9789100122805

Page 1


Svart_ros_inlaga.indd 8

2009-08-07 10:42:32


Prolog Memphis,Tennessee December 1892 Hon klädde sig med omsorg, lade större vikt vid detaljerna än hon gjort på många månader nu. Hennes kammarjungfru hade försvunnit för flera veckor sedan, och hon varken kunde eller orkade anställa någon ny. Därför tog det en timme med locktången – precis som det brukat göra innan hon fick ett så bekvämt liv – för att forma det nysköljda håret i konstfulla ringlande lockar. Det hade tappat sin lyster under den utdragna, dystra hösten, men hon visste hur man kunde locka tillbaka den med olika vätskor och sköljmedel, hur man satte falsk färg på läpparna och vilka krämburkar som nöp färg i kinderna. Hon kunde alla knep. Hur skulle hon annars ha lyckats snärja en man som Reginald Harper? Lyckats förföra honom och bli hans älskarinna? Och knepen, de skulle hon ta till igen allihop, tänkte Amelia. Förföra honom igen, få honom att göra allt som måste göras. Han hade inte kommit på hela tiden, inte på alla dessa månader hade han kommit till henne. Så hon hade blivit tvingad att skicka biljetter till hans kontor med böner om att han skulle komma. Böner som ignorerats. Ignorerats, efter allt vad hon gjort, allt vad hon varit och vad hon förlorat. Så hon hade inget annat val än att börja skicka biljetter till Harper House. Till det stiliga Harper House där hans bleka fru 9

Svart_ros_inlaga.indd 9

2009-08-07 10:42:32


var härskarinna. Dit en älskarinna aldrig kunde gå. Hade hon inte gett honom allt han kunde begära, allt han kunde önska sig? Hon hade pantsatt sin kropp för att få ett bekvämt hus, en tjänarstab, för grannlåten som de pärlor hon satte i öronen just nu. Ett billigt pris för en man i hans ställning och med hans kassa, och länge hade hon också varit nöjd med detta. Bara en man, och det han kunde ge henne. Men han hade gett henne mer än de bägge räknat med. Och förlusten var mer än hon uthärdade. Varför hade han inte kommit för att trösta henne? För att sörja med henne? Hade hon någonsin klagat? Hade hon någonsin vänt sig från honom i sängen? Eller kanske nämnt de andra kvinnor han höll? Hon hade skänkt honom sin ungdom, sin skönhet. Och, som det verkade, sin hälsa. Tänkte han överge henne nu? Vända sig bort från henne nu? De sa att barnet varit dött vid födseln. Dödfött, enligt dem. En flicka som dukat under inuti henne. Men … men … Visst hade hon känt hur det rörde sig? Känt det sparka och växa sig starkt under hennes hjärta. Barnet hon inte velat ha hade blivit hennes hela värld. Hennes liv. Sonen hon skulle föda. Sonen, sonen, tänkte hon nu medan hon fingrade på knapparna i klänningen och de målade läpparna formade orden om och om igen. Hon hade hört honom skrika. Ja, ja, hon var säker på det. Ibland hörde hon honom fortfarande skrika, på natten, skrika efter hennes tröst. Men när hon gick till barnkammaren och tittade i vaggan var den tom. Lika tom som hennes sköte. De sa att hon var tokig. Jodå, nog hade hon hört de få tjänare hon hade kvar viska, sett hur de sneglade på henne. Men hon var inte tokig. Inte tokig, inte tokig sa hon för sig själv medan hon stegade 10

Svart_ros_inlaga.indd 10

2009-08-07 10:42:32


fram och åter i det sovrum hon en gång ansett vara sensualismens tempel. Nu byttes lakanen sällan, och draperierna var alltid fördragna för att stänga staden ute. Saker försvann. Tjänarna var tjuvaktiga. Hon visste nog att de både stal och lurades. Och spionerade. De sneglade på henne i smyg, och de viskade. En natt skulle de döda henne i sängen. En natt. Rädslan höll henne vaken om nätterna. Och sonen, som skrek inne i skallen på henne. Ropade efter henne. Ropade. Men hon hade gått till voodoo-drottningen, påminde hon sig. Gått dit för att få beskydd och för att få kunskap. Hon hade betalat för bäggedera med det rubinarmband Reginald en gång gett henne. Stenarna var slipade som blodröda hjärtan vilande på en gnistrande diamantbädd. Hon hade betalat för den talisman hon hade under kudden, och för sidenpungen hon bar närmast hjärtat. Betalat dyrt för en trollformel som skulle återuppliva, vilket varit bortkastade pengar. För hennes barn var i livet. Detta var den kunskap voodoodrottningen gett henne, och den var värd mer än tio tusen rubiner. Hennes barn levde, han levde, och nu måste han hittas. Han måste föras tillbaka till henne, till den plats där han hörde hemma. Reginald måste hitta honom, måste betala vad som än behövde betalas. Försiktigt, försiktigt, intalade hon sig när hon kände skriket stocka sig i halsen. Bara om hon behöll lugnet skulle han tro på henne. Bara om hon var vacker skulle han lyssna. Skönhet förförde männen. Med skönhet och charm kunde en kvinna få precis vad hon ville. Hon vände sig mot spegeln och såg det hon behövde se. Skönhet, charm, elegans. Hon såg inte att den röda klänningen var insjunken över barmen, putade över höfterna och gjorde att hyn verkade sjukligt gulaktig. Spegeln visade ett rufsigt oredigt hår, hektiskt blanka ögon och bjärt röda kinder, men i Amelias 11

