Kapitel 1 Anna slog upp ögonen och såg ett par händer som var strimmiga och glänste av blod. Inget ansikte. I öronen hörde hon ett genomträngande skrik. Först trodde hon att hon var på Utra och att Ronald var i färd med att hjälpa Joseph att slakta ännu en gris. Det skulle förklara blodet, de röda händerna och det förfärliga, gälla skriket. Sedan insåg hon att det var hon själv som skrek. Någon lade en torr hand på hennes panna och mumlade ord som hon inte förstod. Hon spottade ut en svordom åt honom. Mer smärta. Det är så här det är att dö. Bedövningen måste ha börjat släppa, för hon blev plötsligt alldeles klar när hon slog upp ögonen igen och såg det starka, artificiella ljuset. Nej, det är så här det är att föda. »Var är min bebis?« Hon kunde höra att orden var en aning sluddriga av petidinet. »Han hade problem med att andas själv. Vi har just gett honom lite syre. Han mår fint.« En kvinnoröst. En shetländska, en aning nedlåtande men övertygande, och det var huvudsaken. Längre bort stod en man med blod till armbågarna och log generat. »Förlåt. Återhållen efterbörd. Det var bättre att ta ut den här än att ta dig till operationssalen. Jag trodde att du inte 9
Cleeves_Rott stoft.indd 9
09-03-26 13.55.34
ville det efter en tångförlossning, men det kan inte ha varit särskilt angenämt.« Hon tänkte på Joseph igen när tackorna på berget lammade och korparna flög i väg med moderkakan i näbbarna och i klorna. Det här hade inte varit vad hon väntat sig. Hon hade inte trott att en förlossning kunde vara så våldsam eller så blodig. Hon vred på sig och såg Ronald. Han höll fortfarande hennes hand. »Förlåt att jag svor åt dig«, sa Anna. Hon såg att han hade gråtit. »Jag var så rädd«, sa han. »Jag trodde att du höll på att dö.«
10
Cleeves_Rott stoft.indd 10
09-03-26 13.55.34
Kapitel 2 »Anna Clouston fick sitt barn i går kväll«, sa Mima. »Det var tydligen en svår förlossning. Hon hade värkar i tjugo timmar. De kommer att låta henne stanna kvar några dagar för att kunna hålla ett öga på henne. Det blev en pojke. En ny man som kan ta över Cassandra.« Hon kastade en konspiratorisk blick på Hattie. Det tycktes roa Mima att Anna hade haft en besvärlig förlossning. Mima gillade kaos, oordning, andra människors olycka. Det gav henne något att skvallra om och höll henne vid liv. Det var åtminstone vad hon sa när hon satt i sitt kök och pladdrade över teet eller whiskyn och upplyste Hattie om vad som hände på ön. Hattie visste inte vad hon skulle säga om Anna Cloustons bebis – hon hade aldrig tyckt att det var något särskilt med bebisar och hon förstod sig inte på dem. Ett litet barn skulle bara bli ännu en komplikation. De stod på gärdet bakom huset på Setter. Vårsolen lyste upp det provisoriska vindskyddet av blå plast, skottkärrorna och schakten som var markerade med band. Det var som om Hattie såg det för första gången, och det slog henne vilken röra de hade gjort av den här delen av torpet. Innan teamet från universitetet dök upp hade Mima sett ut över en äng som sluttade ner mot insjön. Till och med nu i början av säsongen var stället lerigt som en byggplats, och Mimas utsikt hindrades av högen av utgrävningsjord. Skottkärrorna hade åstadkommit hjulspår i gräset. 11
Cleeves_Rott stoft.indd 11
09-03-26 13.55.34
