9789100122669

Memorandum Łódź, 10 december 1939 Konfidentiellt Sekretessbelagt

Upprättandet av ett getto i staden Łódź Ett rimligt antagande är att det bor omkring 320 000 judar i staden Łódź i dag. Det låter sig inte göras att evakuera samtliga på en gång. En grundlig undersökning genomförd av berörda myndigheter har visat att det är omöjligt att koncentrera samtliga dessa till ett enda slutet getto. Under tiden löses frågan om judarna på följande sätt: 1) Alla judar bosatta norr om den linje som bildas av Listopadagatan, Plac Wolności och Pomorskagatan måste placeras i ett slutet getto så att, för det första, ett starkt tyskt centrum kring Självständighetstorget (Plac Wolności) befrias från judar och, för det andra, att detta getto även innefattar de norra delarna av staden som redan så gott som uteslutande bebos av judar.

2) Arbetsföra judar som bebor övriga delar av Łódź organiseras i särskilda arbetsenheter och inhyses i baracker där de hålls under sträng uppsikt.

Förberedelserna för och genomförandet av denna plan bör göras av en stab bestående av representanter från följande: 1. NSDAP [det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet] 2. Łódź representant vid regeringspresidiet i Kalisz

5

De_fattiga_i_Lodz.indd 5

2009-07-30 12.58

3. Bostads-, arbets- och hälsodepartementen i Łódź stad 4. Ordningspolisen 5. Säkerhetspolisen 6. Dödskalleenheterna [SS-styrkor] 7. Industri- och handelskontoren 8. Finanskontoren Därtill skall följande preliminära åtgärder vidtas: 1) En bedömning av vilka åtgärder som krävs för att stänga av gator och barrikadera ingångar och utgångar från olika byggnader, etcetera.

2) En bedömning av vad som krävs för att stationera en vaktstyrka utmed gettots gränser.

3) Tillhandahålla det material från stadskontoret som krävs för att stänga själva gettot.

4) Vidta åtgärder som krävs för att sörja för hälsovården i gettot – särskilt för att förebygga epidemier – genom att överföra läkemedel och medicinsk utrustning.

5) Förbereda framtida regleringar i syfte att avlägsna sopor och avskräde från gettot och transportera lik till den judiska begravningsplatsen, eller att upprätta en sådan begravningsplats innanför gettot.

6) Tillhandahålla nödvändiga kvantiteter av bränsle i gettot.

Så snart dessa förberedande åtgärder vidtagits och ett tillräckligt stort antal vakter finns tillgängliga fastställer jag ett datum när ett getto kommer att upprättas; det vill säga: vid en given tidpunkt kommer de tidigare fastställda gränserna att bemannas av en vaktstyrka och gatorna kommer att förseglas med taggtråd och andra spärrar. Samtidigt kommer husfasader att muras igen eller på annat sätt blockeras av arbetare inifrån gettot. I själva gettot kommer ett judiskt självstyre att inrättas. Det kommer att bestå av en judeäldste och ett utvidgat judiskt församlingsråd [kehila].

Livsmedelskontoret i staden Łódź kommer att förse gettot med mat och bränsle, som kommer att transporteras till särskilda platser i gettot där de kommer att omhändertas av den judiska administrationen. Detta måste

6

De_fattiga_i_Lodz.indd 6

2009-07-30 12.58

ske enligt principen att gettot bara kan betala för livsmedel och bränsle med varor, tyger och textilier och liknande. På detta sätt kommer vi att extrahera ur judarna alla de värdesaker de försnillat och lagt på hög.

Andra delar av staden måste genomsökas så att alla arbetsoförmögna judar kan överföras till gettot samtidigt som det inrättas eller strax efteråt.

De arbetsföra judarna placeras i särskilda arbetsenheter i övervakade baracker som stadens myndigheter och säkerhetspolisen uppfört.

Rörande ovanstående måste följande slutsats dras. Alla judar som placeras i arbetsenheter måste vara sådana som bor utanför gettot. De som placeras i baracker och som visar sig vara oförmögna till arbete eller blir sjuka måste överföras till gettot. De judar i gettot som fortfarande är arbetsföra måste utföra sådana arbeten som behövs i själva gettot. Jag skall senare besluta huruvida arbetsföra judar skall förflyttas från gettot till arbetsbarackerna.