Svart_ros_inlaga.indd 11

2009-08-07 10:42:32


ögon såg hon ut som hon en gång gjort. Ung och vacker, åtråvärd och slug. Så hon tog trappan ner för att vänta på sin älskare, och medan hon gick nynnade hon. ”Lavender’s blue, dilly, dilly, Lavender’s green.” I salongen sprakade brasan och gasljusen brann. Jo, nog var tjänarna på sin vakt alltid, tänkte hon med ett stramt leende. De visste att herrn väntades, och det var herrn som höll i börsen. Strunt samma, hon skulle säga till Reginald att de måste bort varenda en, ersättas. Och så ville hon ha en barnsköterska till sin son, till James, när han återbördades till henne. En irländsk flicka, tänkte hon. De hade ett glatt sätt med barn, trodde hon sig veta. Hon ville ha en gladlynt sköterska till James. Hon sneglade på whiskeyn på serveringsbordet, men hällde upp ett litet glas vin i stället. Och slog sig ner för att vänta. Nerverna började knyta sig när det drog ut på tiden. Hon tog ett andra glas vin, ett tredje. Och när hon fick se hans vagn köra fram glömde hon all försiktighet, allt lugn, och rusade mot porten för att själv öppna den. ”Reginald. Reginald.” Sorgen och förtvivlan vällde ur henne som ormar, väsande och ringlande. Hon kastade sig mot honom. ”Lägg band på dig, Amelia.” Han fattade tag om hennes beniga axlar och föste henne ifrån sig. ”Vad ska grannarna säga?” Han stängde snabbt porten bakom dem och fick via en iskall blick mot en hovrande tjänsteande denne att befria honom från hatt och käpp. ”Det struntar jag i! O, varför har du inte kommit tidigare? Som jag har väntat. Fick du inte mina brev? Tjänarna, de bara ljuger. De postade dem aldrig. Jag är fången här.” ”Var inte löjlig.” Motviljan drog över hans ansikte när han duckade för att undgå hennes nästa framstöt. ”Vi hade kommit överens om att du aldrig skulle kontakta mig i hemmet, Amelia.” ”Du kom inte. Jag har varit ensam. Jag –” ”Jag har varit upptagen. Se så. Sätt dig. Lugna ner dig.” 12

Svart_ros_inlaga.indd 12

2009-08-07 10:42:32


Men hon klängde fortfarande vid hans arm när han ledde in henne i salongen. ”Reginald. Barnet, barnet.” ”Ja, ja.” Han gjorde sig fri och föste ner henne i en stol. ”Det var olyckligt”, sa han och gick fram till serveringsbordet för att hälla upp en whiskey. ”Doktorn sa att det var ohjälpligt och att du behövde lugn och ro. Jag har hört att du inte mått bra.” ”Lögner, det är bara förtal.” Han vände sig mot henne, lät blicken glida över hennes ansikte och den illasittande klänningen. ”Jag ser ju med egna ögon att du inte är frisk, Amelia. Lite havsluft, kanske. Det skulle göra dig gott.” Med ett svalt leende lutade han sig mot spiselkarmen. ”Vad sägs om att åka över oceanen? Det vore säkert det bästa för att reda upp dina nerver och ge dig hälsan tillbaka.” ”Jag vill ha mitt barn. Han är allt jag vill ha.” ”Barnet är borta.” ”Nej, nej, nej.” Hon for på fötter och klängde sig fast vid honom igen. ”De stal honom. Han lever, Reginald.Vårt barn lever. Läkaren och barnmorskan, de hade planerat det. Jag vet allt nu, jag inser allt. Du måste gå till polisen, Reginald. Dig lyssnar de på. Du måste betala vad de än begär för lösesumma.” ”Rena galenskaperna, Amelia.” Han bände loss fingrarna från rockslagen och borstade ut vecken i tyget. ”Jag tänker verkligen inte gå till polisen.” ”Då gör jag det. I morgon dag kontaktar jag myndigheterna.” Det svala leendet slocknade och kvar var endast en stenhård mask. ”Det gör du inte alls. Du får en kryssning till Europa, och tio tusen dollar så att du kan etablera dig i England. Det blir min avskedspresent.” ”Avsked?” Hon famlade efter armstödet på stolen och sjönk ner i den just som knäna gav vika. ”Tänker – tänker du lämna mig nu?” ”Det måste bli ett slut mellan oss. Jag ska se till att du får det bra, och en sjöresa bör vara gynnsam för hälsan. I London hittar du säkert en ny beskyddare.” ”Hur ska jag kunna resa till London när min son –” 13

