Kapitel 1 Anna slog upp ögonen och såg ett par händer som var strimmiga och glänste av blod. Inget ansikte. I öronen hörde hon ett genomträngande skrik. Först trodde hon att hon var på Utra och att Ronald var i färd med att hjälpa Joseph att slakta ännu en gris. Det skulle förklara blodet, de röda händerna och det förfärliga, gälla skriket. Sedan insåg hon att det var hon själv som skrek. Någon lade en torr hand på hennes panna och mumlade ord som hon inte förstod. Hon spottade ut en svordom åt honom. Mer smärta. Det är så här det är att dö. Bedövningen måste ha börjat släppa, för hon blev plötsligt alldeles klar när hon slog upp ögonen igen och såg det starka, artificiella ljuset. Nej, det är så här det är att föda. »Var är min bebis?« Hon kunde höra att orden var en aning sluddriga av petidinet. »Han hade problem med att andas själv. Vi har just gett honom lite syre. Han mår fint.« En kvinnoröst. En shetländska, en aning nedlåtande men övertygande, och det var huvudsaken. Längre bort stod en man med blod till armbågarna och log generat. »Förlåt. Återhållen efterbörd. Det var bättre att ta ut den här än att ta dig till operationssalen. Jag trodde att du inte 9
Cleeves_Rott stoft.indd 9
09-03-26 13.55.34