en historia som jag inte redan har läst, och om jag redan har läst den ska den vara så välskriven och väl berättad att jag inte märker att jag har läst den. 13
Ängelns lek_inlaga.indd 13
2009-02-05 10:34:33
Innan jag hann rusa ut ur kontoret reste sig don Basilio och gick runt skrivbordet. Han kom fram till mig och lade en hand som var stor och tung som en slägga på min axel. Först då, när han var riktigt nära, såg jag att ögonen log. – Är det en hygglig historia får ni tio pesetas. Är den rent av bra och läsarna tycker om den, då får ni skriva fler. – Har ni några speciella önskemål, don Basilio? frågade jag. – Ja, ett: Gör mig inte besviken. De följande sex timmarna var jag som i trans. Jag slog mig ner vid det bord som var reserverat för Vidal de dagar han behagade visa sig på tidningen. Redaktionen var helt öde och den låg försänkt i ett dis som var vävt av röken från tiotusentals cigarrer. Jag slöt ögonen och frammanade en bild: regnet vräker ner från ett blygrått molntäcke som hänger över staden, en man med blod på händerna och en hemlighet i blicken trevar sig fram längs husväggarna i mörkret. Jag visste inte vem han var eller vad han flydde från, men under de följande sex timmarna skulle jag göra honom till min bäste vän. Jag satte ett ark i skrivmaskinen och började pressa fram allt jag hade inom mig. Jag vände och vred på varje ord, varje mening, varje uttryck, varje bild och varje bokstav som om det var det sista jag någonsin skulle komma att skriva. Jag skrev som om det gällde livet. Jag skrev och skrev om, skrev och skrev om. Mitt enda sällskap var den smattrande skrivmaskinen och väggklockan som tickande flyttade sig framåt minut för minut och påminde mig om att natten snart var slut. Strax före klockan sex på morgonen drog jag det sista bladet ur maskinen. Det kändes som om jag hade ett getingbo i huvudet. Efter en stund hörde jag don Basilios tunga steg närma sig över golvet. Han hade just vaknat upp ur en av sina berömda tupplurar och kom nu sakta och makligt vaggande emot mig. Jag samlade ihop arken och lämnade över dem, utan att våga se honom i ögonen. Don Basilio satte sig vid bordet bredvid och 14
Ängelns lek_inlaga.indd 14
2009-02-05 10:34:33
tände lampan. Blicken flyttade sig upp och ner över texten men ansiktet var uttryckslöst. Efter en stund lade han ner cigarren på skrivbordskanten och såg mig i ögonen, sedan läste han högt den första raden. – Mörkret sänker sig över staden, en däven dammlukt vilar över gatorna, som stanken från en förbannelse. Jag förskansade mig bakom ett leende som blottade varenda tand i munnen på mig. Don Basilio såg på mig ur ögonvrån, sedan reste han sig och gick iväg med min berättelse utan att säga ett ord. Han försvann in på kontoret och stängde dörren om sig, medan jag själv stod kvar som förstenad och funderade över om jag skulle fly, eller om jag skulle stanna kvar och vänta på min dödsdom. Efter tio minuter, som kändes som tio år, öppnades dörren igen och don Basilios djupa röst mullrade ut över redaktionen. – Martín, vill ni vara vänlig och komma hit. Jag hasade mig fram så sakta jag kunde och kroppen sjönk ihop flera centimeter för varje steg jag tog, men till slut var jag ändå tvungen att lyfta huvudet och möta hans blick. Don Basilio såg kallt på mig med den fruktade rödpennan i högsta hugg. Jag försökte svälja, men det var alldeles torrt i munnen. Don Basilio räckte mig pappersbunten. Jag tog emot den och tänkte för mig själv att det säkert fanns plats för en skoputsare till i Hotel Colóns lobby. – Ta ner det där till sätteriet och säg att det är bråttom, hörde jag honom säga bakom ryggen när jag var på väg mot dörren. Jag vände mig tvärt om. Jag trodde att han drev med mig, men don Basilio drog lugnt ut en av skrivbordslådorna och räknade upp tio pesetas. – Varsågod! Jag föreslår att ni lägger dem på en ny kostym. Den där har jag sett i fyra år nu, och dessutom är den fortfarande sex nummer för stor. Ni kan gå till Pantaleonis skrädderi på Calle Escudellers. Hälsa från mig. 15
Ängelns lek_inlaga.indd 15
2009-02-05 10:34:33
– Tack så hemskt mycket, don Basilio. Det ska jag göra. – Och så vill jag att ni omedelbart börjar skriva på en ny berättelse i samma stil. Kanske med lite färre mord den här gången. Dagens läsare vill ha lyckliga slut där ädelmodet och godheten och den sortens trams segrar över det onda. Vila inte på lagrarna. Ni får en vecka på er. – Tack, don Basilio. Don Basilio nickade och räckte mig handen. – Bra jobbat, Martín. På måndag vill jag att ni övertar Juncedas bord. Ni får börja på Lokala nyheter. – Jag lovar att inte göra er besviken, don Basilio. – Nej, ni kommer inte att göra mig besviken, men förr eller senare kommer ni att överge mig. Och det gör ni rätt i, för ni är ingen journalist och kommer aldrig att bli det. Men ni är inte heller författare, inte än, även om ni tror det. Stanna kvar här ett tag så får ni lära er ett och annat som ni kan ha nytta av i framtiden. I det ögonblicket översköljdes jag av en så stark tacksamhetskänsla att jag ville kasta mig om halsen på den storväxte mannen. Don Basilio tycktes läsa mina tankar, för han stramade genast till anletsdragen och spände sin stränga blick i mig. – Ingen sentimentalitet, om jag får be, sa han och pekade mot dörren. Stäng dörren efter er. Utifrån. Och god jul. – God jul! På måndagen när jag kom till redaktionen och för första gången i mitt liv slog mig ner vid ett eget skrivbord fann jag ett brunt kuvert med sidenband om och mitt namn på framsidan. Det var samma handstil som den jag under flera år hade ägnat mig åt att renskriva på maskin. Jag öppnade kuvertet. Inuti låg söndagstidningens sistasida med min berättelse och ett kort brev. Detta är bara början. Om tio år kommer du att vara min läromästare och jag din lärling. Din gode vän och kollega, Pedro Vidal. 16
Ängelns lek_inlaga.indd 16
2009-02-05 10:34:33