Svart_ros_inlaga.indd 13

2009-08-07 10:42:32


”Du reser”, avbröt han, och läppjade ur glaset. ”Eller så får du ingenting. Du har ingen son. Du har ingenting förutom det jag bestämmer att ge dig. Huset, inredningen, kläderna du går och står i, smyckena, allt är mitt. Du gör klokt i att tänka på hur lätt det vore för mig att ta ifrån dig allting.” ”Ta ifrån mig”, viskade hon, och något i hans minspel, något i hennes plågade hjärna gav henne plötsligt sanningen. ”Du vill bli av med mig för att … du vet. Det är du som har tagit barnet.” Han drack ur whiskeyn och betraktade henne. Så ställde han det tomma glaset på spiselkransen. ”Tror du att jag skulle låta en skapelse som du uppfostra min son?” ”Min son!” Hon for upp igen, med fingrarna krökta till klor. Örfilen hejdade henne. Aldrig under de två åren som hennes beskyddare hade han höjt handen mot henne. ”Nu hör du på, och det noga. Jag tänker inte låta det bli känt att min son är en oäkting, född av en hora. Han ska uppfostras på Harper House, som min lagliga arvinge.” ”Din hustru –” ”Gör som hon blir tillsagd. Precis som du, Amelia.” ”Jag tänker gå till polisen.” ”Och säga vad? Doktorn och barnmorskan som förlöste dig kommer att gå i ed på att du födde ett dödfött flickebarn, medan det finns andra som kan intyga att min hustru fött en frisk gosse. Ditt rykte står mot mitt, Amelia, eller deras, och där kommer du till korta. Dina egna tjänare kommer att vittna emot dig, berätta att du varit sjuk, betett dig underligt.” ”Hur kan du göra såhär?” ”Jag behöver en son. Tror du att jag valde dig av känslomässiga skäl? Du är ung och frisk – eller var. Du fick betalt, bra betalt för dina tjänster. Och du ska kompenseras också för denna.” ”Våga inte hålla mig borta från honom. Han är min.” ”Ingenting är ditt utom det jag ger dig. Du skulle ha gjort dig av med honom om du bara fått möjligheten. Du ska aldrig komma honom nära, varken nu eller i framtiden. Om tre veckor går du ombord på fartyget. Tio tusen dollar kommer att sättas in på ditt 14

Svart_ros_inlaga.indd 14

2009-08-07 10:42:32


konto då. Till dess står jag för dina räkningar. Det är allt du får.” ”Jag ska döda dig!” skrek hon när han vände för att gå ut ur salongen. Vid de orden såg han road ut för första gången sedan han kommit. ”Du är patetisk. Det brukar horor vara. Du kan vara övertygad om en sak, Amelia. Kommer du nära mig eller det som tillhör mig ska jag se till att få dig arresterad och inspärrad på värsta sortens dårhus.” Han tecknade åt tjänaren att hämta hatt och käpp. ”Det vore knappast i din smak.” Hon skrek, slet i hår och klänning, skrek och slet tills blodet rann i ansiktet. När själens ljus plötsligt slocknade reste hon sig, gick långsamt uppför trappan och nynnade på en vaggvisa.

15

Svart_ros_inlaga.indd 15

2009-08-07 10:42:33


Svart_ros_inlaga.indd 16

2009-08-07 10:42:33


Ett Harper House December 2004 Gryningen, med alla dess löften, var den stund på dagen hon föredrog att jogga. Själva joggandet var något som måste göras, tre dagar i veckan, precis som vilken annan syssla eller uppgift som helst. Rosalind Harper gjorde det som måste göras. Hon sprang för hälsans skull. En kvinna som just haft – man kunde knappast säga ”firat” vid hennes ålder – sin fyrtiosjunde födelsedag fick se upp med fysiken. Hon sprang för att förbli stark, eftersom hon behövde och ville ha styrka. Och för fåfängans skull. Kroppen skulle aldrig bli vad den var vid tjugo, eller ens trettio, men den skulle minsann vara det bästa som fanns att få vid fyrtiosju. Hon hade ingen make, ingen älskare, men väl en image att leva upp till. Hon var en Harper, och som sådan hade hon sin stolthet. Men underhållsarbetet var fanken så jobbigt. Hon slank ut från sitt sovrum via terrassdörren, iklädd mjukis­ overall mot morgonkylan. Det var tyst i huset. Hennes hus som varit så tomt var nu fullt av liv igen och sällan lugnt. Där fanns David, hennes surrogatson som såg till att hålla huset i ordning, som höll henne sällskap när hon behövde det och höll sig undan när hon ville vara ensam. Ingen kände henne så väl som David. Och så var det Stella och hennes två ljuvliga pojkar. Vilken 17