Självklart är inrättandet av ett getto bara en tillfällig åtgärd. Jag förbehåller mig rätten att bestämma när och på vilket sätt staden Łódź skall rensas på judar. Hur som helst måste slutmålet vara att en gång för alla helt och hållet bränna bort denna smittosamma abscess. [undertecknat] Übelhör

7

De_fattiga_i_Lodz.indd 7

2009-07-30 12.58

De_fattiga_i_Lodz.indd 8

2009-07-30 12.58

Prolog

OrdfÜranden ensam (1–4 september 1942)

De_fattiga_i_Lodz.indd 9

2009-07-30 12.58

De_fattiga_i_Lodz.indd 10

2009-07-30 12.58

Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta; ty i dödsriket, dit du går, kan man icke verka eller tänka, där finns ingen insikt eller vishet.

Predikaren 9:10

De_fattiga_i_Lodz.indd 11

2009-07-30 12.58

De_fattiga_i_Lodz.indd 12

2009-07-30 12.58

Det hade varit den dag, för evigt inpräglad i gettots minne, då Ordföranden inför alla låtit meddela att han inte hade något annat val än att låta gettots barn och åldringar gå. Ännu samma eftermiddag som han gjorde detta tillkännagivande hade han suttit på kontoret på Bałuttorget och väntat på att högre makter skulle gripa in och rädda honom. Gettots sjuka hade han då redan tvingats lämna ifrån sig. Nu återstod bara de gamla och barnen. Herr Neftalin, som några timmar tidigare på nytt låtit sammankalla kommissionen, hade försäkrat honom att alla listor måste vara klara och överlämnade till Gestapo senast vid midnatt. Hur skulle han då förklara för dem vilken fasansfull förlust detta innebar för honom? I sextiosex år har jag levat och ännu inte beståtts lyckan att kallas far och nu begär myndigheterna av mig att jag skall offra alla mina barn.

Hade någon av dem ens en tanke på hur han kände sig i denna stund? (”Vad ska jag säga till dem?” hade han frågat doktor Miller när kommissionen sammanträtt den eftermiddagen, och doktor Miller hade sträckt fram sitt förstörda ansikte över bordet och på andra sidan om honom hade även domare Jakobson tittat honom djupt in i ögonen och båda hade sagt: Säg dem sanningen. Om ingenting annat duger, så får du säga dem den.

Men hur kan det finnas Sanning om det inte finns någon Lag, och hur kan det finnas någon Lag om det inte längre finns någon Värld?)

Med de döende barnens röster dånande i huvudet sträckte sig Ordföranden efter kavajen som fröken Fuchs hängt upp åt honom 13

De_fattiga_i_Lodz.indd 13

2009-07-30 12.58

på kroken på barackväggen, fumlade med nyckeln i låset och lyckades med knapp nöd få upp dörren innan rösterna övermannade honom på nytt. Men utanför dörren till hans kontor stod ingen Lag, ingen Värld heller; bara vad som återstod av hans personliga stab i form av ett halvdussin utvakade kanslister med den outtröttliga fröken Fuchs längst fram, denna dag precis som alla andra propert klädd i nystruken, blåvitrandig blus och med håret i chinjong.

Han sade: Om Herren haft för avsikt att låta denna hans sista stad gå under skulle han ha sagt det till mig. Åtminstone skulle han ha givit mig ett tecken.

Men staben stirrade bara oförstående tillbaka: Herr Ordförande, sade den, vi är redan en timme sena. * Solen var som den brukar i månaden Elul, en sol som den annalkande domens dag, en sol som var som tusen nålar som genomborrar huden.