Hattie såg förbi oredan mot horisonten. Det här var den mest utsatta arkeologiska utgrävningsplats hon någonsin hade arbetat på. Shetlandsöarna var idel himmel och vind. Det fanns inga träd här som kunde ge skydd. Jag älskar det här stället, tänkte hon plötsligt. Jag älskar det mer än någon annan plats på jorden. Jag vill tillbringa resten av mitt liv här. Mima hade hängt upp handdukar på tvättlinan, och hon var förvånansvärt smidig trots sin ålder. Hon var så liten att hon måste sträcka på sig för att nå upp till linan. Hattie tyckte att hon såg ut som ett barn som gick på tå. Tvättkorgen var tom. »Kom in och ät frukost«, sa Mima. »Om du inte går upp lite i vikt kommer du att blåsa bort.« »Ska du säga«, sa Hattie när hon följde efter Mima över gräset till huset. Och hon tyckte att Mima som travade framför henne verkligen såg så bräcklig och tunn ut att hon skulle kunna svepas med av en storm och föras ut över havet. Hon skulle fortsätta att prata och skratta medan hon flög i väg, och vinden skulle vrida hennes kropp som svansen på en drake tills den försvann. I köket blommade hyacinter i en kruka på fönsterbrädet, och doften av dem fyllde rummet. De var ljusblå med vita strimmor. »De är vackra.« Hattie motade bort katten från stolen så att hon kunde sätta sig vid bordet. »Vårlika.« »Jag förstår faktiskt inte poängen med dem.« Mima sträckte på sig för att nå stekpannan på hyllan. »Det är en ful blomsort och de stinker. Evelyn gav dem till mig och förväntade sig att jag skulle vara tacksam. Men jag kommer snart att ta död på dem. Jag har ännu aldrig hållit en krukväxt vid liv.« Evelyn var Mimas svärdotter och föremål för många klagomål. Allt porslin och alla bestick i Mimas hus var en aning 12
Cleeves_Rott stoft.indd 12
09-03-26 13.55.34
smutsiga, och ändå åt Hattie allt som Mima lagade till åt henne, trots att hon vanligen var så kinkig och hade en så nyckfull aptit. I dag gjorde Mima äggröra. »Hönsen lägger bra igen«, sa hon. »Du måste ta med dig några till stugan.« Äggen var täckta av gödsel och halm, men Mima knäckte dem rakt ner i en skål och började röra om med en gaffel. Genomskinlig äggvita och mörkt gul äggula stänkte över på vaxduken. Med samma gaffel tog hon en klump smör ur ett paket och skakade ner den i stekpannan på spisen. Smöret fräste och hon hällde i äggen. Hon slängde ett par brödskivor direkt på plattan och det luktade bränt. »Var är Sophie i dag?« frågade Mima när de båda började äta. Hon hade munnen full och löständerna passade inte riktigt, så det dröjde en stund innan Hattie förstod vad hon sa. Sophie var Hatties assistent under utgrävningen. Vanligtvis stod Hattie för planeringen och förberedelserna. Det var hennes doktorsexamen, när allt kom omkring, hennes projekt. Hon var besatt av att allting skulle bli rätt. Men den här morgonen hade hon varit ivrig att komma till utgrävningen så fort som möjligt. Det var skönt att komma bort från Sophie ibland, och framför allt var hon glad över att få tillfälle att prata med Mima på tumanhand. Mima tyckte om Sophie. Säsongen innan hade flickorna blivit inbjudna till en dans i samlingssalen och Sophie hade varit festens medelpunkt, så att männen hade stått i kö för att få svänga runt henne i åttamansreelen. Hon hade flirtat med allihop, också de gifta karlarna. Hattie hade iakttagit henne, ogillande och orolig men även avundsjuk. Mima hade kommit och ställt sig bakom Hattie och ropat i örat på henne över den högljudda musiken: »Den där flickan påminner mig om mig själv i den åldern. Männen flockades runt mig också. Hon har bara roligt. Det betyder ingenting. Du borde spänna av lite själv.« 13
Cleeves_Rott stoft.indd 13
09-03-26 13.55.34