Svart_ros_inlaga.indd 17

2009-08-07 10:42:33


turdag det hade varit, tänkte Roz medan hon värmde upp på verandan, då hon anställt Stella Rothchild som föreståndare för sin handelsträdgård. Stella skulle förstås snart flytta och ta med sig guldklimparna till söner. Fast när hon gift sig med Logan – vilket par de var – skulle de bara bo några kilometer bort. Och då fanns ju Hayley kvar, hon som med sin ungdom och energi var rena rama energikicken. Det hade också varit turen, plus ett avlägset släktskap, som gjorde att en Hayley gravid i sjätte månaden hamnat på deras tröskel. I henne hade hon fått den dotter hon i hemlighet längtat efter och ett bonusbarnbarn i lilla underbara Lily. Hon hade inte insett hur ensam hon var, tänkte Roz, förrän flickorna kommit dit och fyllt ut tomrummet. Två av hennes tre egna söner hade flyttat hemifrån och huset hade blivit för stort, för tyst. Någonstans inombords bävade hon dessutom för när Harper, hennes förstfödde, hennes klippa, skulle lämna gäststugan som låg ett stenkast från stora huset. Men så var livet. Ingen visste väl bättre än en trädgårdsmästare att livet aldrig förblir statiskt. Livscyklerna var nödvändiga för att det skulle bli en blomning. Hon joggade nerför trappan och njöt av att se hur morgondimman svepte in hennes vintriga trädgårdar. Titta så vackra lamm­ öronen var med de mjuka, silverfärgade bladen täckta av dagg. Och än så länge hade aronian fått ha de klarröda bären i fred för fåglarna. Hon ville ge musklerna en chans att bli ordentligt uppvärmda och samtidigt kunna njuta av trädgården, så hon släntrade längs vägen runt huset till framsidan. På uppfarten började hon jogga, en lång, smal kvinna med kort svart hårmopp. Ögonen, i en nyans mellan honung och whiskey, for över ägorna – med stora magnolior, skir kornell, vackra buskage, ett helt hav av penséer hon planterat ut bara i förra veckan och rabatterna som fortfarande skulle låta vänta på sig ett slag innan de började blomma. 18

Svart_ros_inlaga.indd 18

2009-08-07 10:42:33


Enligt henne fanns det inte en trädgård i västra Tennessee som kunde mäta sig med de runt Harper House. Inget lika värdigt och elegant hus heller, för den delen. Av gammal vana stannade hon till vid början av uppfarten, joggade på stället och tittade på huset som avtecknade sig i den silverskimrande dimman. Ståtligt, tänkte hon, en blandning av grekisk nyrenässans och gotik, med den varmt gula stenen i vacker kontrast mot de vita fönsterkarmarna. Dubbeltrappan upp till verandan som löpte runt hela andra våningsplanet och som bildade tak över stora entrén. Hon älskade de höga fönstren, snickarglädjen på tredje våningen, blotta storleken och alla de anor huset stod för. Hon hade förstått att uppskatta det, skött om det, arbetat för det sedan det blivit hennes då föräldrarna dog. Hon hade uppfostrat sina söner där, och när hon förlorat sin make hade hon sörjt där. En dag skulle hon lämna över det till Harper, såsom det lämnats till henne då hennes föräldrar gått bort. Och hon var innerligt tacksam över vetskapen att han skulle vårda det lika ömt som hon. Det huset kostat henne var ingenting mot vad hon fått i gengäld, som i denna stund då hon stod vid uppfartens början och tittade på det genom dimslöjorna. Fast hon skulle aldrig komma fem kilometer på det här viset. Hon gav sig av västerut, höll sig till vägrenen trots att det knappast skulle vara någon trafik såhär dags. För att slippa bli irriterad på motionsmonotonin började hon med en mental genomgång av sin att-göra-lista. Hon hade en fin uppsättning nyuppdragna skott av ettåriga växter som borde vara redo att ansas. Hon måste kolla igenom dem så att de inte stod för fuktigt, och några av de större borde vara klara att sättas ut. Just det, kom hon på, Stella hade ju bett om fler amaryllis, fler drivhuslökväxter, fler kransar och fler julstjärnor till helgförsälj19