Himlen var tung som bly, utan minsta vindfläkt. En skara på femton hundra människor hade samlats på brandförsvarets gård. Ordföranden brukade ofta hålla sina tal här. Då hade det varit av nyfikenhet som folk kommit för att lyssna. De hade kommit för att höra Ordföranden tala om sina framtidsplaner, om kommande matleveranser, om det arbete som väntade. De som var här i dag hade inte samlats därför att de var nyfikna. Nyfikenhet hade knappast räckt för att få folk att lämna köerna till potatisdepåerna och fördelningsställena och gå hela vägen till brandförsvarstorget. Ingen kom för att höra nyheter, folk kom för att lyssna till den dom som skulle fällas över dem – en

14

De_fattiga_i_Lodz.indd 14

2009-07-30 12.58

livstidsdom eller, Gud förbjude, en dödsdom. Fäder och mödrar kom för att höra vilken dom deras barn skulle få. Åldringar uppbådade sina sista krafter för att lyssna till vad ödet hade i beredskap för dem. De flesta av dem som samlats var åldringar – lutade mot tunna käppar eller på sina barns armar. Eller unga människor som höll sina barn hårt i händerna. Eller barn själva.

Med böjda huvuden, ansikten vanställda av sorg, med svullna ögon och halsarna kvävda av gråt, liknade alla dessa människor – alla femton hundra som samlats på torget – en stad, ett samhälle i sin sista stund; väntande under solen på sin Ordförande och sin undergång.

Józef Zelkowicz: In jejne koshmarne teg (Under dessa mardrömslika dagar, 1944)

* Hela gettot var på fötter denna eftermiddag.

Trots att livvakterna lyckats hålla större delen av pöbeln på avstånd hade några flinande strykpojkar ändå lyckats ta sig upp i vagnen. Han hade lutat sig bakåt mot suffletten, inte orkat hugga efter dem med käppen som han brukade. Det var som illvilliga tungor hela tiden sagt bakom hans rygg: att det var ute med honom, att hans tid som gettots Preses var förbi. Efteråt skulle de säga om honom att han varit en falsk shofet som fattat fel beslut, en eved hagermanim som inte alls sett till sitt folks bästa utan bara till den makt och vinning han kunnat skaffa för egen del. Ändå hade han aldrig sett till något annat än gettots bästa.

Herre Gud, hur kan Du göra detta mot mig? tänkte han.

Framme vid brandförsvarsgården stod människor redan hoppackade under det skållande heta solljuset. De måste ha stått här i timmar redan. Så fort de fick syn på livvakterna kastade de sig 15

De_fattiga_i_Lodz.indd 15

2009-07-30 12.58

över honom som en hop vildsinta djur. En rad poliser bildade kedja längst fram och högg och slog med batongerna för att driva människomassan bakåt. Men det räckte knappast. Ansiktena hängde fortfarande flinande fram över polismännens ryggar.

Det var bestämt att Warszawski och Jakobson skulle tala först medan han själv väntade i skuggan av podiet, detta för att i görligaste mån lindra smärtan i de hårda ord han skulle vara tvungen att säga dem. Bara det att när det väl blev tid för honom att kliva upp på den provisoriska talartribun de ställt i ordning så fanns det ingen skugga, och inget podium heller: bara en simpel stol ovanpå ett rangligt bord. På detta sviktande underlag skulle han tvingas stå medan den vidriga svarta massan hånade och begapade honom nerifrån skuggsidan av gården. Han kände en skräck för denna svällande mörkerkropp som inte liknade något han tidigare känt. Precis så här, det förstod han nu, måste också profeterna ha känt det i den stund de steg fram inför sitt folk; Hesekiel som inifrån det belägrade Jerusalem, blodstaden, talat om nödvändigheten i att rena staden från allt ont och alla orenligheter och sätta tecknet över pannan på dem som fortfarande slöt upp bakom den rätta tron.

Så talade Warszawski: I går mottog Ordföranden en order om att sända iväg mer än tjugo tusen människor … bland dem våra barn och våra allra äldsta.

Hur underligt är det inte som ödets vindar skiftar. Vi känner alla vår Ordförande!

Vi vet alla hur många år av sitt liv, hur mycket av sin kraft, sitt arbete och sin hälsa han ägnat åt att uppfostra de judiska barnen.