Vad jag har saknat Whalsay under vintern! tänkte Hattie. Vad jag har saknat Mima! »Sophie arbetar i stugan ett tag«, sa hon. »Pappersarbete. Du vet. Hon kommer snart.« »Nå?« frågade Mima, och hennes fågellika ögon lyste över kanten på muggen. »Hittade du en man medan du var härifrån? Kanske en snygg akademiker? Någon som kunde hålla dig varm i sängen under de där långa vinternätterna?« »Retas inte, Mima.« Hattie skar av ett hörn av det rostade brödet men lämnade det oätet. Hon var inte hungrig längre. »Du borde kanske försöka hitta en man från ön. Sandy har ännu inte fått tag i någon fru. Sämre skulle du kunna få. Han har åtminstone mer liv i sig än sin mor.« »Evelyn är okej«, sa Hattie. »Hon har varit hygglig mot oss. Det var inte alla på ön som stödde utgrävningen och hon har alltid försvarat oss.« Men Mima var ännu inte beredd att släppa Hatties kärleksliv. »Se upp, flicka. Du måste hitta den rätte. Akta dig så du inte råkar illa ut. Det vet jag allt om. Min Jerry var inte det helgon som alla gjorde honom till.« Sedan övergick hon till att tala dialekt. »Du kan leva utan en man, det är säkert det. Jag har levt utan man i nästan sextio år.« Och hon blinkade och fick Hattie att tro att även om Mima inte hade haft en äkta man på sextio år så hade hon förmodligen haft karlar nog i sitt liv. Hattie undrade vad den gamla kvinnan försökte säga mer. Så fort tallrikarna var diskade gick Hattie tillbaka till utgrävningsplatsen. Mima stannade inne. Det var torsdag, den dag då hon fick besök av Cedric, sin uppvaktande kavaljer. Tankar på den här platsen hade följt Hattie hela vintern och värmt henne som en älskare. Hennes fixering vid arkeologin, ön och dess befolkning hade smält sam14
Cleeves_Rott stoft.indd 14
09-03-26 13.55.34
man i hennes tankar: Whalsay, ett enda projekt och en enda ambition. För första gången på flera år kände hon en bubblande iver. Jag har verkligen ingen anledning att känna så, tänkte hon. Vad är det med mig? Hon kom på sig själv med att le. Jag måste passa mig. Folk kommer att tro att jag är galen och låsa in mig igen. Men det fick henne bara att le lite till. När Sophie kom sa Hattie åt henne att förbereda ett övningsschakt. »Om Evelyn vill arbeta som volontär borde vi utbilda henne så att hon kan göra det ordentligt. Vi röjer ett område en bit bort från den egentliga utgrävningen.« »Fan, Hat! Måste vi verkligen ha henne här? Hon är väl snäll, men jag tycker att hon är en riktig tråkmåns.« Sophie var lång och vältränad med långt, gulbrunt hår. Hon hade arbetat på ett värdshus i Alperna under vintern och hennes hy var solbränd och strålande. Sophie var lättsam och avspänd och tog allt som det kom. Hon fick Hattie att känna sig som en neurotisk träbock. »Det är ett villkor för vårt arbete på Shetlandsöarna att vi uppmuntrar deltagande från lokalbefolkningens sida«, sa Hattie. »Det vet du.« Å, gud, tänkte hon, nu låter jag som en medelålders skollärare. Så högtravande! Sophie svarade inte. Hon ryckte på axlarna och fortsatte med arbetet. Senare sa Hattie att hon skulle gå till Utra och prata med Evelyn om den utbildning hon behövde för att arbeta med utgrävningen. Det var ett svepskäl. Hon hade inte haft tillfälle att besöka sina favoritställen i Lindby. Solen sken fortfarande och hon ville ta vara på det fina vädret. När hon gick förbi huset körde Cedric just i väg i sin bil. Mima stod i köksfönstret och vinkade av honom. När hon fick syn på Hattie kom hon till den öppna dörren. »Kommer du in och dricker en kopp te?« Men Hattie trodde att Mima bara ville lirka mer upplysningar ur henne och ge henne fler goda råd. »Nej«, sa 15
Cleeves_Rott stoft.indd 15
09-03-26 13.55.34
hon. »Jag har inte tid i dag. Men Sophie ska ha rast nu så du kan ropa på henne.« Och hon gick nedför stigen med solen i ansiktet och kände sig som ett barn som skolkade från skolan.