Svart_ros_inlaga.indd 19

2009-08-07 10:42:33


ningen. Hayley kunde fixa kransarna. Flickan var bra på att göra vackra saker. Så var det julgranarna på rot och järneken som måste fixas. Tack och lov att hon kunde överlämna den biten till Logan. Hon måste kolla med Harper om han hade fler av de där ympade julkaktusarna klara. Hon skulle själv vilja ha ett par också. Hon höll fortfarande på med arbetsplaneringen när hon joggade förbi I det Gröna. Det var frestande, som alltid, att vika av från vägen in på grusuppfarten och unna sig en tur helt solokvist i det rike hon byggt upp från grunden. Stella hade verkligen tagit i inför helgerna, märkte Roz till sin förtjusning. Gröna, rosa, vita och röda julstjärnor stod i en härlig, färgsprakande grupp framför den låga byggnaden som utgjorde ingången till butiken. En krans på dörren förstås, med pyttesmå lysdioder runt, och en liten weymouthtall som hon hämtat in från frilandet, klätt och ställt framför entrén. Vita penséer, blank järnek och stäppsalvia var ytterligare dragplåster som skulle ge bra försäljningssiffror. Roz motstod frestelsen och fortsatte längs vägen. Hon måste försöka avsätta tid, om inte i dag så i alla fall senare i veckan, för att avsluta sina julklappsinköp. Eller i alla fall komma en bra bit på väg. Så var det en rad julfester man måste gå på, och den egna fest hon skulle hålla. Det var ett bra tag sedan hon slagit upp portarna för större sällskap där hemma. Delvis var det på grund av skilsmässan, det måste hon medge. Hon hade inte precis längtat efter att agera värdinna medan hon kände sig dum och sårad och smått förlamad efter den korkade men lyckligtvis kortvariga förbindelsen med en lögnare och bedragare. Men nu var det dags att lägga allt det bakom sig, påminde hon sig själv, precis som hon lagt honom bakom sig. Det faktum att Bryce Clerk var tillbaka i Memphis gjorde det än viktigare att visa att hon levde sitt liv, både det privata och det offentliga, precis som hon själv ville. 20

Svart_ros_inlaga.indd 20

2009-08-07 10:42:33


Vid två och en halv-kilometersmärket, en gammal blixtslagen hickory, vände hon tillbaka. Den tunna dimman hade gjort att håret och tröjan var fuktiga, men musklerna kändes varma och mjuka.Var det inte också typiskt att allt det där som sas om motion dessutom stämde, funderade hon. Hon fick syn på ett rådjur som sicksackade över vägen. Det hade fått sin brungrå vinternyans och höll blicken stint fäst vid den mänskliga inkräktaren. Du är vacker du, tänkte Roz och pustade lite den sista kilometern. Men se för fanken till att hålla dig borta från mina planteringar.Ytterligare en mental anteckning om att gå över trädgården med viltmedlet innan rådjuret tog med sina kompisar in på mellanmål. Roz skulle just svänga in på uppfarten när hon hörde dämpade steg och såg en gestalt närma sig. Trots dimman hade hon inga svårigheter att känna igen den morgonpigge. Båda stannade till och joggade på plats. Hon log mot sin äldste son. ”Uppe med tuppen i dag.” ”Jag tänkte att jag skulle vara ute tidigt nog för att hinna haffa dig.” Han körde handen genom sitt mörka hår. ”Efter allt det där firandet runt Thanksgiving och sen din födelsedag, tyckte jag det var bäst att jobba bort det värsta före jul.” ”Du går aldrig upp minsta lilla hekto. Det är så retligt.” ”Men jag känner mig degig.” Han rullade med axlarna, himlade med ögon lika whiskeybruna som hennes och skrattade. ”Och jag måste ju hålla jämna steg med morsan.” Han var lik henne. Hon skulle aldrig kunna förneka honom. Men när han log, då såg hon hans far. ”Det klarar du aldrig, lillen. Hur långt ska du?” ”Vad sprang du?” ”Fem kilometer.” Han log. ”Då tar jag sju.” Han strök henne ömt över kinden när han gick förbi. ”Jag borde ha sagt åtta bara för att sätta dit honom”, skrockade 21