Och nu begär de detta av honom, av HONOM av alla människor … * 16

De_fattiga_i_Lodz.indd 16

2009-07-30 12.58

Ofta hade han föreställt sig att det gått att föra ett samtal med de döda. Bara de som redan sluppit ur inspärrningen skulle ha kunnat säga om han handlat rätt eller orätt som låtit dem gå som ändå inte skulle ha haft något annat liv.

Under den första svåra tiden – när myndigheterna precis inlett deportationerna – hade han beställt fram vagnen för att besöka begravningsplatsen i Marysin. Ändlösa dagar i början på januari eller i februari när slättlandet kring Łódź, de väldiga potatis- och betåkrarna, låg insvepta i blekt, råfuktigt dis. Långt om länge smälte snön och våren kom och solen stod så lågt över horisonten att den tycktes gjuta hela landskapet i brons. Varje detalj trädde fram i motljus: trädens stränga raster mot ockrabruna åkrar, här och var ett skarpt violett stänk från en damm eller bäckfåra dold bakom slättens välvning.

Sådana dagar satt han hopkurad, orörlig, längst bak i vagnen; bakom Kuper, vars rygg beskrev en likadan båge som hästpiskan som han höll i knät.

På andra sidan stängslet stod en av de tyska vaktposterna stel i sin fältgröna uniform, eller om han rörde sig rastlöst av och an kring sin kur. Vissa dagar blåste en kraftig vind över de öppna fälten och åkrarna. Vinden strök sand och lös jord med sig, men blåste även in pappersskräp över stängslet och murarna; och med den rykande jorden följde den sura lukten av sulfit från fabrikerna inne i Litzmannstadt, liksom kacklet och råmandet från fjäderfä och boskap från de polska gårdarna intill. Det blev då uppenbart hur godtycklig stängslets dragning var. Vakten stod maktlös, spjärnande mot den envisa vinden, med uniformskappan meningslöst smattrande kring armar och ben.

Men Ordföranden satt där lika stilla, lika orörlig, medan sand och jord yrde kring honom. Om allt det som han såg och hörde bekom honom visade han det inte.

17

De_fattiga_i_Lodz.indd 17

2009-07-30 12.58

Józef Feldman hette en man som arbetade som dödgrävare i Baruk Praszkiers grävlag. Sju dagar i veckan, även på sabbaten eftersom myndigheterna så befallt, stod han och grävde gravar för de döda. Gravarna han grävde var inte stora: sju decimeter djupa och en halv meter breda.

Lagom djupa för att en kropp skulle få plats. Men om man betänker att det handlade om två, kanske tre tusen gravar per år förstår man att det var tungt arbete. Oftast med vinden och lössjorden piskande i ansiktet.

Om vintern gick det inte att gräva. Vinterns gravar fick man ta upp redan under sommarhalvåret, och därför arbetade Feldman och de andra i grävlaget som intensivast då. Under vinterhalvåret drog han sig tillbaka till sitt ”kontor” och vilade.

Före kriget hade Józef Feldman ägt ett litet trädgårdsmästeri i Marysin. I två växthus hade han drivit upp tomater och gurkor, grönsaker: salladskål och bladspenat; han hade också sålt lökar och påsar med frön till vårsådden. Nu låg växthusen tomma och öde med inslagna fönster. Józef Feldman övervintrade själv i en enkel timmerstuga i anslutning till ett av växthusen som han brukat använda som kontor. Mot väggen längst in stod en låg träbrits. Här fanns också en vedspis med rökgång tvärs igenom fönstret och en liten kokplatta som drevs med propagangas.

Formellt ägdes all tomtmark och alla gamla kolonilotter i Marysin av gettots judeäldste som hade att utarrendera dem så som han önskade. Det gällde också tidigare kollektivägd mark, som sionisternas hachsharot, tjugoen inhägnade jordlotter med långa rader av noga beskurna fruktträd där gettots pionjärer brukat arbeta natt som dag; Borachovs kibbutz, Hashomer-kollektivets förfallna gård på Próżnagatan där man odlade grönsaker och ungdomskooperativet Chazit Dor Bnej Midbar. Också de stora öppna arealerna bakom de förfallna gamla redskapsskjul som gick under namnet Praszkiers verkstad där gettots få kvarvarande mjölkkor gick och betade. Allt detta tillhörde Ordföranden.