16
Cleeves_Rott stoft.indd 16
09-03-26 13.55.35
Kapitel 3 Annas bebis tillbringade sin första natt på intensiven. Barnmorskorna sa att det inte var något att oroa sig för. Han mådde bra och var en härlig liten pojke. Men han behövde fortfarande lite hjälp med andningen och de skulle låta honom ligga kvar i värmesängen ett tag. Dessutom var Anna uttröttad och behövde vila. På morgonen skulle de komma till henne med bebisen och hjälpa henne att amma honom. Det fanns inget som sa att de inte skulle vara hemma båda två om ett par dagar. Hon sov oroligt och pendlade mellan sömn och vaka. Läkaren hade gett henne mer smärtstillande medel och hennes drömmar var mycket livfulla. Vid ett tillfälle vaknade hon plötsligt och undrade om det var så här det skulle kännas att knarka. Vid universitetet hade hon aldrig varit frestad att pröva på sådant. Det var alltid viktigt för henne att inte förlora kontrollen. Hon var medveten om Ronald vid sin sida. Ett par gånger hade hon hört honom tala i mobilen. Hon trodde att samtalen var med hans föräldrar. Hon skulle just säga åt honom att han inte borde använda mobilen på sjukhuset, men tröttheten överväldigade henne och hon fick inte fram orden. Hon vaknade när det blev ljust och kände sig mycket mer som vanligt igen, lite blåslagen och mörbultad men pigg. Ronald sov djupt i stolen i hörnet; han satt med huvudet bakåtböjt och munnen öppen och snarkade ljudligt. En barnmorska kom in. 17
Cleeves_Rott stoft.indd 17
09-03-26 13.55.35
»Hur mår min bebis?« Anna hade svårt att fatta att det fanns ett barn nu, att hon inte hade inbillat sig hela förlossningen. Hon kände sig helt bortkopplad från kvällen innan. »Jag ska komma in med honom. Han klarar sig riktigt bra nu och andas normalt på egen hand.« Ronald rörde sig i stolen och vaknade han också. Han liknade sin far med skäggstubb på hakan och en blick som fortfarande var en smula tom efter sömnen. Bebisen låg i en plastlåda som påminde Anna om ett akvarium. Hans hud var svagt gulfärgad, men Anna hade läst böckerna och visste att det var normalt. Hans huvud var täckt av mörka fjun och det var röda märken på båda sidor av huvudet. »Oroa dig inte för det«, sa barnmorskan. Hon antog att hon kunde gissa sig till vad Anna tänkte. »Det beror på tångförlossningen. Det kommer att försvinna om ett par dygn.« Hon lyfte upp bebisen, svepte in honom i en filt och räckte honom till Anna. Anna tittade ner på ett litet, fulländat öra. »Ska vi försöka amma honom?« Ronald var ordentligt vaken nu. Han satt på sängen bredvid Anna mitt emot barnmorskan. Han höll fram ett finger och såg hur bebisen grep tag i det. Barnmorskan visade Anna det bästa sättet att amma barnet. »Lägg en kudde i knäet så här och håll hans huvud med den här handen och för det till bröstvårtan på det här viset…« Anna, som vanligen var så duktig i fråga om praktiska saker, kände sig klumpig och otillräcklig. Så fick bebisen tag i bröstvårtan och började suga, och det kändes ända ner i magen. »Så där ja«, sa barnmorskan. »Du är en naturbegåvning. Om allt går bra finns det inget som säger att du inte skulle kunna vara hemma i morgon.« 18
Cleeves_Rott stoft.indd 18
09-03-26 13.55.35
När kvinnan hade gått satt de kvar på sängen och såg på den lille pojken. Plötsligt sov han djupt, och Ronald lyfte honom försiktigt och lade tillbaka honom i plastsängen. Anna hade fått ett eget rum med utsikt över de grå husen mot havet. De gjorde ett utkast till den födelseannons de skulle sätta in i Shetland Times: En son, James Andrew, första barnbarn till Andrew och Jacobina Clouston, Lindby, Whalsay, och James och Catherine Brown, Hereford, England. Den 20 mars, Ronald och Anna Clouston. James födelse hade varit planerad, precis som allt annat i Annas liv var planerat. Hon tyckte att våren var den perfekta tiden att låta ett barn komma till världen och att Whalsay skulle vara en underbar plats för ett barn att växa upp på. Förlossningen hade varit smärtsammare och kladdigare än hon hade föreställt sig, men nu var den saken över och det fanns inget som sa att deras familjeliv inte skulle bli friktionsfritt. Ronald kunde inte ta ögonen från sin son. Hon borde ha gissat att han skulle bli en kärleksfull far. »Ska du inte åka hem?« sa hon. »Ta en dusch och byt kläder. Alla kommer att vilja höra nyheten.« »Kanske det.« Hon märkte att han kände sig illa till mods på sjukhuset. »Men ska jag komma och hälsa på dig i kväll?« »Nej«, sa hon. »Det är en så lång bilresa, och sedan tiden på färjan. Du måste vara här tidigt i morgon bitti för att skjutsa hem oss.« Hon tänkte att hon skulle välkomna lite tid på tumanhand med sin son. Hon log när hon föreställde sig hur Ronald gjorde en rundresa på ön, full av nyheter om förlossningen och sin son. Han skulle bli tvungen att besöka alla sina släktingar och gång på gång upprepa berät19
Cleeves_Rott stoft.indd 19
09-03-26 13.55.35
telsen om hur vattnet gick medan de handlade på Coop, om den svåra förlossningen och om barnet som skrikande drogs ut i världen.
20
Cleeves_Rott stoft.indd 20
09-03-26 13.55.35