Svart_ros_inlaga.indd 21

2009-08-07 10:42:33


hon och saktade ner till raskt promenadtempo längs uppfarten för att få ner pulsen. Huset skimrade genom dimman. Tack och lov att det var över för i dag, tänkte hon och gick runt för att gå in samma väg hon kommit ut. Huset var fortfarande tyst, ljuvligt. Och hemsökt. Hon duschade, tog på arbetskläder och hade just börjat gå nerför stora trappan mellan de två flyglarna när hon hörde de första tecknen på liv. Stellas grabbar som gjorde sig klara för skolan, Lily som kinkade över frukosten. Bra ljud, tänkte Roz. Vardagliga familjeljud, sådana hon saknat. Visst hade hon haft hela huset fullt bara några veckor tidigare, med alla sönerna hemma över Thanksgivning och hennes födelsedag. Austin och Mason skulle komma igen till jul. Man kunde inte ha det bättre som mor till vuxna söner. Fast gudarna ska veta att hon ofta längtat efter en lugn stund medan de växte upp. Bara en enda timmes ro, när hon inte hade något bättre för sig än att sjunka ner i ett hett bad. Och sen hade hon fått för mycket ro, eller hur? För mycket lugn, för mycket tomma stunder. Så hon hade gift sig med någon slimmad jäkel som tullat av hennes pengar för att kunna imponera på de korkade brudar han bedragit henne med. Ingen vits att gråta över spilld mjölk, påminde hon sig. Det finns inget konstruktivt i det. Hon steg in i köket där David redan höll på att vispa samman något i en skål och den förföriska doften av nylagat kaffe slog emot henne. ”Morrn, snygging. Hur mår min favorittjej?” ”Synd att klaga.” Hon hämtade en mugg i ett skåp. ”Hur var dejten i går?” ”Lovande. Han gillar Grey Goose-martini och John Watersfilmer. Vi ska ses igen i helgen. Slå dig ner. Jag fixar fattiga riddare.” ”Fattiga riddare?” Det var en av hennes svaga punkter. ”Fan ta 22

Svart_ros_inlaga.indd 22

2009-08-07 10:42:33


dig, David, jag har just kutat fem kilometer för att se till att min häck inte börjar hänga nere vid knävecken, och så kommer du dragande med fattiga riddare.” ”Du har en fantastisk häck, och den är inte ens i närheten av dina knäveck.” ”Ännu”, muttrade hon, men satte sig i alla fall. ”Jag stötte på Harper nere vid grinden. Får han upp vittringen på riddarna har vi honom snart sniffande här.” ”Jag gör en hel drös.” Hon läppjade på kaffet medan han hettade upp stekpannan. Han var vacker som en filmstjärna, bara ett år äldre än hennes egen Harper och ett av livets stora glädjeämnen. Som ung grabb hade han varit som barn i huset, och nu var det han som skötte det. ”David … jag kom på mig själv med att tänka på Bryce i morse, två gånger dessutom. Vad tror du det betyder?” ”Att du behöver fattiga riddare”, sa han medan han dränkte brödet i sin magiska smet. ”Och så har du väl åkt på en sån där mellan helgerna-depression.” ”Jag sparkade ut honom strax före jul. Det var väl antagligen därför.” ”Och vilken god jul det blev, när den skurken fick stanna ute i kylan.Tänk bara om det hade varit riktigt kallt”, tillade han. ”Med ishagel och paddregn och pest och pina.” ”Nu tänker jag fråga något jag aldrig gjorde medan det pågick. Varför berättade du aldrig för mig hur illa du tyckte om honom?” ”Antagligen av samma orsak som du inte sa hur mycket du ogillade den där arbetslöse skådisen med den fejkade brittiska dialekten som jag var tokig i för några år sen. För att jag älskar dig.” ”Ett skäl så gott som något.” Han hade tänt en liten brasa i den öppna spisen i köket, så hon makade sig närmare den, njöt av kaffet och kände sig lugn och stark. ”Om du bara kunde ta och bli sisådär tjugo år äldre och hetero, 23

Svart_ros_inlaga.indd 23

2009-08-07 10:42:33


så kunde vi bo här tillsammans i synd. Det vore toppen, tycker jag.” ”Smulan”, sa han och lät brödskivan glida ner i stekpannan, ”du är den enda flickan i hela världen som skulle kunna fresta mig.” Hon log, lutade armbågen mot bordet och hakan i handen. ”Solen bryter igenom”, sa hon. ”Det kommer att bli en fin dag.” En fin dag tidigt i december betydde en jäktig dag för en handelsträdgård. Roz hade så mycket att göra att hon var glad att hon inte stått emot frukosten David lassat upp framför henne. Lunchen missade hon. I sitt drivhus hade hon ett helt bord fullt med såbrickor. Hon hade redan sorterat bort de plantor som var för små, och nu började hon plantera om dem som hon ansåg vara mogna för det. Hon satte fram säckar, såbrickor av plast och torvkrukor. Detta att skola om livskraftiga skott till det hem de skulle ha fram till planteringen var något av det bästa hon visste, till och med roligare än att så. Ända tills de planterades var de hennes. Och i år hade hon experimenterat med egen blomjord. Hon hade mixtrat med olika blandningar i över två år nu, och trodde sig ha hittat den rätta mixen för såväl inomhus- som utomhusjord. Utomhusvarianten skulle passa utmärkt för hennes drivhusprojekt. Ur säcken öste hon upp nogsamt blandad jord i krukorna, testade fuktigheten och nickade gillande. Försiktigt lirkade hon upp de små plantorna, höll dem i hjärtbladen. Hon var noga med att jorden inte gick högre upp på stjälken än de gjort i såbrickan, och så tryckte hon till den lite med vana fingrar runt plantan. Hon fyllde kruka efter kruka, märkte dem efter hand och nynnade tankspritt till Enya som tonade lågt ur den bärbara cd-spelaren hon ansåg vara omistlig i ett drivhus. Därefter vattnade hon med en svag gödningslösning. Belåten med arbetet gick hon genom bakre dörren in till peren24