18

De_fattiga_i_Lodz.indd 18

2009-07-30 12.58

Men av någon anledning hade Ordföranden låtit Feldman behålla sitt. De två syntes ofta tillsammans inne på Feldmans kontor. Den store och den lille. (Józef Feldman var klen till växten.

Det brukade sägas om honom att han knappt nådde över kanten på gravarna som han grävde.) Ordföranden berättade då om sina planer på att förvandla området kring Feldmans handelsträdgård till en enda gigantisk betodling och plantera fruktträd i slänten ned mot vägen.

Det var något som ofta sades om Ordföranden. I grund och botten föredrog han vanliga enkla människors sällskap framför rabbinerna och rådsmedlemmarna inne i gettot. Han kände sig mera hemma bland chassiderna i lärohuset på Lutomierskagatan eller bland de oskolade men djupt troende ortodoxa judar som så länge det var tillåtet brukade bege sig ut till den stora begravningsplatsen på Brackagatan. Där satt de sedan i timmar hopkrupna mellan gravarna med böneschalarna över huvudet och de tummade bönböckerna framför ansiktet. Alla hade de precis som han förlorat någonting – en hustru, ett barn, en rik och välmående släkting som borde ha kunnat ge dem mat och husrum nu när de var gamla. Det var samma evinnerliga shokeln, samma veklagan som i alla tider: Varför skänks livets gåva åt den som plågas så bittert; åt den som väntar på döden utan att någon död kommer; åt den som skulle fröjda sig allenast om han funne sin grav; åt den vars väg är höljd i mörker: inträngd, kringstängd av Gud? Från de yngre hördes mindre högstämda tongångar: – Om Moshe hade lämnat oss i Mitsrajim skulle vi alla kunnat sitta på kafé i Kairo i stället för att sitta inspärrade här.

19

De_fattiga_i_Lodz.indd 19

2009-07-30 12.58

– Moshe visste vad han gjorde. Om vi inte hade lämnat Mitsrajim skulle vi inte ha välsignats med Toran.

– Och vad har vår Tora gett oss?

– Im ein Torah, ein kemach, står det; utan Toran, inget bröd.

– Jag är helt säker på att även om vi haft Toran skulle vi ändå inte ha haft något bröd.

Ordföranden betalade Feldman för att sköta vinterunderhållet av sitt sommarresidens på Karola Miarkigatan. Bland de styrande i äldsterådet förfogade nästan alla över en ”sommarbostad” i Marysin utöver stadslägenheten inne i gettot och vissa ryktades aldrig bege sig härifrån, som Ordförandens svägerska prinsessan Helena som bara sades lämna sitt sommarresidens när det var konsert i Kulturhuset eller om någon rik företagsledare höll middagsbjudning för gettots shpitsn; då infann hon sig å andra sidan alltid, iförd någon av sina många eleganta hattar med vida, stukade brätten och med några av sina favoritfinkar i en korg av hamprep. Prinsessan Helena samlade på fåglar. I trädgården utanför huset i Marysin hade hon låtit sin personliga sekreterare, den mångförfarne herr Tausendgeld, uppföra en stor voljär som innehöll inte mindre än fem hundra olika arter, många av dem så sällsynta att de aldrig syntes på dessa breddgrader och i alla fall inte i gettot där man sällan såg till några andra fåglar än kråkor.

Själv skydde Ordföranden alla excesser. Också hans fiender kunde vittna om att han var återhållsam till livsföringen. Cigarretter konsumerade han dock i mängd, och när han satt uppe sent och arbetade i barackkontoret på Bałuttorget hände det inte sällan att han styrkte sig med ett eller ett par glas vodka.