Svart_ros_inlaga.indd 24

2009-08-07 10:42:33


nerna. Hon gick igenom de olika avdelningarna – de nyplanterade sticklingarna, de som var över året gamla och skulle vara redo för butiken inom några månader. Hon vattnade och pysslade, och så gick hon vidare in till de vuxna perennerna för att knipa fler sticklingar. Hon hade en bricka full av anemoner när Stella kom in. ”Du har jobbat på.” Stella tittade ut över bänkarna med blomster, medan den röda hårmoppen dansade i en hästsvans. ”Verkligen jobbat.” ”Och drömt positiva drömmar. Vi har haft en toppensäsong, och jag tror det blir likadant nästa år. Om inte Moder jord spelar oss ett spratt.” ”Jag tänkte att du kanske ville se de nya kransarna. Hayley har jobbat med dem hela morgonen. Jag tycker att hon överträffat sig själv.” ”Jag ska kika på dem innan jag går.” ”Jag lät henne gå tidigt. Jag hoppas det var okej. Hon har inte riktigt vant sig vid att ha Lily hos en dagmamma, även om dagmamman är kund och bara bor några hundra meter bort.” ”Det är bra.” Hon gick vidare till gräsfibblan. ”Du måste inte kolla minsta detalj med mig, Stella. Du har skött stället i nästan ett år nu.” ”Det var bara en ursäkt för att komma hit.” Roz stannade till med kniven höjd ovanför rötterna hon tänkte ansa. ”Är det problem med något?” ”Nej. Jag har tänkt fråga en sak. Jag vet att det är ditt område, men jag undrar om jag skulle kunna få ägna lite mer tid åt själva odlingen när allt lugnat ner sig lite. Jag saknar det.” ”Javisst.” Stellas blå ögon glittrade när hon skrattade till. ”Nu ser jag hur du oroar dig för att jag ska ändra på dina rutiner och organisera om allt som jag vill ha det. Jag lovar att låta bli. Och jag ska inte vara i vägen.” ”Det är bäst, annars får du en stövel i baken.” ”Fattat.” ”Jag har också något jag behöver prata om. Jag har försökt få 25

Svart_ros_inlaga.indd 25

2009-08-07 10:42:33


tag på en leverantör av bra, billiga jordpåsar. Femliters, tioliters, tjugofem och femtio till att börja med.” ”Till vad?” frågade Stella och drog fram en anteckningsbok ur bakfickan. ”Jag tänker börja blanda och sälja egen blomjord. Jag har blandningar jag tycker passar både för inomhusjord och utomhusjord, och jag vill ha eget emballage och egna etiketter.” ”Det är en jättebra idé. Bra vinstmöjligheter. Och kunderna kommer att gilla att få ta del av Rosalind Harpers trädgårdsknep. Fast det är en del vi måste fundera på.” ”Jag har redan funderat. Jag tänker inte dra igång en stor apparat utan köra lugnt i början.” Med jordiga nypor slet hon till sig en vattenflaska från hyllan. Hon torkade tankspritt av sig mot skjortan och vred av kapsylen. ”Jag vill att de anställda ska kunna paketera jorden, men sammansättningen är min egen hemlighet. Jag ger dig och Harper ingredienser och mått, men resten av personalen ska inte veta. För tillfället röjer vi plats för det i stora lagerskjulet. Om det går bra bygger vi nytt för ändamålet.” ”De allmänna föreskrifterna –” ”Jag har kollat upp det. Vi använder inga bekämpningsmedel och jag ser till att gödningshalten ligger väl under den stipulerade gränsen.” Eftersom hon märkte att Stella antecknade i blocket tystnade hon för att ta en stor klunk vatten. ”Jag har sökt tillstånd för att tillverka och sälja.” ”Du har inte sagt ett knyst om det.” ”Bli inte sårad nu.” Roz ställde ifrån sig flaskan och doppade en stickling i rotningsmedlet. ”Jag visste inte säkert om jag skulle dra igång, men jag ville att alla hinder skulle vara undanröjda. Det är lite av ett älsklingsprojekt för mig och jag har funderat på det ett bra tag nu. Men jag har dragit upp några plantor i blandningen, och vad jag kan se verkar det bra. Fler är på väg, och om jag fortfarande gillar resultatet så drar vi igång. Så jag vill få en uppfattning om vad säckarna kan kosta, och trycket på dem. Jag vill ha något stiligt. Du kanske har lust att leka lite med logotyper och så. Det är du bra på. I det Gröna måste synas rejält.” 26