Det kunde då hända, också mitt i vintern, att fröken Dora Fuchs ringde från Sekretariatet och sade att Ordföranden var på väg och Feldman fick ta sina kolbyttor och marschera hela vägen upp till 20

De_fattiga_i_Lodz.indd 20

2009-07-30 12.58

Miarkigatan för att elda i kaminen, och när Ordföranden väl kom var han ostadig på benen, han svor över att det ännu var kallt och fuktigt i huset, och det föll på Feldmans lott att leda den gamle i säng. Som få andra var Feldman förtrogen med Ordförandens alla lynnesskiftningar, kände till de oceaner av hat och missunnsamhet som vilade under hans tigande blick och hans sarkastiska tobaksbruna leende.

Feldman handhade även skötseln av Gröna huset vid hörnet av Zagajnikowa- och Okopowagatan. Gröna huset var det minsta och det längst bort belägna av de sammanlagt sex hem för föräldralösa barn som Ordföranden inrättat i Marysin och det hände ofta att det var här Feldman fann honom, sittande hopsjunken i Kupers vagn mitt emot stängslet som hägnade in lekplatsen på gården.

Det var uppenbart att den gamle fann ro i att betrakta barnens lekar.

Barnen och de döda. Deras synkretsar var begränsade. De tog ställning bara till sådant de hade omedelbart för ögonen. De lät sig inte duperas av de levandes alla ränkspel.

De talade om kriget, han och Feldman. Om denna mäktiga tyska här som tycktes fortsätta sin expansion på alla fronter, och om Europas förföljda judar som måste finna sig i att leva vid den mäktige Amaleks fötter. Och Ordföranden bekände att han hade en dröm.

Eller rättare sagt: han hade två drömmar. Den ena talade han med många om, det var drömmen om Protektoratet. Den andra nämnde han bara för några få.

Han drömde, sade han, att han skulle visa myndigheterna vilka dugliga arbetare judarna är, så att de en gång för alla skulle låta sig övertalas att utvidga gettot. Också andra delar av Łódź skulle då inkorporeras i gettot, och när kriget var över skulle myndigheterna till slut vara tvungna att erkänna att gettot var en särskild plats. Här hölls flitens lykta högt, här producerades det som aldrig någonsin förut. Och alla tjänade på att Litzmannstadts instängda befolkning 21

De_fattiga_i_Lodz.indd 21

2009-07-30 12.58

arbetade. När tyskarna väl insett detta skulle de utnämna gettot till ett protektorat inom ramen för de delar av Polen som införlivats med det tyska Riket: en judisk fristat under tysk överhöghet, där friheten vunnits ärligt till priset av hårt arbete.

Det var drömmen om Protektoratet.

I den andra, den hemliga drömmen stod han i fören på ett stort passagerarfartyg på väg till Palestina. Fartyget hade lämnat Hamburgs hamn efter det att han personligen lett uttåget ur gettot. Exakt vem utöver honom själv som ingick i den elit som tillåtits utvandra klargjorde aldrig drömmen. Men Feldman förstod det som att merparten var barn. Barn från yrkesskolorna och från gettots barnhem, barn som herr Preses själv hade räddat till livet. I bakgrunden, på andra sidan havsranden, fanns en kust: blek i solhettan med en rand av vita byggnader närmast vattnet och ovanför mjuka kullar som omärkligt gled ihop med den vita himlen. Han visste att det var Eretz Israel han såg, närmare bestämt Haifa, det gick bara inte att urskilja närmre eftersom allt smälte samman: det vita fartygsdäcket, den vita himlen, det vita brytande havet.

Feldman erkände att han hade svårt att få dessa två drömmar att gå ihop. Drömmen om gettot som ett utvidgat protektorat, eller drömmen om uttåget till Palestina? Ordföranden svarade, som han alltid svarade, att målen berodde på medlen, att man fick vara realist, att man fick se vilka möjligheter som bjöds. Efter alla år var han förtrogen med tyskarnas sätt att vara och tänka. Och också han hade skaffat sig många förtrogna i deras led. En sak visste han dock säkert. För varje gång han vaknade och insåg att han på nytt drömt denna dröm fylldes hans bröst av stolthet. Vad som än hände, med honom och med gettot: sitt folk skulle han aldrig överge. Ändå var det precis det han kom att göra.

22

De_fattiga_i_Lodz.indd 22

2009-07-30 12.58