Svart_ros_inlaga.indd 26

2009-08-07 10:42:33


”Självklart.” ”Och vet du vad jag egentligen skulle vilja ha?” Hon avbröt sig en stund och försökte se det framför sig. ”Jag skulle vilja ha bruna påsar. Något som liknar säckväv. Gammaldags stuk, du vet. Så att vi förmedlar att detta är riktig äkta gammal dynga, söderns mylla, och så tror jag att jag vill se trädgårdsblommor på påsen. Enkla blommor.” ”Som betyder att detta är enkelt att använda och gör ditt trädgårdsarbete lättare. Jag ska titta på det.” ”Du hjälper väl mig att ta fram kostnader, vinstberäkning och marknadsföringstaktik?” ”Visst, lita på mig.” ”Om jag gör. Jag ska avsluta de här sticklingarna och se till att komma iväg tidigt själv också. Jag måste ut och handla lite.” ”Roz, klockan är nästan fem.” ”Fem? Nej, det kan hon inte vara.” Hon vred på handleden och blängde på klockan. ”Skit också. Nu har tiden lurat mig igen. Men du, då tar jag ledigt i morgon efter lunch. Och kommer jag inte iväg får du kasta ut mig härifrån.” ”Inga problem. Nu måste jag tillbaka. Vi ses uppe i huset.” När hon till sist kom hem var det för att upptäcka att juldekorationerna lyste längs taket, kransarna glittrade på alla dörrar och levande ljus fladdrade i vartenda fönster.Ytterdörren flankerades av två små tallar översållade av pyttesmå lampor. Så fort hon steg över tröskeln var helgstämningen över henne. I stora hallen slingrade sig röda band och ljusgirlander upp för trappräcket, och på avsatserna stod vita julstjärnor i röda ytterkrukor. Hennes pappas farmors silverskål var blankputsad och fylld med skinande röda äpplen. I salongen stod en tio meter hög gran – säkerligen från hennes egna marker – framför de stora fönstren. På spiselkransen tronade jultomtarna i trä, dem hon börjat samla då hon väntade Harper, mellan nyskuret granris. 27

Svart_ros_inlaga.indd 27

2009-08-07 10:42:33


Stellas två pojkar satt på golvet nedanför granen med benen i kors. De tittade på den med stora ögon. ”Är den inte häftig?” Hayley guppade den mörkhåriga Lily på höften. ”Är den inte bara helt otrolig?” ”David måste ha slitit som ett djur.” ”Vi har hjälpt till!” Grabbarna for upp. ”Efter skolan fick vi hjälpa till med ljusen och allt”, berättade Luke, den yngste, för henne. ”Och sen fick vi baka kakor och glasera dem och allt.” ”Vi fick en gran där uppe också faktiskt.” Gavin vände blicken mot julgranen igen. ”Den är inte lika stor som den här, för det är ju en uppegran. Vi hjälpte David att bära upp den och så ska vi själva få klä den.” Eftersom Gavin hade klart för sig vem som bestämde i huset tittade han på henne för att få bekräftelse. ”Sa han, alltså.” ”Då måste det vara sant.” ”Han håller på att svänga ihop en klä granen-byffé i köket.” Stella kom och ställde sig bredvid Roz för att titta på den från det hållet. ”Han har redan sagt till Logan och Harper att komma vid sju.” ”Då är det väl bäst att jag går upp och klär mig fin. Fast får jag känna på babyn först.” Hon sträckte fram händerna, tog Lily från Hayley och begravde näsan i hennes hull. ”Vi måste hjälpa till allihop för att klä en så stor gran. Vad tycker du om din första julgran, flicka lilla?” ”Hon har redan försökt kravla sig dit på mage när jag lade henne på golvet. Ni kan ju tänka er hur det blir när den är klädd.” ”Då måste jag bara skynda mig.” Roz pussade Lily och räckte tillbaka henne. ”Det är fortfarande ganska varmt, men jag tycker ändå att vi ska ha en brasa. Och vill någon säga till David att han lägger champagne på kylning. Jag kommer snart ner.” Det var alltför länge sedan det varit barn i huset vid jul, tänkte Roz medan hon skyndade upp för trappan. Och minsann om de inte gjorde att hon kände sig ganska barnslig själv.

28

Svart_ros_inlaga.indd 28

2009-08-07 10:42:33